Avsnitt 112: 16 svenska storys

Jag kör skogsmaskin i de norrländska skogarna. Man är i stort sett alltid ensam och långt borta från närmsta samhälle. En natt för ett par år sedan, i december månad, så jobbade jag långt upp på ett berg djupt inne i skogarna i Jämtland. Jag bytte av chefen på kvällen och inledde mitt nattskift som vanligt. Vi höll på att gallra en granskog och allt flöt på ett par timmar. Det är lätt att glömma bort omvärlden när man jobbar som jag: världen är inte större än vad strålkastarna på traktorn lyser upp.

Jag togs ur min tanklösa verksamhet när jag såg ett starkt ljus längre ner på berget, som om en till skogsmaskin var ute och rörde sig i närheten. Det var konstigt, för jag visste att jag jobbade ensam den natten. Ljuskällan förflyttade sig ledigt och obehindrat av terrängen nere bland träden, för att sedan försvinna utom synhåll.

Lite mer förbryllad än förut fortsatte jag arbetet, tills mitt pass tog slut. Ljuskällan hade inte synts till igen, och jag hade avfärdat den som någon nattvandrares ficklampa. Vi hade en arbetsbarack med oss där ute, som man kunde lägga sig och sova i om arbetet dragit ut på tiden. Jag var trött och somnade ganska snabbt, men vaknade efter någon timme av en våldsam duns mot barackens yttervägg. Nyvaken och skräckslagen, halvt upprest i sängen, hörde jag sekunden därefter ljudet av något som trycktes och drogs längs hela barackens sida. Det fortsatte i några sekunder, och sedan blev det helt tyst igen.

Jag vågade inte kliva upp förrän det började ljusna på morgonen igen. Det fanns inte ett spår utanför baracken. Vad det var vet jag såg och hörde ute i skogen den natten vet jag inte, och jag är inte säker på att jag vill veta det heller…

Signaturmelodi

Du lyssnar på Creepypodden i P3 med mig Jack Werner, och ni har precis hört historien “Skogsmaskin i norr”, inskickad av lyssnaren Sebastian och uppläst av Ludvig Josephson.

Sebastians berättelse är mycket typisk för den sortens historier jag ofta får i inkorgen, från lyssnare som hört av sig till creepypodden@sr.se. Det handlar om små gåtor i vardagen, oförklarligheter som skrämt upp en när man befunnit sig mitt i dem, och som stannat kvar som en sorts ärr i minnet. Det är inte några stora berättelser, det är knappt berättelser alls, utan snarare vittnesmål: historier utan andra ändamål än att vilja berättas för att en dag kanske kunna förstås. Sådana historier läser jag flera i veckan.

Var passar de in i en podd som Creepypodden? Jag tror att de måste samsas med varandra, bilda ett kalejdoskop av upplevelser, så vi förstår att även om de sällan är episka, avancerade eller utförliga så är de många, och att i just antalet finns den stora frågan: vad kan egentligen förklara våra vardagsmysterier, som gång på gång inträffar?

Ta nästa historia, till exempel. Den är inskickad av lyssnaren Cathrine, och det hon vill berätta om är en leksak hon fick när hon var liten. En leksak som visade sig ha en hemlighet.

I det här avsnittet kommer vi höra Ludvig Josephson läsa de historier inskickade av killar, vilket är rätt få: de flesta som hör av sig till podden är faktiskt tjejer och kvinnor. Ena hälften av deras historier kommer läsas av Rakel Josephson, som börjar med att läsa Cathrines historia: “Arvet”.

Jag ärvde när jag var liten en docka. Den hade varit min farmors mormors. Hon blev nästan 100 år gammal, och jag hann träffa henne innan hon dog. Dockan hade hon fått när hon var tio år gammal, så den var nästan lika gammal den. Den var ändå välbehållen, med en fin blå klänning och en sorts ljudmekanism: vände man den upp och ner så skulle den säga “mamma”. Den hade dock varit trasig i många år, och det var länge sedan den sade “mamma” sist.

Jag var inte mer än sex år gammal när min farmors mormor gick bort och jag fick ärva dockan. Jag var var bara ett barn, och förstod kanske inte riktigt att hon hade dött, utan blev mest överlycklig över den fina presenten. Att få en ny leksak var ju hur kul som helst. Det skulle visa sig att jag inte fick leka med den så mycket: så gammal som den var så fick den mest sitta på en hylla som en fin prydnad.

I några år satt den där. När jag fyllde tio så började konstiga saker att hända runt denna docka. Flera gånger hittade jag den sittande på golvet, som någon lyft ned den från sin plats på hyllan och satt den där. Efter ett tag blev saker och ting obehagligare. Jag minns en natt, då jag vaknade av en dov duns. Jag tände min sänglampa, och då satt hon där nedanför sängen, vänd mot mig. Det var som hon ville att jag skulle leka med henne. Jag plockade upp henne och satte henne på sin plats på hyllan.

En natt skulle en kompis sova över. Jag hade fått en teve i mitt rum och vi hade hyrt film, och min mamma hade köpt både godis, dricka och chips och till mat hade vi fått pizza. Vi hade en drömkväll, helt enkelt. Efter att vi tjockat i oss nästan allt gott mamma hade köpt och sett på film till långt in på natten så somnade vi, utslagna.

Men mitt i natten vaknade vi av ett ljud i mitt rum. Klockan var två, och någon i rummet sade om och om igen “mamma, mamma, mamma“. Jag förstod inte vad det var. Dockan tänkte jag inte ens på, för den hade ju varit trasig i åratal och jag hade aldrig ens hört hur den lät. Sedan föll något ner på golvet, och därefter fortsatte det, i en ännu gällare röst: “mamma, mamma, mamma”.

Jag flög upp ur sängen och tände taklampan. Och där låg hon, nedanför hyllan. Om och om igen upprepade dockan ordet “mamma”. Jag grät nästan, men slet upp henne från golvet och kastade in henne i garderoben och slängde igen garderobsdörren. Hon tystnade. I någon sekund var allt tyst, men precis när jag vänt mig om mot min kompis så flög garderobsdörren upp med en smäll bakom ryggen på mig. Vi skrek av skräck och gömde oss under täcket.

Mitt rum var i källaren, och mamma kom ned från övervåningen och undrade vad som pågick. Av någon anledning vågade jag inte berätta. Jag sade att vi vaknat och sett en spindel på min kompis ben. Mamma sa åt oss att lägga oss igen. Men vi sov inte något mer under hela den natten. Med taklampan tänd låg vi och tittade på film med ljudet nästan helt nedskruvat, för att inte väcka mamma. Hela tiden tittade vi på garderobsdörren, som förblev stängd.

Tidigt nästa morgon öppnade vi garderoben, tog dockan och gick ut med henne till vår utebod. Där lade vi ned henne i en låda, som vi packade in längst uppe på bodens vind. I dag är jag 24 år gammal, och hon ligger där än. Jag vägrar ta fram henne. Där kan hon ligga tills hon förtvinar. Jag hade kanske glömt henne i dag, om det inte var för något mamma sade för bara något år sedan. Hon nämnde, i förbigående, att hon tyckte att hon hade hört någon som pratat ute i boden.

Ni har hört Rakel Josephson läsa lyssnaren Cathrines historia: “Arvet”.

En berättelse som understryker det jag försöker säga: något är det som rör sig i utkanten av vårt medvetande. Något är det som hela tiden gör sig påmint, men som aldrig låter sig förstås. Samma känsla lämnar en när man hört lyssnaren Emelies historia, om oförklarlig beröring i ett läge då man är som mest orolig för sin kropps välmående. Det här är “Fingrarna”, inskickad av lyssnaren Emelie och uppläst av vår andra kvinnliga röst den här veckan: Moa Forsberg.

Många av de berättelser om oförklarliga saker jag hört har kommit från min mamma, och varit upplevelser som hon har varit med om. En av de upplevelser hon brukar beskriva som mest skrämmande, och som än idag kan ge henne gåshud, inträffade när hon var höggravid med min äldsta syster. Hon hade gått ett par dagar över beräknad tid, var tung och trött men utan tillstymmelse till värkar. Kan inte bara denna unge ge sig och komma nu, brukade hon tänka.

Det här inträffade när hon var ensam hemma hos sina föräldrar och låg på en säng i sovrummet. Hon reste sig mödosamt upp, vilket var precis så ansträngande som det är för höggravida kvinnor att ta sig från liggande till stående ställning, och det tog sin tid.

När hon så väl kommit upp på fötter så kände hon ett par smala, kalla, knotiga fingrar på ryggen. De drog längs med hela ryggraden på henne. Hon har beskrivit det som att fingrarna skar in i huden, och smärtan och chocken gjorde henne kraftigt illamående. Hon blev helt iskall och stel och så fort de knotiga, kalla fingrarna lämnat hennes rygg så sprang hon – så gott det gick för en höggravid kvinna – ut från sovrummet, in på toaletten och låste dörren. När hon lugnat ned sig gick hon ut från toaletten. Det tog två timmar från att hon känt de knotiga fingrarna till att värkarna kom igång, men innan solen gick upp dagen därpå var min äldsta syster född.

Mamma brukar säga att vem det än var som drog fingrarna längst hennes rygg så hade det kunnat gå hur som helst, för någon vänligt inställd gest var det minsann inte. Under de två graviditeter hon genomgått efter den första har hon alltid varit orolig att hon skulle behöva känna dessa fingrar längs med ryggraden igen. Lyckligtvis har det aldrig hänt, men än idag så ryser hon när hon berättar om det och hur det kunde ha gått, och minns precis hur fingrarna känns längst hennes rygg.

Det var “Fingrarna”, inskickad av lyssnaren Emelie.

Det ska sägas på en gång dock, att alla dessa upplevelser inte måste vara oförklarliga. De kan också helt enkelt vara oväntade, chockartade, och obegripligt mörka mitt i vardagen. På något sätt hamnar de dock i samma kategori berättelser som alla andra: de som visar att det finns något annat där ute, just i utkanten av vardagen. Ni ska få höra “Lögarängen”, en berättelse som lyssnaren Arvida hört av sin mamma:

När jag jobbade på Ungdomscentrum i Västerås hade jag två kollegor som jobbade med den så kallade ungdomsgruppen. De var socionomer som var ute i fält och hade koll på ungdomarna under sommarlovet så det inte skulle bli alltför mycket fylla och bråk. Den här kvällen patrullerade de vid Lögarängen.

För de som inte känner till Västerås kan jag berätta att Lögarängen ligger nere i Västerås hamn. Det är en stor äng som slutar i en bred sandstrand och den är väldigt populär under sommaren. Namnet kommer ifrån det gamla ordet ”löga”, att tvätta sig, och det är dit västeråsarna åker för att bada, sola, grilla, dricka öl, spela volleyboll – ja allt man kan göra på en strand under den svenska sommaren. Det finns också en småbåtshamn, ett stort badhus med utepool och gym och till kuliss är industriområden och det gamla ångkraftverket.

Lögarängen lockar såklart Västerås ungdomar och därför var mammas kollegor där för att hålla lite koll. Det var runt tretiden på natten och det var relativt lugnt. Ungdomarna började röra sig hemåt för att sova, men två killar gick istället ner mot småbåtshamnen. Kollegorna tyckte det var lite underligt och eftersom allt annars var så lugnt följde de efter killarna ner till bryggorna.

Här vill jag utfärda en varning till personer som tycker om att bada nere på ”löga” under somrarna. Det som hände kommer att få er tänka till en extra gång, eller till och med två, innan ni doppar er i Mälaren.

Kollegerna följde som sagt efter de två pojkarna ner till hamnen när de plötsligt hörde skrik. Panikslagna skrik och det var killarna som skrek. De skyndade sig in mellan båtarna och hittade killarna på en brygga och fick med dem därifrån, långt bort från hamnen och ringde sen polisen.

Killarna hade mycket riktigt bestämt sig för att lattja lite i hamnen och sett vad de trodde var en skurmopp flyta mellan båtarna. Ni vet en sån där med grått, garnliknande ”hår” som man använde innan de smidigare, mer hygieniska wettexmopparna kom. De hade bestämt sig för att plocka upp moppen och tagit tag i den och lyft upp den ur vattnet. Det var bara det att det inte var en mopp. Upp ur det mörka vattnet kom det ett huvud. Ett lik efter en drunknad hade börjat flyta upp och killarna hade misstagit håret för en golvmopp.

Ni har hört “Lögarängen”, en berättelse som lyssnaren Arvida hört av sin mamma.

När man går igenom inkorgen i jakt på dessa kortare berättelser upptäcker man snart att vissa teman utkristalliserar sig. Historierna ni nu ska få höra går att sortera in i sådana teman, övergripande kategorier som sammanfattar dem. Det första temat har jag, helt sonika, kallat “Märkliga människor”.

Det är berättelser om personer som inte beter sig som man förväntar sig att de ska: som bryter mot det normala och därför tvingar en att förhålla sig till dem. De kan vara mer eller mindre påträngande, mer eller mindre hotfulla, i sina uppenbarelser. De tre historier vi ska höra på temat representerar tre olika nivåer av intrång och hot. Till att börja med kan vi lyssna på historien “Paret”, inskickad av lyssnaren Felics.

Det här är något som hände mig för över tio år sedan. Jag var 16 år och jag stod och tjuvrökte i fönstret hemma i flickrummet. Inget ovanligt alls på den tiden. Fönstret var smalt och jag kunde bara precis få plats att luta mig ut och stödja armbågarna på fönsterblecket.

Det var mitt i natten, och min dygnsrytm var alltid upp och ner när jag var tonåring. Eftersom jag bodde i ett lugnt radhusområde var det helt tyst och jag stod bara och blickade ut över framsidan på huset och grannarnas radhuslängor på andra sidan gården.

Plötsligt ser jag att det lyser svagt nere i förrådet, en sån där kub som står framför många hus, med fönster som satt högt upp mot taket. Jag borde sett det tidigare eftersom det var så mörkt ute, sådär som det är under våra kallare månader. Det blev ändå en viss kontrast.

Sen inser jag att det har blivit ännu ljusare där ute i förrådet. Från min vinkel på andra våningen ser jag våra cyklar, pappas verktyg och en gammal marsvinsbur alldeles tydligt i skenet.

Jag hinner tänka att det är något elfel eller något lurt med lampan och jag fimpar cigaretten mot fönsterblecket. När jag vänder tillbaka blicken mot förrådet så står det plötsligt två personer där inne. Mitt bland allt bråte står det en man och en kvinna, lite äldre än jag själv, kanske som mest 20 skulle jag tro. Dom ser ut att bråka förtvivlat. Dom står tätt ihop, gestikulerar och ser ut att vara inne i en het diskussion.

Förrådet är inte speciellt isolerat, och vid tanke på hur stökigt bråket såg ut så borde jag hört dom. Men det var fortfarande knäpptyst.

Jag vänder bort blicken och tänker för mig själv att det här är något min övertrötta desperata hjärna spelar upp för att få mig att gå och lägga mig. Jag blundar hårt i ett par sekunder och tittar sen igen. Dom är kvar, och nu har dom börjat röra sig fortare och fortare tills det är bara suddiga snabba rörelser som är svåra att urskilja.

Jag är så störd av det jag ser att jag varken blir rädd eller orolig. Jag betraktar paret någon minut till och hastigheten på deras bråk går upp och ner. Jag tänker att hade det varit en trötthetshallucination borde dom verkligen försvinna när jag tittar bort.

Jag såg inget annat alternativ än att stänga fönstret och gå och lägga mig. Efter den händelsen så har jag aldrig sett dom igen, men det händer att dom dyker upp i tankarna ibland.

Det var historien “Paret”, inskickad av lyssnaren Felics. Där nöjde sig de märkliga människorna, som kanske var något annat än människor, om man tänker efter, med att bara låta sig synas. Det är det minst påträngande sättet vi kan möta dessa främmande personer, men det kan bli värre än så. För att förstå hur ska vi höra lyssnaren Linns berättelse: “Männen i Lund”.

Jag bor nära centralen i Lund och sommaren 2015 sommarjobbade jag på ett äldreboende. Jag pendlade med bussen till och från jobbet. Det här utspelade sig en kväll då jag hade slutat prick kl 21.00, och tagit bussen 21.15 från jobbet. Min pojkvän jobbade kväll på hemtjänsten i en grannkommun till Lund och jag visste att han slutade ännu senare, annars brukade jag vanligtvis ringa honom på vägen hem från jobbet.
Jag klev av bussen vid Stadsbiblioteket som ligger nära centralen för att jag tänkte gå förbi ICA på vägen hem. När jag klev av bussen märkte jag ganska snabbt två äldre män ungefär femton meter längre fram på trottoaren. Eftersom det var sommar var det fortfarande ganska ljust ute, så jag kunde utan problem se de båda männen tydligt. Jag märkte även att ingen annan valde att gå på samma sida av gatan som jag, så det var bara jag och de två männen på trottoaren.

När jag började gå nedför gatan lade jag märket till att männen var ovanligt långa, runt två meter. De påminde mig om personer på cirkus som går på styltor. De såg ut att vara bröder och hade båda två kritvitt hår och gammeldags tweedkostymer på sig. Den ena av männen hade fläckvis med hår, nästan så att håret satt som tussar runt huvudet, och den andra mannen hade bakåtkammat hår. Ju närmre jag kom mot männen desto mer osäker blev jag. Min blick flackade mellan männen och trottoaren på andra sidan gatan för att se ifall någon annan tittade på männen, men ingen annan verkade ens uppmärksamma att de var där.

Även om det säkert inte tog mig mer än 30 sekunder att gå förbi männen hann ändå tusen tankar flyga genom mitt huvud. Något med dem skrämde mig väldigt mycket, och jag brukar inte vara speciellt rädd på det sättet. Trottoaren var ganska bred, så de stod snett mittemot varandra på varsin sida om den. Mannen med det fläckiga håret stirrade konstigt upp i himlen och vajade lite fram och tillbaka, som om han vore ostadig på benen. Den andra mannen stirrade rakt fram och även han vajade. Ju närmre jag kom dem desto tydligare blev det att jag skulle vara tvungen att gå mellan dem båda, och jag tror aldrig att jag har ångrat att jag inte gick över på andra sidan gatan så mycket.

När jag var en meter ifrån dem bultade mitt hjärta så hårt att jag började få svårt att andas och jag kände paniken växa i bröstet. Jag vet fortfarande inte än idag varför jag blev så rädd mitt i centrala Lund med människor gåendes på andra sidan vägen.

”Vad jag än gör så måste jag le mot dem” tänkte jag. Oavsett vad de var för något måste jag visa någon form av vänlighet så att jag inte råkar illa ut.

När jag passerade mannen med bakåtkammat hår vända jag upp mitt ansikte mot honom och pressade fram ett leende. Vad jag såg fick räddare än vad jag någonsin varit tidigare. Hans ansikte såg smält ut, precis som om det varit av vax och någon hade satt en tändare under det. Ögonen var kalla och stirrade tomt in i mina. Jag hann skymta i ögonvrån att han började vaja ännu mer nu när jag var så nära och att hans händer och armar började sträcka sig efter mig. Jag var tack och lov redan utom räckhåll för både honom och den andra mannen.

Det var ungefär 50 meter kvar till ICA och jag gick snabbare än vad jag någonsin gjort tidigare och jag tittade återigen över till andra sidan gatan för att se om någon där hade uppmärksammat männen. Men det hade ingen. Inne på ICA gick jag runt med hjärtat i halsgropen och trodde att männen när som helst skulle dyka upp bakom en hylla. Vägen hem från ICA tog fem minuter och när jag kom hem googlade jag förgäves nyheter om utbrytningar från psyket eller liknande. Jag hittade ingenting, men det tog mig två månader innan jag vågade kliva av bussen vid Stadsbiblioteket i Lund igen.

Vad ville de vajande männen? Varför stirrade de så? Frågor man tvingas ställa sig, och aldrig kommer få svar på, när man hört lyssnaren Linns berättelse “Männen i Lund”.

Männen lät ändå åtminstone bli att ta sig in ända längst in i ens tryggaste plats: in i hemmet. Men alla har inte den turen att de slipper sådana möten. Den sista historien vi ska höra på temat “Märkliga människor” är kanske också den värsta, och den heter “Brevinkastet” och är inskickad av lyssnaren Alexandra.

Jag och min sambo hade precis flyttat in i vår första egna lägenhet. Det var en stor tvåa med öppen planlösning. Om man stod i hallen och tittade rakt fram kunde man se vardagsrummet åt höger, och sovrummet och köket rakt fram. 
Vi trivdes bra trots att lägenheten var gammal och lite nedgången. Den låg i ett privat hyreshus på andra våningen utan hiss. Två barnfamiljer bodde på bottenvåningen och vår lägenhet var den enda som låg på övre plan. 
På ytterdörren till lägenheten satt ett sånt där gammalt brevinkast i metall som slår igen hårt när posten kommer. Brevinkastet användes inte vid tillfället utan vår post lämnades i brevlådor på nedre plan.

När vi hade bott i lägenheten i ungefär tre månader började jag notera att brevinkastet i vår ytterdörr stått öppet vid olika tidpunkter på dygnet. Jag är en ganska vidskeplig person och min första tanke var att det kanske spökade i lägenheten. Huset var ju gammalt, och vem vet hur många ensamma gamlingar som dött där. Luckan till brevinkastet hade dessutom rostat eller liknande för det fjädrade aldrig tillbaka när luckan väl tryckts ner. Varje gång jag kikade mot ytterdörren och såg luckan stå öppen kunde jag inte låta bli att känna mig iakttagen.

Jag berättade för min sambo om brevinkastet men efter en stunds bollande kom vi fram till att det helt enkelt måste vara min svärmor som titt som tätt kikar förbi. Förr gjorde man ju så för att kontrollera om någon var hemma; man petade ner luckan, kikade in och ropade ”Hallå”.

En lördagskväll ett halvår senare skulle min sambo till vänner på pokerkväll och jag var ensam hemma. Jag tycker om att ha egen tid så jag tog ett långt bad, tog på mig min största myströja och hällde upp ett glas vin. Jag satte på en film och fördrev tiden med att kika på Instagram och läsa bloggar. Min sambo skulle vara hemma vid elvatiden så vid 22.30 bestämde jag mig för att krypa i säng. Jag gick in i sovrummet och skulle precis lägga mig när känslan av att vara iakttagen smög sig på. Från sovrummet där jag stod såg jag rakt ut i den nedsläckta hallen, och min blick drogs direkt till ytterdörren. 
När mina ögon hade anpassat sig till mörkret såg jag att brevinkastet stod öppet. I den lilla, mörka luckan fick jag ögonkontakt med en stirrande man som satt utanför.

Mitt hjärta krampade i bröstkorgen. Paniken steg och en stöt av ren och skär rädsla gick genom hela min kropp. Jag kände hur adrenalin strömmade genom mig och hela jag skakade. En fasansfull tanke hann slå mig mitt i paniken; har jag låst dörren? 
Utan att tänka efter rusade jag mot dörren och kastade mig på dörrhandtaget för att hålla emot samtidigt som jag vred om låset. Jag backade snabbt tillbaka in i sovrummet och fick fatt i min mobil. Med fumliga fingrar lyckades jag trycka fram min sambos mobilnummer och ringde upp men fick inget svar. I samma sekund hörde jag en nyckel vridas om och ytterdörren gick upp. Där stod min sambo med ett förvirrat ansiktsuttryck. 
Jag kände hur ögonen tårade sig när jag i mitt chocktillstånd försökte förklara vad som hade hänt. En stund senare när jag lugnat ner mig berättade min sambo att en man rusat förbi i trappan på väg ner samtidigt som min sambo var på väg upp. Mannen hade knuffat sig förbi och haft en luva uppdragen över huvudet så att ansiktet var dolt.

Efter denna händelse behöver jag väl knappast säga att jag var rädd för att vara ensam hemma. Vi flyttade två månader senare till en ny stad då jag kom in på en utbildning och vår nya lägenhet hade tack och lov inget brevinkast. 
Vi fick aldrig reda på vem mannen som iakttagit oss i månader var. Det enda vi kunde konstatera var att han suttit där utanför vår dörr varje vecka i nästan 9 månaders tid. Han hade tittat på oss när vi lagade mat, myst i soffan, haft sex och sovit. Min sambo tror att jag skrämde iväg honom den kvällen när jag i panik rusade mot dörren. Vi talade med våra grannar som inte upplevt något liknande och ingen hade någonsin sett mannen. 
Han valde tillfällen när han visste att ingen annan var hemma och så satt han där i trapphuset, osynlig i mörkret.

Det var “Brevinkastet”, inskickad av lyssnaren Alexandra.

Den första historien vi hörde, “Paret”, gränsar ju till en direkt övernaturlig upplevelse. Men det är en helt egen kategori på lyssnarhistorier, som vi nu ska titta närmare på i tre exempel. Här kan vi hitta både hopp och förtvivlan, både små och stora händelser, med det gemensamt att de inte går att förklara med gängse modeller. Den första historien heter “Varför jag tror på ett liv efter döden”, och är inskickad till podden av en anonym lyssnare.

Detta är en historia om en upplevelse jag hade en natt när jag arbetade som vikarie på ett äldreboende någonstans i sverige. Det är den här upplevelsen som gjort mig helt övertygad om att det finns ett liv efter döden.

Jag hade precis tagit kvällsrapport av eftermiddagspersonalen. Jag gick på mitt pass vid kvart över nio, och det här var väl halv tio. Den natten blev jag tilldelad en avdelning som jag personligen tycker är väldigt trevlig, med fina boende och en stark känsla av trygghet.

Tidigare den veckan hade en man blivit väldigt dålig. Nu låg han troligen inför döden, och all nattpersonal hade under veckan varit på sin vakt. Jag var lite nervös när jag skulle gå första ronden, för jag visste att det fanns en möjlighet att jag skulle kunna hitta honom död i sängen. Till min lättnad så levde han och natten fortsatte utan några större problem.

Ungefär kl halv två så fick jag en stark oroskänsla i kroppen och gick genast in i hans rum för att kolla hur det stod till med honom. Han hade då vaknat, och sade med tyngd och stillsam röst att slutet var nära. Jag ringde mina kollegor som efter bara några minuter också satt inne i hans rum. Det kändes tryggt att ha dom där, eftersom dom var mer erfarna och hade arbetat mycket längre än mig.

Efter en liten stund så hörde vi fotsteg i korridoren. Det lät precis som att ungefär tre personer med trä- eller klackskor kom gående. Stegen hördes väldigt tydligt, eftersom det på arbetsplatsen bara fanns korridorer med stengolv. Jag blev förvånad och vi alla tittade på varandra. Min första tanke var att det vara någon av de boende som hade vaknat och bestämt sig för att ta en nattpromenad, så jag gick ut i korridoren. Men där var det knäpptyst och inte en levande själ syntes till.

Jag gick tillbaka in till mannens rum och satte mig igen. Då hördes fotstegen återigen, och de kom närmare och närmare. Vi satt alla tysta och stilla och lyssnade. I samma ögonblick som dom var utanför dörren till rummet där vi satt tystnade de. Mannen stirrade med en glad blick mot dörren, och så vände han sig mot oss och tackade för att vi varit hos honom. Nu, förklarade han, var hans nära och kära här, och det var dags att gå vidare.

Jag var så chockad så jag fick inte ut ett enda ljud. Han log, slöt sina ögon, tog ett sista, djupt andetag och så dog han. Fotstegen som tidigare hade stannat utanför dörren gick tillbaka samma väg som dom kommit, och efter det har jag aldrig hört något liknande. Vi alla satt som tysta små möss och bara stirrade på varandra.

Detta är en upplevelse som har gjort mig säker på att det finns någonting efter döden. Jag tror det han sade om vilka det var som kom var sant, och jag tror han är lycklig där han nu är.

Ni har hört “Varför jag tror på döden”, inskickad av en anonym lyssnare. En vacker liten historia, om att inte vara ensam i det kanske ensammaste ögonblicket i livet. Betryggande, kan man tycka. Hoppfullt.

Oförklarligheter som dessa behöver dock inte vara så symboliska och, ja, nästan religiösa, utan kan också vara pyttesmå men ändå lämna samma brännande förundran efter sig. I den korta historien “Kepsen” av lyssnare Stina hör vi om ett sådant fall.

Vi satt i vår lägenhet en kväll och såg på tv. Vi satt i soffan med ryggen mot väggen. Framför oss på väggen satt teven, och till höger kunde man se hallen. Man behövde inte vända på huvudet för att se hallen. Där, på väggen, var en cykelkorg upphängd. I cykelkorgen låg säkert åtta-tio kepsar staplade på varandra. De hade legat så i flera månader och ingen hade rört dem på länge. Kepsarna låg liksom fastkilade i varandra.

Plötsligt fångar något i hallen min uppmärksamhet. Ni vet när man liksom kan se att något rör sig i ögonvrån. Jag vrider min blick mot hallen och ser den översta kepsen sväva fritt i luften för att sedan dunsa ner igen i korgen. Jag blir förvirrad. Det är som att hjärnan inte kan ta in vad ögonen ser. Hjärtat hamnar i halsgropen. Vad fan såg jag precis? Jag hinner inte tänka speciellt mycket förrän min pojkvän vrider sig mot mig & säger “Såg du det också?!”.

Vi sitter kvar ett tag. Går sedan fram och undersöker kepsarna & cykelkorgen. De ligger där stilla. Vi lade kepsarna och cykelkorgen i källaren, och har aldrig pratat om det efter det. För hur ska man finna en naturlig förklaring till att en keps svävar upp en decimeter i luften för att sedan falla tillbaka?

Ni har hört historien “Kepsen” av lyssnare Stina, som vi ska följa upp omedelbart med den kanske mest klassiskt övernaturliga historien av dem alla: en anonym lyssnares berättelse om det oväntade besök familjen fick en gång. Det här är historien “Flickan”:

Hösten 2012 flyttade min morbror John och hans familj in i ett gammalt hus i Jönköping. Huset är fint men jag kände sedan första början att något inte stämde där. Min morbror träffade sin sambo Katarina för några år sedan. Kort efter att de träffats fick de deras första dotter, Alice. Då bodde de i en lägenhet väldigt centralt i Jönköping. Och inte långt därefter fick de reda på att Katarina var gravid igen. Lägenheten de bodde i var fin men för liten. Katarina fick sitt andra barn, Erika. De flyttade in i ett hus lite utanför centrala Jönköping och renoveringen började. Vi var där mycket och hjälpte till men jag kände alltid ett obehag. Jag föredrog att vara ute på deras trädgård eller inte hänga med alls till dem.

En dag så berättade dem för oss om en händelse som skrämt dem. Det var en vanlig tisdag. Dagen hade rullat på som vanligt och de gick och la sig. Mitt i natten vaknade både Katarina och John av att någon var uppe och gick i hallen. När denna händelsen inträffade var Alice tre år och Erika ett. Alice är en väldigt aktiv unge så det hade inte varit konstig om hon var uppe och sprang mitt i natten. John gick upp och kollade igenom hela huset, men det var ingen där. Alice låg lugnt och fridfullt och sov i sin säng. John och Katarina blev lite fundersamma men tänkte att det kanske var regnet eller någon annan naturlig förklaring.

Nästa morgon när de vaknade så kom Alice in i deras sovrum, och det första hon sa var:

“Det var en flicka i mitt rum inatt. Hon hade vit klänning och rött hår. Jag blev rädd för henne, jätterädd. Hon gick in i badrummet och låste dörren efter sig.”

När John sedan gick och kollade så var badrumsdörren mycket riktigt låst. Han låste upp den utifrån, men där inne var det tomt.

Det var historien “Flickan”, inskickad av en anonym lyssnare. Och det var den sista berättelsen av tre om de mer klassiska övernaturligheterna.

En klassisk plats för märkliga upplevelser är i ett telefonsamtal. Det märks tydligt, även det, när jag läser mina lyssnarhistorier: mitt i dessa icke-kroppsliga samtal, när den vi pratar med är så närvarande och ändå så avlägsen, förväntar vi oss på något sätt att verkligheten ska sättas ur spel. Det är som att vi i lurens själva bakgrundsbrus tycker oss märka en annan kraft, någon eller något som tjuvlyssnar. Och som kanske, i varierande grad, till och med själv låter sig höras. Vi ska höra tre berättelser, där den där närvaron blir allt tydligare. Den första heter “26 missade samtal”, och är inskickad av lyssnaren Emma.

Jag och min pojkvän har varit tillsammans i lite mer än tre år nu, och vi hade inte hunnit tillbringa många dagar ihop innan han ville berätta om vad som brukade hända i den lilla gillestuga där han bodde hemma på hans föräldrars gård. De tror att det är hans gammelmorfar, Gustav, som kommit tillbaka för att stöka och skoja med dem, speciellt med min pojkvän.

Vi har nu flyttat ihop i ett eget hus några mil därifrån men på den tiden bodde både han och jag hemma hos våra föräldrar, ca sju mil ifrån varandra, och vi sågs bara på helgerna, varannan helg hos honom och varannan hos mig. Men den här kvällen var en helt vanlig vardag. Vi brukade alltid, varje vardagskväll, prata med varandra på telefon, berätta lite om dagen och lite annat allmänt för att sedan säga godnatt, lägga på och sova.

Jag visste att han denna kväll skulle vara med ett gäng kompisar hemma hos honom men visste inte vilken tid de skulle åka hem. Så vid tiotiden på kvällen lade jag mig tillrätta i sängen och tryckte på min pojkväns nummer på telefonen.

Signalerna gick fram och efter att jag väntat några sekunder startades samtalet, men ingen svarade. “Hallå, är du där?”, sade jag, men fortfarande var det ingen som svarade. Det var bara helt tyst.

Jag tänkte att det blev väl något fel, så jag la på och tänkte precis ringa upp igen då det ringer på min telefon, och på nummerpresentatören står det “Älskling ringer”. Han hann före med att ringa upp, tänkte jag och svarade. Men återigen var det helt tyst. Så jag la på igen och millisekunden efter ringer hans telefon upp igen, så jag svarar igen och återigen är det tyst. Så för tredje gången lägger jag på igen men proceduren upprepas flera gånger och jag börjar bli lite förbannad eftersom jag nu börjar tro att det är han som håller på att skoja med mig.

Så efter att jag lagt på samtalet igen, och innan hans telefon ringer upp igen, lyckas jag hinna med att ringa till en av kompisarna jag visste att han skulle vara med. Han svarar och jag utbrister “Vad tusan håller ni på med?! Vart är Casper och vad gör han?”.

Kompisen svarar att han sitter här bredvid honom, och räcker över telefonen till min pojkvän. Jag säger än en gång: “Vad tusan håller du på med? Varför svarar du inte i telefon?”.

Han är tyst en sekund, varpå han sedan säger att hans telefon ligger ute i hans gillestuga, medans han och kompisarna sitter inne i föräldrarnas hus.

Så jag förklarar snabbt vad som hänt och de rusar ut till hans lilla stuga och hittar telefonen liggandes på sängen i full färd med att försöka ringa upp min telefon, men misslyckas gång på gång eftersom jag är upptagen i ett annat samtal, på kompisens telefon. De står och iakttar telefonen som ligger på sängen i några sekunder tills min pojkvän tar tag i den, just som den ska försöka ringa upp mig igen, och i samma sekund som han tar upp telefonen upphör allting. Telefonen blir svart och slutar ringa och det enda som finns kvar är 26 försök att ringa upp mig i hans “senaste samtalslista”.

Ni hörde “26 missade samtal”, inskickad av lyssnaren Emma. Här var det samtalen själva som var den oinbjudna gästen – men den kan också göra ljud. I historien “Andetagen”, inskickad av lyssnaren Carl, blir det tydligt.

Mitt namn är Carl och jag kommer från en lite mindre by i Skåne och tänkte berätta om något som hänt min bästa vän.

Jag kanske ska börja från början, eftersom våra systrar och föräldrar var vänner redan innan båda vi två föddes så har vi i princip växt upp ihop. Vi gjorde allt tillsammans, allt från att välja idrotter och i vilken klass i grundskolan vi ville gå. Föga förvånande firade vi vår student tillsammans. Han har verkligen varit som en bror under hela mitt liv, men det finns saker som skiljer oss åt ändå, för vi är ju trots allt två olika personer (även om våra föräldrar ibland undrade över det). En specifik sak som skiljer oss åt är tron på det övernaturliga. Förstå mig rätt nu: jag älskar idén om det övernaturliga, i alltifrån skräckfilmer, skräckhistorier och inte minst Creepypodden, men jag tror inte på spöken och andar. Inte på samma vis som han gör.

Men när han berättade vad som hänt honom en sen sommarkväll efter en fest så tvekade jag inte en sekund på om jag skulle tro honom. Jag litar på honom och säger han att detta har hänt, så har det hänt.

Innan han flyttade till Malmö så bodde hans familj som så många andra i detta område i en lite äldre sommarstuga. Alla som bott i dessa husen vet att de ibland gör ifrån sig konstiga ljud, och oftast kan man dock förklara det med att det blåser ute eller något liknande.

En sen sommarkväll i juli hade han, hans flickvän, jag och några andra vänner varit på fest. När han ska sova så brukar han sätta på en film eller en serie på datorn för att ha något att lyssna på som dränker hans tinnitus, som han fick när vi var yngre och spelade i band tillsammans. Han satte iallafall på en film, men medan flickvännen var på toaletten så började han höra ett konstigt ljud.

Ljudet var helt felplacerat i filmen och passade inte alls in på vad han såg framför sig: det lät som att någon andades väldigt tungt. Han pausade filmen för att säkerställa att det bara inte var därifrån ljudet kom. Det blev knäpptyst i sovrummet en liten stund och sedan hörde han det igen: ett djupt andetag. Det kunde inte komma från flickvännen som var på toaletten, och filmen var pausad, så var kunde ljudet komma ifrån?

Han började lyssna och leta i sitt sovrum men lyckades inte hitta ljudkällan. Efter ett litet tag så bestämde han sig för att gå över till sin systers sovrum och be henne och hennes pojkvän komma över och lyssna. Han ville bara se om någon annan också kunde höra ljudet eller om det bara var i hans huvud. Han halvsprang över till det andra sovrummet och väckte systern och hennes pojkvän.

När han förklarat för det nyvakne paret vad som pågick så smög de tillsammans över till hans rum igen, och väl där inne så sa systerns pojkvän att han minsann också hörde ljudet av djupa andetag. De började leta i rummet efter vad det var som kunde låta, och efter ett litet tag så hittade de en gammal hemtelefon. Det var en sådan där rätt klumpig sladdlös telefon som var populär innan mobiltelefonerna tog över helt.

Och visst var det därifrån man kunde höra djupa andetag, som om någon glömt lägga på och nu låg och sov på andra sidan linjen. Men telefonen var avstängd och inte ens inkopplad. De vände på den och drog ut batterierna, och i samma stund som de gjorde det så slutade andetagen.

Vi har pratat om det några gånger och som hans bästa vän så har jag fått höra historien ett antal gånger, men vi vet fortfarande inte om det var det sista han hört av andetagen i telefonen.

Det var “Andetagen”, inskickad av lyssnaren Carl, och där nöjde sig kraften på andra sidan luren med att andas. I den sista historien på temat hör vi om ytterligare ett sätt att kontakta vår sida verkligheten – genom att prata. Historien vi ska höra heter “Vem pratade jag i telefon med”, och är inskickad av en anonym lyssnare.

Det var oktober eller november, och jag skulle gå ut på en långpromenad med min hund. Eftersom det är kolsvart ute på hösten och vintern, så brukar jag alltid ringa någon medan jag är ute och går. Det känns mindre ensamt då, bara man får höra någons röst. Oftast var det min kusin eller min bästa vän Matilda jag ringde, och denna gång blev det Matilda. Jag hade kommit en bit ut på vägen, tog upp mobilen och klickade mig in på kontakter. Då, i oktober, hade jag bara tre kontakter som började på just M i telefonen: min mamma, Matilda och en annan kompis. Jag tryckte på Matilda, det gick en massa signaler, och till slut efter ett långt tag svarade hon. Det första jag hörde när hon svarade, var att hon sprang medan hon pratade. Det lät som om hon rusade upp för en trappa. Jag sade hej och frågade vad hon gjorde. Av någon anledning fick hennes svar mig att rysa lite.

“Den där grejen”, sade hon.
“Vadå för grej?”, frågade jag.
“Men du vet, den där grejen vi skulle göra”, sade hon.

Jag försökte komma ihåg om hon hade sagt något i skolan tidigare den dagen, men kunde inte komma på något. Jag frågade henne vad hon menade, men allt hon sade var att hon gjorde “den där saken vi skulle göra”, om och om igen. Vi pratade i någon minut och sedan lade hon på.

Jag var förvirrad. Det var inte alls likt henne att hålla på så där, och till och med hennes röst hade låtit annorlunda. När vi pratade hade jag varit för upptagen med att förstå vad hon menade, men nu när vi lagt på insåg jag att hon låtit mycket yngre: som en tioåring. Vem var det jag pratade med, egentligen?

När jag hade kommit hem igen tittade jag igenom min kontaktlista igen. Matildas nummer var rätt, samma som hon alltid haft. Jag ringde henne igen, och hon svarade snabbt. Nu lät hon som vanligt igen. Jag frågade vad fan hon hade hållit på med förut. Hon lät oförstående.

“Jag har inte gjort något?”, sade hon.
“Det lät som att du sprang runt och jagade någon”, sade jag.
“Va? Närdå?”, sade hon.

Jag förstod ingenting. När vi pratade förut, sade jag irriterat. Hon blev också irriterad.

“Vi har inte pratat i telefon”, nästan snäste hon. “Och jag har suttit i soffan ända sedan jag kom hem från skolan.”

Jag blev helt kall inombords och avslutade samtalet. Jag kollade en gång till om jag hade råkat ringa någon annan, istället för Matilda förut, men det hade jag inte. Senaste samtalet som fanns i samtalslistan var till henne, på det nummer jag alldeles nyss ringt igen. Vem var det jag pratade med, och vad menade hon att vi hade kommit överens om att vi skulle göra?

Ni hörde “Vem pratade jag i telefon med”, inskickad av en anonym lyssnare.

Märkliga människor, övernaturligheter och telefonsamtal – det är tre kategorier där många läskiga historier låter sig inordnas. Men det finns en fjärde kategori som helt enkelt måste till, för att fånga många andra av de historier ni skickar in. Det är när berättelserna inte följer något mönster, inte beskriver något annat än en händelse som bryter mot förväntan. Det är när verkligheten inte beter sig som den ska, och det märks på nära håll. Berättelser i denna kategori har vi läst förut i den här podden, och då kallade vi dem anomalier. Låt oss fortsätta med det, och höra den första – ”Tåget”, inskickad av en anonym lyssnare.

Jag är en tjej på 17 år och jag bor varannan vecka hos min mamma och varannan vecka hos min pappa. De skildes när jag var tolv.

Vi är en rätt vanlig familj som bor högt upp i Norrland. Vår familj är kompisar med en annan familj med två barn, jämnåriga med mig och min ett år yngre lillebror. Jag vill helst inte skriva deras namn men vi kan kalla de för familjen Bergman. Våra föräldrar har känt varandra och umgåtts regelbundet hela livet. Vi bor i ett väldigt litet samhälle i Norrland och vi har firat i stort sett varje midsommar och nyårsafton med varandra. Familjen Bergman flyttade för flera år sedan iväg ungefär 20 mil bort från det samhälle där vi växt upp och bor kvar fortfarande, men det har inte hindrat oss från att umgås. Eftersom jag och min lillebror har skilda föräldrar så turas vi helt enkelt om med att åka och hälsa på dem. Denna nyårsafton var det mammas tur att ta med oss dit. Vi bestämde oss för att åka dit en dag innan nyårsafton.

När vi kom dit så packade vi upp vår packning, kramades, såg en hockeymatch och åt mat tillsammans. Efter middagen så brukar våra föräldrar alltid spela brädspelet Finans tillsammans. Ni kanske känner till det: det är ett klassiskt spel, baserat på Monopol men lite mer avancerat. Det är en tradition att våra föräldrar börjar spela Finans efter att middagen är bortplockad, och de fortsätter ända fram till läggdags. När vi barn var små så brukade vi istället se på film och spela Playstation till vi somnade, medan de vuxna spelade Finans i köket. Jag och ett av familjen Bergmans barn som vi kan kalla Tobias brukar sova i ett rum, medan min lillebror och Tobias lillebror sov i ett annat rum. Eftersom vi inte spelar lika mycket tv-spel och ser på film längre så brukar vi nu på senare år istället vara med och spela Finans.

Ofta när vi har spelat ett par timmar brukar det rätt naturligt uppstå en paus, då vi sitter och pratar i en stund. Den här kvällen satt vi just på det sättet och pratade, när vi så plötsligt hörde hur det börjar bullra utomhus och snön lystes upp av starka strålkastare på vägen utanför. Vi tystnade och tittade ut. Det var ett ovanligt avbrott i deras lugna kvarter, och vi undrade om det var någon snöplog eller något. Där satt vi vid bordet, och lutade oss fram för att kunna se ut genom köksfönstret, bara för att se ett tåg åka förbi på den lilla vägen som går mellan husen.

Ingen av oss sade någonting, förutom pappan i familjen Bergman som viskade “vad i helv…”

Golvet vibrerade och lampan flimrade ovanför bordet. Vi satt säkert i 15 sekunder med uppspärrade ögon och såg vagn efter vagn med nedsläckta fönster som åkte förbi utanför huset. Och så plötsligt var det borta, och vi insåg att vi satt och tittade på huset mitt emot. Tåget bara försvann. Eller det försvann inte. Det var bara inte där längre.

Ingen av oss visste hur vi skulle reagera. Alla såg det. Men det var omöjligt. Hur skulle det kunna köra förbi ett tåg utanför huset? Det låter löjligt: det var på en bilväg i ett vanligt villakvarter. Närmaste järnväg är 10 minuter bort. Hur körde det tåget där?

Vi alla blev tysta efter händelsen och vi visste inte riktigt hur vi skulle reagera. Stämningen var så konstig i rummet efteråt. Vi har inte pratat om det sedan dess och det tror jag inte att någon kommer att göra heller. Det finns liksom inte så mycket att säga. Vad det än var som hände så får min hjärna kortslutning när jag försöker förstå vad det var vi såg.

Ni hörde ”Tåget”, inskickad av en anonym lyssnare.

Anomalier behöver inte inbegripa bara miljön, utan kan också omfatta människor som bryter mot naturens lagar. Det kan hända där man minst anar det, som till exempel på en lågstadiefest. En lyssnare som vill kallas Chaos har skickat in en historia vi kallar “Discot”:

Detta är en historia från när jag gick i trean eller fyran, exakt hur gammal jag var minns jag inte längre. En liten händelse som jag och mina vänner som barn inte lade ner särskilt mycket eftertanke på, men som nu när jag minns den ger mig kalla kårar. Vår skolas femmor och sexor anordnade ibland discon eller partyn på fredags- eller lördagskvällar, för att tjäna in pengar till klasskassan. Jag själv var inte på speciellt många av dessa, inte ens när min egen klass anordnade dem. Jag var, och är fortfarande, inte någon som tycker om den sortens tillställningar.

En gång så bestämde jag mig ändå för att följa med mina kompisar på ett av många discon. Jag hade inget bättre för mig och de tjatade så mycket så jag tänkte “varför inte?”. Det var ett så kallat “minidisco”, och några föräldrar var där också med sina mindre barn. Det blev en rätt kul kväll. Vi åt godis, dansade lite, pratade en massa och drack läsk. Läsken gjorde sitt och till slut stod jag och två till kompisar i kön till toaletten. Det fanns bara en toalett på discot, och därför var det ständigt kö.

Vi gick förbi de uppställda borden där det såldes godsaker och ställde oss i kön. Medan vi väntade så småpratade vi. En mamma och hennes lilla son gick in på toaletten, sen skulle det vara min tur. Det gick en lång stund, säkert runt tjugo minuter. En av sexorna kom fram till oss i kön.

“Ni har stått här länge nu, varför går ni inte in på toa?”, frågade han. De ville inte ha massor av folk i kön efter som den blockerade försäljningen av läsk och godis. Jag förklarade att vi väntade på mamman och hennes lilla pojke som gick in dit för en stund sedan. En tjej från försäljningen ropade att hon också hade sett dom två gå in dit.

Sexan stod där och väntade med oss i ytterligare fem minuter. Han knackade sedan på dörren och frågade med en snäll ton vad de gjorde där inne så länge. Inget svar kom tillbaka. Han knackade igen lite högre men det var helt tyst bakom dörren. En lärare som övervakade det hela tillkallades och efter att de konfererat lite bestämdes det att man skulle låsa upp dörren utifall något hade hänt där inne. Med en vaktmästarnyckel som kunde ta sig in var som helst så var det gjort på bara någon minut, men ingen fanns inne på toaletten. Killen som kommit fram till oss först undrade om vi jävlades med dom. Men vi alla protesterade och flera vittnade om att ha sett henne och den lilla pojken.

Nu när jag tänker tillbaka på det hela så minns jag bara mammans röda tröja och hennes bruna hår, uppsatt i en knut och pojkens blåa tröja med en racerbil på. Jag minns inte deras ansikten alls. När jag gick in på toaletten själv sen så kändes det konstigt i kroppen. Det fanns inga fönster och inga fler dörrar där inne. Det var en helt vanlig skoltoalett, med fyra väggar och ett tak. Hade två människor bara gått upp i rök här inne?

Senare under kvällen kom ett gäng med treor in, helt vita i ansiktena. De sade att de hade sett en mamma stå vid en av lek ställningarna och titta upp mot en liten pojke som lekte. Vi andra gick ut för att ta oss en titt medans vi undrade vad som var så läskigt med det. Vi såg ingen där de pekade ut att de hade sett dom. Det var tomt och mörkt ute.

“Även om det var så att någon var där, vad skulle det vara läskigt för?”, frågade en av mina kompisar. De menade att dom hade sett typ genomskinliga ut, “som spöken typ”.

Ryktena började gå efter det discot, alla möjliga historier hittades på om “spökmamman och hennes spökson”. Ryktena brydde jag mig inte om, och jag visste inte riktigt om det treorna sagt om lekplatsen var sant eller bara påhittat för att få uppmärksamhet. Men jag vet att jag såg mamman och pojken gå in på toaletten. Jag hörde henne låsa dörren. Jag stod precis utanför dörren medans vi väntade, och jag skulle ha sett om dom hade gått ut.

Det frågades runt precis innan discot var klart om någon sett de två men ingen hade någonsin sett dom. Nu, över tio år senare, vet jag inte vad jag ska tro. Jag vet vad jag såg, men inget annat än det. Det ger mig gåshud och kalla kårar bara jag tänker på det. Jag frågade mina gamla vänner från skolan om de fortfarande kommer ihåg den här händelsen, men ingen gör det. Jag vet inte om mamman i rött och pojken i en blå bil-tröja fanns på riktigt. Men jag såg dem.

Ni hörde lyssnaren Chaos historia “Discot”.

Den sista historien vi ska höra i veckans Creepypodden, den som på något sätt sammanfattar mycket av det vi pratat om idag, handlar om en anomali som kommer in närmare än någonsin: in till det egna sovrummet. Det berättar om något som verkat normalt vid första anblick, men i efterhand visat sig vara djupt avvikande: en störning i verkligheten, något som sätter reglerna ur spel. Allt detta i den korta historien som heter “Fniss från flickrummet”, och som skickats in av lyssnaren Ida:

När jag var i åtta-tioårsåldern och min syster var mellan fyra och sex år gammal så sov vi väldigt ofta i samma säng. Det fanns egentligen ingen speciell anledning till det, utöver att vi hade och har en väldig nära relation. I nio fall av tio slutade kvällarna med att mamma fick säga till oss om och om igen, då vi låg och fnissade och pratade strunt istället för att sova.

Några år senare, när jag blivit 16 år gammal och min syster Alva fyllt 12, så frågade hon om hon fick sova i min säng igen. Så hade vi inte sovit på säkert fem år men det lät som en mysig grej. Jag trodde att det skulle bli som förr, att vi skulle ligga och snacka och att vi skulle bli tillsagda sent på natten som vanligt.

Viktiga saker att veta innan jag kommer till poängen är att mammas och pappas rum ligger en ganska bra bit från mitt rum och de alltid sover med stängd dörr. Vår villa är relativt nybyggd och väl ljudisolerad, så konstiga ljud är inget som förekommer särskilt ofta.

Det var en lördag och det var sent på kvällen. Vi hade varit igång hela dagen och tittat på Melodifestivalen på kvällen, så att ligga och prata var inget som någon av oss var speciellt sugna på när vi väl kröp ner i sängen. Alva la ifrån sig sin telefon direkt och det enda hon sa var ett enkelt ”god natt”. Jag höll på med min mobil i högst fem minuter innan jag också svarade med att önska henne god natt. Innan jag lade ifrån mig telefonen tittade jag på tiden: 00:02. Efter det slocknade vi båda.

Morgonen dagen efter så går vi upp, och båda håller med varandra om att det var länge sedan som vi hade en sån djup och återhämtande sömn som den natten. Då kommer mamma gående med snabba steg mot oss, precis som om vi hade gjort något fel. Hon frågar irriterat varför vi inte lyssnar på henne.

“Förstår ni inte att vi är fler som försöker att sova på nätterna?”

Jag och min syster stod som två frågetecken. Det enda jag kunde få fram var ”Va?”

“Ja. Jag visste att ni inte kunde sova ihop, inte ens nu.”

Jag var tvungen att be henne förklara exakt vad hon menade och vad vi hade gjort. Hon suckar.

”Jag och pappa vaknade klockan tre på natten av prat och fniss från ditt rum Ida. Jag ropade och sa åt er att vara tysta till och med? Men ni verkade inte ha lyssnat särskilt bra, för att jag vaknade igen en halvtimme senare med ännu mera skratt och prat. Då gick jag ju ut till ditt rum och bankade på dörren. Minns ni inget av detta? Det lyste ju inne i ditt rum Ida, det såg jag i dörrspringan under din dörr.”

Jag och min syster var i chock. Jag är otroligt känslig för ljud och min syster kan absolut inte sova om det är ljust, så hur fan skulle då mamma kunnat banka på dörren, eller tak- eller lampan på nattduksbordet varit tänd? Och vad skulle ”vi” haft för en konversation klockan tre på natten, när vi båda somnade som stockar klockan tolv. Varken jag eller min syster har ett endaste minne av att vi vaknat över huvud taget.

Jag frågade mamma om hon hade fått svar när hon ropat och bankat på min dörr, hon sa bara att fnissandet hade tystnat och hon hade vänt om och gått och lagt sig igen. Men jag såg i hennes ansiktsuttryck att hon också tyckte det var konstigt. Jag och Alva skriker alltid tillbaka något svar när de bankar på dörren, typ ”jaja!”, ”förlåt!” eller “vi ska vara tysta!”. Men inte den här gången. Nu hade vi bara tystnat.

Vilka var det som pratade på mitt rum när jag och min lillasyster sov där inne? Varför väcktes vi inte? Var är de så kallade ”flickorna” som var på mitt rum nu?

Signaturmelodi

Ni har hört “Fniss från flickrummet” som skickades in av lyssnaren Ida, en lyssnarhistoria som sammanfattar så många av de jag läser varje vecka: små men inte oansenliga, gåtfulla men inte oförståeliga, helt enkelt som frågetecken inristade i ens livsberättelse. Har ni liknande historier att berätta? Gör det då i så fall i ett mejl till creepypodden@sr.se.

Ni har hört Creepypodden med mig Jack Werner. Historierna den här veckan har lästs upp av Moa Forsberg, Rakel Josephson och Ludvig Josephson, och Ludvig är också poddens producent och gör den mesta musiken. Ni kan hitta och följa Creepypodden på sociala medier, under namnet Creepypodden i P3 på Facebook och Instagram. Och som vanligt:

Tack för att ni har lyssnat.