Avsnitt 113: Sju sorters creepypasta

Kanske har du redan hört om tevesändningskapningen i Senaca, South Carolina: storyn har fått rätt stor spridning på vissa delar av internet, och delar av sändningen finns att se på Youtube (givet att den inte tagits bort av ett eller annat skäl vid det här laget). Om du inte hört talas om det så är det en av de mindre kända och omtalade tevekapningarna. Visst, här i Senaca var det omtalat, men såvitt jag vet togs det knappt alls upp på riksnyheterna. Hur som helst har jag tänkt skriva ned det jag vet om hela saken, trots att det redan finns många andra ögonvittnesskildringar som är mer detaljerade och bättre skrivna än jag kan åstadkomma. Kanske kan det vara till nytta för någon.

Jag var hemma på jullov då, när det hände. Jag satt och skrev på läxan i kemi framför teven, ensam hemma. Efter ett tag tappade jag fokus på läxorna och fastnade vid de gamla Law and Order-repriserna, tills jag tröttnade och började zappa. Några minuter gick, och sedan snubblade jag över en märklig variant på öppna kanalen där min gamla high school-lärare i latin, konstigt nog, stod och läste upp en dikt iförd en ålderdomlig trekantig hatt. Jag tittade i några minuter, flinande över den gamle stofilen: han hade alltid varit rätt formell och seriös, och inte alls någon som jag föreställde mig skulle stå på teve och recitera dikter. Då, plötsligt, började bilden brusa och knastra, och det klippte över till en flerfärgad testbild.

Jag hann inte ens byta kanal innan det knastrade till igen, och en tecknad film började. Jag kände inte igen dess stilistik, som man brukar när det är en Disney- eller Warner Brothers-film: det var detaljerat men också lite bulligt och slarvigt, lite som de gamla informationsfilmerna som brukade gå på teve. Jag hängde kvar av slapp nyfikenhet. En vanlig medelklassfamilj satt vid ett runt bord och åt frukost. En mamma med stor 50-talsfrisyr, en pappa med kostym och glasögon, och två små barn med runda ansikten. Mycket konventionellt. De satt och småpratade över maten: pappan klagade över sitt arbete, barnen tjattrade om fotbollsträningen och så vidare. Först märkte jag det inte ens, men långsamt hade scenen börjat förändras. Solljuset som lyste in genom fönstret blev grönare, och familjens uttryck skiftade: de fick mer insjunkna ögon, gråare hy och såg plötsligt sjukliga ut. En radiosändning i bakgrunden som förut bara låtit som hissmusik blev högre, och man kunde urskilja röster och vad de sade. En programledare nämnde att det var den 15 november 2017, och att krisen förvärrats. Även om man inte hörde varje ord han sade gav det som hördes ödesmättat: något lyste grönt, kött smälte, mutationer och konstiga skepnader ute i horisonten på havet. Gång på gång upprepades en fras som jag till slut uttydde som:

“Anmäl er vid närmaste skyddsrum.”

Familjen satt kvar vid bordet och åt frukost som om ingenting hände. Och sedan började det riktigt konstiga. De äter upp, städar och dukar av, och mamman packar in barnen i en liten minivan. Nu ser de riktigt ruggiga ut: de är utmärglade, har gula ögonvitor och glest, fett hår. Bilen kör iväg genom ett landskap som lyser i en obehaglig, varnande grön färg, samma som förut lyste in genom fönstret, och i utkanten av bilden börjar det krylla och locka sig i konstiga former man inte hinner se. Byggnaderna och husen de passerar ser övergivna ut. Till slut stannar bilen vid en lekplats, och mamman släpper av barnen och kör vidare. På marken ligger klumpar liknande stenar färger i starka, kemiska färger, och i bakgrunden hörs någons ansträngda andning och ett ynkligt jämrande. Barnen hänger lealöst på en klätterställning, och kameran glider över och zoomar in på klumparna. Då syns det att det inte är stenar, utan människor, fruktansvärt vanställda människor. De verkar antingen växa in i eller ut ur marken, men det är svårt att säga vilket. Hur det än är så är de vid liv. Bakom klätterställningen står ett träd och i stammen syns ett ansikte, förvridet i en plågad och ångestfylld min.

Klipp till en kontorsbyggnad. Barnens far sitter i sin kostym, böjd över ett tangentbord han skriver på. Hans ansikte är fårat och han ser lika sjuklig ut som sin familj, och hela kontoret är försjunket i samma gröna färg som världen i övrigt. Vid andra skrivbord, i kontorsstolarna, sitter döda kroppar: köttet har fallit av benen på dem där de sitter, till synes förfrysta i sina dödsögonblick.

Till slut samlas familjen hemma igen mot kvällen. De går in genom ytterdörren en efter en, och deras hud är inte längre bara grå och narig: den faller bokstavligt talat av deras skelett. Det är som att deras kött smälter, droppar ner i slamsor från deras armar och rinner ner från ansiktet. Medan de bokstavligt talat faller i bitar sätter de sig vid bordet igen, och börjar knäpptysta äta middag. Deras kroppar blir mer och mer formlösa och upplösta, men till slut växer deras hud ihop igen, och tar stolarna med sig. Jag kan knappt beskriva det: det är som att de växer ihop med inredningen. De liknar glass som smält över hela köket, och det enda som alls går att känna igen som mänskligt i dem är deras ögon som sitter kvar i huvudena. Kameran zoomar in mer och mer, och i filmens slutögonblick vänder de alla blickarna mot betraktaren – mig – och ser obegripligt sorgsna ut. Det varar en halv sekund, och sedan: klipp till svart, och på skärmen: “Undantagstillstånd råder. Anmäl er omedelbart vid närmaste skyddsrum.” Sedan började det brusa igen. Jag stirrade vantroget på teven. Öppna kanalens sändning återkom. Där var min gamla lärare, som läste en dikt.

Det är allt jag vet. Jag trodde själv nästan att jag hade drömt, tills jag läste i tidningen dagen därpå om kapningen. Vem vet vad som hände. Ett väldigt noggrant genomfört skämt? En jättekonstig reklamkampanj? På nätet kan man läsa en hel del knäppa teorier. Och vill man se filmen själv går den att hitta där ute.

Signaturmelodi

Du lyssnar på Creepypodden mig med Jack Werner, och idag återvänder vi till poddens rötter. När Creepypodden startade var det som en produkt av en bok jag skrivit, om spökhistorier på nätet – så kallad creepypasta. Boken innehöll en samling av dessa nätets egna spökhistorier, och de första fem-tio avsnitten innehöll i stort sett mest historier därifrån. Sedan började ni lyssnare skicka in era egna historier, och jag upptäckte att de ofta var minst lika bra som de bästa spökhistorierna jag hittat på nätet. Sedan dess har Creepypodden blivit en plantskola, inspirationskälla och lekstuga för svensk skräck, något jag är outsägligt stolt över. Visst, det betyder också att det inte bara är creepypasta i Creepypodden längre. Det kan jag stå ut med, och ni också, tror jag.

Men det betyder inte att man inte ibland ska återvända till utgångspunkten och ta en extra titt. Så det är vad vi gör idag: ett avsnitt bara med nätets skräckhistorier, nya som gamla, långa som korta. Det första ni hörde var historien “Sändning avbruten”, uppläst av mig. Den är, vilket inte är helt ovanligt för creepypastor, skriven av en okänd författare. På Creepypasta.com anges en okänd skribent på 4chan som källa, men den tidigaste publiceringen jag hittar är på en Tumblrblogg i juli 2012. Där står det att historien inte är skriven av bloggaren själv, men inte varifrån den kommer. Någon film föreställande den som beskrivs har aldrig någon hittat, såvitt jag vet. Men nog känns det som att den skulle kunna finnas – som vi berättade i avsnitt 58: “Oförklarliga ljud II” har ett antal sådana här kapningar inträffat…

Vi ska fortsätta på ett annat tema: det oväntade i den mänskliga uppfattningsförmågan. Det är en historia som tidigast dök upp på sajten Deviantart, i september 2012, men som där verkar kopierad och inklistrad från någon annanstans. På Creepypasta Wiki står det att historiens författare är okänd. Det vi vet är att den kallas “Förmågan”, och läses av Ludvig Josephson.

Jag bor i Osaka i Japan, och åker tunnelbana till jobbet på morgnarna. En dag när jag väntade på tåget märkte jag hur en hemlös man som stod i ett hörn på tunnelbanestationen muttrade för sig själv. Jag stod i närheten av honom och hörde vad han sade då och då, när människor passerade honom. I den utsträckta handen hade han en tom pappmugg. En tjock kvinna gick förbi honom, och då sade han tyst för sig själv: “Gris”. Oj, tänkte jag. Står han och förolämpar de han hoppas ska ge honom pengar? Lycka till med det. En lång affärsman gick förbi med portföljen i handen, och då sade den hemlösa gubben: “Människa”. Jaha, ja, jo, det kan man ju inte argumentera mot.

Dagen därpå, när jag kom till stationen, ställde jag mig lite närmare den hemlösa mannen för att lyssna på honom. En tunn och sliten kille gick förbi, och den hemlöse muttrade “kossa”. Det var lite udda. Om man använder kossa som skällsord brukar det väl mest vara mot kvinnor, och just den killen som gick förbi var väldigt smal för att likna vid en ko. Någon minut gick, och en fet man passerade. Den hemlöse: “Potatis”. Det var också förvirrande. Jag antar att man kan kalla folk “potatis”, men det är inte något särskilt etablerat skällsord.

På jobbet kunde jag av någon anledning inte sluta tänka på den hemlöse. Jag försöker lista ut mönstret för vad han sade, och vilken koppling det hade till de som gick förbi. När jag misslyckades började jag spekulera fritt, och föreställde mig att han kanske trodde sig ha ett sjätte sinne där han kunde se vad folk varit i ett tidigare liv. I Japan är det många som tror på reinkarnation, och de är till och med öppna för idén att man varit något annat än ett djur eller än en människa. Dagarna som följde lyssnade jag på vad han sade på morgnarna, och fick stöd för min teori: han sade ofta saker som “kanin”, “lök”, “får” och “tomat” när människor gick förbi.

En dag blev jag så nyfiken att jag inte kunde hålla mig. Jag gick fram till den hemlöse mannen, och innan jag hann säga något sade han: “Bröd”. Jag lade några mynt i hans mugg, och frågade varför han sade så. Vad menade han? Han log.

– Man kan väl säga att jag är lite synsk. Det är en förmåga jag fick för många år sedan. Det är kanske inte vad du tror, dock. Det är inte något klassiskt, jag kan inte läsa tankar eller se in i framtiden eller så.
– Så vad är det då, frågade jag otåligt.
– Det är helt enkelt så att jag, när jag ser människor, också ser vad de senast åt, svarade han.

Jag skrattade chockat. Han hade haft rätt om mig: jag hade ätit bröd till frukost. Jag skakade på huvudet, och gick därifrån. Av alla övernaturliga förmågor jag hört talas om sedan jag flyttade hit, till Japan, måste den vara den mest meningslösa.

Ni hörde “Förmågan”, läst av Ludvig Josephson och skriven av en okänd författare.

Styrkan i en creepypasta är att det är historier som utnyttjar det faktum att en okänd författare kan vara vem som helst. Historierna du hört hittills kan ha upplevts, och de kan ha upplevts av någon i din närhet. Vem vet? Känner du till exempel någon som bodde i Skottland runt 2012? I så fall kanske du vet vem det var som skrev historien “Bakrutan”, som vi nu ska få höra. Det enda jag vet är att den publicerades först på en Tumblrblogg i september 2015, och att den läses av Rakel Josephson.

I maj 2012 gjorde jag en resa i bil, från Glasgow till norra Highland för att vara med på bokfestivalen i Ullapool. Jag höll på att doktorera, och hade fått ett litet stipendium för att åka dit och delta, men hade också lektioner att hålla i den veckan vilket ledde till att jag fick resa iväg först rätt sent en torsdagskväll.

Det är ingen jättelång resa – den tar väl fyra-fem timmar – men eftersom jag åkt först vid åttatiden på kvällen blev jag snabbt trött och någonstans i höjd med Cairngorms körde jag av vägen för att leta upp en plats där jag kunde ta en tupplur.

Vid den här tiden i mitt liv försökte jag göra mig lite speciell genom en uttalad förkärlek för saker som kändes retro. Jag körde en gammal och risig men högt älskad Mini, och hade som telefon en löjligt gammal Nokia med batteritid som en McDonaldsleksak och internetuppkoppling som en gråsten.

Jag körde in mot nationalparken i Aviemore, där jag letade upp en av parkeringsplatserna för hajkare och vandrare: där fick man stå över natten, och de är oupplysta och ligger en bit bort från infarten till parken. Det verkade som den bästa platsen för en snabb paus för att sova lite innan jag körde vidare. Eftersom Skottland är Skottland så låg det en kylig disighet över skogen, och det regnade lite. Jag lutade tillbaka sätet, drog jackan över mig som täcke och dåsade rätt snabbt till medan regndropparna trummade mot vindrutan.

Jag vaknade med ett ryck. Jag var först förvirrad och hade glömt bort var jag befann mig. Jag visste inte hur lång tid som hade gått, men det var mörkt och jag hade en känsla av att det som väckt mig var ett ljud av något som slagit i bilens kaross. Kylan utomhus och min kroppsvärme inne i bilen hade gjort rutorna alldeles immiga, och jag såg ingenting. När jag plockade upp telefonen för att titta på klockan var den död, och jag svor för mig själv. Jag var snarare irriterad än rädd: ljudet jag vaknat av kunde gott ha varit chassit som jämnade ut sig när motorn svalnade, och jag trodde inte det kunde ha gått så lång tid sedan jag somnade. Sedan hörde jag ett distinkt ljud: tre knackningar på främre bildörren på passagerarsidan, en bit nedanför vindrutan.

Jag fick lite puls, och böjde mig fram för att se till att dörren var låst. Händer det att ni pratar med er själva när ni är nervösa? Jag gör det hela tiden, och den här gången började jag småskälla på mig själv för att jag var så mesig, när jag avbröts: återigen, tre knackningar, men den här gången från fönstret i en av baksätets dörrar. Nu kände jag hjärtat stanna. Jag stirrade ut genom fönstret. Inte en rörelse, inte en skugga. Med lite skakande hand vred jag på nyckeln och satte igång bilen och luftkonditioneringen, för att få bort imman på rutorna. Jag hade egentligen tänkt somna om, men det var inte längre att tänka på. Adrenalinet hade gjort mig klarvaken.

Det krävdes ett par mycket långsamma minuter för fönstren att klarna, delvis tack vare den usla luftkonditioneringen i den gamla bilen, och jag fick vänta längre än jag önskade innan jag fick klar sikt ut genom rutorna. När jag tyckte jag såg en rörelse i backspegeln kändes det som att hjärtat stannade. Kunde det vara så att någonting rörde sig kring min bil? Jag satte omedelbart igång helljusen, och den övergivna parkeringsplatsen översköljdes av ljus. Det fanns fortfarande inte en enda bil där, förutom min, vilket för ett ögonblick kändes som en lättnad: då måste jag vara ensam. Nästa sekund försvann känslan. Tänk om jag ändå inte var ensam?

Jag rätade upp förarsätet och skulle precis sätta igång bilen när någonting smattrade öronbedövande högt mot framrutan. Det var som om någon slog med en mattpiska mot den. Jag skrek högt på ren impuls, och drog igång bilen och körde iväg. Fortfarande såg jag inte mycket ut genom fönstren där bak, och det tog mer än tio minuter för mitt hjärta att sluta banka. Inte förrän efter nästan två mil vågade jag dra slutsatsen att jag inte var förföljd. När jag kommit fram till mitt hotell i Ullapool hade jag nästan lyckats övertyga mig själv om att det bara varit en fågel, eller en fladdermus, som slagit mot fönstret. Jag klev ur bilen och sträckte på benen, och tog några djupa andetag av den friska nattluften.

Jag glömde helt väskan i baksätet, och med nyckeln till mitt hotellrum i handen fick jag vända om och gå ut till bilen för att hämta den. Den låg där, men under stack något ut. Ett kuvert. Jag måste ha glömt det där förut, men kunde inte dra mig till minnes när jag skulle ha lagt det där. Jag öppnade det nyfiket.

“Kära förare,

Var mer försiktig nästa gång du parkerar ute i ingenstans mitt i natten. Du sov djupt hela tiden medan jag satt bredvid dig i förarsätet och skrev det här. Främre vänster vindruta är lätt att trycka ner utifrån.

Ta hand om dig.”

Jag körde hem igen från festivalen tidigt på söndageftermiddagen, för att slippa köra nattetid. Hemma i Glasgow kollade jag fönstret, och nog stämde det att låsmekanismen var trasig.

Om den som tog sig in bara ville göra en god gärning eller fann någon sorts sjukt nöje i att skrämma mig kommer jag aldrig få veta. Men bara tanken att någon satt bredvid mig i passagerarsätet och betraktade mig medan jag sov skrämmer vettet ur mig.

Ni har hört “Bakrutan”, skriven av en okänd författare och uppläst av Rakel Josephson.

En annan styrka i creepypastan är att den kan förvåna med nytolkningar av gamla fenomen, och göra det med all den trovärdighet som en okänd avsändare innebär. I september 2015 publicerade Redditanvändaren megmatthews20 en berättelse på underforumet ShortScaryStories under rubriken “Trypofobi”. Den handlar om den kända och krypande skräcken många känner för små hål… men den överraskar oss också med en ny vinkel. Ni ska få höra den uppläst av Ludvig Josephson.

Till slut lyckades de alltså lista ut det.

I åratal kunde de inte förklara hur det gick till. Barnen som tycktes ha minnen av händelser de omöjligt kunde ha upplevt dök upp gång på gång, och ingen kunde förklara deras berättelser. De beskrev för sina uppskrämda föräldrar hur de dött i tidigare liv, hur de krockat med sina bilar, trillat ner för berg och dött i sjukdomar. De var barn, för guds skull – de skulle inte veta hur sådant gick till, inte i sådan detalj. När de blev äldre försvann berättelserna ur deras minnen, och väl i skolan kom de inte ihåg annat än det deras föräldrar berättade.

Det enda som var kvar var fobierna.

De som berättat om hur de drunknat kunde fortfarande inte simma i havet utan att känna en oförklarlig rädsla pirra längst in i märgen. Somliga kände klaustrofobin komma krypande när de befann sig i små, trånga utrymmen, ett eko av de levande beskrivningarna de som barn gett sina föräldrar av att begravas levande och kvävas i inrasade grottor. De höjdrädda kände pulsen öka när de bara blundade och föreställde sig att stå på kanten av en skyskrapas tak, vilket fick deras föräldrar att minnas hur de beskrev sina fall mot döden när de var små.

Jag ska inte ens gå in på vad de som var rädda för spindlar hade berättat för sina föräldrar.

Trots att både berättelserna och fobierna funnits där var det ingen som gjorde kopplingen mellan dem, förrän man kom djupare i studierna av epigenetik: hur minnen och upplevelser kan kodas in i vårt DNA och färdas vidare via arv.

Inte för att epigenetiken kunde förklara det hela fullständigt. Visst kan vi känna rädsla bara genom att se andra utsättas för det vi fruktar, för att vi fått skräcken inlärd eller överförd från våra föräldrar, men det förklarar inte de irrationella fobierna. De som faktiskt inte har någon funktion.

De slet i åratal för att förstå och vetenskapligt kunna förklara det. En dag fick en genetiker, som jag misstänker rökt både en och annan specialcigarett i sina dagar, en idé. Han konstruerade en mekanism för att mäta energin i våra kroppar på ett helt nytt sätt, och kunde konstatera att energin i våra kroppar när vi dött bara försvinner helt när vi förbränts till aska eller förmultnat helt. En del av energin som då försvann hamnade till slut i andra kroppar, genom att gå ner i jorden och bli en del av kretsloppet, och det var så man vetenskapligt kunde bevisa reinkarnation och dödsminnen.

Vilket leder mig till min egen största fobi. Det finns viss vetenskaplig skepsis kring idén att trypofobi skulle vara på riktigt. Skräcken för håligheter, stora och små, klustrade i grupper, och saker som bor i de hålen. Varför är denna skräck så stark hos vissa, när den inte alls finns hos andra?

Har du inte ens en gissning?

Föreställ dig vad som händer när du ligger där död i en kista. Maskarna och larverna kommer och äter av dig. Föreställ dig den kvarvarande medvetenheten i din kropp, den som lider när den blir urgröpt och genomborrad, den som blir vanvettig när den inte ens kan röra sig.

Sedan färdas den vidare till nästa kropp. Den innehåller inga medvetna minnen, utan bara skräcken, fasan för att ligga där, förlamad. Det går inte att förstå varför, för du har glömt att det var så du dog, men fobin lever kvar.

Jag antar att min poäng är rätt enkel. När jag dör vill jag kremeras.

Ni har hört “Trypofobi”, skriven av Redditanvändaren megmatthews20 och uppläst av Ludvig Josephson.

Creepypastor kan ibland dra åt de mer klassiska hållen, för varför inte? Det är skräckberättande lika gott som något annat. En spökhistoria som i sin korta enkelhet låter som tagen ur en film eller gammal bok dök upp på Tumblr i september 2015, och jag kallar den “En nystart”. Den är skriven av en okänd författare, och läses av Michael Forsberg.

Jag vaknar med ett ryck och drar efter andan. Luften som fyller mina lungor är fuktig och dammig, men jag insuper den ändå girigt: jag känner mig som uttorkad, fast på luft. Jag ligger i fullständigt mörker. Underlaget är hårt. Jag försöker röra armarna, och det känns som att det var länge sedan jag gjorde det sist. Jag drar upp dem, men händerna stöter i någonting strax ovanför min kropp.

Jag drar ihop ena handen i en knytnäve och slår den emot motståndet. Det producerar ett mjukt, dovt dunkande. Träd. Det känns solitt och ogenomträngligt. Luften är tjock och stinkande. Jag spottar och fräser genom en mun som känns helt förlamad. Sedan börjar jag sparka och slå, och stöter i mina knän i trät ovanför mig. Det gör ont men jag känner det knappt.

Jag sitter fast, som en nöt i sitt skal. Långsamt drar jag upp handen till broschen jag vet sitter i min kavaj. Efter att ha fått loss den vinklar jag den som en hacka, och börjar slå det lilla järnföremålet mot plankorna. Timmarna går. Luften börjar lukta svett och koldioxid. Jag känner träflisorna lossna och fastna vid min svettiga bröstkorg. Min arm somnar, men jag fortsätter, timme in och timme ut av skrapande och hackande.

Luften i kistan börjar bli tunn. Hettan och stanken av mina panikslagna kropp bränner i mina lungor. Svetten och jorden bildar en sörja i botten av kistan, och fläckar mina kläder. Den enda tanken jag har i huvudet är att jag vill därifrån. Det är ren och skär tanklös beslutsamhet. Det börjar knaka i plankorna ovanför mig, och jag känner mer jord och småsten rasa in. Med de sista krafterna jag har trycker jag händerna mot taket, trycker för allt jag är värd, och känner brädorna knaka och brytas. Jorden faller ner i kistan, men jag kommer upp på knä och börjar gräva mig uppåt.

Den lösa jorden rasar omkring mig medan jag gräver mig upp. Plötsligt känner jag ena handen slå emot den svala, friska luften. Frihet. Jag trycker mig upp och gräver mig ut och kommer upp i dagsljus, och jag drar ett djupt andetag. Omkring mig hör jag andra gräva, nere i jorden. Marken kokar där de håller på. Somliga har redan kommit upp, och jag ser hålen de lämnat efter sig.

Jag snubblar fram till vattenslangen de använder för att bevattna blommorna på kyrkogården. Min törst är bottenlös. Jag dricker girigt ur slangen när jag får syn på min egen spegelbild i den inglasade skylten med information om kyrkogården. Min skalp är ihålig, och käken borta. Spåren av geväret jag använde är fortfarande kvar.

Ni har hört “En nystart”, uppläst av Michael Forsberg och skriven av en okänd författare.

Vi ska avsluta veckans Creepypodden med två lite längre historier. Den första fanns med redan i min bok, Creepypasta: spökhistorier från internet. Den är klassisk – dels eftersom den, som många creepypastor, utspelar sig i ett datorspel. Där trivs creepypastan, på vår tids lekplats, som givetvis är omgärdad av mystik och kusliga berättelser precis som alla platser där barn och unga samlats i alla tider. Just den här historien utspelar sig i ett sandlådespel – i klassikern The Elder Scrolls III: Morrowind. I sandlådespel, skriver jag i min gamla bok, tillåts spelaren agera helt efter sin egen lust när det kommer till var hon ska färdas eller vad hon ska ta itu med härnäst. Det är optimalt för spökhistorier, då spelarens själva utgångspunkt är att förvänta sig oanade hemligheter och påskägg att upptäcka.

Historien handlar om en mod, ett amatörbyggt tillägg till spelet som utvecklade och byggde ut det. Mods som den begränsas i princip bara av den patenterat sjuka och morbida fantasi som präglar internet, och det är lätt att förstå varför historier om sådana tillägg fått så mycket spridning. Det handlar om att placera hårresande skräck där ingen tidigare fanns. Historien har samma namn som modden – “jvkn66z.esp”. Historien dök upp på nätet i september 2010, är skriven av en okänd författare, och den läses av Ludvig Josephson.

En och annan kanske minns den uppståndelse som för några år sedan uppstod kring en rätt udda Morrowind-mod. Dess filnamn var jvkn66z.esp. Den publicerades aldrig på någon av de större Elder Scrolls-mötesplatserna, utan spreds bara på de mindre forumen och rollspelsgrupperna. Dessutom vet jag att folk oftare valde att skicka den direkt till noggrant utvalda egna kontakt än att publicera den öppet. Såvitt jag vet var den bara offentligt tillgänglig i några dagar, allt som allt.

En av anledningarna till att den var så mytomsusad var att den betedde sig som ett virus. Försökte du starta spelet när moden var påkopplad hängde sig laddningsskärmen i exakt en timme, och sedan kraschade spelet. Om du lät det gå så långt förstördes dessutom din installerade version av Morrowind tillsammans med alla dina sparade spel. Ingen verkade ha någon aning om vad modden var till för, eftersom den inte gick att öppna i programmet Construction Set. Så småningom spred sig varningar för att ladda ner filen, och allt lugnade ned sig igen.

Ungefär ett år senare dök modden upp på ett forum jag hängde på. Det var en person som sade sig ha fått den i ett PM av en passiv läsare som strax efter raderade sitt konto. Han hann dock tipsa om att försöka spela moden i DOSbox, en simulator av det gamla operativsystemet MS-DOS. Av något skäl funkade det då. Nästan, i alla fall. Spelet laggade lite, och man kunde inte klicka sig in i Options, Load Game, konsolen eller egentligen något mer än själva spelet. Knapparna för att snabbspara och snabbladda spel, QuickSave och QuickLoad, funkade, men det var det. Den fil som skapades när man klickade på QuickSave verkade dock bara vara halvfärdig, så man kunde inte komma åt laddningen därifrån. Vissa spekulerade i om det modifierade spelet använde sig av en äldre grafikrendering och därför krävde DOSbox, men det såg inte annorlunda ut.

Det följande är vad jag kan berätta ur egen erfarenhet. När man startade ett nytt spel i JVK (som vi på forumet började kalla moden), lämnade folkräkningskontoret – där alla börjar sin resa i spelet – och kom igång var det första man märkte att ”Prophecy has been severed”-infolådan poppade upp. Detta betydde att spelets huvudstory inte längre gick att genomföra, och att popupen dök upp berodde på att alla bikaraktärer i spelet, med undantag bara för den siste Dwemern, Yagrum Bagarn, dött. Deras kroppar försvinner aldrig, du kan gå och titta på dem. På ett mycket konkret sätt börjar detta spel i en värld som redan är förlorad.

Det andra man märker är att man förlorar hälsa. Inte så mycket åt gången, men ändå tillräckligt för att det ska märkas över tid. Ju längre du stannar på en och samma plats, desto snabbare verkar det gå. Om du låter det gå så långt att du dör kommer du märka vems fel det är: En figur som vi kom att kalla Lönnmördaren. Hans kläder är helt svarta – de ser ut som Dark Brotherhood-rustningen från Tribunal, trots att det är en expansion som inte fungerar i JVK – och han är själv så mörk att han mest framstår som en fläck i rymden. Och han rör sig som… Ja, låt mig säga att han skrämde upp mig när jag för första gången såg honom kila omkring min döda kropp. På ett märkligt, omänskligt sätt kravlar han på alla fyra, med armar och ben utspärrade som en spindel. Vanligen ser man honom bara först efter döden men innan reload-infolådan dyker upp, då han kryper omkring och över ens kropp. Emellanåt såg man honom dock när man levde, försvinnandes runt ett hörn eller krypandes längst en vägg eller ett tak. Det gjorde spelet bra mycket svårare att spela på natten.

Frånsett de döda bikaraktärerna och Lönnmördaren är den enda märkbara skillnaden på JVK att övriga bikaraktärer då och då ställer sig utomhus i några minuter. Under denna kan de bara svara en sak när de tilltalas: ”Se upp på himlen”. När de går in igen blir allt som vanligt igen.

Vi var ett gäng på spelforumet som spelade JVK, och efter ett tag upptäckte en av oss en ny bikaraktär, Dunmer-mannen Tieras i templet vid Ghostgate. Två saker stack ut med honom: Dels hans skrud, ett unikt kolsvart plagg som var bestrött med glimtande stjärnor och såg ut som ett avrivet stycke natthimmel. Dels var det att all dialog han hade var röstdubbad, med den för Dunmer-karaktärer vanliga rösten. Vissa tyckte den var lite annorlunda, men det var alltså minst en väldigt bra imitation.

För att inte bli alltför detaljerad skickade han ut en på ett rad uppdrag kring en fängelsehåla som kallades The Citadel. De flesta jag själv spelade var tämligen generiska, och följde mallen ”upptäck en urgammal hemlighet”. Ingången till fängelsehålan var på en liten ö långt västerut från Morrowinds fastland. Så småningom upptäckte jag att man kunde hoppa från den västligaste punkten och samtidigt använda en Scroll of Icarian Flight för att landa nästan exakt på ön.

Trots att fängelsehålan kallas The Citadel – ”fästningen” på svenska – gräver den sig rätt neråt. Den får andra grottor i spelet att verka små och enkla att ta sig igenom. Först ser den ut som en naturlig grotta, för att sedan gå över till vad som ser ut som en medeltida gravkammare, och sedan en Dwemer-ruin. Jag kom själv ner till Dwemer-ruinen innan jag lade av. Fienderna där nere var så starka att t.o.m en spelare på level 20 hade behövt vara försiktig, och eftersom JVK hade så begränsade spelmöjligheter tog det helt enkelt för lång tid att levla upp dit. Dessutom var ju bara QuickSave och QuickLoad det enda man kunde använda, något som ledde till att man ständigt hamnade i situationer som var omöjliga att ta sig ur. Det gjorde i alla fall jag, och jag hade helt enkelt inte energin att börja om.

Så det jag berättar för er nu är baserat på vad de som kom längre in i grottan upplevde. Efter Dwemer-ruinen når spelaren en grotta som ser ganska likadan ut, fast mörkare. Snarare än den vanliga bronsfärgen är alla ytor, inklusive varelsernas, helt svarta. Maskinljudet dundrar högt där nere, och blir starkare i slumpmässiga vågor. Dimma ligger tjock över marken och begränsar synfältet till ett par tre meter. Tar man sig igenom detta når man en hall som, av de som varit där, kallas Porträttsalen.

På samma sätt som elden i facklorna, eller andra liknande fenomen från tidiga 3D-spel, ser de inramade bilderna som hänger på väggarna i denna hall alltid ut att riktas direkt mot spelaren. Bilderna i ramarna valdes ut slumpmässigt ur spelarens My Pictures-mapp på datorn. De som nådde dit tyckte det var roligt att publicera screenshots från rummet, då bilderna i ramarna oftast var – såklart – porr.

I hallens slut fanns en låst dörr. De som hade kommit så långt fick då erkänna sig besegrade och återvända till Dunmer-mannen Tieras. Då hade han slutat med den dialog man förut kunde ha med honom, och nu sa muttrade han bara ”Se upp på himlen”. Resten av spelets bikaraktärer hade slutat säga allt, och var nu bara helt tysta. Till och med dialoglådan var tom, utan någonting att klicka på. De betade inte ens av sina förinspelade automatiska hälsningsfraser längre. Den enda gång de lät var på natten, då de i några minuter gick ut och sade det igen: ”Se upp på himlen”. En spelare, en av mina forumskompisar, märkte att natthimlen inte längre var den i spelet förprogrammerade: det hade ändrats till en avbildning av den verkliga natthimlen. Och den rörde sig.

Från och med denna punkt är berättelsen baserad på vad en enda person rapporterade. Omsider blev han bannad från forumet, men jag höll kontakten med honom så länge han svarade. Han hade undersökt natthimlen i spelet, och kunde utefter stjärnbildernas och planeternas positioner säga att himlen var ifrån februari 2005. När han dog, laddade ett spel eller gick in i The Citadel startade natthimlen om från den punkten. När natten var slut tog daggrafiken över, och natthimlens rörelser pausade tills stjärnorna dök upp igen. De rörelser som natthimlen gjorde under en natt motsvarade två månader i verkligheten, och eftersom tiden i JVK gick ungefär lika fort som i Morrowind, huvudspelet, tog ett dygn i spelet ungefär en timme att spela igenom.

Han var övertygad om att det var någon händelse på himlavalvet som skulle leda till att dörren i slutet av Porträttsalen öppnades. Men det krävde alltså att spelet skulle lämnas på, och för att inte dödas av Lönnmördaren måste någon sitta vid det hela tiden. Min forumskompis bestämde sig därför för att sitta vid JVK en hel dag, eller ett år i speltid, bara för att se om något hände.
När han var klar med sitt experiment beskrev han det på forumet:

Jag började i Seyda Neen, och länge var det inte särskilt jobbigt alls. Jag var tvungen att se till att jag rörde på mig och inte hade för lite hälsa då och då, bara. Men fatta: Efter 24 timmar exakt börjar Lönnmördaren med något helt nytt, nämligen ATT SKRIKA. Jag var helt oförberedd, och höll nästan på att skita på mig vid hans vansinnigt höga gallskrik. Det är som i en skräckfilm! Jag ser mig omkring, och där var han, ihopkurad rätt framför mig. Sekunden jag rörde på min gubbe sprang han såklart iväg, och när jag gick in i Porträttsalen var dörren fortfarande låst. Fan, fan, fan!

En tid gick, och sedan kom han på att han skulle behöva vänta tre dagar – tre år, i spelet. Som han resonerade hade tiden då hunnit ikapp februari 2008, då vi fick det ursprungliga privata meddelandet om att vi skulle prova JVK i DOSbox. Två dagar in på experimentet skrev han:
Efter det första gallskriket förväntade jag mig att Lönnmördaren skulle skadat mig, men inget hände förrän efter några sekunder. Då, om man inte rört sig, börjar han skada en. Nu tror jag att jag har fattat – det är ett inbyggd sätt för modden att varna en. När jag sitter och spelar på natten gör jag det med hörlurarna på, och dåsar ibland till. Då väcker han mig med sitt vrål, jag rycker till med musen och är räddad!

En dag till gick, och experimentet var över. Då skrev han:

HELVETE HELVETE HELVETE HELVETEEEEEEEEE! Okej, jag är så JÄVLA färdig med det här. Jag har suttit och väntat i tre dagar, och plötligt skrek denna JÄVLA Lönnmördare till igen. Därefter skrek han en gång till, så jag tittar omkring för att se om något händer. Alla i hela staden är utomhus, och säger ”Se upp på himlen”. Jag ser ingenting. Men då börjar hela spelet mörkna, alltså det blir typ helt svart. Jag satte upp min skärms ljusinställningar till max, men kunde ändå bara knappast urskilja vad som hände. På avstånd ser jag figurer springa omkring, bara fram och tillbaka som det ser ut. När jag närmar mig dem försvinner de iväg. Eftersom jag försökte sitta och sova framför spelet var mina lampor släckta, och det kändes lite läskigt. Men jag ville inte missa någonting, så jag vägrade gå iväg och tända. Men INGENTING händer. Till slut börjar jag gå tillbaka till The Citadel. På vägen dit måste man simma så det gör jag, och i mörkret kan jag urskilja en massa folk som bara simmar omkring mig. Jag kommer fram till The Citadel, ser att det är normalt ljust inuti och blir lite orolig. Och visst fan är den jävla dörren i slutet av Porträttsalen FORTFARANDE LÅST. Så jag går ut igen och HELA SKITEN BÖRJAR OM. Jag är färdig med det här. Nu går och jag och lägger mig, och sedan är jag färdig med det här. Slut.

Efter detta hände två saker.

Först var det en annan av de som nått fram till Porträttsalen som påstod att Lönnmördaren börjat dyka upp i hans vanliga, omoddade Morrowind-spel. (En snabb förklaring: Genom att ominstallera Morrowind till en annan mapp kunde man ha både den JVK-moddade och den vanliga versionen på samma dator.) Själv avskrev han det först som livlig fantasi, men omsider kunde han rapportera till oss om ett par riktigt läskiga tillfällen då den svarta figuren kravlat rätt mot honom eller väntat klart synlig bakom olika hörn. Några andra återgick till Morrowind, men kunde aldrig säga säkert att de också sett honom.

Den andra saken var att min vän som gjorde tredagarsexperimentet började skriva elakt och hetlevrat på forumet. Han hade helt slutat prata om JVK, men betedde sig så illa att han snart bannades. Jag hörde inte av honom på några veckor, sedan skickade han mig ett mail. Det här är ett klipp från det mailet:

Jag har lite tid över nu, och mot bättre vetande har jag börjat spela JVK igen. Nu har jag väntat så länge att himlen ser ut som den gjorde 2011, och jag tror min sömnbrist börjar leda till lätt vansinne. Men det händer grejer! Efter att det blir mörkt blir det aldrig riktigt ljusare, det bara fortsätter vara mörkt. Alla som bodde i Seyda har gått iväg till den där lilla banditgrottan i närheten, och verkar nu bo där. De dödade banditerna som hängde där, och nu står de själva bara där. De säger ingenting, och inget händer om man klickar på dem. Jag gjorde en QuickSave och dödade sedan en av dem, och han bara stod där utan att kämpa emot tills han dog!

Så är det överallt. Man måste gå för att komma nånvart, eftersom alla quick travel-människor också ställt sig i grottorna. Städer och byar står kvar övergivna. De i Vivec har gått ner i kloakerna. Nu tänkte jag gå till Ghostgate, för att se om Tieras fortfarande är där. Jag hör av mig sen om hur läget är med honom!”

Jag svarade att jag gärna hörde mer om det, och väntade en dag. Eftersom jag inte hade fått något svar då mailade jag honom och några timmar senare svarade han:

Förlåt, jag glömde. Eftersom det alltid är natt nu rör sig stjärnorna snabbare, så nu är det 2014. Hela skärmen är svart, men man kan fortfarande se de ljusstarkaste stjärnorna. Tieras var borta, tillsammans med alla andra i Ghosttown. Jag hr ingen aning om var de tagit vägen, de var inte i någon av de närliggande grottorna. En annan grej. Folk säger fortfarande inte någonting, men deras ögon blöder. Det är så mörkt att man måste använda en light spell, och till och med då måste man trycka sig mot datorskärmen för att se dem, men de är där. Små mörka rännor från ögonen. Jag tror jag närmar mig nu. Jag vet hur dumt det låter, och jag vet att förväntningarna nu är så höga att de aldrig kommer infrias, men jag vill bara kunna säga att jag höll ut!

Ytterligare några timmar senare, på kvällen, fick jag en uppföljning:

Några av planeterna rör sig inte som de ska. Det stör mig som fan. Om det fortsätter så här kommer jag inte kunna ha koll på tiden. Det är nästan 2015 nu, tror jag. Helvete. Dessutom märkte jag nu att det inte finns några monster kvar i spelet. Jag är helt ensam utomhus. Jag gick för att se efter, och liken efter de som är inblandade i huvuduppdraget ligger fortfarande kvar, dock.

Jag behöver inte använda hörlurar längre. När han skriker är det som att han gör det rätt in i mina öron. Jag tror till och med jag börjat ana när han ska göra det. Han hänger runt mycket mer nu, och kommer närmare. Inte som de där andra figurerna som dök upp, om du minns? De där som bara springer omkring, som nätt och jämnt kan urskiljas borta i skymningen. Jag måste erkänna att det hela är rätt läskigt nattetid. Ibland när jag går på toaletten och så svär jag att jag ser något i ögonvrån. Jag har alla lampor tända.”

Jag svarade och skrev skämtsamt att han borde gå och lägga sig, och lät det vara så. Två morgnar efteråt hittade jag detta i min inkorg. Det var det sista jag hörde från honom.

Jag vaknade precis ur vad jag tror var en vidrig och sjuk dröm. Lönnmördaren skrek åt mig, och jag slog upp ögonen var han ovanför mig, hukandes över min kropp. Hans armar och ben var längre, som en spindels. Jag försökte putta bort honom men mina händer sjönk in i honom och jag kunde inte få loss dem, som om han var gjord av tjära.

Då vaknade jag. Trodde jag. Han var borta, men när jag blickade framåt mot skärmen var jag inte där jag lämnade spelet, jag var i The Corprusarium med Yagrum. Ljuset var för en gångs skull okej, och jag såg honom sitta uppsvälld på sina mekaniska ben. Så började han prata med mig. Inte som han brukar, i dialoglådan, utan på riktigt, med Tieras röst. Han visste saker om mig. Han berättade saker som jag aldrig berättat för någon, saker jag helt hade glömt bort. Han berättade att ingen hade kommit så här långt, och att dörren snart skulle öppnas. Jag behövde bara vänta lite till. Han sade att jag skulle veta när det var dags. Han sade att jag skulle få bli den första att se vad som fanns inuti.

Och då vaknade jag på riktigt. Jag satt framför datorn, men befann mig återigen inte där i spelet jag hade varit förut. Jag höll på att simma ut till The Citadel-ön. Och jag hör en knackning. Mot mitt fönster. Ett litet ‘knack knack knack knack…’, som om han bara stöter sitt finger mot glaset. Jag kanske fortfarande drömmer.”

Tja, jag antar att det är slutet på min historia. Jag vet att det finns ett par till berättelser om JVK som flyter omkring, men det här är den enda jag vet är sann. Jag raderade min JVK-version av spelet rätt omedelbart efter att jag gav upp, men jag skulle gärna ha tag i den igen om det är så att någon har den. Jag skulle gärna se lite av detta som jag hört så mycket om med mina egna ögon.

Ni har hört “jvkn66z.esp”, uppläst av Ludvig Josephson.

Återstår gör bara att läsa den sista historien. Den är skriven av en av nätets mest uppskattade skräckförfattare, och tillhör hennes bästa verk. Hon kallar sig The_Dalek_Emperor på Reddit, men heter egentligen C. K. Walker, och har skrivit klassiker som Borrasca och Room 733, och i Creepypodden har ni tidigare hört henne i avsnitt 36: “Till sjöss”. Här kommer en av mina favoriter av hennes historier: “Monstret på Stockholmsgatan 423”, uppläst av mig.

Vi har alltid bott på Stockholmsgatan 423, så jag har alltid hört monstret. Han bodde alltid där, inuti väggarna, på andra sidan den tunna skiva som kapslade in mitt sovrum. Där hade han funnits ända sedan jag föddes.

När jag var väldigt liten trodde jag att han var min vän. Han brukade knacka i väggen, och jag knackade tillbaka. Jag fnissade, och han mumlade saker jag inte kunde urskilja eller förstod. Jag trodde han ville skydda mig från mardrömmar. Men ju äldre jag blev, desto mer skrämde monstret mig. Mina föräldrar sade om och om igen att jag inte skulle vara rädd: det fanns ingenting på andra sidan den väggen. Med tiden förstod jag att monstret inte alls var min vän. Det var då det började stöna och ropa, och klösa och banka i väggen.

När jag var åtta år gammal fick jag till slut ett sammanbrott, och berättade allt för mina föräldrar. Jag berättade om monstret, och beskrev hur rädd jag var för att han skulle ta sig in i mitt rum en natt och mörda mig. Mamma himlade med ögonen och sade att det bara var möss. Hon lyssnade aldrig på vad jag sade. Pappa höll med henne om att det nog var skadedjur, men tog åtminstone hand om mig. Han kramade om mig och sade att han skulle beskydda mig och att jag inte hade något att vara rädd för.

Från och med då skrek jag på pappa varje gång jag hörde monstret. Han kom alltid springande på mindre än en minut. Jag gömde mig under täcket, pekade mot väggen och snyftade att det var tillbaka, och pappa log mot mig. Han bankade med knytnäven mot väggen och hojtade: “Tyst där inne, annars får du med mig att göra!”. Oljudet slutade, och jag kramade pappa hårt. Han var alltid min största och modigaste beskyddare. Jag saknar honom så mycket nu.

När jag kom in i tonåren brukade jag bjuda över kompisar på övernattningar. De trodde först inte på mina berättelser om monstret innanför väggen, men det brukade räcka med en natt för att övertyga dem. Vi kallade oss spökjägarna på Stockholmsgatan, och tillbringade timmar med att försöka åkalla väsendet (en demon, enligt våra efterforskningar) genom amatörmässiga seanser och ouijabrädesspelande. Vi tänkte att det skrapande ljudet på andra sidan väggen var andens rituella inristningar av sataniska symboler och sådant.

En övernattning, när jag var hög på socker och mina vänners uppmuntrande fnittrande, inväntade jag skrapandet i väggen och härmade sedan pappa. Jag dunkade i väggen och skrek, precis som pappa: “Tyst där inne, annars får du med mig att göra! Du är redan död, så låt oss levande vara! Vi försöker faktiskt sova!”

Jag fnissade och mina kompisar blev imponerande. I ett ögonblick. Jag skulle aldrig ha provocerat monstret.

Bankandet i väggen återkom plötsligt, värre än någonsin förut. Bakom ljudet hördes något annat: ett upprört vrålande. Vi blev livrädda och gömde oss i garderoben, och jag ropade på pappa. När han kom springande sade mina vänner snyftande att de ville bli hemkörda till sig. Jag lämnades ensam i mitt sovrum medan han körde iväg med mina vänner. Jag satt där, kände hans närvaro bara någon decimeter bort, på andra sidan väggen. Det var som att jag såg honom frustrerat vanka av och an på andra sidan, och jag var så rädd att jag satt kvar i garderoben. Utanför dörren hörde jag honom börja klösa i väggen igen.

Det var då jag insåg vad han höll på med: det var ett försök att gräva sig genom väggen och in i mitt rum. Jag snyftade hejdlöst vid bara tanken, och hörde samtidigt klösandet sluta och övergå i bankningar i väggen. Det slutade inte förrän pappas billjus lyste upp mitt rum. Jag satt där och grät tyst tills han kom in, öppnade garderobsdörren och tittade medlidande på mig.

“Den är fortfarande kvar i väggarna, pappa”, ropade jag.

Han nickade, kramade om mig, och bankade i väggen. “Tyst där inne, annars får du med mig att göra!”

Sedan satt han där med mig och lät mig gråta ut, och sade att det var okej om jag ville sova på soffan den natten. Ibland trodde jag att han trodde det bara försiggick i mitt huvud. Ibland var jag säker på att han också hörde det. Han måste ha hört det: mumlandet, knackandet och rispandet i väggen som jag hade levt så nära i hela mitt liv måste han helt enkelt också ha märkt. Det var ju på riktigt. Och om han inte trodde mig var han bra på att låtsas att han gjorde det. Jag kände mig tokig i ovissheten om han tog mig på allvar eller inte. Han kanske bara spelade med. Jag antar att jag aldrig förstod min pappa överhuvudtaget.

En kväll när jag var 16 år gammal vaknade jag av ett genomträngande skrik. Det var så högt, så gällt och så skärande att jag skrek till själv, av ren skräck. Det slutade på en gång, abrupt, och sedan ögonblicket därefter kom pappa in i mitt rum.

“Du hörde det!”, ropade jag med en röst som inte bar sig. “Du måste ha hört det? Hur kan du inte ha hört det?”

“Älskling lilla”, sade han och satte sig på min sängs fotända. Hans hår stod på ända och han såg frånvarande ut med sina blodsprängda ögon. “Klart jag hörde det, men det var bara en uggla. Jag och mamma har sett ganska många på sistone, de har bosatt sig här i–”

“Nej pappa, lyssna själv. Lyssna på väggarna.”

“Älskling…”

“Snälla pappa, lyssna.”

Han suckade men nickade, och vi satt där i tystnad och lyssnade ett tag. Jag var tvungen att berätta för honom om vad som pågick. Vi var i fara, och han behövde känna till det. Men det kom inga fler ljud från väggen den natten.

Det var det sista jag hörde av monstret på ett bra tag, faktiskt. Väggen började, för första gången i mitt liv, kännas tom. Kanske var den det, eller så hade monstret återkallats till helvetet, vem vet. Men hur som helst anade jag att det skulle komma tillbaka.

Märkligt nog reagerade jag inte när det gjorde det. Efter 16 år av att höra honom hade det blivit som bakgrundsljud, lika igenkännlig och omöjlig att återupptäcka på nytt som ens eget ansikte i spegeln. Det tog så lång tid för mig att inse att han var tillbaka att jag inte ens kan peka ut exakt när det hade börjat igen. Jag tror att det var det som till slut blev vårt fall, vår undergång. Ljuden var så självklara för mig, att de inte utgjorde de varningar de borde ha utgjort. När jag till slut förstod vad det var jag hade hört hela tiden kände jag mig nästan – även om jag skäms för att erkänna det – lättad.

Nu när de var tillbaka utspelade de sig precis som de hade förut. Först, stönanden, sedan, lätta små knackningar följda av bankanden, och till slut: klösandet, det eviga klösandet. Jag hade berättat för pappa om det, om hur monstret klöste och hur jag var rädd att det försökte ta sig in i mitt rum, men då skrattade han. Det var en decimeter stål och trä i den väggen, och ingenting, varken möss, grävlingar, vildkatter eller ens spöken kunde ta sig igenom det. Det borde han ju veta – han som hade byggt huset själv. Dessutom skulle han alltid finnas där för att skydda mig, försäkrade han. Det skulle visa sig att han hade fel.

Eftersom jag då skulle flytta hemifrån inom ett år insåg jag att jag inte hade några andra val än att stå ut. Och efter 16 år med monstret, vad kunde ytterligare tolv månader betyda? Jag blev lakonisk, obrydd och känslokall. Jag ignorerade oljuden, utom när jag då och då faktiskt bankade tillbaka. Jag tänkte logiskt för att förjaga skräcken: vad det än var så kunde det tydligen inte ta sig igenom väggen, för annars hade det gjort det för många år sedan. Och det var nog dess största sorg, för jag kände på mig att mer än någonting ville det ut. Det skulle visa sig att jag hade rätt.

Natten som dörren öppnades är fortfarande ett av de starkaste minnen jag har. Jag var hemma hos en kompis när mamma ringde, och sade åt mig att komma hem omedelbart. Det var i sig ovanligt: mamma brukade knappt ens låtsas om att jag fanns, och ännu mindre ringa mig.

Jag körde den knappa milen hem, men hade svårt att ta mig hela vägen fram. Paniken bubblade upp när jag närmade mig och polisbilarna blev fler och fler, och blandades upp av sändningsbilar från tevekanaler och och insatsstyrkans stora truckar. Jag parkerade och gick den med tårarna rullande ner längs kinderna sista biten, tills jag insåg att mitt hus mycket riktigt var centrum för uppmärksamheten. Jag hade egentligen förstått det hela tiden. Nu visste jag. Pappa måste ha dött. Det hade till slut tagit sig ut och dödat pappa.

Jag sprang, och struntade i alla de som försökte stoppa mig. Jag sprang mellan bilar och folksamlingar, under avspärrningarna och in genom min ytterdörr. Där var det. Garderobsdörren mittemot vardagsrummet, precis bredvid dörren till mitt rum, stod öppen. Alla jackor och tröjor hade rivits ut och vad de tidigare dolt låg nu synligt: ännu en dörr inuti garderoben. Hur det kunde komma sig förstår jag inte, men ingen stoppade mig. Jag snubblade in i garderoben, genom lönndörren och ut i rummet bakom väggen, rummet jag alltid visste hade funnits. Men det rummet var inte vad jag trodde det hade varit.

I tidningarna kallades pappa “Slaktaren på Stockholmsgatan”. Enligt vad jag såg där inne passade det honom väl. Det fanns knivar, mängder av knivar, i alla olika tänkbara sorter. På en vägg fanns verktyg i stål upphängda. De enda jag kände igen var de jag hade sett i historieböcker. På andra väggen hängde fyra par handbojor, kedjor som satt fast i väggen och rullar med isoleringstejp. Mitt i rummet fanns ett bord som var täckt av intorkat blod. Vid bordets ena kortsida stod en pall.

Men det värsta av allt var väggen som vätte mot mitt rum. Varenda centimeter var täckt av ristningar. De föreställde inte sataniska symboler, som jag hade trott, utan ord. Det stod saker där.

Jacob, jag älskar dig. Diana Hobb.

Hälsa pappa att jag förlåter honom. Brian Woodlin.

Tara, jag är så ledsen. Michael.

Säg åt mina döttrar att de betydde allt för mig. Angela Waterstone.

Enligt förundersökningen fanns det över 60 sådana meddelanden. Jag har läst varenda ett. De hemsöker mig varje dag och varje natt. I åratal plågade de mig, och när jag trodde jag skulle komma undan blev det ännu värre.

Nu lever jag inskriven på ett sjukhus, men klösandet hör jag fortfarande. Varje gång jag blundar hör jag det. Jag har inte riktigt sovit på snart ett år. Man säger mig att om jag inte lyckas sova snart så kommer jag dö. På dagarna följer jag rättegången mot pappa, och på nätterna stirrar jag på väggarna. Ingen av medicinerna fungerar, men ändå tar jag dem. Och även om jag tillbringar hela nätterna med att försöka så lyckas jag aldrig somna. Jag hör alltid klösandet. Jag kommer aldrig sluta höra det.

Signaturmelodi

Ni har hört “Monstret på Stockholmsgatan 423”, skriven av C. K. Walker och uppläst av mig. Och därmed har Creepypodden tagit slut för den här veckan. Har du hittat en bra creepypasta, som du tror skulle göra sig fint uppläst i Creepypodden? Skicka den eller för all del gärna också en egen historia i ett mejl till creepypodden@sr.se – jag ser fram mot att läsa det.

Ni har lyssnat på Creepypodden i P3 med mig Jack Werner. Creepypodden produceras av Ludvig Josephson, som också gör musiken. Ni hittar oss på sociala medier under namnet Creepypodden i P3, på Facebook och på Instagram. Och som vanligt:

Tack för att ni har lyssnat.