En tidsresenär och en drömfigur: två reklamkampanjer som blev till folklore

Har ni hört historien om hur Håkan Nordkvist färdades i tiden?

Det är många som har hört den. För en vecka sedan laddades en film upp på Youtube, där en ung turkisk man berättar den. Den är fyra minuter lång och har bara fått 22 visningar, vilket är mindre än de nästan 300 visningar en spanjor fick, då han i början av juli publicerade sin egen version av historien. Och inte ens om man lägger ihop dessa två filmklipps visningsantal slår man den video som publicerades på hindi i slutet av januari, där en indisk kvinna redogör för Håkan Nordkvists upplevelse, som fått 1 600 visningar.

Ja, och så får vi inte heller glömma de engelskspråkiga klippen om Håkan Nordkvist. Det här klippet, från i januari, har två miljoner visningar. Det här och det här klippet har båda kring sex miljoner visningar vardera. Det här har 19 miljoner visningar. Berättelsen om honom finns till och med i Wikipediaartikeln med rubriken ”Time travel claims and urban legends”.  Och Håkan Nordkvist själv har fått över två miljoner på sitt klipp om hans fantastiska historia.

För dig som inte orkade titta på klippet så kommer här Håkans historia i korthet: en dag gick ett rör i hans kök sönder, och när han skulle laga det upptäckte han att det fanns en lång gång bakom rören, under vasken. Han kröp fram, och i andra ändan träffade han en äldre version av sig själv. Håkan och den 72-årige Håkan spelade in en kort filmsnutt med mobilkameran, där de jämförde sina exakt likadana tatueringar. Håkan låter glad och rörd när han berättar om händelsen. Den har blivit ett vackert minne för honom.

Men för den nyfikna omvärlden, de som ibland finner sig fångade framför Youtubes många listor på märkliga och gåtfulla händelser, är händelsen ett fascinerande mysterium – och ett bevis på att tidsresenärer kanske ändå existerar. I klipp efter klipp beskriver turkar, spanjorer, indier och amerikaner hur ”Hakan Norkd… Nordik… Nordkvist”, tillsammans med andra människor som på svartvita bilder fångats med till synes moderna kläder eller mobiltelefoner, står för en lite kuslig skuggsida av verkligheten. Kan det vara på riktigt?

Nej, tyvärr. Det är en reklamfilm. Den lanserades hösten 2006 som gerillareklam för pensionsbolaget AMF Pension, tillsammans med bland annat en annonskampanj där man bland annat kunde skicka in en selfie och få en åldrad version tillbaka. Den här annonsen var till exempel införd i Skåneupplagan av Metro den 25 november 2006:

metro-2006-11-25

Klippet är sannolikt AMF:s mest lyckade reklamfilm någonsin räknat i antal visningar, men är intressantare betraktat som vandringssägen.

För de flesta som i dag berättar, eller tittar på, berättelsen om Håkan Nordkvist känner inte till att det i själva verket är en tio år gammal reklamfilm för ett svenskt pensionsbolag. De konsumerar den som en legend, som någonting man säkert kan slå hål på men som är spännande så länge man låter bli att vara källkritisk. Historien har genomgått en förvandlingsprocess som ofta inträffat på internet: den har så att säga ryckts upp ur jorden utan rötterna, blivit en legendoid (av legend och –oid, ”något som liknar”) utan sammanhang som sprids av youtubers som stjäl historier av varandra.

Jag tänkte på Håkan i dag, när en bekant publicerade en bild av ”This Man” på Twitter. Kommer ni ihåg honom? Han är med i avsnitt 40, ”Har du drömt om denna man?”, av Creepypodden, som ett av flera exempel på en gestalt som återkommande ska dyka upp i människors drömmar. Berättelsen handlar om en teckning av en man med stora, buskiga ögonbryn och runt ansikte som dök upp 2009 då någon registrerade sajten thisman.org. Bakgrundshistorien man fick läsa på sajten var att flera olika patienter som gick hos en psykiatriker i New York berättade om en man de drömt om, och att hon till slut bad en av dem rita av honom. Teckningen låg sedan kvar på hennes skrivbord när nästa patient kom dit, och han reagerade med chock: detta var mannen även han hade drömt om. Psykiatrikern skickade då ut teckningen till sina kollegor världen över, och fick mängder av rapporter om patienter med drömmar om honom tillbaka. Sajtens syfte var, enligt vad det stod på den, att försöka förstå historien bakom honom och hitta fler som drömt om honom.

thisman

Bekantingen på Twitter skrev att hennes elvaåriga bonusdotter berättat för henne om ”This Man”, och anledningen att det fångade mitt intresse var för att historien hade förändrats lite. Så här berättade elvaåringen, enligt min bekant på Twitter:

Om man vill drömma drömmar där man kan styra över handlingen så ska man försöka räkna sina fingrar ofta. Det är för att när man räknar sina fingrar i en dröm saknar man nästan alltid ett finger. Om man tar för vana att göra det så kan man påminna sig att göra det i drömmen, och då kan man lättare styra den.

Dessa drömmar kallas ”lucid dreams”. I sådana dyker det jätteofta upp en person. En gång ritade en tjej av den personen ur sina drömmar (han är snäll, tydligen) och när någon såg teckningen så kände de igen honom, för de hade också drömt om honom. Tydligen finns han med i nästan alla såna ”lucid dreams”.

Informanten – som etnologer kallar källorna till den folklore de insamlar – är alltså en elvaårig flicka i Majorna i Göteborg, som dels menar att detta är någonting ”alla vet” och som många youtubers¹ pratar om, men som också specifikt pekar på youtubern LakiDoris som källa. Ytterligare en detalj som är värd att nämna kring informanten är att hon först pratade om ”looserdreaming” istället för ”lucid dreaming” – alltså klardrömmande, som det heter på svenska – vilket antyder att hon bara hört fenomenet nämnas i dagligt tal, antingen med vänner eller från personer på Youtube.

LakiDoris är i sin tur en 20-årig youtuber med ett par hundra tusen prenumeranter, som för en sorts dialogliknande dagbok i videoform, där klippen ofta följer vanligt förekommande format som ”storytime” (då man berättar historier, inte sällan kusliga sådana) och frågestunder (då hon besvarar frågor om allt möjligt). Klippet i fråga heter ”NÄR JAG KUNDE STYRA MIN DRÖM” och går ut på att LakiDoris i 15 minuter berättar om en klardröm hon haft, och då nämner att hon träffat en man som liknade ”This Man”. LakiDoris säger att hon tror ”han var den mannen som det ryktas om att alla drömmer om”, och beskriver honom som en man det finns konspirationsteorier om, och ”som tar sig in i folks drömmar”.

Om vi ska göra ett försök att reda ut elvaåringens berättelse så består den egentligen av två delar, som båda har tydliga ursprung i större ramberättelser som återfinns på nätet. Klardrömmande är ett mycket populärt fenomen att diskutera på nätet, bland youtubers och i den sortens sammanställningsfilmer kring kusliga fenomen där Håkan Nordkvist dök upp, och det finns en rad olika vittnesmål och instruktioner att inhämta från en rad stora svenska youtubers. Den andra delen bygger alltså på historien om ”This Man”, som kort efter att hemsidan uppmärksammades hösten 2009 avslöjades som fejk – en italiensk PR-strategs reklambluff.

Men låt oss också titta närmare på historiens båda delar, och dess narrativa funktion. Den första tar formen av en metodbeskrivning för att uppnå ett stadie, bryta igenom en portal, och den andra beskriver det nya stadiet och den övernaturliga figur man kan möta där. Om detta är ett format ni känner igen så är det nog för att ni någon gång stått framför en spegel i ett mörklagt badrum och ropat efter Svarta Madame.

Här i en dramatisering av Youtubekanalen Hemsökt Sverige, som kallar fenomenet vid dess engelska namn, ”Bloody Mary”:

Den nya historia vi får höra från vår elvaåring i Göteborg är ny på ett par centrala sätt. Vissa moment har sparats från originalberättelsen om ”This Man”. Könet på den patient som ritade bilden för psykiatrikern är kvar i och med tjejen som ritade honom i elvaåringens berättelse. Psykiatrikern själv har däremot försvunnit, och ”This Man” har blivit en figur som man möter huvudsakligen i klardrömmar istället för i vanliga drömmar, som i originalversionen av historien.

Det ”This Man” utgör nu är, kan man argumentera för, en performativ ritual – en gör-det-själv-modell som du kan ta fram i hemmet – på samma sätt som Svarta Madame varit. Bengt af Klintberg har spårat Svarta Madame-lekarna till spådomslekar som barn använde i det svenska bondesamhället, till exempel unga flickor som försökte få en skymt av sin tillkommande genom att sitta i timmar framför en spegel med tända ljus och de anden i glaset-lekar som fortfarande finns kvar, och som bär tydliga drag av 1800-talets spiritistiska seanser.² Berättelserna om de som vågat sig på Svarta Madame och anden i glaset utgör ofta skräckinjagande varnande exempel.

Men lekarna är också, enligt af Klintberg, en del av den sociala utvecklingen för de barn som inte sällan är just i vår elvaåriga informants ålder. ”Det är fråga om att utvinna lust ur sin egen skräck, ungefär som när man åker berg- och dalbana”, skriver af Klintberg och pekar på spökhistorier som en ventil: en möjlighet att ”släppa fram sin egen oro och rädsla under trygga och hanterbara former. De vänjer sig vid sina rädslereaktioner och klarar därigenom bättre av verklig fruktan, när de råkar ut för den.” Det är värt att nämna att ”This Man” i elvaåringens berättelse beskrivs som snäll, vilket kan vara en följd av att han sägs ge råd och hjälpa de i vars drömmar han dyker upp. Men att han ändå uppfattas som skräckinjagande räcker det att läsa LakiDoris kommentarsfält för att förstå.

laskig

”Barn skapar sin egen folklore, ofta genom att omarbeta motiv och teman ur äldre svensk berättartradition”, skrev folkloristen Ulf Palmenfelt 1992.³ ”Med hjälp av sin egen folklore bearbetar barn de problem som de ställs inför under olika faser av uppväxten.” Idag är barnens mediekonsumtion inte sällan präglad av youtubers, ungdomar som publicerar dagboksliknande filmklipp fulla av frågeställningar och tilltal riktade direkt till tittaren på Youtube, och när en sådan youtuber berättar om en kuslig drömfigur du kan möta själv om du bara vidtar några mått och steg hemma är det lätt att föreställa sig hur detta omvandlas till en ny ritual i äkta Svarta Madame-mått. Det går visserligen inte att genomföra i grupp, som anden i glaset och Svarta Madame, men är i gengäld perfekt för ett barn som tittar på lite Youtube innan läggdags: kommer hen möta ”This Man” inatt?

I både fallet med Håkan Nordkvist och ”This Man”-legendoiden ser vi hur historier som publiceras på nätet rycks ifrån sin kontext och sedimenteras på internets hög av historier, blir en del av den kollektiva erfarenhetssamlingen och erbjuder mysrysig underhållning för den som har en stund att döda och söker några rysningar. Deras ursprungliga funktion, som reklamkampanjer för antingen ett pensionsbolag eller en PR-strateg i Italien, har tvättats bort, och kvar finns bara berättandet.

Det är creepypasta utan text. Det vill säga, en sluten cirkel.

Bild: ett oemotståndligt montage från en spansk mysterieblogg som skrivit om Håkan Nordkvist.


Noter:

¹ Person som publicerar sig på Youtube.
² af Klintberg, Bengt. ”«Svarta Madame, kom fram!» Om skolbarn och andar.” Tradisjon 19 (1989): 13.
³ Palmenfelt, Ulf. ”Barns egen folklore.” Fataburen. Leka för livet. Nordiska museets och Skansens årsbok (1992).

 

Senaste inläggen

Senaste kommentarer

Meta

Written by:

Be First to Comment

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *