De döda alla ville glömma på Sankt Lars sjukhus

Strax utanför Lund, just där de skånska, gröna åkrarna tar vid och får kartan att se ut som ett lapptäcke, står det en ensam grind. Grinden markerar ingången till Sankt Lars gravplats, där drygt 2000 patienter från dåvarande Sankt Lars sjukhus bokstavligt talat begravdes i glömska mellan 1895 och 1951. Ingen var där för att minnas de döda, ingen följde dem till graven, knappt ens någon gravsten fick de. Bara en järnstav som sjukhusets smed utformade som en blomma, med ett ”M” på för att markera om en man låg där och ett ”K” om det var en kvinna.

Stlarsgravplats
Del av Sankt Lars gravplats utanför Lund. Bild: CC Carl Lindström/Wikipedia.

Sankt Lars sjukhus, öppnat som ett av landets första hospital för sinnessjuka 1879 och då under namnet Lunds Asyl, hade under mitten av 50-talet 2500 personer i förvar. I Sydsvenskan skriver Ingrid Nathéll om sjukhuset: ”Många av dem som vistades på Sankt Lars hade ‘glömts’ av sina anhöriga, som skämdes och inte ville veta av dem. Några egna medel att betala en begravning hade de inte. Hemkommunerna tyckte att det var enklast och billigast att sjukhuset skötte begravningen. Under sjukhusets första år blev patienter begravda på kyrkogårdarna i Lund. Men borgerskapet sade ifrån. Bland deras familjegravar skulle det inte ligga mentalpatienter från Sankt Lars.

I en artikel i Skånska Dagbladet från i juli 2015 fortsätter Valle Westesson: ”På S:t Lars låg man i framkant med att prova nya metoder. 1938 introducerades en behandlingsform som gick ut på att överdosera insulin för att framkalla koma och sen injicera sockerlösning för att skapa chock. Det tyckte man var en lämplig motprestation mot nån som varit lite nedstämd, kanske deprimerad, eller bara inte tyckte att det var värt att ställa upp på industrialismens normer om hur en medborgare ska vara. 1946 kastade man sej ut i nästa friska behandlingskur – lobotomi. Man borrade alltså ett hål i skallbenet och skar sen med skalpell av de nervbanor som förbinder hjärnhalvorna. Eller som man kalllade det: skar bort ångestnerven.

På Sankt Lars upphörde den psykiatriska vården helt i september 2013, och nu finns där bara vårdcentral och hospis. Men till skillnad från deras släkt och familj verkar platsen själv inte ha glömt sina olyckliga döda patienter.

I veckans avsnitt av Creepypodden hör vi en upplevelse från Sankt Lars sjukhus. Den är skriven av lyssnaren Linus Karlström, och här kan ni lyssna på den och samtidigt läsa den i något bearbetad form:

Jag är hantverkare och jobbade som målare under renoveringen av en avdelning på det gamla mentalsjukhuset Sankt Lars i Lund, ett hus som numera inrymmer kontorslokaler. Det var en mindre renovering, vilket betyder att vi inte var så många hantverkare där. Vi som är målare jobbar ofta ensamma, och så var fallet även denna gång.

Mitt jobb tog två dagar att utföra, och under den tiden arbetade jag längst ner i en korridor med dörrar in till kontor längs sidorna. I andra änden av korridoren låg ett större receptionsrum och entrédörren, som vi själva också använde som entré. Sankt Lars är en äldre byggnad, väldigt fin men också rätt skrämmande ibland. Det började hände konstiga grejer där så fort jag var ensam på plats.

Jag hade värmefläktar som bara stängdes av. Inte på grund av strömavbrott eller liknande, när jag undersökte fläktarna var de avstängda via offknappen. Sex fläktar samtidigt. Och detta hände tre gånger bara under den första dagen.

Samma dag, när jag stod och arbetade inne i korridoren, så hörde jag entrédörren öppnas och efter några sekunder ljud ute i receptionen. Jag trodde att någon av de andra hantverkarna hade kommit in för att hämta något av sina verktyg, för det lät som de rotade runt i någon av lådorna. Efter en stund så gick jag ner mot receptionen för att se vem som var där, men möttes av ett tomt rum. Och inte nog med det, dörren var stängd. Den som hade kommit in kunde omöjligt gått ut igen, för då hade jag hört dörren slå igen. Jag gick runt och letade i receptionen, men ingen var där. Jag skrämmer upp mig själv ibland, så därför låste jag då entrédörren.
Fläktarna fortsatte stänga av sig själva resten av dagen, men förutom det förlöpte den lugnt och stilla. Men om jag bara vetat vad som väntade dagen efter så hade jag inte åkt tillbaka.

Det började som vilken arbetsdag som helst, med kaffe och lite facebookande på telefonen. När jag sedan låste upp entrédörren och klev in så märkte jag att fläktarna var avslagna och att lite verktyg hade bytt plats. Jag intalade mig själv att någon kommit dit efter mig och jobbat, och kanske tyckt det var för varmt med fläktarna på. Någonstans långt inne i mig så tänkte jag att det var något som inte stämde.

Nå, just då slog jag undan tankarna och satte igång med mitt arbete. Jag hade väl hållit på i en timme, när jag återigen hörde att entrédörren öppnades och slog. Sedan fortsatte det på samma sätt som dagen innan, med oväsen ifrån receptionen. Jag gick dit för att se efter, och det var ingen där. Jag kollade runt igen, och låste dörren, men den här gången ganska uppskrämd. Det kändes obehagligt att vara kvar där, men mitt jobb skulle göras för att vi skulle kunna hålla vår deadline.

Efter att ha återvänt till min arbetsplats, där jag stod och målade, så hörde jag ett skratt utifrån receptionen. Men det var inte ett vanligt skratt, utan ett galet skratt.
Jag lyssnade och stod och stirrade ner mot receptionen, helt ställd. Och så plötsligt hörde jag det igen, fast den här gången från andra änden av korridoren. Jag visste inte var jag skulle ta vägen.

Vad som händer sedan är att jag hör ett annat ljud från golvet längst ner i korridoren där skrattet kom ifrån, som om någon stod där och rörde på fötterna. Och sedan sker det som jag aldrig kommer glömma. Fotsteg började springa emot mig nere ifrån korridoren. Hela korridoren har arbetslampor upphängda längst väggarna, och det skuggade sig i korridoren i samband med att stegen närmar sig. Jag stod som paralyserad, men när de springande stegen var alldeles nära så reagerade jag på ren reflex: jag blundade och tog skydd med händerna.

Och då slutade springandet helt plötsligt precis framför mig, och någon halvsekund senare hörde jag hur dörren i entrén öppnades och gick igen. Jag stod kvar som fastfrusen, och kunde inte förstå vad som hade hänt.

Efter en stund, när jag lyckats lugna ner mig, packade jag snabbt ihop mina verktyg och åkte faktiskt raka vägen hem. Jag sjukanmälde mig för feber och stannade hemma några dagar, så pass länge att de fick skicka någon annan för att slutföra måleriarbetet. Själv ville jag vara säker på att jag skulle hamna på en annan arbetsplats när jag “frisknat till”. Jag tror vanligtsvis inte på ”spöken” eller vad man ska kalla det. Men den här händelsen var hemsk.

Bild: CC Sydsvenska Medicinhistoriska Sällskapet.

Senaste inläggen

Senaste kommentarer

Meta

Written by:

Be First to Comment

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *