”Jag ser dig. Vänd dig om.”

Det här hände när jag gick i ettan i gymnasiet.

En kväll gick min mamma och hennes kille ut, de skulle på en middag eller en konsert eller något, jag minns inte riktigt. Jag stannade hemma för att bli färdig med en uppsats som skulle lämnas in dagen efter. Ja, jag var en sådan som sköt upp allt skolarbete till sista sekunden. Jag satt hela kvällen och jobbade vid mitt skrivbord. För att ge er en liten bild av hur mitt rum såg ut så låg mitt skrivbord mot väggen, bredvid ett litet fönster. När man sitter vid skrivbordet har man ryggen mot hallen. När jag gjorde läxorna brukade jag ha på mig ett par ljudisolerade hörlurar som jag fått i födelsedagspresent, så jag inte skulle störas av gatuljuden utanför.

Mina föräldrar åkte hemifrån vid sex, och under hela tiden de var borta satt jag och jobbade med hög musik på i hörlurarna. Då och då tog jag en minipaus för att titta ut genom fönstret, vila ögonen på hällregnet och åskovädret utanför. Jag lämnade aldrig skrivbordet.

Mamma och hennes kille kom tillbaka vid 23-tiden. Av en slump hade jag tagit av mig hörlurarna bara några minuter dessförinnan, så när de kom hem hörde jag tydligt hur de öppnade garagedörrarna och klev in i hallen. Några sekunder senare skrek mamma på mig. ”Adrian! Vad i hela världen har hänt här?” Jag förstod inte vad hon pratade om, men for upp och rusade utan att se mig om ut genom hallen som leder från mitt rum till vardagsrummet. Där stod mamma och såg vansinnig ut. Hon pekade på vardagsrumsmattan. ”Vad har du gjort? Har du haft kompisar här?” Jag följde hennes pekande finger ner på mattan, som var totalförstörd. Täckt av leriga fotavtryck.

Jag försökte desperat förklara att jag inte hade någon aning om vem som lämnat alla avtrycken där, att jag suttit hela kvällen med näsan i skolböckerna. Jag såg hennes ansiktsuttryck övergå från vrede till förvirring och slutligen till skräck. Vi förstod att någon måste ha tagit sig in i huset. Stressat började vi undersöka fotspåren, och insåg att de kom från bakdörren. Vi brukade inte låsa den så ofta då. Sedan insåg vi någonting mer.

Fotspåren började vid bakdörren, men ledde aldrig tillbaka dit.

Plötsligt hörde vi någonting braka genom huset. På bara någon sekund slits ytterdörren upp, och slängs igen med en hög smäll.

Vi rusade in i garaget och låste dörren efter oss. Mamma tog upp sin mobiltelefon, slog ett nummer och började skrika efter polisen. ”Snälla, kom fort! Någon har brutit sig in i vårt hus!” Efter vad som kändes som timmar kom polisen, och en konstapel stod och försökte lugna oss samtidigt som hans partner letade igenom huset rum för rum. Till slut får vi höra att det är lugnt, att det inte finns någon i huset. Sedan ställer en av poliserna en fråga. Hon undrar vem som har sovrummet längst in i hallen till vänster. Mamma och hennes kille tittar på mig och jag säger att det är mitt. Hon ber oss följa med dit.

Vi ser snabbt hur fotspåren leder från bakdörren in i vardagsrummet, och sedan vidare in i hallen. In i mammas sovrum, ut igen, och sedan vidare mot mitt rum. De stannar upp vid dörren. Polisen pekar på min sovrumsdörr, som jag hade lämnat på glänt hela kvällen. På den har någon skrivit med svart bläckpenna.

20.47: Jag ser dig
20.53: Du glömde låsa bakdörren
20.59: Du verkar upptagen
21.24: Vänd dig om
21.47: Titta på mig
22.15: Titta på mig
22.37: Titta på mig
22.49: Titta på mig

I nästan två timmar stod någon i dörren in till mitt rum och tittade på mig. Än i denna dag ryser jag vid tanken på vad som hade kunnat hända om jag hade vänt mig om.

Den här historien använde vi för att teasa inför den innevarande säsongen, och den var mycket uppskattad. Vissa lyssnare har bett att få den i skriven form, så varsågod. Den är skriven av kommentatorn thatredguy i ett kommentarsfält på sajten Jezebel.

Och här kan ni lyssna på den, om ni föredrar det:

Senaste inläggen

Senaste kommentarer

Meta

Written by:

One Comment

  1. 1/20/2016
    Reply

    Fy sjutton, som en skräckfilm fast på riktigt.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *