Ett snällt hus

Sedan sommaren 2015 gör jag en skräckpodd som heter Creepypodden, som finns att lyssna på hos Sveriges radio. Det här mejlet fick jag av en lyssnare i oktober 2016.

Hej!

Jag har lyssnat på Creepypodden sedan första avsnittet. Jag är nog lite äldre än målgruppen, men jag har alltid älskat skräck. Jag gillar den där pirrande, krypande känslan av fasa och har alltid förknippat den med underhållning.

Jag har aldrig trott på historierna jag hört i Creepypodden, eller på några andra spökhistorier för den delen. Folk som tror på det övernaturliga har jag avfärdat som barnsliga, lättlurade eller lidande av vanföreställningar. Ibland har jag lekt med tanken på att skicka in en berättelse, något påhittat förstås, för jag tycker om att skriva. Jag kunde aldrig föreställa mig att jag skulle göra det jag gör nu: skriva ner något som faktiskt har hänt mig.

Det finns ett hus i Stockholms skärgård. En fiskare och hans son byggde det vid förra sekelskiftet för att hyra ut till sommargäster. Min morfar och mormor köpte stället på 50-talet, och min mamma tillbringade sin barndoms somrar där. Min pappa dog när jag var liten, och därefter bestod min familj av mamma, morfar och mormor. Nu är jag ensam kvar. Det är jag och huset.

Området har förändrats sedan jag var liten. Grannhusen har bytt ägare och renoverats för miljonbelopp. De lyser som bländvita leenden mot båtarna som passerar på fjärden. Vårt hus är grått som stenhällarna, med mörkblå husknutar. Färgen flagnar. Taket behöver målas. Räcket på farstubron är genomruttet. Vattnet från brunnen missfärgar porslinet och smakar järn. En del av det här skulle jag kunna fixa själv om jag hade ärvt något av min mammas och mina morföräldrars händighet. Men det har jag inte. Och jag har inte råd att betala någon för att göra det. Ge det fem, tio år till, och huset kommer börja falla sönder.

Jag måste sälja huset.

Jag har vetat om det länge, men det var först den här sommaren som det verkligen sjönk in. Det var i slutet av augusti och mina närmaste grannar hade en stor fest. Gästernas dyra bilar stod parkerade längs hela grusvägen som leder till området. Festen började på eftermiddagen och höll på till klockan sex på morgonen. Musikanläggningen var så kraftfull att den måste ha ekat över hela bygden. Jag låg vaken och lyssnade på basgångarna som fick mina rutor att skallra. Jag var arg. De hade inte ens förvarnat mig. Men jag hade inte självförtroende nog att gå dit och be dem sänka musiken. I stället dök en tanke upp i mitt huvud: ”Det är jag som inte borde vara här”. Det var då jag fattade beslutet.

Ur praktisk synpunkt var det ett bra beslut på många sätt. Huset och tomten har ökat sanslöst mycket i värde sedan mina morföräldrar flyttade in. Efter att alla lån är betalda skulle jag till och med få en skaplig slant över.

Det var bara det att huset är det enda jag har kvar av min familj. Det är fullt av minnen. Smultron i mormors utsträckta hand. Kattungen vi räddade från grävlingen och som fick följa med oss in till stan. Humlorna i trädgården, som var så vacker när morfar fortfarande skötte om den. Gräshopporna som spelade när sommaren gick mot höst. Regn och travar av gamla serietidningar, kortspel med Vänd-tia och Plump. I huset tillbringade jag min barndoms bästa dagar, långt från skolan, mina klasskamrater och allt som de utsatte mig för. Jag har inte många människor som jag älskar i mitt liv. Men jag vet att jag älskar huset.

På grund av jobb och en del privata angelägenheter kunde jag inte åka lämna stan under hela september. Men i början av oktober tog jag bussen ut. Jag planerade att gå igenom lådorna som stod på vinden. Rensa, slänga och sälja. Jag skulle knappast hinna med allt på en helg, men jag var tvungen att börja och hade skjutit på det alltför länge. Målet var ändå att få huset sålt till nästa sommar.

Jag klev av bussen, och stod kvar tills den försvunnit i fjärran. Jag lät tystnaden skölja över mig. I stan bor jag nära en motorväg, och det ständiga bullret är en del av min vardag. Stillheten på landet kommer alltid som en chock, en behaglig sådan. Pulsen går ner och tankarna klarnar. Det var en vacker, krispig oktoberdag. En skock kråkor kraxade på avstånd. Jag drog på mig ryggsäcken och följde landsvägen tills jag kom till den lilla grusvägen som leder till vårt område. Där svängde jag in.

Tät skog växer på båda sidor om grusvägen. Lövträden var praktfulla färgklickar bland barrträdens mörka silhuetter. Gruset knastrade under mina fötter. Grannarnas hus låg tysta och övergivna på rad. Nerdragna gardiner. Tomma uppfarter, inga skrytbilar i sikte. Efter ungefär tio minuter kom jag fram till grinden som leder till vår tomt och öppnade den. Den sluttande stigen som leder till huset är omgärdad av sly och risiga granar, som jag borde ha gjort något åt för länge sedan. Grenarnas vassa barr skrapade mot mina axlar och min ryggsäck. Jag drog in djupa andetag, kände doften av skog, doften av havet som jag ännu inte kunde se. Men jag hörde bruset. Det låg där och väntade.

Skogen glesnade och jag fick syn på huset längre ner i sluttningen. Jag stannade. Något kändes fel, men jag kunde inte sätta fingret på vad det var.

Huset har aldrig skrämt mig. Jag har alltid sovit gott om nätterna, till och med när jag varit ensam mitt i december. En mörkrädd vän, som i vanliga fall avskyr att lämna stadens dygnet runt-belysning, sa att inte ens hon blev rädd i huset. ”Det är ett snällt hus”, sa hon. Och precis så har jag alltid känt.

Men nu kändes huset annorlunda. Knappt märkbart, men ändå så tydligt annorlunda. Fönsterrutorna reflekterade den mörka skogen runt omkring, och liknade ögon som stirrade ogästvänligt på mig. Plötsligt kände jag mig osäker på vad som fanns där inne. Jag försökte föreställa mig de trygga, välkända rummen, men i mitt huvud var de plötsligt fulla av främmande skuggor. En del av mig ville vända, gå tillbaka till busshållplatsen och vänta på bussen som gick till stan. Det gick bara en tur till. Sedan skulle jag vara fast här ute.

Det är bara inbillning, tänkte jag. Om jag bara beter mig som vanligt, så kommer allt snart kännas som vanligt.

Huset ligger som sagt i en backe som sluttar mot havet och slutar med en lång, stenig strand. Jag fortsatte nerför stigen, höll blicken fäst på havet. Mjuka vågor under klarblå himmel. Stigen övergick i grusgången som leder fram till huset, och löper hela varvet runt kring byggnaden. Jag tog upp nycklarna ur jackfickan. Det kändes som om kylan tilltog ju närmare huset jag kom. Mina steg lät onormalt höga mot förstukvistens trädäck. Fingrarna var stela när jag låste upp.

Det kanske låter konstigt, men en av sakerna jag alltid älskat med huset var dess lukt. En behaglig doft av gammalt trähus. Det doftade hemtrevligt. Ombonat.

Nu när jag öppnade dörren slog en stark, unken lukt emot mig. En stank som påminde om gamla champinjoner. Jag backade ut i friska luften igen. Tog djupa andetag, försökte bli av med känslan av illamående.

En kort period jobbade jag på Anticimex. Jag kommer aldrig glömma när vi kom till ett hus som hade angripits av hussvamp. Serpula lacrymans – ”Den gråtande svampen” – är dess latinska namn, på grund av vattendropparna som mycelet utsöndrar. Huset som vi kom till hade varit övergivet under en längre tid och svampen hade växt längs golvlisterna, ända upp längs väggarna på flera ställen. Jag minns hur jag tittade ner på golvet och såg ett mörkbrunt pulver. Min första förvirrade tanke var att någon hade spillt ut kaffe, men sedan insåg jag att det var svampens sporer. Det var en av de värsta saneringar jag varit med om, och jag har ärligt talat haft svårt att äta svamp efter det.

Ett hus angripet av hussvamp är en mardröm att försöka sälja.

Jag drog av mig ryggsäcken, släppte ner den på farstubron med en duns. Gruset krasade under mina fötter när jag gick med snabba steg mot husknuten och rundade den. Längre ner i backen såg jag källardörren. Nyckeln satt i som vanligt. Det var i källaren som det hade varit som värst i huset jag hade sanerat under mina Anticimex-dagar. En stark vind från havet mötte mig när jag närmade mig dörren, dånade i mina öron när jag låste upp och trevade efter lampknappen.

Det är lågt i tak i källaren och jag var tvungen att böja på nacken när jag gick in. Lukten var ännu starkare här och jag drog upp T-shirtens halslinning över mun och näsa, försökte fokusera på doften av tvättmedel. Jag lyfte bort trädgårdsredskap och gammal krocketutrustning. En maläten pläd och flera halvtomma flaskor tändsvätska till grillen, som stod och samlade damm i ett hörn. Hela tiden var jag beredd på att se gulvit svamp eller mörkbruna sporer. Men jag hittade ingenting.

Jag lämnade källardörren öppen för att vädra ut lukten, och gick tillbaka in i huset, nu med lugnare steg. Det tjänade ingenting till att ta ut katastrofen i förväg. Jag ställde in rygsäcken i hallen, lämnade ytterdörren öppen och började söka igenom alla rum på nedervåningen. Kollade om det fanns någon kvarglömd soppåse, eller något i kylskåpet som låg och ruttnade. Men jag hittade inget värre än några skrumpna potatiser.

Efter att ha öppnat alla fönster på nedervåningen gick jag uppför trappan till övervåningen där sovrummen finns. Lukten var svagare där uppe, eller så hade jag bara vant mig. Jag gick in i mitt sovrum. Sökte igenom varenda centimeter, men hittade bara mobilladdaren som jag trott att jag tappat bort. Jag letade igenom de andra rummen också. Mammas rum och mormor och morfars, som numera användes som sovrum för de gäster jag sällan hade. Jag var rätt nervös när jag öppnade dörren till badrummet, eftersom svamp trivs i fuktiga miljöer. När jag tände lampan kilade en silverfisk iväg över golvet. Det var allt.

Vindsdörren hölls alltid låst när det fanns småbarn i huset, först mamma och sedan jag. Mormor brukade ha nyckeln i sin nyckelknippa, men nu sitter den i dörren. Jag låste upp och kikade in. Det varma höstljuset flödade in genom de små fönstren som satt på rad längs vindstrappan. Här luktade det bara damm, men jag gick ändå upp och tittade runt. Det enda jag hittade var döda getingar och spindelväv.

När jag stängde vindsdörren efter mig var jag alldeles slut. T-shirten klibbade mot min fuktiga rygg under jackan. Jag kände mig yr, och insåg att jag inte hade ätit eller druckit på flera timmar.

Jag gick ut ur huset och stängde källardörren. Sedan gick jag från rum till rum på nedervåningen och stängde alla fönster, ytterdörren och köksdörren. Jag tog vattenflaskan ur ryggsäcken och drack i djupa klunkar. I köket hittade jag knäckebröd i ett skåp, och i kylskåpet fanns ätbart margarin och en burk aprikosmarmelad som inte hade möglat. Jag sjönk ner vid köksbordet och tvingade i mig mackorna. Lukten var borta nu. Min hjärna letade febrilt efter förklaringar. Kanske var det ett djur som hade krupit in någonstans och dött? Var det något fel på septitanken? Ingen teori kändes rimlig. Jag tog upp telefonen och googlade utan framgång. Ingen idé att tänka på det mer. Jag reste mig från köksbordet och ställde fatet i diskhon. Det var lika bra att sätta igång med vindsprojeketet, distrahera mig med något annat. Jag var precis på väg att lämna rummet när jag hörde ett ljud.

Dunk.

Jag såg mig omkring.

Dunk.

Det lät som om det kom från husets innandöme. Kanske var det något med rören?

Dunk.

Lampan ovanför köksbordet var tänd, och i samma stund som ljudet hördes, flimrade den till, knappt märkbart. Jag skulle ha kunnat avfärda det med att jag såg fel, om det inte hade hänt igen. Och igen. Ljuset flimrade i takt med dunkandet.

Det slutade lika plötsligt som det hade börjat. Jag stod kvar en stund och väntade. Ingenting hände. Det var ett gammalt hus med gamla rör och elledningar. Det fanns säkert en helt naturlig förklaring, tänkte jag. Men jag hade en obehaglig, krypande känsla, som påminde om det jag kände när jag kom till huset. Att något var annorlunda. Att jag inte borde vara här.

Jag gick upp på vinden. I mitten av rummet kunde jag nästan stå raklång, men sedan minskade takhöjden i takt med yttertakets sluttande. I ett utrymme var man tvungen att krypa för att komma åt lådorna som stod inskjutna där. Taklampans ljus nådde inte längst in. Här fanns mormor och morfars saker. Tre hårt packade rader med flyttkartonger. Jag bestämde mig för att börja där.

Jag tog upp min mobil ur fickan och lade den på en hög med gamla brädspel och träpussel. Valde en spellista med lugn musik, och drog ut den första flyttlådan.

Snart tänkte jag inte längre på det som hade hänt under dagen. Jag förlorade mig i mormor och morfars värld. En värld som var full av minnen, men som också innehöll mycket som var obekant för mig. Bitar av deras historia långt före mig och före mamma. Jag hittade en hög med informationsbroschyrer från andra världskriget, och bestämde mig för att läsa dem senare. Jag tog upp nycklarna ur fickan och sågade av ett grovt snöre som var knutet kring en skokartong, som visade sig innehålla gamla fotografier. Jag lade tillbaka locket. Om jag började gå igenom bilderna nu skulle jag bara fastna.

Jag jobbade effektivt. Det var lätt att avgöra vad som var värt att spara och vad som borde slängas eller säljas. Kanske blev det lättare av att jag inte har några egna barn eller några andra nära, yngre släktingar. Det finns ingen i nästa led som skulle kunna intressera sig för vrakgodset från vår familjehistoria.

Efter ett par timmar började jag fundera på att ta en paus. En kopp kaffe och en av kardemummabullarna jag tagit med mig. ”En låda till”, tänkte jag. Jag föll ner på knä och kröp in i det trånga utrymmet. Bara två lådor kvar i den här raden. Jag drog ut den yttersta. Den rasslade och var förvånansvärt lätt och när jag öppnade den såg jag att den var full med galgar som alla var trasiga på något sätt. Jag suckade, och tänkte på mina morföräldrars generation som hade vuxit upp med att lappa och laga. Sedan tappade de, liksom resten av samhället, förmågan att ta tillvara, men de kunde ändå inte slänga saker. En dag skulle den där strumpan stoppas. En dag skulle den där gamla galgen komma till användning. Jag korkade av tuschpennan jag tagit med mig upp och skrev ”SLÄNG” på lådan.

Jag nynnade med i låten som spelade på min mobil, och kikade in i utrymmet. Bara en låda kvar, sedan var jag klar med en hel rad.

Dunk.

Taklampan flimrade till.

Dunk.

Lampan flimrade igen, och i samma ögonblick tystnade musiken. Jag tog upp mobilen. Låten hade slutat spela helt utan orsak, och gick inte att starta igen. Men det var inte första gången appen hade krånglat, konstigt sammanträffande bara …

Pang.

Det här ljudet lät annorlunda. Det lät som en dörr som slog igen.

Det knöt sig i magen på mig. Jag hade lämnat både ytter- och köksdörren olåsta. Man låste inte dörren på landet, det var en vana som jag hade svårt att bryta, fast jag visste att det förekommit inbrott i trakten.

Jag satt blick stilla och lyssnade. Vinden hade ökat i styrka, havet brusade och det susade i trädkronorna utanför huset. Annars var det helt tyst. Men jag var säker på vad jag hade hört.

Med bultande hjärta reste jag mig och slog nästan huvudet i en bjälke. Försiktigt gick jag mot vindstrappan. Mörkret hade fallit, och fönstren i trappan hade förvandlats till speglar där jag såg mitt eget spända ansikte. När jag nådde det sista trappsteget stannade jag, plötsligt osäker på vad jag hört. Ja, det var en dörr, men kunde det inte lika gärna vara en dörr som glidit igen inomhus? Jag klamrade mig fast vid den tanken. Det var det logiska. Det rimliga. Men jag knappade ändå in 112 på mobilen för att vara beredd när jag gick mot trappan som leder till nedervåningen.

Jag kände mig som den dumma huvudpersonen i en skräckfilm när jag kom ner i hallen och ropade: ”Hallå!”. Jag hade hört om inbrott där tjuven bara gått in, tagit handväskan och stuckit igen. Men min ryggsäck stod där jag lämnat den på hallgolvet, och plånboken låg kvar. Ändå kände jag mig inte lugnare. Min obehagskänsla inför huset var tillbaka. Jag litade inte på det.

Med mobilen i ett krampaktigt grepp gick jag in i köket och såg mig omkring. Mörkret utanför fönstret var som en svart vägg. Jag låste köksdörren. Lyssnade. Inte ett ljud. Jag gick bort till kökslådorna och tog fram den största kniven jag kunde hitta. Sedan gick jag från rum till rum och tände alla lampor, tittade under varje soffa och i varje garderob. Jag kände mig löjlig och modig på samma gång, och för varje uteslutet gömställe, mer och mer lättad. Till slut stod jag där jag hade börjat, vid foten av vindstrappan med kniven och mobilen i varsin hand. Jag visste fortfarande inte vad jag hade hört, men jag visste åtminstone att jag var ensam i huset.

Jag tryckte bort 112 från displayen och gick ner i köket, lade kniven på diskbänken, bryggde en kopp kaffe och tog fram kardemummabullarna ur ryggsäcken. Det var kanske det godaste kaffet och den godaste bullen någonsin. Jag bestämde mig för att ta den sista lådan, och sedan unna mig lite ledigt, öppna vinflaskan som fanns i skafferiet, och gå igenom de där broschyrerna och fotografierna. Det fanns rester av lasagne i frysen och jag stoppade in en stor bit i ugnen innan jag gick upp på vinden igen.

Jag satte inte på någon musik den här gången. Bara en låda kvar och sedan skulle jag gå ner igen. Jag kröp in i det trånga utrymmet med mina tröjärmar neddragna över händerna för att inte få stickor, och fick tag på den sista lådan. Den var tung, och jag fick kämpa lite för att få ut den.

Jag öppnade lådan. Överst låg polyesterslipsar i hemska 70-talsfärger. De luktade fortfarande svagt av piptobak. En av dem, en brun med orangea trianglar, förknippade jag särskilt med morfar och den sparade jag. De andra fick gå till second hand-affären. Under slipsarna låg några genomskinliga plastpåsar med garn och några av mormors påbörjade stickprojekt. Hon slutade sticka när morfar dog.

Resten var en salig röra av allt från souvenirer från mormor och morfars solresor till en bok om tändkulemotorer. Längst ner låg några tidningar utbredda på lådans botten. De var från åttiotalet, samma år som morfar dog. Mormor måste ha packat ihop den här lådan då, insåg jag. Jag föreställde mig hur hon prydligt vek ihop sin döde makes slipsar, och kände ett styng av sorg och dåligt samvete över att jag bara slängde ut dem. Men det var det enda förnuftiga, det visste jag ju.

Jag tog upp tidningarna en efter en och lät blicken fara över de gamla rubrikerna. Det kändes så länge sedan, och samtidigt slogs jag av hur mycket som påminde om dagens nyheter. Krig, mord, rädsla, övermod. Känslan av att leva i den tidsålder som sitter inne på Sanningen. Känslan av att leva i den tidsålder då världen går mot sitt slut. Den sista tidningen i lådan hade en bild på Ronald Reagan på framsidan. Jag tog upp den och stelnade till. Det låg en brun mapp på lådans botten. Medvetet gömd under lagret med tidningar.

Jag tog upp mappen. Försökte föreställa mig vad som kunde finnas däri. Brev från en älskare eller älskarinna? Ett adoptionsbevis? Vår familj var så otroligt vanlig, jag kunde inte föreställa mig vad mormor skulle ansett vara värt att gömma på det här sättet. Jag öppnade mappen. Där låg brev, alla adresserade till mormor. Morfars handstil. Plötsligt skämdes jag över att ha föreställt mig något så dramatiskt. Det var säkert bara gamla kärleksbrev. Jag stängde mappen och samlade ihop broschyerna och skokartongen med fotografier. Sedan gick jag ner från vinden.

Jag hällde upp ett glas vin, och satte på P1 på låg volym. Lät radiorösterna hålla mig sällskap, precis som både mormor och mamma brukade göra. Lasagnen var färdig att äta och jag intog den vid köksbordet, bläddrande i broschyrerna från beredskapstiden. De handlade om mörkläggning och att man inte skulle handla på svarta börsen. Fragment av en annan verklighet, långt ifrån min egen.

Jag diskade och stängde av radion. Hällde upp ett glas vin till och kröp upp i vardagsrumssoffan med mappen och skokartongen. Jag öppnade kartongen först, bredde ut fotografierna på soffbordet. De flesta var svartvita, och så små att de rymdes i min handflata. Där fanns mormor, morfar och mamma, och en rad ansikten som var allt från vagt bekanta till helt okända för mig. Jag kände en plötslig sorg över att mamma och jag aldrig gick igenom de här bilderna medan hon levde. Hon hade kanske kunnat berätta vilka de här människorna var. Men mamma gillade inte att ”älta det förflutna”, som hon brukade säga. Hon var en sån som hellre slängde än sparade.

Jag betraktade ansiktena på de små fotografierna, försökte avgöra vilka som var släktingar. Till slut började alla likna varandra. Jag blundade och gnuggade mig i pannan. Främlingars ansikten dansade på näthinnan. De flesta var nog döda nu. Rummet kändes med ens kvavt och instängt. Jag reste mig och gick bort till fönstret.

Det var nästan fullmåne, och det bleka kalla ljuset lyste upp fjärden. Vinden hade tilltagit och slet nästan fönstret ur min hand när jag öppnade det. Havet dånade. Vågtopparna var vita. Morfar brukade säga att det gick vita gäss på sjön. Jag tog några djupa andetag innan jag började huttra. Jag stängde fönstret.

Dunk.

Samma ljud som förut, och ändå inte. En rysning for genom min kropp när lamporna flimrade till.

Dunk.

Jag tittade ner mot golvet. Det var därifrån ljudet kom nu. Från källaren.

Källardörren. Ljudet av en dörr som slog igen, ljudet jag hörde när jag var på vinden. Det var inte ytterdörren eller köksdörren eller någon dörr inne i huset. Det var källardörren.

Jag föll ner på knä på mattan, lade mig på mage, så tyst jag bara kunde. Tryckte örat mot det kalla brädgolvet där mattan slutade. Höll andan. Lyssnade.

Källardörren kunde glida upp av sig själv om man låste den slarvigt. Jag intalade mig att det var det som hade hänt. När jag stängde källardörren efter min hussvampsjakt, så slarvade jag säkert med låset. Sedan kom vinden och blåste upp dörren – det var det ljudet jag hade hört på vinden. Och nu hade ett djur tagit sig in och rotade runt i källaren. En grävling kanske. Eller ett rådjur.

Dunk.

Rakt under mitt huvud. Som om något slagit i taket där nere. Som om någon stod rakt under mig och dunkade hårt i taket. Hårdare och hårdare.

Dunk. Dunk. DUNK.

Golvet vibrerade av det sista slaget. Det var tyst en sekund. Och sedan hörde jag det. Ett skrapande ljud. Rakt under mitt öra och sedan längs min hals, min bröstkorg, vidare ner längs mina ben. Som om något drogs längs källartaket, rakt under mig, längs min kropp. Den vassa eggen på ett av trädgårdsredskapen. Klor. Jag vet inte var jag fick den tanken ifrån, den var helt skev, men plötsligt kändes allt skevt, som om hela världen höll på att välta. Jag försökte intala mig att det bara var ett djur eller att allt bara hände i mitt huuvd, men känslan var starkare. Känslan av att det som fanns i källaren ville mig illa. Väldigt illa.

Jag vågade inte röra mig. Kunde inte. Min kropp hade stängt ner, mina ögon tårades av skräck. Jag vet inte hur länge jag låg där med kinden tryckt mot det kalla golvet. Men efter skrapandet hörde jag inget annat än havet än naturens ljud. Vågorna som slog mot den steniga stranden där ut i mörkret. Tallarna som knarrade när vinden slet i deras kronor.

”Res dig”, befallde jag mig själv, och hävde mig upp, först på knä och sedan till stående. Jag kände mig urgammal. Urgammal och liksom dränerad. Jag klamrade mig fast vid något som liknade förnuft.

Jag har ganska god kondition. Jag skulle kunna smyga ut ur huset, och sedan springa upp till vägen. Men det fanns inga bofasta grannar i närheten. Sista bussen hade gått för länge sedan, och det fanns ingen trafik att tala om så här års, så här dags. Och just då kändes det fysiskt omöjligt att lämna huset. Jag vågade inte. Inte efter vad jag hade hört, oavsett vilka förklaringar min rationella sida försökte komma med.

Jag samlade ihop kartongen och mappen, hämtade den stora kniven i köket och bar upp allt till mitt sovrum. Sedan gick jag ner igen med kniven i handen och hämtade min ryggsäck, min jacka och mina ytterskor. Jag lämnade alla lampor på och kollade att dörren var låsta. Sedan stängde jag dörren som ledde till trappan och låste den inifrån.

Jag gick in i mitt sovrum och satte mig på sängen. En lång stund satt jag bara där och lyssnade på vinden och försökte andas lugnare. Jag kände mig något tryggare här uppe. På nedervåningen satt några av fönstren så lågt att det teoretiskt gick att klättra in genom dem. Men hit upp var det omöjligt att ta sig utan tillgång till trappan. Och nyckeln låg på nattduksbordet, bredvid kniven.

Jag tog upp mobilen. Skulle jag ringa någon? Be någon komma och hämta mig? Jag gick igenom min kontaktlista och insåg hur många ytliga bekanta jag hade. Det fanns ingen jag kunde höra av mig till i ett sådant här läge. Och jag drog mig för att ringa polisen. Vad skulle jag säga? Att jag hört ett skrapande ljud i källaren? Att lamporna flimrade i mitt hus? Till slut bestämde jag mig för att ringa en taxi. Det skulle kosta mer än vad jag hade råd med, men tanken på att stanna en natt i huset var omöjlig. Jag ringde växeln och beskrev färdvägen, förvånades över hur stadig min röst lät. En till två timmar skulle det ta, trodde telefonisten, eftersom det var ont om bilar. Jag tackade och lade på. Allt jag behövde göra nu var att vänta och försöka låta bli att tänka på ljuden från källaren.

Där satt jag. Uppkrupen på sängen i samma rum där jag sovit som barn, och jag kände mig så liten. Liten och ensam. Jag längtade efter mamma, efter morfars och mormors trygghet. Jag sträckte mig efter mappen som jag slängt på sängens fotända, och öppnade den. Blotta åsynen av morfars handstil på kuverten gjorde mig lugnare. Jag började läsa.

Breven var från femtiotalet, under en period när mormor och morfar var ifrån varandra mycket, eftersom mormor var tvungen att se efter sin sjuka pappa. Morfar beskrev sin vardag, och hur mycket han saknade mormor. Det gjorde mig varm inombords att läsa hans ord, att se hur mycket han älskade henne.

Medan jag läste började vinden mojna. Natten blev tyst och stilla. Inte ett ljud hördes förutom vågornas försiktiga skvalpande, och prasslet från breven jag läste. Jag lade ett ifrån mig och öppnade nästa. En bild på huset ramlade ut. Ett svartvitt fotografi märkt på baksidan med årtalet då mormor och morfar köpte det. Jag har hittat det! skrev morfar. Vårt hus! Jag kände mig välkommen så fort jag gick innanför grinden. Resten av brevet handlade om annat. Jag stoppade tillbaka det i kuvertet med en klump i magen. Hur kunde vårt paradis ha förvandlats så plötsligt?

Det fanns ett brev kvar, som jag har skrivit av här. Jag har bytt ut alla namn.

Min käraste Eva. Jag vill inte skrämma dig, men det hände en kuslig sak i dag och jag måste lätta mitt hjärta. Andersson kom på besök. Jag var ifärd med att måla huset och stod där med penseln i handen när jag plötsligt fick känslan av att vara iakttagen. När jag vände mig om stod gubben där. Krum och med hatten djupt nerdragen över huvudet, så att ögonen låg i skugga. Han var berusad. Spritlukten var så stark att jag kände den genom målarångorna. Egentligen ville jag inte bjuda in honom, men det var trots allt han som sålde oss huset, så jag frågade om han ville ha en kaffetår. Det ville han.

Jag hällde upp kaffe åt oss båda och han frågade efter något starkare. Jag ljög och sa att jag ingenting hade, han kunde knappt stå på benen som det var. Han drack sitt kaffe under tystnad. Alla mina försök till kallprat föll platt. Men så när kaffet var urdrucket, så började han tala.

”Vi fick egentligen inte bygga här, far och jag”, sa han. Jag förstod inte vad han menade. Du vet ju själv Eva hur noggranna vi var att se till att allt var i sin ordning när vi köpte huset. Jag sa det till honom. ”Jag talar inte om människors lagar och bestämmelser”, sa han. Jag blev förvirrad. Var det något religiöst eller vidskepligt? Är det inte så att människor som lever nära havet ofta utvecklar en stark tro på det övernaturliga? Men innan jag hann fråga pratade han vidare. ”Vi fick inte bygga här”, sa han. ”Men vi behövde pengarna. Så vi gjorde en överenskommelse.”

Sedan började han berätta, osammanhängande, om den här platsen och berget som huset var byggt på, att det var en plats som människorna i trakten alltid undvikit. ”Vi betalade priset för att bygga huset, far och jag”, sa han. ”Men det var bara en frist, ett uppskov. Det gäller inte för evigt. Det kan kosta er att bo kvar här.” Nu blev jag upprörd, för jag trodde att han försökte pressa mig på mer pengar. Jag sa några hårda ord, men han bara viftade bort dem. ”Jag talar inte om pengar”, sa han. ”Jag talar om vad Han vill ha” ”Han?” sa jag. ”Vem talar du om?” Gubben: ”En dag kommer han att ha vilja ha huset tillbaka.”

Jag frågade om det fanns en annan ägare och gubben skakade på huvudet. ”Det handlar inte om att äga som du förstår det. Det går djupare än så. Den är platsen är Hans, vi lånar den bara. Vi lånar den bara.” Jag var tyst, lät honom prata. Han var förstås inte vid sina sinnens fulla bruk, men jag ville ändå förstå hur hans förvirrade tankegångar hängde ihop. ”Det kanske inte händer under din livstid”, sa han. ”Men ditt barn eller ditt barnbarn … En dag kommer någon i din familj att komma nerför den där stigen och se huset och känna i sitt hjärta att något är förändrat. Att huset är … ogästvänligt. Och då vet man.” ”Vet vadå?” sa jag. ”Då vet man att Han tagit huset tillbaka. Du är inte välkommen längre.” ”Jaha, men då får jag väl sälja huset, om jag inte är välkommen”, sa jag skämtsamt.

Gubben skrattade igen men det var ett hårt skratt. ”När Han har tagit tillbaka huset kommer du inte kunna sälja det. Rötan. Hans märke. Ingen kommer vilja bo här.” Plötsligt lutade han sig fram och viskade: ”Hans stank … Den är fruktansvärd. Han håller sig borta nu, men en dag kommer han tillbaka. Sälj huset innan den dagen kommer.” ”Jag har ingen avsikt att sälja något jag precis har köpt!” sa jag irriterat.

Gubben var tyst en stund. ”Min far gick till Honom”, sa han. ”Och jag … jag fick också betala.” Jag har aldrig sett gubben ta av sig hatten, inte ens inomhus. Jag hade tolkat det som ett tecken på ålderdomens tankspriddhet, men nu vinklade han plötsligt upp hakan och jag såg vad han dolde. Hans ögon var oseende, täckta med en vit film. ”En dag kommer Han vilja ha huset tillbaka. Det enda du kan göra då är att lämna det och glömma det för alltid, eller ge honom det han vill ha. Men det priset är alldeles för högt. Se bara på mig.”

Efter att han hade gått fick jag ingen ro. Jag frågade runt bland folket häromkring och fick veta något som alla undanhållit oss. När huset byggdes skedde det en olycka. Gubbens far dog, och han själv förlorade synen. Sedan dess har han inte haft alla hästar hemma, så att säga. En riktigt rysansvärd historia. Men den har inte förändrat min syn på huset, det känns lika vänligt som det alltid har gjort.

Jag vek ihop brevet och stoppade det i min koftficka. Jag kände mig yr, illamående. Verkligheten löstes upp runt omkring mig. Drömde jag? Jag var inte säker. Jag sträckte mig efter kartongen med fotografier och hällde ut dem på sängen, rotade runt tills jag hittade det jag letade efter. En bild jag sett för första gången några timmar tidigare. En bild på morfar som skakar hand med en liten krum gubbe. Hans hatt är långt nertryckt över hjässan, ansiktet ligger i mörker. Andersson. Gubben som satt här i köket en gång för sextio år och talade med morfar. Orden jag nyss läst ekade i mitt huuvd.

En dag kommer någon i din familj att komma nerför den där stigen och se huset och känna i sitt hjärta att något är förändrat. Att huset är … ogästvänligt.

En dag kommer Han vilja ha huset tillbaka.

Ett gnisslande ljud hördes nedanför mitt sovrumsfönster. Ljudet av när en gammal källardörr långsamt öppnas på gamla, rostiga gångärn. Och sedan: grus som knastrade. Något som långsamt rörde sig över grusgången, rakt nedanför mitt sovrumsfönster.
Gåshuden slog ut över hela min kropp. Jag är trygg här, tänkte jag. Jag är trygg. Alla dörrar är låsta. Inget kan ta sig in här. Han kan inte komma in.

”Han”. Plötsligt fanns det ett ord för det som jag fruktade.

I stillheten hördes varje ljud plågsamt tydligt. De långsamma, tunga stegen över gruset fortsatte längs husets sida, vidare runt knuten och mot ytterdörren. Där stannade de. Allt blev tyst. Sedan hördes tydliga steg på förstubron. De lät inte som mänskliga steg. De fick mig att tänka på ett djur. På hovar eller klövar som gick över trädäcket där nere.

Ytterdörren gled upp. Jag hörde det hända, utan att kunna förstå hur det gick till. Jag reste mig från sängen, slet åt mig kökskniven. Dörren till sovrummet stod på vid gavel några meter bortom sängens fotända. Jag stirrade mot dörröppningen, den tomma korridoren utanför. Väntade. Jag hörde ett tungt steg på nedervåningen. Knarrande golvplankor. Ett steg till.

Dörren till trappan öppnades, och jag kände lukten. Den vidriga, unkna lukten. Först var den så svag, att jag trodde det var inbillning. Men den blev allt starkare. Allt mer kväljande. Röta. Trappstegen knarrade på ett sätt som jag aldrig hört förut. Det som rörde sig uppför trappan var för tungt, det fick träet att klaga. Det var något som inte borde vara inomhus. Det var lika främmande inne i en mänsklig byggnad en hjort eller en björn. Men det närmade sig. Steg efter steg. Långsamt. Som om allt skedde i slowmotion. Lukten blev allt starkare. Hans lukt. Och huset svarade på hans närvaro. Dunkandet hördes i väggarna. Dunk. Dunk. Dunk. Lamporna flimrade i takt med ljudet, som kom och gick som en puls, som ett hjärtslag. Golvet knarrade och kved under de tunga stegen. De var på övervåningen nu. De kom närmare och närmare.

Ljuset slocknade. Allt blev tyst. Månljuset flödade in genom fönstret, gjorde rummet svartvitt. Men det nådde inte fram till dörröppningen, till rektangeln av mörker med korridoren utanför. Lukten låg som en tung, osynlig gas i rummet. Jag visste att Han stod där. Alldeles runt hörnet. Jag darrade i hela kroppen och greppade hårdare om kniven, pressade den andra handen mot munnen för att inte kräkas. Jag frös och svettades på samma gång. Jag stirrade mot dörröppningen.

Ett tungt steg i korridoren, en rörelse i mörkret. Stanken som slog emot mig var så stark att mina knän vek sig. Mina knäskålar slog i golvet. ”Tappa inte kniven”, var det enda jag kunde tänka. ”Tappa inte kniven.” Min kropp skakade som i frossa, jag var så nära att kräkas nu. Jag hörde ett steg till. Ett steg över tröskeln. Han var i rummet nu. Han som funnits på denna plats så länge, vilat i berget, vilat och sedan väckts. Om jag bara lyfte på huvudet så skulle jag se Honom stå där i månljuset. Men jag vågade inte. Jag vågade inte titta. Jag stirrade ner i golvet, lät blicken fara över mattans mönster, fram och tillbaka över den randiga trasmattans linjer.

Ljuset kom tillbaka så plötsligt att jag skrek till. Jag tittade upp. Jag var ensam i rummet. När telefonen plingade till på sängen förstod jag först inte var ljudet kom ifrån. Den vanliga, normala världen kändes så långt borta. Det var ett meddelande från taxichauffören: ”Jag står vid grinden”. Jag gick på autopilot när jag drog på mig skorna, jackan, ryggsäcken. Mitt hjärta bultade så hårt att jag trodde att det skulle sprängas när jag gick ut i korridoren. Tom. Men lukten fanns kvar. Svagare än förut, men den fanns där. Dörren till trappan och ytterdörren stod på vid gavel. Jag sprang utan att se mig om rakt ut i mörkret, uppför backen, bet ihop när trädens grenar rev mitt ansikte. När jag såg billyktorna slängde jag kniven ifrån mig, slängde upp grinden och kastade mig in. ”Kör!” skrek jag, utan att bry mig om att jag lät hysterisk. Taxin brände iväg på den lilla grusvägen så att stenarna sprutade.

När vi kom ut på landsvägen frågade föraren vad som hade hänt och om vi skulle ringa polisen? Jag sa att jag hade bråkat med min sambo och ville åka in till stan. Jag kunde förstås inte berätta sanningen, jag kunde knappt forma den i mitt eget huvud.

Nu finns mina ord på papper. Jag ser dem framför mig och jag förstår fortfarande inte hur allt hänger ihop. Och samtidigt vet jag. Det är som kärlek eller hat, en stark känsla som plötsligt bara finns där. En orubblig visshet.

Jag kan inte sälja huset. Jag kommer bara tvingas se hur mäklare och potentiella köpare skräms bort av en känsla av att inte vara välkommen, eller en vidrig, obestämbar lukt. Det ger mig bara ett val. Att lämna det, aldrig åka dit igen. Stanna här i stan, vid motorvägen, instängd med mina mardrömmar.

Eller så kan jag återvända till huset. Till Honom.

Det är något jag inte har berättat ännu.

I det där ögonblicket innan ljuset tändes igen. Plötsligt stördes jag inte längre av lukten. Jag kände att den fanns där, men den var inte skrämmande, inte äcklande. Den hörde hemma där. Det fanns bara en inkräktare, en motbjudande, objuden gäst och det var jag som knäböjde på golvet med kniven krampaktigt i handen.

Men jag förstod samtidigt att det inte behövde vara så. Huset är Hans nu, men han har bjudit in mig. Huset kan bli mitt hem igen. Jag kan få höra till. Höra till mer än jag någonsin har gjort förut.

Jag vet fortfarande inte vad jag ska göra. Min tidsfrist blir den här berättelsen. Att skriva den. Skicka in den. Vänta och se om den blir utvald. Höra den läsas upp av dig i mina hörlurar. Det är den tiden jag ger mig själv. I ögonblicket då jag hör mina ord uttalas av dig, som läser, i ögonblicket då du avslutar min historia. Då fattar jag mitt beslut.

Berättelse skriven av anonym lyssnare av Creepypodden. Lästes upp av Linnea Jesinkey i avsnitt 47, som utkom den 24 oktober. Avsnittet avslutades med att jag önskade lyssnaren lycka till.

Bild: CC BY-SA 2.0 baldeaglebluff på Flickr.

Senaste inläggen

Senaste kommentarer

Meta

Written by:

2 Comments

  1. william östman
    10/31/2016
    Reply

    hej igen minns ni jag prata om många minnen om de denna historia om mannen med mystisk vinkel eller någon sånt ??? det var mannen hela tiden det på minner mig liknade historia övergiven av disney fast oväntan hot som gör inte komma in i huset fast mer fart som det tror jag

    som det är min andra teori

    vad tycker du om min teori av historien ett snäll hus.

  2. william östman
    10/31/2016
    Reply

    oh jag glömde säga till teori av historien mannen som jag prata om ljuden dunk och bankande det liknade sätt som skräckfilmen motorsågsmassakern (leatherface) han gömd i källaren lik som historien säger samma sätt som det inspireras av både filmen och historien häftig va men jag litar inte på mannen i historien.

    vad tycker ni

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *