Duscharna

I varenda hörn i varenda land på jorden finns det vandringssägner. De anpassar sig till sin omgivning genom att utspela sig där, och de vägrar dö. Och dessa berättelser, oavsett om de handlar om hemsökta sjukhus i en stads utkant, ett monster som bor någon skog eller en vålnad som ensam vandrar längs landsvägarna, har ytterligare en sak gemensam: ingen som berättar om sakerna har någonsin själv upplevt dem.

Alla säger samma sak: de känner någon vars brorsas bästa väns syster visst hade besökt det hemsökta huset där den trettonde våningen svämmade över av blod och ormar och spindlar och som är så läskigt att ingen någonsin klarat sig ut med livet i behåll. De svär på att det är sant, men kan aldrig visa upp ett enda bevis eller nämna någon vid namn som kan intyga att de själv varit där. Men det behövs inte – alla i trakterna vet ju att det är en sann historia. Berättelserna förs vidare från förälder till barn och förändras så de känns sanna och aktuella, och cirkeln knyts och återupprepas.

Jag skulle tro att jag är mer skeptisk än de flesta till den här sortens berättelser, mycket eftersom jag var så oerhört förtjust i dem själv när jag var liten. Det första jag gjorde när jag kom till en ny plats i landet var alltid att leta upp traktens lokala skräckhistorier, och till slut började jag själv uppfinna små sagor om hemsökta fabriker i Stockholm, min ”kusins” möte med Storsjöodjuret och hur min ”farfar” en natt mötte en vildsint, människolik demon i skogarna utanför Boden. Ibland bröt jag till och med mot den enda regeln som finns: att inte placera mig själv i dessa påhittade historier. Det krävde att vara lite extra fräck och modig, eftersom jag då hela tiden måste hålla mig till en och samma version av historierna. Överraskande nog var det aldrig någon som synade mina bluffar.

Jag gillar tanken på att jag kanske har kunnat bidra till de olika vandringssägnerna och myterna runtom i Sverige. Varje gång jag i korridorerna i min tillfälliga skola hörde någon klasskamrat återberätta någon av mina rövarhistorier kändes det lika berusande, särskilt eftersom jag märkte hur de lade till en eller annan egen detalj för att förhöja spänningen. Som om det var en enda stor visklek. Jag visste ju själv att historierna var rena och skära lögner, men jag stod på mig när någon frågade och tog ibland till och med i med lite skådespeleri. Darr på rösten, ett skrämt ansiktsuttryck. Sånt där.

Det är väl troligen dessa aspekter av min uppväxt som till slut ledde fram till de upplevelser jag nu tänkte berätta om i sin helhet, och så får ni göra vad ni vill av det sen. Den här introduktionen är en sorts brasklapp, riktad till er som ifrågasätter hela rasket. Visst, jag har varit pojken som ropade ”vargen kommer” i åratal, men den här gången svär jag på alla de hedersord jag har kvar att vargen faktiskt fanns.
Ni som lyssnade på min introduktion har kanske räknat ut att jag flyttade runt en hel del under mina skolår. Mina föräldrar jobbade inte inom det militära eller var efterlysta eller något, de verkade helt enkelt bara inte vara sådana som ville stanna kvar länge på en och samma plats. Det har väl säkert haft någon sorts effekt på mig, men jag kan inte säga att den har varit direkt negativ. Under min barndom var jag den ständiga clownen. Jag fick lätt nya vänner, och var ofta i händelsernas centrum, men det ledde också till att många av min lärare ogillade mig. Vilket i och för sig inte var något större problem, för när nästa termin började var jag ändå ofta i en helt annan stad.

Mina relationer med klasskompisarna var ytliga, för att inte tala om de lärare som inte tyckte direkt illa om mig. På grund av vad som senare skulle inträffa är mitt minne av en särskild lärare säkert lite förvrängt, men jag ska försöka berätta den här historien så sakligt jag kan.

Min SO-lärare i nian hette Pelle Mayer. Nu i efterhand förstår jag helt och hållet hur jobbiga ungdomar i den åldern kan vara, och jag har enorm respekt för hur han kunde hantera och faktiskt bonda med oss elever. Han lyckades kännas som en av oss, han pratade som vi gjorde, han gjorde referenser till popkultur som faktiskt inte kändes trötta och inaktuella och han lyssnade på bra musik. Emellanåt, under en lektion om sådant som Sveriges övergrepp mot samer eller förintelsen, kunde ha faktiskt till och med ge ifrån sig ett passionerat svärord. En lärare som svor var det mest rebelliska sättet att vara vuxen som jag kunde föreställa mig i högstadiet.

Mycket av mina minnen av Pelle springer ur intrycket att han verkligen gick in för saker och ting. Särskilt minns jag en gång i höstterminen i nian, runt allhelgonahelgen. Pelle hade satt upp lite halloweenutsmyckningar i klassrummet, bilder av pumpor och spindelväv i hörnen, sådant som vi balla tonåringar fnös åt. Men på fredagen innan allhelgonahelgen tog han det där med att vara häftig som lärare till en helt ny nivå.

När vi gick in genom klassrumsdörren den dagen möttes vi av ett nedsläckt rum med persiennerna nerdragna och fönstren täckta av svarta lakan. På varje skolbänk stod ett tänt stearinljus, och vid sitt skrivbord satt Pelle och tittade på oss elever medan vi gick in och satte oss. Han behövde inte hyssja ner oss, utan vi tystnade av oss själva, antingen för förvirrade eller för uppspelta inför den här spännande förändringen. Efter att alla hade satt sig gick Pelle och satte sig på en stol framför sitt skrivbord, varpå han tog till orda med låg röst.

”Det här är nog den dag på året jag tycker bäst om”, sade han med tonlös röst.

”Allhelgonahelgen är min favorithögtid, och jag nu vill jag berätta varför.” En tjej med bekymrat ansiktsuttryck sträckte upp handen, men Pelle viftade bort henne. ”Ni behöver inte lämna in den där läxan förrän nästa tisdag”, sade han utan att ens titta på henne. Hon tog ned handen och såg sig rodnande om i klassrummet, medan alla andra utbrast i tysta, försiktiga hurrarop. Pelle inväntade att det skulle lägga sig, och fortsatte sedan sin berättelse.

Jag tänker försöka återberätta den fantastiska historia han berättade den dagen. Han lyckades få oss skräckfans mållösa, och resten av klassen skräckslagna. Tjejen som räckte upp handen för att fråga om läxan satt i slutet av lektionen uppkrupen på stolen med armarna runt knäna och med fruktan i ögonen.

Vissa detaljer har jag glömt, men de var ändå inte viktiga. Det började med att Pelle och hans kompisar efter gymnasiet hade kört en roadtrip i Europa. De hade fyllt en gammal minibuss med tält och sovsäckar och bara kört iväg för att tillbringa sommaren med att se kontinenten. Gänget åkte från Stockholm hela vägen ner till Rivieran, österut till balkan, och upp genom öststaterna till Danmark och sedan hem igen. Den här upplevelsen fångade varenda ressugen tonåring i klassen på en gång: Pelle blev omedelbart den häftigaste läraren jag någonsin hade träffat.
De hade varken planer, kartor eller ett datum som de skulle vara hemma i Sverige igen, så de körde helt enkelt bara åt det hållet de kände för och brukade till slut hitta en by eller stad där de kunde sova över. Till slut, efter att ha kört genom Polen och Tyskland, fann de sig på landsvägarna genom de danska åkrarna. De visste att resan var på väg att ta slut, så de samlade ihop sina sista pengar och åkte till närmaste bebyggelse för att hitta någonstans där de kunde hyra ett rum för natten. Efter att ha hittat ett vandrarhem som Pelle glömt vad det hette kom på en av hans vänner på att hans farbror bodde i området. Han var inte helt säker på var, men eftersom de var äventyrliga ungdomar hade ingen någon invändning mot att helt enkelt bara åka ut och leta. De begärde pengarna tillbaka från vandrarhemmet och gav sig iväg.

De lånade telefonen på vandrarhemmet men lyckades inte få tag på farbrodern, men tänkte att det skulle vara roligt att dyka upp som en överraskning. Pelles kompis var helt övertygad om att han skulle ta emot dem med öppna armar, så drygt en timme innan solen gick ned gav de sig av med förhoppningen att hinna dit innan det blev alldeles för sent.

I trakterna fanns det inte så mycket landmärken för vilsna luffare att ta fasta på, och när de frågade efter vägbeskrivningar fick de i bästa fall höra en luddig genomgång om att följa åkern tills de ser ett träd och sedan följa åkern till höger tills det finns vete vid vägkanten. Så, precis som brukligt är i skräckhistorier, gruppen åkte vilse. Men eftersom de vägrade erkänna det för sig själva körde de vidare i natten, och efter att ha kört fel i vartannat vägval fann de sig själva till slut på en skogsväg som Pelles kompis var säker på ledde fram till hans farbrors hus.

Pelle beskrev skogsvägen som den mörka stigen som leder till helvetet. Jag var inte helt säker på att han talade sanning då, för han blev lite till sig och började beskriva trädgrenarna med att de verkade sträcka sig fram för att gripa tag i bilen och säga att det i vägkanterna syntes otaliga röda ögon från djur som betraktade dem i nattmörkret. Men dessa skräckklyschor verkade ha önskad effekt – mina klasskompisar var skräckslagna.

Gänget körde vidare nerför den mörka skogsvägen i ungefär en kvart, tills de nådde en glänta med en upplyst byggnad och en silo i mitten. De tänkte något fördomsfullt att alla kände varandra i de där trakterna, och trodde därför att någon i huset åtminstone skulle kunna peka ut riktningen till killens farbror. Efter att ha parkerat bredvid byggnaden insåg de, först då, att det snarare var en lada än ett bostadshus. Men lampor var tända inomhus, så de tänkte att det var lika bra att försöka. Ytterdörren var en skjutdörr som stod halvöppen, och när vännerna gick in i byggnaden upptäckte dem att den inrymde ett enda stort och helt tomt rum. I taket hängde lysrörslampor som var så starka att det såg ut som ljusan dag där inne, men därinne fanns inte en själ. En av Pelles vänner sade sig ha sett något röra sig när de körde fram till byggnaden, så de gick ändå in och såg sig om för att vara säkra på att de inte missat någon. Om det inte var någon där, varför skulle då huset stå helt upptänt?

Men väggarna i byggnaden var kala och ingenting fanns att hitta där inne. Det var i princip bara en stor, tom sal. Vännerna drog runt och undersökte gläntan en stund, och när de närmade sig silon märkte de vad som såg ut som en dörr till en jordkällare. Här avbröt Pelle historien för att uppmana oss elever att lära av hans dumhet. Till sitt försvar sade han att han inte sett många skräckfilmer när han var i den åldern, och att det därför verkade som en bra idé att mitt i natten knalla rakt in i en läbbig källardörr ute i skogen. I efterhand sade han, och här fick han något allvarligt i blicken, att det hade varit ett stort misstag att öppna den dörren.
Innan han fortsatte sade Pelle att han nu tänkte berätta precis så mycket detaljer som han ansåg oss vara redo för. Han sade att det skulle kunna bli lite mycket för mörkrädda lyssnare, och rådde de som inte ville vara kvar att lämna lektionen i förtid. Några elever samlade raskt ihop sina grejer och pep iväg ut genom dörren, varav några troligen bara ville ta tillfället att tjuvröka bakom skolan innan nästa lektion började. Själv övervägde jag aldrig ens att gå därifrån. Som sagt var jag en storkonsument av läbbiga rövarhistorier, och Pelle var en bättre berättare än de flesta jag hade träffat. Jag trodde inte allt för mycket på vad han sade, men jag ville se om jag kunde lära mig något av honom.

Efter att ha sett klassrummet bli lite mer glesbefolkade fortsatte Pelle med sin berättelse. Han tittade på oss som var kvar och sade att han och hans vänner, efter att ha bräckt upp jordkällardörren, kände en pust av den mest ruttna, sura stank de någonsin upplevt. På ett ögonblick slutade gänget undra över var den där farbrorn bodde, och var nu helhjärtat inställda på att istället leta upp källan till lukten. De gick nerför trappstegen innanför dörren, och hamnade i en lång gång upplyst av nakna glödlampor som hängde i taket. Knäpptysta av förundran över platsen gick de långsamt framåt i hallen, vars väggar var klädda med plåt. Hallgången var krokig och hade varierande takhöjd, som om den hade grävts ut men aldrig färdigställts helt och hållet. Då och då var de tvungna att huka sig för att komma fram.

Värst, enligt Pelle, var att glödlamporna ständigt blinkade och flimrade. Ibland betedde de sig som discobollar, vilket gjorde det ännu mer komplicerat att ta sig fram utan att då och då slå i huvudet. Nu i efterhand trodde han att det berodde på det blinkande ljuset, men då var han säker på att han såg saker skymta i ögonvrån som inte rimligtvis kunde höra hemma där. När man är väldigt fokuserad på något, eller när man är nervös, kan hjärnan göra uppror, sade han: konstruera syn- eller hörselintryck som inte faktiskt finns i verkligheten. Han beskrev hur hallgången vindlade sig vidare, till synes i evighet, och att han beräknade att de befann sig någonstans under den täta, läskiga skog de hade kört förbi för att komma dit. Jag var helt uppe i hans story.

Efter att ha gått i vad som kändes som en och en halv kilometer möttes de till slut av en dörr. Den såg ut som den stulits från ett fint hus i en villaförort, inte längst in i en mystisk underjordisk gång mitt ute i ingenstans. Gjord av trä och till synes nyligen målad i rött satt den där, prydd av ett skinande rent handtag och en dörrklapp. En av Pelles vänner gick långsamt fram till dörren medan de flimrande glödlamporna kastade sig blinkande ljus över den. Sedan vände han sig tillbaka mot vännerna, och försökte lätta upp den nervösa stämningen genom att flina och säga ”Jag kanske borde knacka först?”. Han tog tag i dörrklappen och slog den mot dörren några gånger, varefter han skämtsamt mumlade ”någon hemma?”. Trettio sekunder gick utan att något hände, medan den tysta församlingen stod stilla och betraktade dörren. Till slut ryckte killen framför dörren på axlarna och började gå tillbaka till de andra.

Då fräste glödlampan närmast dörren till och exploderade. Vännerna hukade sig instinktivt och höll för ögonen. När de tittade upp igen såg de hur en av plåtskivorna som täckte taken lossnade i ena ändan och föll ned med den vassa kanten direkt mot killen närmast dörren. Han hade precis tagit ner händerna från ögonen och plåtkanten träffade honom i pannan, som höggs upp i ett blödande sår. Han föll bakåt, till synes medvetslös, och träffade dörren som slogs upp på vid gavel. Vännerna rusade fram mot honom utan att tänka på det kolsvarta rum som nu låg öppet framför dem. Pelle var först fram, och lyfte upp sin väns huvud i famnen medan han drog av sig jackan för att stoppa blodflödet med den. Det var kaos i någon minut, sedan lugnade alla ner sig en smula. Pelle satt i rummet, just innanför dörren ut till hallen, med vännen i famnen och tryckte jackan mot hans sår i pannan. Han märkte att den arm som han stött upp sin avsvimmade kompis huvud med var genomblöt, och skulle precis se efter varför när han avbröts av en annan av vännerna.

”Lamporna… vi måste dra”, sade han, eller något sådant, och det var först då Pelle såg.

”Ni vet när man släcker en lampa”, sade han till oss där i klassrummet, ”och allt är nästan helt mörkt utom det falnande, gula ljuset i glödlampan? Så såg det ut inne i det där rummet, men i en hel massa lampor som hängde i taket. Säkert 20 lampor lyste på ett sådant skumt sätt, som små stjärnor i en natthimmel. Det var kusligt, men absolut inte det läskigaste med hela situationen.”
I ljuset från de flimrande glödlamporna i hallen såg de silhuetterna av ett tiotal personer som stod inte mer än tre meter in i rummet. En av Pelles vänner tog ett steg framåt för att säga något, när en av glödlamporna inne i rummet blinkade till och tändes.

Låt mig pausa berättelsen här och säga något om hur Pelle brukade vara. Han var en ganska avslappnad och bekymmerslös person. Han pratade ofta i ett tonläge som liksom fick en att vilja svara med något glatt, positivt. Han skulle kunna säga ”hörrni, kom så hoppar vi ner för en klippa tillsammans”, och man hade ändå svarat ”jamen visst Pelle, efter dig!”. Okej, lite överdrivet kanske, men ni fattar grejen. Han var charmig. Och hittills hade han berättat sin historia på ett lägereldssätt, med en tillgjort lågmäld och dramatisk röst. Visst, det gick hem i klassen, men jag märkte det. Vid den här punkten i berättelsen minns jag att allt det förändrades helt. Han försökte inte längre skrämma oss. Den här biten var genuint jobbig att prata om. Antingen var han en riktigt bra skådespelare, eller så var det här faktiskt ett smärtsam minne för honom.

Glödlampan i rummet blinkade alltså till och lyste upp de människor som stod i rummet framför dem. I den dunkla, skumma kammaren syntes barn, åtminstone tjugo stycken så långt ljuset räckte. De var alla iklädda nattlinnen som såg smutsiga och uttöjda ut, med stora mörka fläckar på. Deras hår var långt och såg inte ut att ha blivit klippt sedan de föddes. Hos några av barnen räckte håret ända ner till marken. Inte en enda av dem såg ut att någonsin ha tagit ett bad eller en dusch.
Mest skrämmande av allt, sade Pelle, var att ingen av dem rörde sig. De stod blick stilla och stirrade på honom och hans vänner. Hos några reflekterades glödlampans ljus i ett halvdolt öga bakom hårtestarna. De två församlingarna stod helt stilla och tittade på varandra, men hos Pelle och hans vänner var det en paralyserande skräck som förhindrade dem från att röra sig. Några sekunder gick, sedan hördes ett gnällande ljud på håll. Han beskrev det som ljudet av en gråtande hund gånger tio. Det här löste gruppens förstelning, och de famlade efter sin avsvimmade vän för att ge sig av.

Då tog de smutsiga barnen plötsligt ett litet steg framåt.

Vännerna slet upp den avsvimmade kompisen och snubblade ut i hallen, och med blicken fäst på de smutsiga och nu långsamt framåtstapplande barnen famlade Pelle med handen utefter väggen i rummet för att hitta något att ta stöd i. Han fick tag i ett handtag, drog sig upp, och störtade ut ur rummet samtidigt som han under en bråkdels sekund hann se vad det var han hållit i. En halvmeter in mot cementväggen i rummet, en bit ovanför handtaget, stack ett duschmunstycke fram ur mörkret. Ur duschen läckte något som i mörkret bara såg svart ut. Det hade droppat ned även på honom, men han struntade i vad det var. I rummet stapplade barnen fram mot honom, i bakgrunden hördes skriet från det okända djuret eller vad det nu var, och hans kompis var illa skadad. Det sista han såg i rummet innan han rusade därifrån var fler duschmunstycken som stack fram från väggen som glödlampan lyste upp.

”Det är skälet att jag kallar den där platsen ’Duschen’”, sade Pelle till oss. Jag var helt uppslukad av hans story och satt längst ut på stolskanten i het längtan att höra mer. Han fortsatte:

”Jag slängde igen den rödmålade dörren bakom mig och kutade genom den långa korridoren snabbare än jag någonsin sprungit, varken före eller efter. Till slut kom vi fram till minibussen och sedan körde vi därifrån i 180. Så, för att avsluta den här berättelsen, tänk på att hålla koll på var ni hamnar när ni knackar dörr i jakt på bus eller godis i helgen. Inte för att det finns så många övergivna lador i de här trakterna, men om ni hittar en, gå inte dit. Ni vet bättre än så. Eller ja, alla utom Jerry kanske.”
Hela klassen skrattade, Pelle tackade för att vi hade lyssnat och avslutade lektionen. Han tände taklampan, påminde oss om att vi skulle lämna in vår uppgift nästa tisdag och önskade oss en fin allehelgonahelg. Runt om mig reste sig mina klasskamrater och började upphetsad tissla och tassla om berättelsen de just hört.

”Det var säkert någon sjuk nazistgömma”, sade en tjej.

”Jag tror det var spökbarn som hade bitits ihjäl av en hund”, svarade en annan.

Jag själv var helt tagen. Pelle hade berättat sin historia på ett mästerligt sätt, men vissa detaljer fick mig att ana att vi inte hade fått höra hela sanningen. Några dagar senare hängde jag kvar efter lektionens slut, och frågade honom vad som egentligen hade hänt. Han skrattade, böjde sig fram och sade i en teaterviskning att det hela troligen hade att göra med att de var en smula pårökta den där dagen. Sedan blinkade han till mig som för att be mig hålla den hemligheten, och jag log och gick därifrån.

Jag gick ut nian i den staden. Några veckor efter att jag slutade skolan för sommaren flyttade vi därifrån, långt upp i norr. Under åren som följde berättade jag Pelles historia vid en hel massa lägereldar, och det var en ständig hit. Jag brukade dock ändra på slutet, och låta Pelles kompis antingen dö av blodförlust eller bli ivägsläpad av barnen.

Inte förrän jag hade börjat högskolan fick jag chansen att träffa och prata med Pelle igen. Då hade jag hamnat i Stockholm, inte för att det har med den här historien att göra. Högskoletiden var en rolig och händelserik period för mig, och jag var alltjämt samma clown som jag varit i högstadiet. Min utbildning var fyrårig, och först i tredje året stötte jag på Pelle på en bar där vi brukade hänga och dricka öl.
Först var jag osäker på om den säckiga person jag såg ligga med huvudet mot armen på bordet verkligen var min gamla lärare. Det som fick mig att känna igen honom var en tröja som han hade haft på sig på sin födelsedag en gång, med en tårta som motiv. Jag sade åt mina vänner att sätta sig och att jag bara skulle vara borta ett ögonblick, sedan gick jag fram till mannens bord och sade ”Pelle Mayer?”. Mannen tittade upp.

Hans dimmiga blick flöt över mitt ansikte. Sedan log han, lade handen på min axel och sade ”Men hallå på dig! Hur har du haft det sedan sist?”. Hans andedräkt luktade sprit, och hans kinder var blossande röda. Av hans blick att döma hade han inte den blekaste aning om vem jag var.

”Pelle, det är jag, Jack. Jag hade dig i SO i några terminer för kanske sju-åtta år sedan.”

Hans ansiktsuttryck förändrades och något skarpt igenkännande formade sig i hans ögon. Han slappnade av, log, och sade ”Hur är läget, Jack?”

Vi satte igång och prata och rätt som det var hade tjugo minuter passerat. Jag berättade vad jag hade haft för mig de senaste åren, och han berättade om sitt liv. Han jobbade fortfarande på samma skola, ”gick i samma grottekvarn”, som han uttryckte det. Jag frågade flera gånger om allt var bra med honom, och han sade att det var så bra det någonsin skulle kunna bli.

Långsamt sjönk en insikt in. Jag var en vuxen person som hade en konversation med en annan vuxen person. Varje gång jag hade pratat med Pelle förut hade det varit som hans elev, och vårt samtal hade präglats av att han var min lärare, men den här gången var jag bara en snubbe som tog en drink med en bekant.

En stund senare vinkade mina vänner från dörren att de skulle gå vidare. Jag satt kvar och drack whiskey med Pelle Mayer. Han berättade om sin skilsmässa och sina barn, saker jag aldrig varit mogen nog att fråga om förr. Nu brydde jag mig, han var en riktig människa för mig, inte bara en figur i en kateder längre. Han hade ett liv med vanliga, verkliga problem, precis som alla andra.

Först efter några timmar tog jag upp hans berättelse om ”Duschen”. Jag berättade först om min relation till vandringssägner och skräckhistorier och han skrattade. Men när jag nämnde den där lektionen han haft med oss började han skruva lite på sig, som om det var något han helst inte ville prata om. Han svepte sitt glas, vinkade för att beställa ett till, och vände sig mot mig med ett allvarligt uttryck i ansiktet.

”Jack, jag vet inte varför jag envisades med att berätta det där år efter år”, sade han. Han sluddrade lite, eller så var det jag som hade lite nedsatt hörsel, för vi var båda ordentligt packade vid det här laget. ”Det måste ha varit för att min terapeut en gång när jag var yngre rådde mig att prata om allt det där. Komma över det eller vad fan det var hon menade.”

”Din terapeut?”, sade jag.

Pelle skrattade uppgivet till och skärskådade mig. ”Naturligtvis. Du fattar väl att en sådan upplevelse inte precis går obemärkt förbi?”

Jag log förvirrat. Allt hade precis tagit en märklig vänstersväng.

”Men du sade ju att ni bara var pårökta allihopa? Ingen skadades, och alla kom hem trygga och säkra. Eller?”

På några ögonblick började hans underläpp darra på ett nästan löjligt sätt. ”Nej, fan, fattar du inte att vi inte gjorde det? Varför tror du jag sitter här så här idag?”

Jag förstod ingenting. Tusen frågor dök upp i huvudet men jag lät honom fortsätta prata.

”Rickard, för fan, han klarade sig ju inte, Jack”, sade han med ett skakade skratt samtidigt som hans ögon fylldes av tårar. ”De tog honom. Jag kunde inte förstå det. Polisen sade att vi hade varit för fulla och att han bara gått vilse i skogen. Han visste inte. Han såg dem ju inte, Jack.”

Nu satt jag som förstenad. Pelle Mayer pratade på som om jag visste vad som verkligen hade hänt, men det gjorde jag inte. Hans vän hade försvunnit den natten. Det hade jag inte förstått.

”Jag önskar bara att de hade hittat hans kropp. Då hade vi kunnat bevisa det för polisen”, sade han hulkande. ”Det där var en vidrig plats, Jack. Jag har inget mer att säga om det. Det är en ond, hemskt plats.”

Han pratade på i några minuter, om sin gamle vän Rickard och allt roligt de haft tillsammans, och jag förmådde inte avbryta honom. Efter några minuter ringde han mobiltelefon.

”Hej älskling”, mumlade han i luren. ”Jag kommer alldeles snart. Jadå, alldeles snart”, sade han och kvävde en blöt rap. Jag hörde hur personen i andra luren lade på och Pelle reste sig från stolen.

”Det har varit roligt att prata med dig, Jack. Du är skarp, du. Se till att göra något av det.”

Han tog i hand, vände sig om och började gå.

”Pelle!”, ropade jag efter honom.

”Ja?”, sade han och såg tillbaka på mig.

”Allt det där med duscharna, var sade du att det hände någonstans?”

”Var? I helvetet, sade jag ju. Någonstans utanför Silkeborg på Jylland i Danmark. Så
nära på helvetet på jorden man kan komma, om du frågar mig.”

Pelle vinkade förstrött och gick vidare mot dörren, eller, han gick först in i väggen bredvid dörren innan han till slut hittade ut.

Och det var sista gången jag såg honom. Jag fick aldrig möjligheten att berätta vilken omfattande betydelse hans berättelse skulle ha för mitt liv. Han fick aldrig höra om resan jag gjorde efter att ha gått ut skolan, och hur den nästan in i detalj liknade hans egen. Han fick aldrig veta att sakerna han sett där i ladan den där natten fanns på riktigt. För en månad efter att jag träffade honom dog han. Hans lever gav upp. Men hans familj var samlad runt honom på dödsbädden, och han dog omgiven av dem han älskade. Det är allt man kan begära.

Här förändras min berättelse, från att vara en annan människas till att bli min egen. Men jag kan börja med att säga att det tog några månader för nyheten om Pelle Mayers död att nå mig. Min första tanke var att leta upp hans familj för att personligen leverera mina kondoleanser, men sedan insåg jag att jag ju inte liksom var hans bästa vän eller någonting. Jag höll mig tillbaka, och något år efter att vi möttes på den där baren examinerades jag och lämnad högskolan.

Mitt beslut att läsa statsvetenskap var inte direkt ett misstag, men det var inte direkt något som resulterade i omedelbara jobberbjudanden. Jag hade dock sparat ihop lite pengar, och tyckte att jag efter färdig skolgång förtjänade lite riktig semester. Så jag slog ihop mig med min klasskompis Jonas, och vi packade in oss i ett flygplan och drog ner till Berlin. Jag hade varit där som tonåring och mindes att jag älskade staden men ville uppleva den som vuxen, så det kändes som ett rimligt val.

Resan var en succé. Vi hyrde en lägenhet i Kreuzberg och stannade där i en månad. På dagarna gick vi på stan, tittade på filmer, och på kvällarna drack vi god öl och träffade nya vänner. Efter att månaden hade gått hittade vi en hemsida där man kunde åka hem för bara besinkostnaden, genom att köra en bil som ändå skulle fraktas till Stockholm. Vi åkte i sakta mak upp genom Tyskland och stannade här och var, bland annat i Hamburg. Där träffade vi ett gäng tyskar på en bar, som bjöd med oss på en fest, och i brist på bättre idéer hängde vi med.

Det var en lugn tillställning som inte egentligen har något med den här berättelsen att göra, men någon gång under kvällen hamnade vi i en spökhistorieberättande cirkel. Nu för tiden är jag inte riktigt samma clown som förut, men jag kan fortfarande om jag vill, och efter några klassiker kom jag på mig själv med att återvända till Pelle Mayers berättelse om ”duscharna”. Varje gång jag själv hade berättat hade jag lagt till någon egen detalj, broderat ut den lite. Men på grund av någon sorts undermedveten respekt för Pelle, som nu var borta och inte kunde berätta historien själv, höll jag mig noggrant till den version han berättat den där dagen i högstadiet.

Mina berättelser gick hem men allas otvetydiga favorit var ”Duscharna”. Jonas och jag åkte hem därifrån vid femtiden på morgonen, och i bilen bad han att få veta mer om duscharna. Jag berättade om Pelle, om lektionen, om min relation till skräck- och vandringssägner, och Jonas föreslog genast att vi skulle försöka hitta den där byggnaden på vägen upp till Stockholm. Till en början var jag tveksam, mycket för att jag inte kände för att tillbringa en vecka med att irra runt i Danmark i jakt på en lada som säkert rivits för länge sedan, men jag funderade på det i någon dag och kom på att det kanske var enda gången jag skulle få chansen att själv se platsen. Så jag sade ja. I bakhuvudet hade jag också idén att jag skulle kunna göra resan som en sorts hommage till Pelle, som ju trots allt var den som fick mig att inse att jag ville jobba med att skriva.

Hur som helst lämnade vi Hamburg, korsade gränsen till Danmark, och fann oss snart i Midtjylland i Danmark. ”Helvetet på jorden”, som Pelle Mayer hade sagt. Vi hittade ett vandrarhem i Silkeborg och tillbringade några dagar med att åka runt bland åkrarna runt staden i jakt på den skog som huset låg gömd i.
Vi frågade folk i området om de visste något om platsen, men möttes oftast av tomma blickar och himlande ögon. Den enda som på något sätt verkade ha hört talas om duscharna var en gammal kvinna som jobbade på en bensinmack. Jag minns inte vad hon hette, men hon var en sådan där glad tant som snart skulle pensioneras, och därför unnade sig att vara lite extra hygglig och pratsam med alla som passerade. Hon hade kommenterat på vår registreringsskylt och frågat om vi var ute och reste, och då nämnde Jonas att vi var ute och letade efter en plats känd som ”duscharna”.

Till en början verkade namnet inte låta så bekant för henne, men när jag beskrev några av detaljerna ur Pelles berättelse avbröt hon mig plötsligt. Hon lät inte arg eller upprörd, men hon lät plötsligt skarp och som att hon plötsligt valde sina ord mer noggrannt.

”Folk häromkring håller inte på med något sådant där längre. Det där var länge sedan”, sade hon. Sedan försökte hon låta lika glad och obekymrad igen, men ursäktade sig snart med att hon hade lite arbete att göra och önskade oss en trevlig resa upp till Stockholm.

Jag och Jonas gick tillbaka till bilen, båda fulla av tankar på vad kvinnan sagt och vad hon kan ha menat. Hon lät som sagt verkligen inte arg, men hon verkade inte vilja höra ett till ord om den där platsen. På vägen tillbaka till vandrarhemmet tog Jonas till orda. ”Om jag bodde på en plats där folk ibland kom och frågade runt om gamla lokala vandringssägner så hade jag definitivt jävlats lite med dem. Till slut blir man väl trött på dem och skrämmer dem lite, bara så de håller truten, eller hur?”

Jag instämde och vi körde vidare, men någonting i hela situationen var fel. Om det här var en känd lokal vandringssägen, varför var det då bara kvinnan på macken som reagerat så där hittills? Varför hade alla andra reagerat som att vi bara hade hittat på hela historien? Till slut skakade jag av mig frågan. Notera att ingen av oss var direkt rädd inför att leta upp duscharna, det hela kändes mer som en liten skattjakt för att toppa en i övrigt ganska lugn och avkopplande semester. Jonas och jag kände oss som turister som letade efter platsen där en känd film spelades in, eller något åt det hållet. Vi hade låga förväntningar och var inte ens helt övertygade om att vi alls skulle hitta den där byggnaden.

Efter att ha tillbringat en lugn dag i Silkeborg gav vi oss ut i jakten på ladan igen. Danmark är inte så hemskt som folk försöker framställa det, men det är bara inte så värst spännande. I bästa fall hittar man en bar man kan dricka en öl på, och det var ungefär vad vi hade ägnat oss åt på vår ”lediga dag”.

Väl tillbaka ute på vägen bestämde vi oss för att vi skulle utforska så mycket av landsvägarna vi kunde. Det fanns ingen chans att det här stället skulle ligga vid motorvägskanten, liksom, utan jag mindes att Pelle sagt något om en grusväg så vi gav oss ut för att leta efter just sådana. Det var lättare sagt än gjort.

Vid sjutiden på kvällen hamnade vi i en liten skog. Jag använder det ordet lite brett här, men för att vara i Danmark var det rena urskogen. Träden var stora och tjocka, och lade en djup skugga över marken. Eftersom solen höll på att gå ner tänkte vi att det här nog var den sista chansen för dagen, så vi letade upp den lilla jordvägen som ledde in i skogen och följde den. Vi åkte långsamt och försiktigt, och fick emellanåt gå ut och rensa vägen på någon nedfallen stam. Det hade troligen varit ganska dunkelt där inne i skogen redan innan solen gick ner, och nu var det nästan kolsvart. Jag hade en känsla av att vara på rätt väg, men ville inte jinxa det så vi körde bara vidare. I efterhand har jag tänkt på att de strilande ljusstrimmorna från den nedåtgående solen faktiskt fick det att se ut som att träden sträckte sig mot bilen, precis som Pelle hade berättat. Jag är dock fortfarande säker på att han hittade på det där med djurens röda ögon, för det mest skrämmande i djurväg vi såg i skogen var en död hare vid vägkanten. Den såg ut att helt enkelt ha lagt sig ner och sedan aldrig orkat besvära sig med att resa sig igen.

Vi körde runt i mörkret en stund tills vi såg en glänta en bit bort. På vägen dit stoppades bilen dock av ett gigantiskt nedfallet träd över vägen, som vi knappast kunde rubba. Vi steg ur bilen och satte på dess helljus för att lysa upp vägen framför oss så gott vi kunde. Vi kände båda en blandning mellan nervositet och upphetsning när ljuskäglan lyste upp vad som låg ett tjugotal meter framför oss. Där, upplyst dels av våra billampor men också av månen som nu hade gått upp, låg vad som såg ut som en gammal lada. Det var större än de brukar vara, och hade inga prydnader, utan såg ut som ett litet lagerhus. Jag var ännu inte helt säker på att det verkligen var platsen Pelle hade berättat om, men det var definitivt den mest troliga platsen hittills.

Jag gick genom buskagen tills de helt verkade upphöra, några meter från byggnadens dörrar. Kanske hade landägarna gjort någonting med jorden där, men runt om huset verkade ingenting kunna växa i jorden. Det var bara platt, inte ens något gräs. Jag närmade mig dörrarna och insåg att det var en stor skjutdörr, när Jonas dök upp bakom mig med två ficklampor.

”Hade du tänkt springa in där själv i mörkret eller”, sade han och skrattade.

Jag svarade med ett halvhjärtat skratt och tog en av ficklamporna, en lite mindre men väldigt ljusstark modell. Sedan kände jag på skjutdörren, satte ficklampan i munnen, och gav den en knuff med båda händerna. Den rörde sig någon millimeter och gav ifrån sig i knarrande ljud, men jag kunde knappast få upp den av egen kraft. Jonas och jag räknade till tre, och tog sedan i tillsammans. Långsamt trycktes den upp, tills den verkade falla tillbaka in i sina skenor och mjukt började glida upp för att till slut stanna med en duns. Jag gick in med Jonas i hälarna.

Ladans interiör var fullständigt avskalad, nästan skrämmande ren. Jag var inte helt säker på hur långt bort från närmaste lantgård eller by vi var, men det fanns inga som helst tecken på att någon hade varit där inne på åratal. Inga kvarlämnade ölflaskor, chipspåsar, fimpar eller sprayflaskor, inte ens någon djurspillning eller växt som tryckt sig upp genom golvet. Rummet i sig var stort, större än en vanlig lada, men inte lika gigantiskt som det hade låtit i Pelles berättelse. Jag tänkte att det troligen vid någon tidpunkt hade varit någon sorts lager för bondgårdsprylar eller något.
Jag gick besviket omkring planlöst medan Jonas raskt smög in i skuggorna för att utforska. Efter att jag tänkt igenom detaljerna i Pelles berättelse slogs jag av något: han hade ju pratat om en silo. Jag sprang ut och tittade mig omkring, joggade ett varv runt ladan för att vara säker, men trots mina förhoppningar syntes ingenting till. Om det någon gång stått en silo här måste den ju ha lämnat någon sorts spår efter sig, men det enda som fanns där var det tjocka buskaget som omgav gläntan och bortom dem träden som försvann i mörkret.

Jag kände mig frustrerad, men i ännu högre grad trött, och gick in igen. Jonas hoppade fortfarande muntert omkring i byggnaden. ”Om jag bara kunde hitta ett duschmunstycke eller bara ett rör, så vet vi alla fall att det är sant. Kom igen, leta lite!”, sade han. Jag ville inte förstöra upphetsningen för honom. Visst, jag hade berättat hela Pelles story för honom flera gånger, men han hade visst ännu inte fattat att det här måste vara fel ställe. Byggnaden var konstig, ja. Den hörde inte riktigt hemma där och var märkligt orörd för att verka så övergiven. Men det kunde helt enkelt inte vara här duscharna fanns. Jag lät Jonas leta en stund till, sedan hojtade jag på honom.

”Okej, det här är nog så nära vi kommer det där stället”, sade jag och fortsatte: ”Men det är fel. Minns du det där om silon?” Hans ansiktsuttryck gick från upphetsat till besviket på ett ögonblick, som ett barn som just öppnat den enda julklappen och insett att det var sockor. Jag klappade honom på axeln, och kände en gammal vana vakna till liv igen. ”Ändå häftigt att vi kom så här långt”, sade jag. ”Om folk frågar kan vi ju trots allt ändå säga att vi hittade stället.”

Jonas skrattade. ”Ja för fan, det kan vi ju. Det är definitivt läskigt nog här. Vi borde ta lite bilder som ’bevis’, va?” Jag nickade bifall. ”Jag sticker ut till bilen och hämtar kameran”, sade han och stack iväg ut genom dörren. Jag fann mig själv ensam kvar i byggnaden. Det blev väldigt tyst. Jag hörde Jonas steg tona ut utanför dörren, genom buskaget bort till bilen, men när de försvann hördes ingenting. Inte en vindpust eller syrsa eller fågel, ingenting. Jag vandrade in i mörkret med ficklampan i handen. Något måste ju finnas någonstans. Det kunde inte vara helt tomt. Jag närmade mig rummets bortre ända, då ljudet från mina fotsteg plötsligt lät ihåliga och dova. Jag backade tillbaka, stampade på marken, och insåg att jag hade hittat en lucka under vilken det fanns luft.

Jag ställde mig vid väggen och undersökte golvet från sidan. Varken hål eller gropar syntes, och ingenstans verkade golvet bäras upp av stolpar eller bjälkar. Med andra ord måste byggnaden vila mot en fast husgrund, och det jag precis upptäckt vara en lucka ner till någon sorts källare. Medan jag hörde Jonas steg närma sig utanför dörren, och började ropa till honom, tog jag ett litet skutt för att han skulle höra det ihåliga dunsandet när jag landade på luckan.

”Jonas! Titta här, det är en luck-”.

I samma sekund som jag sade ”lucka” landade jag med fötterna på marken, och kände den ge vika under mig.

Jag minns inte riktigt fallet, men jag minns att jag hörde träskivor brytas sönder. Sedan minns jag att ljuskäglan från Jonas ficklampa swishade förbi mina ögon, bländade dem för en sekund för att sedan lämna mig i komplett mörker. Fallet hade inte varit högt, men jag måste ha landat illa för jag tappade medvetandet i åtminstone några sekunder. När jag kvicknade till liv var det till ljudet av Jonas desperata röst.

”Jack?! Jack, hör du mig? Hallå, vakna för fan!”

Jag knep ihop ögonen och nickade till honom, och han ropade till av lättnad. Det smärtade i mitt huvud, och jag misstänkte på en gång att jag fått en hjärnskakning, men det var ingenting mot hur ont det gjorde i mitt knä. Jag famlade efter min ficklampa, hittade den, och reste mig och ropade upp till Jonas att jag var okej men att jag hade slagit i knät och huvudet ordentligt.

”Åh fy fan, herregud vad skönt, jag trodde du var död. Tänk om du hade dött i Danmark för helvete, det hade varit hemskt”, ropade han tillbaka. Jag skrattade till men fick sluta eftersom minsta rörelse i huvudet skickade en blixt av smärta ner genom nacken, och gjorde mig yr. Jonas fortsatte: ”Jag kanske ska fixa ett rep?”

”Va”, mumlade jag.

”Ser du en stege där nere? Annars kanske jag får gå och fixa ett rep.”

Jag såg mig omkring och hittade bara kala cementväggar. Ingen chans att jag kunde klättra upp den vägen. ”Ja, hämta ett rep”, sade jag till honom. ”Det ligger där någonstans längst ner i bagageluckan, i min röda klättringsväska tror jag. Men jag är inte säker.” Jonas nickade, skrattade nervöst och sade åt mig att inte gå någonstans. Sedan reste han på sig och sprang iväg.

Återigen lämnades jag i tystnad. När Jonas steg mot golvet ovanför mig ekat ut hörde jag bara det där surret ens öra frambringar i tystnad, då och då avbrutet av ljudet av min egna höga dunkande puls i tinningarna. Jag kravlade över till närmsta cementvägg, och lutade mig mot den. I efterhand minns jag att väggen var onaturligt kall. Eftersom det här var en varm sommarnatt hade jag bara t-shirt på mig, men den kändes iskall mot min rygg. Fast just då tänkte jag mest på hur skönt det var att luta mig mot något.

Medan jag satt där i det konstiga husets konstiga källare och väntade på att få höra Jonas steg återkomma kröp en vag obehagskänsla över mig. Jag satt och kände mig som en idiot för att ha trillat ner, och plågades av mina smärtor, men båda de känslorna försvann på en gång när jag hörde vad som måste ha varit någons andetag till vänster om mig. Jag snodde runt med huvudet, blev tvungen att blunda för att uthärda vågen av smärta som följde, men såg ingenting där när jag öppnade ögonen igen. Jag övertalade snabbt mig själv om att det måste ha varit inbillning, tills Pelle Mayers berättelse återigen dök upp i huvudet på mig. När jag först hörde den i klassrummet den där dagen för många år sedan var jag mer imponerad än skrämd. Men nu, i detta skick i det här rummet, kände jag något jag inte hade känt på väldigt länge. Det knöt sig i magen, och kalla svettdroppar trycktes ut ur varenda por på min kropp, som när man pressar ihop en fuktig tvättsvamp i näven. Jag var skräckslagen.
Jag pekade ficklampan åt min vänstra sida. Dess ljus nådde inte hela vägen fram till väggen, men jag såg ingenting där. Jag satt och hyperventilerade några sekunder med blicken fäst i mörkret, när ett ljud framför mig fick mig att hoppa till. Det var kort, och kan ha varit jag själv som gjorde det på något sätt, men det lät som om någonting skrapade mot golvet bara ett par meter framför mig. Det lät som ett fotsteg mot ett smutsigt golv. Jag vände ficklampan framåt men innan jag hann titta efter hördes andetaget till vänster om mig igen, lite närmare den här gången.
Det här kunde inte vara sant. Det måste vara jag själv som inbillade mig. Jag hade inte sett så mycket som ett spindelnät i byggnaden, och nu plötsligt något som andas bredvid mig? Jag blev arg på mig själv för att jag inte kunde hålla mig lugn. Jag tänkte febrilt på något jag lärt mig i skolan, att den mänskliga hjärnan i brist på syn- och hörselintryck utifrån själv skapar dem, och fokuserade på den tanken för att lugna mig. Det funkade. Min puls gick ner. Tills jag såg något röra sig i beckmörkret framför mig, samtidigt som det skrapande ljudet slog till igen. Jag frös till is, och stängde instinktivt av min ficklampa. Jag antar att jag tänkte att i mörkret syntes jag åtminstone inte.

Jag satt några ögonblick paralyserad, med den släckta och falnande ficklampan fortfarande riktad framåt i handen. Sedan tryckte jag mig med hjälp av mitt oskadade ben uppåt, mot väggen, i ett försök att ställa mig upp. Efter att ha kommit på fötter, hela tiden stirrande ut i det ogenomträngliga mörkret i jakt på rörelser eller ljud, konstaterade jag att knäet i mitt ena ben var så illa däran att jag inte kunde stödja på det. Maniskt började jag humma för mig själv, bara för att det inte skulle vara så tyst. Jag haltade ut till den punkt i rummet där den nu trasiga luckan var direkt ovanför, och skrek på Jonas så högt jag kunde, men hörde ingenting till svar. Han måste vara kvar vid bilen, fortfarande på jakt efter det där repet.

Fortfarande hummande, och med en nästan outhärdligt hög puls, rörde jag mig tillbaka till cementväggen, lutade mig mot den och började långsamt gå längsmed den. Efter att ha trevat mig fram med fötterna kanske tre meter stötte mitt huvud i någonting som stack ut från väggen. Smärtan var bländande, förstärkt av hjärnskakningen, och jag förlorade balansen och tumlade ner till golvet. Jag släppte ficklampan och tryckte händerna till pannan, och kände något blött och varmt där. Med fingrarna letade jag efter ett sår men hittade ingenting. Med andra handen började jag svepa längs marken i jakt på ficklampan, och rätade upp ryggen mot väggen.

Ficklampan dök upp på marken och jag drog upp den och lyste på marken bredvid mig, där jag precis legat. Golvet var blött, missfärgat av vätskan jag kände på min panna. Jag stirrade förvirrat ner i pölen, och just som jag bestämt mig för att det måste vara mitt blod, såg jag en droppe segla ner genom luften och landa i pölen med en plopp. Mot min vilja började en oundviklig insikt formas i mitt huvud. Jag vände upp ficklampan mot taket. En till grumlig droppe passerade genom ljusskenet innan det till slut hittade källan till varifrån de kom: ett rostigt, sprucket rör som stack ut några decimeter från väggen och slutade i ett kalt duschmunstycke som var riktat ner mot marken.

Ni vet, känslan när ens mage liksom imploderar? I den där situationen tror jag den bokstavligt talat gjorde det, av skräck och smärta och ansträngning. Innan jag hann göra något åt det kräktes jag rakt ut. Det skvätte upp på mina skor och byxben, men det rörde mig inte i ryggen. Jag rätade ut ryggen och började med händerna mot väggen halta iväg i sidled så fort jag kunde. Omkring mig började ljud höras, men jag var inte säker på om de orsakades av mig själv eller något annat. Efter några sekunder av hasande dök ett nytt duschmunstycke upp framför mig, som jag lyckades ducka för. Det satt lite högre upp än det förra, men verkade läcka av samma vätska. Jag fortsatte längs väggen, som kändes oändlig, och fick gång på gång ducka för nya duschar som stack ut. För varje dusch tycktes vätskan rinna på mer och mer, men samtidigt vara lite för tjock för att kunna ta sig ut ur duschens små hål obehindrat.

Det började lukta i rummet. Jag slogs av minnet av hur Pelle Mayer hade beskrivit doften, och kämpad mig vidare med t-shirten upptryckt över näsan och munnen. Det stank skit, som spyor, som bränt hår, som om något ruttnade.

Eftersom jag fortfarande tog mig framåt lutad mot väggen föll jag handlöst framåt när väggen plötsligt tog slut. Jag landade på ett jordgolv, och trots att adrenalinet dämpade en del av smärtan kändes det ändå. Med ficklampan krampaktigt i handen snodde jag runt för att förstå var jag hade hamnat. Bakom mig var en dörröppning, där en dörr hängde på glänt ut mot mig. Den var tjusig om än lite åldrad, och hade ett fint dörrhandtag och en dörrklapp. Den röda färgen flagnade och samlades i små högar på marken vid mina ben. Jag tog mig upp på fötterna, eller i alla fall foten, och haltade vidare in i den korridor jag fallit in i. Nätt och jämt undvek jag att slå huvudet i en plåtskiva som hängde på trekvarten ned från taket.

Efter bara några meter föll jag ner på knä, och fick krypa istället för att hoppa fram på ett ben. Längs väggarna och taket löpte plåtskivor, och med jämna mellanrum stagades taket upp av träbjälkar som tycktes hålla ihop denna provisoriska tunnel. Jag vågade inte stöda mig mot väggarna eftersom jag skulle kunna skära mig på den rostiga plåten, eller välta en bjälke och hamna under det kollapsande taket. Så jag fick krypa. I vad som kände som flera kilometer kröp jag. Då och då krockade jag med en vägg, eftersom korridoren vände och vred på sig. Jag hade ingen aning om var jag befann mig i relation till rummet där jag trillat ner, men jag upprepade som ett mantra att det måste finnas en dörr i slutet av denna tunnel. Om jag inte hade krupit hade jag förresten säkert slagit mig illa i taket, som då och då bara var någon meter högt. Det enda skälet att det inte hade rasat in ännu var att plåtskivorna höll det uppe. Någon hade avsiktligen byggt gången så där. Det här tänkte jag såklart inte på då. Då kröp jag bara framåt och intalade mig att jag var ensam i tunneln, trots att jag med jämna mellanrum hörde hasande fotsteg mot golvet bara decimeter bakom mig.
Då och då strök mina jeans mot benen, och det kändes ibland som att någon rörde mig. Någon kanske gjorde det, än i dag vet jag inte. Jag kröp och kröp och kröp tills jag kom till en uppförsbacke i tunneln. Jag tittade upp, och såg till min enorma lättnad en källardörr. Den var gjord av trä, och mellan gliporna såg jag vitt ljus utanför. Det kunde komma från billamporna där ute, tänkte jag. Men framför allt var jag glad att äntligen ha hittat ut.

Jag kröp upp till dörren och kastade mig in med axeln först i dörren. Den knakade och skakade till, men öppnades inte. Jag gav upp ett gällt skrik efter Jonas, men det kvävdes av en brännande smärta i halsen. Som mest klarade jag bara av att utbrista i ett rosslande gråtljud, och jag hörde själv att det lät som ett döende djur. Jag säckade ihop vid dörren, utmattad av smärtan och ansträngningarna, och stirrade hjälplöst på ljuset som strilade in genom gliporna. Jag var så nära på att befrias att jag kunde lukten av sommarnatten där ute.

I detta ögonblick av tyst kollaps hörde jag så till slut ett ljud i tunneln som, utan minsta tvekan, var någonting som rörde sig. Det lät som att något släpades över marken. Det hasade fram, pausade en sekund, och hasade sedan vidare. Med en kraftansträngning rätade jag på mig, satte mig upp mot dörren, och lade handen med ficklampan på benet så den inte skulle skaka.

Jag kan än i dag inte förklara vad jag såg. Jag vet att jag såg det, men jag kan liksom inte övertyga mig själv om att det var på riktigt. Jag återkommer gång på gång till den enda tänkbara förklaringen, att jag hallucinerade. I mörkret en bit bort i tunneln stod ett barn, iklätt en smutsig nattlinne. Linnet var fläckat av något mörkbrunt, på vissa platser djuprött. Barnet var oerhört klent och skröpligt, som på sådana där bilderna på barn från koncentrationsläger. Mellan det långa, smutsiga håret som i tovor hängde framför ansiktet och som räckte ända ner till de smutsiga fingertopparna såg jag min ficklampas ljus reflekteras i ett öga. Pojken, eller flickan, jag vet inte vad, rörde sig framåt med stora ansträngningar. Inte så att det flåsade eller andades djupt, men det verkade som att varje muskelrörelse krävde all energi barnet hade kvar i kroppen. Men det som fyllde mig av iskall skräck var det där ögat. Det skymtade som sagt bara mellan hårtovorna, men jag såg vreden i ögat. Det lyste av ilska eller till och med hat. Jag kan liksom inte i ord beskriva det, men jag bara visste att det här barnet ville mig illa. Och oavsett om det var en hallucination eller ej så kom barnet allt närmare. Jag började hulkande gråta. Medan jag stirrade på barnet, som kom allt närmare, hörde jag en viskning bakom ryggen.

”Du, Jack”, sade rösten genom gliporna i dörren. Det var Jonas. Det måste vara Jonas.

Jag hostade av chock, svalde och försökte svara honom. ”Öppna dörren och ta ut mig härifrån”, försökte jag säga, men jag tror det bara lät som snorigt rosslande. Jag slet blicken från barnet, slog mot dörren med handflatorna och kände ficklampan rulla av mitt ben och ner för uppförsbacken framför källardörren. Den stannade upp någonstans vid barnens fötter.

”Vad ser du?”, frågade rösten.

”Vad pratar du om”, mumlade jag och knep ihop ögonen.

Rösten svarade något i stil med ”Titta bara. Berätta vad du ser”, men jag vet inte för jag började yla i desperat gråt. Sedan viskade rösten:

”Vila lite. Jag fixar det.”

Jag förstod ingenting men fortsatte blunda.

”Snälla Jonas, få upp dörren. Få ut mig härifrån”, snyftade jag. Jag hade fått tillbaka lite av min röst, och röt ”Öppna den jävla dörren, Jonas”.

I frustration öppnade jag ögonen, och möttes av svarta hårtovor som hängde centimeter framför mitt ansikte. Mitt i tovorna reflekterades ljuset från utanför dörren i någonting. Jag knep ihop ögonen igen och skrek med min rösts fulla kapacitet ”Öppna den jävla dörr-”, när den plötsligt gav vika bakom ryggen på mig. Jag föll baklänges ner i jorden, drog ett andetag av frisk nattluft, och kröp blundande bakåt någon meter. Med fötterna sparkade jag igen källardörren, och sedan kollapsade jag på marken och tittade upp.

En bit bort låg ladan, upplyst av bilens strålkastare. Mitt huvud pulserade av smärta. Jag var smutsig och blöt på hela kroppen, fläckad av någonting jag inte visste och inte ville veta vad det var. Mitt knä var ur led, om inte än värre skadat. Jag flåsade i nattmörkret och hulkade till Jonas: ”Varför i helvete öppnade du inte dörren?”

Jag inväntade ett svar men det kom inte. ”Vad fan, Jonas”, började jag, ”Jag bankade ju i dörren och skrek för mitt liv”. Jag vände mig om, och kände återigen magen knyta sig när jag insåg att ingen var där. Det enda jag såg var buskaget en bit bort. Jag kände vreden växa fram. ”Jonas din jävla fitta, kom fram ur buskarna.” Jag satte mig upp, och skulle precis ta mig upp på fötter när jag hörde ett rop från ladan.

Ljuset från en ficklampa skumpade förbi, när Jonas kom springande från bilen in genom ladans öppna skjutdörr och ropade att han var på väg med repet och att jag inte skulle oroa mig. Jag måste ha svimmat då, för jag vaknade senare av att Jonas stod ovanför mig och skakade liv i mig. Jag förstod inte vad han sade, men han hjälpte mig upp och iväg till bilen. Medan vi haltade bort vände jag mig om och tittade tillbaka mot källardörren. Där, utanför dörren, låg min ficklampa. Dess ljus falnade som om dess batterier var på väg att dö.

Väl i bilen somnade jag på en gång. Jonas säger att han körde omkring i en timme innan han hittade till landsvägen, och sedan körde han mig till ett sjukhus i Silkeborg. Jag tror inte jag någonsin berättade för honom vad som hände där nere i gångarna. Han tror jag helt enkelt bara skadade mig i fallet. Han frågade i alla fall inte om vad som hände, och kort efter vår resa gled vi ifrån varandra och förlorade kontakten. Inte avsiktligt, utan vi bara slutade ringa varandra efter den där resan.

Jag har aldrig riktigt lyckats förstå vad som hände den natten. Vissa saker går att förklara bort som hallucinationer, men inte allt. Jag såg duschmunstyckena, och de läckte av en vätska jag inte kände igen. Dörren var på riktigt, tunneln likaså. Det andra, det skrämmande, kan jag med lite god vilja skylla på min hjärnskakning. Nu för tiden dricker jag ganska mycket. Jag försöker övertyga mig själv om att jag bara helt enkelt var så borta, så chockad, att allt utspelade sig i mitt huvud. Jag vet att jag aldrig kommer sätta min fot i Danmark igen.

Jag är fortfarande en skeptiker, men jag tror att jag verkligen var med om något där nere bland duscharna som Pelle Mayer en gång berättade om. För den där källardörren var faktiskt först låst, och sedan var den plötsligt inte låst längre.

Det kan jag inte ha hittat på.

Sista avsnittet på Creepypoddens tredje säsong, avsnitt femton, hette ”Duscharna” och innehåll denna enda långa berättelse skriven av Dylan Sindelar (som ni kan följa på Tumblr här). När jag översatte den tog jag mig också friheten att själv låtsas vara huvudperson och att förlägga den till Sverige och Danmark istället för, som i ursprungsversionen, New York och Nebraska. Det kändes helt rätt att låta Pelle Mayer säga att Danmark var ”så nära på helvetet på jorden man kan komma”, he he.

Hur som helst, Duscharna blev riktigt uppskattad. Därför ville jag publicera den även i min översättning. Hoppas ni gillade den, och om ni föredrar den engelska originalversionen finns den att läsa här och här.

Senaste inläggen

Senaste kommentarer

Meta

Written by:

4 Comments

  1. Ricki
    3/10/2016
    Reply

    Öhm… detta podavsnitt har varit uppe förut.

    • Jack
      3/10/2016
      Reply

      Japp, däremot har jag inte publicerat berättelsen i textform så det är det jag gör nu!

  2. Morgan
    3/12/2016
    Reply

    Hej! För att svara på dina frågor, iaf några av dem! Din och din producents röst tycker jag är bäst! Tror att kvalitén på berättandet skulle bli för svajig/skagig om det va för många berättare!
    Folksägnar och creepypasta från nätet funkar absolut att blanda, i samma avsnitt t.om! Man kan då precis som du gör nu ha en råd tråd, ett tema! Exempel: germanen rimmar bra ihop med skogsrå/vittra från svensk folktro? Skitbra jobbat med podden jag samt min fru, vänner och kollegor lyssnar aktivt och är alltid nöjda och ibland mörkrädda med på måndagkvällar!

  3. Rebecka Frejd
    5/19/2017
    Reply

    Hej! Jag tyckte att den här historien var riktigt obehaglig, men jag är lite nyfiken över en sak. Det där med ladan, barnen och duscharna, var det något speciellt som brukade göras förr. Jag vet inte riktigt hur jag ska förklara det, jag reagerade bara på att den där äldre i kvinnan i berättelsen sa ”sånt där sysslar vi inte med längre” när huvudkaraktären frågade om ladan. Vet du vad kvinnan syftade på i berättelsen?

    // Rebecka

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *