Något härmade min mamma mitt i natten… och jag vet inte vad

När jag var 10-12 bodde jag med min mamma. Rent ekonomiskt befann vi oss under fattigdomsgränsen. Vi bodde i bergen kring Santa Cruz, Kalifornien, där mammas vän ägde mark. Han lät oss bo i en husvagn där uppe. Den var väldigt liten, belägen precis bredvid en trädgård som var omgärdad av gunnebostängsel för att hålla ute ägarens galna hund. Rådjur och sådant var dessutom väldigt vanligt i området. Inuti det instängslade området fanns det också en liten byggnad. Det var byggt som en litet stuga, men rymde bara ett enda rum. Som barn var jag väldigt inne på tv-spel, och eftersom det, till skillnad från i vår husvagn, fanns elektricitet i det lilla huset tillbringade jag massor av tid där.

Till att börja med ska ni veta en sak. Detta instängslade område var bara en liten del av vännens ägor, varav det allra mesta bestod av djup skog. Själv vägrade jag gå utanför stängslet, för den där hunden hade blivit misshandlad av barn när den var valp och mot mig betedde den sig alltid… skumt. När jag var ensam högg den mot mig, till och med genom stängslet. Stängslet var högt, över två meter, och gick inte att ta sig igenom. Så länge grinden var stängd var jag alltså säker. Men det var alltså bara en liten del av ägorna. Ingen annan människa fanns inom åtskilliga kilometers avstånd.

Jag berättar detta eftersom jag tror det är viktigt att ni förstår vilken typ av miljö detta var, innan jag går in på själva berättelsen. En instängslad plats som känns ganska trygg, med en husvagn och en enrumsstuga med elektricitet, och utan något annat däromkring på kilometer. Min mammas van stod parkerad utanför grinden, och därifrån löpte en grusväg längs de ungefär 1,6 kilometerna till ägornas huvudbyggnad.

Nu var det så att jag ibland tog med mig vänner dit för övernattning. Vi tänkte väl att det var ganska häftigt, ni vet, nästan som att campa. Dessutom fick vi vårt eget rum att sova, eller rättare sagt spela tv-spel hela natten, i. Som en önskedröm.

Nackdelen var naturlig. När det blev mörkt utomhus blev det väldigt mörkt. Ingen stadsbebyggelse, och husvagnen var inte upplyst. Inget badrum fanns i huset, så man var tvungen att gå genom den mörka trädgården för att gå på toaletten i husvagnen.

Det hände märkliga saker där då och då. Vi kunde alltid bortförklara dem ganska lätt. Ibland nattetid lät det som att någon arbetade. En annan gång satt jag och en kompis ute i trädgården när vi såg en skugga stor som en liten björn klättra upp i ett träd utan att det varken skakade eller böjde sig alls, som om det som klättrat upp var viktlöst. Hunden skrämde mig också, men ni vet. Arg hund. Jag var liten. Sådant händer.

Jag är räddhågsen av mig. Det har jag alltid varit. Är jag ensam kan jag tveka inför att gå genom ett helt upplyst hus. Mina vänner brukar dock vara mer utåtriktade. Det är helt enkelt den typen av människor jag går ihop med. Och den där gången hade jag en kompis där. Han hette Jacob. Vi satt uppe och spelade Sonic the Hegdehog 3 på en Sega Genesis kopplat till en gammal skraltig tv-apparat. Vi började spela när solen gick ner och när vi slutade var klockan kring två.

Det var då vi hörde det. Vi hade stängt av för att hitta något annat att spela, då något mullrade i skogen bakom rummet vi befann oss i. Som om något tungt rullade runt. Vi hade inte hört det förut, eftersom vi hade så högt ljud på spelet.

Jacob oroades inte så mycket, men det var liksom inte som att vi hade en granne bakom hörnet. Det var skog i kilometer efter kilometer, ändå lät det som att någon byggde något. Drog eller rullade runt på stora saker. Jag fick omedelbart gåshud.

Omsider övertalade Jacob mig om att vi bara borde spela vidare, och jag gick med på det, på villkor att vi hade så låg ljudvolym att vi hörde om något mer hände. Vi började spela och jag märkte inte ens att oljudet tystnade, jag var så uppslukad av spelet.

Några timmar senare sa Jacob att han var tvungen att gå på toaletten. Jag kände mig helt okej då, så när han gick iväg mot husvagnen var allt lugnt med mig. Men när han hade dröjt en stund bestämde jag mig till slut för att gå och kolla läget med honom. Dessutom behövde jag själv gå på toaletten, och ville hämta något litet att äta. Så jag öppnade dörren – och där stod han. Precis utanför, med ansiktet mot dörren. Jag blev livrädd.

Jag frågade vad han höll på med och han fortsatte att bara stå. Mitt i vägen för mig. Jag förstod att han måste ha smugit fram till dörren, eftersom jag hade kunnat höra honom när han gick, men inte när han kom tillbaka. Men det hade varit helt tyst utanför. Jag borde ha hört honom.

Han stod tyst, vägrade att svara eller säga något. Bara stod där. Jag sa att han skrämde vettet ur mig. Lite var det hans stil, att försöka skrämma mig sådär. Till slut bestämde jag mig för att ge upp och gå till husvagnen ensam för att gå på toaletten. Jag sa att jag tänkte gå, passerade honom och råkade snudda vid hans hud. Den var iskall. Jag hoppade till lite, men eftersom det var en kall natt och han kunde ha stått där i en halvtimme tänkte jag att det var naturligt.

Jag gick i rask takt bort till husvagnen. Han följde efter mig, alltså typ i hälarna på mig. Det gjorde mig lite nervös. Jag skämtade lite om att han redan hade skrämt mig och att skämtet var över nu. Jag kom fram till husvagnen och gick in. Han följde inte efter utan stod kvar i dörröppningen. Jag tittade till mamma som sov, och vände mig för att gå till badrummet. Eftersom toaletten i princip var en bajamaja höll vi dörren stängd, eftersom det, tja, luktade illa annars. Men när jag sträckte mig fram och försökte öppna den var den låst. En nervös röst hördes inifrån: ”Öh, jag är här inne”.

Jag vände mig snabbt om för att se till Jacob, men utanför den öppna ytterdörren var det bara tom kolsvart natt. Jag fryser till av skräck. Jag hade hört badrumsdörren öppnas, om han hade gått in där bakom min rygg. Det är omöjligt att göra det tyst, den gnisslar som fan. Jag tjöt till så högt att mamma vaknade, helt häpen. Jag stirrade på den öppna dörren, helt oförmögen att röra en muskel. Hon gick upp, kom över till mig och tittade ut. När hon inte såg något stängde hon och frågade mig vad det var för fel.

Jacob kom ut ur toaletten, och betedde sig helt normalt igen, om än lite förvirrat. Jag förklarade vad som hade hänt. Jacob sa att han hade varit på toaletten hela tiden. Ingen av dem trodde mig, hur mycket jag än framhärdade i saken. Mamma sa att jag var sömnig och fantiserade ihop det. Jacob trodde jag försökte trolla honom.

Så, mamma tog fram en stor ficklampa och följde med oss tillbaka till huset. Hon sa att vi borde gå och lägga oss. Sedan gick hon själv tillbaka till sin egen säng. Rummet vi satt i hade inga fönster eller så, och efter ett tag lyckades jag lugna ner mig igen. Jag intalade mig själv att mamma hade haft rätt. Jag måste haft någon sorts vaken sömngångar-dröm eller något.

Jacob fortsatte hävda att han satt på toaletten hela tiden, och jag var benägen att tro honom eftersom det helt enkelt inte finns något sätt han hade kunnat gå omkring som han gjorde utan att höras. Så jag lugnade mig. Visst, jag var lite skärrad, men jag tänker att det nog ska gå att sova bort det.

Plötsligt började hunden balla ur. Precis bakom oss. Huset ligger mot stängslet, så hunden måste ha varit typ precis bakom väggen på andra sidan. Jag hoppade till så högt att jag är förvånad att jag inte slog i taket. Jacob skrattar åt mig och säger ”Haha, hunden skäller på en ekorre och du skiter på dig”.

Men hunden fortsatte, ganska länge. Plötsligt slutade han och börjar istället gnälla. Så hörde vi hunden springa därifrån. Ungefär 45 sekunder av tystnad följer, så hördes något nytt. Ett litet skrapande ljud från rummets bakre vägg. Vi båda försökte vara så tysta vi kunde, men till slut försvinner det.

Ytterligare fem minuter senare ungefär bestämde sig Jacob för att han skulle vara modig. Han insisterade på att han skulle gå iväg och väcka min mamma, och säga åt henne att något sjukt är på gång och att vi måste dra därifrån. Allt detta under någon sorts gudomlig vuxenskydd, såklart.

Jag ville egentligen inte lämnas ensam, men det var ingen chans att jag själv gick ut igen. Aldrig någonsin. Han beväpnade sig bäst han kunde, med ett tennisrack som vi hade liggande i rummet. Sedan tog han ett par djupa andetag, öppnade dörren och rusade ut. Jag stängde den så fort jag kan bakom honom.

Efter mindre än 30 sekunder hörde jag ett skrik. Kort därefter flög dörren upp, och han kom in igen blek som ett spöke. Han flåsade som om han sprungit ett maraton. Hans ögon var stora som tallrikar. Jag frågade vad det var som pågick typ fyra gånger innan han till slut kunde få orden ur sig. Han berättade att han hade gått ut genom trädgården så fort han kunde, när han såg min mamma. Bara stå där.

Han försökte prata med henne, men hon bara stirrade på honom med en tom blick. På väg att bli riktigt skärrad på grund av vad som hänt förut tog han ett par steg mot henne, medan han sa att han trodde något sprang runt ute i skogen. Plötsligt förvandlades hennes tomma ansiktsuttryck till ett underligt leende. Då insåg han något hemskt. Han hade inte tänkt på det förr, på grund av mörkret och brådskan. Hon stod på andra sidan stängslet.

Dörren in till vårt rum kunde inte låsas. Och som jag förklarade ovan fanns det inga fönster. Medan han berättade om detta för mig hade han flyttat saker till dörren, för att blockera den, och jag gjorde honom sällskap. I efterhand inser jag att vad det än var som trakasserade oss verkade det ha problem med att faktiskt gå in genom dörrar, för det som var som Jacob kom inte in varken när han kunde ha gjort det i husvagnen eller i huset. Och då var det inte ett särskilt robust hus.

Hur som helst. Vi travade allt vi kunde mot dörren. På något serietidningssätt tänkte vi väl att det skulle hålla den där varelsen ute. Under resten av natten hörde vi skrapningar komma från alla väggar. Jag grät. Jacob såg ut som att han hade förlorat förståndet av rädsla.

Vid ett tillfälle tror jag jag hörde den prata. Precis från bakom den punkt på väggen jag lutade huvudet mot hörde jag min mammas röst. Exakt samma frasering och intonation som hon hade använt tidigare den kvällen, men ändå annorlunda på något sätt. ”Vad är det för fel?”, omedelbart följt av ”Gå och lägg er”.

Solen måste ha gått upp förr eller senare. Skrapningarna slutade. Vi hörde mamma komma för att hämta oss, den här gången hörde vi hennes fotsteg. Vi vägrade lämna rummet. Mamma var tvungen att hämta ägaren av marken, och låta honom lyfta bort dörren. När vi såg att det verkligen var mamma brast jag ut i gråt igen.

Vi hade aldrig någon liknande upplevelse, och efter ett tag flyttade vi därifrån. Men den där natten hemsöker mig fortfarande. Jag vägrar fortfarande gå ut nattetid om jag inte gör det i ett sällskap, och jag kommer aldrig mer bo i skogen.

Den här berättelsen postade en person under namnet Chloe på 4chans /x/-forum den 22 april 2013. Tråden i fråga hade varit populär och aktiv i flera timmar, och många hade berättat om sina egna ”upplevelser”. Lyckligtvis såg någon till att arkivera den, och Chloes historia går alltså att läsa i sitt originalutförande här. Förutom att ha spritts som skärmdumpad bild har den också cirkulerat på Tumblr. Versionen ovan är min svenska översättning, något bearbetad från det skick i vilket den ingick i min bok.

Storyns skräckfigur är en tydligt igenkännlig getman, en mytologisk figur som jag ägnar ett helt kapitel åt i min bok, och som jag dessutom gett en djupare introduktion till i det här inlägget. En annan historia om ett möte med något getmansliknande finns att läsa i historien ”Det finns något omänskligt i skogen söder om Seattle”.

Senaste inläggen

Senaste kommentarer

Meta

Written by:

One Comment

  1. 2/27/2015
    Reply

    Något som slår mig när jag läser igenom flera av dessa pastas (tack för kul fredagsunderhållning!) är hur lätta flera är att relatera till saker man själv upplevt, även om mina egna upplevelser inte varit fullt lika skrämmande. Särskilt bl a Den Leende Mannen, ”Jag jobbar på 112…” och en till (som jag struntar i att gå in på då min egen upplevelse nog lätt kan upplevas som lite väl pasta-lik i sig själv och det inte är något jag har något egentligt intresse av att bidra med) väckte alla minnen hos mig som gjorde de tre lite extra obehagliga på något sätt.

    Den Leende Mannen är den enda utav dessa jag läst förut, men den får mig osökt att minnas ”ett fyllo” jag blev förföljd av som ungefär 13 år gammal på väg hem från en vän ganska sent på natten. Han sa heller aldrig någonting, fick bara syn på mig och började ostadigt snubbla efter när jag passerade så långt ifrån jag möjligtvis kunde (han hade stått och, såg det ut som, spanat upp mot ett fönster på andra våningen. Jag började springa när jag kom runt ett hörn och vågade inte se mig om eller sluta springa förrän jag kom hem – och det var en LÅNG sträcka. Minns att det lät som han sprang efter, men kan lika gärna varit ekot av mina egna steg såklart).

    2004 flyttade jag hemifrån och in hos min äldre syster. Ett par månader senare flyttade även min dåvarande pojkvän in hos oss. Jag och min syster är ganska skojfriska, samt gillar vi att skrämmas och har båda väldigt livlig fantasi – därav är det rätt logiskt att vi inte riktigt tar varandra på allvar det FÖRSTA vi gör i diverse situationer., Så när jag en dag hörde ett tjut från köket och hon kom rusande in i vårt sovrum (som låg närmast) och ropade ”DET STÅR NÅGON UTANFÖR FÖNSTRET!!!” började jag skratta och säga åt henne att lägga ner. Helt förtvivlat vidhöll hon att det var en man där utanför och tillslut bad jag min dåvarande att följa med (eftersom jag inte vågade själv). Mycket riktigt stod en man där med händer och ansikte tryckt mot fönstret. Uppenbarligen var han bara väldigt förvirrad och hade gått vilse, men visade också lite aggressiva tendenser genom att hytta med näven och göra rörelser som att han tänkte krossa fönstret. Eftersom det fanns nyfödda spädbarn i lägenheten blev exet väldigt arg och när mannen fortsatte mucka gräl sa sa han åt honom att han ju bara var en gammal gubbe, så vad skulle han göra. Varvid han fick ett helt ställt uttryck i ansiktet och bara: ”Gammal gubbe!?” Kommer inte ihåg allt, men vet att vi larmade och sen såg en bil komma och hämta upp honom. Inte i närheten av lika dramatiskt som 112-storyn, såklart, men kan se vart inspirationen till dylika pastas möjligen skulle kunna komma ifrån. ^__^

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *