Vittran

Jag har börjat bygga ett litet lager av historier som ni lyssnare skickar in till Creepypodden. Det känns otroligt lyxigt och häftigt att få ta del av era upplevelser, från väktare och äldrevårdspersonal till skolbarn och kontorsarbetare som alla berättar om märkligheter de upplevt. Det får mig att undra hur många av oss som egentligen går omkring i landet med oförklarliga minnen vi sällan berättar om. Och det gör mig väldigt stolt att det är till Creepypodden ni vänder er när ni väl vill dela med er. Vill du också skicka in en historia gör du det lämpligast till creepypodden@sverigesradio.se.

En av lyssnarna som hört av sig med sin upplevelse är Sam Dellert. Han mejlade för några veckor sedan in en väldigt vacker och kuslig historia om hur hans sons nattskräck fick honom att påminnas om en natt i barndomen han kanske helst hade sluppit minnas. Berättelsen kommer från den svenska bottenshavskusten, från de djupa skogarna utanför Hudiksvall, där det är lätt att känna sig liten och ensam.

Ni kan lyssna på den här, uppläst och lite lätt bearbetad av mig:

Och ni kan läsa den som Sam Dellert skrev den här:

Det hela började för drygt ett år sedan. Min son såg något. Jag beskrev det några månader senare på Reddit i en kommentar till frågan ”Parents of Reddit – What is the creepiest thing your young child has ever said to you?” under subredditen r/askreddit.

Jag har översatt kommentaren och hoppas ni har överseende med den informella stilen, när jag skrev den tänkte jag aldrig att det skulle vara något annat än en kort anekdot:

För ett par månader sen flyttade vi till en ny lägenhet, och eftersom vi hade ett glapp mellan utflytt och tillträde bodde jag, min partner och vår treåriga son tillsammans med några vänner i deras hus i en vecka. Det är en trevlig liten 20-talsstuga som fortfarande har kvar sin mysiga originalkänsla. En kväll när ingen annan är hemma och jag och min son sitter i soffan och tittar på tecknad film på Ipaden i lugn och ro bryter han helt plötsligt samman och pekar mot hallen samtidigt som han skräckslaget skriker: ‘Hon får inte komma in! Släpp inte in hon!’ Jag tittar mot dörröppningen, ser ingen, försöker lugna ner honom och frågar vem han pratar om. ‘Dockan! Hon får inte komma in!’

Det skrämde skiten ur mig.

Detta upprepades några gånger under veckan vi var där, och när vi efteråt har åkt dit för att hälsa på brukar han upprepa orden ”men dockan kommer inte vara där” på vägen dit, som om han försöker övertyga sig själv att det inte är någon fara. Vi tänkte att han kanske blivit skrämd av någon av dockorna eller action-figurerna som familjens dotter har i sitt rum, men när vi har frågat hur dockan ser ut beskriver han den bara som ‘Hård. Svart.’

Sista gången vi hörde honom nämna den berättade han för mig att ‘Dockan är inte här längre. Den bor i min mage.’

Nu väntar vi bara på att han ska börja skriva REDRUM på väggarna i sitt rum…

Det var kommentaren jag skrev i våras. Jag hade då ingen aning om sambandet till min egen barndom som jag skulle finna ett halvår senare.

När min mormor fick en stroke i höstas blev hon tvungen att flytta till en servicelägenhet och familjen hjälptes åt att rensa ur hennes gamla lägenhet. Jag hittade då en mapp med gamla teckningar och akvareller som hon sparat genom åren. Min mormor var ingen oäven konstnär – rent tekniskt är verken rätt bra – men motiven är oftast vanliga landskapsvyer och rent stilmässigt vågar hon inte ta ut svängarna. En akvarell stack dock ut från de övriga. Den var för det första mycket mindre än resten, inte större än ett vykort, och dessutom hade hon låtit penseln röra sig mer fritt och helt klart varit modigare med vattentillförseln istället för att försöka måla av något så likt som möjligt. Att låta färgen själv bestämma linjen gör naturligtvis motivet diffusare och mer öppet för tolkning, men jag visste direkt vad jag tittade på. Bilden föreställer ett naturlandskap, beskuret så skarpt att det är svårt att särskilja vad som är vad. I förgrunden syns en stor svart färgklick, något s! om man skulle kunna tro vara ett misstag om det inte vore för de omsorgsfullt sparade små områdena mitt i det svarta. Två vita ögon. Och jag hade sett dem förut.

Min morfar, som var byggmästare, byggde i slutet på 50-talet ett fritidshus på Hornslandet, en stor halvö som sträcker sig ut i Bottenhavet utanför Hudiksvall i Hälsingland. Huset står på grunden av en av fäbod min mormors familj använde som sommarstuga när hon var liten. Hennes far var en viktig man i dåtidens Hudiksvall, en av de skogsägare som försåg sågverket med träd, och då han ägde delar av det som idag utgör Hornslandets naturreservat hade familjen tillgång till flera gamla fäbodar som på den tiden var den enda bebyggelsen utöver fiskelägena. När mormor visade morfar platsen blev han omedelbart hänförd. Den är magiskt vacker, belägen just där den trollska norrlandsskogen övergår till strand mot halvöns sydöstra kust. Står man med näsan mot havet känner man lukten av salt tång blandas med barrdoften från de raka furor man har i ryggen och som i skogsbrynet ersätts av enstaka vindpinade tallar vars krumma kroppar påminner om ärrade krigsveteraner, sargade av år vid fro! nten men starka som stål. De finkorniga sandkornen som sprider sig in bland blåbärsris och rötter bildar här en alldeles vit strand som efter ett femtiotal meter möter det bräckta vattnet; så klart att den som simmar ut utan problem kan se botten på upp till fem meters djup en solig dag.

Det mormor hade målat påminde mig om av vad som hade hänt här en natt för över 30 år sedan. Jag kan ha varit en fem-sex år kanske, och det var en av de där otroligt varma somrarna som man sällan upplever så långt norrut. Någon gång mitt i natten vaknade jag av att jag var kissnödig. Värmen hade fått mig att sparka av täcket i sömnen och nu klibbade ryggen fast i lakanet av svetten. Jag kröp ur sängen, öppnade sovrumsdörren och klev ut i vardagsrummet.

Morfar hade ritat huset inspirerad av moderna villor på den amerikanska västkusten, och det påminner mest om ett fritidshus man skulle kunna se Don Draper fly till för att komma bort från storstaden. Mot skogen vätter en fasad av svartmålade träplankor. Utöver ytterdörren är på denna sida de små fönstergluggar till sovrummen de enda öppningarna in i huset. Åt andra hållet är känslan en helt annan. Den södra sidan av huset har en öppen planlösning och fasaden är helt täckt av glas mot den hänförande utsikten. Det är en märklig känsla att se denna amerikanskt modernistiska 50-talsdröm i Hälsingeskogen, men på något sätt ändå passande med sina stora fönster mot det dagtid så glittrande havet. När solen gått ned får man dock inte alls samma lugn i kroppen av att befinna sig i huset. Den stora glasytan blir nu snarare ett skyltfönster mot en själv och man kan inte låta bli att känna sig sårbar när ljuset inne i huset förvandlar huset till en fyr och fönstren till envägsspeglar mo! t det som finns utanför.

Men just denna natt hade rummet en annan känsla. Himlen var helt molnfri och fullmånen lyste upp det nedsläckta vardagsrummet med ett färglöst men starkt sken. Direkt när jag öppnade dörren rös jag till, som om jag frös trots den tropiska värmen. Kanske var det svetten som kylde kroppen, kanske var det månljusets spöklika sken som fick kroppen att reagera, men oavsett vilket gick det en kall kår längs ryggraden som fick mig att vakna till. Jag tittade ut i det stora rummet och såg då något jag inte förstod var det var. Mitt på golvet, ca fyra meter ifrån mig, stod vad som såg ut som en liten staty i svartmålad porslin eller möjligtvis keramik. Den kan inte varit högre än 30-40 cm och hade en kroppsform som påminde om ett sådant där penntroll som var så populärt på 80-talet, fast utan det långa toviga håret. Eftersom den stod med ryggen mot fönsterpartiet lyste månskenet upp den som en siluett och jag kunde inte urskilja några detaljer.

Plötsligt slog trolldockan upp ögonen. Likt en katts ögon som reflekterar ljuset i natten lyste de helt vita i det svarta ansiktet. I nästa sekund började den lilla figuren röra sig. Med snabba steg började de korta benen springa, rakt mot mig. Hjärtat for upp i halsgropen och min flyktinstinkt slog till med full kraft. Jag rusade mot mina föräldrars sovrum, slog upp dörren och kastade mig skrikande upp i sängen. De satte sig yrvakna upp och jag berättade skräckslaget vad som hade hänt, hela tiden med blicken riktad mot sovrumsdörren. Min far lugnade mig och följde med mig ut i vardagsrummet för att visa att det inte fanns något att vara rädd för. Ingenstans syntes den lilla varelsen. Efter att ha gått på toaletten gick vi tillbaka till dubbelsängen, där min mor försökte övertyga mig om att det bara varit en dröm. På något sätt lyckades jag somna, lugnad av att ligga mellan mina föräldrar och lyssna till deras fridfulla andning.

Det var först någon gång i mellanstadieåldern som jag började acceptera att de förmodligen hade haft rätt. Jag fick ofta feber som barn och hade då en tendens att yra och hallucinera. Troligtvis var det det som hade hänt. Det skulle ju också förklara att jag fick frossa, trots att jag var så varm att jag var våt av svett. Det var bara det att jag aldrig annars mindes mina hallucinationer, utan alltid fick höra i efterhand om hur jag gått i sömnen och pratat osammanhängande. I det här fallet var inte bara minnesbilden glasklar, hela upplevelsen kändes så verklig. Inte alls det där diffusa minnet av en dröm, utan något som har etsat sig fast på min näthinna och fortfarande ger mig rysningar när jag tänker på det.

Jag har inte tänkt på trollet på många år. Det min son berättade för ett år sedan gav mig visserligen kalla kårar, men jag avfärdade det snabbt som en treårings fantasier och först nu, efter att ha sett mormors akvarell, har jag kopplat jag ihop hans prat om dockan med vad jag upplevde den där natten. Det slog mig också hur han hade betett sig första gången han sov i morfars hus. Han var då ett år gammal och hade vad som brukar kallas ”nattskräck”, en vanlig fas hos småbarn som yttrar sig i att de nattetid vaknar livrädda och hallucinerar. Vi satt den veckan många nätter och försökte lugna honom när han skräckslagen skrek och stirrade mot olika platser i rummet, som om han där kunde se något vi inte såg.

Jag kan inte låta bli att fundera på om det är någon sorts väsen som följer vår familj. Något som morfar störde när han rev fäboden. Enligt nordisk folktro finns ett folkslag som bor ”under jord”, eller snarare i en parallell verklighet. I södra Sverige kallas de vättar och på Gotland ”di sma under jordi”. I Hälsingland går de under namnet ”vittra” och ansågs nyttja fäbodvallen vintertid, då människorna inte var där. Sägnerna varnar för att bygga hus på vitterstråk, då man då kan störa detta osynliga folk.

På baksidan av min mormors akvarellmålning står ett enda ord skrivet:

Vittran.

Bild: Wallpapersonly.net, bearbetad av Norran.se.

Senaste inläggen

Senaste kommentarer

Meta

Written by:

3 Comments

  1. Wille
    3/17/2016
    Reply

    He är en kille som är 11 år och älskar dina poddar fortsätt med det. Kanske ska jag skriva en historia själv och skicka in.

    • Jack
      3/17/2016
      Reply

      Wille, vad roligt att höra! Ja, det tycker jag verkligen du ska!

  2. Wille
    3/18/2016
    Reply

    Hej nu har jag skickat min historia den heter Psycho hoppas du gillar den.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *