Avsnitt 109: Om ett hus vid en sjö i en skog

22 juli 2018:

Antar att det här blir ett nytt försök med Twitter, då.

Sommaren 2018 startade en kille som heter Gregory ett konto på Twitter: @gr3gory88. Utefter att det i hans första tweet kallade det ett “nytt försök” kan vi föreställa oss att han haft konton tidigare, men gett upp av någon anledning. Nu var han i alla fall tillbaka, och visade små bilder ur hans liv.

Tweets om att titta på teveserier, om lukten av äggmackor i kollektivtrafiken på morgonen och en bild av en brunchmacka: ägg benedict, som han tydligen tycker mycket om. Ungefär så pågick det, tills något sorgligt hände.

27 augusti 2018:

Fick precis reda på att min morfar dött. Jag fick aldrig riktigt lära känna honom, men ändå.

Mamma verkade aldrig vilja prata om honom, och själv frågade jag sällan.

Gregory gick in i tystnaden efter det, i mer än en månad. Men sedan kom han tillbaka – och med en helt ny ton, och en helt ny historia att berätta. Hans morfars död skulle komma att leda till en dramatisk vändning i Gregs liv, och utvecklas till en helt sanslös och skrämmande berättelse som många tusen människor följde. I realtid.

Signaturmelodi

Du lyssnar på Creepypodden med mig Jack Werner, och idag ska vi höra en berättelse som hållit stora delar av Twitter i ett järngrepp de senaste månaderna. Den okände berättaren, om vilken allt vi vet är att han heter Gregory, har allt eftersom höstmånaderna passerat rullat upp historien om vad som hände efter att hans morfar gick bort, i Twittertråd efter Twittertråd, dag efter dag.

I veckans avsnitt ska ni få höra hela den historien, uppläst av mig och Ludvig Josephson. Och den börjar…

30 oktober:

Det är något konstigt som pågår i skogen utanför mitt hus, och jag vet inte vad jag ska göra.

Jag kan förklara från början. Det är egentligen inte mitt hus. Eller, det tillhörde min morfar, men eftersom han är död är det väl antagligen mitt ändå. Efter hans död för någon månad sedan, och lite obegripligt pappersarbete som jag inte ens orkat förstå, verkar jag vara ansvarig för det.

Han bodde ganska långt bort, uppe i bergen vid en sjö. Det finns några andra hus nere vid vägen, men de verkar tomma för säsongen. Jag antar att det är sommarställen. Jag har varit här i några dagar, och det är väldigt fint, men tyst, stillsamt och rätt kallt.

Mamma pratade aldrig om morfar, och de enda gångerna jag träffade honom var jag väldigt liten. Jag tror deras relation var dålig, för de gångerna jag frågade om honom blev hon konstig och irriterad, och bytte ämne.

Så, kort sagt, vet jag inte riktigt vad jag håller på med här uppe. Juristen som hade hand om morfars kvarlåtenskaper sade att huset mer eller mindre var mitt, och jag åkte egentligen bara upp för att sälja av det så snabbt jag kunde och sedan komma hem igen.

Jag trodde det skulle ta några veckor, och att jag kunde kombinera försäljningen med att ta en liten semester. Men det var inte så lätt att sälja ett hus här, mitt ute i ingenstans, visade det sig.

Hur som helst tror jag att jag är alldeles för mig själv i området. Eller, jag trodde åtminstone det. Men det har börjat hända konstigheter här nu. Redan tredje dagen efter att jag kom. Det finns en liten ort en bit bort, ungefär 25 minuter i bil. Jag hade åkt för att köpa lite mat och sådant, och när jag kom tillbaka hängde det något obegripligt på dörren.

Det var den här… artefakten?

På en bild ser vi vad Gregory hittade när han kom hem. Det är en liten triangel av träpinnar, med basen nedtill, hopknuten med bruna snören. Från toppen och ner till mitten av basen löper ett snöre till, och i den fanns det några benbitar fastbundna.

De här bilderna kan ni förresten titta på, medan ni lyssnar, om ni går in på creepypasta.se och klickar er fram till det här avsnittets manus. Det finns där, om ni klickar på rubriken “Poddmanuskript” uppe till höger och letar upp det här avsnittet, eller om ni klickar på inlägget som hör till avsnittet och klickar på länken till avsnittets manus den vägen.

Det kommer nämligen komma inte bara bilder, utan filmer också, i den här historien. Och de vill ni nog se.

Hur som helst. Gregory skrev att han tyckte det var helt uppenbart att prylen var handgjord av… någon.

Jag tänkte att det var någon unge från husen i närheten som höll på med någon konstig hobby, tog med saken in i huset och slängde den på elden.

Morgonen därpå hade jag mer eller mindre glömt bort saken. Ärligt talat hade jag för mycket att tänka på med husförsäljningen för att låta ett konstigt skämt ta upp min energi. Så jag gick upp, gjorde frukost, och gick ut på verandan med en kopp kaffe i handen.

Där satte jag mig och sippade på kaffet, när jag fick syn på någonting som hängde i ett par träd borta vid staketet. Det var en ny artefakt. Den såg ut som den förra, men istället för benbitar hade den en sten fastknuten i sig.

Nästan omedelbart fick jag syn på ännu en artefakt, i ett träd ett par meter bort. Jag gick ner på gräsmattan för att ta ner dem, och såg att det var fler. Allt som allt hittade jag åtta stycken, som hängde i träden runt huset.

I ett par bilder visar Gregory hur de såg ut: de hade fjädrar och benbitar fastknutna i sig.

Han tyckte det var konstigt, men att det i än högre grad var irriterande.

Det störde mig att någon var i min trädgård och satte upp vad som liknade fult julpynt.

Om någon försökte skrämmas skulle det dock krävas mer än ett projektarbete i slöjd, tänkte jag. Jag samlade ihop alla artefakter och slängde dem i eldstaden, precis som den första.

Sedan tog jag en dusch, klädde på mig, och gick ut för att jobba lite med trädgården. Verandan och hela tomten var vilt förvuxen, och nedanför träden låg högar av nedfallna löv. Det började gå upp för mig att det var förknippat med ganska mycket arbete att äga ett hus.

Det var då jag hittade något som faktiskt lyckades skrämma mig. Jag stod och krattade i hörnet av tomten när jag såg någonting mörkblått ligga i en hög en bit bort, bland träden. Jag såg inte var det var på håll, utan gick fram för att titta efter.

Först trodde jag det var en filt, men när jag kom fram såg jag att det var en tröja, en hoodie eller luvtröja av något slag.

När jag såg mig omkring insåg jag att det var en hel outfit som låg där. Ett par strumpor, något som jag tror var ihop skrynkliga underkläder och lite näsdukar bland en plastsked och – konstigast av allt – ett kollegieblock med A4-papper.

I en bild visar Gregory samlingen med saker. Kläderna ser ut som att de legat där länge, och kollegieblocket är skevt och buktar, som om det blivit fuktigt.

Jag öppnade kollegieblocket, men fann bara tomma papper. Men en hel massa sidor hade rivts ur av någon, så jag kunde dra slutsatsen att det hade använts. Dessutom såg jag i några av sidorna avtryck av en penna, så någon hade skrivit i blocket och sedan rivit ut sidorna. Jag kunde inte tyda vad det stod.

Nu verkade det plötsligt som om någon hade bott eller åtminstone befunnit sig länge utanför huset, och det skrämde mig. Försökte de skrämma iväg mig? Vad borde jag i så fall göra? Jag sov inte gott den natten.

Det var i förrgår. Morgonen därpå, alltså i går morse, förväntade jag mig hitta fler konstigheter utanför dörren men togs emot utomhus av ingenting särskilt. Och kläderna i gräset, som jag hade lämnat där jag hittade dem, hade försvunnit, så jag hoppades att det bara var någon hemlös som vandrat förbi.

Jag hoppades det skulle vara det sista jag såg av märkliga ting på tomten, och fokuserade på arbetet med huset. Det fanns knappt någonting att städa, rengöra och tvätta med, och jag behövde mer mat, så jag körde iväg till stan. Jag samlade på mig lite rengöringsmedel, trasor, glödlampor och annat, och så körde jag hem igen.

Uppfarten tar slut en bit från huset, och sedan måste man promenera en bit tills man slut kommer fram till husets ena vägg, vilken man rundar för att komma till dörren. Det var där, när jag precis kom fram bakom hörnet, som jag märkte en rörelse i ögonvrån ute på tomten framför huset. Jag stelnade till och hoppade tillbaka, bakom hörnet.

Någon stod vid ett träd, gömd i buskaget och de djupt hängande grenarna, och stirrade på huset. Vem det än var, så verkade personen inte ha sett mig än, för jag stod halvgömd och en bit bort. Figuren hade på sig den mörkblå luvtröjan jag sett på marken dagen innan.

Så tyst jag kunde släppte jag påsarna på marken, och tog fram min telefon. Mina händer skakade, men jag lyckades ta några bilder innan människan vände om och försvann iväg bland träden.

På bilden Gregory publicerar ser vi i utkanten av en gräsmatta ett vildvuxet lövträd där grenarna och växtligheten löpt amok, och bildat ett överhängande tak av grönska. Under allt detta, i mitten, står en gestalt. Det enda som syns är ett blekt ansikte, formen av en näsa och en mun, och resten är dolt av luvan på tröjan. Det ser ut som en vilsekommen munk.

Jag stod där i några minuter, för uppskrämd för att röra mig, och undrade om personen skulle komma tillbaka. Till slut plockade jag upp kassarna och skyndade mig in genom dörren. Jag satte mig och skulle ringa polisen, men tvekade när jag väl skulle slå numret. Vad skulle jag säga?

“Något stod och tittade på mitt hus”? Som om det hade tagits på allvar. Och som den idiot jag är hade jag eldat upp alla artefakter, så det skulle inte ens finnas några bevis. Jag lade ifrån mig telefonen och kliade mig i ögonen.

Det kändes hopplöst, och jag var arg på mig själv och lite rädd i den ensamhet som plötsligt kändes så påtaglig. Det slutade med att jag låste alla dörrar och gick ut bakvägen, för att promenera ner till sjön. Jag visste inte varför, jag ville bara inte sitta i det där stora huset för ögonblicket.

Jag gick ner till stranden och satte mig på en dyna och tittade ut över vattnet. Det kändes lockande att bara ge sig av i bilen och strunta i huset, men då skulle det aldrig bli sålt och det fanns en massa krångel jag i så fall skulle behöva ta itu med: skatten, renoveringar, och så vidare. Jag kände mig helt handikappad, som om jag var kopplad till huset som en hund.

Dessutom visste jag ju inte om jag på riktigt befann mig i någon fara. Huset hade trots allt stått tomt i några månader innan jag kom. Kanske hade någon hittat det och passat på att sova där, som nu ville se om jag hade åkt iväg än. Kanske skulle de helt enkelt försvinna, när de märkte att jag inte var på väg någonstans.

Det började mörkna, och jag ställde mig motvillig upp och började traska upp till huset igen. Efter att ha gått upp för trappan till bakdörren, precis när jag skulle öppna den, kom en stark motvilja över mig. Det var en irrationell panik, som när man av rädsla snabbar på stegen och därmed också skrämmer upp sig själv så man börjar springa, men jag ville inte sova där den natten.

Jag bestämde mig för att åka in till stan och hitta ett motell. Huset var låst redan, så jag låste bakdörren och vände om, och gick ner runt hörnet, mot uppfarten.

Det var då jag såg henne.

Gestalten jag såg förut, men den här gången stod hon mitt på tomten, framför huset, i sin stor luvtröja, med ansiktet vänt mot min dörr. Jag fick en fullständig chock och blev stående. Vi var bara några meter från varandra, men hon verkade inte se mig.

Jag förstod först inte vad det var jag såg, men några sekunder senare landade intrycket och jag insåg att hon inte kunde se mig. Hon hade inga ögon. Det var groteskt, men hon hade inga ögon. Det var bara hud som fortsatte från pannan, ner till näsan och kinderna. Och hennes huvud var nästan helt kalt: håret var glest och tunt.

Jag ville vända om och springa, men jag var livrädd att hon skulle höra mig då.

Så tyst jag kunde drog jag upp telefonen ur fickan. Jag visste att det här var något polisen skulle ta på allvar, och behövde bevis. Det kändes som att allt hände i slow-motion, och jag blir illamående bara av att skriva om det nu, men jag fick henne på film.

Nu är min puls i 180. Jag har inte tittat på filmen sedan jag spelade in den. Men här är den:

Det vi ser på filmklippet är fruktansvärt obehagligt. En person vars ansiktsdrag ser vagt kvinnliga ut står vänd snett bort från kameran. Hon står där och tittar, iklädd svarta dok som bara lämnar en liten remsa av bröstkorgen synlig. Huden på hennes nästan helt kala huvud är glänsande, och ser spänd ut över hennes kranium, men just över ögonen är det buckligt och ärrigt: som om skinnet bränts av av eld eller syra och sedan läkt. Bara ett svart litet hål är det enda spåret av ena ögat som syns, och hon står helt blick stilla och verkar fullt fokuserad på något framför sig.

Tills elva sekunder av klippet gått, då hon plötsligt vänder sig om mot kameran: mot oss.

Gregory rycker till, sliter ner kameran, och springer därifrån. Allt vi hör är hans svaga flämtning och sedan hans springande steg.

Jag rusade tillbaka runt huset och tog mig in igen, snubblade upp för trappan och tittade sedan ut genom badrumsfönstret på övervåningen, men då hade hon försvunnit. När jag tänker tillbaka på det nu känns det som att det inte kan ha hänt. Det är som att tänka på en mardröm.

Jag ringde polisen och berättade om vad som hade hänt. Jag måste ha låtit helt vansinnig, men de sade att de skulle skicka någon följande morgon och att jag skulle se till att allt var låst och stängt. Så sådant är läget just nu. Här sitter jag, ensam i skogen, livrädd.

Jag kommer knappast sova inatt. Jag känner mig yr och illamående, och har ångest. Framför allt är jag livrädd.

Det var Gregorys första, långa tråd om vad det var som pågick i skogen utanför hans hus. Han publicerade den i slutet av oktober 2018, och fortsatte sedan skriva hela hösten och en bit in på januari. Historien fortsatte redan den…

1 november:

De senaste dagarna har varit så väldigt konstiga. Jag har också urusel mottagning här uppe, så det är skälet att jag ibland inte kommer åt Twitter. Hur som helst, igår kom en polis hit, men det kändes inte som att den ledde någonvart.

Jag förklarade allt som hade hänt, och tog med honom ut till gläntan där alla grejerna hade legat. Nu låg bara kollegieblocket låg kvar, och det var fortfarande tomt. Han tittade skeptiskt på det.

Jag visade honom bilderna jag tagit på artefakterna, och han sade att det väl kunde räknas som vandalism men att det inte fanns något de kunde göra om jag inte hade bevis för de andra överträdelserna.

Inte ens filmen på kvinnan imponerade på honom. Han frågade om och om igen om jag inte kände henne, eller kände igen henne, och verkade tro att jag skojade eller bara var utsatt för något sorts skämt. När vi skildes åt sade han att jag skulle ringa igen om något mer hände. Jag muttrade ett frustrerat okej.

När han hade åkt igen gick jag ut och hämtade kollegieblocket. Kanske kan man ta reda på vad som hade skrivits på sidan, genom avtrycken av pennan? I så fall måste jag ta reda på hur.

Hur som helst, där var jag, ensam igen. Det är så fruktansvärt tyst här ute. Allt jag vill är att åka hem, men det känns som en temporär lösning som riskerar skapa ännu mer problem då. Och eftersom det är så långt hemifrån kan jag inte ens bjuda hit någon kompis som kan hålla mig sällskap. Ens om någon kom skulle de inte vara här förrän om några dagar.

Jag har inte sett den där kvinnan igen, men det känns som att hon är kvar någonstans här. Och det händer dessutom fortfarande annat konstigt. Igår tog jag en promenad runt sjön, för att ta en titt på husen i närheten och fråga runt ifall någon märkt något konstigt.

Det visade sig att alla husen stod tomma. De var nedsläckta och inga bilar stod på infarterna. Jag har inte sett en enda annan människa här, eller, ja, en gång. Men det var annorlunda. När jag kom tillbaka från promenaden gick jag ut på verandan, och såg då en båt ute på sjön.

Den var långt borta, men det var tydligt att den inte rörde på sig. Den låg där hela eftermiddagen. Det kändes som att de som satt i den tittade på mig.

Gregory lägger ut en bild, där vi på håll ser en liten motorbåt halvvägs ut mot horisonten på en vidsträckt sjö. På båten syns två anmärkningsvärt stora silhuetter torna upp sig. De ser ut att stå vända mot kameran.

De låg faktiskt kvar ända tills det blev för mörkt för att urskilja om de var kvar, för att vara ärlig. I vanliga fall hade jag tänkt att det var fiskare, om det inte var för det som hänt här på sistone. Och att alla husen står tomma. Varifrån kommer de i så fall, liksom?

Båten var hur som helst borta på morgonen därpå, så vem vet. Jag mikrade lite gröt till frukost, och tog med mig skålen ner till bryggan vid vattnet. Det är konstigt, men jag känner mig ändå lite tryggare där nere. Mindre stressad.

Det är som om tiden går snabbare vid stranden. Meditativt, eller vad man ska säga.

Hur som helst, jag började kunna skaka av mig den obehagliga känslan från de gångna dagarna och känna mig lite bättre till mods. Det kanske hade gått att återvända till städningen, om det inte var för vad som hände sedan. Jag hade ätit upp gröten, och gått tillbaka upp mot huset när jag såg något i vattnet.

I ett litet vattendrag som löpte ut i sjön såg jag någonting på botten. Det var litet och vitt, och först trodde jag det var en stenkula, men jag var inte säker. Det såg onaturligt klotrunt ut.

Gregory lade upp en bild, där en liten blek vit kula ligger halvt dold i gruset på bottnen i en stenig bäck.

Mot vad som måste ha varit bättre vetande tog jag av skorna, och klev i vattnet för att hämta upp det.

Och det var ett öga. En jävla ögonglob.

I nästa bild ser vi Gregorys hand, fylld av mörka stenar och i mitten något som groteskt nog ser ut som ett öga. Att han förmådde hålla det i handen länge nog för att ta bilden är ett mirakel, för det är vidrigt: kalt som en biljardkula, sjukligt rödsprängt, med en pupill som ser blånad och mjölkvit ut. Det ser ut som en blind kos öga.

Det måste ha varit ett djurs öga, eller hur? Snälla säg att det suttit i en stor fisk eller något.

Jag slängde ner det i vattnet igen, och gick snabbt upp till huset igen, med en klump i magen igen. Jag tvättade händerna flera gånger om, och satt sedan i soffan och bara stirrade ut i tomma intet. Jag förstår inte vad det är som pågår. Jag ångrar att jag plockade upp saken ur vattnet. Mina händer känns frånstötande.

Och för att göra saker än värre så har båten ute i sjön återvänt. Den dök upp framåt eftermiddagen, och nu ligger den bara där och guppar, på samma plats som igår, med samma figurer i. Är det mig de tittar på, där ute?

Efter den tweeten försvann Gregory några dagar, och kom inte tillbaka förrän den…

7 november:

Natt efter natt hör jag märkliga ljud. Jag står ute på verandan, och det låter som att någonting rör sig ute bland träden. Det är säkert bara rådjur eller någonting, men det är svårt att tänka bort risken att det är kvinnan eller något ännu värre.

Antagligen gör jag det värre än det är i mitt huvud. Är rådjur ute och rör sig på nätterna? Jag vet att de är där, för jag ser dem ibland vid vägkanten när jag kör in till samhället. Jag försöker låta bli att tänka på vad annat det skulle kunna vara.

Så har det varit ett tag nu, men inatt var det ännu värre. Jag hörde skrik. Mänskliga skrik. Det låter så otänkbart, men jag vet inte vad annars det skulle kunna vara. Det var när jag stod och borstade tänderna som ljudet hördes genom badrumsfönstret. Det kanske var något djur, men det var svårt att avgöra, för varje gång det hördes hann jag knappt stänga av eltandborsten innan det tystnade igen.

Men så i morse hittade jag de blodiga resterna av någonting. Det låg där, mitt på min tomt, och såg ut som inälvor. Färska inälvor. Det var så sjukt att jag inte ens vet om jag får publicera en bild av det på Twitter?

Det kanske blir anmält och raderas? Jag tror jag laddar upp det någon annanstans och länkar dit istället. Men se upp, klicka inte om ni är känsliga. Det är rätt ruggigt. Jag tror det är från ett djur, men varför ligger det här? Och vem gjorde detta?

En stund senare återkom Gregory med en länk till en bilduppladdningssajt, och visst ser det inte aptitligt ut. Den som någon gång haft en lite halvvild katt kan känna igen sig i synen av inälvor i gräset: något som ser ut som tarmar, och vad som kanske är en magsäck.

3ZHKhb5

Ja, förlåt, det är äckligt. Hur som helst, jag skyfflade upp det med en spade och kastade undan det i buskaget vid sidan av tomten. Jag vet inte om jag löper någon risk att locka hit en björn, men det kan ju inte ligga kvar mitt på tomten. Och hur som helst har jag annat än slaktrester från djur att fundera på.

Jag har försökt lista ut vad det kan ha varit som stod skrivet i kollegieblocket jag hittade. Jag har tittat på det några gånger, men kan inte urskilja de svaga avtrycken. Jag har fått några förslag om att man skulle kunna rita mjukt med kol eller blyerts över, och att det kanske skulle synas på, men jag har varken eller. Det finns bara kulspetspennor här.

Därför letade jag runt lite senaste gången jag var i stan efter något annat. Det tog någon timme, men till slut hittade jag en liten låda utan prislapp i ett hörn på en järnaffär där det fanns träkol jag kunde köpa. Det kändes som att jag var den första att titta i den lådan på flera år.

Förresten har jag fått känslan att människor i stan börjat känna igen mig. Det tycker jag inte om. Jag hade inte tänkt bli kvar här så länge att de skulle hinna lägga märke till mig, men jag har ju inte haft något val. De är väl vänliga, men det verkar vara en sådan ort där alla känner alla, och jag hör inte hemma där.

I järnaffären följde ett par barn efter mig, fnissade åt och pekade på mig. Jag tror de var tvillingar. Jag hörde inte vad de sade, men jag är säker på att de skojade om mig. Barn kan vara skitstövlar.

På väg hem igen stannade jag till vid mataffären, där det var slut på det mesta jag verkligen ville ha. De har ofta tomma hyllor. Den här gången fanns det inga ägg, och det har varit dåligt med det förut också, så jag tog bara lite rostbröd och pålägg och åkte.

Hur som helst, kollegieblocket. Jag har dragit mig för att ta mig an det nu några timmar, för jag vet inte om jag verkligen vill veta vad kvinnan hade skrivit. Men jag kan inte ignorera det för evigt. Jag ska äta middag, och sedan provar jag ritkolet. Hörs om en stund.

En timme senare återkom Gregory till sitt Twitterkonto.

Herregud. Jag gnuggade ritkolet över pappret, som ni sade. Jag vet inte vad jag hade förväntat mig, men inte var det detta. Jag är rätt skakad.

Bilden han publicerar föreställer ett A4-ark i det uppslagna, spiralbundna blocket. Det är nästan helt nedsvärtat av kol, utom de tidigare osynliga bokstäverna som nu avtecknar sig i vita fördjupningar i pappret. Om och om igen står samma fyra ord:

“De tog mina ögon de tog mina ögon de tog mina ögon”

Vad i helvete är det här? Det känns som om jag ska spy. Jag måste sätta mig ner. Vad fan är det som pågår?

Gregory försvinner från Twitter igen. Tre dagar senare dyker han upp, den…

10 november:

Jag ringde mamma igår, för att se om hon visste något mer än jag om den här platsen. Hon sade i förbifarten att jag faktiskt varit här någon gång, när jag var jätteliten. Det minns jag inte.

Jag försökte än en gång fråga vad det var som stod i vägen mellan henne och min morfar, men än en gång vägrade hon ge mig ett klart svar. De bodde under hennes uppväxt i en ort i närheten, och när hon flyttade hemifrån för att gå i högskolan flyttade morfar hit. Det verkar på mamma som att hon aldrig riktigt började betrakta det här huset som hennes hem.

Vi pratade en stund, tills min dåliga mottagning gjorde samtalet svårt att fortsätta. Men hon hann fråga om det fortfarande fanns vin i källaren. Jag sade att jag inte sett någon vinkällare, och hon svarade att det visst fanns en. Ner för trappan, in i ett hörn. När vi hade lagt på gick jag ner och såg efter, och hon hade visst rätt.

Det ligger en hög gamla grejer där nere, och bakom några dokumentlådor fanns en dammig liten vinkällare. Hur kunde jag ha missat den? Den är full av flaskor, och några ser riktigt gamla ut.

På några bilder visar Gregory upp ett par hyllplan där ett par dussin dammiga gamla vinflaskor ligger. Vid sidan står en tunna, och något som ser ut som ett stort sigill i trä. På en hylla ligger vinkorkar med skulpterade motiv, som en hund och en liten seriefigur. På golvet hittar Gregory ett muskadaver, och inser att det var bra länge sedan någon var där nere.

Hur som helst har jag ju tillgång till en hel del alkohol, om jag någonsin vill slappna av lite under dessa märkliga omständigheter. Men titta på de här gamla flaskorna. Jag vet ingenting om vin. Undrar om de är bra?

Han visar upp en Calvados från 1864 och en dammig flaska från 1934 med en etikett som i princip är oläsbar.

Sedan ändrar han spår, och går ut i trädgården och fotograferar saker där. En bit in bland en träden hittar han resterna av ett skjul, som tycks ha varit fullt av skrot och skräp, saker som nu ligger och rostar till oigenkännlighet.

Ännu en bit bort hittar han en upprättstående kaninfigur i tegel, som börjat vittra sönder. Den är kanske en meter hög, och står mitt i växtligheten, omslingrad av klängväxter. Bland de röda fläckarna där ytskiktet ramlat av syns resterna av ett glatt kaninansikte, och en blå skjorta den varit iförd.

Vad är allt det här? Jag vet att det egentligen är helt normalt att det ligger skräp runt sådana här hus, och det är ju delvis för att slippa grunna över det jag varit med om hittills som jag städar och röjer bland grejerna. Men jag kan inte hjälpa att jag tittar efter både en och två gånger ifall det är något onormalt eller konstigt. Det är så mycket som inte känns som det ska, här ute.

Det är något annat jag hittat som jag inte kunnat släppa. Under några rostiga gamla prylar hittade jag en hög gamla lösa bokstäver i plåt. De såg ut att ha suttit fast på en vägg, för de hade hål där man kunde skruva upp dem.

Det kan ju bara ha varit husets namn, om det en gång i tiden hade ett. Men jag kan inte pussla ihop dem i något begripligt. Jag tog in dem och lade ut dem på golvet, för att se om det blev lättare att förstå då. Men jag har misslyckats. Kanske kan någon av er lista ut vad det har stått?

I en sista bild visade Gregory upp bokstäverna, som ser ut att vara ungefär decimeterstora och från 20- eller 30-talet. Bokstäverna är A L E W D P H A T E C E R P E.

Det var det sista som hördes av Gregory på ett tag. Hans följare hann börja bli oroliga, och fråga om han levde och vad som hände, tills han dök upp igen tolv dagar senare, den…

22 november:

Förlåt att det dröjt. Uppkopplingen är värdelös, så Twitter har krånglat en del. Men efter att jag hittade vinflaskorna har det åtminstone inte gått någon nöd på mig.

Jag har mest ägnat mig åt att städa och röja upp, så jag ska kunna sälja av huset någon gång. En mäklare ska komma hit om någon vecka och hjälpa mig få ut det på marknaden, och jag ser fram mot det och att få åka hem härifrån.

Den lilla orten här i närheten blir bara märkligare och märkligare. Jag har fått lite lappsjuka av att sitta här i mitt hus, och därför åkte jag ner till samhället för att käka frukost och promenera runt lite häromdagen.

Det finns bara en enda restaurang, såvitt jag har sett, en diner. Jag gick in för att få mig något att äta, och det hela var tämligen bisarrt. Jag vet inte riktigt hur jag ska förklara det, men jag beställde en ägg benedict-macka. Servitrisen behandlade mig lite kyligt, men inte konstigare än jag varit med om förr. Sedan kom hon med maten.

De hade helt glömt äggen på min macka. Det var bara skinka och hollandaisesås på.

Han laddar upp en bild på mackan, och den ser mycket riktigt halvfärdig ut. Som en skinkmacka med massor av sås.

Jag ropade på servitrisen och sade att jag inte fått några ägg på min ägg benedict, men allt hon svarade var att de inte har några. Hur kan en frukostrestaurang inte ha ägg, frågade jag. Hon sade “tyvärr”, och gick.

Av ren förvirring tittade jag på menyn igen, och såg någonting jag förut hade missat: ingenstans fanns det en rätt som faktiskt innehöll ägg. Inte ens bland de valbara tillbehören fanns det några ägg.

Vad är det för märkligt ställe som inte har ägg? Visst, om det hade varit ett vegan- eller vegetarianställe, men det var massor av kött överallt. Jag fattar inte.

När jag lämnade stället satt en familj en bit bort och betraktade mig. De var tysta och med blickarna fästa vid mig, som om de skulle börja prata precis när jag hade gått. Deras barn var två flickor, antagligen tvillingar, för de var så lika varandra. Hit kommer jag nog inte tillbaka.

Jag grunnade på saken under hela bilresan hem igen. Det är mycket nu, och ingenting går att få ihop. Men ett är säkert, och det är att jag är oönskad här. När jag kom hem satt en lapp ihopvikt, inskjuten mellan dörren och karmen.

På två bilder ser vi först den ihopvikta lappen i dörren, och sedan när Gregory vikt upp den. “Försvinn”, står det skrivet i skakig bläck.

Det känns illavarslande. Jag tänker öppna en till flaska vin. Vad annat finns det som jag jag kan göra?

Återigen försvann Gregory, och han kom inte tillbaka förrän efter en dryg vecka, den…

30 november:

Jag såg någonting ute i skogen idag.

Jag har försökt att hålla tiden jag tillbringar i huset för mig själv till ett minimum, eftersom jag känner hur jag blir galen av det. Och trots att det kanske inte är den bästa idén att vandra runt ensam i skogen så känns det bättre än att sitta hemma.

Åh jösses, nu kallade jag huset “hemma”. Jag har varit här på tok för länge…

Hur som helst, jag tog alltså en skogspromenad idag. Det hade ju faktiskt varit väldigt fina områden, det här, om det inte var för stämningen och situationen: nu är jag hela tiden lite skraj att någon ska komma fram och vilja mörda mig. Men jag hade lyckats släppa det och hade det faktiskt nästan mysigt, när jag snubblade på något udda.

Uppe på en liten kulle mitt ute i ingenstans, kanske två kilometer från huset, stod en smutsig uppfällbar stol helt för sig själv.

Till en början verkade det inte så läskigt, men så fick jag en märklig känsla, tog fram telefonen och öppnade kartappen. Och visst sjutton: när GPS-ploppen där jag befann mig laddats såg jag att stolen var vänd precis mot mitt hus.

Jag kände mig lite illamående igen, och gick därifrån. Men bara tio meter därifrån hittade jag något ännu konstigare. Ännu värre. Jag vet inte ens hur jag ska beskriva det.

Vad i helvete är det här?

På en bild ser vi det Gregory hittade. En liten gnagarskalle, kanske fem-tio centimeter lång, som ligger på en stor, platt sten. Den ligger mitt i en trekantig formation inristad med svart kol, och i symmetriska former ligger små snigel- eller snäckskal utplacerade. Två ligger på djurkraniumet, och mitt i dess panna ligger en ryggkota på vilken en sista snäcka ligger placerad.

Gregory filmar den i några sekunder, när en skalbagge klättrar på den. Han säger att den skrämde honom, men också fick honom att känna sig förtrollad eller förhäxad på något sätt.

Varje dag hittar jag någonting nytt märkligt här ute, men jag kommer aldrig närmare att förstå vad det hela betyder, och vad det är som händer. Eller varför.

Jag drog mig från den skrämmande installationen och i princip snubblade ner för kullen, bort därifrån. Jag kände mig yr igen, som jag blir med jämna mellanrum här ute, och gick så snabbt jag kunde mellan träden tillbaka mot huset.

Det var då jag såg kvinnan igen.

Hon stod uppe på en annan liten kulle, ihopsjunken och lealös. Jag hoppade in bakom ett träd, och tror lyckligtvis hon inte såg mig. Jag hade inte sett henne på veckor, men misstänkt att hon var kvar där ute.

Jag filmade henne från bakom trädet. Jag vet inte varför. Det enda skälet är väl för att jag ska ha bevis för att jag faktiskt ser henne: att det inte är i min fantasi allt detta pågår.

I ett filmklipp ser vi figuren som tycks förfölja Gregory. Det är bara nio sekunder långt, och till vänster är utsikten skymd av en trädstam, den han står bakom. Till höger, mellan några träd, framför den bleka himlen som skyms av trädstammarna, står vi henne. Hon har sin uttänjda luvtröja på sig och ingenting av hennes ansikte är synligt. Hon ser ut som ett klassiskt spöke.

Till slut vände hon om, och gick iväg i skogen. När jag var säker på att hon försvunnit flydde jag hem igen. Hela vägen trodde jag hon skulle hoppa fram och attackera mig.

Jag förstår inte vad det är hon gör här ute. Är hon någon sorts häxa? Jag vet hur dumt det låter, men jag förstår inte vad hon har för sig. Är det hon som bygger de konstiga artefakterna, och den där rituella djurhuvudgrejen på stenen? Det känns ju som häxerier, liksom.

Och vem i helvete är det som sitter i båten som ligger ute i sjön hela tiden? Varför är de i samhället så konstiga? Jag vill bara veta. Men samtidigt är jag rädd för vad jag i så fall skulle få veta.

Återigen försvann Gregory efter denna tråd. November övergick i december, och nästan två veckor gick, innan han skulle visa sig på Twitter igen. Nästa tråd började han skriva på den…

11 december:

Jag har äntligen lyckats förstå vilka ord de där bokstäverna jag hittade skulle bilda.

Jag hade mer eller mindre glömt dem efter att jag hittade dem. Jag lade dem i en låda, och hade annat att tänka på.

Men igår hittade jag något annat, en ny pusselbit som löste gåtan. Det finns en liten alkov uppe på övervåningen, med inbyggda bokhyllor och ett gäng gamla böcker. Som ett litet bibliotek. Jag bläddrade i några av dem i jakt på något att läsa, när jag hittade en volym om vin.

Inuti låg några gamla polaroidbilder. De var ganska urblekta, så det var inte helt lätt att se vad de föreställde. Men den första verkade bara vara en bild av träden utanför huset.

Den andra var ännu suddigare, och svår att förstå sig på. Men så insåg jag att det var en av husets väggar jag tittade på, och bokstäverna jag hade hittat. Det tog en sekund att se vad det stod.

På bilden ser vi väggplankorna, och över dem sitter bokstäverna i prydliga radar. De bildar två ord: Deepwater Chapel.

Det här är så konstigt. Jag har aldrig hört det namnet förut. Har det här huset varit någon gammal kyrka, eller? Jag tillbringade nästan hela eftermiddagen med att leta igenom resten av böckerna, men det fanns inga andra bilder.

Förstår inte vad det här betyder. Jag återkommer om jag hittar något mer, men alltså… Jag vet inte.

Den här gången var Gregory inte borta länge. Redan två dagar efter dök han upp igen, med en benisande uppdatering.

13 december:

Hon var här. Kvinnan var i mitt hus.

Jag är helt förstörd och kan knappt skriva. Jag ska försöka göra det så klart och tydligt som möjligt.

Jag var ute i skogen igår, när det började hällregna. Det kom väldigt plötsligt, och trots att jag inte var långt hemifrån blev jag genomblöt. Jag hängde upp mina blöta kläder vid eldstaden, och gick till sängs ganska tidigt. Det regnade hela natten.

Jag drömde fruktansvärt kusligt. Jag satt ute på verandan med ett gäng vänner hemifrån. Vi satt i en cirkel. Min kompis Eric var där, och han pratade om hur läskig skogen var.

Han sade att så här dags, när träden bara är svarta silhuetter, kan vad som helst gömma sig där ute utan att man någonsin får veta det. Han skrämde upp mig lite, men jag försökte inte låtsas om det. Jag flinade och sade att jag visste vad han höll på med. “Det där funkar inte med mig. Mig kommer du inte skrämma.”

Då smalnade Erics ögon av, och han sade att han slog vad om att han visst kunde skrämma mig. Han gjorde mig illa till mods, och jag försökte skämta bort det. Då upptäckte jag att han inte log längre. Han såg allvarlig ut och stirrade på mig.

Hela stämningen förändrades. Ingen pratade längre, och till och med skogen blev tyst. Det enda som hördes var vinden, och vågorna från sjön en bit bort.

Alla spår av skämtsamhet hade försvunnit ur Erics ansikte. Efter en lång minut vände han långsamt huvudet åt sidan, och mumlade: “Är det någon här som inte borde vara här?”

Plötsligt blev jag rädd att titta bort från Eric, för vad jag i så fall skulle riskera att få syn på. Länge stirrade vi på varandra. Ingen sade någonting. Till slut sade Eric, med mjuk och tyst röst: “Är det någon som just nu ser dig sova, Greg?”

Då vaknade jag med ett ryck. Det var mitt i natten. Jag var ensam i sovrummet, men hade känslan av att någon alldeles nyss hade varit där med mig. Jag låg svettig i sängen i en minut, för rädd för att röra på mig, för rädd för att ens andas.

Genom golvet kom ett ljud. Någonting rörde sig på bottenvåningen. Jag trodde iallafall det, men det här huset gör ofta ljud för sig själv. Jag tvekade i en sekund, men sedan kröp jag upp ur sängen och gick ut i korridoren.

Uppifrån trappan såg jag ner till vardagsrummet och delar av köket, och allt såg ut att vara som vanligt. Utomhus blåste vinden kraftigt, och jag undrade om det var den som spökat. Jag försökte få ner min puls, men jag var i varje fall redan klarvaken och för skakad för att gå och lägga mig igen, så jag gick ner till köket för att ta något att äta.

Jag klev in genom köksdörren, och blev stående.

Det finns en bakdörr ut på tomten från köket. Den var vidöppen.

På en bild ser vi den slitna köksdörren, och utanför den ser vi en trappa som leder upp till gården. Det är becksvart utomhus. Dörren står på vid gavel.

Jag vet att jag stängde och låste den dörren. Jag låser alla dörrar varje kväll. Och även om jag hade glömt den olåst vet jag att jag inte hade lämnat den öppen.

Köksgolvet är genomblött av regn.

Imorgon ringer jag en låssmed, som får komma och byta lås. Helvete.

Jag kan inte stanna här. Men vart ska jag åka? Ska jag leta upp ett motell?

Jag kan inte hitta kläderna jag hängde upp vid eldstaden. Hon har stulit mina blöta jävla kläder. Jag kan inte stanna här i natt.

Samma kväll var det någon som skrev till Gregory på Twitter, och uppmärksammade honom på att kvinnan utan ögon måste ha varit i huset förut tillräckligt många gånger för att kunna orientera sig där om hon verkligen var blind. Gregory brukade inte besvara sina följares tweets, men gjorde det denna gång.

Det har jag inte ens tänkt på. Jag har redan dragit. Jag håller på att försöka hitta ett motell.

Så försvann han igen. Nästa gång han syntes på Twitter var på själva julafton. Gregory återkom, och berättade om vad som hade hänt efter att han flydde huset. Det var den…

24 december:

Förlåt att jag inte hörts av på ett tag. Jag har bott på ett motell en bit bort, kanske en timmes bilresa. När jag lämnade huset den där kvällen, efter min mardröm, åkte jag så långt jag orkade, tills jag var på behörigt avstånd. Jag behövde göra det, för att känna mig trygg.

Jag ringde en låssmed, men de kunde inte komma på en gång och jag tänkte inte under några villkor bo i huset om det inte fanns nya lås. Så jag har väntat här tills jag kunnat åka tillbaka. Jag har inte haft något annat att göra än att hoppa till vid minsta ljud.

Till slut, för några dagar sedan, ringde låssmeden och sade att han kunde komma. Jag checkade ut, satte mig i bilen, och körde dit igen. Det tog någon timme, och ju närmre jag kom, desto värre kändes det.

Inombords visste jag att jag borde låta bli att åka dit, att jag borde två mina händer och betrakta mig som klar med hela skiten, men jag kan inte lämna det oavslutat. Det är trots allt morfars ställe. Jag måste kunna slutföra det här. Och jag vill också veta vad det är som plågat mig de senaste veckorna, och varför. Den drivkraften behöver ni inte förstå. Jag förstår den inte ens riktigt själv.

Hur som helst, jag körde förbi det lilla samhället och nådde skogen, där vägarna blir sämre och svårare att köra på. De smalnar av, börjar vrida sig än hit, än dit, och det springer rådjur på dem. Jag brukar se en handfull varje gång jag kör, men den här gången såg jag inte ett enda.

Det kanske var jag som var uppstressad och inbillade mig, men skogen verkade lugnare och mer stillsam än vanligt. Och så hände något som fick mig att nästan ge upp och vända om. Någonting flög blixtsnabbt över vägen.

Det gick så snabbt att jag inte ens var säker på att det var något, men jag reagerade med att väja och hamnade i diket. När jag tittade upp därifrån såg jag ingenting. Jag vet inte vad det kunde ha varit, om det var något alls, för det enda jag såg var en snabb rörelse. Men det var inte ett rådjur, det vet jag. För det var klarrött. Rött som blod.

Givetvis fastnade bilen i diket. Det är mammas gamla vrak, och för egen maskin kunde den inte ta sig någonstans när den väl grävt ner sig. Jag satt där och försökte samla energi nog för att kliva ut, göra något alls åt saken. Att promenera resten av vägen hem kändes som en dålig idé, men annars skulle jag missa tiden jag bokat med låssmeden och behöva sova i ett hus med samma lås – alternativt fortsätta bo på motell, vilket jag snart inte hade råd med längre.

Jag var inte allt för långt från huset, så det fick bli att gå och sedan ringa bärgningsbil därifrån.

Väl utanför bilen insåg jag att jag hade haft rätt: skogen var tystare än vanligt. Jag hörde inte ens några fåglar. Mina fotsteg ekade som om de var trumslag, och när jag klev på kvistar som bröts lät det som ben som knakade.

Då och då kontrollerade jag på telefonen att jag var på rätt väg. Jag hade just dubbelkollat det, och skulle lägga tillbaka telefonen i fickan, när jag såg något som fick det att knyta sig i min mage.

Det var ännu ett exemplar av de förbannade artefakterna, som förföljt mig hela tiden då jag varit här ute. Men den här gången tilltalade den mig ännu mer direkt. Kläderna jag hade hängt upp för att torka vid eldstaden för någon veckor sedan försvann ju, om ni minns det, och i mitten av artefakten satt en handske. Jag kände igen den: den var min. Det var ett av plaggen som försvunnit den natten.

Jag hade varit tämligen säker på att det var kvinnan utan ögon som varit inne i huset och tagit mina kläder, och det här kändes som en bekräftelse: det måste ha varit hon som gjort artefakterna. Jag tittade mig omkring bland de andra träden. Och visst: där fanns det fler. Och i varje satt ett av mina plagg fastbundet.

En till handske, en strumpa och min bandana. Allt utom tröjan var där.

I ett par bilder visar Gregory det han kallar artefakterna: samma trekantiga konstruktion av pinnar ihopknutna med snören som han sett förut, men istället för benbitar och fjädrar med hans klädesplagg i mitten.

Jag lät dem hänga där. Jag ville inte röra dem. Allt jag ville var att ta mig till huset igen, byta lås, och få bilen bärgad. Jag gick vidare längs vägen, och snabbade på stegen lite.

Efter en stund undrade jag om jag inte borde ha nått huset än. Jag hade gått längre än jag trodde jag skulle behöva, så jag tog fram telefonen och kontrollerade kartan igen. Den här gången gick det dock inte: telefonen fick inte kontakt med nätet.

Ur skogen till vänster om mig hörde jag emellertid vågorna från sjön slå in över stranden, så jag borde kunna gå ner dit och orientera mig efter stranden tills jag hittade huset.

Trots att jag gjorde mitt bästa för att hålla mig orienterad måste jag ha gått vilse, för det tog längre tid än väntat att komma ner till vattnet. Jag kände inte igen skogen alls, och fattade inte var vägen var längre. Allt jag gick efter var ljudet från sjön.

Plötsligt såg jag någonting oväntat: något vitt, på håll, borta på marken. Det låg och
reflekterade det molntäckta solnedgångsljuset i mossen. Jag gick dit.

När jag kom närmare tappade jag fullständigt hakan. Det var obegripligt, men det enda det kunde vara var stora ägg.

Gregory publicerar flera bilder på äggen. En visar hur de såg ut på håll, som stora svampar i grönskan i kvällningen. En annan visar hur det faktiskt är ägg som ligger där, utplacerade i en liten grupp mitt ute i ingenstans. Det ser fortfarande ut som svampar på sätt och vis, men väldigt jämna och fina vita svampar. Han sätter foten mot ett av äggen, så vi ska se hur stora de är, och med den jämförelsen framstår de som vita badbollar. De är verkligen stora.

Jag trodde jag drömde. Långsamt satte jag handen mot ett av äggen, och kände att de var kroppstempererade. Varma. Jag fick impulsen att slå sönder ett av dem, men ändrade mig snabbt. Magen vände sig, och jag gick därifrån. Det kändes som jag skulle kräkas om jag stannade.

Jag nådde till slut sjöstranden, och den fick mig som alltid att känna mig lite bättre till mods. Nu kunde jag se huset en bit bort, och det kändes faktiskt bra att se det igen, tro’t eller ej.

Jag gick resten av vägen som i ett rus. Jag förstod ingenting.

När jag kom fram stängde jag in mig i köket, och efter en stund kom låssmeden. Jag betraktade honom med frånvarande blick medan han arbetade. Han måste ha trott jag var full, eller väldigt trött. Nu har han åkt, och jag är för mig själv igen.

Jag vet att jag upprepar mig, men jag förstår liksom inte vad det är som händer här. Allt är så drömlikt. Jag borde åka härifrån, men jag kan inte. Åtminstone vet jag att jag inte kan få oväntat besök inatt. Nu är jag säker. Tror jag.

Sådan blev alltså Gregorys julafton. Inte det familjemys man brukar hoppas på. Han verkar inte ens ha lagt märke till högtidsdagen, men det kanske man kan förstå.

Fem dagar senare kom han tillbaka till Twitter, med en ny uppdatering. Det var den…

29 december:

Jag hörde någonting. Någon var utanför huset.

Jag stod i köket och diskade ett glas när jag hörde ett ljud från verandan. Det lät som om någonting skrapades. Sedan tystnade det. Jag trodde jag inbillat mig, men så kom ljudet av steg.

Av någon anledning reagerade jag med att rusa ut. Jag vet inte varför: det är en korkad och till och med farlig reaktion. Jag vet inte ens om jag är rädd längre. Allt är så konstigt att det är svårt att bli skrämd.

Jag tror det var hon. Jag såg i alla fall någon springa in bland träden och försvinna. Jag hann inte få tag i henne.

Jag funderade på att springa efter henne, men valde att stanna vid huset: det var mörkt, och jag ville inte gå vilse. Jag vände om för att gå in igen, och då upptäckte jag vad hennes ärende hade varit.

Jag borde inte bli överraskad när det dyker upp nya artefakter, men blir det ändå. Den här gången var den enorm: längre än jag själv. Och mitt i satt min gamla tröja fastknuten.

Tre stora pinnar, som vandringskäppar, sitter i en trekant på bilden han visar upp. Och i mitten, som en lealös docka, sitter tröjan fastknuten.

Jag är så trött på de där jävla pinnarna att jag funderade på att bara strunta i den. Men jag tog en bild, och när blixten gick av såg jag att det stod något skrivet på väggen.

Med samma skakiga handstil som i lappen där det stod “Försvinn” står det på väggen: “Frukta nymånen.”

Vad fan menas med det? Varför går hon omkring och skriver på mina väggar. Jag blev arg. Jag gillar inte hur hon beter sig, som om mitt hus var hennes brevpapper.

Jag hatar å andra sidan också att jag känner det som att det här huset är mitt nu. Det är som att jag går in i en ägarstrid jag aldrig kan vinna, mot en fiende jag inte känner.

Nymånen. Den ska jag alltså se upp för. Jävla skit.

Efter den här tråden kom ännu ett sådant sällsynt tillfälle då Gregory svarade på en följares kommentar. Det var någon som visade ett schema för månens olika faser. Gregory svarade med att notera att nästa nymåne var den sjätte januari.

Dagen innan dök han upp på Twitter igen, med en kort liten tråd. Tre tweets. Ni ska få höra det han skrev den…

5 januari:

De säger att det ska storma imorgon.

Det är också då det blir nymåne.

Om jag bara stannar inomhus borde jag klara mig.

Det blev natt. Morgonen kom, och dagen, och eftermiddagen. På kvällen skrev han igen. Det var den…

6 januari:

Det har varit oväder hela dagen, och verkar fortsätta in på natten. Åska och allt. Jag har stannat inomhus hela tiden. Ingenting har hänt än. Kanske kommer ingenting att hända.

Jag är ändå nervös. Dagen har varit helvetiskt påfrestande, och jag har ryckt till för minsta lilla. Kanske borde jag ha åkt härifrån ändå. Jag vet inte. Jag borde åka hem redan imorgon.

Det är skönt att skriva här i alla fall, att ha något annat att göra. Men jag tror det här får markera slutet. Imorgon åker jag hem. Jag bryr mig inte om huset eller sanningen om den här platsen längre. Nu vill jag bara tillbaka till mitt vanliga liv.

Allt jag måste klara av är en natt till. En sista. Jag kommer klara mig om jag stannar inomhus. Låsen är nya, och ingen kan komma in. Allt kommer bli bra. Jag ska dricka lite vin och ligga i sängen och läsa. Det kommer bli bra.

Man hoppades, för Gregorys skull, att det var det. Men det var inte det. Bara en liten stund senare återkom han. Och den här gången hörde man hans chockade röst genom tweetsen.

Hon är här. Nu. Hon var i källaren.

Jävla skit. Jag sprang nästan in i henne. Hon hörde mig inte ens, för det åskade så mycket utomhus. Hon stod med ryggen mot mig, blick stilla mitt i rummet. Verkade stirra rätt in i väggen, fast hon såklart inte ser något.

Det är den bild då vi kommit kvinnan utan ögon närmast hittills. Hon står en meter från kameran, och ser vid vinkällaren ut som en cancersjuk präst framför ett altare. Hennes huvud är kritvitt, blekt som en dödskalle, och hennes hår ser ut som spindelnät runt huvudet. Hon har fortfarande på sig sin stora luvtröja.

Jag kunde inte röra mig. Allt jag kunde göra var att titta på hennes bakhuvud.

Då vände hon sig om. Och hon… pratade mig med.

Hon sade att hon inte ville mig något illa. Hon ville berätta.

Förlåt om allt det här låter konstigt. Det händer så snabbt. Jag har svårt att tro att detta är på riktigt.

Gregory sade att han skulle prata med kvinnan, och återkomma. Drygt en timme senare gjorde han det.

Det här är helt obegripligt. Jag ska försöka förklara vad hon berättat.

Hon hade tydligen gjort artefakterna för att skydda mig. Det är farligt här, sade hon, och de där skulle utgöra en sköld. När jag frågade om vad jag behövde skydd mot blev hon tyst. Länge satt hon tyst, innan hon med svag röst nästan viskade:

“Det finns något i vattnet.”

Sedan berättade hon.

För länge sedan vaknade något i sjön. Något urgammalt och omöjligt. Människorna i samhället mötte det, och började samarbeta med det. Det skyddade dem mot olycka och fiender. Men det krävde något i utbyte.

Människorna i samhället fick onormalt långa liv, och många barn. Men priset var högt.

Först var det bara en. Det låg mest i sjön och vilade. Men med tiden blev de fler. Jag hade suttit helt tyst och lyssnat fram tills dess, men nu var jag tvungen att fråga om äggen jag sett i skogen. Kvinnan nickade.

“De är så många nu”, sade hon. “De kommer från vattnet och lägger sina ägg, och människorna tar hand om äggen. Gömmer dem tills de kläcks. Men när de kläcks måste de matas.”

Jag slogs av minnesbilderna av tvillingarna i staden. Jag hade sett så många tvillingpar. Hon måste ha känt av mina tankar, för hon suckade. “Jag sade ju att det var ett högt pris.”

“Människorna får många barn, men de får inte behålla alla. När äggen kläcks måste de ta med sig ett barn till skogen. Varelserna i sjön måste äta.”

Hon tystnade, och sade sedan: “De börjar med ögonen.”

Jag ville fråga hur hon visste det, men hade nog egentligen redan förstått det. “När jag var liten”, sade hon, “tog pappa med mig in i skogen med de andra. Jag offrades åt dem.”

Hon vände huvudet mot fönstret, som om hon tittade ut. “De tog mina ögon”.

Hon sade att hon leddes fram till ägget, och såg det kläckas. Hon såg någonting komma ut. Nästa sak hon minns är att någonting ligger över henne, och borrar sig in i hennes huvud. Att det gör skärande, skrikande ont i hennes ögon. Sedan, lika plötsligt, var hon fri.

Hon visste inte om någon hjälpt henne, eller om hon själv lyckats knuffa bort varelsen. Men hon kom undan, och flydde ut i skogen. Hon sprang tills hon inte orkade längre. Hon kollapsade, för rädd för att gå hem igen. Hennes föräldrar hade offrat henne: hon hade ingenting där att göra. Så hon blev kvar i skogen, tills det blev hennes hem.

Det var en helt osannolik historia. Jag kunde inte tro den, men hade ingenting bättre att tro på. Jag frågade varför hon berättade detta för mig.

“Det är samma varje år. På hösten kommer de upp ur vattnet, och lägger sina ägg. Några kläcks för tidigt, och får då sin föda från djuren i skogen. De samlar styrka för att ta sig ner i vattnet.”

“Men de flesta kläcks nu, när det är som mörkast.”

Hon vände sig mot mig, och till och med utan ögon kändes det som att hon stirrade på mig. “I natt är det nymåne. I natt är det ceremoni.”

Det smärtade till i magen när jag förstod vad det var som pågick ute i skogen, just då.

“Vi måste göra något!”, skrek jag. Jag ställde mig upp, redo att rusa ut, men hon skakade på huvudet.

“Så här är det nu. Vi kan inte göra något åt det.”

Jag lyssnade inte, utan vände om och rusade ut. Jag tog inte ens på mig skorna.

Det hade slutat regna, men det var mörkt. Jag hörde ljud i hela skogen. Det rörde sig, steg i natten, och jag såg flackande ljus på håll. Eld eller ficklampor, jag vet inte. Jag sprang mot dem.

Mer än en gång sprang någonting förbi bland träden. Jag använde telefonen som ficklampa, och försökte fotografera när det rörde sig, men det gick fort.

Jag vet inte vad det är jag fångat på bild.

I två bilder ser vi natten i skogen, högt gräs framför träd, och mitt i gräset, någonting som kanske är en meter högt. Någonting rött, som ser fuktigt och blodigt ut. På en av bilderna står det vänt mot kameran. Två ljusa punkter mitt i något som skulle kunna vara ett ansikte lyser tillbaka mot kameran, reflekterar dess ljus.

Jag sprang och sprang, säkert i cirklar. Jag hade ingen aning om var jag var.

Sedan, plötsligt, var jag tillbaka i gläntan där äggen hade legat. Nu var de borta. På marken låg bara några skärvor av skal kvar.

Det var över. Jag hann inte i tid. De hade genomfört det, och röjt undan resterna.

Jag blev stående i gläntan. Ljusen försvann mellan träden och det blev helt mörkt, och tystare.

Plötsligt sprang jag igen. Det var nästan instinktivt, och det var mot sjön jag sprang. Jag vet inte ens varför. Jag hade ändå inte kunnat göra något. Jag rev mig i ansiktet när jag sprang genom grenar och sly.

Jag kom fram till vattnet, men såg ingenting. Eller, jo, ute på sjön. Mjuka vågor följde en form, en kropp som rörde sig under vattnet, och sedan försvann det. Allt blev stilla.

Jag hann ingenting. Jag var för sen.

Nu är jag tillbaka i huset. Kvinnan är borta. Det är så tyst överallt.

Jag vet inte vad jag ska göra eller säga.

Förlåt. Det är det enda jag kan säga.

Återigen gick Gregorys konto in i tystnaden. Ingenting hände på en vecka, på åtta dagar, på nio dagar. Sedan, tio dagar senare, kom han tillbaka för en sista uppdatering. Sedan dess har det varit tyst på Gregorys Twitterkonto. Det sista han skrev var detta, den…

16 januari:

Jag är här. Jag lever. Jag lämnade huset efter den natten.

Jag tänker inte sälja det. Jag tror inte ens någon skulle köpa det. Jag sov några timmar, låste dörrarna, satte mig i bilen, och åkte. Nu är jag hemma och försöker förstå vad som hänt.

Morgonen därpå var det så vackert och fridfullt i skogen. Det som om allt ont hade försvunnit, som om ingenting någonsin hade hänt. Det känns som att allt jag varit med om på sistone hänt någon annan, som om jag bara tittat på. Eller som om det varit en dröm.

Förlåt att det tog mig en stund att komma hit och uppdatera er. Jag har bara inte riktigt vetat vad jag ska säga. Jag har fortfarande massor av frågor, och få svar. Kanske får jag dem aldrig.

Men det händer någonting här ute årligen, som jag inte vet om jag hade kunnat stoppa. Nästa år händer det igen, och då kanske jag kan stoppa det.

Det är därför jag inte sålt huset. Kvinnan sade att det händer årligen, och då måste jag försöka stoppa det nästa gång.

Det är väl det, för den här gången. Jag hoppas jag ska kunna återgå till det vanliga nu.

Jag vet inte när jag kommer tillbaka till Twitter nästa gång. Nu måste jag pausa och glömma detta. Men jag kommer tillbaka. Jag måste ju åka tillbaka. Jag tänker inte låta det hända igen.

Det var den 16 januari klockan nio på kvällen, och det var det sista någon hört av Gregory sedan dess.

Vad är det här för berättelse? Är det, som många gissat, reklam för någon större berättelse som komma skall? Är det någonting helt annat? Och vad kommer hända i januari 2020?

Det vet vi inte. Men vi får väl se.

Signaturmelodi

Du har lyssnat på Creepypodden med mig, Jack Werner, idag med en enda lång historia: Gregorys berättelse om det lilla huset vid sjön, och hemligheterna som gömde sig där och i skogen, uppläst av mig och Ludvig Josephson. Jag hoppas ni gillade det.

Ni har lyssnat på Creepypodden med mig, Jack Werner. Den produceras av Ludvig Josephson, som också gör musiken. Ni kan följa oss på sociala medier, där vi heter Creepypodden såväl på Facebook som på Instagram. Och som vanligt:

Tack för att ni har lyssnat.