Nattlinan

När den korta skräcknovellen ”The Night Wire” började cirkulera som creepypasta vet vi inte, men det är helt klart att dess författare inte fick uppleva det. Han dog nämligen 1963. Detta är berättelsen som lever kvar på nätet, långt efter att han skrev den 1926, långt efter att minnet av honom själv försvunnit som i en dimma.

New York, 30 september CP FLASH

Ambassadör Holliwell gick i dag bort. Hans död kom plötsligt, då ambassadören var ensam i sitt arbetsrum…

Det finns något gudsförgätet över att jobba nattskift med att läsa av linan. Man sitter här uppe i en skyskrapas översta våning och avlyssnar viskningarna av en civilisation. New York, London, Calcutta, Bombay, Singapore – de är alla våra grannar när gatuljusen hänger skumma och världen har gått till sängs.

Mellan klockan två och fyra på natten sitter telegrafmaskinisten ensam med sina hörlurar, och dåsar i ljudet av nyheterna som kommer in. Eldsvådor, katastrofer och självmord. Mord, folkmassor, olyckor. Ibland en jordbävning vars offer bildar en lista lika lång som ens arm. Mannen vid nattlinan skriver ner den nästan som om han gjorde det i sömnen, med fingrarna dansande över skrivmaskinen.

Då och då vaknar man till och spetsar öronen. Man har hört någons namn, någon man kände en gång för länge sedan i Singapore, Halifax eller Paris. De kanske har fått nytt jobb, men mer sannolikt är att de mördats eller drunknat. Kanske har de helt enkelt bestämt sig för att hoppa av, och gjort det på något bisarrt sätt. Intressant nog för att hamna i nyheterna.

Men det händer inte så ofta. Mest sitter man och och slumrar och knattrar på skrivmaskinen och önskar att man var hemma i sängen.

Ibland händer det dock faktiskt konstiga saker. En hände häromkvällen, och jag har nog inte riktigt kommit över den än. Jag önskar jag kunde komma över den.

Du förstår, jag sitter som nattredaktör i en västlig kuststad, vad den heter spelar ingen roll.

Det är, eller var, bara en telegrafmaskinist som jobbar nattpass i min redaktion, en kille vid namn John Morgan. Kanske 40 år gammal, skulle jag tro, en stillsam och hårt arbetande en.

Han var en av de bästa maskinisterna jag någonsin träffat, en så kallad ”dubbelman”. Det betyder att han kunde hantera två telegrafer, och skriva ned nyheterna som kom över på två olika skrivmaskiner, samtidigt. I hela mitt liv har jag bara träffat tre personer som kan göra det, och han kunde hålla på i timmar utan ett enda misstag.

Vanligen höll vi bara en lina öppen på nätterna, men ibland när timmen var sen och nyheterna höll högt tempo öppnade stationerna i Chicago och Denver en andra lina. Det var då Morgan gjorde sin grej. Han var en trollkarl, en mekaniskt automatiserad trollkarl som fungerade klanderfritt men saknade fantasi.

Natten den 16:e anmärkte han på att han kände sig trött. Det var den första och enda gången som jag någonsin hörde honom säga ett ord om sig själv, och då hade jag ändå känt honom i tre år.

Klockan var tre och vi hade en lina öppen. Jag satt och nickade till över artiklarna på mitt skrivbord och tänkte inte så mycket på honom när han plötsligt tog till orda.

– Jim, tycker du det känns instängt här inne, sade han.
– Nä det tycker jag inte, men jag kan öppna ett fönster om du vill.
– Strunt samma. Jag antar att jag bara är litet trött.

Det var allt han sade, och jag återgick till mitt jobb. Var tionde minut eller så gick jag iväg och hämtade den lilla hög av rapporter han prydligt hade lagt upp bredvid skrivmaskinen, allt eftersom han skrev ut dem i de rutinmässiga tre exemplaren.

Kanske tjugo minuter efter vårt samtal märkte jag att han hade öppnat en andra lina, och övergått till att använda båda två skrivmaskinerna. Jag tänkte att det var lite konstigt, eftersom det inte var något särskilt hett på väg in. Nästa gång jag gick över till honom plockade jag med mig båda skrivmaskinernas högar med kopior, för att sortera bort dubletterna.

Den första linan fortsatte leverera det gamla vanliga och jag bara skummade igenom grejerna. Sedan vände jag mig till den andra högen. Jag minns den särskilt bra, eftersom storyn kom från en stad jag aldrig hade hört talas om: Xebico. Jag sparade hela rapporteringen som kom därifrån den där natten. Så här började den.

Xebico, 16 september CP BULLETIN

Den tätaste dimman i stadens historia lade sig över

Xebico vid fyratiden i går eftermiddag. All trafik har
stoppats och dimman hänger som ett mörkt täcke
över allt. Normalt ljusstarka lampor kan inte tränga
genom töcknet, som sakta men säkert blir allt tätare.Forskare och vetenskapsmän kan inte enas om vad
som orsakat dimman, och den lokala väderstationen
säger att de aldrig sett dess like i området. Klockan
sju i går kväll sade de kommunala myndigheterna… (mer)

Det var allt. Inget ovanligt i huvudkontoret för en nyhetsbyrå, men, som sagt, jag lade märke till storyn på grund av stadens namn.

Ungefär en kvart senare gick jag över för att hämta den nya högen av rapporter. Morgan satt nedsjunken i stolen, och han hade vänt sin grönfärgade skrivbordslampa nedåt, så dess strålar lämnade hans egna ansikte i mörker men lyste upp de två skrivmaskinerna.

I den högra högen var det gamla vanliga, men den vänstra innehöll nya rapporter från Xebico. Alla rapporter kommer i ”tagningar”, vilket innebär att delar av många olika storys kastas ihop och blandas, några meningar i taget. Denna andra del av storyn från Xebico markerades med ”tillägg dimma”. Så här löd den:

Vid sjutiden hade dimman tätnat märkbart. Alla ljuskällor var
då omöjliga att skönja, och staden hade försjunkit i djupt mörker.
En ytterligare märklig aspekt av fenomenet är att dimman åtföljs
av en kväljande doft, ojämförlig med något tidigare upplevt här.

Texten var signerad på det för journalister vanliga sättet med tidpunkt, klockan 3.27, och telegrafmaskinistens initialer, JM.

I högen från den andra linan fanns det bara en till rapport. Här är den:

Andra tillägg Xebicodimma

Uppgifterna om dimmans ursprung varierar kraftigt. 
Bland de mer udda rapporterna hittas den från den
lokala kyrkans vaktmästare, som i upplösningstillstånd
famlat sig fram till nyhetsbyråns kontor. Han menade
att dimman kom från byns kyrkogård.

”Den syntes först som en grå filt över jorden bland
gravarna”, säger han. ”Den började sedan stiga högre
och högre. En underjordisk vind tycktes blåsa upp i
böljor, som ömsom delade upp och sammanfogade dimman.”

”Dimman snodde sig som i en ångestattack, och förvred sig 
i märkliga former och figurer. Och så, mitt i dess tjocka massa,
rörde sig något.”

”Jag vände mig om och rusade från den förbannade
platsen. Bakom mig hörde jag gallskrik från husen som
låg närmast gravplatsen.”

Kyrkvaktmästarens historia betraktas generellt med viss
skepsis, men en grupp har ändå gett sig av till kyrkan 
för att undersöka. Omedelbart efter att ha gett sitt 
vittnesmål kollapsade vaktmästaren, och nu befinner
han sig medvetslös på den lokala sjukstugan.

Det var en märklig story, minsann. Vi är visserligen vana vid sådana, för mycket konstiga saker är det som kommer över linan. Men av något skäl, kanske för att det var så tyst i övrigt den natten, lämnade rapporterna från dimman ett djupt intryck hos mig.

Så det var med ett visst mått av fruktan som jag nu återigen gick över till den nya högen med utskrifter. Morgan rörde sig inte, och det enda som gav ett ljud ifrån sig i rummet var högtalarnas korta och långa signaler. Det skapade en olycksbådande stämning som gick mig på nerverna.

I högen såg jag en ny story från Xebico. Jag började ängsligt läsa.

Ny etta Xebicodimma CP

Den räddningsgrupp som vid elvatiden på dagen gav sig av
för att undersöka en märklig uppgift om var dimman, som
sedan sent igår kväll har förlagt staden i mörker, kom ifrån 
har ännu inte återkommit. En ny, större grupp har skickats ut.

Samtidigt har dimman om möjligt blivit ännu tjockare. Den
tycks rinna in genom dörrars glipor och fyller rummen med
den frånstötande doften av förruttnelse. Den skapar en
förskrämd och tryckt stämning, och tycks bära med sig en
subtil förnimmelse av sedan länge döda saker.

Boende i staden har flytt sina hem och samlat sig i den
lokala kyrkan, där prästerna håller mässa och leder i bön.
Situationen går knappt att beskriva. Vuxna och barn är lika
gripna av fruktan, och många är helt utom sig.

Mellan pustarna av ånga som delvis fyller kyrkosalen ber
en äldre präst för välfärd till hans flock. De å sin sida gnyr
och gör korstecken.

Från utkanten av staden hörs då och då rop av okända
röster. De ekar som märkliga och oregelbundna molltoner 
genom dimman. Mest kan ljuden jämföras med vinden, 
när som den susar genom en enorm tunnel. Men natten
är stilla och det blåser ingen vind. Den andra
räddningspatrullen… (mer)

Jag är en samlad man, och trots att jag jobbat med att läsa av linan i dussintals år har jag aldrig setts bli upphetsad. Trots detta ställde jag mig den här gången upp och gick fram till fönstret. Hade jag fel, eller syntes det långt nere i stupet mellan husen en rest av dimma? Bah! Det var bara inbillning.

I den nästan tomma redaktionen lät det på högtalarnas tickande som att rapporterna nu kom in i ett snabbare tempo. Morgan hade inte rört sig från sin stol. Hans huvud var djupt nersjunket mellan axlarna, och han skrev på sina skrivmaskiner med ett finger på varje hand.

Det såg ut som att han sov, men nej då: snabbt och effektivt tycktes han in i oändligheten trycka iväg rad efter rad, lika obevekligt och obekymrat som döden själv. Något med hans monotona rörelser över skrivmaskinens tangenter fascinerade mig. Jag gick över och ställde mig bakom hans stol, och läste över hans axel när rapporterna kom in ord efter ord.

Ah, en till.

Flash Xebico CP

Inga fler bulletiner kommer levereras från detta kontor.
Det omöjliga har inträffat. Inget har hörts utifrån på
tjugo minuter. Vi är avskurna från omvärlden, ja, till
och med gatorna under oss. 

Jag kommer stanna vid linan till slutet.

För slutet är helt uppenbart nära. Sedan klockan fyra
i går eftermiddag har dimman hängt över staden. Efter
en uppgift från stadens kyrkvaktmästare skickades två
räddningspatruller ut för att undersöka situationen i
stadens utkant. Ingen av dem har återvänt, ej heller
har något hörts av dem. Det är nu tämligen säkert att
de inte kommer tillbaka.

Från min telegrafmaskin har jag utsikt ner över staden 
under vårt kontor. Det ligger på trettonde våningen, och
hela staden går att se härifrån. Nu är det enda jag kan
se ett tjockt täcke av mörker, där det vanligen syns
ljus och liv. 

Jag är rädd att de ihållande skrik som oupphörligen
hörs från stadens utkanter är dess invånares dödsskrin.
De blir ständigt allt högre, och tycks närma sig stadens
centrum.

Dimman täcker fortsättningsvis allt. Om möjligt är den
ännu tätare än tidigare, men dess natur har förändrats.
Istället för en ogenomskinliga och ogenomträngliga mur
av illaluktande ånga vrider den sig nu i krumbukter som
nästan liknar mänsklig vånda. Då och då uppstår en
glipa bland dimbankarna, och jag skymtar gatorna nedanför.

Människor rusar av och an, vrålande i desperation. En 
kakafoni av oväsen når mitt fönster, och över allting tycks
osynliga och omärkliga vindar blåsa och ljuda.

Dimman har återigen svept in hela staden och vindarnas
sus kommer närmare och närmare.

De är nu på gatan direkt under mig.

Herregud! För ett ögonblick sedan öppnade sig dimman
och avslöjade en glimt av gatan därunder.

Dimman är inte bara av ånga – den lever! Vid sidan av
varje gråtande och jämrande människa finns en sorts
dubbelgångare, en aura uppbyggd av konstiga, mång-
färgade nyanser. Som formerna klamrar sig! Var och en
vid en egen levande varelse.

Männen och kvinnorna ligger platta. Rakt ner på sina
ansikten. Dimfigurerna tycks omfamna dem med kärlek.
De knäböjer bredvid dem. De – jag vågar inte skriva det.

De förvridna och plågade kropparna har blivit avklädda.
De äts upp – bit för bit.

Nu har en barmhärtig vägg av het, ångande dimma svept
över hela scenen. Jag skymtar inte längre gatan.

Under mig tycks dimväggen ändra färg. Den verkar upplys
av inre lågor. Nej, så förhåller det sig inte. Jag har tagit fel.
Färgerna kommer från ovan, och reflekteras i dimman.

Se upp! Se upp! Hela skyn flammar! Färger som ej tidigare
kan ha setts av varken människor eller demoner. Lågorna
rör på sig, de beblandar sig med varandra och färgerna
byts ut och arrangeras om. De är så ljusstarka att mina
ögon tåras, även fast de verkar mycket avlägsna. 

Nu har de börjat snurra, cirkulera in och ut, och virvla
i intrikata mönster och former. Ljusen tävlar mot var-
andra, ett kalejdoskop av skönhet från en annan värld.

Jag har gjort en upptäckt. Det finns inget att frukta i
ljusen. De utstrålar kraft och välvilja, nästan munterhet.
Men deras styrka är så rå att den gör ont.

Framför mina ögon virvlar de sig närmare och närmare,
en miljon kilometer varje varv. Miljoner mil i ljusets
hastighet. Det är själva ljusets kärna. Under det smälter
dimman ihop till en diamant av strålande ånga, med
regnbågens alla färger i ett tusenfalt spektra.

Jag kan se gatorna. De är fulla av människor! Ljusen
kommer närmare. De är runt mig i alla håll. Jag är 
omringad. Jag…

Meddelandet avbröts abrupt. Linan till Xebico hade dött. Skrivmaskinens rullar stod nu stilla framför mina ögon, och i lampans gröna sken regnade inte längre bokstäverna fram på sidan. Rummet tycktes fyllas av en gravallvarlig tystnad, en kraftfull och nästan imponerande stillhet. Jag såg ned på Morgan. Hans händer hade fallit orörliga längs hans sidor, och hans kropp tycktes ha säckat ihop på ett onaturligt sätt. Jag vände tillbaka lampan mot hans ansikte, och lyste upp det. Hans ögon stirrade tomt framåt.

Med en plötslig illavarslande känsla tog jag ett steg framåt och anropade Chicago på linan. Efter någon sekund kom deras svar över högtalarna. Och något stämde inte. Chicago uppgav att lina två inte hade använts alls under natten.

– Morgan, ropade jag.

– Morgan, vakna! Det är inte sant, någon har bluffat oss. Varför…

I min iver hade jag gripit tag om hans axlar. Han kropp var helt kall. Morgan hade varit död i timmar. Kunde hans avstängda hjärna och automatiska fingrar ha fortsatt att skicka meddelanden från andra sidan, till och med efter att han passerat den?

Det kommer jag aldrig få veta, för jag ska aldrig mer jobba nattskiftet. Leta i vilken atlas du vill, du kan inte hitta staden Xebico. Vad det än var som dödade John Morgan så kommer det för evigt att förbli ett mysterium.

Henry Ferris Arnold föddes enligt Find a Grave i januari 1902, och dog i december 1963. Vi vet inte mycket om hans liv, men vi vet att hans spökliga berättelser – påtagligt inspirerade av den samtida kultförklarade författaren H. P. Lovecraft – lever kvar på nätet. Till exempel ”The Night Wire”, ovan i min översättning. Den finns att läsa i original på Creepypasta Wiki, och dess troper benas förtjänstfullt ut på TVTropes.

I min bok nämner jag bara historien om Xebico i förbigående, i kapitel fyra om spökhistorier om internet. Där skriver jag så här:

Berättelsen är välskriven och har allt som kunde krävas av en skräcknovell från 20-talet, inklusive den omisskännliga tonen av en fiktiv historia. Ändå har den spridits som en creepypasta, vid sidan om historier om fördömda forum och hemska hemsidor, detta långt efter det att telegrafer slutat vara något som den vanlige tonåringen haft kontakt med.

Kanske är det så att sympatin inför någon som dras med i djupet när teknologin råkar koppla ihop denna värld med nästa är oberoende av den specifika utrustningen, en sorts tidlös skräck för det som inte är mänskligt. I en diskussionstråd om novellen på boksajten Goodreads föreslår en användare att telegrafmasknisten ”anslöt sig till ett nyhetsflöde från Annorstädes. Det som gör det läskigt är att vi inte vet svaret på varifrån – händelsen är bara DÄR, irrationell och spöklik.”

Detta nyhetsflöde, om vi köper det resonemanget, kan ta sig in i vilken maskin den vill. Vi människor är målet, och vår tekniska förlängning dess medel. Oavsett om det är genom en telegraf eller en torrentfil.

hf
Henry Ferris Arnold och hans gravsten i Kalifornien. Bild: Jim Ferris och Linda Claxton, findagrave.com.

Senaste inläggen

Senaste kommentarer

Meta

Written by:

Be First to Comment

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *