Avsnitt 08: Ljud

I somras var jag på Gotland. Jag bodde i ett stort hus några kilometer utanför Visby, och sent på kvällarna när de långa dagarna hade tagit slut cyklade jag ensam ut dit, längs de mörka och lite blåsiga skogsvägarna. Det var ödsligt och tyst.

På vägen ut till huset lyssnade ofta på jag podden Knifepoint Horror. Det är en skräckpodd, där amerikanen Soren Narnia läser upp sina egna spökhistorier, och en av berättelserna var så bra att jag vill föra vidare den till er.

Signaturmelodi

Du lyssnar på Creepypodden med mig Jack Werner. I det här avsnittet får du höra en enda historia, och den passar bäst under en promenad i skogen. Historien heter “ljud”.

Jag heter Kenneth Wilma. Den 17 december 2010 hade jag varit på flykt från Grosvenorfängelset i Christalus, Michigan i tre dagar. Jag och min medfånge Ron Hyle hade kommit undan genom att muta två vakter under ett arbetsuppdrag utanför fängelset. Vår plan var att gå till fots i tre dagar tills vi nådde vårt tillhålle, ett litet hus i Lemus. För att komma dit behövde vi klara av en flera kilometer lång omständlig rutt genom skogen bara under första natten, och sedan ta oss igenom Wolf Paw-nationalparken. Eftersom vi var tvungna att undvika stigar och vandringsleder, där vi riskerade bli upptäckta, tog vandringen genom Wolf Paw längre tid än vi hade trott. Ron hade planerat vår flykt baserat på vad en enda vakt kom ihåg av hur området såg ut. Vakten, som hade växt upp i den södra delen av staten, hade gjort sitt bästa för att skissa upp en karta åt oss.

Vi hade satsat på att de inte skulle ta sig in i de djupare delarna av skogen för att leta efter oss, eftersom det var så krångligt och omständligt att ta sig dit. Men vi var beredda att gömma oss undan ute i den kalla skogen så länge det krävdes för vår frihet. Första natten hade vi sovit tryckta mot fallna trädstammar, för att få lite skydd mot de isande vindarna. Vi hade båda väldigt tunna kläder under våra fångdräkter, eftersom vi inte hade kunnat klä på oss mer inför arbetsuppdraget utan att dra på oss misstankar. Allt vi hade i pengaväg var 40 dollar var, och Ron hade en gammal mobiltelefon som han tänkte använda till exakt ett enda samtal: till hans kontakt i huset i Lemus, när vi kommit tillräckligt nära. Flykten hade kostat oss alla pengar vi ägde. Och än så länge hade vi haft tur. Vakterna hade lovat att ge motstridiga beskrivningar av åt vilket håll vi hade gett oss av, och när natten föll hade vi bara sett två helikoptrar i skyn. Risken att bli upptäckt och infångad kändes inte så stor.

Under vår kalla vandring hade vi inte ätit mer än ett par proteinbars och ölkorvar. Medan jag sov och Ron höll vakt snöade det en halv decimeter, och när jag vaknade kände jag mig mer frusen än jag någonsin gjort i hela mitt liv. Jag kunde inte sluta skaka. Men vi var tvungna att fortsätta vandra. Vi värmdes upp lite allt eftersom den andra dagens över tre mil långa vandring förflöt, men ingen av oss såg fram mot natten. Vakten hade dragit sig till minnes ett skjul längst vår vandring, och markerat det på kartan. När vi nådde fram stod det där, en sliten och tom liten kur av trä som jägare hade byggt men som inte användes mer eftersom jakt nu var förbjuden i den delen av skogen. Vi tog en stor risk som lade oss där inne, eftersom det var den uppenbara platsen att leta efter två rymlingar i, och till slut blev det så att vi bara tillbringade halva natten där. Andra hälften av natten låg vi ihopkrupna i botten av en djup ravin, skyddade från snön av en liten utskjutande bergsklippa. Det blåste i alla fall för hårt och kallt för att sova. Jag låg och oroade mig för att förfrysa delar av kroppen.

Vi hade på oss extra strumpor som vi hade lyckats smuggla iväg, och arbetshandskarna var till nytta, men snön på marken blötte ner våra kläder. Jag var utmattad, men kände också en stark smärta i mitt vänstra lår. Ron var lite starkare än jag, något jag kom på mig själv med att bli irriterad över. Han hade också tänkt på att låta sitt hår växa ut så långt det gick innan flykten. Det var smart, för våra tunna mössor var inte till så stor hjälp som jag hade hoppats. När jag trots allt dåsade till litegrann, precis innan gryningen, hade jag den mest skrämmande drömmen jag någonsin upplevt.

Jag drömde om en man som stod långt bort, upplyst av fullmånen mitt på en stor äng. Jag kunde inte urskilja hans ansikte, men jag visste att det var den man i vars död jag hade varit inblandad sex år tidigare. Jag hade inte hållit i pistolen, men hjälpt till med att begrava honom den natt då han sköt sig själv. Han hade begått självmord eftersom jag och några andra män hade pressat honom att blåsa en lokal fackförening på hundratusentals dollar. Jag hade stått med hans självmordsbrev i handen, och sedan bränt upp det. I brevet hade han anklagat oss alla för att orsaka hans död, men det jag verkligen aldrig kommer glömma var de märkliga teckningar han hade gjort i marginalerna. Osammanhängande kråkor som han upprepade gång på gång, förmodligen ritade när han pausade för att fundera över vad han skulle skriva. En av teckningarna hade föreställt ett ögonpar, stora och uppspärrade. En annan hade föreställt en liten drake. I min dröm pekade mannen upp i natthimlen, och när jag tittade upp såg jag att skyn var full av konstiga, röda moln som drogs ihop och formade denna olycksbådande drake från hans självmordsbrev. Sedan vaknade jag.

I början av den tredje dagen märkte jag att Ron funderade på att strunta i vårt mål och istället söka upp en plats där vi kunde skaffa lite nya kläder och äta ett mål mat. Men till slut fortsatte vi ändå vandra enligt plan, med händerna över öronen för att skydda dem från kölden. Det var en mulen och dyster dag, och det såg ut som att det skulle komma mer snö. Vi bestämde oss för att följa en vandringsled en stund, vilket var riskfullt men nödvändigt eftersom vi nästan blivit för svaga för att sträva över stock och sten. Vi såg inte en enda människa. Det kändes som att vi var ensamma i skogen.

Jag har varit döv sedan födseln. Det hade inte varit lätt att övertala Ron Hyle om att inkludera mig i det flyktförsök som han själv lagt ned tid och pengar på att arrangera. Vi hade känt varandra på Grosvenor i ungefär tre år, och hade alltid kommunicerat med papper och penna. Nu hade han fått med sig ett anteckningsblock och en penna, som han kunde skriva meddelanden på närhelst han behövde det. Det var ett primitivt system, men det hade alltid funkat. Ungefär vid tvåtiden på eftermiddagen den 17 skrev han för första gången den dagen något till mig. Vi hade bara skrivit till varandra tre gånger sedan vi flydde. Hans meddelande innehöll bara två ord: ”Helikoptrar. Många.”

Han pekade upp mot skyn och drog sig undan från vandringsleden med ett bekymrat ansiktsuttryck. Jag kunde inte se något i skyn, så helikoptrarna han hörde måste ha varit en bit bort. Ron stod blick stilla så länge att jag till slut stampade till med foten för att få hans uppmärksamhet. Jag tittade frågande på honom. Han höll upp ett finger i luften för att be mig att avvakta en stund till. Det måste ha hörts ännu fler helikoptrar uppe i luften. Ron spejade misstänksamt omkring på himlen. Till slut verkade han slappna av lite, och vi kunde börja röra på oss igen. Baserat på hur länge vi hade stått stilla började jag känna mig mer oroad igen. Kanske hade polisens jakt på oss intensifierats? Kanske hade vi setts av någon, eller så hade vakterna avslöjat sanningen om vår flykt. Jag kunde inte föreställa mig något annat skäl till att så många helikoptrar plötsligt skulle samlas.

När Ron började vandra framåt igen så var det varken snabbare eller långsammare än förr, men utan att kommunicera verkade vi både ha bestämt oss för att lämna vandringsleden igen. Ju närmare vårt tillhåll vi kom, desto mer försiktiga skulle vi behöva vara. Jag började känna mig lite tryggare efter någon timme, då vi pausade för att äta vad jag antar måste kallas lunch. Därefter hade vi ingenting mer att äta, men det var ändå det minsta av våra problem. Enligt Rons mobiltelefon var klockan halv fyra. Han tittade upp i himlen igen. Med blicken riktad uppåt plockade han fram anteckningsblocket och visade upp den förra anteckningen. Den här gången såg jag också två helikoptrar. De var dock väldigt högt upp, och vi satt skyddade av en klippa, och vi kunde inte synas ovanifrån, men det kändes fortfarande som att våra förföljare kom närmare och närmare.

Den snöblandade vinden blåste upp. Det kändes som att en stor snöstorm var på väg. Vi började gå lite snabbare. Om det började snöa tyngre skulle vi inte hinna komma fram som planerat, och jag visste inte om jag skulle klara en natt till utomhus. Min andning kändes tung och ansträngd, och mina lungor pumpade alldeles för hårt. Jag kunde se, men inte höra, hur Ron hostade då och då och det såg inte alls bra ut. Om någon skulle se oss där och då så skulle de förmodligen tro att vi var hemlösa. Om de inte redan hade sett bilder på oss på teve.

Det var vid fyratiden på eftermiddagen, när det började skymma, som vi såg det döda rådjuret vid sidan av vandringsleden. Jag märkte skepnaden en bit framför oss på marken, och insåg omedelbart att det var ett djur som dödats. Men omfattningen av vad som hade hänt såg vi inte förrän det var för sent. Det visade sig inte vara ett, utan tre döda rådjur, och de hade slitits i stycken. Helt och hållet. Dessutom såg vi tydligt att stora delar av rådjuren saknades. Något rovdjur hade massakrerat dem. Det röda blodet var den första nya färgen vi hade sett på länge i skogen, som annars gick helt i en gråskala. Det var en så våldsam scen att vi inte ens ville gå igenom den. Kanske hade det hade varit en flock med hundar eller coyotar, kanske hyenor. Bebyggd mark fanns bara några mil bort på endera sida av oss, men det kändes ändå som att vad som helst kunde gömma sig i skogen. Vi stod en stund och stirrade på kropparna, oförmögna att slita blickarna från dem

För att komma runt platsen tog vi en lång omväg, genom skogen. Säkert 30 meter bort från själva platsen för massakern såg vi ett rådjurshuvud på marken. Det slog mig medan vi vandrade framåt att en helikopter på låg höjd skulle kunna se den blodiga scenen genom träden, och vilja undersöka platsen närmare. Jag kunde inte acceptera tanken på att vi, efter de tre dagarna av vandring, skulle fångas in. Jag skulle inte låta mig fångas in. Det var otänkbart att någonsin mer återvända till fängelset.

Vi snubblade framåt. Jag var så fokuserad på att bara sätta ena foten framför den andra att jag inte märkte, bara några minuter senare, att Ron hade stannat upp helt. Av förklarliga skäl hade jag inte hört hur hans fotsteg tystnade. Han stod och tittade på mig, och när jag gjorde en frågande gest tog han fram anteckningsblocket, skrev ordet ”sirener” och pekade bakom oss. Sedan efter att ha tänkt i ett ögonblick pekade han åt en till riktning. Vi stod blick stilla. Han tog pennan och lade till ”långt bort” på anteckningsblocket. Vi började darra lite. Vinden hade blåst upp ordentligt och våra kläder kändes iskalla mot huden. Jag började misströsta. Vi måste ha underskattat hur långt de var beredda att gå för att hitta och fånga oss igen. Efter en stund började Ron röra sig framåt igen. Han gick med blicken nere i kartan, och studerade den noggrant. Så stannade han upp för att visa mig något. Han visade med fingret på kartan hur vi skulle kunna spara en hel del tid om vi bara återvände till vandringsleden, och hur vi kunde vika av från den någon kilometer innan vi var framme. Sedan tittade han på mig i väntan på någon sorts svar. Hans ögon var uppspärrade på det sätt de ibland blev, när han var upphetsad eller stressad. Ibland såg jag också vreden i den där blicken, den okontrollerbara ilskan som gjorde att han för tredje gången hamnat på Grosvenor för misshandel. Hans andedräkt kom i stora moln ur munnen på honom. Någon gång under våra strapatser hade han fått en djup rispa på sidan av hans hals, förmodligen från någon vass gren han passerat, och blodspår var frysta längs dess sidor. Utan att ha tänkt efter så mycket nickade jag, eftersom det kändes bra så länge vi rörde oss snabbt framåt. Vi hade inga andra val än att försöka den väg han föreslog.

De oroande molnen djupnade ovanför våra huvuden, och mörkret föll. Efter att vi hade gått i tio minuter hade skogen bara blivit tätare. Vi hade navigerat fel någonstans. Jag kunde se på Ron, på hur han skakade på sitt huvud, att han blev mer och mer frustrerad. Vi hade alldeles nyss haft vandringsleden i sikte, men i ett försök att återvända till den via en genväg tycktes vi ha gått vilse. Det kändes som att vi nu gick i helt fel riktning. Vi stannade upp och såg oss omkring. Ingenstans syntes tecken på någon glänta eller något. Vid vår högra sida övergick terrängen i en brant sluttning som slutade i en djup ravin. Ron pekade till slut med viss självsäkerhet i en riktning, och vi började gå igen. Jag såg hur hans läppar formade ett antal svordomar, och han tecknade att han hörde fler helikoptrar. Jag såg faktiskt två av dem uppe på himlen. Jag kunde inte se vilken sort de var, men de hade inga söklyktor på. Så började det snöa lätt igen.

Till slut hände äntligen något bra. Till vänster om oss dök den långsamma och halvfrysta Gunnfloden upp, och övergick enligt vår karta till att heta Rickendaleforsen. Den låg parallellt med vandringsleden på andra sidan, och jag kände mig lite tryggare i kunskapen om att vi nu var på rätt väg. Enligt kartan fanns det nu bara en väg framåt, och det var västerut. Någonstans framåt skulle vattnet vara tillräckligt grunt för att vi skulle kunna ta oss över. Innan vi nådde fram dit såg vi något som skrämde oss. Ron pekade ut det för mig, och jag hade märkt det själv långt innan om det inte var för att jag var döv. En motorbåt körde snabbt, alldeles för snabbt, nerför forsen. Den här delen av vattendraget var så avlägsen, övervuxen och grund att det hade varit farligt att bara paddla kajak för fort. Sekunden efter att vi sett båten tryckte vi oss mot varsin trädstam, och kom ur synhåll för den. Det stod två män i motorbåten, och ingen av dem var ens nära att få syn på oss. Deras uppmärksamhet var helt riktad till andra sidan flodbädden. Den enda mannen stirrade genom en kikare samtidigt som han på ett riskabelt och oförsiktigt sätt styrde båten, och den andra mannen hade en hagelbössa i händerna och stod med foten på relingen som om han var redo att hoppa av båten i vilket ögonblick som helst. De letade uppmärksamt efter något, troligen oss, men försvann snabbt ur sikte. Med deras fart skulle en olycka hända närsomhelst.

Vår motivation störtdök igen. Ron hade tagit av sig sina handskar för att försöka torka dem i bakfickan, och till och med i halvdunklet kunde jag se hur missfärgade hans fingrar hade blivit. Mina såg nästan lika illa ut, och jag förlorade snabbt känslan i två av dem. Tack och lov blev inte snön djupare, men den kalla vinden blåste på i en konstant hastighet. I tystnad bestämde vi oss för att fortsätta längs med vattendraget. Det var som att vi gemensamt hade insett att vi varken hade tillräckligt med styrka eller övertygelse för att orka improvisera.

Himlen hade blivit djupt mörkblå när vi upplevde vår största förskräckelse dittills. Under en stund hade det faktiskt känts som att vi gjorde framsteg, envist och systematiskt trampande framåt sida vid sida. Vi försökte på alla sätt och vis värma upp oss. Vi gick med armarna i kors över bröstkorgen, med händerna hårt knutna för att skydda fingrarna. Då och då skyddade vi dem uppe under våra mössor för att värma upp dem det allra minsta. Varje gång vinden blåste upp högg det till hårt i mina nedkylda öron. Så, vid ett tillfälle, höjde vi samtidigt våra huvuden och såg en man komma mot oss. Han gick med en kopplad hund vid sin sida. Vi hade gått rakt förbi dem om vi inte hade tittat upp just då. Han höjde sin hand i en hälsningsgest. Vad han gjorde där ute hade vi ingen aning om, men hans närvaro sade oss att vi nu var väldigt nära vandringsleden och att vi troligen nått ytterkanten av Lemus. Vi stannade upp för att hälsa på mannen, så vi inte skulle väcka några misstankar. Hans hund verkade ointresserad av oss. Mannen, som var i femtioårsåldern, började prata på en gång. Han verkade helt oberörd av vårat bedrövliga tillstånd, men det kanske inte syntes så tydligt i halvmörkret. Ron visade med några gester att jag var döv, vilket förvånade mig eftersom det var så avslöjande om bara mannen hade sett något om oss på nyheterna. Mannen nickade förstående, och började förklara något för Ron som lyssnade uppmärksamt. De började konversera, och jag stod vid sidan och kunde inte annat än att frustrerat titta på. Jag skulle precis börja tigga om pennan och anteckningsblocket när Ron tog fram dem och började skriva, stryka över och skriva om i nästan en hel minut. Samtidigt pratade mannen på.

Orden som Ron slitsamt och halvskakigt skrev ned, och som jag var tvungen att kisa för att kunna uttyda i dunklet, löd så här: ”Polis i området. Skottlossning. Säger åt folk att stanna inomhus. Ingen vet vad som pågår.” Den femtioårige mannen verkade till slut fråga vad vi gjorde här ute i skogen, och Ron presenterade någon sorts förklaring för honom och lyckades faktiskt vid ett tillfälle tvinga fram ett skratt. Sedan tog mannen avsked och gick. Jag läste igenom sidan på anteckningsblocket igen medan Ron betraktade mannens rygg. Sedan tog han fram kartan igen, och pekade ut exakt var han trodde vi befann oss. Vi hade förmodligen inte mer än en timmes vandring kvar. Men vi var båda förvirrade. Det kändes orimligt och märkligt med skottlossningen och att polisen sagt åt folk att stanna hemma, men det fanns ingen tid över för att stå och grunna på det. Vi var tvungna att fortsätta.

Av något skäl var jag säker på att den främmande mannen inte hade känt igen oss. Jag hade inte sett skymten av det i hans ansikte, i alla fall. Efter tio minuters rask promenad såg vi avlägsna ljus mellan träden, vilket kunde betyda att det fanns ett bostadsområde där. Jag ville så hemskt gärna gå dit, kosta vad det kosta ville. Men kort därefter försvann dem, vattendraget gjorde en tvär sväng åt andra sidan, och vi befann oss återigen i tjock skog. Vi fortsatte framåt i förhoppningen att vandringsleden skulle dyka upp framför oss, men stannade plötsligt upp samtidigt. Jag tror jag stannade eftersom Ron gjorde det, men Ron kan ha gjort det på grund av mig. Inom mig hade jag känslan av att något skulle finnas precis framför oss. Kanske var jag mer känslig för sådant, på grund av mina förstörda nerver. Jag hade försökt urskilja något framför mig i skogen, en stor, skuggig skepnad som skymtade mellan träden och som allt eftersom visade sig vara en stor, övergiven byggnad av något slag. Till och med i mörkret kunde vi se att det inte var något att vara oroad för. För åratal sedan, kanske decennier, hade någon lagt en cementgrund till en byggnad där, mitt ute i ingenstans. Sedan hade de av något skäl aldrig byggt färdigt huset. Den fyrkantiga klossen stack upp ur marken bland träden, med skrovliga väggar som såg ut att ha börjat vittra sönder. Vissa delar av huset var över tio meter höga och hade hål som såg ut som fönster i väggarna. Andra delar var inte alls lika höga. Stenväggarna var svarta och mosstäckta, men här och var syntes gammalt klotter mellan växtligheten. Det kanske var Naturvårdsverket som hade velat etablera ett rum för övernattande vandrare eller något.

Vi stod kanske trettio meter bort från huset. Vid min vänstra sida började Ron långsamt backa tillbaka från huset, och han gick nästan in i mig. Han stannade upp och tittade på huset. Känslan jag hade haft av att något var fel bekräftades när han plötsligt ryckte till, tog ett steg till bakåt och tog tag i min arm. Jag tittade uppfodrande på honom, men han stirrade bara vidare på husgrunden. Han verkade inte ens märka det jag nu såg, att vandringsleden syntes bara några meter bort, vid sidan av ruinen. Så gav han mig en blick och gestikulerade att han ville titta närmare titt. Han drog fram anteckningsblocket och skrev ned några snabba ord. Hans skrivstil var nästan oläslig eftersom han skakade så illa, och jag fick anstränga mig för att urskilja: ”Det finns något konstigt här”.

Jag pekade mot vandringsleden men han tycktes inte ens bry sig. Han började gå långsamt mot ruinen, och jag höll mig bakom honom. Min andedräkt steg upp i moln framför mitt ansikte. Ron tog två steg till framåt, och stannade sedan upp. Han lutade sig framåt, vände huvudet så hans öra var riktat direkt mot husgrunden, och lyssnade intensivt. Jag sökte med blicken genom hålen i fasaden där fönster en gång hade planerats, men utan att kunna se någonting som rörde sig. Han tog ytterligare ett steg framåt. Jag hade hög puls, och kunde inte förstå varför vi stod och höll på så här, att vi inte bara fortsatte nu när vi äntligen hade hittat vandringsleden. Men Ron verkade inte kunna bryta sig fri från ruinen. Han hade ett oförstående och oroat ansiktsuttryck, uppenbarligen besvärad av vad han hörde. Och så ryckte han till ännu en gång, mer plötsligt denna gång, tydligt skrämd av något han hörde. Hans hela kropp hoppade till en gång, bara en enda gång, som om det kommit ett högt, enskilt ljud som han var oförberedd på. Han pekade åt andra hållet och började sedan småspringa, mot en del av vandringsleden som var en bit bort från huset. Jag följde honom, och tittade mig över axeln på huset men utan att kunna se något som helst som stack ut. Ron vinkade frenetiskt på mig att jag skulle hålla takten med honom, medan han pulsade på genom snön. Det var som om han försökt undvika att ge mig panik. Eller honom själv.

Vi tog oss uppför en liten uppförsbacke och var till slut på vandringsleden. Ron gav mig en sekund för att hämta andan igen. Han tittade oroat bakom oss och gjorde en gest som signalerade att vi var tvungna att fortsätta röra oss framåt. Jag visste inte hur mycket mer mina lungor skulle klara av, men något hade skrämt honom ordentligt. Min första tanke var att han hade hört en björn, eller röster av människor som gömt sig i huset. Oavsett skrämde det mig ordentligt att Ron inte trappade ner på takten, utan fortsatte småspringa när vi väl kom igång igen. Vinden hade blåst upp ordentligt och under en särskilt kall och stark vindby sträckte jag mig ut efter hans arm för att visa att jag inte klarade tempot. Jag pekade mot min bröstkorg och skakade på huvudet, och han stannade motvilligt upp för att låta mig vila en liten stund. Medan jag stod böjd framåt, med händerna på knäna, och andades djupt och häftigt stod han och sökte med blicken bakom oss in i den mörka skogen omkring vandringsleden. Sedan böjde han sig fram, tog tag i mina axlar, tittade i mina ögon med ansiktet nära mitt och puttade mig framåt. I det ögonblicket förstod jag hur akut vår situation var. Vi började småspringa igen. Jag lovade mig själv att inte titta bakom mig – jag skulle bara fortsätta framåt.

I min utpumpade panik råkade jag springa om Ron. I efterhand tror jag att jag ville visa honom att jag förstod läget, och att jag inte skulle svika honom när det gällde. Medan jag snubblade framåt blev jag smärtsamt medveten om platser av min kropp som helt saknade känsel. En bit av mitt vänstra lår, ett område av huden på min rygg. Jag hade låst blicken på mitten av vandringsleden så jag inte skulle tappa bort mig, och stegade på samtidigt som jag försökte få blodet att flyta snabbare genom ren viljestyrka. Jag vet inte exakt hur länge jag fortsatte på det här sättet, men när det blåste upp igen så träden började böja sig och jag råkade trampa snett och en blixt av smärta for upp genom mitt ben tvingades jag sakta ned. Fem, sex minuter senare tvingade smärtan i mina lungor mig att stanna upp helt. Jag tittade upp i skyn och konstaterade att det hade blivit helt kolsvart. Sedan vände jag mig om för att gestikulera till Ron att jag helt enkelt var tvungen att sakta ned lite. Men Ron var inte där när jag vände mig om.

Jag svängde snabbt från sida till sida för att titta mig om efter honom, men han var borta. Vi var nu i ett stycke av djup skog, och sikten var nästan obefintlig mellan trädstammarna. Vandringsleden fortsatte framför och bakom mig ut i ett kolsvart vakuum. Jag stod sådär i en halv minut, och började sedan gå tillbaka samma väg som jag kom, följde mina egna ensamma fotspår i snön för att se vad som hänt med Ron. På grund av blåsten förstördes dock fotspåren snabbt, och jag var tvungen att gå dubbelvikt för att uttyda dem. Varje gång det blåste upp blev det svårare att se var jag hade gått. Jag fortsatte spåra mig själv utan något som helst tecken på Rons fotspår. Så plötsligt kom jag till en plats där snön var i en enda röra, och alla våra spår hade suddats ut av någonting. Jag såg något på marken, böjde mig ned, och plockade upp Rons mobiltelefon. Den var iskall och inbakad i snö, men fungerade fortfarande. Vid någon tidpunkt måste han ha satt på den. Men själv var han alltså försvunnen.

Jag såg ingenting omkring mig. Enligt kartan var detta jämna och platta marker, så han kunde inte ha trillat ned i någon ravin eller ut för någon sluttning. Trots att jag var rädd att göra något ljud ifrån mig ropade jag till slut efter Ron. Så väntade jag. Och väntade. Jag tittade runt i skogen på båda sidor av vandringsleden, men vågade inte gå in för djupt. Jag letade på marken efter tecken på att han skulle ha blivit bortsläpad, men det gick helt enkelt inte att urskilja något på marken. Det var för mörkt och blåsigt. Jag ropade en gång till. Mina händer och fingrar kändes som krampande klor, och det brände av smärta i min näsa och mina öron. Snö blåste in och fastnade i mitt ansikte, och det gjorde oroande ont i mina kinder. Jag ville stänga av mobiltelefonen bara så dess svaga elektroniska ljus inte skulle synas, eftersom det fick mig att känna mig utsatt och synlig. Men istället tryckte jag fram det enda numret som fanns i dess telefonbok, och klickade på knappen med den gröna symbolen för en telefonlur. Efter några sekunder såg jag att det stod ”connected” på skärmen. Eftersom jag aldrig lärt mig prata förståeligt höll jag bara upp telefonen utan att säga något. Det var inte mer än ett desperat försök att få kontakt. Sedan lade jag på, vände om och började gå framåt igen. Medan jag vacklade framåt försökte jag skicka iväg ett SMS. Det tog lång tid för mina darrande fingrar att trycka in tangenterna, långsamt, en efter en för att bilda meningar. Rons försvinnande hade varit den sista droppen, det som fick mig att till slut acceptera tanken på att tas till fånga igen. Jag skrev ”Hjälp. Två kilometer bort” i SMS:et, skickade iväg det och lade telefonen i fickan. Sedan började jag småspringa framåt igen. Jag hade ingen karta, så jag tog mig framåt på måfå tills mina lungor ännu en gång gallskrek av smärta. Varken lampor eller andra tecken på att jag var nära någonting alls syntes genom träden. Jag tittade hela tiden över axeln för att se om Ron skulle dyka upp, men det var som att stirra in i en mörk grotta.

Ingen dök upp för att hjälpa mig. Ingen svarade på mitt SMS. Jag skulle tro att jag fortsatte vandra i minst en timme, med vinden som piskade i mitt ansikte, utan att kunna tänka på någonting alls. Till slut sjönk jag ner på knä och knep ihop ögonen för att vila dem. I mitt utmattade, svaga och förvirrade tillstånd bestämde jag mig för att fortsätta kämpa på i fem minuter till, inte mer. Jag reste på mig och gick framåt, steg för steg, medan jag räknade sekunderna i huvudet. Om det på fem minuter inte hade dykt upp något tecken på bebyggelse, om inte Ron hade kommit fram ur mörkret, om inte vinden åtminstone avtog något, skulle jag lägga mig ned och ge upp. Bara somna in och låta ödet ta över. Jag fortsatte räkna, tappade räkningen och började om, men hann inte mer än halvvägs igenom mina fem minuter förrän mitt mirakel inträffade. Framför mig till höger såg jag en rad med glesa träd. Tomrummen mellan varje stam var breda nog att jag visste vad det var jag såg bakom: En kort backe som kulminerade i en kulle. Och när jag hade klättrat upp till dess topp tog skogen faktiskt slut.

Jag stod vid kanten av en lång, snötäckt åker. Vid dess andra ända såg jag en sträcka med träd, som hade blivit omsorgsfullt utplanterad för att markera gränsen till nästa åker. Detta var jordbruksmarker. Jag såg varken hus eller lador, men jag gick mot sträckan med träd med snabbare puls. Det var inte vårt tillhåll, eller jag visste ju inte var vårt tillhåll var eller hur det såg ut alls, men det var ett tecken på mänskligt liv. Bakom raden av träd tronade ännu ett fält, ännu större än det förra, upp sig. Så snart jag började vandra över det såg jag formen av ett hus långt borta, bakom ett trädstaket som tycktes sträcka sig ut oändligt långt. Snön blåste in i mina ögon men husskepnaden gick inte att ta miste på. Allt jag behövde göra var att ta mig dit, ett steg i taget. När jag kom närmare kunde jag urskilja fler detaljer. Det var ett litet envåningshus i utkanten av någons ägor. Det stod för sig själv mitt mellan skogen och åkern. Jag klättrade över trädstaketet, och hade till slut nått fram. Bakom mig sträckte sig åkermarken ut ända fram till horisonten. Skogen stod som en fond på andra sidan huset, och det fanns ingen väg eller någon bil någonstans. Men huset såg ut att vara i gott skick. Inga lampor var tända inuti. Jag klättrade upp på verandan och bultade på dörren. Ingen svarade. Det gjorde ingenting. Jag kunde slå in en fönsterruta och klättra in. Det skulle vara varmare där inne. Och kanske finnas mat. Jag vände mig åt höger, till fönstret vid sidan om dörren. För att komma fram till det skulle jag behöva hoppa av verandan och gå runt. I den sekunden blåste en vindpust upp från söder, och slog nästan omkull mig. Ruttnande löv slog löst mot mina ben och gled förbi. Jag lutade mig in mot vinden, och såg då i ögonvrån hur något rörde sig ovanför mig. När jag tittade upp såg jag att något hängde från hustaket, och nu gungade i vinden. Först trodde jag att det var en säck med mjöl, vete eller kol, men när det gled ner den sista biten från taket och dunsade ner i marken insåg jag vad det var. Det var en kropp. En död mans kropp.

Han låg på ryggen i snön. Jag skulle säga att han var mellan 50 och 60 år gammal, illa klädd för det kalla vädret. Varken jacka, vantar eller mössa. Hans ögon var öppna och han stirrade upp i skyn. Han var skallig och hade ett stort skägg. Dödsorsaken var uppenbart bara genom att titta på honom. Något hade nästan skurit av hans kropp mitt i tu. Jag tog några steg bakåt. Förut hade jag sett fläckar av något i snön, och nu insåg jag att det hade varit den här mannens blod. Det hade runnit ner för taket, där han hade placerats eller slängts upp, och droppat från mannens ben innan han själv föll ner. Jag tittade misstroget på huset, som verkade så tomt. Sedan vände jag mig om och följde åkern med blicken framåt, ända fram till horisonten. Och det här är synintrycket som jag aldrig kommer glömma, så länge jag lever. Det snötäckta fältet som sträckte sig uppåt, och tonade ut i mörkret. En lada, inget mer än ett ruckel, långt, långt bort. Raden av träd som stod och svajade någon kilometer bort i väster. Iskallt strålande stjärnor som punkterade natthimlen. För mig var det hela som en tyst tavla. Helt fridfull. Som en målning av en julaftonsnatt någonstans i mellanvästern. Och så där, halvvägs mellan mig och horisonten, satt någonting. Kanske 100 meter bort. Någonting stort, i storleken av en bil, ungefär. Det var för mörkt för att urskilja det från början, trots ljuset av när stjärnorna reflekterades i snön, men när jag fäste blicken vid det började jag kunna skönja detaljer. Det var något som levde. En varelse. Det låg ihopkurat på fältet. Det rörde sig inte, men var inte heller dött. Jag kunde urskilja en mörk kropp, och något spunnet omkring sig som såg ut som en lång svans. Som sagt, i storleksordningen en bil. Det såg ut som en sovande katt där det låg.

Sedan såg jag något röra sig bakom varelsen. Små, vita ljus som svepte omkring i mörkret. Först två, sedan fyra, och sedan många fler. Människor, var och en med en ficklampa i handen. Framför mig där jag stod blick stilla och tittade tycktes varelsen vakna. Jag såg den höja sitt huvud mycket långsamt, men kunde inte avgöra åt vilket håll den verkade titta. Huvudet var platt och lite fyrkantigt. Ficklamporna, ett par dussin nu, skulle när som helst komma ut ur skogen på andra sidan. De var kanske längden av två fotbollsplaner bort från varelsen. Jag var närmare. Varelsen började röra på sig. Dess överkropp stegrade sig, ormlikt i mina ögon, men så vecklade den ut ett par gigantiska armar. En på varje sida kroppen. Den stabiliserade sin kropp genom att trycka ner en arm i marken på vardera sida. Och så vände den sitt huvud direkt mot mig. Jag kunde inte urskilja några ögon, men det verkade ärligt talat som att den ens inte hade några. Bara två djupa svarta hål. Fast det var säkert bara som det såg ut i mörkret. Under ett fasansfullt ögonblick hade vi ögonkontakt, jag och den där saken som hade krälat, krupit eller klättrat upp från någonstans. Men det kunde inte ha varit vad Ron anat i skogen, den kunde inte ha rört sig så snabbt. Min sista medvetna tanke var att det måste ha funnits något annat i skogen den natten. Sedan såg jag varelsens överkropp sträcka ut sig i sin helhet, resa sig upp säkert tre meter upp i luften. Mellan valen att röra sig mot människorna i skogen, och att röra sig mot mig, valde den mig. Dess underkropp började slingra sig mot mig. Dess armar släppte taget om jorden och tog nya tag längre fram. Jag snodde om och rusade upp på verandan. Eftersom jag trodde dörren skulle vara stängt så slänge jag mig på den. Den skakade till men förblev stängd. Jag slet i dörrhandtaget och, ja, den var låst. Jag slängde min avdomnade knytnäve genom dörrens fönster och kände ben som bröts inuti handen. Jag vände mig om och stack in min andra arm genom den utslagna rutan, och viftade runt tills jag kände dörrhandtaget och vred om. Jag minns att jag tryckte upp dörren med min kropp, att jag såg ett par stövlar på trädgolvet, att det var kolsvart där inne. Sedan vände jag på huvudet en sista gång och tittade bakom mig. Varelsen hade hunnit nästan hela vägen fram till huset och var nu kanske 20 meter bort. Dess svarta kropp var helt utsträckt och slingrade fram över marken. Jag såg varelsen i en sekund, och var sedan inuti huset. Och det är det absolut sista jag minns.

De traumatiska händelserna som måste ha följt ligger begravda någonstans djupt i mitt undermedvetna. Läkarna säger att de aldrig tror jag kommer minnas det, inte ens i mina drömmar. De tror jag är trygg i glömskan, och att jag aldrig kommer behöva återuppleva vad jag var med om de där sekunderna i huset mellan åkern och skogen. Men de kan inte vara helt säkra.

Jag behövde inte återvände till Grosvenorfängelset. Nu bor jag på Constantinsjukhuset i Ihio, dit jag flyttades eftersom det finns speciella celler för handikappade fångar. Jag förlorade en arm och ett ben den natten, utöver de tre tår på min vänstra fot som hade blivit förfrusna. Ingen har någonsin berättat för mig hur mitt liv kunde räddas, och jag har sagt åt dem att jag inte vill veta. När jag vaknade i sjukhuset två dagar efteråt kom en polis med papper och penna, och frågade om jag kunde försöka beskriva vad jag mindes av monstret som hade anfallit mig. Som om det inte redan var svårt nog att skriva med händer som behandlades för köldskador så var jag dessutom så pass instängt i mitt eget undermedvetna, så avskuren från verkligheten omkring mig, att jag knappt visste var eller vem jag var. Uppenbarligen tog jag pennan i handen och skrev ett enda ord, innan jag föll i djup medvetslöshet igen.

Och det ordet var: ”klor”

Signaturmelodi

Du har lyssnat på Creepypodden, med mig, Jack Werner. Länkar till de historier vi läser upp finns på vår hemsida på sverigesradio.se.

Dramaturg är Ludvig Josephson, och producent är Caroline Bratt Pouron. Om du vet en spökhistoria från internet som du vill höra här i podden, eller om du har en egen upplevelse att berätta om, mejla oss på creepypodden@sverigesradio.se. Om du vill höra någon av berättelserna igen, eller ett tidigare avsnitt, gå in på vår hemsida på sverigesradio.se. Vi finns på Facebook, där vi heter Creepypodden. Tack för att du lyssnat.