Avsnitt 09: Det ryska sömnexperimentet

Öppna en historiebok, och du kommer snabbt snubbla på märkliga berättelser från förr. Dessa svunna tider fascinerar oss fortfarande. Slutna, hemlighetsfulla riken där människor ibland bara försvinner utan att någonsin synas igen, och rökiga kontorslokaler där nyheter från andra sidan jorden knattras in i morsekod.

Signaturmelodi

Du lyssnar på Creepypodden, med mig Jack Werner. I förra säsongen frågade vi vilka historier ni lyssnare önskade höra i den här podden. Ert gensvar var massivt. En historia särskilt många önskade sig var en klassiker – det ryska sömnexperimentet. Och i dag ska ni få höra den.

Men först ska vi åka ännu längre tillbaka i tiden, till en nordamerikansk nyhetsredaktion för nästan 90 år sedan. 1926 publicerade magasinet Wierd Tales en berättelse av en man som hette H. F Arnold. Än i dag cirkulerar den på nätet, ett tecken på att vissa berättelser är eviga. Den heter The Night Wire, men jag kallar den… Nattlinan.

New York, 30 september CP FLASH

Ambassadör Holliwell gick i dag bort. Hans död kom plötsligt, då ambassadören var ensam i sitt arbetsrum…

Det finns något gudsförgätet över att jobba nattskift med att läsa av linan. Man sitter här uppe i en skyskrapas översta våning och avlyssnar viskningarna av en civilisation. New York, London, Calcutta, Bombay, Singapore – de är alla våra grannar när gatuljusen hänger skumma och världen har gått till sängs.

Mellan klockan två och fyra på natten sitter telegrafmaskinisten ensam med sina hörlurar, och dåsar i ljudet av nyheterna som kommer in. Eldsvådor, katastrofer och självmord. Mord, folkmassor, olyckor. Ibland en jordbävning vars offer bildar en lista lika lång som ens arm. Mannen vid nattlinan skriver ner den nästan som om han gjorde det i sömnen, med fingrarna dansande över skrivmaskinen.

Då och då vaknar man till och spetsar öronen. Man har hört någons namn, någon man kände en gång för länge sedan i Singapore, Halifax eller Paris. De kanske har fått nytt jobb, men mer sannolikt är att de mördats eller drunknat. Kanske har de helt enkelt bestämt sig för att hoppa av, och gjort det på något bisarrt sätt. Intressant nog för att hamna i nyheterna.

Men det händer inte så ofta. Mest sitter man och och slumrar och knattrar på skrivmaskinen och önskar att man var hemma i sängen.

Ibland händer det dock faktiskt konstiga saker. En hände häromkvällen, och jag har nog inte riktigt kommit över den än. Jag önskar jag kunde komma över den.

Du förstår, jag sitter som nattredaktör i en västlig kuststad, vad den heter spelar ingen roll.

Det är, eller var, bara en telegrafmaskinist som jobbar nattpass i min redaktion, en kille vid namn John Morgan. Kanske 40 år gammal, skulle jag tro, en stillsam och hårt arbetande en.

Han var en av de bästa maskinisterna jag någonsin träffat, en så kallad ”dubbelman”. Det betyder att han kunde hantera två telegrafer, och skriva ned nyheterna som kom över på två olika skrivmaskiner, samtidigt. I hela mitt liv har jag bara träffat tre personer som kan göra det, och han kunde hålla på i timmar utan ett enda misstag.

Vanligen höll vi bara en lina öppen på nätterna, men ibland när timmen var sen och nyheterna höll högt tempo öppnade stationerna i Chicago och Denver en andra lina. Det var då Morgan gjorde sin grej. Han var en trollkarl, en mekaniskt automatiserad trollkarl som fungerade klanderfritt men saknade fantasi.

Natten den 16:e anmärkte han på att han kände sig trött. Det var den första och enda gången som jag någonsin hörde honom säga ett ord om sig själv, och då hade jag ändå känt honom i tre år.

Klockan var tre och vi hade en lina öppen. Jag satt och nickade till över artiklarna på mitt skrivbord och tänkte inte så mycket på honom när han plötsligt tog till orda.

– Jim, tycker du det känns instängt här inne, sade han.
– Nä det tycker jag inte, men jag kan öppna ett fönster om du vill.
– Strunt samma. Jag antar att jag bara är litet trött.

Det var allt han sade, och jag återgick till mitt jobb. Var tionde minut eller så gick jag iväg och hämtade den lilla hög av rapporter han prydligt hade lagt upp bredvid skrivmaskinen, allt eftersom han skrev ut dem i de rutinmässiga tre exemplaren.

Kanske tjugo minuter efter vårt samtal märkte jag att han hade öppnat en andra lina, och övergått till att använda båda två skrivmaskinerna. Jag tänkte att det var lite konstigt, eftersom det inte var något särskilt hett på väg in. Nästa gång jag gick över till honom plockade jag med mig båda skrivmaskinernas högar med kopior, för att sortera bort dubletterna.

Den första linan fortsatte leverera det gamla vanliga och jag bara skummade igenom grejerna. Sedan vände jag mig till den andra högen. Jag minns den särskilt bra, eftersom storyn kom från en stad jag aldrig hade hört talas om: Xebico. Jag sparade hela rapporteringen som kom därifrån den där natten. Så här började den.

Xebico, 16 september CP BULLETIN

Den tätaste dimman i stadens historia lade sig över

Xebico vid fyratiden i går eftermiddag. All trafik har
stoppats och dimman hänger som ett mörkt täcke
över allt. Normalt ljusstarka lampor kan inte tränga
genom töcknet, som sakta men säkert blir allt tätare.Forskare och vetenskapsmän kan inte enas om vad
som orsakat dimman, och den lokala väderstationen
säger att de aldrig sett dess like i området. Klockan
sju i går kväll sade de kommunala myndigheterna… (mer)

Det var allt. Inget ovanligt i huvudkontoret för en nyhetsbyrå, men, som sagt, jag lade märke till storyn på grund av stadens namn.

Ungefär en kvart senare gick jag över för att hämta den nya högen av rapporter. Morgan satt nedsjunken i stolen, och han hade vänt sin grönfärgade skrivbordslampa nedåt, så dess strålar lämnade hans egna ansikte i mörker men lyste upp de två skrivmaskinerna.

I den högra högen var det gamla vanliga, men den vänstra innehöll nya rapporter från Xebico. Alla rapporter kommer i ”tagningar”, vilket innebär att delar av många olika storys kastas ihop och blandas, några meningar i taget. Denna andra del av storyn från Xebico markerades med ”tillägg dimma”. Så här löd den:

Vid sjutiden hade dimman tätnat märkbart. Alla ljuskällor var
då omöjliga att skönja, och staden hade försjunkit i djupt mörker.
En ytterligare märklig aspekt av fenomenet är att dimman åtföljs
av en kväljande doft, ojämförlig med något tidigare upplevt här.

Texten var signerad på det för journalister vanliga sättet med tidpunkt, klockan 3.27, och telegrafmaskinistens initialer, JM.

I högen från den andra linan fanns det bara en till rapport. Här är den:

Andra tillägg Xebicodimma

Uppgifterna om dimmans ursprung varierar kraftigt. 
Bland de mer udda rapporterna hittas den från den
lokala kyrkans vaktmästare, som i upplösningstillstånd
famlat sig fram till nyhetsbyråns kontor. Han menade
att dimman kom från byns kyrkogård.

”Den syntes först som en grå filt över jorden bland
gravarna”, säger han. ”Den började sedan stiga högre
och högre. En underjordisk vind tycktes blåsa upp i
böljor, som ömsom delade upp och sammanfogade dimman.”

”Dimman snodde sig som i en ångestattack, och förvred sig 
i märkliga former och figurer. Och så, mitt i dess tjocka massa,
rörde sig något.”

”Jag vände mig om och rusade från den förbannade
platsen. Bakom mig hörde jag gallskrik från husen som
låg närmast gravplatsen.”

Kyrkvaktmästarens historia betraktas generellt med viss
skepsis, men en grupp har ändå gett sig av till kyrkan 
för att undersöka. Omedelbart efter att ha gett sitt 
vittnesmål kollapsade vaktmästaren, och nu befinner
han sig medvetslös på den lokala sjukstugan.

Det var en märklig story, minsann. Vi är visserligen vana vid sådana, för mycket konstiga saker är det som kommer över linan. Men av något skäl, kanske för att det var så tyst i övrigt den natten, lämnade rapporterna från dimman ett djupt intryck hos mig.

Så det var med ett visst mått av fruktan som jag nu återigen gick över till den nya högen med utskrifter. Morgan rörde sig inte, och det enda som gav ett ljud ifrån sig i rummet var högtalarnas korta och långa signaler. Det skapade en olycksbådande stämning som gick mig på nerverna.

I högen såg jag en ny story från Xebico. Jag började ängsligt läsa.

Ny etta Xebicodimma CP

Den räddningsgrupp som vid elvatiden på dagen gav sig av
för att undersöka en märklig uppgift om var dimman, som
sedan sent igår kväll har förlagt staden i mörker, kom ifrån 
har ännu inte återkommit. En ny, större grupp har skickats ut.

Samtidigt har dimman om möjligt blivit ännu tjockare. Den
tycks rinna in genom dörrars glipor och fyller rummen med
den frånstötande doften av förruttnelse. Den skapar en
förskrämd och tryckt stämning, och tycks bära med sig en
subtil förnimmelse av sedan länge döda saker.

Boende i staden har flytt sina hem och samlat sig i den
lokala kyrkan, där prästerna håller mässa och leder i bön.
Situationen går knappt att beskriva. Vuxna och barn är lika
gripna av fruktan, och många är helt utom sig.

Mellan pustarna av ånga som delvis fyller kyrkosalen ber
en äldre präst för välfärd till hans flock. De å sin sida gnyr
och gör korstecken.

Från utkanten av staden hörs då och då rop av okända
röster. De ekar som märkliga och oregelbundna molltoner 
genom dimman. Mest kan ljuden jämföras med vinden, 
när som den susar genom en enorm tunnel. Men natten
är stilla och det blåser ingen vind. Den andra
räddningspatrullen… (mer)

Jag är en samlad man, och trots att jag jobbat med att läsa av linan i dussintals år har jag aldrig setts bli upphetsad. Trots detta ställde jag mig den här gången upp och gick fram till fönstret. Hade jag fel, eller syntes det långt nere i stupet mellan husen en rest av dimma? Bah! Det var bara inbillning.

I den nästan tomma redaktionen lät det på högtalarnas tickande som att rapporterna nu kom in i ett snabbare tempo. Morgan hade inte rört sig från sin stol. Hans huvud var djupt nersjunket mellan axlarna, och han skrev på sina skrivmaskiner med ett finger på varje hand.

Det såg ut som att han sov, men nej då: snabbt och effektivt tycktes han in i oändligheten trycka iväg rad efter rad, lika obevekligt och obekymrat som döden själv. Något med hans monotona rörelser över skrivmaskinens tangenter fascinerade mig. Jag gick över och ställde mig bakom hans stol, och läste över hans axel när rapporterna kom in ord efter ord.

Ah, en till.

Flash Xebico CP

Inga fler bulletiner kommer levereras från detta kontor.
Det omöjliga har inträffat. Inget har hörts utifrån på
tjugo minuter. Vi är avskurna från omvärlden, ja, till
och med gatorna under oss. 

Jag kommer stanna vid linan till slutet.

För slutet är helt uppenbart nära. Sedan klockan fyra
i går eftermiddag har dimman hängt över staden. Efter
en uppgift från stadens kyrkvaktmästare skickades två
räddningspatruller ut för att undersöka situationen i
stadens utkant. Ingen av dem har återvänt, ej heller
har något hörts av dem. Det är nu tämligen säkert att
de inte kommer tillbaka.

Från min telegrafmaskin har jag utsikt ner över staden 
under vårt kontor. Det ligger på trettonde våningen, och
hela staden går att se härifrån. Nu är det enda jag kan
se ett tjockt täcke av mörker, där det vanligen syns
ljus och liv. 

Jag är rädd att de ihållande skrik som oupphörligen
hörs från stadens utkanter är dess invånares dödsskrin.
De blir ständigt allt högre, och tycks närma sig stadens
centrum.

Dimman täcker fortsättningsvis allt. Om möjligt är den
ännu tätare än tidigare, men dess natur har förändrats.
Istället för en ogenomskinliga och ogenomträngliga mur
av illaluktande ånga vrider den sig nu i krumbukter som
nästan liknar mänsklig vånda. Då och då uppstår en
glipa bland dimbankarna, och jag skymtar gatorna nedanför.

Människor rusar av och an, vrålande i desperation. En 
kakafoni av oväsen når mitt fönster, och över allting tycks
osynliga och omärkliga vindar blåsa och ljuda.

Dimman har återigen svept in hela staden och vindarnas
sus kommer närmare och närmare.

De är nu på gatan direkt under mig.

Herregud! För ett ögonblick sedan öppnade sig dimman
och avslöjade en glimt av gatan därunder.

Dimman är inte bara av ånga – den lever! Vid sidan av
varje gråtande och jämrande människa finns en sorts
dubbelgångare, en aura uppbyggd av konstiga, mång-
färgade nyanser. Som formerna klamrar sig! Var och en
vid en egen levande varelse.

Männen och kvinnorna ligger platta. Rakt ner på sina
ansikten. Dimfigurerna tycks omfamna dem med kärlek.
De knäböjer bredvid dem. De – jag vågar inte skriva det.

De förvridna och plågade kropparna har blivit avklädda.
De äts upp – bit för bit.

Nu har en barmhärtig vägg av het, ångande dimma svept
över hela scenen. Jag skymtar inte längre gatan.

Under mig tycks dimväggen ändra färg. Den verkar upplys
av inre lågor. Nej, så förhåller det sig inte. Jag har tagit fel.
Färgerna kommer från ovan, och reflekteras i dimman.

Se upp! Se upp! Hela skyn flammar! Färger som ej tidigare
kan ha setts av varken människor eller demoner. Lågorna
rör på sig, de beblandar sig med varandra och färgerna
byts ut och arrangeras om. De är så ljusstarka att mina
ögon tåras, även fast de verkar mycket avlägsna. 

Nu har de börjat snurra, cirkulera in och ut, och virvla
i intrikata mönster och former. Ljusen tävlar mot var-
andra, ett kalejdoskop av skönhet från en annan värld.

Jag har gjort en upptäckt. Det finns inget att frukta i
ljusen. De utstrålar kraft och välvilja, nästan munterhet.
Men deras styrka är så rå att den gör ont.

Framför mina ögon virvlar de sig närmare och närmare,
en miljon kilometer varje varv. Miljoner mil i ljusets
hastighet. Det är själva ljusets kärna. Under det smälter
dimman ihop till en diamant av strålande ånga, med
regnbågens alla färger i ett tusenfalt spektra.

Jag kan se gatorna. De är fulla av människor! Ljusen
kommer närmare. De är runt mig i alla håll. Jag är 
omringad. Jag…

Meddelandet avbröts abrupt. Linan till Xebico hade dött. Skrivmaskinens rullar stod nu stilla framför mina ögon, och i lampans gröna sken regnade inte längre bokstäverna fram på sidan. Rummet tycktes fyllas av en gravallvarlig tystnad, en kraftfull och nästan imponerande stillhet. Jag såg ned på Morgan. Hans händer hade fallit orörliga längs hans sidor, och hans kropp tycktes ha säckat ihop på ett onaturligt sätt. Jag vände tillbaka lampan mot hans ansikte, och lyste upp det. Hans ögon stirrade tomt framåt.

Med en plötslig illavarslande känsla tog jag ett steg framåt och anropade Chicago på linan. Efter någon sekund kom deras svar över högtalarna. Och något stämde inte. Chicago uppgav att lina två inte hade använts alls under natten.

– Morgan, ropade jag.

– Morgan, vakna! Det är inte sant, någon har bluffat oss. Varför…

I min iver hade jag gripit tag om hans axlar. Han kropp var helt kall. Morgan hade varit död i timmar. Kunde hans avstängda hjärna och automatiska fingrar ha fortsatt att skicka meddelanden från andra sidan, till och med efter att han passerat den?

Det kommer jag aldrig få veta, för jag ska aldrig mer jobba nattskiftet. Leta i vilken atlas du vill, du kan inte hitta staden Xebico. Vad det än var som dödade John Morgan så kommer det för evigt att förbli ett mysterium.

Tjugo år senare, i slutet av 40-talet, hade världen förändrats. Gamla Ryssland hade förvandlats till Sovjetunionen. Det var diktatur, där man inte fick säga eller tänka något fientligt mot staten. Gjorde man det ändå, kunde det hända att man försvann.

Vad hände med Sovjets fångar som man aldrig såg till igen? I berättelsen om det ryska sömnexperimentet, som är skriven av en okänd författare och har funnits på nätet sedan senast 2009, får vi en möjlig – och skrämmande – förklaring.

På det sena 40-talet höll ryska forskare med hjälp av en experimentell stimulerande gas fem personer vakna i femton dagar. Eftersom gasen var giftig i högre koncentration hölls personerna instängda och isolerade i ett utrymme där deras syrenivå kunde mätas. Detta var innan övervakningskamerornas tid, så det enda sättet forskarna kunde undersöka vad som hände i utrymmet var genom mikrofoner och ett par decimetertjocka glasventiler. I deras utrymme hade de fem utrustats med böcker, obäddade fältsängar, rinnande vatten och toaletter samt nog med frystorkad mat för att de skulle kunna överleva i en månad. Försökspersonerna var politiska fångar som under andra världskriget fällts som statens fiender.

Allt gick bra de första fem dagarna, och fångarna klagade knappt eftersom de hade fått falska löften om friheten om de deltog i testet och lät bli att sova på 30 dagar. Deras konversationer och sysselsättningar övervakades, det noterades att de pratade allt mer om traumatiska händelser under deras uppväxt, och efter fyra dagar blev tonläget mycket mörkare. Efter fem dagar började de klaga över situationen och de händelser som lett dit, och började dessutom visa upp tecken på svår paranoia. De slutade prata med varandra och började istället viska med mikrofonerna och mot glasgluggarna. Konstigt nog verkade alla tro att de kunde vinna forskarnas förtroende genom att förråda de kamrater de var infångade tillsammans med. Först trodde forskarna att detta var en effekt av gasen…

Efter nio dagar började den första vråla. Han sprang av och an i kammaren och gallskrek allt av full lungkapacitet, tills han inte längre kunde utbrista i annat än sporadiska skrin. Forskarna slog fast att han rent fysiskt hade slitit ut sina stämband. Det mest överraskande med detta var att de andra försökspersonerna knappt brydde sig. De fortsatte viska med fönsterrutorna och mikrofonerna, ända tills ännu en av dem började skrika. Då började de två som ännu var tysta istället riva sönder böckerna, smörja in sidorna med sin egen avföring och sedan täcka fönstren med dem. Vrålandet slutande tvärt.

Så även viskandet med mikrofonerna.

Tre dagar till förflöt. Forskarna kontrollerade mikrofonerna en gång i timmen för att försäkra sig om att de fungerade, eftersom det var omöjligt att de fem personerna där inne inte gav ifrån sig några ljud alls. Syreskonsumtionen i kammaren visade på att samtliga levde. De andades till och med så mycket som man bara gör under mycket stora fysiska ansträngningar. På den fjortonde dagens morgon gjorde forskarna något de hade sagt att de skulle låta bli, nämligen använde sin telekommunikationsutrustning för att kontakta de inne i kammaren och förhoppningsvis få ett svar från försökspersonerna, som de var rädda hade antingen dött eller blivit grönsaker.

De ropade ut: ”Vi kommer nu öppna kammardörrarna för att kontrollera mikrofonerna. Gå iväg från dörrarna och lägg er på golvet, eller så skjuter vi. Fullständigt samarbete kommer innebära att en av er befrias omedelbart.”
Till deras stora förvåning hörde de en ensam röst svara: ”Vi vill inte längre befrias.”
Nu utbröt en debatt mellan forskarna och representanterna för militären, vars pengar hade använts för att bekosta experimentet. Eftersom de inte kunde få några fler reaktioner över telekommunikationssystemet bestämde man sig till slut, under den femtonde dagen, för att öppna kammaren.

De började med att tömma den på gas och fylla den med frisk luft istället, men då började klagomål höras ur mikrofonerna. Tre olika röster började böna och be, som om det var för deras närståendes liv, om att gasen skulle sättas på igen. Kammaren öppnades och soldater sändes in för att hämta försökspersonerna, som började vråla högre än någonsin. Soldaterna började också skrika när de såg vad som fanns inuti. Fyra av de fem försökspersonerna levde fortfarande, även om man svårligen kunde kalla det skick de befann sig i för ”levande”.

Ingen hade rört de senaste fem dagarnas matransoner. Av den döde försökspersonens kropp hade stora köttstycken tagits och proppats in i kammarens avlopp, så decimeterdjup vattensamling täckte golvet. Eller tja, hur mycket av vätskan som var vatten och hur mycket som var blod avgjordes aldrig. Alla fyra ”överlevande” hade fått stora bitar av musklerna och huden bortslitna från kroppen. Skadorna där, och de blottade benpiporna på deras fingertoppar, indikerade på att skadorna åsamkats med bara händerna, och inte med tänderna som forskarna först trodde. En närmare undersökning visade på att de flesta, om inte alla skador var självförvållad.

De inre organen i buken, under bröstkorgen, hade hos alla fyra försökspersoner rivits ut. Hjärta, lungor och diafragma satt kvar, men huden och det mesta av musklerna på revbenen var bortslitna och lungorna syntes genom revbenen. Samtliga blodkärl och organ var intakta, de hade bara tagits ur och placerats på golvet så de låg spridda runt de utrensade kropparna. Matsmältningen hos alla fyra såg ut att fortsätta, och saker försökspersonerna hade ätit processades. Det visade sig snart att dessa saker var deras egna kött.

De flesta soldaterna på plats var ryska specialstyrkor, men många av dem vägrade att återvända in till kammaren för att hämta försökspersonerna. De i sin tur skrek om att bli lämnade i fred i kammaren, och de varierade mellan att tigga om, och att kräva, att gasen skulle sättas igång igen så de inte skulle somna.

Till allas stora förvåning kämpade försökspersonerna hårt mot att bli hämtade ur kammaren. En av de ryska soldaterna dog efter att hans hals slitits sönder, en annan bars iväg svårt skadad efter att en försöksperson rivit av hans ena testikel och bitit sönder en artär i hans ben. Ytterligare fem soldater förlorade livet, inräknat de som begick självmord under veckorna efter incidenten.

I kampen sprack av försökspersonernas mjälte, och han förblödde i det närmaste omedelbart. De medicinska forskarna hade försökt ge honom lugnande medel, men det visade sig omöjligt. Trots att han hade fått mer än tio gånger så mycket morfin som en människa ska kunna klara av slogs han som ett skadat djur, och bröt revbenen och en arm på en av doktorerna. Hans hjärta fortsatte slå i två hela minuter, även så efter att han förblött att det fanns mer luft än blod i hans ådror. Till och med efter att hans hjärta hade slutat slå fortsatte han skrika och slå omkring sig i ytterligare tre minuter, vilt kämpande för att attackera alla i närheten och skrikande ordet ”MER” om och om igen. Men han blev svagare och svagare tills han tystnade.

De tre överlevande försökspersonerna spärrades fast hårt och flyttades till ett sjukhus, allt medan de två vars stämband ännu fungerade fortsatte att be om mer gas, så de skulle hålla sig vakna.

Den svårast skadade av de tre togs till sjukhusets enda operationsrum. Under processen då han förbereddes för att få sina organ flyttade tillbaka in i kroppen igen upptäcktes det att även han var i princip immun mot de lugnande medlen han hade givits. När han fick dem började han kämpa vansinnigt mot sin fastspänning, och lyckades trots att en 90 kilo tung soldat höll i hans arm slita sig igenom ett decimetertjockt läderband. Det behövdes däremot bara lite mer sövande medel än vanligt för att han skulle somna, och sekunden hans ögonlock började fladdra och stängas slutade hans hjärta slå. I obduktionen av honom visade det sig att hans blod innehöll tre gånger så mycket syre som det normala. De muskler som fortfarande satt kvar på hans ben var illa slitna, och han hade brutit nio ben i striden mot att bli fastspärrad. De flesta ben hade brutits av kraften i hans egna muskler.
Den andra överlevaren var den första i gruppen att börja skrika, och eftersom hans stämband nu var förstörda kunde han varken be om gas eller säga emot att bli opererad. Hans enda reaktioner var att våldsamt skaka på huvudet när någon närmade sig med smärtstillande gas. När någon motvilligt föreslog att de skulle operera på honom utan lugnande nickade han däremot, och under den sex timmar långa processen då hans inre organ placerades tillbaka och det som fanns kvar av hans hud syddes på igen reagerade han i överhuvudtaget inte. Kirurgen som ledde operationen upprepade gång på gång att det borde vara medicinskt möjligt för patienten att överleva detta. En förskräckt sjuksköterska sa senare att hon hade sett patientens mun krökas i ett leende flera gånger när deras blickar möttes.
När operationen var över tittade försökspersonen på kirurgen och började väsa ljudligt i ett kämpande försök att prata. Kirurgen antog att han ville säga något av stor vikt, så han hämtade en penna och papper så patienten kunde skriva ner det.

Budskapet var enkelt: ”Fortsätt skära.”

De sista två försökspersonerna genomgick samma operationer, båda utan att ta något smärtstillande. De fick dock ett förlamande ämne injicerat, eftersom kirurgerna fann det omöjligt att utföra ingreppen då de skrattade oupphörligen. Efter att ha paralyserats kunde de bara följa kirurgen och forskarna som övervakade processen med ögonen. På onormalt kort tid lämnade det paralyserande ämnet deras system, och ögonblicken de började kunna prata igen bad de om mer av gasen från kammaren. Forskarna försökte fråga varför de hade åsamkat sig själva så mycket skada, varför de hade slitit ut sina egna inre organ, och varför de ville ha mer av gasen.

Det enda svaret de fick var: ”Jag måste förbli vaken.”

De tre kvarvarande försökspersonernas fastspänningar förstärktes, och de placerades i kammaren igen i väntan på att ett beslut om dem skulle fattas. Forskarna, som stod inför vreden från de militärer vars pengar hade bekostat de nu misslyckade experimenten, övervägde att helt enkelt avliva dem. Men den ansvariga officeren på plats, en f.d. KGB-agent, såg istället potentialen i att börja ge dem gasen igen. Forskarna kom med bestämda invändningar men kördes över.
Då försökspersonerna förbereddes för att återigen bli instängda i kammaren kopplades de till en EEG-maskin, och fick mjukare bojor för en längre tids fastspänning. Till allas överraskning slutade de dock kämpa emot samma sekund som de förstod att de skulle få återvända in till gasen. Det var vid det här laget uppenbart att de kämpade för att inte falla i sömn. En av de som fortfarande kunde prata hummade oavbrutet högt för sig själv, den stumme spände istället sina ben i tur och ordning för att ha något att fokusera på. Den sista mannen höll upp sitt huvud från kudden och blinkade intensivt. Han var den förste att kopplas till EEG-maskinen, och forskarna såg med stigande förvåning hur hans hjärnaktivitet ibland fullständigt upphörde. Det såg ut som att han gång på gång blev hjärndöd, men sedan återgick aktiviteten till det normala. Eftersom forskarna stod samlade kring pappret där linan för hans hjärnaktivitet åkte upp och ned blev en ensam sjuksköterska det enda vittnet till hur hans huvud föll till kudden och hans ögon slöts. EEG-maskinen visade på en gång aktiviteten hos någon i djupsömn, och sedan, samtidigt som hans hjärta slutade slå, en sista rak lina.

Den enda kvarvarande försökspersonen som kunde prata började nu skrika om att han skulle föras in i kammaren igen. Hans hjärnvågor upphörde på samma periodiska sätt som hos den nyss döde. Då gav officeren order om att stänga in den skrikande mannen och hans stumme kamrat i kammaren tillsammans med tre forskare. En av forskarna som skulle stängas in drog då officerens pistol, sköt honom mellan ögonen, och vände sig sedan till den stumme och sköt honom i huvudet med.

Medan resten av kirurgerna och forskarna flydde riktade han sedan pistolen mot den sista försökspersonen, som fortfarande var fastspänd vid sin säng. ”Jag tänker inte bli inlåst tillsammans med dessa varelser! Inte med er!”, skrek han till mannen i sjukhussängen. ”VAD ÄR DU?”, frågade han. ”Jag måste få veta!”

Försökspersonen log.

”Gick det så snabbt att glömma?”, frågade han. ”Vi är ni. Vi är vansinnet som hägrar inom er alla, som i varje ögonblick tigger om att befrias. Vi är det du gömmer för dig själv varje gång du somnar. Vi är det som ni tystar och fryser när ni inträder den sömnens himmel vi blivit utjagade från.”

Forskaren tvekade. Sedan siktade han mot försökspersonens hjärta och sköt.
Med en svag hostning, samtidigt som hans EEG-maskin visade en rak linje, utstötte han:

”Så…nära…befrielsen…”

Du har lyssnat på Creepypodden, med mig, Jack Werner. Länkar till de historier vi läser upp finns på vår hemsida på sverigesradio.se.

Dramaturg är Ludvig Josephson, och producent är Caroline Bratt Pouron. Om du vet en spökhistoria från internet som du vill höra här i podden, eller om du har en egen upplevelse att berätta om, mejla oss på creepypodden@sverigesradio.se. Om du vill höra någon av berättelserna igen, eller ett tidigare avsnitt, gå in på vår hemsida på sverigesradio.se. Vi finns på Facebook, där vi heter Creepypodden. Tack för att du lyssnat.