Så skriver du en spökhistoria som kan komma med i Creepypodden

När jag tittar i Creepypoddens inkorg, bland historierna ni lyssnare skickar in, hittar jag oftast två olika sorters historier. Den första sorten kan vi kalla upplevelser.

De är inte skrivna för att lyssnaren vill skriva en spökhistoria, utan för att lyssnaren varit med om något och nu vill berätta om det. De kanske till och med bara vill att någon ska läsa, och det är ju fullt tillräckligt i sig. Dessa upplevelser är ofta korta, hyfsat verklighetstrogna och intressanta. Inte alltid jätteläskiga, men intressanta. Jag tycker väldigt mycket om att läsa era upplevelser, men det är inte de jag tänkte skriva om idag.

Den andra sorten av lyssnarhistorier kan vi istället kalla berättelser.

lightsout
Bild ur kortfilmen ”Lights Out”

De kan säkert ofta bottna i egna, verkliga upplevelser, men står ut eftersom lyssnaren velat skriva dem lite som en författare skulle ha skrivit dem. Dessa spökhistorier utgör ofta ryggraden i avsnitten av Creepypodden. Som ni kanske har märkt går avsnitten ibland bara ut på att leverera kortare upplevelser, som till exempel i avsnitt ett om barn med svarta ögon. Oftast vill jag dock ha åtminstone en längre berättelse i varje avsnitt, en som ges tid att växa och utvecklas och verkligen gripa tag i lyssnaren. Lite som den sista berättelsen i avsnittet om svenska galgbackar, lyssnaren Tomas utmärkta ”Kom och häng”, eller lyssnaren Sam Dellerts berättelse om vittran i avsnittet om sådant bara barnen ser. En berättelse som stannar kvar, helt enkelt.

Jag är verkligen glad och stolt över alla som skickar in berättelser till Creepypodden.

Det händer dock att i övrigt väldigt bra berättelser solkas ner av vanliga misstag, att de helt enkelt inte uppnår den nivå de skulle kunna uppnå. Misstagen som görs är ofta klassiska och lätta att undvika. Därför tänkte jag i detta inlägg ge er som vill skriva den här sortens berättelser lite tips. Saker ni kan tänka på för att bli bättre skribenter. Saker ni kan tänka på för att skriva bättre berättelser. Och, som rubriken antyder, saker ni kan tänka på för att öka chanserna att er berättelse ska läsas upp i Creepypodden.

1320049280518.cached

Inlägget är uppdelat i tre delar, Skrivtips, Berättelsetips och en sista överkurs-kategori. I varje kategori har jag tagit fram tre tips. Så, vi kör igång.


Skrivtips:

  1. Meningsuppbyggnad är viktigare än stavning

Berättelserna som skickas in till Creepypodden ska, om allt går vägen, läsas upp. Det betyder att lindrigare stavfel inte egentligen står i vägen för att vi ska kunna förstå historien. Visst, de är ju inte snygga och om man kan stava rätt ska man alltid försöka göra det, men det går ofta att se mellan fingrarna vad gäller detta. Om någon skriver att de ”gick in i skol bibloteket och titade sig om kring” förstår jag vad berättaren försöker säga, och kan läsa upp det.

Om någon däremot skriver att de ”gick och tittade i skolbiblioteket som egentligen inte var bibliotek utan typ lärararnas rum för böcker men aja i alla fall och tittade sig omkring” börjar det bli svårt för mig att förstå vad poängen med meningen är. I bästa fall, om berättelsen verkligen förtjänar det, händer det att jag sätter mig och skriver om den så den blir lättare att förstå. Men oftast förblir dessa historier i mejlkorgen. Alltså, om du måste välja: lägg mer vikt vid att få meningarna att fungera än att stava dem helt rätt.

  1. Skriv inte vad du känner – beskriv hur det känns

Ett klassiskt ordspråk bland människor som jobbar med att skriva och berätta är ”Show, don’t tell”. Det betyder att man istället för att säga exakt hur allt ligger till i detalj snarare ska försöka visa det i berättelsen. Vad gäller spökhistorier är det särskilt sant, när det kommer till beskrivningar av hur rädd någon är. ”Jag blev rädd.” Ok, hur ska du göra om skräcken blir värre ju längre historien framskrider? ”Jag blev jätterädd.” Jaha, vad betyder egentligen det? Inte bara stänger detta sätt att skriva in dig i en intetsägande formulering, dessutom får den inte mig som läsare eller lyssnare att känna något.

Försök istället att beskriva vad som händer i kroppen hos den som blir rädd. Börjar den kallsvettas? Känner den en klump knyta sig i magen? Ja, går det kanske till och med en gammal klyschig kall kåre utmed personens ryggrad? Vi människor är väldigt bra på att leva oss in i vad som beskrivs, och med dessa formuleringar kan med lite tur få oss att faktiskt själva känna det som människorna i din berättelse känner.

  1. Berätta bara det nödvändiga

För det första: din berättelse blir inte bättre av att du berättar att du trott, eller inte trott, på övernaturligheter i hela ditt liv. Framför allt redogörelser om att du alltid varit mottaglig för energier drar ner berättelsen i ett dike av låg trovärdighet. Att skriva att du är en skeptiker som egentligen tror det finns naturliga förklaringar till allt är inte lika illa, men fortfarande en klyscha som inte egentligen behövs. Om du gärna vill framhålla din skepticism, gör det med en annan formulering än den klassiska. Lek med formatet.

I övrigt är det värt att tänka på att detaljer både kan bygga upp och förstöra en god stämning. Utmaningen är att hitta en väg däremellan. Beskriv för mig hur det övergivna huset, vars tapeter börjat flagna och missprydas av stora fuktfläckar, luktade. Men gör det inte med alldeles för många ord: försök hålla dig så kärnfull och kortfattad som möjligt. I journalistkretsar finns det ett gammalt ordspråk som lyder ”skriv kort, helst inte alls”. Fullt så hårt är det inte i spökhistorierna – men det är värt att komma ihåg.

Och framför allt: beskriv inte spöket, monstret, gengångaren eller vad du nu än skriver om allt för tydligt. Kom ihåg varför Blair Witch Project var en så lyckad film: för att de hade så låg budget att de bara hade råd med att antyda det läskiga. Inte visa upp det i hela sin prakt. När din läsare måste använda sin fantasi för att föreställa sig det mesta är din historia som allra bäst.


Berättelsetips:

  1. Undvik drömmar, medier och energier

En kompis brukar säga att de två tråkigaste samtalsämnena som ändå ständigt dyker upp i sociala sammanhang är lägenheter (”de är så dyra och svåra att få tag på!” – så, där har jag sammanfattat samtliga diskussioner som hafts i ämnet sedan 1993) och drömmar. Det senare eftersom de i sin natur är knasiga och galna, och det med andra ord inte är konstigt att din också är det. Och drömmar dyker hela tiden upp i spökhistorier, trots att de ytterst sällan är läskiga för någon annan än den som berättar.

Ett populärt trick för att få drömmarna lite läskigare är att berätta att någon annan drömde samma sak, eller något liknande, samma natt som berättaren själv. Det är en bra strategi, men tyvärr alldeles för uttjatad. Den betyder inte längre någonting. Samma sak gäller det som vissa kallar ”energier”: att du känner av dem i ett hus, i en skog eller i en lägenhet betyder bara att du känt av någonting. Det gör inte din historia bättre. Och sist men inte minst: så fort du introducerar en medial person, någon som ”kan kommunicera med andra sidan” eller liknande, så gör du det till ett avsnitt av ”Det okända”. Och ingen vill vara ett avsnitt av ”Det okända”.

  1. Gräv där du står

Varje dag rör vi oss i miljöer som vi känner igen till hälften, men som vi fortfarande inte vet exakt hur de ser ut. Om du åker kollektivt via centralen varje dag tror du kanske du vet hur den ser ut, men visst finns det dörrar där du aldrig öppnat? Vad gömmer sig där?

Den här sortens gömda baksidor finns av allting: mataffären, torg, parker… Och om du har särskilt tillgång till en av dessa platser, till exempel som anställd på SL, kassör på Konsum, sommarjobbare inom kommunen, utnyttja den kunskap om platsen du då inhämtar! Berätta om den där dörren på centralen, och få oss att tro att den gömmer något fruktansvärt. Berätta om mataffärens övervakningskameror, och vad de fångar in nattetid. Berätta om parken, och vad som lämnats i gräsmattan på morgonen när du kommer dit för att jobba. Att gräva där du står, alltså att utgå från vad du vet och kan någonting om, i berättandet är ett bra sätt att inte bara låta insatt och trovärdig, utan också utnyttja läsarens okunskap om sin omvärld.

  1. Utnyttja läsarens fantasi

För – och här återknyter vi till förra punkten och till punkt tre på förra listan – din läsare är ofta positivt inställd till din historia. Din läsare vill ofta fylla i resten själv, och mår som allra bäst (eller sämst, beroende på hur läskig din historia är) när de sköter skräcken i sitt eget huvud. Och kan du placera din berättelse i din läsares omedelbara närhet – nära läsarens bostad, vanor eller livsstil – är det väldigt lätt för läsaren att själv skriva den viktigaste delen av historien.

Lek med läsarens förutfattade meningar om platser eller människor, och med deras idéer om hur världen ser ut. Nästan alla dricker kaffe om morgonen, eller hur? Hur kan du göra det läskigt? Och hur kan du göra det med hjälp av en läsare som sitter och tänker ”herregud, det där kan ha hänt mig i morse” och sedan föreställer sig hur det hade gått till?


Och om du verkligen vill anstränga dig, tänk på…

  • …att lära känna och leka med klyschor.

Klyschor och plattityder, alltså uttjänta bilder och moment i storyn som är så använda att de inte längre överraskar, behöver inte vara dåliga. Lär dig leka med dem och utnyttja dem för att invagga läsaren i en falsk trygghet, och sedan överraska henne. Här finns det mycket att lära sig på sajten TVtropes.org, som samlar och beskriver sådana klyschor.

  • …att läsa och skriva mycket.

I boken ”Att skriva” fastslår Stephen King, kanske den kändaste skräckförfattaren någonsin, att skrivandet är ett projekt som aldrig slutar utvecklas. Och den utvecklingen, menar han, sker till största delen när man läser och skriver. Mycket. Skriver och läser du mycket kommer du börja lära känna din egen stil, börja se vad du gör, och vad andra gör. Och då kan du börja bli bättre.

  • …att det är okej att vara dålig i början.

Mycket få människor föds som grymma berättare. Creepypodden är för mig mitt livs hittills bästa möjlighet att faktiskt utveckla mig som berättare. Vilken ska bli din chans att växa?


Ja, det här är väl vad jag tror några saker som kan skapa större chanser för din historia att berättas i Creepypodden. Men kom ihåg att jag helt oavsett om din historia följer ovanstående riktlinjer eller inte älskar alla era mejl. Och kom ihåg att du är din egen berättare – om du tycker mina tips ovan är puckade, skit i dem. Skit i mig. Det viktigaste är att du har en lust för att berätta. Allt annat är sekundärt.

Jag ser fram mot att läsa din berättelse.

signatur5-300x104

Senaste inläggen

Senaste kommentarer

Meta

Written by:

2 Comments

  1. william östman
    7/4/2016
    Reply

    Hej William heter jag och jag har problem.. Problemet är att jag har svårt att förstå om historien är fantasi eller veklighet, jag tänker mycket på skräck och jag pratar mycket om skräck. Mina föräldrar försöker att få mig att tänka på något annat, men jag fortsätter! Kan du ge tips åt mig för att tänka mindre på skräck?
    Tack på förhand!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *