Avsnitt 108: Gömt i gamla sagor

17 juni 1943. Samma år som den sjätte tyska armen kapitulerade i Stalingrad. Sverige hade lämnat den tyskvänliga linjen och intagit en neutral politik med förmån för de allierade.

Den dagen anlände en pluton från i11 i Växjö till en gård ett par tre mil söder om Jönköping, som hade för vana att låna ut ängen ner mot en sjö till soldater från i11 för övningar. Övernattning skedde i den gamla ladan som låg några hundra meter från sjön. Plutonen bestod av tolv man som skulle öva skjutning med tunga kulsprutor mot flytande mål på en sjö. Dagen hade varit varm och skjutningen på de flytande måltavlorna hade gått bra. Klockan nio på kvällen avbröts övningen och sergeanten gav order att tavlorna skulle hämtas in från sjön.

Två man gav sig ut i gårdens eka för att hämta tavlorna.

Vattnet var fortfarande kallt så en svag dimma hade börjat visa sig över sjön. När två av de tre tavlorna var förankrade med ekan och det var dags att ta in den tredje, reste sig en av soldaterna var vid ekan blev ranglig. Den andra som just höll på att dra in den tredje tavlan till ekan vigla till var vid ekan slog runt. Båda hamnade i det kalla försommarvattnet. På stranden hörde man soldaternas rop och skrik. Allt syntes suddigt genom dimman som hade blivit tätare ute på sjön. Detta gjorde att soldaterna på stranden inte förstod fullt ut vad som hade hänt. Någon ropade ”Ta den andra ekan”. Några av soldaterna rusade ner till ekan . ”Den är låst”, ”Men slå sönder låset då” ropade sergeanten tillbaka. Efter en stund fick de bort låset med hjälp av en sten. På sjön hade ropen tystnat och det ända som de såg när de kom fram var en uppochnervänd eka samt de tre flytande måltavlorna. Av de två soldaterna syntes inget.

Någon hade sprungit upp till gården och nu kom flera karlar som hämtade draggar för att kunna börja dragga ute på sjön. Sökande fortsatte hela natten och hela förmiddagen nästa dag utan resultat. Vid tvåtiden på eftermiddagen kom kompanichefen från i11 efter att han fått ett telefonsamtal om vad som hänt.

Han gick fram till den bleke sergeanten och frågande hur många soldater som fanns kvar i plutonen. Sergeanten stammade fram ett svar:

”Tio stycken kapten, två saknas”.

Den 17 januari 1977, 33 år senare, hade åter en pluton samlats vid den gamla gården för att ha övningsskjutning med kulsprutor. Denna gång med de lättare KSP m/58. Vädret hade slagit om från plusgrader till isande kyla under dagen. Sjön hade börjat frysa till invid strandkanten. Svarta moln synten på himlen, men ingen snö syntes ännu till.

De tolv måltavlorna sattes upp vid strandkanten och inte ute på flottar som var det vanliga vid övningsskjutning vid sjön. Övningen hade gått bra utan problem och tavlorna samlades in för dagen vid fyratiden när mörkret började falla. Manskapet samlades i ladan för övernattning och fortsatta övningar nästa dag. Den vedeldade kaminen började sprida en viss värma i ena hörnan av ladan. På motsvarande sida av ladan ställdes måltavlorna upp för att torka. Dom var bilder av en hopkrupen soldat med gevär över bröstet. Dom såg nästan levande ut i skenet från kaminen. Vid midnatt hade de flesta soldater somnat, och en stillhet sänkt sig runt kaminen. Endast en soldat satt brandvakt och läste förstrött i en gammal kvällstidning.

Efter en stund hörde han ett hasande ljud som sökte sig genom vinden och in mellan brädorna i väggen. Han tittade bort mot ljudet som kom från det mörka hörnet av ladan där de placerat måltavlorna. Ingenting syntes i mörkret men ljudet blev allt tydligare. När han tände ficklampan och lyste upp ladans bortre hörn, såg han att nästan alla måltavlor hade ramlat omkull och att flera av dem låg mycket närmare soldaterna än förut. Förvånat tittade han i lampans sken, bestämde sig för att han helt enkelt missförstått var de låg innan, och släckte den igen. I samma stund hörde han det hasande ljudet igen. Snabbt tände han ficklampan och såg att pappfigurerna hade kommit ännu närmare. Nu stod inga av måltavlorna kvar vid väggen, utan alla hade ramlat ner.

Några av de andra soldaterna vaknade, och soldaten som hade vaktat kaminen viskade snabbt att måltavlorna rörde på sig. Några av de soldater som precis vaknat tvivlade på berättelsen och gick bort och ställde upp måltavlorna mot väggen igen. ”Släck ficklampan så vi får sova”, sa en av de soldater som var för sömnig för att skänka berättelsen någon större vikt. Ficklampan släcktes och alla satt tysta. Det enda som hördes var vinden som susade utanför ladan. Precis när de flesta redan hunnit somna om hördes en doc duns bortifrån väggen, följt av ett hasande ljud. Soldaterna som var vakna reste sig långsamt, och satt stumma och lyssnade en lång stund utan att knappt andas. ”Men tänd ficklampan då”, ropade sedan en av dem. När ficklampan tänds kunde man se att alla måltavlor hade fallit omkull och flera av dem låg halvvägs framme vid soldaterna.

”Vad är det som händer?”, ropade en av dem. Sergeanten för gruppen, som hade tvivlat mest, ropade så högt han kunde med en lätt sprucken röst: ”Släck lampan och var tysta, det är bara vinden”.

Lampan släcktes och åter hördes det hasande ljudet. När ficklampan tändes kunde de se att måltavlorna kommit ännu närmare.

Resten av natten fick ficklampan lysa, plus att några fotogenlyktor tändes och hängde upp runt soldaterna. Även kulsprutan laddades och riktades mot måltavlorna. Ingen kunde sova, men ingen av måltavlor rörde sig mer den natten. Morgonljuset kom, och soldaterna reste sig ur sina bäddar, trötta och ledbrutna. Sergeanten beordrade alla att samla ihop all utrustning och lasta upp på lastbilarna. En soldat som tog en rökpaus gick ner till sjön. En bit ut under den mycket genomskinliga helt nya isen såg han något. Han gick försiktigt ut, och såg då att det var två av måltavlorna som låg där under isen. När han gick längre ut för att ta en närmare titt kom han ändå inte närmare – det var som att måltavlorna sakta rörde sig och drev honom längre ut mot djupare vatten. Soldaten tittade förstummat på pappfigurerna, tills isen började knaka och han snabbt vände om. Vid stranden såg han under isen hur pappfigurerna sjönk och försvann.

Soldaten gick tillbaka till de andra och kom fram precis när måltavlorna var insamlade. Sergeanten vände sig till soldaten som samlat in pappfigurerna och frågade om det var alla måltavlor.

”Tio stycken, sergeant… Två saknas”, svarade soldaten.

Signaturmelodi

Du lyssnar på Creepypodden med mig, Jack Werner, och ni har precis hört “Två saknas”, en lyssnarhistoria inskickad av lyssnaren Åke som lästes av Ludvig Josephson. Åke skrev i sitt mejl att det var hans morbror som först berättat den för honom. Då var han inkallad, och det var under andra världskriget. Långt senare, i slutet av 70-talet, hörde han den igen när han själv gjorde sin militärtjänst.

De gamlas historier var tills alldeles nyligen ett tvättäkta uppfostringsverktyg. Historierna handlade om sådant man skulle frukta i sin omgivning: naturen, djuren, det strömmande vattnet, elden. Genom berättelserna nådde man fram och blev ihågkommen: man inskärpte risken att drunkna i berättelser om Näcken, risken att gå för långt in i skogen och gå vilse i berättelser om skogsrået, och man berättade om den kusliga Brunnsgubben för att skrämma barnen så de aldrig gick nära gårdens brunn. Historierna levde kvar, från generation till generation, och fungerade som en sagovärld av begränsningar och riskbedömningar. När man själv blev förälder kanske man inte längre trodde på Brunnsgubben, men man förstod att han hade en pedagogisk funktion och att ens barn tack vare honom löpte mindre risk att göra sig illa. Därför skrämde man sina små, skrämde dem till trygghet.

I vår tid handlar skräckhistorierna inte längre om Näcken, skogsråen och Brunnsgubben, för det forsande vattnet, den djupa skogen och den svarta brunnen är inte längre lika nära vår vardag. Istället är det varandra – andra människor – vi fruktar, och våra skräckhistorier handlar om stalkers, mördare och galningar. De sprider vi å andra sidan vidare, kanske lika mycket som ett verktyg för gränssättning och riskanalys nu som då. Har du hört om den hemlöse mannen som bodde i någons garderob i ett år, utan att de märkte det? Förstår du varför du hört den historien? Förstår du att den historien för 100 år sedan hade handlat om en hustomte eller en liten grå under jorden istället?

Just av det här skälet är det värt att ta en närmare titt på vilka berättelser vi idag kommer ihåg, som andra, äldre eller klokare människor har berättat för oss, eller historierna vi läser oss till i efterhand för att förstå en upplevelse vi inte själva kan förklara. Och i Creepypoddens mejl hamnar många sådana historier, berättelser som ni lyssnare själva har hört från era äldre, eller från källor som få numera minns. Allt i detta avsnitt är sådana historier: tro på dem om ni vill. Har ni egna historier ni hört från era äldre släktingar, eller hittat i gamla böcker, historier ingen minns men fler kanske borde påminnas om? Skicka dem till creepypodden@sr.se – jag vill gärna höra dem, och ni har chansen att få dem återberättade här i podden.

Åkes berättelse om upplevelserna vid sjön utanför Jönköping var hur som helst just en sådan historia som överlevt och spridit sig genom generationer, men av en lite annan sort är vad paret Ingela och Tommy var med om under påskhelgen 2016 när de åkte till Reykjavik. Ingela berättar historien, som hon kallar för “Ljuset”. Den läses av Eva Dozzi:

Påskhelgen 2016 tillbringade jag och min sambo i Reykjavik. Min sambo hade länge velat åka till Island och jag bokade en långhelg över påsken, som en tidig födelsedagspresent till honom. Vi var båda supertaggade på resan och hade planerat varje dag med olika aktiviteter, sightseeing och restaurangbesök. Varken jag eller min sambo är särskilt vidskepliga av oss och har aldrig varit med om något övernaturligt eller oförklarligt tidigare. Och vi trodde aldrig att vi skulle få vara med om en händelse som skulle bli helt omöjlig att förklara. Men just det hände oss den helgen– på Island.

Vi hade tillbringat två fantastiska dagar på Island. Vi hade badat i varma källor, sett fantastiska vattenfall och ätit underbar mat. Just denna kväll, var den sista kvällen i Reykjavik och vi hade precis avslutat ännu en fantastisk måltid på en av stadens restauranger. Vi hade gått till restaurangen från hotellet, men mätta och trötta efter dagens bravader, bestämde vi oss för att ta en taxi tillbaka till hotellet.

Taxichauffören var en pratglad, trevlig islänning. Taxibilen hade en taklucka av glas och när vi satt där bak, tittade vi upp på den stjärnklara himlen. Vi berättade för taxichauffören att vi var så tacksamma över att vädret hade varit så fantastiskt under de dagar vi varit där, det hade varit kristallklara dagar. Då svarade han att det var stor sannolikhet att man skulle kunna se norrsken just den kvällen. Min sambo och jag var direkt överens om att vi inte ville missa det, då ingen av oss sett ett norrsken och det hade varit en perfekt avslutning på den sista kvällen i detta underbara land.

Taxin släppte av oss på hotellet och vi gick fram till receptionisten för att få information om vart vi ska gå för att med största sannolikhet få uppleva norrskenet. Han berättade då att det var drygt 15 minuters promenad från hotellet, precis vid vattnet där stadens ljus inte nådde. Vägbeskrivningen var enkel. Gå direkt till vänster utanför entrén till hotellet. Ni är då ute på en stor väg som är dubbeltrafikerad, med trottoar på vardera sida. Följ sedan denna väg rakt fram, tills ni är framme vid vattnet. Enklare än så blir det inte.

Klockan var inte mer än nio på kvällen, så vi gick upp på rummet för att sedan bege oss ut framåt midnatt. Sagt och gjort, vi klädde oss varmt och begav oss ut. Vi följde den enkla vägbeskrivningen som receptionisten gett oss. Det var relativt tomt på folk under den korta promenaden ner mot vattnet, några bilar körde förbi och vi gick förväntansfulla hand i hand – mot vattnet.

När vi kom fram, var det precis som receptionisten sagt, bortom stadens ljus. Det fanns några gatlyktor utplacerade dock med långt mellanrum mellan varandra. Vi kände att vi hade hittat den perfekta platsen. För att komma ner till strandkanten behövde vi gå över en gräsmatta som följde hela strandens kant, säkert en 30 meter bred. Vi stod på det asfalterade promenadstråket och hade ett par steg kvar innan vi var ute på gräsmattan. Precis när vi skulle ta första klivet in på gräsmattan fick min sambo en huggande smärta i övre magen. Han stönade till och tog sig för magen. Han reagerade på att det var en smärta som han inte direkt upplevt tidigare och att den kom så plötsligt. Jag frågade honom om han var okej, varpå han sade: “Jaja, det går över.”

Vi börjar sakta gå över gräsmattan, men hinner inte många steg förrän jag skymtar något som ser ut som ett stenröse, alldeles intill strandkanten. Och det är då jag ser det – ljuset. Ett väldigt, väldigt svagt ljus som lyser precis bredvid stenröset. Ljuset hänger någon meter ovanför marken. Jag ser hur det flyter i luften, alldeles stilla.

Först tänker jag att det kanske är någon elstation av något slag, för jag förstår inte varför det annars skulle lysa just där. Jag försöker fokusera blicken för att se vad jag tror är ett stenröse, verkligen är, för att stilla min nyfikenhet. Samtidigt som detta sker, går vi långsamt ner mot stranden. Min sambos magsmärta ökar ju närmare vi går, ser jag även att ljuset blir starkare. Jag reagerar då och frågar min sambo om han ser ljuset. Vi stannar till och jag pekar ner dit ljuset kommer ifrån – men då slocknar det.

Vid detta laget var jag inte särskilt orolig, eller rädd. Jag var mer nyfiken på vad det var för ljus, men viftade bort det och frågade min sambo om vi skulle gå tillbaka till hotellet istället. Han sa att han var okej. Så – vi fortsatte gå neråt mot strandkanten och då kom ljuset tillbaka. Denna gången rörde det sig. Det var inte så att det slocknade och tändes på ett annat ställe, utan det gick. Det svävade inte, utan det rörde sig långsamt lite åt sidan. Det var ett ljus som inte bara flöt runt i luften utan det såg ut som att det gick. Det var rörelser som var kontrollerade – som någon som stod upp, satt ner och vände sig om. Eller som någon höll ett ljus i handen.

“Kolla! Där är det igen”, säger jag till min sambo och då ser också han det. Vi tyckte båda två att det såg märkligt ut, vi blev lite varsamma men tänkte att det måste ha en naturlig förklaring. Vi stannade upp och började diskutera vad det kunde vara. Ett djur? Nej, det kan inte vara ett djur, för då hade vi sett två ljus. Djur har två ögon, detta var bara ett ljus. Det såg även ut som en svagt grå inramning runtom ljuset.

I samma stund ser vi en man med en hund komma gåendes på gräsmattan. Han är ca 15 meter från stenröset och när han närmar sig, slocknar ljuset. Det blir kolsvart och mannen går förbi. När mannen passerat ca 10 meter från stenröset, börjar vi återigen gå ner mot vattnet. Då ser vi ljuset igen. I samma stund som vi ser ljuset, får min sambo mer ont i magen. Ju längre ner mot vattnet vi kommer, ju mer ökar hans magsmärtor. Vi båda två är nu rädda. Min sambo som är en lång och stor man, generellt orädd och med många års militär bakgrund. Det är inte mycket som skrämmer honom. Vid detta laget kände jag stort obehag och när min sambo börjar backa tillbaka och håller med om att det är obehagligt – då blir jag rädd, på riktigt. Men då visste jag inte att det skulle bli ännu värre.

Vi bestämmer oss för att inte gå ner mot vattnet. Vi backade en aning och märkte då att ljuset blev svagare. Vi går mot vänster men håller samma avstånd från stenröset under hela tiden. Ljuset låg kvar i luften, men nu istället för att flyta stilla, började det att följa oss längs med strandkanten. Om vi stannade till, stannade ljuset – men det slocknade inte och lös i samma skärpa. Jag sa till min sambo att jag inte ville vara kvar där: “Vi går hem nu, jag vill inte vara här mer!”

Han höll med och jag började småspringa mot gatan som låg precis jämsides med den stora gata som vi gått på tidigare, ner mot vattnet. Jag stannade till när jag kommit fram till gatan och inväntade min sambo. Jag vände mig om och tittade efter honom – jag såg då ljuset sakta gå tillbaka till stenröset, och sedan slockna.

Jag var helt förstenad. Jag förstod inte, jag kunde inte förklara det. Jag ville å andra sidan gå ner och titta vad det var, jag kände ett starkt behov av att få en logisk förklaring till vad det var. Men det gjorde vi inte, istället gick vi båda med raska steg mot hotellet med adrenalinpåslag. Jag frågade min sambo hur det var med magen, och han svarade att hans magsmärta var helt borta. Förundrade, rädda och omskakade gick vi och diskuterade vad tusan det var som vi varit med om. Vi sa båda två att “ja, det kommer vi aldrig få veta”. Så fel vi hade..

När vi gick ner till stranden, gick vi ut från hotellets entré sedan direkt vänster och bara följde en rak väg ner mot stranden. Alltså, man behövde inte göra några svängar för att nå stranden.

På hemvägen valde vi att gå på den gata som låg parallellt med den stora vägen som vi gick på när vi skulle ner mot stranden. Vi gjorde bara en U-sväng, kan man säga. På parallellgatan låg hus och villor. Min sambo tog upp sin mobil och slog in hotellet på GPS:en för att säkerställa att vi var på rätt väg. Mycket riktigt så ledde parallellgatan till hotellets entré, så det var bara att gå rakt fram.

Vi stängde ner GPS:en och började gå. Efter ca 10 minuter tyckte vi att vi borde känna igen oss någorlunda, men det gjorde vi inte. Min sambo tog då återigen upp GPS:en, men den ballade ut helt och kunde inte lokalisera vart vi var. Men vi sa till varandra att vi har ju bara gått rakt fram hela tiden, precis som GPS:en sa att vi skulle göra när vi tittade första gången, så vi borde snart se hotellets framsida. Att tillägga så bodde vi på ett hotell som var en hög byggnad, den högsta byggnaden i området. Men vi såg inte vårt hotell någonstans.

Helt oförstående med vad det var som hände, fortsatte vi gå. Det fanns inte en människa ute att fråga då klockan nu närmade sig ett på natten. Vi gav GPS:en ytterligare ett försök, men den ville inte samarbeta över huvud taget. Jag minns inte hur länge vi gick, men det var ett bra tag. Och äntligen började vi känna igen oss. Men det märkliga i historien är att vi nu ser hotellets baksida. Vi ser entrén på baksidan av hotellet på långt håll och förstår då att vi kommer från norr, men vi borde logiskt sett komma från söder. Vi har gått från söder, till norr, i en raksträcka. Vi har inte gjort en enda sväng och kommer helt obegripligt från norr. Min sambo tar då upp GPS:en, varför vet jag inte, men – den fungerar igen.

Skakade och chockerade går vi in på hotellet och tar hissen upp till vårt rum. Kölden har letat sig in i kroppen och allting vi precis varit med om var så omtumlande så jag bara slänger av mig kläderna och kryper ner i sängen och drar täcket över huvudet. Min sambo går in i duschen för att värma sig och medan jag ligger där under täcket i tryggheten, börjar mitt förstånd sakta komma tillbaka. Jag vet inte varför, men jag tar fram mobilen, gör en sökning på ljus och Island, och börjar läsa febrilt. Och där. På en sida beskrivs ett väsen, och punkt för punkt stämmer precis in på det vi varit med om. Jag slänger av mig täcket och springer in till badrummet och läser högt för min sambo;

Mörka nätter kan man ibland se Lyktgubben, eller Irrbloss som ljusfenomenet också kallas, ute på sankmarker, mossar, längs sjöstränder eller där det fanns gamla vägar och stigar. Oftast ser man bara själva ljuset men kanske kan man även skymta lyktgubben själv, en liten figur med grå eller gröna kläder. Ljusskenet från hans lykta kan vara stort eller litet, det kan röra sig snabbt, men också mycket sakta – eller till och med vara blickstilla en lång stund. Håll dig dock på avstånd, det är inte bra att komma för nära en Lyktgubbe – man kan bli sjuk.

Lyktgubben kan på ren djävulskap förvilla folk så att de går vilse. Men är du snäll mot Lyktgubben kan han också hjälpa dig att hitta hem när du tappat bort dig. Får du hjälp måste du vara både vänlig och sedan artigt tacka. Glöm heller inte att ge honom en peng för besväret, annars blir han arg, ger dig en örfil eller förvrider huvudet på dig så att du inte hittar in i ditt hus – även om du står bara en meter från dörren!

Efter att jag läst denna text för min sambo, stirrar vi på varandra en stund för att försöka ta in att vi nu vet var det var som vi såg nere vi stranden. Jag säger högt: Tack! Tack Tack! och kryper sedan ner i sängen igen. Det blev inte så mycket sömn den natten, men sammanfattat så är det en resa som vi aldrig kommer att glömma. Någonsin.

Ni har hört “Ljuset”, inskickad av Ingela och Tommy, uppläst av Eva Dozzi. En historia om när den gamla tidens återberättade visdomar når en på nytt sätt, när en modern människa famlar för att försöka förstå någonting obegripligt.

När jag var liten lyssnade jag ofta på den här skivan, ”När månen går med långa ben” av musikteatergruppen Markatta. Idag finns den på Youtube, och jag lyssnade på den igen häromdagen. Den handlar om tre flickor som hamnar i en mystisk värld av gamla folktroväsen och magi, och som barn tyckte jag den var benisande. Särskilt minns jag den elaka Bäckahästen, som kommer och gör något så otippat som att jojka när de tre flickorna skulle hoppa över en fors. Den här melodin gav mig när jag var liten de värsta rysningarna jag kunde tänka mig.

Idag är det mest gulligt, tycker jag. Men de där varelserna, Bäckahästen och Vita damen och gamla riddare med sina avhuggna huvuden under armen, de betydde ju något när man var liten. De betydde ju att det fanns någonting mer än det som gick att se, det som gömde sig i det uråldriga och mörka förflutnas minne, de gestalter som skrämt en gång och som fortsätter skrämma. Ibland skiftar de dock form, och blir något annat, och en sådan historia har en anonym lyssnare skickat in. Hon kallar den “Bäckapojken”, och den läses av Rakel Josephson.

Jag ska dela med mig av en historia som jag har fått berättat för mig sedan jag var liten. Det är en gammal klassiker, säkert bekant för många, men som också ofta spritts i lite olika versioner. Den är ganska barnslig, antagligen för att man som liten ska kunna sova efter att ha hört den, men tillräckligt otäck för att man inte ska våga sig ut efter mörkrets inbrott. Det har länge varit min favorithistoria, och jag brukar själv dra upp den när det är dags för spökhistorier. Men nu är jag inte är säker på ifall det bara är en spökhistoria längre.

Som jag sade har den funnits i mitt liv länge. Första gången jag hörde den var på ett sommarläger i en liten by i södra Sverige. Det ligger vid en sjö och är en riktig idyll. Här finns skog och åkrar, ängar med får och kossor och en liten porlande bäck som rinner runt mellan stugorna. Här bor barn och ledare under sommarhalvåret, ett riktigt paradis. Det finns knappt någon täckning till mobiltelefonerna, och man får använda det fasta nätet för att kunna nå ut till sina nära och kära. Det har varit läger där sedan början av 1900-talet och var då till för fattiga stadsbarn. Hit kom de för att äta upp sig och få luftombyte från misären där hemma. Sedan dess har det fortsatt vara en sommarvistelse för barn dit alla är välkomna.

Det var precis efter solnedgången vid en lägereld jag fick höra den. Vi barn satt ihopkurade med pinnar och brända marshmallows tillsammans med ledarna, när föreståndaren sade att hon hade något att berätta. En perfekt plats och tid för att fånga lyssnaren. Historien gav mig kalla kårar och kändes spännande. Men någonstans förstod jag att den var till för att hålla oss barn instängda nattetid.

Varje år återkom jag till det sommarlägret och det var av tradition att berätta historien minst en gång under vistelsen. Ju äldre jag blev, desto mer började historien kännas som en saga, som gav mig trygghet och igenkänning istället för kalla kårar. 
När jag fyllde 18 år började jag själv jobba på lägret under somrarna. Jag älskade stället som barn och ville uppleva det som vuxen, ville också vara en av dom som berättade spökhistorier runt lägerelden. Jag förväntade mig att de mer erfarna ledarna på lägret skulle avslöja hemligheten bakom historien, men till min överraskning kom den aldrig. Flera, oberoende av varandra menade att den var sann, trots att den var så lik en klassisk saga. Andra bemötte mig med tystnad och en del skrattade bara. Men till synes och sist är det ett olöst mysterium, en vandringssägen. Den är väl inte den mest skräckinjagande historien, men om ni ska förstå varför jag betraktar den annorlunda nuförtiden måste ni höra den. Så här brukar vi berätta:

En solig dag mitt i högsommaren på 70-talet rullade en buss in på grusplanen utanför en av de tiotal stugorna på just det där sommarlägret. Ledarna stid utanför den gula stugan med nybakade kanelbullar för att välkomna barnen. Så fort bussen bromsade rusade många av barnen ut för att paxa de bästa sängarna i sovsalen. För vissa av barnen var detta ett andra hem. Andra förstagångsbesökare beter sig försiktigare och ovanare, kanske nervösa över hur det ska gå att umgås med okända människor hela sommaren. En av dessa mer försiktiga och osäkra barn var en pojke. En lång, smal och blek pojke med brunt axellångt hår. Han var snart tonåring och hade en sådan där brun manchesterkavaj som var populär på 70-talet.

Efter bara någon dag var de flesta av barnen vana vid den nya miljön. De hade fått nya kompisar och lekte ihop, och ingen verkade ha hemlängtan längre. Förutom en, den långa brunhåriga pojken med manchesterkavajen. Han satt mest tyst för sig själv och försvann ibland iväg i skogen intill, och var borta itimmar. De andra barnen började tycka att han var konstig, ja, nästintill obehaglig. Han bar alltid sin manchesterkavaj trots hettan och ville aldrig leka.

Ledarna gjorde så gott de kunde för att få med honom på de lekar och utflykter som planerades, men han var fåordig och inåtvänd och ville helst vara för sig själv.
 En morgon när det var dags för frukost såg en av ledarna att pojkens säng var tom. Ledaren bestämde sig för att låta det bero tills att det var dags för simskolan efter frukosten, och tänkte att pojken säkert bara var ute i skogen eller vid bäcken, precis som han brukade. På förmiddagen ringde en av ledarna i köksklockan när det var dags för inräkningen till badet. Barnen sprang och ställde upp sig i led och traskade tillsammans ned på badplatsen. Vid inräkningen märkte de att pojken fortfarande fattades. Ledarna började oroa sig.

Klockan närmade sig lunch och ingen hade sett pojken på hela dagen. De ville inte att barnen skulle märka att de var oroliga så de bestämde sig för att leta i närområdet runt stugan efter badet. När barnen var tillbaka och satt och åt lunch passade ledarna på att leta runt i stugan och i den intilliggande skogen. Vissa av ledarna började bli arga och tyckte att de var en jävla unge till att försvinna på det viset. Men när kvällen kom insåg de att något var fel, och ringde polisen.

Sökningen pågick i dagar utan resultat. Ingen hade sett pojken sedan kvällen innan försvinnandet och då var han i sängen, tryggt nerbäddad bland de andra barnen. Föräldrarna fick aldrig svar vad som hänt deras son.

Åren gick och allt blev som vanligt igen. Barn kom och gick – upplevde somrar med lek och skratt. Men någon gång under början av 80-talet börjar man viska om att en pojke setts längs grusvägarna i byn. Det sägs att man kan se honom sent om kvällen, eller strax innan gryning.

Enligt utsagorna är han lång, smal och blek. Axellångt brunt hår och står med utsträckta armar runt tio meter ifrån en. Efter han fått kontakt med en väser han:

”Hjälp mig. Jag fryser.”

Vittnen blir fler och fler, men av dem är det säkert många som säkert bara vill ha sett honom, för att han numera blivit ökänd som en legend på sommarlägret.

Så i slutet av 80-talet får en tjej anställning som kock i lägret. Hon som de andra har också hört historien om pojken runt grusvägarna, Bäckapojken, som han nu fått namnet. Hon tycker det är en bra historia och som många andra att de är en bra sägen att ha i byn, ett eget litet spöke.
 En sen kväll, när hon var klar med jobbet skulle hon gå tillbaka till sitt rum. Eftersom kökspersonalen inte fick plats i den stora stugan med den andra lägerpersonalen bodde dom i en annan, större byggnad där dom hade ett eget litet rum. Huvudstugan låg en ganska bra bit bort, om man gick längs grusvägen. Men tog man den snabba skogsvägen förbi bäcken var man framme på två minuter.

Kocken bestämde sig, trött som hon var, att ta den korta vägen. Hon var van vid att gå i skogen i mörker. Hon städade undan det sista och förberedde för morgondagen, tog sedan nycklar och skor och gav sig iväg i den svala sommarnatten. Hon gick ner för trappen vid köksingången och möttes av det totala mörker och tystnad som rådde. Natten började vandra in på småtimmarna och hon kände hur trött hon var i kroppen. Sängen kändes som mil ifrån och hon traskade på mot skogsbrynet för att kunna komma hem så snabbt som möjligt. Stugan låg på en höjd och man behövde gå ner för en brant stig för att ta sig ner i skogen. Skogsbrynet som var kantad med sten var hal och hon var tvungen att sätta sig ner och kasa för att inte ramla i backen. Aldrig har hon fått ge så mycket kraft åt att bara ta sig ner in i skogen, samtidigt hade hon heller aldrig kommit ifrån jobbet så här sent. När hon väl lyckats ta sig ner för slätten, var hon svettig och flåsade av utmattning, kylan bet sig fast kring hennes nakna hud i nacke och armar. Hon hade lera längs hela benen och armarna och klänningen hade fått revor på flera ställen. Hon fortsatte gå ändå med gott mod, med siktet inställt på den varma sköna sängen.

Hon var nu framme vid den mjukt porlande bäcken. Det fanns en liten bro över den, och när hon tog första steget upp på den såg hon något i ögonvrån. 
Hon stelnade till. I ögonvrån såg hon bara en lång gestalt. En ganska lång pojke, någonstans i yngre tonåren. Hon andades ut, bara ett barn som är ute på nattliga äventyr. Men hon blev också orolig. Pojken stod mitt i den porlande bäcken. Vattnet måste vara isande kallt och det nådde upp till smalbenen på honom. Han var dessutom väldigt smal och blek. Det såg knappt ut som han andades. Kanske hade han gjort sig illa.
 Innan hon hann säga något drog pojken sakta upp armarna, rakt ut som om han skulle visa något. Sakta, sakta, nästan mekaniskt rakt upp och sedan stannade dom tvärt. Allt blev tyst och hon kunde bara höra hans skälvande röst.

”Hjälp mig. Jag fryser.”

Kocken blev livrädd. Hon flydde, sprang för allt vad hon hade, upp för branten på andra sidan bäcken, hela vägen bort till huvudstugan, in på rummet och ner under täcket. Hjärtat dunkade i bröstet. Hon kände så väl till historien om Bäckapojken. Men kunde den verkligen vara sann? Det tog lång tid för henne att somna den natten.

Dagen efter jobbade kocken som vanligt, och hann inte tänka mycket på den gångna nattens händelser. Den kvällen blev hon klar tidigare, men mörkret hade ändå hunnit lägga sig. Hon började sakta plocka ihop i köket. Hon tittade ut mot skogen utan att känna någon större lust att ta den vägen. Hon bestämde sig för att ta den långa vägen längs grusgången. Till sig själv sa hon att de var för att slippa den hala slänten, men nog lurade Bäckapojken i hennes undermedvetna. 
Kocken låste till köket och började gå. Gruset krasade under hennes fötter, men det störde henne inte – i den tysta natten var det skönt med någon sorts ljud. Hon gick längs olika stugor och hörde ett barns snarkningar där inifrån. Hon log för sig själv och skulle just svänga ner mot huvudstugan när hon såg något på stigen ner mot badet.

Längre ner, kanske 30 meter bort, stod det ett barn. Hon blev stående och tittade, och insåg att hon trots händelserna förra natten inte var rädd. Istället var det som att hon drogs till gestalten. Hon vek av och började gå neråt. När det är bara ett tiotal meter kvar hejdade hon sig. Pojken sträckte ut sina armar. Han tittade ut i natten med tom blick och blekt ansikte, och hans väsande röst skar genom mörkret.

“Hjälp mig. Jag fryser.”

Kocken kände det knyta sig i magen igen. Skräcken kom tillbaka med full kraft. I mörkret blev pojken skarpare i sina konturer, och hon kunde se de glesa hårstråna i håret, och hur hans blöta kropp skakade. Hans andning var långsam och ansträngd. Huden var mörkt blå på sina ställen, på andra ställen nästan genomskinlig. Hon kände hans närvaro i luften. Hon tyckte synd om honom. Han såg så kall ut. Hon drog av sig det slitna plagg hon brukade ha på sig i köket, en gammal fläckig och luggsliten manchesterkavaj som använts av kökspersonalen så länge hon kunde minnas, och gick fram mot pojken med den i händerna. Men ju närmare hon kom, desto längre bort tycktes pojken förflyttas.

Pojken stod fortfarande ett tiotal meter bort, fortfarande med utsträckta armar. Hon fortsatte framåt, nästan förhäxad av upplevelsen, med kavajen framsträckt: hon ville bara ge den till pojken så han slipper frysa. Ju närmare hon kom, desto mer förflyttades pojken, tills han stod vid bryggan. Vågorna krusade sig vid stranden, blåsten bet tag i hennes hud. Pojken höjde sakta armarna igen. Luften vibrerade. Rök kommer från munnen som om det var minusgrader. Vattnet plaskade vid pojkens fötter. Hans armar stelnade i luften, och kocken tyckte nu det lät som om pojkens röst skakade inuti hennes huvud. Hög och gäll:

“Hjälp mig. Jag fryser.”

Pojkens hud blev blåare, hans blick tommare och hans kropp mer utmärglad, ju längre ut i vattnet han kom, medan det blåste upp allt mer och det började gå vita gäss på vågorna ute på sjön. Kocken förstod att det var därifrån han kom. Hon ville bara att pojken skulle få sin kavaj, och fortsatte att gå ut i vattnet, efter honom, lockad av någonting obegripligt. Så fort hennes fötter bröt vattenbrynet stillnade det och vinden mojnade. Det blev spegelblankt, och en dimma rullade fram över ytan. 
När vattnet hade nått till hennes midja stannade hon. Det var som om hon vaknade upp ur en trance. Hon tittade på pojken och sade helt kort att hon varken orkade eller ville gå längre ut. Pojken tittade tomt ut i luften. Hon sträckte fram kavajen, men han tog inte emot den.

Kocken släppte den i vattnet, och den flöt en stund för att sedan långsamt sjunka. Pojken vände långsamt ryggen till, och försvann stegvis ut i vattnet. Det krusade sig runt hans flytande hår, och så försvann även det, och det blåste upp igen. Allt blev kallt och verkligt för kocken, som började frysa och darra. Hon vände om, gick upp, och skyndade sig genom den svala natten tillbaka till sin stuga.

Dagen därpå hade kocken ledigt. Hon vaknade på förmiddagen, fortfarande trött. Hon hade drömt om pojken, och ville skaka av sig minnet hon inte kunde förstå. Så hon tog en promenad till en campingplats någon kilometer bort, på jakt efter människor som kunde få henne att tänka på annat. Utanför ett av tälten såg hon, till sin förvåning och glädje, några gamla bekanta. Hon satte sig ner och de började prata, och det kom fram att hennes bekanta åkte runt i Sverige för att fridyka på olika platser. De planerade att ge sig ner i den grumliga och grunda sjön under eftermiddagen, eftersom de ändå hade vägarna förbi. Kocken fick en ide, och tipsade om att det kanske fanns någonting på bottnen en bit utanför bryggan. Hon berättade inte mycket, men att det på sommarlägret alltid hade berättats om något särskilt med den punkten. Vännerna flinade, men ryckte på axlarna. De hade just ingenting bättre att leta efter.

Under eftermiddagen gav sig fridykarna ner i sjön, men bara några minuter efteråt kom de upp igen, vita i ansiktet. Just den punkt kocken hade pekat ut var den kanske djupaste i hela sjön, och där var det säkert upp till 20 meter djupt. Nere på bottnen hade fridykarna sett bitar av ben sticka upp ur sanden. Polis kallas dit, och professionella dykare hittade ett människoskelett. Den tekniska undersökningen visade att skelettet var gammalt, och att det tillhört en ung pojke, någonstans mellan tio och 15 år gammal.

Fyndet gjorde underverk för historierna om Bäckapojken. Den enda som inte deltog i stunderna runt brasan var kocken, som bara jobbade en sommar till. Anledningen att jag känner till hennes berättelse var för att vi blev lite närmare vänner, och hon en gång berättade den för mig i förtroende. Nu väljer jag att delge er den. För än verkar det som att den inte är helt slut.

En vårdag för drygt tio år sedan inträffade ännu en drunkningsolycka i sjön. Två killar skulle ut på en båttur när båten plötsligt kantrade och de föll i vattnet, helt nära bryggan. Att de inte klarade sig är oförklarligt. Deras kroppar hittades nästan exakt där pojkens skelett legat så länge. Jag har hört att de som var ute i båten den dagen också hade hört historierna om Bäckapojken, och att de skulle dyka ner till för att se om de kunde hitta något mer.

Idag är barnen på det där lägret förbjudna att simma mer än några meter från bryggan. Dödsfallen och fyndet av pojkens skelett gjorde historien om Bäckapojken lite för verklig för många av oss som jobbat där, och när man säger åt barnen att akta sig för bryggan berättar man inte så noga varför. Men barnen emellan sprids nog fortfarande historien om pojken med manchesterkavajen. Och det här var mitt bidrag till den spökhistorien. Som nu blivit något annat. När jag diskuterar det här med mina gamla kollegor om historien vet vi inte vad vi ska tro. Men vi vet att det finns någon väldigt ensam där ute, bland alla lekande barn. Och att den ensamheten ibland kanske förvandlas till hämndlysten, iskall vrede.

Så berättade en anonym lyssnare i ett mejl till Creepypodden, i en historia hon kallade “Bäckapojken”, uppläst av Rakel Josephson.

I sitt mejl länkade lyssnaren också till en artikel i Aftonbladet från 2008, men var det här utspelade sig ville lyssnaren att jag – av hänsyn till platsen och barnen på kollot som brukar äga rum där – inte skulle säga. “Larmet om olyckan kom klockan 13.40 på söndag eftermiddag”, står det hur som helst i artikeln som fortsätter: “En dryg halvtimme senare hittade dykare två män i vattnet. Bägge var livlösa, och man lyckades aldrig återuppliva dem. Närmare omständigheter kring olyckan är fortfarande oklara.”

Historierna vi berättar, och vad de avslöjar om förflutet och framtid på mytomspunna platser. Kanske borde vi lyssna på dem mer. Kanske kan till och med den barnsligaste lägereldsberättelse, fånigt utagerad med “buuu”-rop och tillgjorda miner, gömma en matnyttig hemlighet om en plats eller en person. Kanske borde den hemligheten ges lite mer respekt, även i vår tid.

I det här avsnittets sista historia ska vi höra från lyssnaren Conny, som återberättar en historia hans pappa berättade för honom, och som hans pappa i sin tur hört från sin egen far. Han delar med mig av den som en varning till alla som planerar att tillbringa en längre tid i de tornedalska skogarna. Han kallar sin historia “Hirvimies”, och den läses av Ludvig Josephson.

När jag var 14 år så berättade min pappa en historia för mig. En historia som hans pappa, min farfar, hade berättat för honom när han var ung. Min farfar hade jobbat flera år inom timmerflottningen i Torneälven när han var ung, och det var där detta utspelade sig. För den som inte vet vad timmerflottningen är så kan jag bara nämna att det är ett sätt att frakta timmer genom att helt enkelt låta det flyta med älven. Detta inträffade under slutet av 40-talet och min farfar berättade historien endast en gång för min far, utan att någonsin prata om den igen.

Inom timmerflottningen var det väldigt vanligt att timmerkarlarna jobbade i veckoskift, där de levde och jobbade i skogen i veckor i sträck. Efter sina pass satt arbetarna ofta och drack till sent in på kvällarna. Historierna om saker som hänt under timmerflottningen är många, och de allra flesta är påhittade eller kraftigt överdrivna. Men den här historien är någonting helt annat.

Farfar hade berättat om sin förman inom flottningen, en man från den finska sidan av älven som hette Mikael. Det var efter ett tvåveckors pass då en del udda saker hade inträffat som Mikael hade berättat om Hirvimies. Det var en sorts mytologisk gestalt som man hade skrämt sina barn med Mikael var liten med, en berättelse som skulle förhindra barnen från att gå ut i skogen på egen hand. Men Mikael berättade om detta i ett sammanhang som var långt från sagostunderna med barnen. Hirvimies, hade Mikael förklarat, var långa, slanka mansfigurer som sades ha setts i Tornedalen sedan urminnes tider. Ofta syntes de i skogar men ibland även vid myrar, och de förde olycka med sig. Det sades att om någon mötte Hirvimies blick så drabbades man av fruktansvärd ångest, hallucinationer, blev paranoid och till slut suicidal. Och nu trodde Mikael att det hade lett till en mans för tidiga och för fruktansvärda död.

Det hade börjat som ett helt vanligt pass på två veckor, då Mikael lett ett lag med arbetskarlar där farfar ingått. Timret flottades i tonvis nedför Torneälven och karlarna söp. En dag kom en av timmerkarlarna, Juuso, tillbaka efter en promenad i skogen. Arbetarna brukade turas om att gå runt lägret, för att säkerställa att det inte fanns björnar eller älgar i området. Juuso verkade ovanligt nedstämd och otrevlig, svarade knappt på tilltal och vägrade dricka sprit med eller ens sitta bredvid de andra. Farfar försökte prata med Juuso utan att lyckas. Kvällen slutade med att Juuso gick in i sitt tält och lade sig flera timmar före de andra.

När Juuso inte dök upp vid flottningsplatsen dagen efter gjorde inte någon av arbetarna en stor affär av det, då det inte var ovanligt att någon av männen låg kvar i tältet med dunkande huvud från kvällen innan. Men farfar hade tyckt att det var märkligt, för Juuso hade ju inte druckit kvällen innan.

När arbetsdagen började lida mot sitt slut började arbetarna packa ihop sina saker för att bege sig tillbaka till lägerplatsen. Väl där började farfar leta efter Juuso, utan resultat. Han bad de andra timmerkarlarna om hjälp, för det var olikt en erfaren flottare som Juuso att bara vandra vilse i skogen, speciellt efter en dag då han skolkat från arbetet. En av männen i arbetslaget lade märke till att Juusos tält verkade orört, som om han inte ens hade sovit där under natten. Till slut gav de upp, oförmögna att ens hitta ett spår av den försvunne kollegan. Det var emellertid inte var särskilt ovanligt att en del arbetare fick hemlängtan och helt enkelt begav sig hemåt på eget bevåg, så manskapet valde helt enkelt att avvakta.

De satte sig för att äta, och det serverades fisk, som det oftast gjordes. Efter måltiden satte sig en del av männen ner vid ett bord för att spela kort, även det inte ovanligt. Då, halvvägs in i första handen såg farfar Juuso. Han kom gåendes upp från en svacka i den mosstäckta marken, ovanligt blek i ansiktet och till synes trött. Mikael, som ju var förman och ansvarig för sina karlar, hade gått fram till Juuso och börjat läxa upp honom. Vem trodde han att han var, som struntade i arbetet och gick iväg för sig själv, särskilt nu när de avverkade den dyraste och äldsta delen av skogen.

Juuso tittade på den bistre förmannen och log. “Det finns äldre saker än träd i de här skogarna.”

Sedan vände han den mållöse Mikael ryggen och gick iväg, förbi det pokerspelande arbetslaget och vidare fram till brasan. Väl där satte han sig ner, stirrade ner i den barriga jorden och verkade försvinna in i sig själv.

Farfar berättade att han vid det här laget började bli rädd. Det hade inte varit första gången någon inom flottningen hade blivit som förbytt. Han hade tidigare varit med om arbetskamrater som börjat gråta hysteriskt, gått in i skogen för att skrika eller till och med blivit oberäkneliga och våldsamma. Det var hårda dagar där uppe i norr, och ingen frågade hur man mådde i onödan. Mycket stängdes in, och det som stängs in måste till slut ut igen.

När resten av arbetslaget gick och lade sig i sina tält så satt Juuso kvar, vid den nu falnande elden.

Mitt i natten vaknade farfar av att dragkedjan på hans tält sakta höll på att dras ner.
Han blev arg och undrade vem det var som har supit och glömt bort vilket tält som är vilket. Plötsligt såg han Juusos vita ansikte i sprickan mellan de två tygstyckena som utgjorde kortsidan av hans tält. Han hade blodsprängda ögon.

“Han vill in i mitt tält”, sade Juuso.

Farfar frågade vem som ville in i hans tält och sa åt honom att han helt enkelt skulle skicka ut honom. Juuso svarade:

“Hitta mig.”

Sedan släppte han flikarna till tältet och försvann iväg. Farfar somnade om, men vaknade flera gånger under natten. Till slut tittade han ut ur tältet och såg då Juuso sitta vid den nu helt slocknade elden och till synes prata med någon, utan att ett ljud lämnade hans läppar. Hans mun rörde sig men inte ett ljud hördes. Farfar stängde tältet men sov inte mer den natten. Natten blev morgon och först när farfar hörde röster säga godmorgon till varandra så klev han upp. Han gick fram till förmannen Mikael som höll på att koka kaffe över den nya, friskt brinnande elden.

Han mumlade en hälsning, och Mikael svarade i gott mod. Han frågade om farfar hade sovit gott, och farfar svarade undvikande. Mikael påminde farfar om att det nu var sista dagen för deras arbetslag och att de tidigt imorgon bitti skulle få återvända hem i ett par veckor. Det hade farfar glömt, upptagen som han varit det senaste dygnet med att tänka på Juuso. Han såg sig omkring, och märkte att Mikaels entusiasm delades av de flesta i arbetslaget. Alla var naturligtvis glada över att äntligen få träffa sina familjer efter två och en halv vecka i skogen.

Alla förutom Juuso, som nu satt utanför sitt tält och tittade tomt framför sig. Farfar frågade honom om han hade gått i sömnen natten innan, och Juuso såg först frågande ut, men sedan svarade han att ja, han hade gått i sömnen. Farfar frågade honom om han ville ha skjuts till Anttis när det bar av hemåt, då farfar ändå åkte förbi där på vägen hem till Junosuando. Juuso svarade kort att det inte behövdes, han tänkte jobba nästa veckoskift också.

Farfar tyckte att det var konstigt, han visste ju att Juuso hade familjen hemma i Anttis, men han visste också hur märkligt Juuso hade betett sig de senaste dagarna och slogs av möjligheten att han hade det svårt på pengafronten och behövde de extra pengarna, och att stressen och pressen stigit honom åt huvudet.

Arbetslaget började ge sig av mot flottningsplatsen, och den här gången följde även Juuso med till arbetet. Till slut kom de fram började arbeta. Stock efter stock skickade de nedför den strömmande älven. Farfar hade alltid funnit just den här delen av arbetet väldigt rogivande. Det är någonting fridfullt med att se stockarna flyta iväg och försvinna i strömmen. Plötsligt, genom vågorna, hörde farfar förmannen ropa efter Juuso. “Är det någon som har sett honom?”, frågade han karlarna.

En stund senare stod de alla samlade på stranden, runt Juusos två stövlar. Som om han helt enkelt klivit ur dem och gått iväg står de där, utan spår efter den försvunne ägaren.

Då såg en av arbetarna hur någonting rörde sig på andra sidan älven. En blek och krum figur stod vid en tall och verkade rista in någonting i barken. Det var Juuso. De betraktade honom under tystnad, förvirrade och förskrämda: hur kunde han ha kommit dit, till den andra sidan älven, när närmsta bro är flera kilometer bort och älven är ström. De försökte ropa efter honom, men han reagerade inte. Men stockarna skulle inte flotta sig själva. Så de fortsatte helt sonika med sin arbetsuppgift, allt medan figuren på andra sidan älven stod vid tallen och ristade.

Några timmar senare, när arbetslaget hade satt sig ner för att äta lunch, så stod helt plötslig Juuso där igen, och i ena handen hade han ett ett älghorn i ett fast grepp. Det var vasst, till synes vässat mot en sten eller liknande. I andra handen har han en näve full med jord. Han släppte ut jorden och började skrika åt de andra arbetarna, och enligt farfar var det de fulaste svordomarna någon kan tänka dig. Han gastade om att de inte förstod skogen, att de var smutsiga parasiter och att de alla borde dö, för de förstod ändå inte vad de hade att göra med. Sedan vände han om på fläcken, och sprang ut i skogen. Kvar lämnade han de förvånade arbetarna.

Förmannen Mikael insåg att händelsen var allvarlig och sade att dagens arbete var över. Farfar frågade om de inte borde leta efter Juuso, men Mikael svarade inte annat än undvikande. Ingen vågade ens prata om honom, märkte farfar, och än mindre gå ut i den täta skogen och leta efter honom. Arbetarna begav sig tillbaka till lägerplatsen och börjar packa sina saker inför den tidiga färden hem dagen därpå.

Farfar hade svårt att somna, orolig och förvirrad över vad som hade hänt. Han vaknade tidigt, först av alla, och började koka kaffe åt sina kamrater som vaknade en efter en. Mikael och två andra arbetare skulle stanna en period till och de tog farväl av varandra och började gå mot uppsamlingsplatsen och vänta på bussen som skulle ta dem till sina bilar. Farfar försökte att inte tänka på att de var en man färre på väg hem än när de hade kommit. Han kom hem till Junosuando strax efter middagstid. Inte förrän senare, när han återigen träffade Mikael, fick han veta vad som hade hänt vid flottningsplatsen den kvällen.

Mikael hade suttit med de två kvarvarande arbetarna och ätit middag. Sedan hade de tagit fram en kortlek och börjat spela kort för att fördriva tiden. Mörkret hade lagt sig som en svart filt över den tornedalska skogen. Månen, stjärnorna, brasan och några enstaka fotogenlampor var det enda som lyste upp den dunkla lägerplatsen. Efter några öl och många partier kortspel beslutade sig karlarna för att gå och lägga sig. Mikael låg i sitt tält och skulle sova, när han såg hur det lyste som av flammor genom hans tältduk, trots att de noggrant släckt elden efter att de tackat för sig. Han drog ner tältets dragkedja och tittade ut. Då såg han en mörk profil stå framför elden. Det var en person.

Personen stod mitt framför elden, vänd mot den nyvakne Mikael. Mikael såg hur han höll i någonting vasst, och han förstod att det var ett vässat älghorn. Bakom silhuettens rygg flammade elden upp, våldsamt och intensivt, och gestalten tog några steg bakåt, in i flammorna. Utan att göra ett tillstymmelse till ljud gick han långsamt in i elden, och ställde sig mitt i den, medan lågorna slickade hans kropp. Hans bleka ansikte lystes upp, och Mikael såg att det var Juuso. Deras blickar möttes, och ett leende sprack upp i Juusos ansikte. Långsamt lyfte han upp älghornet och, utan att vika med blicken från Mikael, pressade in det i sidan av sin hals. Han drog sedan till neråt och slet upp ett djupt och brett sår från käkben till nyckelben, och i de högsta lågor Mikael någonsin sett föll han ihop och försvann.

“Hirvimies”, hade Mikael sagt när han och farfar pratade den där kvällen. “Jag vet inte om det finns något sådant. Men jag vet att Juuso var en rekorderlig och erfaren man, som sett mycket utan att tappa huvudet förr. Vad skulle kunna driva honom så från vettet ute i skogen, om inte något sådant… Det kan jag inte föreställa mig.”

Signaturmelodi

Ni har hört “Hirvimies”, inskickad till podden av lyssnaren Conny och uppläst av Ludvig Josephson. Och som sagt, tro på dessa historier om ni vill. Men de rymmer ofta gamla varningar, som nog kan vara klokt att ta på allvar. Det är upp till er. Men jag vet själv att jag lyssnar noga.

Ni har lyssnat på Creepypodden med mig Jack Werner. Producent är Ludvig Josephson, som också gör musiken. Och som sagt: har ni egna historier ni hört från era äldre släktingar, eller hittat i gamla böcker, historier ingen minns men fler kanske borde påminnas om? Skicka dem till creepypodden@sr.se – jag vill gärna höra dem, och ni har chansen att få dem återberättade här i podden. Och följ oss gärna på sociala medier – på Facebook och Instagram heter vi Creepypodden.

Och som vanligt: tack för att ni har lyssnat.