Domen som föll över Jomsvik

Emellanåt inkommer det till Creepypodden historier som, av ett eller annat skäl, inte passar i uppläst form – men ändå bör komma världen till kännedom. Ett exempel är historien ”Samtal från Jack Werner”, som för mig hade känts lite väl egocentrisk att läsa upp i podden, men som ändå kunde vara kul för människor att läsa. Nyligen fick vi in ännu en sådan historia. Den kom från en kille som heter Anton Sannestam, som i sitt mejl beskrev en av hans stilförebilder – ett mycket känt namn inom nätets skräcklitteratur:

”H.P. Lovecraft, och hans stil av kosmisk skräcklitteratur, är för mig något av det bästa som genren kan erbjuda. I synnerhet uppskattar jag hur han har blandat det stora och fasansfulla med amerikansk historia och folklore. Jag är för närvarande sysselsatt med att författa liknande alster, fast på svenska och i en svensk kontext, och detta är ett av mina första alster. Jag vet att det ur rent formell synvinkel inte är en creepypasta, men jag vill ändå ge er den för projektet hade kanske inte blivit av utan er”, skrev Anton.

Resultatet av hans inspiration, historien han skickade in, är verkligen bland det mest Lovecraftdoftande jag själv läst vid sidan av Cthulhuskaparens egna verk. Ändå är denna historia en mycket svensk produkt – som vore den hämtad ur en nordisk Lovecrafts egen produktion. Den som gillar sådan skräck kommer definitivt finna stor glädje i att läsa…

Domen som föll över Jomsvik, av Anton Sannestam

Förord

Följande är en fullständig avskrift av den korrespondens som förekom mellan överläkare, numera emeritus, Oskar Fredrik Dahlberg och docent August Erlandsson under sommaren 1926, transkriberad av arkivansvarige Suebelius och beställd i största diskretion och under högsta sekretess av högvälborne greve Wilhelm Sebastian Wrangel, bördig från Stockholm men numera bosatt i Massachusetts och verksam vid Miskatonic University, i syfte att framhjälpa och bredda forskningsfältet därstädes.

Av försiktighet förvaras originalen framgent i arkivet på Tungårds anstalt för svagsinta. De berör den utgrävning av fornborgen utanför Jomsvik sommaren 1926, och om de märkliga händelser som, enligt Erlandssons utförliga vittnesbörd, skall ha inträffat därstädes. Detta dokument är således utfärdat i djupaste förtroende.

På anmodan av den för Tungårds ägor och alla dess institutioner ansvariga styrelsen, och hans majestäts personliga representant därstädes, ber vi vår bäste greve Wrangel att ej sprida dess upprörande innehåll till andra ögon och öron, utan helst bränna avskrifterna då de har tjänat sitt syfte. Ty dito styrelse har fastslagit att det är ej till allmänhetens nytta och gagn, utan snarare till dess outsägliga skada och harm, att de får kännedom om den framlidne notarien och docenten August Erlandssons oförklarliga sinnesförvirringar, och om domen som föll över Jomsvik.

Med utmärkt högaktning:
Johan Fredrik Aurelius
Korrespondensansvarig på Tungårdsarkivet, 30:e april 1946.  

Brev I – 10:e juni 1926

Allernådigaste överläkare Oskar Fredrik Dahlberg…

Tillåt mig att inleda denna brevväxling med att tillkännage min outsägliga glädje och vördnad över att ha blivit tillfrågad som er korrespondent till detta storslagna projekt. Det är inte utan stolthet som jag, efter år av trogen skrivbordstjänst hos eder, äntligen får bege mig ut i fält i observatoriska ärenden å era vägnar.

Att ni ansåg det lämpligt att skicka någon till Jomsvik överhuvudtaget var förvånande nog som det var, eftersom ni sällan finner det för gott att blanda in vår värdiga anstalt i arkeologiska expeditioner.

Därtill slog det mig, som de flesta andra, med viss häpnad att detta värv skulle falla på min lott. Jag hade bestämt fått intrycket att uppdraget skulle tillfalla någon av de inom fältet mer förfarna på fakulteten. I synnerhet Gabrielsson eller Aurelius verkade mig mer kvalificerade för dylika umbäranden. Med detta vill jag ha sagt att jag ej emotsätter mig ert omdöme, eller tvivlar på min egen förmåga att fullfölja det som ålagts mig, utan blott att det var en lycklig överraskning för mig att utses i deras, eller någon annans, ställe. Tvärtom, har det alltid varit något av en personlig dröm för mig att försöka lösa den stora historiska gåtan på Listerlandet: Vad var det som hände med Jomsviks fornborg som kom den att anta sin nuvarande övergivna skepnad?

Det har sagts mig att det var mitt arbete om de isländska sagorna som fångat erat intresse, och därmed skänkt mig min nuvarande position. Det gläder mig att ni fann min forskning matnyttig och förnöjsam så till vida, men jag måste säga att det bleknar inför den upplevelse av forna dagar inför vilken jag nu ståndar. Det må vara en sak att leta efter nya ting på redan upptrampade stigar, men en helt annan att få dyka ner i outforskade bråddjup av dunkelt förflutet, och därur taga med sig ny kunskap som varit den upplysta världen förvägrad av århundradens skyddande glömska. Det ter sig för mig så gränslöst fascinerande att det som redan varit kan vara minst lika oklart och outgrundligt som det som komma skall. Ack vilken lycka då att få dyka ner i gångna tiders becksvarta dunkel, så djupt att man måhända aldrig hittar vägen upp igen.

I skrivande stund är det kvällning och snart läggdags för anständigt folk. Solen har sänkt sig i väster och endast det envisaste sommarljuset dröjer sig kvar över nejderna.

Jag skriver från min kammare på gästgiveriet i Jomsvik. Resan hit har varit omständig men ofarlig och oförarglig. Det är en avlägsen plats att söka sig till, så avlägsen att kusken till min droska enbart motvilligt, och med extra betalning i hand, körde hit mig.

Det mesta av resan företogs under viss uttråkning och tristess, men då vi äntrat Listerlandet, och av en ljum östanvind förnam den minsta anstrykning av havets salta stänk, kunde jag äntligen känna att forntidens vingslag inte var långt borta. Det var i dessa trakter som kung Alarik, Skånes förste kung, hade haft bo och fäste i urminnes tid, och där Haduwulf och Hariwulf reste mäktiga stenar, inristade med runors kraft, som fortfarande idag kan ses och läsas av den som är kunnig. Det gamla smög sig inpå mig och band mig med urtida trolldoms undersköna myter och berättelser. Sålunda styrdes kosan åt söder för att korsa Listerlandet och nå till min resas mål.

Jomsvik är en bortglömd by på en undanskymd plats på Listerlandets sydkust, innästlad vid östra stranden av Borganäs, en udde vilken i sin tur är sålunda belägen att man därstädes har lika långt till Västra Näs i väster som till Torsö i öster. Det är knappast en plats som gjort väsen av sig under tusen år, och näppeligen heller en plats som kommer att saknas väldeliga då den en gång gått under. Jag vågar lova att det finns isolerade gårdar i det norrländska inlandet som andas mer metropol och världslighet än det gudsförgätna Jomsvik.

Byn i sig själv ser ut som en enda stor tidskapsel i vilken gångna sekler aldrig har haft vett att ge vika inför den gryende framtiden. Då vi nalkades ortens tröskel hade en tidig morgons dimma rullat in från sjön i söder och jag förnam känslan av att träda in i trolska drömmars töcken, där allting utanför dess bubbla omedelbart blir oväsentligt.

Arkitektoniskt sett ser det ut som ett förvuxet fiskeläger med svarta tjärade sjöstugor längs en ensam bygata, vilken löper från norr till söder tills den nalkas kustens kala klippor, varvid den väjer åt väst-nordväst och vidare bortom bebyggelsens hägn. Utanför byn ligger en gästgivaregård på en höjd, och från den löper vägen ut mot själva näset och borgen däruppå.

Husen, eller de luggslitna stugor vilka säkert kan göra anspråk på att benämnas hus, kröker sig i vissa fall av vad som bara kunde vara månghundraårig last, uppförda i en tid då orten inte ens befann sig på svenskt territorium. Andra är av klart senare konstruktion, ansatta av mindre murkenhet och nedgång, men jag kan svära min själ på att inte ett enda pörte på orten är yngre än hundra år. De radade upp sig längs gatan som en parad av det sjukliga, det döende och det gamla, endast sporadiskt avbrutna av sjöbryggor som såg lika nedgångna ut som allt annat.

Att fiske är den primära näringen var närmast uppenbart. Utöver närheten till sjön fanns där gott om nät och garn vid var och varannan skröplig husknut och farstukvist, upphängda på stänger för att torka efter morgonens vittjande. Runt dessa yrkestypiska prylar och pinaler strök urinvånarna, krökta som små tomtar, muttrande på sin anskrämliga listerländska om väder och vind och undermålig fångst. Diset och dunklet skänkte dem alla en närmast spöklik air, som om de levande sedan länge lämnat denna plats och flytt annorstädes.

Dessa Jomsviks gamla spöken visade alla mycket lite intresse för mig och mitt ekipage, där vi ranglade fram över vägens grus och guppandes över en och annan sten.

Vi följde bygatan till dess vi nådde byns västligaste utkanter. Där, på en liten höjd, låg ortens enda gästgiveri, till vilket ni så rådigt hänvisat mig. Kusken såg outsägligt lättad ut över att hans plikt var fullgjord, vände omedelbart på droskan, och gav sig av, bort från Listerlandet. Han hade muttrat något om ”onda aningar” och att ”sådana här platser inte är ämnade att vara bebodda.”

Väl stadgad på min kammare, med utsikt över udden med fornborgen i ena fönstret och byn i det andra, inväntade jag den tid då dimman skulle ge vika för den ljuva sommarsolen, och därvid möjliggöra aktiviteter utomhus. Det gjorde den tids nog och jag beslöt att bege mig ner till byn för att tala med lokalbefolkningen, ty jag såg det som ett gott tillfälle att kanske få förkovra mig i mitt undersökningsobjekt med hjälp av lite lokal folklore.

Den första människan jag mötte på detta mitt strövtåg i obygden var länsmannen i lister, en äldre karl med jagad uppsyn och fårat ansikte. Jag frågade honom varför han var så lång i synen en sådan vacker dag, varpå han därtill svarade att i Jomsvik finns det sällan skäl till glädje och gamman. Han mumlade att folket i Jomsvik var otäcka och anskrämliga på ett helt annat sätt än vad som var brukligt i dylika landsortshålor, och att det måste ligga något annat, betydligt mer djupgående, än vanlig hederlig listersjuka över nejden. Jag valde att påpeka att inavel kunde giva upphov till mången katastrofal följd om den finge härja fritt, men åt detta skakade länsman på huvudet. Han sade sig se fram emot den dagen då han får sin pension, enkom för innebörden att han ej mer skulle behöva se det här ålderdomliga fiskeläget mer. Därpå sade han sig ha ärende i Hällevik och gav sig skyndsamt av. Blott med största möda kunde lagens långa arm famla efter ett grepp om en så avlägsen plats som Jomsvik.

Jag hade under dagens lopp nöjet att träffa blott tre av ortens invånare vilka ville tala vid mig. Den första av dem var en gammal fiskargubbe som satt utanför sin rangliga stuga och var i färd med att rensa fångst då jag nalkades honom. Han hade ett tärt anlete, frånvarande, glasartad blick och tycktes vara hårt ansatt av plågsamma, bruna eksem över ansiktet. Därtill hostade han något förfärligt, och spottade stundom ut fläckar av gröngult slem.

Jag frågade, pekandes mot udden i nordväst, om Jomsviks fornborg, och dess plats i lokal folklore. Gubben muttrade att visst hade han sett och hört mycket i sitt liv, såsom märkliga norrsken som emellanåt syns färdas över skyn, sjukliga gröna ljus som spänner sig över hela himmelsranden och bortom, för att slutligen uppslukas av den oändliga, nattsvarta rymden ovanför.

Han hade även hört berättas om hur en gång för länge sedan underliga varelser kommit till Jomsvik och vilselett en ungmö in i fornborgen på hennes bröllopsdag. Från den dagen var hon spårlöst försvunnen. Så hade de gamla i vart fall berättat för honom i unga dagar.

Allt detta var naturligtvis goda historier, men saknade den kopplingen till mitt egentliga ärende jag trängtade efter.

Dagens andra möte iscensattes då en liten gumma kom skranglande på vägen med en korg. Hon gick krökt över en käpp och var ostadig på fötterna. Plötsligt föll hon av en förrädisk sten på gatan och var nära att tappa korgen med frukterna av dagens värv i marken. Rådigt ingrep jag och gav den gamle stadga så att hon finge fortsätta hemåt. Även gumman tycktes sjuklig av märkliga bölder, belägna främst på händerna, och med samma glasartade dimmiga ögon.

Hon tackade ödmjukt för hjälpen och sade sig ha varit på väg hem från en tur till trakterna kring fornborgen, ty utanför dess murar växte gott om svampar och örter vilka kommer till nytta till redning av mat och läkande av sår. Hon beklagade sig därtill att skörden hade varit mager, alltsedan utgrävningen inletts och stora delar av området blivit avspärrat och uppgrävt.

Vid en närmare inspektion av korgens innehåll fann jag därvid en samling mycket underliga växter, samtliga okända för mig personligen och förmodligen botaniska omöjligheter i allmänhet. Jag tyckte mig skåda ett knippe renfanor, men utan sin karakteristiska doft och med blommor som jag kunde svära på skiftade färg, från en matt magenta till sjukligt rostfärgad. Vid dess sida låg svampar som såg ut att ha drabbats av otäcka bölder och stjälkar och på vilka ej återfanns spår efter vare sig rötter eller sporer. Det var som om de var konstgjorda, närda i ett laboratorium snarare än av myllans näring. Jag kan även svära mitt liv på att de var vagt självlysande på något sätt. I sanning var det som att stirra ner i orimligheters och ovärldsligheters mest bisarra kluster att titta ner i den där korgen.

Jag sporde av gumman hur det kom sig att sådana märkliga saker växte just på den platsen där det fordom var fullt av liv men nu så gruvligt tyst. På detta svarade hon att hon i ungdomens vår fått lära sig av äldre, som i sin tur lärt sig av ännu äldre, att de dylika växterna hade kunnat därstädes skördas sedan urminnes tider. Varje år, veckorna innan vintersolstånd och sommarsolstånd, växte det rikligt bland de uråldriga stenarna. Det visste alla att berätta som bodde i Jomsvik, sade hon, att när skörden från borgen är rik, blir skörden från sjön desto magrare, ty fisken blir då sjuk och oätlig.

Därefter, i ett försök att undfly den gamla damens märkliga mummel och korgens kusliga innehåll, ursäktade jag mig så artigt jag förmådde och drog vidare. Ännu hade jag inte fått mycket matnyttigt vid handen att veta om fornborgen, utan blott vaga traditioner och folklig skrock.

Dagens tredje och sista möte skedde när jag, i uppgivenhet efter en dags fruktlöst intervjuande, var på väg tillbaka mot gästgivargården på kullen utanför byn. Skymningen var ännu en god bit bort och luften var ljum, och därtill kvav av den kvarhängande fukten från morgonens dimslöjor. Då mötte jag en karl som satt på en bänk och vilade sig i värmen. Han var gammal. Det var ej så märkligt, ty det föreföll mig efter en dags strapatser att hela bygden var tömd på ungt folk, med undantag av några utsocknes småsvenner som tjänade drängar i gästgivargården. Men även vid sidan av andra åldringar i byn må denna gubbe ha sjusärdeles månget år bakom sig. Han tycktes emellertid mer närvarande än andra, ty han hade klar och stadig blick, även om han var lika ansatt av obestämbara bölder och utslag som övriga ortsbor.

Vid vårt samspråks början verkade hans tal väl så friskt och krytt som hans blick velat antyda. Han berättade ivrigt om olika noterbara platser i lokal folklore: särskilda stenar, tomteträd, vättegömmor, havsväsen, och dylikt. Intressant nog för den främsta av folklivsforskare, men näppeligen för mitt uppdrag.

Så kom han till att förtälja historien om hur han en gång i sin barndom varit ute i båten med sin fader och vittjat nät, som alla andra dagar. Det hade varit en grådisig morgon, inte helt olik den vi hade fått uppleva densamma dag, då plötsligt himlen fylldes av ett sjukligt grönt ljus, som ett norrsken plötsligt flammade upp, på alltför låg höjd, som ett jättelikt parasoll över hela bygden, bara för att försvinna lika hastigt som det kommit.

Den gamle fick något skärrat, upprört, i blicken då han drog sig till minnes att det var första gången han såg sin far bli gripen av sann fasa och skräck, som om någonting han aldrig vågat tro visade sig vara dagsens sanning. All fisk låg död i deras nät den dagen.

Gubben föll i häftiga rysningar då han berättade om vad de fått se då de tagit ekan i land den dagen, för snart åttio år sedan. Överallt i byn hade hemska växter, knotiga rötter och giftiga svampar, alla i de mest otänkbara färgväxlingar, skjutit upp ur jorden. De tycktes växa ut och därefter sjunka in som av en egen puls, och andades ut giftgröna ångor vid varje förbannat andetag i en satanisk fotosyntes.

Gubben började vanka av och an på bänken, det ryckte i hans ögon och hans andning hade blivit ansträngd och häftig. Jag övervägde att be honom att sluta för hans bräckliga hjärtas skull, men han fortsatte innan jag hunnit sätta den planen i verket.

Enträget drog han sig till minnes alla de av bygdens hus som förstördes den dagen, blivna de ilskna grödornas rov. Tak hade störtat in och krossat vissa invånare, andra hade tagit sig ut på gatan. Några ortsbor miste sitt förstånd den dagen, flydde byn och sågs aldrig igen. Gubben satt nu som slagen av den värsta granatchock, med häftiga kramper som följd.

Han berättade hur han och hans far hade skyndat hem till sitt hus, och funnit det ansatt av rankor och mossa men intakt. Så när de öppnade dörren och trädde in i stugan hade de fått se…

Ja, det fick jag aldrig veta. I det ögonblicket hade tårar börjat rinna ur den gamles ögon och han gav upp ett skrik i uppgiven fasa och ofattbart vansinne. Han vrålade med sprucken stämma, och med mungipan av fradga beprydd, om att det som hade hänt förr, det skulle hända igen. Domen som fordom fallit över Jomsvik skulle komma åter, igen och igen. Byn fanns enbart på lånad tid av sådana som visste bättre; av sådana som låtit borgen falla, sådana som bländar himlavalv och krossar hus, och sådana vars makt står skriven i mull och jord, inte i murad sten. Därpå föll den gamle i hulkningar så väldiga i sin ömklighet att han förblev otröstlig.

Jag drog mig så tillbaka hit, till min kammare, given flera frågor än svar under min märkliga dag. Jag ber till vår Herre att morgondagen ska sprida upplysningens och vetenskapens ljus om dessa hemskheter om vilka har berättats för mig idag. Vad har övergivandet av en fornborg att skaffa med märkvärdiga örter, himlaljus och en gammal mans kacklande vanvett?

Med utmärkt högaktning:
August Erlandsson

P.S. Hälsa Aurelius och Gabrielsson att de hittills minsann inte har skäl att känna avund för att ha mistat uppdraget, och säg inget till min hustru om underligheterna i detta brev. Säg att jag mår fint.

D.S. Om jag får framlägga en rekommendation kanske det vore klokt att skicka biologer och botaniker från fakulteten till Jomsvik för att reda ut vad som egentligen växer i trakterna kring fornborgen.

Brev II – 11:e juni 1926

Bäste överläkare Oskar Fredrik Dahlberg…

Idag har jag inlett mitt egentliga värv och redan frambringat intressanta resultat, men få konklusiva svar på Jomsviks gåtor och mysterier. Faktum är att det idag avslöjats för mig själsupprörande saker, vilka har lämnat mig djupt skakad och illa berörd. Det är svårt nog att författa detta brev i det tillstånd jag nu befinner mig.

Bittida gav jag mig av ut till fornborgen, och till utgrävningen som därstädes har pågått i väl två år under överseende av finansiären och grosshandlaren herr Urban Molin och ansvarige arkeologen Alexander Pihlström, Lunds universitet.

Fornborgens yttre utformning torde vara välbekant för den som deltagit i exkursioner till platser som Ismantorp på Öland, Broborg i Uppland eller Njutånger i Hälsingland. Det enda som fanns synligt för eftervärldens ögon var rester av en ringmur, gjord i kalksten utan spår av murbruk, och hårt ansatt av tidens tand och grannbyars traktande efter sten till byggen av kyrkor och murar. Muren som sådan omsluter en cirkulär markyta av väl ett hundratal meter i diameter, och är belägen långt ut på halvön Borganäs, med utsikt över Hanöbukten åt söder till.

Portar förefaller ha legat i nordostlig, sydvästlig och sydostlig riktning. Spår av bosättning i borgens inre hade varit helt osynliga på platsen om inte dessa blottlagts av arkeologernas varsamma spadtag. Det var således ej svårt att föreställa sig hur detta i evinnerlig tid varit en gemen gräsplätt, en vildvuxen äng som alla andra, innan den moderna kunskapstörsten och vetenskapsivern kommit dit för att blottlägga dess tusenåriga hemligheter.

Jag blev genast hänvisad av en av därstädes varande arkeologer direkt till herr Pihlström själv, som bar ansvaret att förevisa mig utgrävningens ditintills framtagna resultat. Jag blev således presenterad för en karl med viktig uppsyn, pipskägg, små glasögon längst ut på nästippen och en nasal röst som jag aldrig kommer lära mig uppskatta. Han var vid tillfället ockuperad med att sortera framkomna fynd i lämpliga högar: ben här, metallföremål där, och så vidare.

Omedelbart visade han stor nervositet och ovilja gentemot mitt varande där. Han uttryckte sig så att det var alltid ett ont omen när Tungård skickade folk att börja nosa saker och ting. Det var ett tecken som tydde på otäckheter, mysterier och nu hade han blivit tvärsäker på att hans utgrävning snart skulle bli grusad på grund av att någon tagit något ur jorden som helst borde fått ligga där det var.

Det var således med något skärrad ton och nervositet som han förevisade de bästa av fynden. De yngsta objekten var en pilspets och ett mynt med Olof Skötkonungs prägling på, båda daterade till första hälften av 1000-talet. Pihlström tillade att fynden upphör väldigt abrupt vid den tiden, vilket antyder att platsen övergavs i hast. En första ledtråd till Jomsviksborgs öde?

Bakåt i tiden gick min färd med förtrollande gamla ting som fortskaffningsmedel: en hästsko från sent 900-tal, ett brutet svärd från tidigt 900-tal, och diverse lämningar av tamdjur från åtminstone mitten av 800-talet. Därtill förekom från hela detta tidsspann även fynd av dyrbara praktföremål i guld och silver, smycken och religiösa kultföremål, kristna såväl som hedniska. Tydligtvis var borgen redan i sin ursprungsversion rest av förmöget folk som såg sig ha något att beskydda och bevisa för grannar, fränder och fiender.

Jag fick även en förevisning av den enda säkra kvarlevan från en av dessa ortens äldsta invånare. Det var ett skenben som hade upphittats i ett raserat boningshus längs med norra murens insida. Av dess längd kunde man sluta sig till att individen varit fullvuxen vid sin död, och av dess innehav av flertalet huggsår att individen deltagit i ett antal strider innan dess liv var till ända. Så kom jag äntligen nära det forntida folk som kanske, om vi blott kunde utbyta ett par enkla ord, ge svar på Jomsviks mysterier.

Det mest anmärkningsvärda med benet var emellertid att det fanns andra skador, obesläktade med härnadssåren, som tydde på att individen lidit av någon slags svår svampinfektion. Pihlström sade att liknande spår återfanns på många av de andra, mer ofullständiga, mänskliga benfragment som daterats till tiden för borgens ödeläggelse i början av 1000-talet. Åkomman kan således ha varit spridd i ortens forntida befolkning. Kan det vara så att de sjukligheter jag själv bevittnat hos lokalbefolkningen bara föregående dag, faktiskt hade tusenåriga rötter?

Därtill gav jag röst åt spekulationer. Var det så att detta var en sjukdom som haft näste på detta hörn av Listerlandet sedan urminnes tider? Eller hade detta kommit plötsligt, som en främmande farsot, och hade dess spridning rentav föranlett den fordom så ståtliga borgens övergivande? Var denna mystiska pest, denna plåga på människor då som nu, i själva verket ansvarig för domen som föll över Jomsvik?

I min entusiasms stritt strömmande flod lade jag märke till att Pihlström däruti helt saknade simförmåga. Han var om möjligt än mer bevärad och obekväm än tidigare, tyngd under ett ansvar som han fann hade givits honom illegitimt.

Han bekände att han hade fler fynd att visa, vilka han gärna hade låtit förbli utom min kännedom om det inte hade varit för ett strängt skrivet brev till honom, från ingen mindre än er, herr överläkare, att inte utelämna någonting om hans utommärkvärdiga fynd. Det var således först efter en tung suck, ett eko av resignation, som min arkeologiska värd hastade vidare längs fyndbufféns dignande bord.

Det var nämligen så beskaffat, sade han, att de artefakter som hade påträffats tidigt i utgrävningen, daterade från 850-1050, överensstämde i utformning och kulturell disposition med fynd från samma period vilka påträffats i övriga Sydsverige och Danmark. Det visade sig emellertid, fortsatte han, att myllan på Borganäs udde dolde äldre, mer fasansfulla och främmande, lämningar från okända tider kulturer och seder. Dessa ting hade varit begravda på ett djup som vida överskred borgmurarnas lägsta fundament, och vart och ett var mer mystiskt än det andra.

Det första som förevisades för mig tycktes vara någon form av redskap för sten- eller metallbrytning, kanske en hacka eller yxa. Den var väl tre fot till sin fulla längd och både huvud och skaft var tillverkade av material okända för både mig själv och hela vårt nuvarande periodiska system. Det måste ha varit en form av metall eller legering, som därtill envist skiftade i djupsvart och murket brunt. Också handtaget var till sin tillverkning svårbegripligt, ty det var ej utformat för människohand utan snarare för att greppas av en uppsättning spretiga, smalnade utväxter.

Sannerligen en hårresande sensation för flera forskningsfält. Någonting okänt och till sin existens så till vida oförklarligt, i en obestämd forntid, levde här, i Blekinge, och de grävde efter något. Jag synade den med intresse och Pihlström hade börjat svettas ymnigt.

Det andra fyndet var på sätt och vis än mer gåtfullt till sin funktion. Det var ett litet avlångt glasföremål, inte helt olik en glödlampa, och ej mer än två och ett halvt tum i längd. Det var genomskinligt, och det såg ut som resterna av ett mikroskopiskt terrarium. Inuti kunde än med knapp nöd förnimmas att därinne hade funnits någon form av levande väsen, en serie små samlevande organismer vars fortlevnad och befinnande ej av människan än har kartlagts.

Vad för liv det än var så måste det en gång ha varit självlysande, för ännu kunde skådas med blotta ögat det vagaste spöklika sken innanför glaskupans trygga väggar. Vad för slags folk kan ha tillverkat en sådan uppfinning? De måste ha haft en slående kunskap om mikrobiologi för att konstruera ett ekosystem som verkar klara sig på egen hand i tusentals, kanske rent av miljoner år. Mina sinnens historiska irrfärd började bli väl hisnande.

Det sista föremålet jag blev förevisad var nog det mest obehagliga av allt i denna sannerligen esoteriska samling av fornlämningar. Det var ett litet djur, knappt mer än en fot i längd, inkapslat i ett rätblock av bärnsten. Ursprungligen måste det ha varit en nykläckt unge av arten plesiosaurus. Detta framgick av dess långa hals, fenor och strömlinjeformade kropp. Sålunda hade dess konservator, vilken var ansvarig för tingestens inkapsling, varit verksamt åtminstone för 65 miljoner år sedan. Plötsligt befann jag mig vida över gränserna för all mänskligt förflutet.

Men det var något konstigt med den lilla krabaten, något fullkomligt horribelt. Den var kraftigt missbildad. Huvudet påminde om en liten människoapas, med hemskt vassa hörntänder och blanka, stirrande ögon, och under stjärtfenan hade ett par groteska grodben börjat utvecklas. Hela vidundret, i dess inkapslade form, hade airen av ett misslyckat experiment som dess upphovsman inte helt velat göra sig av med. En upphovsman som stod över alla koncept om livets värdighet, och som ville utmana skapelsens perfektion.

Jag trodde att jag skulle kräkas. Något som levat på just den här platsen hade, långt innan människoapor såg dagens ljus, experimenterat med konstgjorda arter; spottat evolutionen i ansiktet. Detta är inte ett tecken på framsteg, snarare en perversion av vetenskap. Pihlström såg ut som att han hade avslöjat en hemlighet för mycket, samtidigt som han blev än mer försiktig att vakta på det han än höll i förvar. Han medgav därefter att av dessa oändligt forntida urinvånare, vilka bar ansvaret för den horribla varelsen, hade ännu inte ett spår återfunnits.

Hela tanken var för mig fullkomligt naturvidrig. Plötsligt stirrade jag ner i ett förflutet så främmande för allt jag trodde mig veta om jordelivet att jag inte längre fann någon fast förankring att stå på.

Pihlström drog upp en fickplunta med lite stärkande och tog sig en tår, ty han var också skakad av fynden. Då jag bad om det, delade han den med mig. Jag började ställa fler frågor, men Pihlström viftade de åt sidan. Än hade han inga svar att ge mig, sade han, och finge han råda skulle det förbli så. Han ville inte tåla mer konstigheter på den här utgrävningen, inte efter vad han redan sett. Jag förstod i det ögonblicket varför han räddes min ankomst, och hans oro för katastrof bedömer jag fullkomligt berättigad.

Efter denna uppskakande upplevelse bad jag Pihlström visa mig runt på utgrävningen. Dels behövde jag något annat att tänka på efter förskräckelsen och därtill var jag fortfarande nyfiken på borgens inre uppbyggnad och forna bebyggelse. Sagt och gjort, den ännu motvillige Pihlström visade mig de olika husgrunder som hade kommit i dager, och de gator som kunnat utläsas därav.

Borgen hade genomskurits av tre huvudgator, som alla utgick från borgens mitt och gjorde en tämligen rak väg för att möta var och en av de tre portarna i ringmuren. Husen i sig skvallrade om att här hade varit en tämligen myllrande plats, med boningshus, visthus, redskapshus och verkstäder. Tillsammans med det stora antalet eggjärn vilka påträffats i jorden kunde man sluta sig till att den militära närvaron i borgen varit hög. Därtill var eggjärnen av gott smide, varvid man kan dra slutsatsen att detta måste varit ett av Skandinaviens starkare fästen på sin tid.

Av detta kom frågan på tal hur det kom sig att fästningen till slut upphörde att användas. Pihlström lät uppgiven då han förklarade att utgrävningen inte gav något ordentligt svar. Allting verkade ha raserats och övergetts med en hastighet och precision värdig en modern rivningsfirma. Ingenting tyder på att en strid förestod borgens övergivning, varken stympade kroppar eller spår av eldars härjningar stod att finna i jorden. Invånarna själva var mestadels spårlöst försvunna, med bara enstaka ben kvarlämnade åt eftervärlden.

Vi blev hastigt avbrutna i vår rundvandring av entusiastiska utrop och gamman från borgens nordvästliga delar, och både jag själv och Pihlström blev ivriga att ta reda på vad som därstädes försiggick. En grupp av arkeologer, som sysselsatts med att gräva ut den gamla kultplatsen längs murens insida, hade gjort ett otroligt fynd i jorden.

Det var ett fossil, som på ett ovälkommet sätt förde tankarna tillbaka till missfostret i bärnstenskapseln. Det var inte en fullständig organism, utan snarare en avbruten kroppsdel. Mest av allt liknade det en tentakel, väl ett par fot i längd, och med spår av sugkoppar på den förmodade undersidan och känselspröt på dito översida. Längst ut fanns en myriad spretiga, spindeltrådstunna utväxter som gissningsvis kunde fungera som fingrar. Därtill fanns spår av sporer i tentakelns motsatta ände som antydde att den en gång var fastsatt vid sin kropp via fotosyntetiska svampar eller en klistrig form av uråldrig mossa, istället för med muskler eller benvävnad.

Var det måhända denna främmande och utomvärldsliga kroppsdel för vilken den forntida hackans skaft varit så ändamålsenligt utformat? Var denna utväxt en del av ett urtidens missfoster, kapabelt att genomföra de sjukliga experiment som även för de mest excentriska av moderna vetenskapsivrare ter sig naturvidriga? Hur kunde något så omänskligt, något som varken med säkerhet klassas som djur eller växt, nå sådana intelligensnivåer?

Arkeologerna var vidare utom sig eftersom detta uppenbarligen mångmiljonåriga fynd hade återfunnits på samma jordlager som byggnationen i borgen. Detta innebar att våra vikingatida förfäder hade på något vis kommit över denna samma fossil och låtit gräva ner den på deras mest heliga plats. Arkeologerna påstod sig ha god förhoppning om att kanske finna resten av fossilen vid fortsatt grävning av kultplatsen.

Tanken svindlade. Hur mycket kan våra nordiska anfäder ha vetat om vad som fanns begravt under deras egna fästning? Visste de om att en kultur äldre än pyramiderna, och samtidigt oändligt längre in i en perverterad futurism, en gång ståndat på platsen? Visste dem att deras fort var byggt på lånad mark, stulen från forna eoners främmande folk?

Pihlström hade en mycket märklig reaktion till detta senaste i raden av sensationella fynd. Det var som om någonting brast för honom, som om en skyddsvall i hans själ hade pulveriserats till damm och vansinnets tidvatten sköljde in ohejdat. Han ropade i förtvivlan och vanvett om att ”fristen var slut,” att ”han visste att denna dagen skulle komma,” och att ”snart faller domen över Jomsvik.” Ingen kunde förmå honom att ta sitt sans åter, och när vi sträckte oss efter honom, på det att vi må förmå honom att sitta ner och lugna sig, sprang han från platsen så fort hans ben kunde bära honom. I chock gick jag åter till min kammare på värdshuset.

Det har varit en omtumlande dag, med nog märkligheter för att stilla en livstids nyfikenhet. Jag vet mer om fornborgens historia än vad jag är bekväm med, med otroliga upptäckter blandade med alldagliga. Framöver ska jag göra ett djupdyk i de skriftliga källorna för att söka svaret på hur borgens mänskliga invånare hänger ihop med dess urgamla, icke-mänskliga föregångare, och hur den förolyckades. Än skall jag allt lyckas knäcka gåtan om Jomsviks öde.

August Erlandsson

P.S.: Jag vill anmoda er på fakulteten att organisera efterforskningar i Alhazreds Förbjudna bok, och i Tungårds avskilda arkiv. Aurelius borde vara lämpad för uppgiften. Om det finns Fornväsen, eller folk från Yith, eller ättebarn till R’lyeh i svensk jord måste vi vara förberedda på det som komma skall.

D.S.: Hälsa min hustru att allting går bra och att hon kan vänta mig hem om vid pass någon månad.

Brev III – 17:e juni 1926

Till överläkare Oskar Fredrik Dahlberg…

Arkeolog Alexander Pihlström är försvunnen. Sedan mitt senaste brev, skrivet för sex dagar sedan, har inte ett ljud låtit höras om hans förehavanden. Fakulteten i Lund har kontaktats, men deras svar har hittills uteblivit. Gud vet vad det tog åt honom, eller var han har tagit vägen.

Jag hoppas att efterforskningar på ert håll har givit resultat, ty mina egna har varit synnerligen fruktlösa. Än är inte Jomsviks gåtor lösta, men jag har kommit en bit på spåret och därmed börjar jag själv ana den ängslan som drev Pihlström från vettet. Kanske får jag rätsida på det om jag sover på saken. Måhända kommer svaren till mig under natten. Nåväl, brev kommer före sömn.

Häromdagen kom bud till mig från utgrävningen om arkeologernas fortsatta utgrävning av fornborgens gamla kultplats. Av deras fynd att döma står det nu närmast utom allt rimligt tvivel att våra förfäder, någon gång på vikingatiden, hittade minst ett fornväsen, kanske flera, och begravde det under golvet i sitt tempel. Varför kan vi blott gissa oss till. Jag utgår ifrån att ni, då ni nås av detta brev, snarast skickar hit folk för att transportera de suspekta kvarlevorna till förvaring på Tungårds Inventarium för det makabra. Jag skulle uppskatta att bli underrättad om vår eventuella handlingsplan så snart som möjligt.

Sedan mitt senaste brev har jag varit strängt sysselsatt på min kammare med studier av mina medhavda dokument. Som förberedelse för min resa packade jag ner avskrifter av alla urkunder om Jomsvik från Tungårds arkiv, och dessa har jag nu finkammat i hopp om att få svar på gåtan om Jomsviks öde. Mina fynd är som följer:

Det äldsta skriftliga belägget för Jomsvik står att finna i Olof Gjalderssons saga, daterad till slutet av 1000-talet, och skriven av en okänd skald i tjänst hos kung Olav Kyrre av Norge. Kvädet förtäljer om kämpen Olof Gjalderssons liv och gärning, och ”Jomsviksborg” nämns som en av flera platser som Olof skall ha ridit till för att samla mannauppbåd till ett härnadståg mot Erik Segersäll i Uppsala. Närmare beskrivning av borgens egenskaper återges ej, förutom att den i förbigående beskrivs som ”numer övergiven.” Inga uppgifter finns som ger ledtrådar åt dess förstörelse,

Den enda övriga detalj som återges som beskrivning av Jomsvik är att det utmärker sig som platsen för ”Musteri þar sem öldungarnir eru grafnir”, alltså att orten har ett tempel där ”de forna” ligger begravda. Sålunda finner vi här belägg för att invånarna i det forntida Jomsvik verkligen begravde märkliga varelser under sin kultplats.

Platsen dyker upp igen i Snorre Sturlassons Ynglingasaga från 1230. Sagan förtäljer att män från ” Jomsvikirbórg”, anförda av Anund från Lister, bistod Harald Hildetand i det ökända Slaget vid Bråvalla på 700-talet. Sedan Hildetand gått förlorande ur striden, och därtill Anund av Lister fallit i kamp med fyra slagbjörnar, gick den väldige kämpen Starkad med manstarkt folk och, fritt översatt, ”straffade väldeliga Jomsvikirbórg och gav det åt ödeläggelse hän.” Vidare skall Starkad ha tvingat folket i Lister att gå ed på att borgen i Jomsvik aldrig mer skulle bosättas igen. Hur detta påbud skulle påtvingas praktiskt framgår ej.

Även Snorre nämner Jomsvik som en gravplats för ”fornu verur”, forntida varelser. Snorre beskriver även att det fordom varit sed på Jomsvikirbórg att hålla främmande riter vid solstånden. Då samlades alla ortsbor på kultplatsen i borgen för märkliga ceremonier.

Intressanta som de må vara, måste vi ändock bedöma Snorres uppgifter om åtminstone Jomsviks ödeläggelse som felaktiga. Obestridliga bevis har ju påträffats för att borgen ännu var i bruk under Olof Skötkonungs dagar i början av 1000-talet, medan Slaget vid Bråvalla, i Snorres kronologi, ska ha utspelat sig åtminstone ett par sekel tidigare. Det är oklart hur den felaktiga traditionen uppstått.

Jomsvik försvinner därefter ur källorna fram till och med mitten av 1500-talet, då Olaus Magnus tar upp platsen i sin Historia de gentibus septentrionalibus. Där uppger han platsen som identisk med det sägenomspunna Jomsborg, vilket var jomsvikingarnas fäste enligt Jomsvikingarnas saga.

I sådana fall skall ”domen som föll över Jomsvik” ha varit sålunda beskaffad att borgen brändes ned till grunden av Styrbjörn under Harald Blåtands tid, i enlighet med Jomsvikingarnas saga.

Tyvärr blir vi tvungna att betrakta även detta som felaktiga efterkonstruktioner från vår eminenta krönikörs sida. Ty visserligen placerar detta Jomsviks förstörelse på rätt plats i kronologin, men av utgrävningen därstädes har framkommit inte ett enda spår som tyder på brandskador eller strid i själva borgen.

Sålunda har de skriftliga källorna lett oss föga framåt och Jomsviks sanna öde är ännu okänt. Däremot har vissa kopplingar befunnits till udda bitar av lokala myter och sägner som lever kvar i modern tid, så helt bortkastat kan det väl näppeligen ha varit.

Det är nu på sin plats att jag till min stora skam medger att jag för mitt uppdrags skull har begått en stöld mot Tungård stolta institut. Kanske inte i egentlig mening, men jag har tagit något utan laga tillträde till rummet i vilket det förvarades. I min iver att på bästa sätt förbereda mig inför uppgiften att lösa Jomsviks gåtor nöjde jag mig ej med att medtaga de konventionella urkunderna ur Tungårds arkiv. Jag kände mig tvungen att ta med allt vad huset förmådde, så att säga.

Av detta skäl tog jag mig olovligen in i vårt eminenta arkivs förbjudna avdelningar och fann där något som jag trodde rensats från världen för länge sedan. Nämligen den vansinnige Herman Wulf Ulfvenklous Oppteckning öfwer the nordiska fasor, ett exemplar av originalupplagan från 1653. Jag var under det bestämda intrycket att samtliga exemplar och kopior hade bränts på order av Lorentz Creutz under häxpanikens tid, för deras stötande innehålls skull. Men där fanns det i mina händer, på min egen arbetsplats, med sina hiskeliga symboler karvade på dess läderaktiga pärmar. Visste ni, käre överläkare, att ett sådant verk, vars like i hemskhet möjligen står att finna enbart i den vidriga Nekronomicon, låg begravt på ert institut?

Jag önskar djupt och ärligt att jag aldrig skulle behöva ta till en sådan källa i min jakt på sanningen om Jomsviks fall, men alla andra broar är brända.

Av relevans för mitt eget arbete om Jomsviksborgs fall fanns det i volymen en gåtfull profetia, skriven på vers. Den berör nämligen en ”Jomsars vik” och densammes undergång. Den har av Ulfvenklou givits benämningen Vansinnesvisan om Jomsvik.

Enligt galne Ulfvenklou själv hittade han visan i en medeltida handskrift från Alvastra kloster, vilken hade gömts undan sedan klostret härjades och plundrades i reformationens tjänst på 1500-talet. I originalmanuskriptets egna notiser står det att visan skall ha varit ”en urgammal text, vars ålder ej bestämmas kunna, författad av en okänd skald från Island.” Den lyder som följer:

I döda tiders dagar och forna fasors natt
Ett tusen väsen föddes, till tusen vättars skratt
I jorden skall de vaka på vanavettets skatt
Och midgårds valar skaka till tusen vättars skratt
Så föddes Yithlingars bane.

Från stjärnorna de komma, ett utomvärldsligt ljus
Med galenskap så bråddjup likt tusen mjödhorns rus
Ger sinnesvittrad kallsup ur svarta vågors brus
Fasa vi blott kan glömma i tusen mjödhorns rus
Så kommo Yithlingars bane.

Med outgrundlig avsikt de kom till Jomsars vik
De bröt sin malm ur jorden och gnagde mänskolik
De bodde under kullen, i grottan sagolik
Byggde hem i mullen och gnagde mänskolik
Så härska Yithlingars bane.

De byggde månget under med trolldom och med list
Med Hel de hade avtal, att själar giva frist
Och utav spruckna kroppar, av bål, och ben, och vrist
De giva livet åter, ger dömda själar frist
Så verkade Yithlingars bane.

När vansinne till tystnad och glömska tynat bort
De dödliga förgäta dess lagar lika fort
Och minnen utav fasor kan alltjämt bliva kort
De dödliga må bryta dess lagar lika fort
Så varnar Yithlingars bane.

Till Jomsars vik kom männen, och kände ingen sorg
Då stenarna de stapla, och byggde där en borg
Men skåda hur de lade vart ägg i samma korg
På lånad tid de leve uti förbannad borg
Så vredgas Yithlingars bane.

Men hör, en dag skall resa sig förbannat folk i nord
Sin mark de kräva åter och gälda den med blod
De grödor komma åter som gnager ben till jord
De väsen stiga åter som dricker mänskoblod
Så vaknar Yithlingars bane.

Korpar skall då flyga från Jomsars vik en gång
Och träd och rot skall sjunga en ljuvlig svanesång
Då skola Jomsborgs murar, dess gator, hus och prång
Till minne åter bliva med ljuvlig dödsklangssång
Så stiger Yithlingars bane.

Ty mäkteliga väsen från bortom alltets rand
Skall ta sitt välde åter i sjuklig grågrön brand
När fristen väl är ändad av tidens hörnatand
Skall Jomsars vik bli skändad i utomkosmisk brand
Så hämnas Yithlingars bane.

För var man som må sätta på Jomsars vik sin fot
Skall domen komma åter och bränna träd till rot
Ty Jomsars vik är deras, mot det finns ingen bot
I deras hat föds domen som gnaga träd till rot
De forna Yithlingars bane.

Kan detta vara det svaret jag har sökt efter? Ett folk, lika främmande till sin existens och natur för en isländsk skald som för mig själv, vill utkräva äganderätt på mark som vi tog för att vara vår egen, och som är beredda att så göra med våld. Men var är spåren efter branden? Var är de stympade kropparna, var är stridens efterbörd? De bygger hem i mullen och gnager mänskolik.

Vad är det för väsen som anbefaller träd, svampar, och rötter, med samma lätthet som de bygger vidunder och smider förbannade liv? Sådana varelser kan icke vara av Gud, eller Satan. ”Från stjärnorna de komma”… Ett kosmos av obegriplig fasa har öppnats framför mig. Sanningen står i dagen likt hälleberget i töväder, men förbanne mig att jag inte kan se den i vitögat. Jag kom hit för att söka svar, och nu när de tornar upp sig är de så oöverstigliga i sin höjd att inte längre kan förstå, inte längre vill förstå.

Jomsviks undergång handlade aldrig om grannfejder, plundringståg, avfolkning, sjukdomar eller övergivning. Jomsviks öde är en ändlös vendetta från ett folk som vi inte kan nå, från ett folk som vi inte kan begripa.

Är den gamle gubbens berättelse, om den där domedagen för blott åttio år sedan, en bekräftelse att de forna väsen som bor under näset inte bara ser marken under borgen som sin, utan var grästuva och kala klippa runt hela viken? Har denna arma fiskeby blivit djävulska fornväsens nya blodsfiender? Flera sanningar för hemska att betänka.

Så återstår en enda gåta. Om det nu är så att härnäst Jomsvik by är dömd av makter större än oss själva, när skall detta då ske? När faller på nytt den sägenomspunna domen över Jomsvik? Den föll för nästan tusen år sedan, den har fallit sedan dess, och med all säkerhet skall den falla åter. ”För var man som må sätta på Jomsars vik sin fot, skall domen komma åter och bränna träd till rot.” De försvann inte sedan de tagit borgen sten för sten.

Timmen har nu börjat bli sen, och det är tid att slå sig till ro i sängen. Under den aftonstund jag skrivit detta brev har jag alltjämt slängt vaksamma blickar genom mitt fönster som vetter mot näset och fornborgen. Jag ser på avstånd arkeologernas lyktor, vilka får hela anläggningen att lysa av ett sken som under omständigheterna ser alltför trolskt ut för att jag ska vara bekväm med det.

Arkeologerna har börjat strömma därifrån till sitt nattläger för att fortsätta arbetet imorgon, men några dröjer sig kvar för att få ut det allra sista av produktivitet som dagen kan erbjuda. Ty de vet att deras tid är begränsad, men de är saligt okunniga om varför. De tror att det handlar om pengar, att deras frist på platsen hänger på djupet av nådige finansiärens generositet och portmonnä. Jag vet bättre, och kanske Pihlström visste det också, stackars karl. Kanske hade han bara vett att försvinna i tid; vett att överge skeppet innan ett urtiders glömda monster drar det till en bottenlös grav.

Jag hyser dåligt hopp om en god natts sömn, men jag ämnar göra mitt bästa. Imorgon ska jag förbereda en slutgiltig fältrapport och därefter skall jag ta länsmans råd på allvar. Jag ämnar nämligen därpå bege mig från denna plats så snart som möjligt, och aldrig blicka tillbaka. Jag vet nu det jag ville veta, och långt mer därtill än vad som ger min själ någon ro. Denna plats är fördömd, och skall bli fördömd åter till tiders ända.

August Erlandsson

P.S.: Giv inga hälsningar till min hustru om detta senaste brev, det är bättre att låta henne förbli i lycklig ovetskap tills allt det här vansinnet är överspelat.

Brev IV – sent den 17:e eller tidigt den 18:e juni 1926

Till min vän Oskar Dahlberg…

Hur mycket visste ni, när ni skickade mig till denna helvetets port till jorden? Skickade ni hit mig enkom för att bekräfta era egna onda aningar? Jag vill gärna tro att ni var lika ovetande som jag själv om vad som försiggick i Jomsvik, men misstron gror i mig och gnager mitt hopp och min tillit.

Det är ännu sent om natten, åtminstone tror jag det. Det är synnerligen svårt att avgöra, ty den eljest så becksvarta himlen utanför har slukats av ett sjukligt grönt skimmer.

Därtill har jag sovit illa. Hiskeliga drömmar har hemsökt mig, drömmar som jag säkerligen vet att berätta föddes ur tankar som inte var mina egna. En främling har trängt in i mitt väsen och därstädes planterat sådana frön av obegripligt vanvett att jag rycktes ur min rastlösa vila av de fasor jag fått se. Jag har sett stjärnor som inte brinner, jag har sett verkligheter tänjas ut och in, skavandes mot varandra i ett enda kosmiskt kokande vansinne. Jag tål inte mer nu, och det gröna ljuset i skyn blir starkare och starkare för var sekund.

Jag vet sanningen, och nu har jag sett den med egna ögon. Och sanningen är obegriplig, sanningen är ogripbar, sanningen är för absurd för små banala människor att förstå. Jag kommer inte tillbaka till Tungård, för jag vet att ni jävlar kommer att låsa in mig som galen och samhällsfara, när min enda åkomma är att jag vet för mycket, för väl. En dag skall en ny tid börja och människors välde tyna, av banemän så saktfärdiga och tålmodiga att vi aldrig kommer märka när vi dör, ty deras liv är större än våra, existerande utom tid och rum.

Himlen är nu så ljus att den knappt går att titta på. Jag ser någonting borta vid borgen. Någonting rör sig där. Jag ser skepnader resa sig över ur marken. Människor, djur, svampar, sporer och växter i ett enda dårskapens livsform; en här av det makabra och ofattbara har rest sig vid borgen, Gud hjälpe min själ.

Rötter har börjat växa ur marken. Rötter och svampar lika obeskrivliga som allt annat denna gudlösa natt. Jag ser hur de växer, ser hur der klättrar på gator, väggar och tak.

Hären marscherar. Hären av fornväsen marscherar bort från näset. De är på väg hitåt, det kan jag svära på. Jag ser eld i deras led, eld tagen från den sjukliga skyn, eld av pestens och dödens gröna och bruna flammor. De kommer för att taga tillbaka det som en gång var deras, det som alltid har varit deras.

Det hörs att människor i huset är i rörelse, genom mitt andra fönster ser jag panik sprida sig i byn. Väggarna här inne knakar, och jag ser på avstånd att några av de skrangligare sjöbodarna redan har kollapsat av slingrande rötters helvetiska grepp. Tiden är inne, och samma tid är knapp.

Jag giver detta brev till en småsven att rusa i ilfart till eder. Kalla det en sista akt av lojalitet på min sida. Farväl, vänlige Dahlberg. Jag vill inte tro att ni ser mig mer. Ty denna natt faller domen över Jomsvik, och den ämnar draga mig med sig ner till orimligheters och oföreställbara vansinnens förbannade världar. Jag ser slutet… Jag spår fördärvet… ”När fristen väl är ändad av tidens hörnatand, skall Jomsars vik bli skändad i utomkosmisk brand. Så hämnas Yithlingars bane.”

August Erlandsson

P.S.: Framför mina mest ömsinta och djupt ångerfulla hälsningar till min fru.

Efterord

Den sistlidna skrivelsen nådde, i postombuds förvar, Tungårds anstalt för svagsinta först om augusti 1926, och blev därtill den sista bevarade kontakten som företogs mellan Jomsvik och omvärlden. Sedan dess har det därifrån varit helt tyst.

Budet hade, enligt brevbärarens utsago, överlämnats till postmästaren i Mjällby av en lilldräng från Jomsvik, om morgonen den 18:e Juni. Gossen hade varit helt ifrån sans och vett. Han kom in på poststationen, rumlandes och svamlandes om allsköns otyg i osammanhängande tal. Därpå hade han kollapsat på golvet, tydligen av hjärtsvikt eller dylikt, och han var död innan sjukvårdare hunnit tillkallas. Brevet som han bar, avskriften av vilket ni just läst, skickades därefter med postverkets försorg vidare till sin slutdestination.

Omedelbart då budet framkommit till Tungård lät man skicka folk till Jomsvik för att undersöka det till synes mycket allvarliga läget. När de kom fram fann de emellertid ingenting. Och med detta avser det i bokstavlig bemärkelse ingenting. Där det enligt mången vittnesbörd fanns en by som hette Jomsvik fanns bara en tom stenstrand. Inte en husgrund stod att finna. På samma plats där det enligt Lunds universitets notarier skulle pågå en utgrävning av en fornborg från yngre järnålder, fanns bara en tom udde. Inte ett spår av mänsklig bebyggelse, eller närvaro, från någon tidsålder så långt ögat kunde nå.

Av arkeologerna som skall ha deltagit i utgrävningen under en herr Pihlströms övervakning kan ingen av dem nås för kontakt eller återfinnas. Finansiären för projektet, grosshandlare Molin har anmälts saknad av sina anhöriga. De invånare som enligt god ordning varit skattskrivna i bygden i decennier står ej heller att finna. Och Tungårds egen utsände, herr August Erlandsson, är också saknad i djupaste förstämning och förbryllning.

Vad som kan utläsas av detta, och vad nytta dylik utläsning kunna giva, tror jag att en person som ni kan finna bäst själv. Jag vill upprepa min rekommendation, bäste greve Wrangel, att bränna upp dessa avskrifter, eller åtminstone låsa in dem utom allmänhetens ögon och öron i det djupaste valvet som finns att tillgå på Miskatonic University. Hur skulle det se ut, om det spreds bland allmänheten att sådana fasor och oegentligheter vore tillstädes i vårt förlovade norden?

Johan Fredrik Aurelius
Korrespondensansvarig på Tungårdsarkivet, 30:e april 1946.

Bild: en Lovecrafttolkning av illustratören Alejandro Mirabal.

Senaste inläggen

Senaste kommentarer

Meta

Written by:

Be First to Comment

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *