Tusentals har röstat – här är nätets läskigaste spökhistorier

Om du vill höra spökhistorier på nätet på svenska, missa inte Creepypodden (som också finns på Itunes) – min podcast där vi läser upp och berättar om creepypastor. 

En liten flicka leker i sitt rum när hon hör mamman ropa från köket på undervåningen. Hon springer ner och rundar trappan för att komma in i köket, men då öppnas en av garderobsdörrarna i hallen.

En hand sticks ut, tar tag i flickan och drar in henne, och där inne i garberoben står hennes mamma. Hon viskar till sin dotter: ”Gå inte in i köket. Jag hörde det också.”

Denna korta spökhistoria tycks ha sitt tidigaste publiceringsdatum på nätet den 8 augusti 2010, då skriven av en person som kallade sig Quiteso på GTAForums.com. Den har fått enorm spridning, och är den historia som inleder min bok om creepypasta, termen för nätets vandringssägner med spöktema.

Men inte bara det. Den har nu också, av tusentals personer på Reddit, röstats fram som nätets läskigaste creepypasta. ”What is your favourite creepypasta?”, undrade i går användaren NG96 på Reddits frågeställarforum AskReddit. Resultatet blev över 5 500 kommentarer och en stund på Reddits förstasida, med miljontals besökare per dag. En sådan undersökning kan jag givetvis inte undanhålla er, utan låt oss titta närmare på några av historierna som röstats fram!

Sarah O’Bannon

Likkistor brukade förut ha ett litet hål inbyggt i dem, och från hålet ett två meter långt rör med en liten klocka längst upp. Röret var till för att ge luft till de som eventuellt råkat begravas levande. När dödgrävaren i Oakdale, Harold, hörde denna klocka ringa gick han för att se om det var barn som busade. Ibland gjorde de det, och ibland var det vinden. Men den här gången var det varken eller. Från röret hördes en röst ropa.

– Är du Sarah O’Bannon?, frågade Harold.
– Ja, svarade rösten.
– Född 17 september 1827?
– Ja!
– Det står här på gravstenen att du dog den 19 februari.
– Nej, jag lever, det var ett misstag! Gräv upp mig, befria mig!

– Jag är ledsen, frun, sade Harold och plockade upp lite jord som han sedan täppte till röret med, och fortsatte:

– Men det är augusti nu, och vad du där nere än är så kommer du inte upp.

Tidigast publicerad på nätet: Creepypasta.com, 12 april 2008.
Författare: Okänd.
Min kommentar: Precis som historien om flickan på övervåningen är den korta historien om Sarah O’Bannon en klassiker på nätet, som återkommer så fort den bästa creepypastan ska rankas. Dess form och tidsangivelse leder en dock till misstanken att det här är en ”vanlig”, kanske lokal, spökhistoria från någon bok eller antologi, som helt enkelt bara fått liv även på nätet. Det är intressant att Oakdale, ett ortsnamn som återfinns på flera platser i USA, hängt med i historiens spridning trots att inte alls är särskilt central fakta. Historien hade strömlinjeformats mer om Harold bara var ”bygdens” eller ”stadens” dödgrävare. Kanske gör Oakdale historien mer jordnära.

Ted the Caver (utdrag)

Den här historien är väldigt lång, så jag tänker bara locka er med ett kort utdrag. Berättaren och hans kompis B är båda hängivna grottutforskare.

När vi hoppar in i historien har de precis upptäckt ett litet hål som det kommer vindpustar ur, längst in i en grotta de förut undersökt. Det innebär naturligtvis att det finns en källa till vindpusten där inne, och därför börjar de hacka och borra i hålet för att förstora det och kunna utforska även där inne. De kallar hålet de jobbar på ”Floyds grav”.

Jag satt på knä och pressade mjukt in borren i väggen när det hände. Mina öron var igenproppade, jag hade säkerhetsglasögon på mig och var uppe i funderingar. Plötsligt tyckte jag att jag hörde ett konstigt ljud bakom skriket av borren. Det var högt. Först trodde jag det kom från borren när den slet grus och damm från väggen, eftersom den brukade gnälla och gnissla titt som tätt. Men detta var annorlunda.

Det tog med flera sekunder att förstå att det kom från inuti hålet. Jag slutade borra och och drog ut öronpropparna, bara för att mötas av att höra det mest fruktansvärda skriet tystna och klinga ut i ekande mellan väggarna. Jag stirrade med vidöppna ögon in i hålet. Sedan vände jag mig mot B. Bara sekunden dessförinnan hade han legat på vår väska med rep och vilat sig, men nu stod han upprätt med gapande mun och ett bestört ansiktsuttryck.

Jag vände mig tillbaka mot hålet, till hälften beredd på att mötas av en demons ansikte eller något. Men Floyds grav var oförändrad. Jag fixerade blicken vid där gången smalnade av, där ljuset från min ficklampa inte kunde nå, och kunde inte se något annat än mörker. Inga rörelser. Det var fullständigt dödstyst, och jag kunde höra mitt eget hjärta dunka.

Tidigast publicerad på nätet: På en sida på Angelfire, 23 mars 2001.
Författare: ”Ted”.
Min kommentar (Saxad ur min bok): ”Redan 2001 började en grottutforskare på denna tidiga blogg berätta historien om en särskilt djup grotta i närheten av hans hem, och dess märkliga vrål, vindpustar och mystiska tecken på bergväggarna. Berättelsen var illustrerad med flera fotografier från den trånga grottan, och utvecklades i ett antal inlägg som publicerades mellan den 23 mars fram till den 19 maj. (…) Än i dag ligger den kvar på nätet i sin helhet, och blir gång på gång uppmärksammad på sociala medier då nya årskullar upptäcker den. I sin helhet är det en av de läskigaste läsupplevelser jag har haft på nätet, en noggrant uppmålad klaustrofobisk bild av att vara instängd i mörkret med något som aldrig kommer nära nog för att synas men ändå ständigt utgör ett hot. Storyn är tydligt inspirerad av Lovecrafts kosmiska skräck, med uråldriga hieroglyfer, ofattbara monster och en andlig, sinnlig fasa som sipprar in och långsamt driver en från vettet.”

Penpal (utdrag)

Om du är i ett helt tyst rum, och trycker ditt öra mot en kudde, så kan du höra dina egna hjärtslag. När jag var liten tyckte jag de lät som mjuka fotsteg över ett golv med heltäckningsmatta, och varje natt, precis när jag var på väg att somna, brukade jag höra de och skrämmas klarvaken.

Tidigast publicerad på nätet:Reddits r/nosleep-forum, den 8 september 2011.
Författare: Dathan Auerbach.
Min kommentar: Så här inledde författaren Dathan Auerbach sin spökhistoria Penpal. Fast då var han inte en författare, utan bara en person som bidrog till Reddits underforum r/nosleep, där folk lägger upp egenskrivna spökhistorier som inte sällan sprids vidare som creepypasta. I dag har dock Penpal, som består av sex olika delar, kommit ut som bok och den ska dessutom filmatiseras. Hela historien finns att läsa på Creepypasta Wiki – och jag kan minst sagt säga att jag rekommenderar den.

BEN Drowned (utdrag)

Alex hade flyttat till en ny stad, där han skulle plugga. En helg sätter han sig i bilen och kör runt på lite olika garage sales, amerikanska mini-loppmarknader som folk har i sina garage, och fyndar gamla tevespel. Han ska precis åka hem, när han får syn på ett sista hus och åker dit på ren impuls. Där hälsas han av en gammal man, och frågar tveksamt om han har några tevespel till försäljning…

Jag var säker på att få ett nekande svar, och hade redan börjat fundera på hur jag skulle ursäkta mig och ta mig därifrån, men till min förvåning sa han att han minsann hade några i en gammal låda. Han sa att han strax skulle vara tillbaka, och vände sig om och gick inåt garaget. Jag betraktade hur han vaggade iväg, och överblickade sedan det andra han hade till salu. Utspridda över borden låg ett gäng ganska märkliga tavlor, olika målningar som mest liknade Rorschachtester. Nyfiket tittade jag igenom dem, och insåg varför inte så många kom till just den här killens garageförsäljning: Ingen tavla var särskilt estetiskt tillfredsställande. När jag såg den sista tavlan fastnade jag med blicken: den liknade Majoras mask från tevespelet The Legend of Zelda: Majora’s Mask. Samma hjärtformade kropp med små spikar som stack ut åt alla håll. Först trodde jag att jag föreställde mig det på något freudianskt sätt eftersom jag så gärna ville köpa just det spelet, men efter vad som nu har hänt är jag inte så säker på det längre. Jag skulle ha frågat mannen om den tavlan. Jag önskar jag hade frågat honom om det.

Efter att ha stirrat på den Majora-formade fläcken såg jag upp igen och där stod mannen igen, bara en armslängd avstånd från mig, med ett stort leende. Jag erkänner att jag hoppade till av ren reflex, och log nervöst tillbaka när jag tog den Nintendo 64-kassett han räckte fram till mig. Det var en vanlig grå kassett, fast som någon hade skrivit ”Majora” på med svart tuschpenna. Jag fick fjärilar i magen när jag insåg vilken slump det hela var, och frågade vad han ville ha betalt för spelet.

Den gamle mannen log och sade att jag kunde få den gratis. Den hade visst tillhört någon pojke i ungefär min ålder, som inte bodde där längre. Det var något konstigt i hur han formulerade sig där, men jag brydde mig inte riktigt, eftersom jag var så begeistrad över att få tag i en sådan klenod – helt gratis.

Tidigast publicerad på nätet: På 4chan (fast arkiverad på Creepypasta Wiki), den 7 september 2010.
Författare: Alex Hall, alias Jadusable.
Min kommentar: BEN Drowned är en legend i ordens båda bemärkelser: den sprids som en mytisk berättelse om möten med det övernaturliga i det virtuella, och den är en klassikerförklarad historia som nästan egenhändigt lanserade creepypasta-konceptet ”förhäxat spel”. Det finns mängder av intressanta spår och motiv i historien, som är tämligen lång, och jag går igenom dem på djupet i min boks andra kapitel. Kort och gott – den är värd att läsa.

Det ryska sömnexperimentet

Vi avslutar med en riktigt lång – och blodig – historia. Den är en av de mest uppskattade berättelserna från Reddit-tråden, men även den också en historia som jag har med i min bok.

Därför kan jag lika gärna bjuda på den i sin helhet. Voila:

På det sena 40-talet höll ryska forskare med hjälp av en experimentell stimulerande gas fem personer vakna i femton dagar. Eftersom gasen var giftig i högre koncentration hölls personerna instängda och isolerade i ett utrymme där deras syrenivå kunde mätas. Detta var innan övervakningskamerornas tid, så det enda sättet forskarna kunde undersöka vad som hände i utrymmet var genom mikrofoner och ett par decimetertjocka glasventiler. I deras utrymme hade de fem utrustats med böcker, obäddade fältsängar, rinnande vatten och toaletter samt nog med frystorkad mat för att de skulle kunna överleva i en månad. Försökspersonerna var politiska fångar som under andra världskriget fällts som statens fiender.

Allt gick bra de första fem dagarna, och fångarna klagade knappt eftersom de hade fått falska löften om friheten om de deltog i testet och lät bli att sova på 30 dagar. Deras konversationer och sysselsättningar övervakades, det noterades att de pratade allt mer om traumatiska händelser under deras uppväxt, och efter fyra dagar blev tonläget mycket mörkare. Efter fem dagar började de klaga över situationen och de händelser som lett dit, och började dessutom visa upp tecken på svår paranoia. De slutade prata med varandra och började istället viska med mikrofonerna och mot glasgluggarna. Konstigt nog verkade alla tro att de kunde vinna forskarnas förtroende genom att förråda de kamrater de var infångade tillsammans med. Först trodde forskarna att detta var en effekt av gasen…

Efter nio dagar började den första vråla. Han sprang av och an i kammaren och gallskrek allt av full lungkapacitet, tills han inte längre kunde utbrista i annat än sporadiska skrin. Forskarna slog fast att han rent fysiskt hade slitit ut sina stämband. Det mest överraskande med detta var att de andra försökspersonerna knappt brydde sig. De fortsatte viska med fönsterrutorna och mikrofonerna, ända tills ännu en av dem började skrika. Då började de två som ännu var tysta istället riva sönder böckerna, smörja in sidorna med sin egen avföring och sedan täcka fönstren med dem. Vrålandet slutande tvärt.

Så även viskandet med mikrofonerna.

Tre dagar till förflöt. Forskarna kontrollerade mikrofonerna en gång i timmen för att försäkra sig om att de fungerade, eftersom det var omöjligt att de fem personerna där inne inte gav ifrån sig några ljud alls. Syreskonsumtionen i kammaren visade på att samtliga levde. De andades till och med så mycket som man bara gör under mycket stora fysiska ansträngningar. På den fjortonde dagens morgon gjorde forskarna något de hade sagt att de skulle låta bli, nämligen använde sin telekommunikationsutrustning för att kontakta de inne i kammaren och förhoppningsvis få ett svar från försökspersonerna, som de var rädda hade antingen dött eller blivit grönsaker.

De ropade ut: ”Vi kommer nu öppna kammardörrarna för att kontrollera mikrofonerna. Gå iväg från dörrarna och lägg er på golvet, eller så skjuter vi. Fullständigt samarbete kommer innebära att en av er befrias omedelbart.”
Till deras stora förvåning hörde de en ensam röst svara: ”Vi vill inte längre befrias.”
Nu utbröt en debatt mellan forskarna och representanterna för militären, vars pengar hade använts för att bekosta experimentet. Eftersom de inte kunde få några fler reaktioner över telekommunikationssystemet bestämde man sig till slut, under den femtonde dagen, för att öppna kammaren.

De började med att tömma den på gas och fylla den med frisk luft istället, men då började klagomål höras ur mikrofonerna. Tre olika röster började böna och be, som om det var för deras närståendes liv, om att gasen skulle sättas på igen. Kammaren öppnades och soldater sändes in för att hämta försökspersonerna, som började vråla högre än någonsin. Soldaterna började också skrika när de såg vad som fanns inuti. Fyra av de fem försökspersonerna levde fortfarande, även om man svårligen kunde kalla det skick de befann sig i för ”levande”.

Ingen hade rört de senaste fem dagarnas matransoner. Av den döde försökspersonens kropp hade stora köttstycken tagits och proppats in i kammarens avlopp, så decimeterdjup vattensamling täckte golvet. Eller tja, hur mycket av vätskan som var vatten och hur mycket som var blod avgjordes aldrig. Alla fyra ”överlevande” hade fått stora bitar av musklerna och huden bortslitna från kroppen. Skadorna där, och de blottade benpiporna på deras fingertoppar, indikerade på att skadorna åsamkats med bara händerna, och inte med tänderna som forskarna först trodde. En närmare undersökning visade på att de flesta, om inte alla skador var självförvållad.

De inre organen i buken, under bröstkorgen, hade hos alla fyra försökspersoner rivits ut. Hjärta, lungor och diafragma satt kvar, men huden och det mesta av musklerna på revbenen var bortslitna och lungorna syntes genom revbenen. Samtliga blodkärl och organ var intakta, de hade bara tagits ur och placerats på golvet så de låg spridda runt de utrensade kropparna. Matsmältningen hos alla fyra såg ut att fortsätta, och saker försökspersonerna hade ätit processades. Det visade sig snart att dessa saker var deras egna kött.

De flesta soldaterna på plats var ryska specialstyrkor, men många av dem vägrade att återvända in till kammaren för att hämta försökspersonerna. De i sin tur skrek om att bli lämnade i fred i kammaren, och de varierade mellan att tigga om, och att kräva, att gasen skulle sättas igång igen så de inte skulle somna.

Till allas stora förvåning kämpade försökspersonerna hårt mot att bli hämtade ur kammaren. En av de ryska soldaterna dog efter att hans hals slitits sönder, en annan bars iväg svårt skadad efter att en försöksperson rivit av hans ena testikel och bitit sönder en artär i hans ben. Ytterligare fem soldater förlorade livet, inräknat de som begick självmord under veckorna efter incidenten.

I kampen sprack av försökspersonernas mjälte, och han förblödde i det närmaste omedelbart. De medicinska forskarna hade försökt ge honom lugnande medel, men det visade sig omöjligt. Trots att han hade fått mer än tio gånger så mycket morfin som en människa ska kunna klara av slogs han som ett skadat djur, och bröt revbenen och en arm på en av doktorerna. Hans hjärta fortsatte slå i två hela minuter, även så efter att han förblött att det fanns mer luft än blod i hans ådror. Till och med efter att hans hjärta hade slutat slå fortsatte han skrika och slå omkring sig i ytterligare tre minuter, vilt kämpande för att attackera alla i närheten och skrikande ordet ”MER” om och om igen. Men han blev svagare och svagare tills han tystnade.

De tre överlevande försökspersonerna spärrades fast hårt och flyttades till ett sjukhus, allt medan de två vars stämband ännu fungerade fortsatte att be om mer gas, så de skulle hålla sig vakna.

Den svårast skadade av de tre togs till sjukhusets enda operationsrum. Under processen då han förbereddes för att få sina organ flyttade tillbaka in i kroppen igen upptäcktes det att även han var i princip immun mot de lugnande medlen han hade givits. När han fick dem började han kämpa vansinnigt mot sin fastspänning, och lyckades trots att en 90 kilo tung soldat höll i hans arm slita sig igenom ett decimetertjockt läderband. Det behövdes däremot bara lite mer sövande medel än vanligt för att han skulle somna, och sekunden hans ögonlock började fladdra och stängas slutade hans hjärta slå. I obduktionen av honom visade det sig att hans blod innehöll tre gånger så mycket syre som det normala. De muskler som fortfarande satt kvar på hans ben var illa slitna, och han hade brutit nio ben i striden mot att bli fastspärrad. De flesta ben hade brutits av kraften i hans egna muskler.
Den andra överlevaren var den första i gruppen att börja skrika, och eftersom hans stämband nu var förstörda kunde han varken be om gas eller säga emot att bli opererad. Hans enda reaktioner var att våldsamt skaka på huvudet när någon närmade sig med smärtstillande gas. När någon motvilligt föreslog att de skulle operera på honom utan lugnande nickade han däremot, och under den sex timmar långa processen då hans inre organ placerades tillbaka och det som fanns kvar av hans hud syddes på igen reagerade han i överhuvudtaget inte. Kirurgen som ledde operationen upprepade gång på gång att det borde vara medicinskt möjligt för patienten att överleva detta. En förskräckt sjuksköterska sa senare att hon hade sett patientens mun krökas i ett leende flera gånger när deras blickar möttes.
När operationen var över tittade försökspersonen på kirurgen och började väsa ljudligt i ett kämpande försök att prata. Kirurgen antog att han ville säga något av stor vikt, så han hämtade en penna och papper så patienten kunde skriva ner det.

Budskapet var enkelt: ”Fortsätt skära.”

De sista två försökspersonerna genomgick samma operationer, båda utan att ta något smärtstillande. De fick dock ett förlamande ämne injicerat, eftersom kirurgerna fann det omöjligt att utföra ingreppen då de skrattade oupphörligen. Efter att ha paralyserats kunde de bara följa kirurgen och forskarna som övervakade processen med ögonen. På onormalt kort tid lämnade det paralyserande ämnet deras system, och ögonblicken de började kunna prata igen bad de om mer av gasen från kammaren. Forskarna försökte fråga varför de hade åsamkat sig själva så mycket skada, varför de hade slitit ut sina egna inre organ, och varför de ville ha mer av gasen.

Det enda svaret de fick var: ”Jag måste förbli vaken.”

De tre kvarvarande försökspersonernas fastspänningar förstärktes, och de placerades i kammaren igen i väntan på att ett beslut om dem skulle fattas. Forskarna, som stod inför vreden från de militärer vars pengar hade bekostat de nu misslyckade experimenten, övervägde att helt enkelt avliva dem. Men den ansvariga officeren på plats, en f.d. KGB-agent, såg istället potentialen i att börja ge dem gasen igen. Forskarna kom med bestämda invändningar men kördes över.
Då försökspersonerna förbereddes för att återigen bli instängda i kammaren kopplades de till en EEG-maskin, och fick mjukare bojor för en längre tids fastspänning. Till allas överraskning slutade de dock kämpa emot samma sekund som de förstod att de skulle få återvända in till gasen. Det var vid det här laget uppenbart att de kämpade för att inte falla i sömn. En av de som fortfarande kunde prata hummade oavbrutet högt för sig själv, den stumme spände istället sina ben i tur och ordning för att ha något att fokusera på. Den sista mannen höll upp sitt huvud från kudden och blinkade intensivt. Han var den förste att kopplas till EEG-maskinen, och forskarna såg med stigande förvåning hur hans hjärnaktivitet ibland fullständigt upphörde. Det såg ut som att han gång på gång blev hjärndöd, men sedan återgick aktiviteten till det normala. Eftersom forskarna stod samlade kring pappret där linan för hans hjärnaktivitet åkte upp och ned blev en ensam sjuksköterska det enda vittnet till hur hans huvud föll till kudden och hans ögon slöts. EEG-maskinen visade på en gång aktiviteten hos någon i djupsömn, och sedan, samtidigt som hans hjärta slutade slå, en sista rak lina.

Den enda kvarvarande försökspersonen som kunde prata började nu skrika om att han skulle föras in i kammaren igen. Hans hjärnvågor upphörde på samma periodiska sätt som hos den nyss döde. Då gav officeren order om att stänga in den skrikande mannen och hans stumme kamrat i kammaren tillsammans med tre forskare. En av forskarna som skulle stängas in drog då officerens pistol, sköt honom mellan ögonen, och vände sig sedan till den stumme och sköt honom i huvudet med.

Medan resten av kirurgerna och forskarna flydde riktade han sedan pistolen mot den sista försökspersonen, som fortfarande var fastspänd vid sin säng. ”Jag tänker inte bli inlåst tillsammans med dessa varelser! Inte med er!”, skrek han till mannen i sjukhussängen. ”VAD ÄR DU?”, frågade han. ”Jag måste få veta!”

Försökspersonen log.

”Gick det så snabbt att glömma?”, frågade han. ”Vi är ni. Vi är vansinnet som hägrar inom er alla, som i varje ögonblick tigger om att befrias. Vi är det du gömmer för dig själv varje gång du somnar. Vi är det som ni tystar och fryser när ni inträder den sömnens himmel vi blivit utjagade från.”

Forskaren tvekade. Sedan siktade han mot försökspersonens hjärta och sköt.
Med en svag hostning, samtidigt som hans EEG-maskin visade en rak linje, utstötte han: ”Så…nära…befrielsen…”

Tidigast publicerad på nätet: Senast 28 maj 2009.
Författare: Okänd.
Min kommentar: ”The Russian Sleep Experiment” är en av nätets mest spridda creepypastor, och trots att den bara går att spåra tillbaka till maj 2009 har det sannolikt cirkulerat långt innan dess. Intressant är att den innehåller några för trovärdigheten avgörande slarvfel – i det tredje stycket är det fel på antalet försökspersoner som ännu var tysta, och i andra hälften av texten finns en liknande felräkning i hur många som opereras. Dessa har, trots att historien gått runt så länge, aldrig rättats. Eller så har den rättats, men i den formen inte fått lika mycket spridning som den felaktiga versionen. Det verkar hur som helst som att imperfektioner inte stör läsarna så mycket, som i högre grad än allt annat kanske söker ett scenario att projicera sina värsta farhågor om den mänskliga naturen och dess smutsiga historia på. Creepypastan blir en påminnelse om vår egen ondska direkt från de inblandade – för att citera en kommentar någon skrev om den: ”Det läskigaste med den här är att författaren är okänd. Det är som om den skrevs av en av forskarna som själva var inblandade i experimentet.”

Skärmavbild 2014-09-28 kl. 19.01.11

Illustration: Mats O Stromberg, från boken Creepypasta – spökhistorier från internet

Senaste inläggen

Senaste kommentarer

Meta

Written by:

28 Comments

  1. elin
    11/29/2014
    Reply

    När jag läste de här kom jag och tenka på den här händelsen: Det var en gång sent på kvällen jag låg och kollade på min dator och när jag kollade upp från datorn mot min högtalare så såg jag alltid en lång smal man som stog och stirrade på mig och då blir jag väldigt rädd och tände lampan så fort jag kunde och han var kvar hela natten och det var så obehaglig kännsla men sen när jag flyttade på högtalaren så såg jag aldrig den långa mannen igen men jag kännar han fortfarande i mitt hus jag bor i.

    • Jack
      11/29/2014
      Reply

      Det låter som en läskig upplevelse, Elin! Du tror inte det var högtalaren som fällde en läskig skugga då?

      Fast det gör detsamma – man är inte som bäst på att genomskåda läskiga skuggor när man ligger i sängen och ska sova, eller hur?

  2. Vanessa
    6/20/2015
    Reply

    Läskigt

  3. Diana
    9/18/2015
    Reply

    Ingen av de här var hemska….fast jag kanske märker att dom ändå är det när jag ska sova ikväll

  4. Maria
    10/26/2015
    Reply

    En liten flicka leker i sitt när hon hör hennes mamma ropa…. Den var LITE hemsk!!!!!

  5. Anonym
    11/18/2015
    Reply

    Det här va inte läskit faktis och dom här historierna duger utom majoras mask jag vill ha fortsättningen

    • ANONYM
      11/22/2017
      Reply

      läskigt* faktiskt* och sen är grammatiken sämst

      • Linn
        12/4/2017
        Reply

        Skjønner virkelig ikke greia med å kommentere andres skrivefeil. Finnes det seriøst ikke bedre ting å finne på?

  6. Filip
    2/19/2016
    Reply

    Jag mins när jag vacknade mitt i natten och jag såg en skuga som sog ut som en tjej som var en spök dempn och jag visste att min syster var hema hos mamma so do blev jag jätte räd

  7. Filip
    2/19/2016
    Reply

    Och jag mins när jag halusinerade ansiktet på en spök demon utanför toaleten när jag skulle go på toa mitt i natten det var en läskig halusination

  8. William Östman
    7/3/2016
    Reply

    Hej jack jag har tänkte på 10 frågor som jag undrar på.

    1. Varför inblanda serien my little pony vänskap är magisk i dartorn ocke varför rädd för ponyer som kalas för pony än Bony för eller konstiga märkliga skrämmande biler varför blir så?

    2. Varför kalas för lost episode (förlorad avsnitt)?

    3. Varför hundar med i creepypasta för nåt

    4. Jag vet slenderman kommer i från Amerika nån stans men i mina ögonvrån såg jag märklig sak i Umeå vid Ica maxi under brån kommer konstig MAn med svarta kläder och vit huvud och händer jag såg ryggen på figuren jag tror är slenderman i Umeå varför hanar i Umeå ?

    5. Vad kommer i från av 1999,sonic exe,lost silver,Bured live,tails doll?
    6. Varför inblanda av historien jeff the killer mot andra figurer?
    7. Vad är proxy?
    8. Varför vissa figurer inblanda av slenderman?
    9. Vilka figurer liknar slenderman ?
    10. Varför kalas för spel för hemsökt?

    Det är alla håpas tyker mina frågor som jag unrar på de

  9. william östman
    7/6/2016
    Reply

    hej igen vem gjorde historien om sonic.exe jag har försökt leta över allt för att hitta historien finns site bakom historien om sonic.exe och varför spreds sej till bilder,youtobe klippar mer mera dem tror historien finns på riktig hur blev dem blir galna för??????????????? det är jätte märklig kan du och ni lista utt det

    • Ellen
      2/14/2018
      Reply

      Det känns som att alla gamla spel har en bra och barnvänlig sida och en hemsk och skrämmande sida.
      Får obehagliga tankar av det.

  10. william östman
    8/14/2016
    Reply

    oh jag glömde säga om slenderman som jag såg vid ica maxi förlåt mig allihopa det är bara rädd såg länge av bilden av slenderman mitt huvud lurar mig för att tänker mycke om de men jag har hört epic rap battle of paradise slenderman vs jeff the killer som jag lyssnar på rap battle handlar om historier som du prata om men i rap battle andvänder för bakom historierna med olicka hemligheter i historia till historia för att mer spänade saker vad som helst gärna lyssnar på om ni vill.

  11. Teo
    9/2/2016
    Reply

    Det här var riktigt läskiga historier dom ska jag inte glömma så lätt och några påminner mig om riktiga händelser i mitt liv

  12. 10/7/2016
    Reply

    Jag har aldrig varit med om nåt läskigt. Den läskigaste var flickan och mamman saken😬

  13. heeej!!!!! kan du snälla göra fler jag ska tälta och jag vill ha läskiga historier så hoppas du läser detta hejdå!!!…..

  14. 1/14/2017
    Reply

    Ltgs är spök jägare sök på YouTube de kan tala med spöken med hjälp av en echovox der är väldigt intressant man kan oftast se spöken som ”orbs” . det typ hämskaste jag har varit med om är när jag var vid biblioteket i skolan som varit ett krigs sjukhus och skolan är 104 år gammal. Jag gick in i bibban och så såg jag mitt i mörkret ett ljus fenomen och en bok som föll. Efter händelsen har jag aldrig gått dit igen…

  15. Michaela pettersson
    6/6/2017
    Reply

    Läskigt, men själv föredrar jag mina egna berättelser.😜🐈😉😈🐱😗😀😊☺😅😆😇😈😉😐😄😃😂😁😂😂😂😂😂😁😁😁😁😁😁😀😀😀😀😀😃😴😴😴😡😡😡😬😬😬😠😠😠😕😕😕😕😑😑😑😑😑😑😑😑😑😑😣😜😶😝😋😙😗😚😚😎😎😎😎😎😎😎😎😎😎😎😎😎😎😎😎😎😫🙍🙅😔😹😹😹😹😹💋❤❤❤❤❤❤💜💜💜👍👍👍👍👍👌👌👌👌👌✌✌✌✌✌✌👏👏👏👏👏👏🐇🐇🐇🐹🐹🐹🐭🐭🐭🐭🐰🐰🐰🐰🐰🐇🐇🐇🐇🐇🐇🐇🐇🐇🐇🐁🐀🐁🐀🐁🐀🐁🐱

  16. Vanna
    8/25/2017
    Reply

    Historian om ”Satans Kosmonaut” är typ det bästa jag har hört! Lyssnat på den typ 10 ggr sedan jag upptäckte creepypodden för typ två veckor sedan.
    I am totally AMAZED!

  17. Julia Menshikob
    11/7/2017
    Reply

    jag läste detta Och då tänkte jag på en sak som hände mig: en natt så var det så att alla i familjen sovde förutom mig. Jag var uppe och kollade på min ipad och ritade då och då. Det var 2:45 på natten.Sen så hörde jag någon gå, så jag tog min ipad undan och skulle låtsas sova men den som gick kom aldrig in på mitt rum. Det var någon som gick från mitt sovrums dörr och till en vägg bredvid mitt sovrums dör. Hit och ditt gick den. Jag började svettas och blev jätte rädd. Det hålde på så i 5-7 minuter och sen slutade det. Det jag låg märke till var att det var väldigt tunga steg. Sen på morgonen när jag vaknade frågade jag alla i familjen om dom var vakna och gick bredvid mitt rum. Alla svarade ”nej, jag gick inte under natten bredvid ditt rum” och vi har inga husdjur…

  18. Nicole
    11/7/2017
    Reply

    En gång satt jag med min lille bro och lekte i hallen. .sen hörde vi någon riva på dörren till minna föräldrars och min lille bro sa ”katt?” Jag sa att jag kunde kolla om det var vår katt men när jag öppnade dörren fanns ingen där…även när jag kollade i hella rummet

  19. 7/2/2018
    Reply

    Hoppas Sverige går till VM semifinal 2018 vore så jävla gött med Janne Anderson inskriven i den Svenska Fotbollsbibeln, förresten bra historier Ryss experimentet var intressant men skulle ha kunnat skrivas med färre ord, men den är bra ändå!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *