Den leende mannen

Hur föds en creepypasta? Jo, det börjar alltid med en berättelse. Någon berättar något, på ett forum, i en blogg, på ett socialt media eller i ett kommentarsfält. Historien kan vara välskriven eller slarvig, talspråklig eller formell, lång och målande eller kort och koncis. Men den måste någonstans pricka in rätt hos läsaren, röra vid en känslig nerv, väcka något, för annars uppfyller den inte det andra kravet för att en text ska kunna kallas creepypasta: Den får viral spridning på nätet. Det är i allt väsentligt en nätets vandringssägen.

All creepypasta handlar inte om spöken. Det engelska ordet creepy är på det sättet utmärkt i sammanhanget – det kan tolkas som såväl läskig och kuslig som krypande och obehaglig. Det kan beskriva både övernaturlig skräck, och den väldigt mycket mer ofta förekommande, och på många sätt värre, fullständigt naturliga fasan. Den vi känner inför varandra.

Dessa två faktum ger mig möjligheten att återberätta historien om den leende mannen för er.

På Reddit finns ett underforum som heter Let’s Not Meet. Där berättar människor om sina obehagligaste möten i vardagen – de tillfällen då de kommit i närheten av någon som de tror haft viljan och förmågan att skada eller skrämma dem. Just nu ligger på underforumets förstasida till exempel historier om att hitta mördade kvinnor under en kurragömmalek, och nästan upptäckas av deras mördare, eller om att höra ett långsamt, rytmiskt knackande på ens ytterdörr och när man tillkallat polis inse att de kom från en ung man med droger och en kniv i sin ryggsäck.

Den sjätte april 2012 publicerade användaren blue_tidal en berättelse i detta underforum. Hen kallade berättelsen ”The Smiling Man”, och här följer den i min översättning.

För kring fem år sedan bodde jag i en större amerikansk stad. Jag har alltid varit en nattmänniska, så ofta när min rumskamrat hade somnat blev jag uttråkad och gick ut för att promenera och fundera för mig själv.

På det där sättet tillbringade jag fyra år, med att gå runt i staden på natten, och aldrig någonsin hände det något som gav mig skäl att vara rädd för min säkerhet. Jag brukade skoja med min rumskamrat om att till och med den här stadens knarkhandlare var artiga. Men det förändrades på bara några minuter, en kväll.

Det var en onsdag, någon gång mellan ett och två på morgonen, och jag promenerade i närheten av en park som polisen brukade patrullera i, ganska långt från min lägenhet. Det var en lugn kväll, tyst och stilla även för att vara en vardag, med väldigt lite trafik och nästan inga andra fotgängare. Parken var, som den brukade, nästan helt tom.

Jag hade precis vänt ner för en kort sidogata, för att gå en annan väg hem än den jag kommit, när jag såg honom. På andra ändan av gatan, på samma trottoar som jag, såg jag silhuetten av en man som dansade. Dansen var märklig, inte helt olik en vals, men han avslutade varje danssteg med att på ett konstigt sätt skrida framåt. Jag antar att man skulle kunna säga att han dans-gick – rakt mot mig.

Jag tänkte att han förmodligen var full, och gick så nära gatan jag kunde, så han fick huvuddelen av trottoaren för sig själv att passera mig på. Ju närmare han kom, desto mer insåg jag med vilken grace han rörde sig. Han var väldigt lång och gänglig, och hade på sig en gammal kostym. Efter att han dansat närmare och närmare började jag kunna urskilja hans ansikte.

Hans ögon var vidöppna, och han hade huvudet lätt böjt bakåt och stirrade vilt upp mot himlen. Hans mun var förvriden i ett smärtsamt brett leende som såg ut som något ur en serietidning. Efter att ha sett hans blick och leende bestämde jag mig för att gå över gatan innan han kom närmre.

Jag tittade iväg från honom och riktade in mig på att gå över gatan. När jag hade kommit över till andra sidan blickade jag tillbaka… och tvärstannade. Mannen hade slutat dansa och stod med ena foten i gatan, andra på trottoaren, med kroppen vänd rakt mot mig. Hans huvud var fortfarande böjt bakåt, med blicken mot skyn, och han hade samma leende.

Detta gjorde mig mycket illa berörd. Jag började gå igen, men höll ögonen på mannen, som inte rörde sig.

Efter att ha tillryggalagt ungefär ett halv kvarter vände jag mig framåt en kort stund för att kolla trottoaren framför mig. Gatan var helt tom. Jag var fortfarande nervös och vände mig snabbt tillbaka bakåt, bara för att upptäcka att han hade försvunnit. En kort sekund kände jag mig lättad, tills jag märkte honom igen. Han hade tagit sig över över gatan och var nu lätt hukad, böjd nedåt. Det var mörkt och en bit mellan oss, så jag såg honom inte så tydligt, men jag var säker på att han var vänd mot mig. Jag hade inte tittat bort från honom i mer än 10 sekunder, så han hade rört sig snabbt.

Jag var så paff att jag bara stod och stirrade på honom en stund. Och så började han röra sig mot mig igen. Han tog enorma, överdrivna steg på tårna, som om han var en seriefigur som smög sig upp på någon. Men han rörde sig också mycket, mycket snabbt.

Jag hade gärna velat säga att jag bara flydde därifrån, eller drog fram en pepparspray eller mobiltelefon eller vad som helst egentligen, men det gjorde jag inte. Jag bara stod där, helt paralyserad medan mannen kröp sig fram mot mig. Och så stannade han igen, typ fem meter från mig. Med samma leende, med samma blick riktad mot himlen.

När jag till slut fick kontroll över min röst vräkte jag ur mig det första som dök upp i mitt huvud. Jag hade menat att säga ”Vad fan vill du?!” med en arg, befallande ton. Det som kom ut var ett kvidande ”Vad faaaa…?”

Oavsett om människor kan känna lukten av rädsla eller ej, så kan de definitivt höra den. Jag hörde den på min egen röst, vilket skrämde upp mig ännu mer. Men han reagerade inte alls, utan bara stod där och log sådär.

Och så, efter en stund som kändes utdragen i evighet, vände han sig mycket långsamt om, och började dans-gå iväg. Bara sådär. Jag ville inte vända honom ryggen, utan bara betraktade honom gå iväg tills han nästan var utom synhåll. Då jag insåg något. Han rörde sig inte längre bortåt, och han dansade inte längre. Jag såg med fasa hur hans avlägsna skugga blev större och större. Han kom tillbaka. Och den här gången rusade han.

Jag rusade också.

Jag rusade tills jag kom iväg från den lilla sidogatan och in på en större, bättre belyst gata, med lite trafik. När jag tittade bakom mig såg jag honom inte. Resten av vägen hem slängde jag blickar bakom mina axlar, hela tiden med förväntan att se hans dumma flin, men han var aldrig där.

Jag bodde i den där staden i ytterligare sex månader efter den natten, och gick aldrig mer ut på en nattlig promenad. Något i hans ansikte har alltid jagat mig. Han såg varken full eller hög ut. Han såg ut att vara fullständigt och totalt från vettet. Och det är en väldigt, väldigt läskig sak att se.

Källa: The Smiling Man av blue_tidal, publicerad på Reddit. Länk.

Blue_tidals berättelse belönades med mängder av upptummar och kommentarer, och många var eniga om att det var den läskigaste de läst i det forumet någonsin. Den har sedan dess spritts över nätet genom skärmdumpar och copy-paste, bland annat till Creepypasta Wiki där den också fått mycket uppskattning. Den har dessutom inspirerat till ett oräkneligt antal teckningar, ibland fula och slarviga och ibland exakta och begåvade försök att fånga den person som blue_tidal beskriver. Som den här:

1000px-The_smiling_man

I juli 2013 omsattes berättelsen även i en dramatisering, en kortfilm på Youtube som fått nästan 2,3 miljoner visningar sedan dess.

Den har i på alla sätt och vis blivit en del av nätets folklore, en akt i den repertoar som vi pulshöjarjunkies drar igenom varje natt för att känna kallsvetten tränga fram. Och precis som all annan creepypasta säger historiens spridning en del om hur vi i dag ser på vår omvärld. I en kommentar i sin originaltråd på Reddit tackade användaren blue_tidal för all uppmärksamhet, och tillade:

”And to anyone doubting the truth in the story, I assure you it happened. I’m not afraid of ghosts, devils or monsters. It’s people that frighten me.”

UPPDATERING:

Berättelsen om den leende mannen är smittsam. Det finns ett helt underforum på Reddit, särskilt tillägnat historier från människor som också tror sig mött honom, och nya vittnesmål poppar ständigt upp. Efter att jag delat det här inlägget på min Facebooksida fick jag ett svenskt snarlikt exempel:

Namnlöst-1

Uppdatering, 29/11-14:

En kille har startat ett Youtubekonto som heter MrCreepySwede, där han på nedtonad göteborgska läser in creepypastor på svenska. Örongodis för den som hellre än att med datorns onaturliga ljus kastat över ansiktet läser historierna sitter i mörkret med hörlurar och darrar!

Glädjande nog för mig har han valt flera av mina översättningar, och här är hans version av historien ovan:

Senaste inläggen

Senaste kommentarer

Meta

Written by:

3 Comments

  1. Wendii
    5/4/2015
    Reply

    Läste hela denna precis, rätt skrämmande 10/10
    Har även för mig hänt en liknande sak.
    Jag bor i en stad nära Vänern i Sverige och jag var på väg hem från min orkesterlektion.
    Det var i December 2013, runt 7 tiden kanske och jag gick på en liten mörk gata med mur-liknande hus vid sidorna och det var nästan inga lampor som lyste upp.
    Jag gick rätt långsamt och var inte så fokuserad för att jag kollade på mobilen, men jag stanna och kollade upp när jag hörde nån nästan skutta och skrapa med deras fötter i marken.
    När jag kollade upp såg jag en man som såg ut att vara i 50 års åldern, hade en vit t-shirt vita brallor och några tofflor. Han kollade rakt åt sidan med ett stort läskigt leende. Jag stoppade mobilen i fickan och gick långsamt och tyst bakåt för att inte störa honom, men stannade upp när han vände hans huvud mot mig. Jag gav ett litet leende för att verka artig och vände och gick med hastiga steg ut mot en av de stora gatorna. Jag kollade bakåt hastigt och såg att han nästan skuttade rakt mot mig. Jag blev riktigt rädd nu och drog fram mobilen och messade pappa att hämta mig på torget. Jag skrev även om situationen och fick ” Okej! Gå mot torget så fort som du kan och gå bland mycket folk”
    Jag följde hans råd och gick fort mot Torget.
    På torget fanns inte mycket folk dock ,runt 10 personer kanske. Jag var nästan där.
    Jag kollade bakåt en sista gång innan jag gick över övergångsstället, och han var fortfarande där!
    När det blev grönt sprang jag och nästan föll omkull pga min tunga saxofonväska jag hade på ryggen. Jag stod därefter under ett gatljus nära en korvkiosk och kollade mot gatan jag var på, och mannen var borta.
    Jag drog upp telefonen ännu en gång och ringde polisen om situationen.
    De sa att de skulle kolla upp detta omedelbart.
    Dagen efter fick min mamma ett samtal från polisen om personen som jag ‘mötte igår’. Han var nån man som hade försvunnit från mentalsjukhuset utanför stan 3 år innan.
    Detta var en upplevelse jag hoppas att jag aldrig ska uppleva igen.

  2. […] Shelleys Frankenstein på toppen. Jag tycker mig dessutom känna igen en variant av creepypastan Den leende mannen här. Underbart. Det enda jag känner är att det blir lite för mycket historia ibland. […]

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *