Avsnitt 07: Creepypastor i Sverige

I förra säsongen av Creepypodden bad vi er lyssnare berätta om era upplevelser. Det gjorde ni. En kvinna som heter Marielle berättade en historia som hennes mamma var med om, och som fortfarande ger henne rysningar.

Mamma och pappa hade just flyttat till ett nytt hus, ganska långt upp i Norrland tillsammans med min då nyfödde storebror. Huset var en vit tvåplansvilla och låg rätt långt in i skogen, några mil från ”byn”, som det kallas där uppe.

Efter några månader av flyttstök började de komma till ro i huset och pappa tog då ett jobb på en annan ort, vilket innebar att han behövde vara borta flera dagar i stöten.
Allt var frid och fröjd, fram till en natt. Mamma hade nattat min storebror och själv gått och lagt sig när det hände. Hon vaknade mitt i natten av att något lät. Det var ett konstigt ljud, och först kunde hon inte placera vad det var eller var det kom från. Hon insåg efter en stund att det måste vara från hallen på övervåningen där hon själv sov. Hon öppnade sovrumsdörren, tände hallampan och såg på en gång var det var. Längst ner i hallen fanns en vindslucka i taket, och denna var nu öppen och svängde fram och tillbaka med ett gnek, precis som om någon precis hade stött i den. Hon blev väldigt obehaglig till mods och ringde pappa som sa att den nog bara satt löst. Hon stängde den och gick och lade sig igen.

Dagen efter hade alla obehagliga tankar släppt och när kvällen kom somnade både hon och min storebror utan några problem. Men så, mitt i natten, vaknade hon igen med ett ryck. Samma ljud som kvällen innan hördes från hallen utanför sovrummet. Hon var då så rädd att hon inte vågade gå ut i hallen och titta efter, utan tog istället upp min storebror ur spjälsängen och la honom tätt intill sig och somnade efter en lång stund om till ljudet av vindsluckans gnekande.

Dagen efter bestämde sig min mamma för att ringa hennes bror och berätta vad som hänt. Även han trodde att luckan kanske satt löst och att vinddrag gjorde så att den gick upp. Han föreslog att han skulle spika igen den samma dag. Sagt och gjort, efter en inspektion av vinden, som var helt tom, spikades vindsluckan igen. Det sista min morbror sa till mamma innan han gick var: om den där luckan åker upp inatt så kan jag garantera dig att det inte är på grund av något korsdrag.

Mamma kände sig lite bättre till mods den kvällen men hon hade fortfarande ett gnagande obehag när hon väl gick och lade sig. När klockan var runt 02 på natten vaknade hon igen med ett ryck, och denna gång var det ljudet av tre höga dunsar på våningen ovanför som väckte henne – vinden. Efter den sista dunsen blev allt tyst i någon minut. Hennes hjärta slog hårt av skräck och när hon ställde sig upp för att gå ut och titta efter så kom en sista, mycket högre och hårdare duns. Hon tittade sig omkring i rummet efter något att försvara sig med, men kunde inte hitta något. Hon öppnade då sovrumsdörren försiktigt, försiktigt och stack ut huvudet. Hon hade lämnat hallampan på och det hon såg ger mig fortfarande rysningar än idag, även fast jag hört historien i över 20 år. Vindsluckan var öppen och svajade hårt, som om någon hade slagit upp den. Men det var inte det värsta. Vid närmare inspektion kunde de se att spikarna var uppbända och vissa var helt utdragna. Några låg på hallgolvet och några uppe på vindsgolvet.

Kort därefter sålde de huset och fram till att de flyttat sov alla på den undre våningen med vindsluckan öppen.

Signaturmelodi

Du lyssnar på Creepypodden med mig Jack Werner. Spökhistorier på internet är oftast på engelska, och de utspelar sig i New Yorks tunnelbanor eller i skogarna kring Seattle. Men emellanåt snubblar man på historier som sägs utspela sig här, i Sverige. I dag har vi samlat ett par av dem.

På sajten 4chan delar ibland människor med sig anonymt av sina skrämmande upplevelser. I april 2013 berättade en person om vad han var med om i Sundsvall. Så här skrev han.

Del 1.

Jag tänker börja med en kort bakgrundshistoria. Min familj äger ett litet hus vid vattnet i ett område bebott av ungefär 250 personer, cirka 30 minuter från en stad som heter Sundsvall. Om du kollar upp detta på en karta kommer du se att det finns mycket skog kring kusten där, och det var i den jag tillbringade de flesta av mina somrar. Jag är en av runt 50 personer som åker dit om somrarna, och det har jag gjort sedan jag var fem. Lyckligtvis träffade jag fyra andra personer som bara var ett år äldre än jag, och eftersom vi hängt varje sommar har vi kommit varandra väldigt nära.

Allt eftersom vi växte upp och blev äldre blev det tråkigt att sitta i en by med typ 60 invånare, så vi började utforska området. Detta inkluderade såklart också skogen. För två somrar sedan berättade en av killarna för oss om en sjö inne i skogen som hans pappa brukade ta honom till för att fiska när han var yngre (och jag vet att detta kan låta påhittat, men det är det inte, det finns många små sjöar i skogen och just den här råkade ha extra mycket fisk). Hur som helst, vi bestämde oss för att ta oss dit och kolla in stället. Det var typ en kvarts tur med mopeden, så vi åkte dit flera gånger den sommaren, men sov aldrig över.

Del 2.

Förra sommaren hade hela gänget tagit körkort (18 i Sverige), så vi kunde ta oss längre bort och även få med packning. Så en kväll, när vi satt i en av kompisarnas hus och spelade Monopol eller något sådant, sa en kille som vi kan kalla Carl: ”Hörrni, ska vi inte dra till sjön med lite potatis, dricka och andra nödvändigheter och bara fiska i några dagar?” Detta tyckte vi alla lät som en bra idé, eftersom vi hade funderat på det sommaren innan men bestämt oss för att det var för jobbigt att åka utan en bil för packning och i fall det uppstod ett nödläge.

Nästa eftermiddag åkte vi. Vi hade köpt det vi behövde, och hade ätit en stor lunch. Faktum är att vi tog med oss mer än nödvändigt, telefon, stereo och – och jag vet att detta gör min trovärdighet sämre – alkohol. (Jag är dock väldigt säker på att det inte har något med vad som sedan hände att göra, av skäl jag snart ska förklara.) Den första natten var normal, och vi hade potatis nog för fyra dagar men valde att spara alkoholen eftersom vi bara hade nog för en natt om vi skulle bli skitfulla.

Del 3.

Den andra dagen var också normal, men inte natten. Av oss fem var det två som inte gillade att dricka, låt oss kalla dem John och Felix. Men vi andra satte igång lite musik, och jag, Carl och en tjej vi kan kalla Hanna började dricka bärs. Efter ett tag började Carl och Hanna hångla, vilket inte var en överraskning för mig men däremot för de andra. John var inget jättestort fan av Hanna, och han och Carl var bästa vänner, så Carl hade försökt hålla det hemligt för honom. De hade hånglat några gånger under de senaste tre somrarna, och John hade bara sett det den första av de tre, så han var väl förvånad men brydde sig inte så mycket. Felix däremot hade varit förälskad i Hanna ända sedan han var åtta år gammal, och förra gången han såg Carl och Hanna hångla började han gråta och påstod att hans flickvän som han aldrig tidigare nämnt hade varit i en olycka. Så man kan säga att han inte gillade det. Så när han ställde sig upp och sa att han inte mådde bra, och tänkte ta sin bil och åka hem för att sova, var jag inte överraskad. Men efter några fejkade ”Näää, snälla, åk inte” låtsades jag tro honom. Han lämnade sina grejer där, eftersom han ändå skulle komma tillbaka i morgon, och gick iväg. Det konstiga var att han kom tillbaka igen efter bara en stund.

Del 4.

Jag vet inte hur länge han vara borta eftersom jag inte brydde mig om min telefon, och dessutom var ganska full. Jag minns att jag tänkte att han betedde sig märkligt, men avfärdade det som en följd av det föregående hånglandet. Men efter en stund började jag nyktra till lite, och märkte att trots att han brukar vara en pratig kille satt han tyst och svarade bara kort på våra frågor. Jag kommer ihåg att jag tyckte det började kännas lite läskigt, för att vara ärlig, för jag trodde inte att han fortfarande var så besatt av Hanna. Och även om han var det, varför åkte han inte bara hem? Stannade han bara för att se vad hon skulle göra? Något som jag däremot hade glömt men sedan jag läste /x/-trådarna om detta nyligen nu minns tydligt var hur han försökte få iväg oss en och en hel tiden. Den enda gången han började prata självmant var när någon reste på sig, då gjorde han omedelbart detsamma, frågade var personen skulle gå och bad att få följa med. Det jag minns tydligast, och som jag tyckte var konstigast, var när han frågade Hanna om han kunde få följa med när hon skulle kissa. Vid den här tidpunkten såg jag att John, som var nykter, också hade en känsla av att något var fel. Vi tittade på varandra, så ställde han sig upp och sa att han skulle ringa sin flickvän. På en gång var Felix också uppe, men innan han hann säga något lade John till: ”Anon, häng med, jag skulle behöva fråga dig om den där grejen.” Jag tittade på Felix och hans ögon var helt tomma, som de hade varit sedan han kommit tillbaka från bilen.

Del 5.

Vår konversation var kort, eftersom det är vi två i gänget som tror på övernaturligheter så var vi överens om att något kunde vara på gång, men vi kom överens om att det antagligen inte var något särskilt. Ändå bestämde vi oss för att försöka övertyga de andra om att dra hem, varefter vi gick tillbaka till lägret. Carl och Hanna såg rätt trötta ut, och det är ganska lätt att få två trötta och fulla personer att åka hem över natten. Vi hade två bilar, en som var Felix och en som var Johns, och eftersom de var nyktra var det dem som skulle köra. Nu var vi bara tvungna att se till att Felix hamnade ensam i sin bil. Han verkade inte glad med att vi skulle dra, men lyckligtvis sa han att han hade parkerat sin bil någon annanstans än där vi förut lämnade dem. Vi brydde oss inte riktigt, så vi gick åt varsina håll.

Väl hemma sov John över hos mig, fast vi sov ärligt talat inte särskilt mycket alls. På morgonen gick vi tillsammans över till Felix hus, bara 50 meter bort från mitt. Jag kommer ihåg att han åt frukost framför sin laptop, men när vi närmade oss hans hus kom han ut och sa: ”Vad i helvete är ditt problem?” Jag blev paff och frågade vad fan han pratade om. Då berättade han om hans kväll, och hur jag hade kommit efter honom när han gått till bilen och frågat om han ville gå en promenad eftersom han verkade nere. Han hade tackat ja, och vi hade gått en bit, men så hade jag sagt att jag skulle kissa och var sedan försvunnen. Han blev förvånad, men tänkte att eftersom jag var full hade jag väl gått tillbaka till de andra. Han var arg, men satte sig i bilen och åkte hem. Detta var två timmar innan vi åkte därifrån.

Sjätte och sista delen.

Jag minns hur John sade något i stil med ”Okej, ha-ha, bra där, du fick oss riktigt rädda. Förlåt om vi gjorde dig arg eller något.” Felix tittade förvånat på honom, så då förklarade jag vad han syftade på. Det ansiktsuttryck han då fick gjorde det klart för oss att han inte drev. Efter det satte vi oss och snackade i kanske 30 minuter, eftersom alla ville vara säkra på att det inte var någon som lurades, och sedan dess har vi alla låtsats som att det aldrig hände.
Jag vet att det kan finnas hål och grammatiska fel etc, förlåt för det men jag bryr mig inte riktigt. Om någon av er tror jag snackar skit kunde jag faktiskt inte bry mig mindre. Ni får gärna ställa frågor om ni vill. Detta är OC, och jag skrev det bara för att jag blev ombedd. Vanligen skriver jag aldrig långa texter, och jag inser att det här är skit, men det är helt enkelt sanningen.

Senare samma år, i augusti 2013, beskrev någon annan på 4chan korthugget och rakt vad han upplevde under en militärövning i Arvidsjaur.

>Flyger till norra Sverige, Arvidsjaur.
>Kommandosoldatsövning i rekognoscering, hurra.
>Vi delar upp oss från resten av plutonen och stretar på en dag som egen trupp tills vi är mitt i ingenstans i en djup skog.
>Har en infödd löjtnant med oss på grund av säkerhetsregler.
>Han verkar ängslig hela tiden, men vi tror helt enkelt han är upptrissad över övningen.
>Slår läger.
>Löjtnanten ber oss sätta upp larmminor (En snubbeltråd kopplad till en lysgranat som låter högt som fan om den utlöses och lyser upp fienden i typ fem sekunder).
>Varför? Har inte gjort det sedan basträningen.
>Bara gör det.
>Ok, om du säger det så.
>Sätter upp fyra stycken runt lägret.
>Äter, tvättar mig, byter sockor, sover.
>Klockan två på natten går en jävla larmmina av, alla rycks upp och börjar famla efter gevären.
>Se mörk, lång och mänsklig siluett springa iväg i ljuset av granaten.
>Löjtnanten ser blek som fan ut, öppnar sin ryggsäck och laddar geväret med skarp ammunition.
>Vad i helvete är det som pågår.
>Löjtnanten säger att det bara är vargar och att det är en säkerhetsåtgärd.
>Skitsnack, det där var ingen jävla varg.
>Vi somnar igen medan löjtnanten sitter på vakt resten av natten.
>Vaknar vid fem och går tillbaka till basen eftersom löjtnanten blåst av övningen.
>Löjtnanten vill inte prata om varför eller varför han tagit med sig skarp ammunition till en rutinövning.
Inte så övernaturligt direkt men gjorde mig riktigt uppskrämd. Antar att det ligger något bakom alla de där trollsagorna vi har här uppe.

Det är inte bara på 4chan som svenskar berättar om oförklarligheter på nätet. I juli 2011, för mer än fyra år sedan, loggade signaturen littlepangolin in på Reddit och gick in på underforumet Nosleep. Där berättade hon vad som hände när hon var liten, i en röd stuga någonstans i de djupa svenska skogarna. Rubriken på hennes historia var “Saken på marken”…

Låt mig berätta en historia om något som hände för länge sedan, när jag var ett litet barn. Innan vi börjar måste ni veta att jag var född i Sverige, och där utspelar sig historien. Precis som Storfot och Jerseydemonen i Amerika har vi våra egna sägner, varav vissa berättats i generationer.

Min historia börjar en ljus sommardag. Jag är sju år gammal.

Mamma och pappa hade en vän som ägde en röd stuga mitt ute i skogen, och det här året fick vi låna den medan han var utomlands. Ni förstår, jag var ett stadsbarn, och mina kära föräldrar tyckte att alla barn ska ha möjligheten att springa omkring och leka på landet på sommaren – en fin tanke, men jag hade ingen att leka med; jag var ensambarn och alla vänner var kvar hemma.

Jag vaknade upp i baksätet i vår Volvo PV, efter en bilresa av svårbestämd längd. Stugan var en röd liten ö i den stora gröna skogen, som en nyckelpiga på en äng. Jag lät föräldrarna packa upp medan jag utforskade det som skulle vara mitt hem två veckor framöver.

Stugan hade två sovrum, ett vardagsrum och ett kök med vedugn på nedervåningen. På övervåningen fanns två rum som användes som förråd. Det fanns inget badrum, bara ett utedass. Allt vatten hämtades från en pump på gården, och vi hade en hink med vatten inomhus, för dryck och matlagning.

Stugan hade två stora fönster mot baksidan, och på framsidan fanns en gammal jordkällare och spår av en ännu äldre stenmur vid skogskanten. Förr i tiden var här en bondgård man bodde i året om. Det brukade också finnas en lada, ungefär trettio meter från stugan, men endast några mossbeklädda stenar från husgrunden återstod i det höga gräset på baksidan. Allt omgavs av en tjock barrskog. Mina föräldrar berättade att det var ett väldigt gammalt ställe och att det hade funnits dubbelt så länge som skogen runtomkring.

En dag lekte jag vid den gamla ladan, hoppade från sten till sten. Jag satte mig ner i gräset och grävde runt för att se om jag kunde hitta något intressant. Till min förtjusning hittade jag en rostig hästsko, till viss del begravd. Jag borstade av jorden och betraktade stolt mitt fynd. Den såg riktigt gammal ut, äldre och enklare än någon annan hästsko jag sett. Då såg jag något konstigt. Det verkade vara ett litet hål i marken, som ett djurbo. Jag försökte se om det fanns något i det, men det var väldigt mörkt. Jag undrade vad det var för slags djur som skulle gräva ett sånt hål.

”Anna!”

Rösten som kallade till middag fick mig att hoppa till. Jag drog ut mina händer, satte mig upp och tittade mig omkring. Plötsligt fick jag kalla kårar längs ryggraden. Den gamla ladans atmosfär hade förändrats, det kändes inte som att jag var ensam där längre. Jag tog hästskon och sprang fort in, så snabbt mina små ben kunde bära mig. Det kändes nästan som att det som närvarade vid ladan betraktade mig genom fönstret när vi åt middag. Min nyfikenhet till trots så gick jag inte tillbaka till ladan och hålet något mer.

Jag hoppar fram några dagar. Jag hade gått och lagt mig vid åtta den här kvällen och läste en av mina favoritböcker tills jag somnade, men under natten gjorde något att jag vaknade. Jag vet inte vad klockan var, men det var mörkt och mina föräldrar sov. Jag gick upp för att dricka lite vatten. När jag tassade fram för att hitta vattenhinken och hälla upp ett glas vatten med en stor metallslev, hörde jag ett konstigt ljud från den gamla ladan. Jag var plötsligt mer vaken än någonsin. Någonting var där ute.

Jag tryckte näsan mot fönstret och stirrade ut i natten, bortom baksidan, ut i mörkret, och kunde se något röra sig vid skogskanten. Den var ungefär lika stor som vår tjocka huskatt där hemma, men den gick upprätt. Den verkade först bara ströva runt, men sen, som om den märkt mig titta på den, så gick den mot huset. Med uppspärrade ögon höll jag andan medan varelsen sakta närmade sig på skakiga ben, sedan stannade den, sedan fortsatte den, som om den försiktigt kände sig fram. Den verkade titta framåt, rakt mot mig. När den var så nära att jag nästan kunde skönja mindre detaljer, så utstötte den ett fruktansvärt, fruktansvärt ljud. Den grät. Som ett förskräckt barn.

Jag sprang till mina föräldrars sovrum med dess snyftande ekande i mina öron. Vartenda hårstrå på min kropp stod ut. Så länge den var i mörkret fanns den inte, den kunde inte vidröra mig, jag fantiserade bara. Men om den kom nära nog för mig att se dess ansikte…
Mamma följde med mig till fönstret, men den var borta. Jag berättade vad jag sett och hört, och hon nickade och hummade och sade åt mig att gå och lägga mig. Jag tänkte att hon inte trodde på mig, men jag fick åtminstone sova i deras säng den natten. Tiden i stugan tog slut två dagar senare, och vi åkte hem.

Några år senare kom den sommaren på tal, och jag frågade mamma om hon mindes den natten och vad som hände.

Hon var tyst en stund innan hon nickade, sen berättade hon:

”Anna, när jag var i din ålder berättade din mormor om något som hände när hon var en liten flicka. Hon växte ju upp på en bondgård för länge sedan. På den tiden var det annorlunda, folk levde enklare. En sen höst i slutet på 1800-talet började ryktet gå i byn att en ung piga i granngården blivit gravid med husbondens son. De var ogifta, och det blev en stor skandal. Folk sade att hon fött barnet i hemlighet, och övergivit det.
I månader visste ingen huruvida det var sant eller inte. Flickan skickades iväg så fort vägarna var fria från snö. Men när det blev varmare och tjälen försvann berättade folk på gården märkliga historier. Några nätter, sade de, kunde de höra ett barn gråta i skogen. Efterhand förbyttes gråtet till skrik.”

Min ansikte måste ha bleknat, för mamma pausade och log försäkrande.

”Den sommaren var din mormor ute och plockade bär när hon såg lämningarna av ett barn på en klippa. När de begravt den lilla hördes inte skriket något mer. Anna, min älskling, när ett odöpt barn lämnas för att dö så händer någonting. Ibland är de helt enkelt för ledsna och ensamma för att gå vidare.”

Det finns inga nationsgränser på internet. Skräckhistorier och rykten kan spridas hur som helst, när som helst. Och bilder. En bild har blivit legendarisk. Den föreställer en hund, en maniskt stirrande hund med munnen öppen så det ser nästan ut som att den ler. Ingen vet vem som har skrivit berättelsen, men 2009 började den spridas på nätet. Och den berättas av en ung person, som försökt förstå mysteriet bakom bilden smile.jpg.

Första gången jag träffade Mary E. var sommaren 2007. Genom Terence, mannen hon hade varit gift med i femton år, lyckades jag arrangera en intervju med henne. Hon gick antagligen med på det eftersom jag inte var en journalist, utan en amatörförfattare som samlade information till några collegeuppgifter. Om allt gick som det skulle kanske jag också skulle göra ett försök på en skönlitterär historia, baserad på hennes uppgifter.

Vi planerade intervjun till en helg då jag hade vägarna förbi Chicago. I sista minuten, när jag redan hade ringt på hemma hos dem och bjudits in, ändrade sig dock Mary. Hon låste in sig i sitt sovrum och vägrade träffa mig. Under den halvtimme jag satt med Terence utanför hennes sovrumsdörr lyssnade jag, och antecknade vad de sade till varandra under det att han han försökte lugna henne.

Jag kunde inte få ut så mycket vettigt ur hennes snyftningar, men det jag hörde stämde överens med vad jag hade förväntat mig. Hon grät och babblade långt och osammanhängande om hur hennes mardrömmar inte lät henne träffa mig. Till slut gav jag upp, och Terence bad mig så hemskt mycket om ursäkt när han följde mig till dörren. Jag lugnade honom och påminde om att jag bara var en privatperson som letade information, inte en reporter vars jobb stod och föll med detta. Jag trodde då att jag nog skulle kunna hitta något annat liknande fall att begrava mig i.

Det jag visste var att Mary E. 1992 hade stött på smile.jpg. Hon hade varit systemoperatör för en liten Chicagobaserad nätanslagstavla, när bildfilen kom och förändrade hennes liv för alltid. Då hade hon och Terence bara varit gifta i fem månader. Mary var en av ungefär 400 personer som såg bilden när den dök upp på nätanslagstavlan. Långt färre av dessa 400 hade i efterhand velat berätta om sin upplevelse, och Mary var en av dem. Många andra har förblivit okända, kanske döda.

2005, när jag gick i första ring och närde ett växande intresse för webbfenomen, fick jag själv först höra talas om smile.jpg. Den kallades också smile.dog, efter varelsen som sägs synas på bilden, och Mary var dess oftast omtalade offer. Det som fångade mitt intresse (frånsett min förkärlek för den här sortens makabra nätlegender) var den tydliga bristen på konkret information. Så lite var känt om fallet att de allra flesta avfärdade det som en bluff eller ett rykte. Till exempel har själva bildfilen som dessa historier handlar om aldrig setts – om man inte räknar alla photoshoppade tolkningar och påhitt som cirkulerar där ute på forum som till exempel 4chan.

Anledningen att dessa tros vara fejkade är att de inte har samma effekten som smile.jpg ska ha. Det sägs att det leder till temporallobsepilepsi och akut ångest, om man så bara råkar se bilden i några sekunder. Naturligtvis är det många som tvivlar på att detta kan vara på riktigt, men andra kanske helt enkelt är lite för rädda för att vilja tro på såna här rykten. Varken smile.jpg eller smile.dog finns heller omnämnt någonstans på Wikipedia, trots att uppslagsverket har artiklar om andra webbfenomen som till exempel goatse och 2girls1cup. Enligt uppgift stoppas dessutom varje försök att skapa en artikel om smile.jpg av sidans många administratörer. Allt som allt har berättelserna om när människor mött smile.jpg sakta men säkert förvandlats till legender.

Marys historia är inte unik. Det cirkulerar obekräftade rykten om bildfilen ända tillbaka till Usenets första dagar. Det sägs att den på mitten av 90-talet gick runt som bifogad fil i ett mail med rubrikraden ”LE!! GUD ÄLSKAR DIG!”. Ett annat envist rykte säger att en hackare 2002 översvämmade forumet Something Awful med bilden, med följden att nästan hälften av forumets användare fick epileptiska anfall. Men det är väldigt få som öppet erkänner att de var med när någon av dessa händelser inträffade, trots att var och en borde fått mycket uppmärksamhet. Av filen återstår naturligtvis inte ett spår. De som säger sig ha sett den brukar le uppgivet och säga att de inte riktigt prioriterade att spara ner filen när de såg den.

Alla beskriver de dock bilden på samma sätt. Ett hundliknande kreatur (ofta beskriven som liknande en Siberian husky), som upplyst av en kamerablixt sitter i ett dunkelt rum. Den enda bakgrundsdetaljen som går att urskilja är en hand som verkar sträckas ur mörkret på bildens vänsterkant. Handflatan är tom, men det brukar sägas att den verkar försöka teckna något. Det är emellertid hunden, eller hundvarelsen, på bilden som brukar få mest uppmärksamhet. Dess nosparti är enligt den allmänna meningen uppslitet i ett brett grin som avslöjar två rader väldigt vita, väldigt raka, väldigt vassa och väldigt människoliknande tänder. Flera olika vittnens beskriver hur de ser denna bild för sitt inre öga när de nu för tiden slås av sina oregelbundna epileptiska anfall. Dess anfall slår ofta till när offren sover, vilket också leder till intensiva och skakande mardrömmar.

Vissa kunde behandlas medicinskt, andra inte. Jag antog att Mary E. föll under den sistnämnda kategorin. Efter mitt misslyckade besök hos henne 2007 bestämde jag mig för att skriva på och i ett gäng olika forum, nyhetsgrupper, webbsidor och maillistor med folkloristik- och vandringssägensteman, allt för att försöka hitta något vittne som faktiskt kunde berätta mer om smile.jpg. Tiden gick, inget hände, och då jag på college och blev mer upptagen glömde jag nästan bort det hela.

Men så i början av mars 2008 fick jag ett mejl av Mary.

Till: jml@****.com
Från: marye@****.net
Ämne: Intervjun i somras

Bäste Mr. L.,

Jag är hemskt ledsen över hur jag betedde mig när du ville intervjua mig i somras. Jag hoppas du förstår att det inte var ditt fel, utan mina eget problem som fick mig att agera som jag gjorde. Jag hoppas du ska kunna förlåta mig. Jag var nämligen rädd.

Du förstår, i femton år har jag varit förföljd av smile.jpg. Smile.dog hemsöker mina drömmar varje natt. Jag vet hur dumt det låter, men det är sant. Det är mardrömmar som är obeskrivliga, fullständigt annorlunda från alla andra drömmar jag någonsin upplevt. Jag kan inte röra mig eller prata. Allt jag kan göra är att titta framåt, och det enda som syns framför mig är den där vidriga bilden. Jag ser den gestikulerande handen, och jag ser Smile.dog. Och varelsen talar med mig.

Det är inte en hund, såklart, även om jag inte riktigt vet vad det egentligen är. Den säger att den kommer lämna mig i fred om jag bara gör som den säger. Allt jag ska göra, säger den, är att ”sprida ordet”. Det är så den säger. Och jag vet precis vad den menar: den vill att jag ska visa bilden för någon annan. Och jag kan. Veckan efter den där händelsen på nätanslagstavlan fick jag en mapp på posten, som innehöll en diskett. Jag behövde inte sätta in den i datorn och kolla, jag visste precis vad som fanns på den.

Jag har länge tänkt över vad jag kan göra. Jag skulle kunna visa bilden för en främling eller en kollega… Jag har till och med tänkt på att visa den för Terence, hur äcklad jag än känner mig av mig själv när jag funderar på det. Varför skulle jag vilja visa den för någon? Jo, för om smile.dog håller sitt ord skulle jag sedan få sova ostört. Men om den ljög? Vad skulle jag göra då? Och varför skulle inte besten göra saker värre, även om jag löd den?

Så i femton år gjorde jag ingenting, och höll disketten med bilden gömd. Varje natt i femton år har smile.dog kommit till mig och krävt att jag ska sprida ordet. I femton år har jag varit stark, trots mina lidanden. Många från den gamla nätanslagstavlan har sedan länge slutat posta, och jag har hört att några av dem begått självmord. Andra bara tystnade och försvann från webben. Det är dem jag är mest orolig för.

Jag hoppas uppriktigt och djupt att du förlåter mig, Mr. L, men när du kontaktade mig i somras var jag nära att krossas. Jag hade bestämt mig för att ge dig disketten. Jag brydde mig inte om Smile.dog ljög eller ej, jag ville bara att det skulle sluta. Du var en främling, vi hade inga kopplingar, jag trodde inte jag skulle känna ångest om jag gav dig disketten och därmed beseglade ditt öde. Men precis innan du kom insåg jag vad jag höll på med, att jag planerade att förstöra ditt liv.

Jag stod inte ut med tanken, jag står faktiskt ännu inte ut med den. Jag skäms, Mr. L, och hoppas att denna varning kan avskräcka dig från att fortsätta undersöka smile.jpg. En vacker dag möter du någon som är svagare eller mer skrupelfri än jag, någon som inte tvekar att lyda Smile.dog. Ge upp medan du fortfarande kan.

Vänligen,
Mary E.

Senare samma månad kontaktade Terence mig och berättade att hans fru tagit livet av sig.

Han hade samlat ihop och städat upp bland hennes saker och nätkonton, och sett mejlet hon skickat mig. Gråtande och i upplösningstillstånd vädjande han till mig att jag skulle lyssna på Marys råd. Han hade hittat disketten, avslöjade han, och eldat upp den tills inget annat än en stinkande hög svartnat plast återstod. Det som hade skakat honom var att den hade fräst åt honom när den smälte, som någon sorts djur.

Jag erkänner att jag var lite osäker på hur jag skulle förhålla mig till det hela. Kanske, tänkte jag, var det ett skämt, parets försök att skrämma upp mig. En snabb koll bland dödsrunorna i internetupplagorna av Chicagos lokaltidningar bekräftade dock att Mary E. mycket riktigt var död, även om inget såklart nämndes om självmord. Delvis på grund av detta, men också eftersom det snart var dags för min skolas slutprov, bestämde jag mig för att för tillfället låta bli efterforskningarna om smile.jpg.

Men ödets vägar är outgrundliga. Nästan ett år efter min katastrofala intervju med Mary E. fick jag ett nytt mejl.

Till: jml@****.com
Från: elzahir2@****.com
Ämne: smile

Hej,

Jag hittade din mejladress på en mejl lista på din profil stod det att du var intresserad av smiledog. Jag har sett den den är inte så farlig som alla säger jag har skickat med den till dig här. Jag bara sprider ordet.

🙂

Mejlets sista rad gav mig en rysning ända in i märgen.

Enligt mitt mejlprogram var det en fil bifogad. Den hette smile.jpg. Jag funderade länge på om jag skulle ladda ner den. Antagligen var den fejk, tänkte jag, och även om den inte var det var jag inte helt övertygad om dess märkliga krafter. Ja, Marys berättelse hade gjort mig skakad, men hon var antagligen mentalsjuk redan sedan innan. Hur skulle egentligen en enkel bildfil kunna åstadkomma det smile.jpg ryktades göra? Vilken sorts varelse kunde ta sig in i ens sinne bara genom ögonen?

Men om det hela nu var så absurt, varför spreds då legenden? Och om jag laddade ner bilden och tittade på den, och om Mary visade sig ha rätt hela tiden och Smile.dog började hemsöka mina drömmar för att jag skulle sprida ordet, vad skulle jag göra då? Skulle jag leva vidare som Mary, evigt kämpande mot begäret att sprida vidare bilden, ända tills jag dog? Eller skulle jag inte stå ut, och helt enkelt sprida den på en gång? Om jag valde den vägen, hur skulle jag göra det? Vem skulle jag bestämma mig för att offra för bilden?

Jag insåg att jag kunde genomföra min första idé, att skriva en artikel om smile.jpg, och lägga in bilden som bevis. Då skulle alla som läste artikeln, alla som var intresserade, drabbas. Men, om nu bilden smile.jpg som fanns i mejlet var äkta, skulle jag verkligen vilja gå dess ärenden och sprida vidare den?

Kunde jag sprida ordet?

Ja.

Ja, det kunde jag.

Du har lyssnat på Creepypodden, med mig, Jack Werner. Länkar till de historier vi läser upp finns på vår hemsida på sverigesradio.se.

Dramaturg är Ludvig Josephson, och producent är Caroline Bratt Pouron. Om du vet en spökhistoria från internet som du vill höra här i podden, eller om du har en egen upplevelse att berätta om, mejla oss på creepypodden@sverigesradio.se. Om du vill höra någon av berättelserna igen, eller ett tidigare avsnitt, gå in på vår hemsida på sverigesradio.se. Vi finns på Facebook, där vi heter Creepypodden. Tack för att du lyssnat.