Avsnitt 111: Självförvållat

Den här dokumentärfilmen tillhör inte de mest prisade och uppmärksammade. Den heter “Mystikens värld”, kom ut 1997 som en produktion av History Channel man kunde köpa på VHS från Illustrerad Vetenskap, och har helt uppenbart haft en ganska låg budget. På Youtube har dokumentären funnits uppladdad av någon i flera år, men ändå inte fått mer än tusen visningar.

Men trots den lite märkliga produktionen, den brusiga bilden och ljudet och de udda intervjuobjekten, fascinerar ämnet. Det har fascinerat mycket länge, i hundratals år, och omnämns till och med enligt vissa i bibeln.

Signaturmelodi

Du lyssnar på Creepypodden med mig Jack Werner, och idag ska vi prata om sådana öden som omvärlden ser som självförvållade, som våra egna fel. För den hemska sanningen är att de som möter dessa öden sällan håller med, och att det därför aldrig kommer stämma överens mellan offrens berättelser om sig själva och omvärldens domar.

I “Mystikens värld” från 1997 hör vi det nästan omedelbart, och jag ska komma till hur. Men först några ord om fenomenet spontan självantändning. Om ni inte känner till det, är det ett namn på något man spekulerat kring sedan 1700-talet. Idén är att vissa människor plötsligt, av sig själva, flammar upp i en extremt intensiv men mycket lokal eldsvåda som nästintill förintar dem helt. Bilder av offren för vad som trotts vara spontan självanständning är groteska: det är ofta bara två ben som ligger kvar, nästan orörda, och ovanför knäna är det bara aska kvar. Men runt offren är deras vardags- eller sovrum orörda: på nattduksbordet ligger tidningen utan att ens ha blivit svedd i kanten, och på soffbordet ligger tändstickor som inte fattat eld.

Ett känt fall är Mary Reeser, en kvinna som omkom i Florida den 1 juli 1951. Enligt boken Mysterier, underverk och obegripliga ting från 1977 kom värdinnan i huset där Mary hyrde sin lägenhet med ett telegram till henne på morgonen den 2 juli, men handtaget till dörren var för hett för att öppna. När hon med hjälp av två målare som arbetat i närheten lyckades få upp dörren möttes de av en het pust som slog dem i ansiktet, och i väggen flammade en ensam låga. Brandkåren tillkallades och släckte, och sedan hittade man resterna av Mary i den lilla lägenhetens enda rum vid sidan av köket. Hon satt i sin fåtölj, reducerad till aska, ett förkolnat stycke av levern, ett fragment av ryggraden, ett ihopkrympt kranium och i ena sidentoffeln den vänstra foten, avbränd vid ankeln. Under fåtöljen, på golvet, fanns en cirkelrund, svartbränd fläck. Enligt en rekonstruktion av händelseförloppet hade Mary tagit sina sömntabletter, och sedan satt sig i fåtöljen för att röka då hon somnat och satt eld på sig själv. Ett eluttag kopplat till en klocka hade brunnit, och då hade klockan stannat på 02.26, vilket antogs vara tiden för hennes död. Men enligt en artikel i St. Petersburg Times publicerad den 5 juli 1951 hade Marys bränts i en eld som nästan varit 2000 grader het. Ingen förstod hur det hade kunnat gå till.

Fall av spontan självantändning fortsätter inträffa även i vår tid. 2010 hittades en man i Irland liggande vid den öppna spisen i sitt vardagsrum, fullständigt förtärd av en eld som bara hållit sig runt hans kropp. Trots närheten till eldstaden trodde polisen inte att mannens död hade någonting med den att göra, och obducenten i fallet skrev i sitt utlåtande att mannen dött av spontan självantändning, “för vilket det inte finns någon tillfredsställande förklaring”. Ja, så sent som 2017 dog pensionären John Nolan, 70, på gatan i norra London. Han hittades i ljusan låga och kunde inte räddas, och ingen kunde förklara hur han fattat eld. En läkare sade att han kunde ha fallit offer för något som kallas vekeeffekten, där någons kläder sugit upp kroppsfett och börjat brinna våldsamt av ett eller annat skäl.

Vad beror spontan självantändning på? I dokumentärfilmen “Mystikens värld” från 1997 pekas en tydlig grupp ut som de oftast förekommande offren.

Det är helt enkelt ensamma människor som har svårt att röra sig, och som gärna och ofta röker. Det finns en berättelse om ensamma människor här, om människor som råkar sätta eld på sig själva på ett eller annat sätt och inte kan ta sig ur plågorna. Det är en grotesk förklaring, som kan vara svår att acceptera. Därför finns det många som söker mer metafysiska, andliga eller till och med övernaturliga förklaringar. Till exempel Larry Arnold, forskare om det paranormala, som intervjuas i “Mystikens värld”.

Här förklarar Larry Arnold sin egen, något obskyra, teori till varför människor självantänder: en subatomär partikel krockar med en kvark inuti en atom i en människas kropp, vilket sätter igång en kedjereaktion som slutar i kroppens självförbränning. Arnold har tydligen många sådana här teorier: i en artikel i Vice föreslår han en annan teori, där det är energin som inom den indiska mystiken och ayurvediska alternativmedicinen kallas kundalini och som ska färdas upp och ner längs ryggraden hos människan som hamnar i obalans då man är lite ledsen eller stressad. Denna energi ska, enligt Arnold, då explodera i en sorts plasmaliknande boll som utgår ifrån magen. Det stämmer överens med hans erfarenheter att benen sällan förbränns, utan att det just är inom en radie av 30-50 centimeter runt magen denna eld brinner.

Om man vill tro på Arnold är upp till var och en, men väldigt lite av det han pratar om har vetenskapligt stöd. Den tredje teorin han nämner är att spontan självförbränning inträffar när människor befinner sig där jordens energilinjer möts, en tanke löst byggd på den psykogeografiska idén om ett energinät som täcker jorden. “Jag har märkt att man kan dra raka streck mellan de flesta fallen av spontan självförbränning”, säger Arnold i Viceartikeln och fortsätter: “Vissa linjer sträcker sig över fem, sex eller till och med upp till ett dussin liknande självförbrännelser.”

Om man frågar vetenskapen så är förklaringen till spontan självantändning helt enkelt att offren på något sätt råkat fatta eld, och brunnit upp i sitt eget kroppsfett. Men det är en sorts dödsfall som kan liknas vid de japanska fallen av fläktdöd – myten om att man kan dö om man sover i ett rum där en elektrisk fläkt är på under hela natten, antingen för att man fått syrebrist, fryst eller svettats ihjäl. Det är en vandringssägen som uppstått i ett land där människor ibland i bokstavlig mening arbetar ihjäl sig eller dör av ensamhet, som kanske ger en döden en mer världslig, mer sorglig och mindre tragisk förklaring. Kanske är idén om spontan självantändning något sådant: en mytologisk och övernaturlig berättelse om en död som inte går att fly, som tycks gudomlig i sin exakthet, och som kan ersätta den om en gammal, ensam människa som råkat tappa ciggen i lakanen och sedan inte kunnat röra sig när hon börjat brinna.

Berättelsen om det självförvållade ödet är ofta sådan: en mer greppbar berättelse som omgivningen kan ty sig till när något är för svårt att ta i. Den berättelsen kan bli aktuell även när människor som säger sig vara utsatta för något hemskt av sin omgivning betraktas som icke trovärdiga. Nu ska ni få höra en historia om en sådan situation – en berättelse som heter “När andra inte tror en”, inskickad av anonym lyssnare. Den läses av Rakel Josephson.

Jag vill berätta om hur det är att inte vara trovärdig. När man vet att det finns något där ute. Något som vill en illa. Och när ingen annan tror på en, för att man inte anses vara en person som kan skilja på vad som är sant och vad som inte är det.

För att förklara så vill jag säga att jag är schizofren. Det är en sjukdom som inte går att bota. Jag föddes med en genetisk sårbarhet, och utvecklade min första psykos när jag var sjutton år. Den varade i åtta månader. Under den tiden började jag få vård. Innan och efter det har jag upplevt mycket störande och skrämmande kopplat till min psykiska ohälsa. Jag har haft hallucinationer och hört röster. Jag har haft perioder där jag tappat aptiten så illa och blivit så utmärglad att mina föräldrar fått samtal från lärare som vill kolla så att jag verkligen får mat hemma. Jag har blivit paranoid och hållit mig vaken i flera dygn. Jag har till och med hoppat från andra våningen i mitt gamla radhus för att jag trodde jag kunde flyga om jag bara hade rätt skor på mig.

Många tror att schizofreni betyder att man har personlighetsklyvning. Jag vill förtydliga att det inte är sant. Jag kan, med hjälp av mina mediciner, leva ett ganska normalt liv. Jag har bara haft två psykoser, och dom har som tur är varit relativt korta, ungefär åtta till nio månader. Det är fruktansvärt upprörande att leva i en sån förvrängd verklighet så länge, men som schizofren kan man ha psykoser i flera år. Jag är fortfarande rädd att det ska hända mig, även om jag mår mycket bättre nu med så bra vård som jag får.

Nu är det några år sen jag fick diagnosen och jag har börjat studera på universitet där jag bor i studentkorridor. Av hänsyn till mina korridorkompisar så har jag valt att inte nämna stad, men den ligger i södra Sverige. Det jag vill berätta om tar plats just här. Jag hade planerat flytten noga, eftersom en stor omställning kan trigga igång en psykos. Men allt har gått bra tyckte jag, mina nya mediciner verkade fungera. Mina föräldrar säger också i telefon att jag låter glad och lugn. Det har nu gått åtta månader sen jag flyttade in, och för några veckor sen möttes jag av en ny kille som släpade in en fåtölj genom den uppställda porten. Han skulle flytta in i rummet bredvid mitt som stått tomt ett tag, och som tur var är det på första våningen så fåtöljen var inte alldeles för svår att få in. Jag hade bråttom så jag hann bara hälsa. Elias, kan vi kalla honom. Han hälsade artigt men lite kort kanske. Blek var han också, och benig. Jag sprang iväg och tänkte inte mer på det. Han var väl sliten av flytten bara.

De första dagarna gick bra, jag såg honom inte ens. Men så dök han upp en kväll när jag stod i det gemensamma köket och lagade mat. Jag hade hörlurarna i och lyssnade på alldeles för hög musik. När jag såg honom i ögonvrån så ryckte jag skrämt till. Sen pausade jag musiken och skrattade lite nervöst.
”Oj, du skrämde mig” sa jag och han bara kollade på mig. Hade jag varit oartig? Jag harklade mig.

”Det är lugnt, man blir alltid skrämd i det här köket. Man står ju med ryggen mot ingången” sa jag och lade till ett skratt igen, något forcerat den här gången. Han bara fortsatte stirra.

”Förlåt” sa han entonigt. Men han bröt inte blicken. Jag började känna mig obehaglig till mods, men ville inte visa det. Han kanske bara hade svårt med sociala gränser. Så tog han upp en tändare.

”Röker du?” frågade han och tände den. Jag tittade förvånat på honom. Tänkte han på riktigt erbjuda mig en cigg här inne? Och i så fall – vart var själva ciggen?

”Ehh, nej tack. Och du borde inte röka här inne, brandvarnaren kommer bli galen” sa jag så försiktigt som möjligt. Han släppte det lilla hjulet på tändaren så den släcktes.

”Brandvarnaren” upprepade han, som ett konstaterande. Sen vände han och gick ut. Så fort som möjligt fixade jag i ordning mina fiskpinnar och smet in på rummet för att äta. Jag skyndade mig att ta Attarax, en av mina ångestdämpande. Det var alltid lite jobbigt när någon lekte med tändare så där. Under några av mina värsta veckor hade jag sett i syne nästan varje dag, och det jag såg var gardiner och möbler som fattade eld. Som tur är så tröttar Attarax ut mig, så jag somnade gott med mat i magen.

Sen gick det några dagar tills jag såg Elias igen. Han verkade inte vara hemma mycket. Den här gången var det fredagskväll och jag kom hem sent från en kompis. Jag öppnade dörren in till korridoren och så stod han plötsligt där, framför dörren till mitt rum. Han ryckte i handtaget, långsamt och upprepande. Först blev jag arg, sen påminde jag mig själv om vad min psykolog sagt om att överreagera. Med ett lugnande andetag resonerade jag att han troligen var skitfull och missat vilken som var hans dörr, eftersom de låg bredvid varandra. Efter att ha stålsatt mig för att hantera en full student så gick jag fram till honom.

”Hej, du har nog fel dörr. Det där är min” sa jag med vad jag hoppades var en mjuk röst. Han ryckte en gång till som om han inte hört mig. Nu rynkade jag pannan. Vad fan?

”Elias? Det där är min dörr. Du bor bredvid”. Precis som förra gången så svarade han bara efter andra gången jag sagt något. Han vände sig långsamt och såg på mig med samma tomma blick. Han såg nästan sjukligt blek ut. Borde jag ha frågat om han mådde bra? Så höll han upp den där jävla tändaren.

”Röka?” sa han, återigen entonigt. Nu blev jag irriterad på riktigt. Bestämt sköt jag honom åt sidan och satte nyckeln i dörren.

”Nej, gå ut om du ska röka. Jag röker inte” sa jag och sen gick jag in och stängde dörren. Jag kliade mig hårt på halsen. Hela den här situationen upprörde mig, och det hade ju gått så bra på sistone och jag hade en uppsats som skulle in snart. Min strupe stängde sig lite och jag tog en till Attarax innan jag svalde resten av mina piller, inklusive sömntabletter, för att kunna sova. Det var bara en sak till. Precis när jag kände att jag sjönk in i dimman så hörde jag det igen. Ryckningarna i dörrhandtaget. Men dörren var låst, så vem som än stod på utsidan, och jag trodde jag visste vem det var, kunde inte komma in. Jag orkade inte öppna utan tappade medvetandet.

Jag vet inte om ni någonsin har tagit sömntabletter. Men om ni har det så vet ni hur konstgjord insomningen är. Precis då när man håller på att somna så förvrängs saker. Man kan aldrig vara helt hundra på om det är verklighet, en illusion för sinnena eller en helt vanlig dröm. Det här betydde att när jag skriver att jag hörde ryckningar, så kan jag ärligt inte säga om dom fanns där. Jag hoppas att dom inte gjorde det.

Ytterligare några dagar passerade. Olustkänslan i magen låg kvar där. Jag stod åter i köket och hackade lök, när en av mina korridorkompisar gick in med två tunga matkassar. Vi kan kalla henne Johanna. Johanna hälsade glatt och ställde ner maten för att börja packa upp och stuva in i hennes utsedda hyllor. Jag hälsade tillbaka. Vi pratade en stund om ingenting särskilt. Till slut kunde jag inte hålla mig. Jag måste fråga.

”Vad tycker du om Elias då?” sa jag och försökte få det att låta oskyldigt. Johanna rynkade på pannan.

”Elias? Vem då?” frågade hon. Jag stelnade till. Hade han gömt sig så bra att hon inte ens märkt honom? Jag harklade mig.

”Den nya killen. I rum 116”. Återigen fick jag en konstig blick tillbaka.

”Bredvid ditt? Men det har väl inte flyttat in någon ny där?” sa hon oförstående. Jag visste inte vad jag skulle säga. Jag kliade mig på halsen igen. De senaste dagarna hade jag varit ovanligt nervös och emotionellt stressad. Nu blev det helt plötsligt jobbigt igen.

”Jo han flyttade in för en vecka sen. Lite udda om du frågar mig, men han kanske är jättetrevlig egentligen” svarade jag lite snabbt.

Som tur är fick hon ett telefonsamtal och försvann ursäktande in på sitt rum. Jag pustade ut. Johanna visste att jag hade lite problem, och jag ville inte att hon skulle tro att jag började flippa nu. Jag avslutade min middag och åt på rummet. Den natten hörde jag skrapningar komma från andra sidan väggen. Den inne i Elias rum.

Morgonen efteråt så påpekade mina föräldrar att jag börjar låta konstig igen. De hade haft lite oroade röster senaste dagarna, men nu sa dom det öppet när jag satt med de båda två på linjen. Jag i min säng och dom med högtalaren på vid köksbordet hemma hos sig.

”Är det något fel gumman” frågade mamma med sin mjuka röst. Jag visste inte om jag skulle berätta eller inte. Men så tänkte jag på skrapningarna och kände att jag var tvungen. Så jag berättade om den nya killen, och hans udda sätt att bete sig. Att han faktiskt skrämdes. Det var tyst en stund.

”Den här nya killen… vad säger dom andra i korridoren om det?” sa min pappa tveksamt.

Fan. Jag visste att dom skulle tvivla på mig. Och nu hade jag faktiskt inget bra att säga. Ljuga kunde jag inte heller, det var jag så dålig på. Så jag sa som det var, att jag bara frågat Johanna och hon inte hunnit se honom. Då blev det tyst ännu en stund. Dom trodde mig inte. Genast började dom prata om medicin-justeringar och samtal till min psykolog. Jag försökte avbryta dom irriterat, men fick bara mammas mjuka röst tillbaka.

”Men lilla gumman – tänk om det är en psykos?”

När vi lagt på tänkte jag att nej, en psykos kan det inte vara. Då måste jag ju ha hallucinationer. Och jag visste vad jag såg. Elias var på riktigt. Jag måste bara se till att någon annan kan bevisa det. Som tur är så stod det någon i köket och diskade när jag kom in för att fixa i ordning lite lunch. David, kan vi säga. Så fort jag kunde styrde jag vårt samtal till Elias.

”Har du pratat nåt med Elias än?” frågade jag. Samma respons som från Johanna. En frågande blick. Han stannade upp en stund och började sedan fortsätta diska sin kastrull.

”Vem?”

Nu blev jag irriterad på riktigt.

”Elias. Nya killen” sa jag lite frustrerat. David bara gav mig en blick.

”Johanna sa något om att du frågat om en ny kille. Men ärligt… jag har inte träffat någon. Är du säker på att han inte bara varit här på besök?” frågade han. Jag suckade.

”Han släpade in en hel fåtölj. Så gör väl inte gäster?” sa jag och David ryckte på axlarna. Nej. Nu fick det räcka. Jag övergav samtalet och trampade surt iväg till rum 116. Jag höjde handen och knackade. Först fick jag inget svar, och knackade igen. Ingen öppnade dörren. Men så hörde jag något. På andra sidan dörren kom knackningar tillbaka.

”Hallå? Elias?” sa jag. Tystnad. Och så några fler knackningar. Sen kom inga fler ljud. Jag kände på handtaget, men det var låst. Jag skyndade tillbaka till köket för att hämta David. Kanske kunde vi försöka öppna dörren tillsammans. Men David var redan borta. Jag stampade en gång med foten utan att kunna hindra mig.

Eftermiddagen gick fort, och efter två föreläsningar var jag redo för sängen. Jag tog medicinerna, var noga med att ta sömntabletterna, och så bäddade jag ner mig.

Det tog inte lång tid innan jag hörde skrapningarna. Trots sömnen som tyngde mig så satte jag mig upp. Något var annorlunda. Skrapningarna kom inte från Elias vägg längre. Dom kom utifrån.

Halva jag var irriterad. Men resten av mig var vettskrämd. Om det verkligen var något farligt där ute, så skulle det inte dröja länge innan sömnmedicinerna verkade och jag skulle vara ett medvetslöst offer, enkel att ta. Jag var ändå tvungen att kolla. Jag bodde ju på bottenvåningen, så om det lät som att det kom från utifrån mitt fönster, så fanns det stor risk att det faktiskt gjorde det. Med ett djupt andetag, och ett hårt grepp om min kudde som om den skulle skydda mig, så gjorde jag en glipa i persiennen med fingrarna och kollade ut. Det jag såg fick mig att vilja springa långt, långt bort. Elias stod där ute, i bara t-shirt och jeans trots kylan, så nära fönstret att hans andedräkt immade rutan. Han hade handen mot rutan och den var formad som att han lekte att han hade klor. Med den andra handen höll han på med tändaren.

Klick. Klick. Klick.

Flamman blossade upp och dog igen, om och om igen. När han insåg att jag kunde se honom, så stirrade han direkt på mig. Så förde han tändaren närmare ansiktet och höll den tänd. I ljuset såg jag hans tomma uttryck bytas ut till ett onaturligt leende.

Jag skrek. Sen tog medicinerna mig.

Jag vaknade upp på akuten i förrgår. Jag var inte fastspänd eller något sånt, men när jag förvirrat försökte resa mig från den smala sängen, så kom det snabbt fram en sjuksköterska som bad mig lägga mig ner igen. Jag löd, för jag hade inget annat än förtroende för vården egentligen, men bad att få veta vad som hänt. Så kände jag smärtan i underarmarna. De var täckta av bandage. Min första impuls var att dra av bandagen, men jag blev återigen hindrad. En läkare kom in, och tillsammans med sjuksköterskan förklarade dom vad som hänt. Jag hade blivit inburen till akuten av tre ungdomar, varav alla sagt att de bodde med mig. De hade brutit sig in genom min dörr när jag skrikit konstant i tio minuter, och när de väl kommit in så låg jag medvetslös på sängen. Mina armar hade massa små, färska brännsår och min burk med sömntabletter låg vält på golvet. Dessutom hade jag klösmärken i ansiktet, som läkaren kallade självförvållade. De trodde jag försökt begå självmord. Jag rynkade pannan. Jag hade bara hunnit skrika några sekunder innan jag svimmat. Och jag hade varken försökt proppa i mig piller eller bränt mina armar. Definitivt hade jag inte skrapat mitt eget ansikte. Men så fort jag försökte förklara hur jag sett Elias, stoppade läkaren mig. Elias finns inte, sa han. Jag hade fått en psykos. De vägrade lyssna. Du måste förstå hur det är när man är så övertygad om att någon finns, någon som vill en illa. Och så vill ingen tro på en. Jag är kvar på psykiatriska avdelningen och blir vårdad med största vaksamhet eftersom jag ses som självmordsbenägen.

Men en sak kunde de inte förklara för mig. Varken i min hand, mina kläder eller mitt rum, hade de hittat en tändare eller tändstickor. Och om du tror att jag inte vill vara här, så har du fel. Jag är livrädd för att dom ska släppa ut mig. Att Elias ska få tag i mig när jag inte är skyddad av fyra låsta dörrar.

Ni har hört “När andra inte tror en”, inskickad av anonym lyssnare och uppläst av Rakel Josephson.

Den värsta sortens självförvållat öde är det som kanske inte ens med den bästa, eller värsta, viljan går att skylla på offret själv. Sjukdomar är alltid svåra att skylla på offer, och enligt ett konsensus som nu är allt tydligare är drogmissbruk och alkoholism också sjukdomar. Men fortfarande är det många som ser alkoholismen som alkoholistens fel, som en brist i karaktär eller disciplin som helt enkelt straffar sig själv. I berättelsen “Äsping”, inskickad till podden av lyssnaren Göran, får vi höra om den tärande ångest som drabbar dig när du gått för långt in i den sjukdomen, om den vidriga kärna som trots allt kanske är något mer än bara spriten – och om en omvärld som inte förstår det. Historien läses av Ludvig Josephson, och är uppdelad i tre delar: den första heter…

Igår

Retrospektivt har jag varit alkoholist så länge jag kan minnas.

Tänk dig att du kör bil längs motorvägen. Du kör 120 på 100-väg. Ibland om vårarna släpper kylan och isen djupt ur marken och orsakar tjocka dimbankar. Tjocka slöjor glider fram och tillbaka över vägbanan. Kör du in i en dimslöja kommer du ut längre neråt vägen. Närmare målet, men du hade ingen direkt koll på vad som hände runt omkring dig för en stund. Du hade ingen kontroll där inne i dimman, du hade kunnat kollidera, volta eller köra av vägen. Världen omkring dig när dimman lättar är karg, kall och skrämmande och du välkomnar nästa dimbank. Du kör med bibehållet tryck på gaspedalen rätt in i den, för du hör hemma i dimman, inte utanför den.

Där har du mitt liv. Jag har, på ren svenska, varit mer eller mindre full hela mitt vuxna liv.

Mitt första anfall av delirium tremens fick jag som 28-åring. Då hade jag varit berusad fler dagar än nykter i 10 år.

Av någon orsak befann jag mig i Mexiko med några vänner. I slutet av ett ännu ett tequila-race hade vi spontant bestämt oss för att nästa tequila skulle vi svepa i dryckens hemland. Redan nästa vecka satt vi alla tre på ett flygplan över Atlanten. Det hade kostat mig större delen av mina besparingar till ingen nytta. Jag spenderade inte en vaken minut nykter och har inga minnen av resan eller landet som sådant. Jag minns dock slutet på resan.

Jag minns några dygn i en smutsig trång poliscell någonstans på Mexikanska landsbygden.

Några dagar innan hemresan fick vi tag i Peyote – en starkt hallocigen drog som enligt utsago skulle ge en dagslång tripp med andliga förtecken.

Låt mig kort pausa här. Jag är ingen knarkare. Jag har provat i princip alla typer av mer eller mindre tunga droger utan att fastna för någon. Jag blir bara sjuk. Alkohol är min drog.

Jag minns inget andligt uppvaknande. Jag vaknade upp invirad i lakan jag uppenbarligen rivit ner från en torkställning mellan två små hus i mitten av ingenstans på den mexikanska landsbygden.Fortfarande inlindad i lakanen släpades jag av två mexikanska poliser till deras polisbil. Bilen rivstartade och for med faslig fart fram över de krokiga grusvägarna till den väntande cellen. Stämningen lättades ingalunda upp utav att jag kräktes över hela baksätet.

Vad som följde var dagar av avgrundsdjup abstinens. Uppenbarligen roades kaptenen och hans båda sheriffer måttlöst av att ha en namnlös utlänning utan papper i den lilla polissationens enda cell. Jag förstår dem. Vem fan gillar en turist?

Alkoholen är en rivningskran, en dödlig pendel, en flera ton tung stålkula i slutet av en lång kedja. Lyckas du mota bort den från dig så försvinner den bara kedjans längd. Sedan slår den tillbaka med tiofaldig kraft.

Jag ömsom bönade, ömsom rasade från cellens jordgolv. De åkte på uppdrag och lämnade mig ensam i timmar. Jag fick en plåthink att kräkas i.

Jag höll på att nyktra till. Kulan var i rörelse. Nu hängde den stilla i luften i en ödesdiger sekund innan den med full kraft skulle slå tillbaka.

Första dagen vandrade jag oroligt fram och tillbaka över det 9 kvadratmeter stora utrymmet. Jag gjorde utfall mot gallret och skakade det våldsamt. Andra dagen låg jag i fosterställning och skakade. Tredje dagen i den lilla cellen kom skallerormar ringlande över golvet emot mig, min hud sprack upp och skinnet kröp tillbaka över mina armar och ben för att blotta muskler och ben. Mot slutet av dagen kom en underlig flicka framkrypandes ur väggen. Hon gick på alla fyra i brygga och alla hennes leder gick åt fel håll. Hon tittade nyfiket på mig med ögon som var brunnar av oändlig, svart tomhet. Hon ville kyssa mig och blottade ett gap fullt av sylvassa spikar där något rörde sig längst in.

Redan andra dagen hade poliserna insett att skämtet kulminerat och åkt för att hämta byns läkare. Han hade dock varit upptagen med en pojke som hamnat under en traktor. Han kom inte till mig förrän ett dygn senare. Då var jag ett kvidande vrak som badade i svett. Jag spenderade två dagar på ett mexikanskt sjukhus. Självklart missade jag flyget hem.

Jag ska inte tråka ut er med detaljer om hur jag lyckades ta mig tillbaka till Sverige igen. Men jag kan ju avslöja att det involverade både konsulat och pengar från mina föräldrar för att betala flygbiljetten hem och sjukhusvistelsen. Mina föräldrar slutade prata med mig helt efter den händelsen. Det passade mig bra, jag hade inget att säga dem.

När jag landade på svensk mark var jag spik nykter för första gången på evigheter. Jag gav mig själv ett löfte om ett vitt år. För att reda ut mitt liv.

Samma helg fick jag ett samtal från några vänner som undrade om jag inte skulle med ut och svinga en bägare. 8 timmar senare somnade jag vikt som en märla runt en förtöjningsstolpe nere i hamnen, redlöst berusad. Att jag inte föll i vattnet handlade nog, i ärlighetens namn, mer om änglavakt än om skicklighet.

Låt mig förklara hur det fungerar att vara alkoholist. Du har nämligen helt fel uppfattning om den saken. Du tror att en alkoholist sover i kulvertar, på parkbänkar och under broar. Du tror att alkoholister är äckliga skuggor som rör sig haltande över stadslandskapet brutna under sorg och skam. För dig är de till hälften genomskinliga eftersom du tränat dig själv att inte se dem. Eftersom du varken orkar eller vågar titta på dem

Vissa går i trasiga skor. Själv har jag alltid gått i putsade skor och duschat varje morgon. Under ungdomsåren umgicks jag mycket med äldre kompisar. Jag drack flera kvällar i veckan under högstadiet och gymnasiet. Men jag hade kontroll, Jag lät inte drickandet gå ut över mitt skolarbete och jag höll mina föräldrar i mörker. Så fort jag fick chansen gick dock allt över styr. Jag sov ofta över hos kompisar på helgerna och spenderade dessa kvällar med att dricka allt jag kom över. Men jag hade kontroll och slutade gymnasiet med riktigt bra betyg. Jag har ärvt min fars läshuvud, men aldrig gjort mer av det än så.

Mina studier vid universitetet slutade dock i ett totalt nederlag. Vid det laget kunde jag inte längre motivera mig. Jag slutade min arkitektutbildning och hoppade på mer allmängiltiga kurser som Genusvetenskap och Grekisk Mytologi. Mina föräldrar kallade det för flum och de hade rätt. Jag var ute efter studielånet och studentbostaden så jag kunde stanna i huvudstaden och utforska utelivet.

När jag maxat ut hela studielånet och fått sparken från alla misskötta ströjobb fick jag helt enkelt lov att flytta tillbaka till mellanstora svenska stad jag kom från. Då hade jag ströpoäng från tiotalet olika kurser men ingenting som ens liknade en utbildning. Jag tog truckkort och började jobba på höglager. Temporärt sa jag till alla. Men det var 26 år sedan och jag jobbar fortfarande kvar.

Hemligheten med att vara en alkoholist heter kontroll. Så länge du har kontroll över när du kan släppa kontrollen så kan du leva ett ordnat liv. Så länge du har kontrollen kan du också intala dig själv om att du inte är alkoholist. Du sover ju inte utomhus.

Hemligheten till kontroll är rutiner. Varje vardag och söndag dricker jag klockan 18:30 två glas fyllda med is och lika delar röd läskedryck för vuxna och körsbärsvin. Jag dricker med sugrör. Detta är min vardagsdrink söndag till torsdag. Jag dricker två glas mellan 18:30 och 19:00. Jag börjar alltid jobba 06:30 måndag till fredag. När fredagskvällen och lördagen kommer stoppar jag undan körsbärsvinet och plockar fram starkare saker. På semestern spenderar jag den första veckan på gränsen till medvetslöshet.

Logistiskt sätt går det förstås åt mer körsbärsvin än man kan köpa på det lokala systembolaget. Jag dricker i runda slängar 15 liter körsbärsvin under en normal månad. Bor man nära en mellanstor ort kan man inte köpa 20 flaskor körsbärsvin i månaden på systemet. De har bara en sort i flaska.

Jag bor vid E22:an så jag fixade tidigt en leverantör via de mörkare sidorna på internet. Första söndagen varannan månad stannar en långtradare på skolgården på den lilla orten jag bor och där jag kan hämta ut 10 stycken bag-in-box med polskt körsbärsvin. Man betalar i förväg on-line. Vi är en liten kö med grå förortsalkoholister som står och väntar varje gång. Chauffören står på flaket och langar lådor och backar till de skendöda nedanför. Småbarnsföräldrar, bilmekaniker, butikspersonal, mellanchefer, män och kvinnor. Vi pratar inte. Vi noterar bara att alla andra också mestadels bara köper stora mängder av en sorts alkohol. ”What’s your poison?” frågar chauffören leende. Tolv plattor 12-procentig öl, 16 flaskor bourbonwhisky. obscena mängder likör med smak av hallon och lakrits. Vi roas och skäms över varandra och skiljs åt under tystnad. Vi vet vad vi är och försöker inte imponera på varandra. Människor som inte behöver imponera på varandra pratar inte med varandra.

På de mörkare sidorna på internet finns vapen, löjliga mängder droger och olaglig porr. Allt jag tar med mig är körsbärsvin. Jag tror jag kan komma in i himlen. Jag gör ju ingen annan illa.

För 7 år sedan kom Älva in i mitt liv. Älva är min dotter. Fast jag tycker hennes namn känns tillgjort. Det var hennes mamma som döpte henne. Jag kallar henne aldrig något annat än Elvan.

Jag träffade hennes mamma Gerda på krogen en lördagskväll. Vi kände varandra flyktigt, det gör alla som blivit mellanstora städer trogna. Hennes storebror hade gått i min klass på grundskolan och hon hade gått två klasser under mig. Med rätt mängd alkohol i blodet kan jag vara farligt charmig. Gerda bodde bara två kvarter bort och efter några danser småsprang vi dit. Det var inte så mycket mer med det. Hon bjöd på frukost nästa morgon och jag stannade och åt den, det gjorde jag sällan. Hon bakade grahamsbullar. När vi bytte telefonnummer gav jag henne mitt riktiga nummer, det gjorde jag nästan aldrig.

6 månader senare ringde hon och berättade att hon skulle föda mitt barn om 3 månader. Jag minns att jag bara satt tyst med luren i örat i timmar efter hon lagt på.
Jag insåg att detta måste varit vändpunkten. Signalen jag alltid väntat på. Jag la in på avgiftning (eller det var i alla fall den storslagna planen). Jag återupptog kontakten med mina föräldrar för att berätta de glada nyheterna om barnet och mitt nya drogfria liv. De blev glada.

Nu blev det aldrig någon avgiftning. Jag gick på ett informationsmöte. Den kvinnliga läkare spydde eld och svavel. Hon pratade om droger, droger för att dämpa abstinensen och andra droger som skulle göra mig sjuk av alkoholen. Jag mådde illa bara av att lyssna. Man skulle visst prata en massa också – samtalsterapi. Jag hade för länge sedan slutat prata. Det finns ingen som egentligen lyssnar.

Syntetiska droger och prat har alltid fått mig att må illa. Jag bestämde mig för att själv bota min alkoholism. Där har du något som faktiskt förenar alla oss missbrukare. Vi har en bedrövlig självinsikt.

Veckorna som kom drog jag succesivt ner på alkoholen och till helgen hade jag fått låna en jobbarkompis föräldrars sommarstuga. Upplägget var ett klassiskt ”Cold Turkey”. Jag skulle helt enkelt åka ut dit och spendera två dagar utan alkohol i en stuga vid kusten med över en mil till närmaste affär eller uteställe. Jag skulle bli skjutsad dit och sedan skulle min kompis lämna kvar mig med mat och packning, men utan en droppe alkohol. Min unge skulle få en nykter pappa.

Det var en bedrövlig ide. Jag var i förfärlig form redan innan resan började. Jag kallsvettades och frös i bilen. Min vän hejade på mig och bad mig tänka på barnet som var på väg. Efter en timmes körning tvärbromsade han plötsligt i gruset utanför en vitmålad stuga med grönt knutvirke. Man kunde ana havet genom tallstammarna och björklöven.

”Kom ihåg att sätta på huvudströmbrytaren och koppla in kontakten till varmvattenberedaren, jag hämtar dig på måndag morgon!” log min kompis.

En alkoholist lyckas sällan behålla många vänner, jag var verkligen glad att jag fortfarande hade någon i denna värld som ville mig väl.

Alla goda tillrop till trots sjönk mitt hjärta när jag såg bilens baklyktor avlägsna sig mot den mörknande horisonten.

Vid middagstid den andra dagen fick jag ett fullskaligt anfall. Jag rusade ner till vattnet och föll på knä i vattenbrynet. Köttet på mina händer smälte bort från benet och vattnet bubblade av vattenormar som kröp in under mina kläder och krälade och högg. Räddast var jag dock för att titta bakom mig för där visste jag vad som skulle komma. Men så var det som om en stark hand greppade min käke och tvingade mitt huvud att titta upp mot stugan. Där kom hon krypande i brygga över blåbärsriset med huvudet upp och ner och den spikfyllda munnen vidöppen. Denna gång kom hon så nära att jag kunde se vad det var som rörde sig inne i hennes mun. Hennes tunga var en liten ormunge.

Min vän hittade mig nästa morgon. Jag låg gömd under husets krypgrund beväpnad med en spade. Han körde mig till närmaste vårdcentral. De gav mig vätskeersättning, febernedsättande och en remiss till närmaste beroendemottagning. Det var samma beroendemottagning jag varit på bara några veckor innan. Jag gick inte dit. Jag kunde inte bli nykter igen. Hon hade lekt färdigt med mig nu. Nästa gång vi möttes skulle vi kyssas.

När Älva föddes blev mina rutiner lite annorlunda. Det var aldrig tal om att jag och hennes mamma skulle försöka leva tillsammans. Jag träffade min dotter så ofta jag kunde och följde med till BVC och andra viktiga besök. Jag skrev på papper om fadersskap och försökte aldrig smita undan mitt ansvar, vare sig ekonomiskt eller känslomässigt. Jag älskar min unge över allt annat. Hon är smart, vacker, rolig och oerhört intelligent.

Jag fortsatte att dricka med måtta även om jag aldrig vågade sluta helt. 50 cl körsbärsvin om dagen och lite annat på helgerna. Livet rullade på.

Alkoholen har kommit ifatt mig lite på senare år. Upprepade leverinflammationer har lett till några dagslånga sjukhusvistelser. Alkohol romantiseras i dagens samhälle. Men tro mig det finns ingenting romantiskt med en lever som håller på och ge upp. Bara blödande tarmar, aptitlöshet och allmänt illamående. Jag försöker dricka mindre på helgerna. Ibland somnar mina ben och ibland tar det dyrbara sekunder att komma på vem och var jag är om dagarna. Jag får inte längre köra truck. Jag jobbar med logistiken på lagret. Jag utreds för förtidspension. Jag tror det vore bäst för alla.

Men jag har min dotter och jag har min högtidsstund varje dag med mitt körsbärsvin.

När Älva fyllde 5 började hon sova över hos mig varannan helg. Gerda är orolig, jag tror hon försöker rädda mig. Jag tror hon ser var det är på väg. Hon vill att Älva ska ha en pappa när hon växer upp. Älva kommer lördag lunch och hennes mamma hämtar henne söndag kväll. Under tiden hon är hos mig dricker jag inte en droppe.

Idag

Idag är det söndag och Älva fyllde sju år för bara några dagar sedan. Vi hade ett eget kalas bara hon och jag igår. Jag hade bakat tårta och sjöng en egenkomponerad låt. Hon himlade med ögonen och tyckte det var pinsamt. Det var det också kanske.

Det ringer på dörren. Det är säkert Elvans mamma. Hon springer till dörren och öppnar och kommer sedan inspringande till mig utan ett ord. Vi har redan packat hennes väska tillsammans. Gerda kommer efter någon minut in i vardagsrummet och rufsar om sin unge i håret.

”Är du redo att åka hem?”
”Pappa och jag har varit nere vid sjön!” berättar Älva.
”Nu får du krama din pappa hejdå älskling.”
Jag sätter mig på huk och hon kommer springande rakt in i mina armar. Jag håller om henne i gott och väl en minut. ”Farväl älskade unge!”
”Men pappa, föräldrar får inte krama ihjäl sina barn!”

Jag släpper och hon följer efter sin mamma som tagit bakvägen ut genom altandörren. Jag reser mig upp för att följa efter och vinka adjö. Abstinensen brukar vara rätt svår så här dags efter nästan 30 timmar utan alkohol. Min tradition är att dricka hela dagsransonen utan is ståendes vid diskbänken när deras bil försvunnit utom synhåll. Två glas på under minuten, som en ökenvandrare som äntligen funnit en oas.

Men än är de inte borta. Jag går ut på trädäcket bakom lägenheten och fortsätter mot parkeringen. Där står min dotter och hennes mamma böjda över något och pratar med ljusa förtjusta röster.

”Men herregud vilken liten sötis!”
”Gud mamma vad gullig!”
Gerda tar kort med mobilen på det de hittat på marken.
De vänder sig mot mig. ”Kom och kolla vilken liten bäbis.”

Jag närmar mig sakta och de kliver undan för att visa vad de hittat. Jag får kämpa med mig själv för att inte rygga baklänges. Det är en äsping. En liten huggorm, inte större än en blyertspenna. Den ligger mitt på den asfalterade promenadstigen. Jag ser tydligt det bruna sicksackmönstret. En kall stril med isvatten går längs min ryggrad. Med all alkohol ute ur mitt system och med abstinensen ringande i öronen var detta det sista jag behövde. Minnesbilder från mina anfall sköljer över mig som en störtvåg. Jag blir lätt illamående. Världen snurrar ett varv och kommer gungande tillbaka.

”Men du är ju helt blek!”
”Du svettas pappa!”

Äspingen tröttnar på uppmärksamheten och ringlar av vägen och in i gräset. Vi tittar på den när den rinner bort mot skogen.

Vi går i tystnad mot bilen. Det känns lite obekvämt nu när jag inte alls gillade överraskningen de hittat. Jag mår för dåligt för att låtsat må bra. Jag måste ha mina två glas nu.

Jag kramar om min dotter en sista gång vid bilen och hon tittar på mig med stora blå ögon och säger, ”Jag älskar dig pappa.” Hon pausar, ”Det jag gör det gör jag för att hjälpa dig, det förstår du väl?”

Det var rätt mystiska ord, även för att vara från min dotter. Jag pussar henne på kinden och säger. ”Åk nu älskade unge. Vi pratas vid på telefonen.”

Hon tittar på mig länge. ”Du får inte bli arg!” säger hon stilla, till hälften för sig själv. Sedan hoppar hon in i bilen som far iväg. Jag tar ett djupt andetag innan jag rusar in till min lägenhet.

Jag sliter förväntansfullt upp dörren till köket och det tar ett par oändliga sekunder att förstå vad jag ser. En stegpall står vid diskbänken och ett av köksskåpen står öppet. Mina två bag-in-box med körsbärsvin ligger i vasken. Bredvid på diskbänken ligger en sax. Elvan har mördat mina två sista boxar med körsbärsvin. Med vild frenesi har hon stuckit och klippt i pappen och innerpåsen. Det finns inte en droppe kvar. Allt mitt körsbärsvin ligger i avloppet. Bredvid saxen står en tom flaska vodka. Den har hon också öppnat och tömt ut. Elvan försvann en stund när vi tittade på film och väntade på mamma. Jag trodde hon gick på toaletten men hon gjorde detta. För att rädda mig.

Det tar ett tag att förstå att skriket som ringer i mina öron är mitt eget. Jag kallsvettas och ser dubbelt. Köket har akta börja snurra runt sin egen axel. Nu måste jag tänka snabbt innan jag får ett anfall. Men det finns inget att tänka på. Pizzerian har tappat sitt utskänkningstillstånd och centralortens restauranger ligger en mil bort. Jag kan inte köra bil nu. Det rör sig under huden. Jag måste springa till COOP någon kilometer bort och handla folköl. Att mota det kommande anfallet med folköl blir lite som att mota en stridsvagn med slangbella, men vad har jag för val? ”Nu håller ni er för fan borta” vrålar jag mot allt som hotar krypa fram ur väggarna. ”Ge mig för fan en chans att fixa detta!” Älskade, underbara unge vad fan har du gjort!

Jag ramlar ut i hallen och sticker ner fötterna i mina skor. Jag skriker av smärta. Det ligger något vasst i skon. Med klentrogna ögon stirrar jag mot den högra skon. Då ser jag ett litet huvud dyka upp i nästa sekund slingrar sig den lilla ormen ur skon och pilar snabbt iväg över hallgolvet mot vardagsrummet. Jag skar mig inte, jag blev biten.

”Vad i hela världen?” frågar jag mig själv men förväntar mig inget svar. Den lilla huggormen försvann ju bort mot skogen. Vände hon och kröp in i min lägenhet i stället? Det verkar rätt otroligt resonerar jag med mig själv. Som om jag skulle kunna resonera bort vad som just hände.

Vad gör jag nu förresten? Jagar jag den lilla giftormen ut ur lägenheten eller springer jag till COOP för att handla två sexpack folköl? Jag bestämmer mig för COOP. Lämnar jag altandörren öpppen har ju ormen alla chanser att smita ut igen medan jag är borta. Jag skakar båda skorna innan jag åter sätter på mig den högra. Men nu kommer nästa överraskning, jag kan inte stödja på högerfoten. Den har domnat bort. Jag söker febrilt i huvudet efter allt jag hört om ormbett men det hjälper mig inte nu. Jag kan inte stödja på högerfoten. Jag river av mig strumpan. Stortån är lila, nästan svart, och flertalet lila vener och löper i ett nätmönster från tån och upp över smalbenet. ”Helvete!”

Jag hoppar ut vardagsrummet och sätter mig hårt i sängen. Det rör sig under överkastet och jag förstår vad det är. Äspingen ute på asfaltsgången må ha varit riktig. Men äspingen i skon och det hundratal som nu kryper fram ur sängens innanmäte är det inte. Nästa sensation är överjordisk smärta. Jag lyfter min arm och två äspingar följer med upp. Jag ser tydligt det bruna sicksackmönstret. Jag reser mig upp och tjugotalet fastbitna små huggormar följer med. De tömmer samtliga sitt gift i mig. I ren adrenalinchock tar jag några steg över golvet innan jag rasar in i bokhyllan. Jag river med mig merparten av Elvans enhörningssamling på vägen ner. Jag landar tungt och öppnar ögonen sakta. Jag ser världen upp och ner. När allt är upp och ner blir hon rättvänd. Hon står i öppningen till altandörren. Med sina mörka brunnar till ögon betraktade hon mig hela tiden. Hennes mun är ett sår fullt av spik. Nu kommer hon sakta krypande över parkettgolvet i ek. Hon gör sig ingen brådska, det här är ju sista gången vi ses.

Imorgon

Michael Kessler trivs som obducent. På den mellanstora ortens sjukhus jobbar två läkare heltid på Patologen. Det är han och Anita. Michael skär i liken och Anita analyserar vävnadsprover och sköter labbet. Så har det varit i 10 år. Det är en tyst och helig pakt. Anita tycker inte om känslan av att föra en skalpell genom död vävnad och Michael hatar dataprogrammen och tekniken som hör till det moderna laboratoriet.

Michael är inte utbildad patolog utan jobbade som allmänläkare till ett beklagligt misstag ändrade allt. En dålig dag på jobbet för 10 år sedan skickade han hem en ung man med punkterad kroppspulsåder med smärtstillande medicin och en ordination att vila.

Det blev rubriker hela vägen upp i rikstäckande tidningar. Han tog tjänstledigt i 6 månader och när han kom tillbaka erbjöds han tjänsten som obducent. Om det var ett straff eller en belöning vet han inte riktigt. Men han uppskattar sitt jobb. Michael är inte den sort som älskar sitt jobb. Han älskar bara en sak och det är inte sitt jobb, inte sin vuxna dotter och verkligen inte sig själv. Han älskar Walter Rass ostar, specielt flaggskeppet Chällerhocker.

Han uppskattar sin arbetsplats. Andra sjukhus han besökt gömmer avdelningen djupt under mark, i mörka kulvertar med blinkande ljusrörbelysning. Han har fått det förklarat för sig att det huvudsakligen har med avloppet att göra och inte att man vill gömma döden i källaren.

Hans patologavdelning på det mellanstora sjukhuset ligger på andra våningen och har enorma fönster. Han har utsikt över en liten skogsdunge. Han gillar att studera naturens växlingar medan han arbetar. Rummet badar i ljus, han drar sällan för persiennerna.
Sjukhuset bedriver klinisk patologi som handlar om att utröna normala dödsorsaker hos sjuka och gamla patienter eller olycksfall där det inte föreligger misstanke om brott. Vid minsta misstanke om brott åker kropparna till rättsmedicinska patologen i residensstaden 7 mil bort.

Idag står Michael med armarna i kors och studerar naturen utanför. De avlånga boxarna i kylrummet är till större delen tomma och alla hans arbetsuppgifter är gjorda.

Obduktionssalen och laboratoriet där Anita jobbar ligger vägg i vägg. De kommer bara in till varandra någon gång om dagen. Michael jobbar ensam. Han är snabb och effektiv, men ibland gnager vissa av obduktionerna på honom. Ibland innehåller de element av det oförklarliga och det retar honom. Förra veckan fick de in en grav alkoholist som dukat under i ett anfall av delirium tremens. Inget ovanligt i det, men det fanns konstigheter i blodanalysen.

När han hör Anita dra sitt nyckelkort i läsaren utanför känner han instintivt att det är just den obduktionen som hon vill prata om. Han suckar och tar ett djupt andetag.

Anita kommer in, hon knackar lätt på insidan av den öppna dörren. I släptåg har hon en kvinna i tjugoårsåldern. Michael förstår plötsligt alltsammans – en läkarstudent.

”Hej”, säger Anita. ”Det här är Desirée.”

”Hej”, säger Michael och tittar på den aspirerande läkaren över de hornbågade glasögonens kant. Han gör ingen ansats att komma fram och skaka hand. Han hälsar som om han hälsade på en hantverkare som skulle in och rensa avloppet. Han och Anita är gamla nog att acceptera det oförklarliga. Läkarstudenter är ännu unga och bär på en vilja att imponera. De är outhärdligt ansträngande i sin ungdomliga iver. Han vet att Desirée kommit för att ta poäng på att ifågasätta hans obduktionsrapport. Han spänner sina käkar.

”Jo…” Anita tvekar.

”Ni kommer angående alkisen som hittades i förra veckan i sin lägenhet” Michaels tonläge går inte upp mot slutet. Det är en påstående, inte en fråga. ”Jag öppnade upp honom, hans inälvor var gröt. Han är identifierad och ligger och väntar på avhämtning för kremering.”

”Desirée läste labbrapporten”, mumlar Anita. ”Han borde kanske till rättsmedicinska?”
”Gröt” upprepar Michael. Han spänner käkarna igen.

”Men det var inte det som dödade honom”, säger Desirée med blicken stint fäst på Michael, som om hon revolutionerat läkarvetenskapen och inväntar applådåskor. Hon sträcker demonstrativt fram labbrapporten mot honom. Som om han inte skulle läst den.
Michael ler överseende och spänner sina mörkgröna ögon i henne. Han tar inte rapporten utan pausar för effekt. ”Så vad dödade honom?”

Anita bryter medlande in ”Vi kan ju göra en rätt avancerad toxologiscreening nu för tiden.”

”Läs”, viskar Desirée. Hon känner sig plötsligt liten. Hon vrider lite på sin handled som för att göra rapporten mer greppbar.

Michael tar rapporten med ett ryck. Han hade redan läst den flera gånger, han vet vad det står. ”Proteaser, peptidhydrolaser, hyaluronidas bla bla bla”, läser han. Han räcker tillbaka rapporten till den unga läkarstudenten som storögd och rodnande tar emot den. Hon förstår att inga applåder kommer att följa.

En lång stunds tystnad följer.

”Ni påstår att han dog av ormgift?” Michales fråga blir hängande i luften.
”R-rapporten…”, stammar den unga läkarstudenten.

”Någonting är fel på utrustningen! Hans lever var ju för fan halvrutten, halva karln var halvdöd inuti. Rena surströmmingsskivan där inne! Men ni vill påstå att någon injicerat honnom med ormgift?” Nu har Michael fått upp farten. ”Men visst, skicka honom till rättsmedicin. Någon går runt och tar död på våra alkisar med ormenzym. Eller har vi en seriemördarorm på halsen”, skrattar Michael. Han får till det så bra ibland.

”Vi tänkte bara”, säger Anita lågt med blicken i golvet. Hon tar tag om Desirées arm för att dra henne med sig med milt våld. De backar mot dörren.

”Kroppen har inga injiceringsmärken, inga punkteringar”, säger Michael. De båda kvinnorna backar ut ur rummet. ”Vare sig av nålar eller huggtänder!” Dörren stängs stilla och han är ensam igen. ”Jävla alkis,” muttrar han. Hans käkar är fortfarande spända.

Utanför fönstret drar en mild sommarbris genom träden. På en sten en bit i dungen, ligger en huggormshona i solen. Det har varit en bra sommar att vara orm. Gott om mat och ljuvligt väder. Brisen drar igenom en rönn och löven rasslar. Ormen höjer sitt huvud och spelar med tungan. Men det finns inga faror och hon slappnar av och lägger ner huvudet igen.

Hon är varken elak eller snäll. Hon är bara en orm.

Signaturmelodi

Ni har hört “Äsping”, inskickad till podden av lyssnaren Göran och uppläst av Ludvig Josephson. En berättelse om ensamhet, alkohol och kärlek – och något mer, där längst in. Är det självförvållat eller inte? I den ångest som ligger mellan de två alternativen rör sig några av de värsta fasorna jag kan tänka mig.

Ni har hört ännu ett avsnitt av Creepypodden, med mig Jack Werner. Den produceras av Ludvig Josephson som också gör musiken. Ni hittar oss på sociala medier, på Facebook och Instagram under namnet Creepypodden i P3, och ni kan mejla oss på creepypodden@sr.se. Jag vill gärna läsa era historier, och ni har chansen att få dem upplästa här i podden.

Och som vanligt: tack för att ni har lyssnat.