Avsnitt 100, del 1: HOIN

Bland det bästa – och värsta – jag vet med att jobba med den här podden är svaren jag får om jag frågar er som lyssnar om era favoritavsnitt. Det är det bästa jag vet eftersom det alltid ändå vittnar om att något positivt kommit ur podden, när ni berättar om vilka berättelser det är vi berättat som ni aldrig glömmer och att vi kunnat underhålla och skrämma er, vyssja er till sömns och ge er något att slappna av med när ni är stressiga eller mår dåligt, inspirera och aktivera er. Det värsta är att ni ofta som favoriter nämner avsnitt vi gjorde för länge sedan, de avsnitt som var bland våra första, och att det ibland känns hopplöst att uppnå samma nivå. Att vi var som allra bäst en kort sekund i början av det här arbetet, för länge sedan. Framför allt ett avsnitt återkommer ofta som er favorit. Det som utkom den sjätte juli 2015 och handlade om barn med svarta ögon. Det första avsnittet vi gjorde. Ni är många som, trots att vi gjort 99 avsnitt sedan dess, fortfarande håller det som allra högst. Och tro mig – det vi arbetar för varje dag med den här podden är att bli lika bra som den gången ni tyckte vi var som allra bäst. Det kommer alltid vara målet.

Signaturmelodi

Ni lyssnar på Creepypodden med mig, Jack Werner, och idag fyller Creepypodden 100 avsnitt. Det har varit en fantastisk resa, och än är den inte över. För att fira vår födelsedag har jag den stora äran att presentera en historia större än någon vi någonsin berättat förut. I somras började Andreas Ericson, politisk debattör och före detta tidningsredaktör, plötsligt berätta en historia på Twitter. Människorna som följde honom kliade sig i huvudet allt eftersom den fortsatte – vad var det här? Vad hade Andreas stött på? Hur djupt hade han grävt? Och vad betydde det hela? Han fortsatte berätta sin historia under månaderna som följde, alltid på samma sätt: i lång tråd efter tråd, varje gång oförutsett och plötsligt på Twitter, och vi som läste berättelsen blev allt fler. Redan efter några trådar hörde jag av mig med en fråga till Andreas: När du är klar med det här, får jag återberätta din historia i Creepypodden då?

Han var först tveksam. Sedan sade han ja.

Hans historia är lång. Den är faktiskt så lång att vi, för första gången i Creepypoddens historia, delar upp den i fem olika avsnitt. För att fira vår 100 avsnitts-dag kommer här första delen, och varje måndag i fyra veckor framöver kommer vi släppa de följande fyra delarna. Samtidigt kommer vi köra på med vanliga avsnitt varannan vecka, så nästnästa måndag kan ni alltså se fram mot både ett vanligt poddavsnitt och en ny del i serien som har namnet: “HOIN”.

“HOIN” läses av Ludvig Josephson.

Kapitel 1:

i slutet av 1980-talet omorganiserades marinens ka-brigader till så kallade marinbrigader. de kom bara att finnas i några år innan kalla kriget tog slut och invasionsförsvaret skrotades.

i den årskull som ryckte in på ka1 i augusti 1993 utbildades flera förband som skulle tillföras det som kallades marinbrigad södertörn.

bland dem en mätpluton som hade till uppgift att stödja eldledningen för de rörliga robotförbanden som skulle bekämpa fientlig landstigningar runt nynäshamn. den andra veckan i november låg plutonen ute i fält.

natten mellan den 11 och 12 november befann sig två av de värnpliktiga på långudden, en smal udde som skjuter ut från ön järflottas södra del.

de bör enligt de uppgifter de lämnat i efterhand ha intagit sin position vid ett observationsvärn ungefär 50 meter från vattenbrynen på uddens östra sida strax före klockan 23.

enligt förbandets krigsdagbok blåste kuling från sydostlig. det hade regnat sedan lunchtid och temperaturen var klockan 22 4,4 grader. vinden skulle komma att tillta under natten och det gick relativt grov sjö.

ungefär halv tolv på kvällen hörde en av de värnpliktiga vad han senare skulle beskriva som ”ett slags brus i diskant”. han jämförde det med ljudet man i hans barndom kunde höra i samband med ”myrornas krig” på tv.

strax efter förklarade hans kamrat att denne behövde lämna värnet för att urinera. det exakta ordväxlingen – som har visst intresse i sammanhanget löd som följer.

”fan, jag behöver pissa.” den andre värnpliktige säger då ”halka inte i sjön bara” och får svaret: ”nej, det är bättre nu”.

trots att han har blivit frågad åtskilliga gånger har den värnpliktige dels försäkrat att han är säker på att den sista repliken löd just så, samt att han inte vet vad den syftar på. inget i deras tidigare samtal hade handlat om något som kunde bli ”bättre”.
jag vill av skäl som kommer framgå inte avslöja namnet på den värnpliktige som berättat historien. vi kan kalla honom ”j”.

efter att kamraten lämnat posteringen berättar j att han under en period känner sig ”slö och omtöcknad”. han kan dock inte redogöra närmare för detta tillstånd eller hur länge det varade.

inte heller finns några uppgifter om att han kunde minnas när och på vilket sätt kamraten återvänt. men vi vet att han gjorde det eftersom j kan berätta om ett senare samtal mellan dem.

här finns också en överraskande exakt tidsangivelse. ”sexton minuter över ett på natten” ska den starka vinden ”i det närmaste upphört”.

därefter finns ytterligare en överraskande kommentar i de utskrivna förhör jag har tagit del av, tyvärr inte heller det något som ”j” vid senare samtal kunnat förklara närmare. han säger där att ”natten var ju varm, det var som vid eldarna”.

därefter ska någon gång under natten kamraten ytterligare en gång ha lämnat värnet. det märkliga är att denna utflykt ska ha föregåtts av en konversation som var mycket lik den som föregick den första.

faktum är att de ska vara identiska så när som på ett ord. kamraten ska ha sagt ”fan, jag behöver kissa” och alltså bytt ut det mer vardagliga ordet ”pissa”.

rimligtvis bör också j fått frågan om hur det kom sig att han använde exakt samma ord (”halka inte i sjön bara”) och varför han inte reagerade på kamratens snarlika svar (”nej, det är bättre nu”) men något spår av detta finns inte i utskriften.

nästa uppgift vi har är att j och kamratens avlösning anländer i gryningen – 06.30 enligt förbandets dagbok – och då finner j ensam i värnet. då ska den andre alltså varit borta i ungefär fyra och en halv timme.

j ska enligt uppgift ha varit ”trött och likgiltig” och bara förklarat att den andre gett sig ut för att kissa och därefter inte återkommit. när ansvarigt befäl fick höra talas om detta ska resten av gruppen ha beordrats leta igenom udden.

frampå förmiddagen meddelades bataljonschefen och en skallgångskedja arrangerades. orsaken var att det dåliga vädret med grov sjö och regn bedömdes ha gjort klipporna hala och därför att ett olyckstillbud inte kunde uteslutas.

under dagen frågade också ansvariga befäl runt bland manskapet och att den värnpliktige skulle försvunnit frivilligt – helt enkelt tagit bondpermis – bedömdes som otroligt. han bedömdes vara en motiverad och plikttrogen soldat.

inte heller kunde man förklara hur han i så fall skulle kunnat lämna ön. fritidsbefolkningen är begränsad och eftersom det var sent på säsongen var båtarna upptagna. den hårda sjön och kalla vattnet lockade heller knappast till en simtur till fastlandet.

därför bedömdes risken för ett verklig olycka som stor och ytterligare manskap färjades över till järflotta för att delta i sökandet.

den värnpliktige hittades i skymningen. kroppen var inkilad i en klippskreva som nästan ute vid uddens spets. den befann sig en dryg meter ovanför vattenlinjen, men hade av allt att döma legat i vattnet.

inte heller den här personens namn vill jag avslöja i det här läget, så vi kan kalla honom ”f”. f var alltså avliden. han transporterades med en av förbandets 200-båtar till varvet vid sågsten. i samband med detta larmades polis och räddningstjänst.

under kvällen gjordes också en anmälan till ansvarig detalj vid ka1. tjänstgörande befäl fick skriva rapporter och de inblandade värnpliktiga avbröt övningen och fördes tillbaka till rindö.

det är i huvudsak från den utredningen jag har fått tillgång till den information jag delgett här. men för några år senare fick jag av en slump ta del av en annan källa som gjorde att händelsen i alla från mitt perspektiv förvandlades från tragisk olycka till något annat.

men mer om detta senare.

både ”f” och ”j” var födda 1973. det skulle visa sig att den avlidne f hade en yngre syster som var jämnårig med mig och alltså i 40-årsåldern idag. genom en serie händelser som jag tyvärr inte kan gå in på fick jag i början av 2017 kontakt med henne.

vi kan kalla henne ”k”. k har levt ett stundom turbulent liv och lever idag på sjukersättning. hon kan nog definieras som missbrukare och tillbringar en stor del av sin tid på en krog som ligger centralt i den stockholmsförort där hon är bosatt.

det var också på den krogen jag träffade henne för första gången. vi hade haft telefonkontakt och efter flera försök hade jag lyckats övertala henne att ses. på telefon hade hon varit tillknäppt men när vi väl sågs pratade hon öppet.

det var en regnig februaridag och jag var föräldraledig. jag hade bett min pappa ta hand om min yngsta dotter för att jag skulle få tillfälle att prata med k.

det hon kunde berätta var i korthet följande: för familjen hade givetvis f:s död varit ett hårt slag. händelsen hade också satt igång en kedjereaktion som bidrog till fler problem. föräldrarna tycks ha gått upp i att försöka få klarhet i sonens öde.

i synnerhet fadern ska ha blivit närmast rättshaveristisk i sitt sökande efter förklaring. föräldrarnas äktenskap upplöstes några år senare på grund av de konflikter detta lett till.

själv hade hon varit 16 när hennes storebror dog. hon hade den hösten börjat gymnasiet, men i samband med händelsen hade hon börjat vara frånvarande från skolan. så småningom kunde hon vara borta i veckor och på våren hoppade hon slutgiltigt av sin utbildning.

när föräldrarna separerade flyttade hon tillsammans med mamman till den förort hon fortfarande är bosatt i. där fick hon ett helt nytt umgänge. här var hon vag men jag förstod att detta innebar att hon så småningom kom att ingå i kretsar kring några av stockholms ”porrklubbar”.

vid denna tid kunde en serie våldsdåd kopplas till just den verksamheten och i tidningarna talades det om ”porrkriget”. uppenbarligen befann sig k nära dessa händelser och hon ska som 17-åring inlett ett förhållande med en betydligt äldre man.

jag berättar detta eftersom det i ett senare skede skulle visa sig relevant för händelserna. i vilket fall som helst kunde k berätta följande om själva händelsen på långudden.

till en början tycks stor förvirring ha präglat reaktionerna. ingen förstod egentligen vad som hade hänt. j:s märkliga berättelse togs som intäkt på någon form av förvirring och det tycks som att man misstänkt att han på något vis varit inblandad i f:s död.

men efter några dagar verkade saken – åtminstone från försvarets sida – ha klarnat. det genomfördes någon form av undersökning på plats och i det observationsvärn där f och j tillbringat natten gjorde man vissa fynd.

bland annat ett paket marlboro light med 16 cigaretter kvar. tre stycken delvis trasiga cigaretter som låg fritt på marken samt ett paket så kallade rullpapper av märket rizzla.

slutsatsen gav sig därmed så att säga av sig själv. f och j hade varit påverkade av cannabis under natten. detta skulle förklara såväl j:s osammanhängande historia som att f förvirrat sig ut på klipporna och sedan fallit och skadat sig så svårt att han avlidit.

det var dock en förklaring som f:s familj inte accepterade. det gjorde heller inte k när jag pratade med henne mer än 20 år efter händelserna. hon ansåg att historien var helt osannolik och hade en del goda argument för det.

det fanns helt enkelt inget som talade för att f och j någonsin använt narkotika. båda var typiska ”nördkillar” som absolut inte hade för vana att festa eller använda droger.
de hade på våren tagit studenten från teknisk respektive naturvetenskaplig linje med goda betyg och siktade båda på att övergå till universitetsstudier. de hade båda visserligen någon gång druckit alkohol, men då mycket måttligt.

vidare hade båda en bakgrund som idrottare på hög nivå, den ena som handbollsspelare och den andre som friidrottare. och även om de lagt ner sin elitsatsning ägnade de fortfarande mycket tid åt träning.

det kunde visserligen invändas att många ungdomar vill testa nya saker och att värnplikten innebär nytt umgänge och nya vanor. mot det talade att ingen av de övriga värnpliktiga som tjänstgjort tillsammans med j och f ville medge att de tagit droger eller droger förekom i gruppen

man behöver förstås inte tro på dem, men de var samtliga av f och j typ. utbildningen var fysiskt och mentalt krävande och bara de mest motiverade mönstrande hade tagit ut till den. vid en närmare undersökning kunde inte någon form av missbruk knytas till någon av pojkarna.

k uttryckte alltså starka tvivel mot att hennes bror skulle ha börjat intressera sig för narkotika under tiden som värnpliktig. liknande uppgifter hade jag från annat håll. jag talade med några tidigare befäl som visserligen villigt medgav att regementets värnpliktiga inte alltid var guds bästa barn och att narkotika absolut kunde ha förekommit i vissa kretsar, men den grupp som j och f tillhörde räknades absolut inte till det segmentet.

utbildningen hade pågått i tre månader när olyckan inträffade och det absolut ingenting som talade för missbruk under den perioden.

k kunde också bekräfta en annan sak som jag tidigare fått höra från en annan källa. j:s pappa hade tagit mycket illa vid sig av anklagelserna om droganvändning och kämpat för sin sons skull. han hade också varit läkare och krävt att vissa prover skulle tas på sonen.

cannabis lämnar ju som bekant spår i kroppen en tid efter användandet. i synnerhet en längre tids bruk kan detekteras via urin- eller blodprov långt efteråt. även enstaka användning kan i efterhand påvisas, även om osäkerheten ökar med tiden.

såväl urin- som blodprov togs genom faderns försorg på j. det gjordes även en håranalys – en metod som vid den här tiden inte var lika utvecklad som idag. resultatet av samtliga test var att någon narkotikaanvändning inte kunde påvisas hos j.

ovanstående är information som k lämnade till mig vid vårt första möte. jag kunde senare få det mesta bekräftat. så här långt in i vårt samtal hade hon dock hunnit konsumera en del öl och blivit ganska berusad.

då träffade hon också några bekanta på krogen och blev mer intresserad av umgänget med dem än att svara på mina frågor. därför kom jag inte så mycket längre vid det tillfället. (dessutom ville jag inte utsträcka min pappas tid som barnvakt onödigt mycket)

jag hade dock fått k:s telefonnummer och vi blev samtidigt vänner på facebook så min plan var att återuppta kontakten i närtid. tyvärr kom nästa möte att dröja längre än jag trott och hoppats.

Kapitel 2:

anledningen till att jag har lyckats få fram en del information om den här händelsen är egentligen rena tillfälligheter. tur, en viss lokalkännedom samt nördintresse sedan tidigare.

jag nämnde tidigare att de båda värnpliktiga som drabbades av de otäcka händelserna på långudden senhösten 1993 kunde beskrivas som ”typiska nördkillar”. det finns anledning att förklara det där lite ytterligare.

den unge man jag kallar j har jag – av skäl som kommer framgå – inte haft möjlighet att lära känna så väl som jag velat, men kontakter med människor som kände ”f” – pojken som dog den där natten – har varit lättare.

j och f kände alltså inte varandra innan de ryckte in, men när jag försökte gräva i deras bakgrund fann jag några påfallande likheter. krigsarkivet gav mig de första ledtrådarna.

alla unga män som mönstrade på 1990-talet genomgick en serie tester, bland dem ett så kallad ”i-test”, i:et står för ”inskrivning” men tolkas allmänt som ”intelligens”. det rör sig alltså om ett slags begåvningstest för att sålla ut unga män för mer kvalificerade tjänster.

det är givetvis ingen allmänt tillgänglig information, men på – vi kan kalla det omvägar – fick jag reda på att både f och j skrev ett resultat som placerade dem i den grupp som ligger två standardavvikelser över den genomsnittliga begåvningen för hela populationen.

det är i sig inte särskilt märkvärdigt, ungefär två procent av varje årskull hamnar i den gruppen – jag själv gjorde det när jag mönstrade några år senare. däremot sker ibland att en del mönstrade tas ut för ytterligare test.

det kan exempelvis handla om uttagning till särskilt krävande tjänster som kustjägare eller sådana som kräver en särskild begåvning som exempelvis tolkskolan. så långt är det heller inget konstigt.

det som däremot gjorde mig – och den arkivarie vid krigsarkivet som hjälpte mig med att leta information kring detta – var att den grupp värnpliktiga som j och f tillhörde också hade sorterats fram via ett omfattande testbatteri.

det här var ingen allmänt tillgänglig information ens för de anställda på krigsarkivet, men jag och arkivarien lyckades så att säga ”bakvägen” ungefärligen spåra vad som hänt via att utgå från vissa hänvisningskoder och referenser som alla handlingar på arkivet har.

både j och f hade fått en personalkategorikod som normalt inte omfattar värnpliktiga. men tack vare den kunde vi spåra dem i andra dokument där deras namn inte fanns med. slutsatsen av detta var att de båda unga männen under början av 1993 genomgått ytterligare utvärdering.

båda hade genomgått ett betydligt mer kvalificerat begåvningstest än det som normalpopulationen stöter på, ett som bättre kan undersöka den ”yttersta svansen” av en normalfördelning.

då pratar vi inte två standardavvikelser länge utan i j:s fall 4 och i f:s 4,5. det sista motsvarar i en normalfördelning ungefär en på 150 000 eller översatt i värnpliktsverkets terminologi – en mönstrande ung man vart tredje år.

f hade alltså en begåvning som färre än hundra andra levande svenskar hade. och det hade försvaret uppenbarligen varit intresserad av att ta reda på.

besöken på krigsarkivet blev ganska täta under mars 2017. f:s syster k gick inte att få tag på och själv var jag fortfarande föräldraledig. pappa fick rycka in som barnvakt en hel del.

tyvärr fick jag lite senare under våren veta att den arkivarie – jag har bestämt mig för att inte nämna hennes namn här – tagit en tidig semester redan i maj och tyvärr inte kunde hjälpa mig ytterligare. utan hennes hjälp var det svårt att komma vidare.

jag bestämde mig för att pröva en annan väg. att värnpliktiga förolyckas är i sverige lyckligtvis inte helt vanligt, det rörde sig under den här tiden om några få fall årligen. därför fanns det all anledning att tro att media hade uppmärksammat händelsen.

för den här händelsen låg lokaltidningen i nynäshamn bäst till. jag gick helt enkelt till kb och kollade igenom tidningen från perioden. de hade inte skrivit något om händelsen, men tidningar skriver ju inte om allt de får reda på.

jag kollade upp namnet på de reportrar som i början av 90-talet verkade ha stått för den allmänna bevakningen i tidningen. vid den tiden var lokaltidningarna fortfarande ganska välbemannande. det blev tre namn att gå vidare på.

det blev en hel del googlande och koll i register men till slut hade jag spårat dessa. en vilade sedan millenieskiftet på skogskyrkogården. en jobbade numera som kommunikatör på huddinge kommun och mindes ingenting av någon död värnpliktig.

den tredje mindes däremot så mycket mer och det var nu det började bli konstigt på riktigt.

Kapitel 3:

eller ”mindes mycket” är kanske fel ord. det han hade att berätta var kanske inte direkt vad vi i vanliga fall associerar med ”minnen”.

att besöka en livstidsfånge i sverige är inte helt okomplicerat. även om de sitter på sitt artonde år. normalt måste man ha någon typ av relation med den intagne.

givetvis får de träffa utomstående om det exempelvis handlar om journalistik, men det gjorde det inte nu. i alla fall inte än. det handlade snarast om en personlig nyfikenhet från min sida. eller något som i alla fall börjat som nyfikenhet.

efter lite mejlande och intygsskrivande (med benäget bistånd av gamla kontakter) lyckades jag i alla fall utverka ett tillfälle för besök. hans egna mejl hade varit intetsägande och han hade låtit förstå att allt han hade att berätta skulle ske mellan fyra ögon.

anstalten han sitter på ligger i södra sverige, men jag tänker inte vara mer precis än så. jag tog bilen dit själv efter att ha lämnat familjen på astrid lindgrens värld. formaliteterna klarades av ganska snabbt och vi lämnades ensamma i ett besöksrum.

i början pratade vi allmänt. han verkade märklig opåverkad av det långa frihetsberövandet. det var svårt att sätta den timide äldre mannen ihop med detaljerna i domen och fup:en. för ett ögonblick kände jag svindel: tänk om han satt här oskyldig!

men den villfarelsen tog han snabbt ur mig när han plötsligt bytte samtalsämne. ”och du är här för att…” sa han frankt. det lät som en fråga men var inte det för innan jag hann säga något mer fyllde han på med ett konstaterande.

”du är här för att fråga varför jag på natten den 18 februari 1995 bröt mig in hos två äldre människor jag aldrig tidigare träffat och med ett jaktgevär sköt ihjäl dem i deras egen säng.”

han sa det så fullkomligt sakligt. så lidelsefritt. konstaterade ett faktum, utan spår av någon känsloyttring. för en sekund hisnade det. fan, han är galen på riktigt, tänkte jag. han kommer att försöka angripa mig nu. vad fan gör jag?

men han förblev sittande. rörde inte en muskel. kanske var de smala, ljusa läpparna formade till ett leende. han såg på något vis nästan ömsint ut. och rösten var mild när han fortsatte.

”och du vill också veta varför jag därefter släpade deras kroppar ut till min egen bil, stuvade in dem i bagageluckan och därefter körde 43 kilometer till en brygga där jag lyfte över dem till en båt och gav mig ut på havet en natt i februari.”

han var tyst en stund. det var ljust i rummet. utanför fönstret rasade en julidag lika barnsligt vacker som en sådan kan bli. jag tänkte ett ögonblick på mina barn på astrid lindgrens värld. hur samma sol också sken här.

”och framför allt undrar du” fortsatte han lugnt, ”varför jag därefter tog mig i land på en liten holme, på något vis lyckades släpa dem över klipporna till en liten betongbunker från andra världskriget där jag vräkte ner dem på stengolvet och därefter skar bort deras könsorgan.”

vi satt tysta en stund. jag hade ju vetat men ändå var det en grotesk upplevelse att höra orden från hans egen mun. jag hade ju läst den rättsmedicinska undersökningen, den osteologiska analysen som talade om ett skarp föremål mot det som var kvar av os pubis.

jag hade ju själv hört honom erkänna för polisen. om hur märkligt motståndskraftigt han tyckt mannens mjukdelar varit när han med sin kniv gröpt ner i ljumskarna för att – som han uttryckte det – ”få loss allt i ett stycke”.

han besparade mig de detaljarna nu. han förstod väl att jag läst allt. som om han anade hur illa berörd jag blivit fortsatte han tala. fortfarande samma milda röst, men orden kom lite fortare.

”en sak kan jag säga, och det sa jag redan under den rättpsykiatriska utredningen. jag gjorde det inte för att jag går igång på sådant. jag är ingen thomas quick eller vad han nu kallar sig numera. det var inget sånt.”

”nej, jag vet.” sa jag. sedan fick jag harkla mig för rösten bar inte riktigt. ”du sa bara att du gjorde det för att du var tvungen. det var det enda du sa. under hela utredningen. under hela rättegången. du var tvungen.”

han nickade. ”så nu undrar du varför en medelålders journalist på en lokaltidning som aldrig tidigare begått något brott en dag, eller natt snarare, plötsligt bestämmer sig för att genomföra ett bestialiskt mord på två personer.”

jag satt tyst ett tag. visste inte riktigt hur jag skulle ta det vidare. men på något vis kändes det rimligt att börja från mig själv. ”jag känner till norrskär” sa jag. ”jag vet inte hur många gånger jag åkt förbi med båt. ända sedan jag var barn.”

”jag vet exakt vilken bunker det är. det är just den som gör att man känner igen norrskär, som skiljer den från alla andra holmar däromkring. bunkern där du la dem. som barn fantiserade jag om att gå i land och bo i den bunkern.”

nu fick hans blick en ny skärpa. han tittade på mig, inte nyfiket, men på något vis ändå berörd. som om jag precis visat mig vara ett intressant avbrott i en annars monoton tillvaro.

jag drog efter andan. ”john och elvy östberg. så hette det. och elvy hette berse innan de gifte sig. berse. en släkt som fram till 1967 ägde en stor del av nynäshamns södra skärgård. däribland en ö som heter järflotta.”

nu fanns inte mening att dra på det längre. ”jag tror” sa jag. ”att det finns anledning att tro att du mördade dem just på grund av det. och att det på något vis har att göra med en olycka som drabbade en värnpliktsoldat på just den ön ett och ett halvt år tidigare.”

tystnad. tystnad tagning kamera två. största möjliga tystnad. ändå, det var som om massor passerade förbi. hans blick. min väntan. solen utanför. juli 2017. någonstans i södra sverige.

till slut var det han som talade.

”du vet att jag fått mitt straff tidsbestämt till 30 års fängelse”, sa han. ”jag kommer ut 2019. det innebär att jag kommer att få utökade möjligheter till permission.” jag nickade. ”obevakade lufthålspermissioner” fortsatte han. ”jag har en planerad till andra helgen i augusti”

”jag kommer på lördagen åka in till x-stad för att handla kläder och äta lunch. vi kan mötas vid mcdonalds. det ligger på x-gatan. klockan tolv.”

jag nickade. reste mig upp. vi tittade på varandra en sista gång. sedan tryckte jag på knappens om tillkallade vakten utanför. utan ett ord lämnade jag honom bakom mig.

på vägen därifrån var jag tvungen att stanna vid vägkanten. jag hann knappt öppna bildörren innan spyan sprutade ur min mun. det smakade surt och beskt. kaffet från vår korta möte piskade vägrenens asfalt som ett häftigt höstregn.

Kapitel 4:

nästa person i sammanhanget finns här på twitter, men det är ingen risk att han ser den här tråden eftersom han blockade mig direkt efter vårt första och sista möte för två år sedan.

det var 2016 och jag hade ganska nyligen börjat leta information om händelsen på järflotta hösten 1993. via olika vägar hade jag fått tillgång till en hel del – ganska motstridig – dokumentation. det var därför jag vände mig till honom.

värnpliktsnytt har länge varit en plantskola för journalister. kanske mest så i slutet av 1900-talet. där lärde sig flera av dagens mest kända reportrar grunderna i hur man gör tidning, skriver och gräver fram nyheter.

han – som vi kan kalla danne för han heter inte alls så – var en av dem. idag jobbar han på en av våra stora tidningar. ni vet ganska säkert vem det är. men i mitten av 1990-talet var han en okänd värnpliktig som kom direkt från småstaden där han växt upp.

våren 1994 skrev han en uppmärksammad artikelserie i värnpliktsnytt som skulle bidra till att han senare samma år fick sitt första vikariat på en kvällstidning. artiklarna är välresearchade, relevanta och driver en tydlig tes: försvaret tar för lätt på värnpliktigas säkerhet.

välresearchade bland annat för att de innehåller en detaljerad och noggrann granskning av samtliga dödsolyckor som drabbat värnpliktiga under 1990-talet. här finns intervjuer med befäl, experter och anhöriga. ett journalistiskt jättejobb.

båtolyckan vid marsstrand, bandvagnen som brann i sollefteå, vådaskjutningen på korsö – alla tragedier finns med. noggrant dokumenterade och utredda.
så när som på en. om den värnpliktige ”f” som dog i samband med ka1:s övning i november 1993 nämns inte ett ord.

jag känner inte ”danne” men man känner alltid nån som känner nån och kontakterna bland folk som känner till varandra går ofta enkelt. ett mail och man har en bokad lunch eller fika. för att snacka. känna på varandra.

när jag träffade danne 2016 skulle jag snart bli pappa för andra gången. jag hade dessutom precis lagt ner neo och livet var liksom i en liten lucka. jag visste inte riktigt var det höll på att ta vägen. kanske var det därför jag ändå bestämde mig för att försöka prata med honom.

vi drack en öl på tennstopet. det var solig april men vi satt inne, lite avsides. han verkade lite smickrad när jag påminde honom om hans första stora knäck. han berättade öppet om hur han där och då fått smak för att göra nyheter.

21 år gammal och få intervjua öb. sådant ger mersmak. alla resorna runt om i sverige. handlingar som skulle beställas ut. pusselbitar som skulle läggas. över 20 år efteråt mindes han allt som om det hade hänt nyss.

ja. han mindes allt. allt utom något dödsfall i stockholms södra skärgård hösten 1993. trots att han då redan sedan två månader tjänstgjort på värnpliktsnytt. nej. det ringde ingen klocka.

minnet är märkligt ibland. vissa saker fastnar. andra… försvinner.

när han ville fortsätta berätta om fler 90-talsbedrifter (han trodde nog jag var någon slags fan som ville ha smaskiga detaljer man inte fått skriva ut då) avbröt jag honom så vänligt jag kunde.

jag visade honom de kopior jag hade. diariet jag fått ut från ka1:s arkiv. från marinstaben. från försvarsstaben. jag visade honom alla andra allmänna handlingar jag hade tillgång till. på den tiden skrev man det mesta på papper. nu bredda jag ut alla på bordet mellan oss.

jag sa som jag tänkte att det var så konstigt att han inte mindes. diarierna omfattade mer än tjugo olika skrivelser från honom. efter alla avslag hade han överklagat flera ärenden till både länsrätt och kammarrätt. han måste lagt betydande tid och energi på det.

i nästan ett halvår hade han pressat olika myndigheter på all upptänklig information om händelsen på järflotta. han hade knappt fått ut några handlingar. och nu påstod han att han glömt bort allt? hur var det möjligt?

jag tror han satt tyst i över en minut och bläddrade bland alla papper innan han reste sig. stolen välte bakom honom. innan jag ens hade hunnit öppna munnen var han borta från bordet. jag fick en sista skymt av honom i dörren ut.

efteråt besvarade han aldrig några samtal eller mejl. jag har heller aldrig träffat honom sedan dess.

allt jag har kvar är massa skrivelser och överklagaden från ett 1990-tal som nu börjar bli väldigt länge sedan. en blivande stjärnreporter som stångar sitt panna blodig mot en byråkrati som inte vill att han ska lägga näsan i blöt.

bandvagnar som brinner i sollefteå. vådaskott på korsö. döda kustartillerister på västkusten. jägare som drunknar i strömsund. om allt sådant kunde försvaret berätta. låta sig bli granskad. erbjuda öppenhet. skicka fram öb för en intervju.

men om en död värnpliktig som hittats i en klippskreva på järflotta i stockholms södra skärgård ville man inte berätta något alls. hur mycket man än frågade.

kvar fanns bara massa papper som kommit till mig på ett minst sagt egendomligt sätt. spåren av ett knäck som aldrig blev klart.

kanske var det redan då – våren 2016 – som jag insåg att om något hade kunnat stoppa ”danne” den gången var mina utsikter inte särskilt mycket större.

men man ska ju alltid försöka. det har jag alltid tyckt.

Kapitel 5:

jag skrev tidigare om att det var tur, tidigare nördintresse, vissa kontakter samt lokalkännedom som gjorde att jag lyckades hitta mer information om händelserna 1993 och allt som sedan följde.

lokalkännedom? jag vet inte vad de kallas. känner man landskapet? känner man människorna? är man själv en del av det? kanske allt på en gång.

jag kan inte varit mer än 7-8 år när jag satt i storstugan hos clairy och axel och lyssnade på vad de berättade. (fingerade namn.) clairy var lotsdotter och född där ute. hon måste ha varit en bra bit över sjuttio redan då.

alltså borde hon varit född någon gång strax före 1910. hon hade i sin barndom mött folk som mindes när amiral napiers eskader passerade på väg för att anfalla åland. man såg tydligt de stora skeppen vid gunnarstenarna.

det var alltså under krimkriget. året efter kom de tillbaka och bombarderade sveaborg. tidsperspektivet är hisnande. bara clairy mellan mig och den som sett det brittiska imperiets flotta segla förbi.

själv berättade hon mycket om kriget. kylan. mörkläggningen. hur allt förändrades när hundratals soldater kom till ön. taggtråden som rullades ut längs med alla klippor. dansbanan som sattes upp för ett tiotal lotsdöttrar och 600 bassar.

de sista resterna av dansbanan fanns kvar i min barndom. två stycken reglar som burit upp räcket och man prytt med björklöv. jag och min bror använde det som stomme till ett fotbollsmål. vi hängde helt enkelt upp ett gammalt abborgarn mellan dem.

en gång sköt jag i stolpen och då försvann de sista resterna av den dansbanan. då hade den ändå stått i nästan 50 år.

vi satt ibland i storstugan hos clary och axel när det skymde utanför och de tände fotogenlampor. det var oftast då de berättade. det låter förmodernt, men det var 1980-tal och folk hade inte tv ”på landet”. det var mest clairy som talade.

det var om gubben teodor som hittade en kista på sjön och sedan ensam rodde ut till storberget för att torka amerikasedlarna på klipphällarna. därefter försvann han i tio år. kom tillbaka till frun urfattig. allt hon ska ha sagt var ”jaså, du kommer nu”.

sådana historier. och om ryssen som gick på stångskär vintern 32 och hela landsort var där och plockade saker. eller om stormen när hennes farbror fick sätta båten han lotsade på bremarsknösen för att hon inte skulle sjunka när hon tog in vatten.

sedan var det mer om kriget. den kalla april 1940 när tre stycken grå tyska fartyg låg vid horisonten, alldeles utanför territorialvattengränsen. bara låg där. för att markera. visa att det som just då hände norge och danmark kunde hända där också.

jag har aldrig hittat de där tre tyska örlogsfartygen i någon historiebok men clairy hade ju själv sett dem. än idag litar jag på henne. en liten del av den glömda historia ingen tänkte på att skriva ner. (förrän nu då.)

öarna, skären, holmarna och grynnorna. havet och horisonten. det verkar vara ett kalt och kargt landskap utan plats för människor. men det är ett levande kulturlandskap, skapat i samspel med oss. varje sten eller skorr har ett namn och ett minne.

där någon skjutit en säl, där någon ramlat i, där något flutit i land. händelserna är borta, namnen kvar. vilka flickor var det som gav namn åt ängen ”flickornas vals”? vilken karin är ”karins arsle” döpt efter? det får vi aldrig reda på.

ett landskap i samspel med människorna. alla öar och fjärdar bildar ett kodifierat mönster av sammanhang. varje klippa och varje träd bär en del av dess mening.

järflotta, strömskär, norrudden, viksten, gunnarstenarna, rökö. det man levde i och det man levde av. det som gav livet mening och det som hotade samma tillvaro.

när det blev sent och man nästan somnat i sitt hörn av soffan hände det att pratet fortsatte med andra saker. det som inte var lika lämpligt för barn. inga spännande sjöfynd utan om livets krasshet. hur ont det kunde gå.

stormarna som tog papporna. jobbet som ändå måste göras. männen som kom hem hostandes och sedan aldrig blev bra. och hungern. när pappa var borta. när ingen lön längre fanns. kylan när man inte längre hade tillräckligt med ved.

friska människor kunde hosta sig in i döden. barn också. och så den rena svälten. den hade förstås inte clary upplevt, men minnena fanns där. i berättelserna. i släktbanden. i det man bar med sig.

kölden och svälten. stormarna och det iskalla havet. nätterna man inte kan sova trots att tröttheten är förlamande för att magen skriker och vinden blåser rakt igenom stugan.

vad det gör med människorna. vad riktigt desperata människor kan göra. vad svälten och kylan och den analkande döden kan förvandla människor till.

allt det där är diffust. prat blandat med drömmar. historier jag inte minns några detaljer av. men de fanns där.

bortsett från pratet från den gamla finns andra pusselbitar. mer sakliga. vetenskapliga. enligt tidigare syn ska utskärgården långt in i historisk tid varit gles- eller i vissa fall helt obefolkad. idag håller den bilden på att uppdateras.

analyser av källor och fyndmaterial ger en annan bild. hur utskärgården tidigt var full av folk, av liv, av händelser. och av död.

det tycks gå långt tillbaka. en startpunkt kan vara det tidiga 1300-talet. då slogs människornas tillvaro sönder. mycket av det som sedan blev kan räkna sitt ursprung från det.

man får gräva en bit i historieböckerna för att hitta mer om det, men det finns ju där. klimatförändringarna som inledde den lilla istiden. hur missväxten och svälten plötsligt gick från undantag till regel. hur hela europa ruskades om i dess efterföljd.

kvar finns bara vaga minnen. ni vet hans och greta? den grymma sagan om barnen som sätts ut på skogen. den anses av folklivsforskarna ha tillkommit då. då folk i verkligheten fick se sina barn dö.

idag är historien snällaren än den en gång var. det är barnens elaka styvmor som tvingar fadern att överge hans och greta. i de första versionerna är det den biologiska modern. och fadern säger inte emot.

och häxan som ska äta barnen? det är inte särskilt svårt att se dualismen här. hon är ju modern. det som deras mor blivit när svälten har gått för långt. det som händer med en människa när desperationen tagit över helt. när hungern suddar ut all mänsklighet.

i alla fall. det är nu skärgården befolkas. människor drivs från sina jordar. de ger för lite mat. man kan inte betala arrende. man förlorar sina hem och sin utkomst. desperat söker man överleva. man rör sig ut mot havet. åter till jagandet och samlandet.

så skapas ett gränsland. mellan fastlandets ordning, stadga och utskärgårdens ovissa tillvaro. hit söker sig de utslagna, de som saknar alternativ. de som bara hamnar vid sidan.

inne över land, bland fält och skogar, härskar ännu gud och kyrka, lag och kung. men i gränslandet styr också… något annat. något äldre. något som drar i människorna. ut mot havet. tillbaka i det förgångna. susande vind i magra grenar. bleckgrå himmel. väldigt vågor som bryts.

tiden går förstås vidare. riken reser sig och störtar samman. kungar föds och dör. svenska soldater marscherar segerrika in genom munchens och prags portar. newton får ett äpple i skallen. världen går vidare.

ryska galärer kommer och sätter säterier och hus i brand. sommarnätterna stinker rök. kreatur släpps på skogen och folket flyr och lämnar allting kvar.

civilisationen blir starkare. centralmakten etablerar sig allt mer. kartor ritas och havet lodas. men något av gränslandet blir kvar. något av det som… inte är på andra ställen. här lever minnena av den stora svälten kvar. här är hans och greta inte bara en saga.

någonstans anar man fortfarande vad människor kan göra när hungern blir för stor. vad människor kan förvandlas till när nöden är tillräckligt stor. vad svälten kan göra med oss.

det är ”lokalkännedomen”. det är aningar. det är inte ens ord. det är bara en… visshet.

en visshet om att den där häxan faktiskt inte bara är något bröderna grimm modererade till lagom barnanpassad saga.

kalla det föraning, kalla det fördom, kalla det paranoia. det spelar ingen roll. det viktiga är att den finns där. och att det spelar en roll för att förstå vad som egentligen hände på järflotta den där höstnatten 1993. och allt som hände efteråt.

Signaturmelodi

Ni har hört första delen av HOIN, skriven av Andreas Ericson, och uppläst av Ludvig Josephson, i Creepypoddens 100:ade avsnitt. Creepypodden produceras av Ludvig Josephson som också gör musiken, och programledare är jag, Jack Werner. Andra delen av HOIN kommer ut nästa måndag. Och ända från i juli 2015 fram till idag:

Tack för att ni har lyssnat.