Avsnitt 11: Julspecial

I dagens Creepypodden firar vi jul, med allt från folksägner från 1600-talet, rapporter om märkliga varelser vid landsvägar i USA och en upplevelse som bevisar att inte ens under julhandeln går vi säkra från det okända.

Signaturmelodi

Julen är mörk högtid. Vi strävar fram genom korta dagar, i desperat jakt på värme och ljus. Vi försöker jaga bort nätternas långa, dunkla timmar med adventsljusstakar och lucior, med varm glögg och färgglada koftor. Men ljus brinner alltid ut. Till slut kryper kölden och mörkret på oss. Och då är det bara att krypa närmare in i den varma filten och vänta ut de kalla månaderna, bäst vi kan.

Det här är Creepypodden, med mig, Jack Werner, och i dag har vi ett julavsnitt åt er. För så länge vi har firat jul, så länge har firandet kantats av skrämmande historier om oförklarliga upplevelser i mörkret. En av de mest klassiska sagorna har berättats i delar av Europa i minst 1500 år, och åtminstone sedan 1600-talet har den även cirkulerat i Sverige. Den kallas för “De dödas julotta”. Så här lyder en version av berättelsen:

På en gård i Skåne arbetade pigan Karna Jönsdotter. En vinter fick hon en klocka av sin husbonde, för att kunna komma upp i tid när solen inte kunde väcka henne längre. Men den hakade ibland upp sig och stannade, vilket många morgonar ledde till att hon försenad rusade in på gården för att ta itu med dagens sysslor.

På juldagsmorgonen det året vaknade Karna med ett ryck, och insåg med fruktan att klockan återigen hakat upp sig och att hon nu var sen till julottan, den allra viktigaste gudstjänsten kring jul. Hon skyndade upp och iväg till kyrkan, för att komma sent in i kyrksalen när hela byn ser på, det var det pinsammaste hon kunde tänka sig.

När hon närmade sig kyrkan såg hon att det redan lyste ur fönstren, och bannade sig själv och sin dåliga väckarklocka. Med huvudet nerböjt i skam slog hon upp portarna till kyrkan, gick in och tog tyst plats i en av bänkarna längst bak där bara en gammal kvinna satt.

Men när hon tittade upp mot prästen som predikade fann hon det konstigt att det var någon annan än den vanliga prästen som stod där. Han var dessutom blek, och med insjunkna kinder och djupt liggande ögon. Då ryckte någon i hennes sjal. Hon tittade åt sidan, och den gamla tanten på kyrkbänken tittade tillbaka på henne. Förvånad insåg Karna att hon kände igen tanten – det var hennes gamla moster Agata. Förvåningen övergick i skräck när hon slogs av en ny insikt: Agata hade varit död i över tio år.

“Vad gör du här?”, väste Agata till henne. “Än är det för tidigt för de levande, nu håller de döda julotta. Ge dig av omedelbart, för här är det farligt för dig – de döda tål inte er levande.” Och knappt hade Agata hunnit tala färdigt, förrän Karna såg människor med bleka, gråa ansikten, ibland vanställda av skador och fruktansvärda sår, vända sig om i kyrkbänkarna och få syn på henne.

Karna for upp i bänken och rusade mot portarna igen, men vålnaderna från förr hann upp de med och grep efter hennes hår och kläder. Någon fick tag i hennes sjal, och hon fick slita av sig den för att komma loss. Hon sprang i hysteri hela vägen hem igen, och föll ihop på sin säng där hon sedan blev liggande svårt sjuk i flera veckor innan hon bättrade sig.

När folket kom till kyrkan den juldagsmorgonen låg det en grå jordhög på kyrktrappan. Det var det enda som fanns kvar av Karnas sjal, som de döda fått fatt i.

Idag går vi inte så mycket i kyrkan längre. Men julen är fortfarande mörk, och historierna finns kvar. På Reddits underforum Nosleep, där folk publicerar sina egna spökhistorier, berättade användaren manen_lyset på juldagen 2014 om en liten film han spelat in till sina döttrar – en film som fångade mer än han själv hade planerat…

För något år sedan hittade jag en väldigt häftig julgranskula på en begagnataffär. Den hade en inbyggd kamera, så att man på ett ganska unikt sätt kunde spela in sitt julfirande. Den kostade inte mer än 100 kronor, och jag köpte den och tog hem den men eftersom det var långt kvar till jul då så lade jag den i något skåp och glömde bort den. Men i början av december 2014 så skulle jag och min familj, alltså min fru och våra två döttrar, börja julpynta – och då kom jag ihåg julgranskulan. Jag visade den för flickorna, och sade att vi kunde försöka fånga jultomten på bar gärning. I bakhuvudet började jag redan då smida en plan som inkluderade mig, jultomtedräkten i källaren, och en nattlig uppvisning framför kameran. Flickorna älskade idén och började leta efter den bästa möjliga grenen att hänga julkulan på.

Några dagar innan julafton testade jag kameran, bytte gren – tjejerna hade valt en plats där den var vinklad rätt in i en vägg – och kollade så dess batterier var fulla och allt funkade. Morgonen efteråt kollade jag igenom filmerna jag hade spelat in, och det såg bra ut. Jag satte in ett nytt minneskort och bytte för säkerhets skull ut batterierna till ett par splitter nya. Jag ville absolut inte göra mina fina döttrar besvikna.

Dagen innan julafton hade vi familjemys, vi spelade sällskapsspel och åt långt mer julmat och godis än våra magar rymde. Vi har en egen liten tradition till julen, och det är att barnen får öppna varsin julklapp innan de går till sängs. Flickorna var helt uppe i varv efter allt socker, och vi hörde dem fnissa och leka med sina nya leksaker långt efter att vi släckt lampan och de skulle sova. Då och då hyssjade en av dem ner den andra, och sade att hon hade hört bjällerklang eller ljudet av tomtens släde när den landade på taket. Slutligen tystnade de och somnade.

Min fru kysste mig på kinden och gick upp för att lägga sig, medan jag gick runt och släckte ner alla lampor i undervåningen. Men innan jag gick upp för att lägga mig var det dags för min stora filmdebut. Jag satte på mig tomtedräkten, fyllde upp den röda kappan med en kudde framför magen, och klev in framför kameralinsen. Jag gjorde allt som en tomte ska göra: klappade mig om magen, sade HO HO HO, åt några av kakorna vi hade lämnat framme och lade julklapparna vid den öppna spises. Allt framför den rullande kameran. En ganska imponerande skådespelarinsats, om jag får säga det själv.

På julaftonsmorgonen väcktes vi av att flickorna rusade in i vårt sovrum. De var så upprymda över övervakningskameran i julgranen att de insisterade på att vi skulle titta på den innan de ens hade öppnat sina klappar. Jag förde över filmmaterialet till min laptop, spolade fram tills där “jultomten” dök upp, och klickade på play. Våra döttrar pep av upphetsning och tryckte näsorna mot skärmen så vi knappt såg någonting. Det var så glädjande och roligt att se hur lyckliga filmen hade gjort dem. Sedan övergick vi till att öppna julklappar. Mitt i högen av paket såg jag en liten låda jag inte hade märkt kvällen innan, inslagen i ett blått cellofanpapper jag inte kände igen. På lådan stod mitt namn, men min fru verkade lika överraskad som jag över att se den.

Då sade min ena dotter med sin ljusa och glada röst: “Pappa, den måste vara från tomtenissen!” Jag hummade någonting, van vid att barn säger konstiga saker, men min fru undrade vad hon menade. Vår dotter pekade på datorn, där filmen från natten fortfarande spelades upp eftersom jag inte hade kommit åt att pausa den. “Tomtenissen som tomten hade med sig”, sade hon.

Jag kände en kall kår utmed ryggraden. Jag hade inte haft med mig någon nisse. Jag spolade tillbaka filmen och började hoppa framåt i den minut för minut tills jag upptäckte vad min dotter hade sett. I vardagsrummet tillsammans med mig fanns det någon annan.

Efter att jag hade släckt ljusen i rummet dök han upp i ett av rummets hörn. Han stod där, tyst och stilla, och tittade på när jag spelade tomte. Plötsligt insåg jag att videons ljud tystnade, att dess ljudupptagning verkade ha slutat fungera. Den märkliga, smala och ganska långa gestalten stod blick stilla i över en timme, med ansiktet till synes riktat direkt mot kameran. Sedan gick han fram till fatet med kakor som vi hade ställt fram och bet huvudet av en pepparkaksgubbe. Jag sneglade bort från datorskärmen, mot tallriken, och där låg pepparkakan med tandavtryck på den brutna halsens kant. På skärmen tog mannen några tysta steg mot granen och julkulan med filmkameran. När han sträckte fram armen mot kameran upptäckte jag att ljudet visst fungerade – för då hörde jag hans långsamma, djupa andetag. I samma ögonblick som han fattade tag om julkulan klipptes filmen av och allt blev svart.

Jag drog till mig den blåa lilla lådan som ingen av oss hade lämnat där, stegade ut i köket och slet upp det blåa cellofanpappret. Inuti fanns en liten ask, och när jag öppnade den så låg där batterierna som jag hade satt in i kameran kvällen dessförinnan. Min fru gick och hämtade julkulan från vardagsrummet, där flickorna lekte med sina julklappsleksaker, och öppnade batteriluckan. Den var tom.

Jag vet inte vad som skrämmer mig mest. Vad filmkameran fångade den där natten, eller att vi inte har någon aning om vad mannen gjorde efter att ha stängt av kameran.

Även i Sverige upplever vi märkligheter kring jul. På forumet Flashback finns det en tråd som heter “Vad har ni upplevt för övernaturligt?”, där användarna berättar om sina egna upplevelser. I oktober 2008 beskrev användaren Ambienbear en skrämmande upplevelse en vinternatt, då hen sover över i sin pappas lägenhet i Göteborg.

Min far äger en fin lägenhet i centrala Göteborg. Det är en trea, men han bor inte där speciellt ofta eftersom han reser ofta p.g.a. jobbet. Han fick lägenheten för ett lägre pris, för att en kvinna hade hängt sig där under 80-talet, och tydligen var många andra lite för vidskepliga för att flytta in där. Pappa gjorde ett riktigt klipp och la säkert ut 300.000 på renovering, vilket var mycket 1988-1989 när han köpte lägenheten.

Min far är förövrigt fullblodsateist, och han tror inte på spöken eller efterliv. Ändå så brukar han gilla att berätta en historia om att han en gång blev väckt mitt i natten av att kranen i köket stod på. Jag tror att han gjorde det för att skrämma oss barn, och för att imponera lite, även om han själv inte trodde att den döda kvinnan från 80-talet var inblandad. Den där kvinnan förresten är något av ett mysterium. Vi har aldrig brytt oss tillräckligt för att efterforska henne, och den enda källan vi har på att hängningen verkligen ägt rum var mäklaren.

I december 2000 åkte min far till Brasilien för att bo där i 3 veckor och arbeta på någon reklamkampanj för någon sojadryck. Han undrade om jag ville ”passa” hans lägenhet medan han var borta, vilket jag verkligen ville, då jag var 16 bast och då bodde hos min överbeskyddande mor. Två veckor av frihet! Jag sov i vardagsrummet framför TV:n och hade polare över ganska ofta den första veckan. Vi festade aldrig ”hårt,” utan njöt mest av friheten, folköl och filmer. Jag var aldrig ”rädd” för det förmodade ”spöket,” men efter en vecka hände någonting som jag fortfarande har oerhört starka minnesbilder av, och som än idag får mig att rysa bara jag tänker på det.

Klockan var strax efter 3 på natten. Det var en fredag, och jag var ensam i lägenheten. Jag hade kollat på mina gamla videokassetter från barndomen (mest Ducktales, om jag minns rätt). Jag lade mig för att sova runt 11 på kvällen, på pappas bäddsoffa i vardagsrummet. Plötsligt väcks jag ur min sömn av ett oerhört högt metalliskt skrammel, som om någon har vält en bokhylla, fast tyngre och skramligare.

Jag väcks upp i panik och är livrädd, och oerhört förvirrad. Jag rusar upp ur bäddsoffan och tror instinktivt att någon tagit sig in i lägenheten för att skada mig. Jag greppar tag om en sax för att ”försvara mig,” och beger mig mot vart ljudet hade kommit ifrån: köket. Dörren är öppen, och taklampan är tänd. Vad jag ser framför mig får mig att bli ännu räddare än vad jag var när jag väcktes. Varenda kastrull, stekpanna, rivjärn, bestick, och köksknivar ligger på golvet i en stor röra, som om någon rusat in där och slängt allt i golvet på en och samma gång. Glas, tallrikar, muggar, prydnader och allt annat är helt orört. Endast metallobjekt hade hamnat på golvet.

I panik springer jag ut ur lägenheten, ställer mig i trappuppgången och bultar på grannens dörr. Jag har känt henne sedan barndomen, och hon släpper in mig direkt när hon ser att någonting är fel. Jag ringer 112 och ber om hjälp, säger något i stil med att ”någon är inne i min pappas lägenhet och har gått loss på köket!”

Polisen är där inom en 10 minuter, och går igenom lägenheten. Ingen är där. De frågar mig om jag låst ytterdörren innan jag lagt mig, vilket jag gjort. Jag låser alltid dörren, även om det är mitt på dagen. De kollar runt i hela trapphuset utan att hitta någon.

Jag går in i lägenheten (med ”poliseskort,”) samlar ihop mina kläder och blir körd hem till mamma i Partille.

En annan plats på nätet där människor ofta berättar om oförklarliga upplevelser är 4chan, och dess underforum x för diskussioner om det övernaturliga. I trådarna berättar användarna bland annat om vad de hade upplevt under det att de varit ute och kört bil. Och i tre olika trådar, två från 2014 och en från 2012, dök tre olika historier upp som alla liknade varandra.

Dessa historier skvallrar om att det kanske finns någonting okänt längs de ödsliga vägarna i USA, något som vaknar upp under vintern och som jagar efter billjusen… Så här berättade de tre olika användarna.

För några år sedan skulle jag och min flickvän tillbringa julen med hennes familj. De bor sex timmars bilfärd från oss, och eftersom vi ville överraska dem bestämde vi oss för att köra iväg vid tolvtiden på natten. Det var jag, min tjej, och hennes syster med pojkvän.

Jag körde, och vid tre på natten var jag ensam vaken. Vi var mitt ute i vischan på Texas, inga städer eller ens byar någonstans på flera mils avstånd. Plötsligt, några hundra meter framför mig på vägen, såg jag en bil vid sidan av landsvägen, med varningslamporna påslagna. Jag saktade ner och tog fram min telefon, eftersom de i bilen kanske behövde hjälp av polisen eller så.

Så såg jag någon vandra på sidan av vägen i dunklet. Jag började sakna ner ännu mer, och veva ner vindrutan för att kunna fråga om allt stod rätt till, men när jag kom närmare figuren märkte jag att han var onaturligt lång, minst två och en halv meter. Jag blev lite skärrad av att se honom gå där för sig själv, mitt ute i ingenstans.

Jag hojtade till för att väcka de andra, eftersom det kändes bättre att inte vara den enda vakna. De kom långsamt till sans, en efter en, och jag pekade ut killen vid vägen. När det bara var sådär 30-40 meter kvar till honom insåg jag att han gick på alla fyra, som någon sorts smal människoapa. Min flickvän skrek till av skräck och började be mig att köra snabbare. Jag ville bara titta närmare på figuren först.

När vi passerade figuren körde jag i promenadtakt. Vi stirrade samtidigt ut genom fönstren när den plötsligt vände sig mot oss, och visade upp ett människoansikte. Men det var så konstigt, det såg ut som ett datoranimerat ansikte. Som figurerna i I-Robot. Vi skriker allihopa till och jag trycker gasen i botten, exakt samtidigt som den slängde ut sin säkert två meter långa arm mot bilen och det klonkade till i plåten.

Vi bränner på men jag ser i backspegeln hur den börjar galloppera, rusa efter oss. Efter att i fullständig desperation ha raceat på i någon minut försvinner den i mörkret bakom bilen. Vid det laget var vi i bilen antingen gråtfärdiga eller så grät vi faktiskt.

Vi ringde polisen när vi kom fram till min tjejs föräldrar, och de sade att de skulle åka dit och undersöka, men vi fick aldrig veta om de hittade något. Nu för tiden åker vi en annan väg när vi ska hälsa på hennes familj.

Historia två:

Det här kanske inte låter så läskigt, men det skrämmer mig när jag tänker på det än i denna dag. Det var förra julen, och som vanligt skulle jag hem till min familj. Bilresan dit tar i vanliga fall bara några timmar, men på grund av en vägreperation var vi tvungna att åka en omväg genom en nationalpark i närheten. Vi började på kvällen, och vid två på natten hade fortfarande inte kommit fram utan körde genom den mörka skogen. Alla var trötta och tysta i bilen.

Mitt på landsvägen framför oss dök plötsligt en annan bil upp, med helljusen på. Vi svängde runt den, och jag tittade in genom dess fönster bara för att se att den verkade tom. Det var konstigt, men jag orkade inte riktigt bry mig utan körde vidare. Några minuter senare märkte vi att någonting sprang jämte vår bil, mellan vägen och skogen. Med ögonen på vägen framför mig saktade jag ner, eftersom det kanske var någon i bilen som vi åkt förbi som behövde hjälp, men plötsligt skrek min kompis i baksätet att jag snabbt skulle köra därifrån.

Alla andra i bilen vaknade och kaos uppstod, och eftersom jag undrade vad det var frågan om slet jag blicken från vägen framför mig och tittade i backspegeln för att se vad de höll på och vråla om. I mörkret, upplyst av mina röda bakljus, såg jag en varelse stor som en människa men som helt uppenbart inte var mänsklig. Den försvann i mörkret bakom oss när jag drog på hastigheten.

Mina vänner, som såg varelsen på bara några meters håll, beskrev den som en stor rävliknande gestalt som hade en människas ansikte. Men efter den natten har de aldrig mer velat prata om den.

Historia tre:

Jag var sex år gammal. Mitt i den värsta snöstormen på säkert 20 år skulle vi åka hem från julfirandet med min familjs vänner. Jag satt i baksätet insvept i filtar och sov, men vaknade till litegrann och tittade ut genom fönstret. Det var kolsvart ute.

Vi befann oss på en grusväg, med tät skog på båda sidorna. Pappa körde, och min mamma och lillebror sov. Jag tittade ut genom fönstret och höll precis på att somna om, när jag tyckte jag såg någonting stort som rörde sig i takt med oss. Först trodde jag det var en älg men det verkade springa på två ben. Det var för smalt för att vara en björn, men större än en människa. Jag sade till pappa att titta ut, och när han tittade tillbaka på mig såg jag att han var helt blek i ansiktet.

“Den har sprungit där i en timme, jag blir inte av med den”, sade han tyst.

Den sprang vid sidan av bilen ända tills vi kom fram till en motorväg, då vek den av in i skogen och försvann.

För många handlar julen om att ge och få presenter. Det är alltid fint att se någon lysa upp av glädje över en gåva som träffade alldeles rätt, men det är inte alltid lika fint att ge sig ut i trängseln och paniken och köpa de där presenterna.

I en berättelse publicerad på Reddits underforum Nosleep i december 2014 berättar användaren Gray_1 om en dag i julhandeln, där någonting han aldrig hade kunnat föreställa sig inträffade.

När jag var ute och julhandlade häromdagen upplevde jag något väldigt skrämmande. Jag hade gått till en shoppinggalleria för att köpa lite presenterar. Det är en galleri som ser ut som de brukar, fylld av folk som ivrigt slänger sina pengar på små värdelösa presentprylar från inredningsaffärer och tröjor man i brist på bättre idéer köper till sina tonåringar. Jag är inte en sådan som brukar gå i affärer, och hade ingen tydlig idé om vad jag skulle köpa, men trivdes lite med att för en gångs skull trängas med lite människor som var mer stressade än jag själv. Till slut kom jag på mig själv med att bara vandra runt planlöst, förlorad i mina egna tankar. Jag brukar tycka om att titta på människor, drabbas av insikten att var och en av dem har en historia och att jag troligen aldrig mer kommer se dem. Nu i efterhand inser jag att jag borde ha varit mer uppmärksam på min omgivning den dagen.

Efter att ha gått runt i vad som kändes som några minuter märkte jag plötsligt att saker och ting hade börjat kännas lite konstiga. Jag kunde inte riktigt sätta fingret på exakt vad. Kanske var det att den generiska, instrumentella julmusiken i högtalarna hade tystnat, och att alla ljud tycktes ha blivit dämpade på något sätt. Kanske var det att jag inte hade lagt märke till någon igenkännlig skylt som berättade vad affärerna omkring mig hette på en stund. Kanske var det hur insikten långsamt kröp på mig att jag hade varit upptagen med mina egna tankar, och sänkt garden, mycket mer än jag brukar göra. Hur som helst insåg jag att jag behövde skaka liv i mig, och sätta igång med dagens planer.

Ni vet när man egentligen borde göra något, typ skriva en skoluppgift eller sitta med tråkiga papper, och ens hjärna liksom slåss för att slippa genom att ständigt komma på andra saker att tänka på? Att prokrastinera, tror jag det kallas. Jag kände tydligt hur jag befann mig i det tillståndet, och mina lama försök att skärpa mig gjorde inte mycket varken till eller från. Men till slut lyckades jag ändå skärpa till blicken och sluta zona ut. Delvis på grund av att jag inte längre kände igen affärerna i gallerian, hur många jag än passerade. De såg ut som de oåtkomliga väggarna i ett datorspel som vill försöka skapa intrycket av en levande miljö. Först då började jag tydligt känna av känslan av att något inte stämde.

Samtidigt lade jag märke till något med människorna omkring mig. Det var fullt av folk i gallerian, vilket kanske inte är så konstigt mitt uppe i julrushen, men ju fler jag passerade, desto fler såg märkligt bekanta ut. Det var som att uppleva deju vu efter deja vu efter deja vu. Jag kunde i några minuter inte sätta fingret på varför, men så till slut klickade det. En söt tjej med kort, blont hår, iklädd en grönvitrandig klänning och med en vit handväska hängade på armen gick förbi mig. Och efter bara kanske tio steg såg jag en till tjej som såg exakt likadan. Jag stannade upp och stirrade på henne, och när jag vände blicken framåt såg jag en till kopia av henne komma gående några meter längre fram. Jag kände mig plötsligt trött i benen, som om jag hade vandrat omkring i timmar.

Samtidigt som jag stod och betraktade dessa flickor, och funderade på vilken tillfällighet det var att alla tre hade klätt sig likadant just i dag, började människor som passerade förbi sakta ner stegen och vände blickarna mot mig. Det kändes märkligt. Vanligtvis brukar folk i en galleria strunta i en, även om man står stilla mitt i folkhavet och bara tittar. Jag såg mig omkring på människorna som stannat upp med blickarna vända mot mig, och drabbades återigen av känslan av att känna igen dem. Den medelålders brunetten med lockigt hår och blå blus och röd kjol. Den rödbrunhåriga killen i min ålder iklädd en rosa polotröja och chinos. Den svarta tonåringen med röd baseballtröja och jeans. Det var som att alla människor bara egentligen var fem-sex personer, som kopierats och klistrats in i mängder.

Ju fler likheter mellan dem jag märkte, desto mer stirrade de tillbaka på mig.

Förvirringen jag först hade känt över den märkliga situationen började övergå i nervositet och ängslan. Ingen sade någonting, alla bara stod stilla och tittade på mig. I brist på bättre idéer följde jag en impuls, drog upp handen och vinkade till blondinen med grönvitrandig klänning. ”Hej”, sade jag. Det kändes dumt, och hon svarade inte. Istället närmade jag mig försiktigt en av killarna med rött hår och rosa polotröja, och frågade så vänligt jag förmådde vad det var som pågick. Men för varje steg jag tog mot honom tog han ett steg tillbaka. Jag stapplade vidare, planlöst mot några andra personer, men var jag än gick så backade alla tillbaka så den tomma ytan just omkring mig förblev lika stor. Det var dödstyst. Jag hade slutat försöka prata med dem, och allt jag hörde var mina egna andetag och ständigt ökande puls.

Vid det här laget balanserade jag på gränsen till panik. Ingenting såg ut som gallerian jag nyss hade klivit in i. Golven var vitare, men de andra färgerna på väggar och i skyltfönster omkring mig kändes matta och glanslösa. Ingenstans på väggarna syntes någon juldekoration. Jag stirrade omkring mig för att hitta en väg till utgången, men överallt syntes samma korridorer och skyltfönster. I den bortre väggen på båda sidorna fanns bara en hiss till gallerians övriga våningar. Jag gick in i en av hissarna och åkte ner en våning, men när jag klev ut möttes jag av samma glåmiga affärer och grupper av människor som stod blick stilla och stirrade på mig. Först när jag närmade mig dem rörde de sig, och då bara för att hålla avståndet till mig. Jag tog hissen en till våning i slutet av den korridoren, och upprepade sedan samma procedur ytterligare en gång. Ständigt samma syn, samma korridor, samma folk.

Efter att ha halvsprungit fram i vad som kändes som timmar stannade jag upp, svalde och kände hopplösheten ta över. Jag skulle aldrig hitta ut ur detta oändliga, oförklarliga helvete, fyllt av stumma och stirrande mänskliga kopior. Ett oväntat ljud bakom ryggen gav mig nästan en hjärtattack. Jag hoppade runt, och såg en liten flicka bakom mig med en nyfiken min. Hon var blek som en porslinstallrik och hade kritvitt hår, men jag var lättad bara över att få se en annan människa som inte stirrade på samma tomma, uttryckslösa sätt som alla andra.

”Behöver du hjälp?”, frågade hon.

”Ja, snälla”, stammade jag, överraskad men tacksam över att få höra någon annans röst.

”Du hör inte hemma här”, svarade hon.

Hennes röst präglades av en kall likgilthet, som började göra mig lite nervös igen.

”Ja, det tror jag du har rätt i”, klämde jag fram. ”Var är jag? Jag hittar inte ut, vet du var dörren är?”

”Du hör inte hemma här”, upprepade hon. ”Jag ska visa dig vägen ut. Följ mig.”

Hon svängde om och började gå. Jag följde efter hack i häl, genom folkmassorna av tysta gestalter, kopia efter kopia som backade undan för att ge oss plats. Alla stirrade fortfarande på mig. Genom mitt huvud for miljoner frågor. Var hade jag hamnat? Var tog den gamla vanliga gallerian vägen, och hur hade jag lyckats lämna den utan att märka det? Drömde jag? Vilka var alla de här människorna? Vem var denna lilla flicka och varför visste hon hur man skulle gå till väga för att gå ut? Hon skrämde mig, men jag hade inget annat val än att följa henne.

”Du hör inte hemma här”, sade hon en tredje gång. ”Jag hoppas du inte blivit rädd. Vägen ut är här borta”, fortsatte hon i en klanglös samtalston. Hon ledde in mig i en kort och trång hall som stack ut från en av korridorna, lyckligtvis tom på stirrande kopior. I högra väggen fanns en hissdörr med en enda knapp bredvid, och mittemot en trädörr in till vad som såg ut som en städskrubb. Hon stannade upp framför hissdörren och vände sig mot mig. I ögonvrån såg jag att de stirrande människorna hade trängt ihop sig bakom oss, därifrån vi kom.

”Det här är vägen ut. Hissen kommer ta dig hem”, sade hon och gestikulerade mot hissdörren.

”Tack så mycket”, sade jag torrt och tryckte på hissknappen. Den lyste upp och jag hörde en motor surra igång någonstans inne i väggen. Jag stod stilla medan tusen tankar for genom huvudet och en knut knöt sig någonstans i magtrakten. Med ett mjukt pling stannade hissen bakom dörrarna, som automatiskt gled upp och presenterade en hisskabin belagd med paneler av rostfritt stål. Den såg helt vanlig ut, så varför kände jag plötsligt en sådan instinktiv skräck? Oförmögen att gå in i hissen stod jag och tvekade.

Flickan verkade bli irriterad. ”Du måste ta hissen. Den kommer ta dig hem”, beordrade hon mig.

Jag tittade på henne. Hon hade rynkad panna och knutit sina små händer i knytnävar. Men det skulle inte vara så här, det bara fick inte vara så här, tänkte jag gång på gång. Det var inte på något sätt logiskt att jag kände sådan ångest inför hissen, men ändå gjorde jag det. Hissdörrarna ryckte plötsligt till, och började glida ihop. Utan att tänka kastade jag mig mot flickan, tog tag i hennes arm, och knuffade henne in i hissen själv samtidigt som dörrarna stängdes. I samma ögonblick som jag kände hennes kalla hud i min hand började hon och alla människorna i hallens öppning bakom oss plötsligt gallskrika. Som i ultrarapid såg jag henne landa på hissgolvet, och märkte hur hennes hud började krypa och bubbla som om någonting obeskrivligt försökte ta sig ut inifrån.

Hennes röst förändrades från gäll och ljus till en djup, mörk stämma, och den hördes över ylandet från kopiorna, när hon vrålade: ”DU HÖR INTE HEMMA HÄR. DU SKULLE HA GÅTT IN I HISSEN.” Det kändes som att väggar och golv började skaka. De rostfria stålpanelerna började dra ihop sig och vecklas ihop, och dess vassa kanter blev som rakblad som skar in i hennes bubblade hud. Innan dörrarna slog ihop såg jag en sista skymt av den förvridna varelsen som nu inte längre alls liknade den lilla bleka flickan, utan hade vanställts till en grotesk demonliknande sak med rödbrunt skinn, stora och trubbiga tänder och långa klor på fingrarna. Ur såren som plåten skar upp kom en trögflytande mörkbrun sörja.

Samlingen av stirrande, och nu vrålande, kopior kom plötsligt störtande genom korridoren, rakt mot mig. Jag spann runt mot städskrubbsdörren, såg att dörren stod på glänt och ryckte upp den. Medan jag kastade mig in i det lilla smutsiga rummet hann jag nätt och jämt överblicka det och se en vask och en vattenkran på en vägg, en hink och en mopp i hörnet och en hylla med pappersservetter och annat skräp på. Jag smällde igen dörren så hårt jag kunde, och ett klickande ljud skvallrade om att dörren automatiskt låstes. Samtidigt som skriken utanför nådde fram till dörren, och ett våldsamt bultande och ryckande utbröt på andra sidan, tryckte jag mig mot väggen och kröp ihop i fosterställning med händerna tryckta mot öronen. Det var kolsvart där inne och på mina knän kände jag hur byxorna började fuktas av mina tårar. Allt jag minns är att bultandet och vrålen bara blev högre och högre, sedan måste jag ha förlorat medvetandet.

När jag vaknade låg jag och darrade på golvet, fortfarande i fosterställning med händerna över öronen. Mina kinder kändes svullna, och det ringde våldsamt i mina öron. Men utanför dörren var allt tyst och stilla. Jag satt där, ihopkrupen på marken i det djupa mörkret, i säkert en timme och ansträngde mig för att lyssna, för att försöka fånga upp något ljud utanför. Ingenting hördes. Till slut lyckades jag arbeta upp mod nog för att långsamt, försiktigt ställa mig upp och lägga handen på dörrhandtaget.

Den trycktes trögt ner, och låset gick upp. Jag öppnade dörren i en liten glipa, kikade ut och såg bara samma gamla hall som förut. Mina öron hade slutat ringa, och jag slogs först av att den gamla vanliga julmusiken hade börjat spelas utanför igen. Där den trånga hallen öppnades upp mot gallerian såg jag ett myller av människor passera med händerna fulla av kassar och paket. Allt såg ut som vanligt.
Jag tog ett steg ut genom dörren med blicken fäst på människorna. Ingen av dem märkte mig, utan var för upptagna med sitt handlande. Jag skymtade en grön utgångsskylt borta vid en vägg bakom folkmassan, och jag ville ingenting hellre än att komma ut i luften och för alltid slippa gallerian.

Men i mitt huvud rusade frågorna. Höll jag på att bli galen? Hade jag fantiserat ihop allting? Jag vände tillbaka till städskrubbens dörr, och såg att det låg träsplitter på marken bredvid den och att den hade spruckit upp i inbuktande, djupa bucklor. Handtaget utåt var avryckt och syntes ingenstans på marken. Plötsligt surrade hissmotorn igång, och jag hörde hissen börja närma sig nerifrån golvet. Magen knöt sig omedelbart för mig och jag backade snabbt tillbaka och vände mig om i några snabba steg mot hallutgången. När jag klev in i folkmassan utanför hörde jag svagt plinget då hissen stannade, och dörrarna gled upp. Jag var färdig att bryta ihop, men kunde inte motstå att vända mig om en sista gång. Ur hissen klev en blek flicka med kritvitt hår.

Från och med den dagen handlar jag mina julklappar på nätet.

Signaturmelodi

Du har lyssnat på Creepypodden, med mig, Jack Werner. Producent är Ninos Chamoun. Länkar till de historier vi läser upp finns på vår hemsida på sverigesradio.se.

Om du vet en spökhistoria från internet som du vill höra här i podden, eller om du har en egen upplevelse att berätta om, mejla oss på creepypodden@sverigesradio.se.

Om du vill höra någon av berättelserna igen, eller ett tidigare avsnitt, gå in på vår hemsida på sverigesradio.se. Vi finns på Facebook, där vi heter Creepypodden. Tack för att du lyssnat. God jul.