Avsnitt 119: Familj, del 1

Vi bor uppe i dom norrländska skogarna i en norrländsk småstad, jag själv, min sambo och våra tre barn. För cirka ett år sedan köpte vi vårt hus i en by strax utanför staden, cirka 10 minuter från centrum med bil. Det är min mors hemby och fram till för bara något år sedan bodde mina morföräldrar i huset intill där vi nu bor så det känns väldigt hemtrevligt för min del.

Som med dom flesta äldre hus som genomgår ett generationsskifte så har detta inneburit en hel del renoveringsarbete, eller ja, vi har mer eller mindre byggt om allt invändigt.

När man renoverar, i synnerhet när man gör det mesta av jobbet själv så måste man dokumentera arbetet med hjälp av en hel del bilder, och detta har influerat vår äldre dotter E, som är tre år gammal.

Hon har fått ärva min gamla iPhone, och använder den som en ”surfplatta”. Det vill säga, hon har inget sim-kort i den men tittar på Youtube, spelar barnspel och gör annat som små barn gör via den trådlösa uppkopplingen.

Det som även skett är att hon ganska tidigt upptäckte telefonens kamerafunktion, och det har lett till en hel del skojiga selfies ur mycket osmickrande vinklar. Jag tror jag har fått hundratals om inte närmare ett tusental bilder synkade till min egen telefon över via iCloud föreställande en panna med ett par ögon längst ner eller en lång serie bilder på hennes egna fötter som är tagna i början när hon just fått telefonen. Allt efter tiden gått så har hon emellertid blivit duktigare och duktigare på att ta bilder.

Eftersom jag själv gått runt och dokumenterat allt vi gjort och håller på att göra med husrenoveringen så har hon tagit lärdom av detta och själv börjat dokumentera saker. Det dyker bland annat upp bilder på katten, bilder på när lillasyster T springer runt och bär på en boll och en lång serie bilder på en fluga som förgäves försöker pressa sig själv ut genom rutan på ett tvåglasfönster och så även bilder på mer eller mindre hela våran flytt när vi flyttade in i ”nya huset” strax efter nyår.

På senare tid så har hon däremot börjat med en lite olustig grej. Eller olustig och olustig, det beror lite på hur man ser på saken.

Hon har börjat fotografera oss när vi ligger och sover. Både på avstånd och med närbilder på våra ansikten.

Hon smyger upp på nätterna och knäpper bilder på oss när vi sover fridfullt i våra sängar, helt ovetandes om att hon är vaken.

Jag har inte sagt någonting om detta till min sambo då jag vet att hon är lite mörkrädd och säkert skulle tycka det var aningen skrämmande att vår dotter smyger runt i huset på nätterna som nån läskig gast plockad ur någon gammal skräckfilm. Men häromdagen såg jag något som faktiskt fått mig själv att sova lite sämre. Något jag kanske måste ta upp med min sambo.

Jag satt som vanligt och gick igenom den senaste skörden av bilder i min mobil ur iCloudflödet för att rensa bort de onödiga struntbilderna som hon tagit, när håret plötsligt restes i nacken på mig.

Vi bor inte så jättelångt ifrån norra polcirkeln vilket innebär att under högsommaren så har vi midnattssol. Det har börjat bli ljusare här nu på nätterna, och detta har gjort bilderna hon tar på natten väldigt mycket mer detaljerade.

Jag ska försöka förklara.

Först så var det en bild på sonen i hans säng, sedan en närbild på sambons ansikte, och sedan… Sedan då var det den sista bilden, den som är tagen genom dörröppningen från hallen in mot vårt sovrum. Där ligger jag och min sambo i vår säng och sover, och med sina små ansikten upplysta och tydliga i morgonsolens starka strålar ligger våra två flickor mellan oss och sover så tryggt. Både T och E.

Om E låg och sov bredvid oss den natten… Vem är det då som tar bilder på oss när vi sover?

Signaturmelodi

Du lyssnar på Creepypodden med mig Jack Werner, och du har precis hört lyssnarhistorien “Vår dotter, fotografen”, inskickad av Cristian och uppläst av Måns Hirschfeldt.

Det här är ett av två två avsnitt som tillsammans syftar till att belysa båda delar av en familj: dess föräldrar, och dess barn. Och barn, det är ju klassisk skräckmark. Den som googlar på läskiga saker barn har sagt eller gjort, eller läskigaste filmerna eller böckerna om barn, får många träffar. För att förstå hur det brukar se ut kan ni får höra ett axplock, bara det jag hittar om jag lite snabbt skriver in några väl valda sökord.

Vi har tweeten från en kille som berättar om sin femåriga lillebror, och hur han brukade prata om sina “andra farföräldrar”. Det vill säga, de andra än de som familjen faktiskt hade. Vi brukade flina åt honom och säga att han bara hittade på, men då blev han irriterad och sade att de visst fanns, bodde i ett blått hus, och att han visste hur man åkte dit. Till slut var det någon i familjen som sade, okej, visa mig vägen dit då. De satte sig i en bil och körde iväg, och pojken visade hur de skulle åka. De körde länge – i trekvart. Till slut var de ute på en skogsväg som verkade sluta i en återvändsgränd, och precis när familjen skulle säga att det fick vara nog nu och köra hem sade pojken “där!”. Han pekade på ett blått hus en bit in bland träden, helt uppenbart övergivet sedan mycket länge.

En annan berättade om hur hon vaknade mitt i natten av att hennes två fyraåringar stod vid sängens fotända. Hon reste sig och frågade hur det var fatt. Den ena av fyraåringarna svarade då: “Du ser oss inte, mamma. Vi är inte här.”

Och på Reddit beskriver en förälder en nattning, där barnet gång på gång ropade på dem för att det var någon under sängen. Till slut fick föräldern som berättade historien nog, och sade: “Det är ingen under din säng. Sov nu!”.

Barnet svarade, plötsligt lugnare: “Nej, nu är det inte under min säng längre. Nu är han bakom dig.”

Ja, sådana här historier finns det gott om. Teorierna om varför vi blir så rädda för barn är många, men i huvudsak handlar det om att de ska vara oskyldiga, och att kontrastverkan blir så stor när istället verkar vilja illa, eller att de inte ska känna till eller förstå lika mycket som vuxna, och att man därför anar oråd när de faktiskt gör det.

Kanske finns det också en rädsla i oss alla över att barn i någon mening faktiskt är en av samhällets mest rättslösa och förtryckta grupper, ständigt styrda och kontrollerade av sina föräldrar och till och med uppfostrade, hjärntvättade om man så vill, till att bli våra kopior. Är vi nervösa över att de en dag ska kräva sin fullständiga frihet? Och om de inte får den, vad kommer på ett moraliskt plan bli våra straff?

Något ligger väl också i dem som en sorts otillgängliga vittnen: småbarn kan se eller vara med om saker utan att alltid kunna berätta om det efteråt, vilket gör dem till mysterier i sig. Det ett barn har sett är ett barn ibland dömt till att vara ensam om. Förvandla då, i en berättelse eller film, ett barn till någon med större krafter eller kapacitet än vi tror att det har, och plötsligt har du en hämningslös och impulsiv potentiell mördare där.

När barn inte faller inom ramarna vi satt upp för dem, när ett barn inte längre är oskyldigt som ett barn, då hittar vi potentialen till skräckberättelser. Och idag ska vi höra några av dem.

Lyssnaren Karl upplevelse, till exempel. Han kallar den “Jag har ett problem i livet nu”, och den läses av Michael Forsberg.

På väg hem från jobbet för drygt en månad sedan såg jag två barn stå vid vägrenen. Det var sent, jag hade gått av ett kvällsskift, och förväntade mig verkligen inte att se två ungar stå vid skogskanten. En mil från närmaste stad, flera kilometer från närmaste bostadsområde. I samma sekund som mina strålkastare lyste upp barnen sprang dom rakt ut i skogen och jag drabbade av något som kan liknas vid panik. Jag hann inte tänka efter utan stannade bilen, slog på varningsblinkers, och satte efter barnen in i skogen. Ingen tanke på vägpirater eller rånare som använde barn som lockbete.

Herregud vad mycket enklare det skulle vara om det hade varit vägpirater, och inte vad det nu är som jag stött på.

Barnen hade hittat, eller klippt upp, ett hål i viltstängslet och jag rev upp ena handen och kinden och jackan när jag följde efter dom. Det var givetvis helt mörkt ute i skogen, och mobilens ficklampa gav mig inte mycket ljus. Jag kunde höra någon försöka ta sig fram i skogen, och ljusa röster, men det var svårt för mig att höra varifrån ljuden kom. Men sextio-sjuttio meter in i skogen hann jag ikapp dom. En liten pojke och en något större flicka. Pojken hade ramlat i mörkret och satt och höll sig om knät. Båda var blonda och söta och flickan hade en rosa tunn mössa med ett litet tecknat pälsdjur på. Jag frågade:

”Hörni, vad gör ni här ute? Klockan är jättesent.”

Flickan närmade sig mig utan att svara, pojken såg inte ens åt mig, utan blängde bara på flickan gjorde.

”Vi skulle vilja få skjuts hem”, sa hon när hon stod knappt en armslängd ifrån mig, hon stirrade mig stint i ögonen.

”Men varför sprang ni? Vart bor ni då? Bor ni nära här?”

Hon svarade inte på min fråga, utan upprepade bara sin lugnt och stillsamt:

”Får vi följa med dig?”

Jag förklarade för henne att dom inte alls fick åka med mig, men jag kunde följa med dom upp till vägen, där säkert deras föräldrar väntade och letade efter dom. Hon nickade och dom började följa med mig tillbaka mot vägen. Men när vi nådde hålet i viltstängslet och jag vek upp nätet så dom skulle slippa riva sig så var dom borta. Helt borta. Jag var säker på att jag hade hört dom gå bakom mig hela vägen, men nu fanns det ingen där.

Jag visste inte alls vad jag skulle göra, så jag gick till bilen, ringde polisen och förklarade att två barn sprang runt i skogen, och sen åkte jag hem. Förmiddagen därpå ringde polisen och berättade att dom hade hittat platsen med hålet i viltstängslet, hittat mina och barnens skoavtryck i snön och leran, men inte barnen. Om det skulle dyka upp några efterlysningar efter två barn skulle dom kontakta mig igen, för att se om jag kunde hjälpa till och identifiera dom.

En vecka senare, alltså för ungefär tre veckor sen, stod jag i köket och lagade middag åt mig och min sambos dotter. Hon är nio år och var ute och lekte på gården. Vi bor på bottenvåningen så jag kunde se henne leka vid gungorna tillsammans med andra barn från gården.

När maten nästan var klar ropade jag till henne att det var dags att komma in, och svettig kom hon springande till mig vid altandörren. Med andan i halsen frågade hon mig om två kompisar fick komma in och vänta medan vi åt, så skulle dom tre leka sen. Jag sa att det var helt okej om jag fick prata med deras föräldrar först. Dom ville inte det sa hon, men jag förklarade att om dom ska leka så måste jag prata med föräldrarna och höra att det är okej för dom.

”Då får du följa med ut och säga det” sa hon, och jag stängde av ugnen och följde med ut. När vi närmade oss lekplatsen såg jag dom igen, dom hade samma kläder som veckan innan. Flickan och pojken. Min sambos dotter ropade efter dom, men så fort dom såg mig sprang dom iväg.

Medan vi åt middag var sambons dotter jätteledsen över att det inte blev någon lek, men jag lyckades som vanligt få henne på gott humör igen innan det var läggdags. Men det är mer än vad man kan säga om mig. Jag var svårt bekymrad över dom konstiga barnen.

Tre dagar senare satt jag och åt en sen frukost när jag såg dom igen, dom stod och pratade med den gamla tanten i det äldre paret som har altanen bredvid vår. Jag skyndade mig att klä på mig, men dom hade hunnit iväg innan jag hunnit ut. Jag frågade tanten vad dom pratat om:

”Dom undrade bara vad ni hette”, sa hon.
”Vad svarade du då?”, undrade jag.
”Jag sa bara att ni hette Kalle och Anette, och att flickan eran heter Wilda.”
”Sa dom vad dom hette eller bor?” frågade jag.
”Nej.”

Det var då dom två barnen började oroa mig på riktigt. Jag förklarade för Wilda att träffade hon dom igen, så fick dom inte leka tillsammans. Och det lovade hon mig.

Efter det så upplevde jag det som att allting var lugnt och snart glömde jag bort dom två barnen. Men ungefär tio dagar senare skulle jag och min sambos dotter äta frukost tillsammans, när hon helt plötsligt bröt ut i tårar och berättade att hon pratat med dom två barnen igen, men att hon inte hade velat.

”Vad hände då”, frågade jag henne. Och hon förklarade:

”Dom brukar knacka på mitt fönster på nätterna, och säga åt mig att gå och väcka dig och fråga om dom får komma in. Och när jag säger nej och försöker somna om så står dom kvar jättelänge utanför fönstret och knackar och säger ’väck Kalle och fråga om vi får komma in’.” Jag gick ut och kollade utanför hennes fönster och såg massor av små skoavtryck, och handavtryck på fönstret.

Nu sover Wilda inne hos mig och min sambo i vår säng. Polisen eller hyresvärden kan inte göra någonting. Och varje morgon är det fler och fler små skoavtryck i jorden runt vår lägenhet.

Ni har hört lyssnaren Karl berättelse “Jag har ett problem i livet nu”, uppläst av Michael Forsberg.

Sist men inte minst ska vi höra en berättelse som publicerades på Reddits underforum Nosleep, om ett barndomsminne som plötsligt kommer att hemsöka en ung man. Historien heter “Huset på fältet”, är skriven av Redditanvändaren Elias_Witherow, och den är översatt av lyssnaren Emilia och redigerad av mig. Den läses av Ludvig Josephson.

The House In The Field from nosleep

Det började när jag var sju. Det är tjugo år sedan nu. Som barn var jag nyfiken, jämt och ständigt ute för att utforska familjens ägor. Jag vandrade ut i skogen och över de gräsbevuxna slätterna. Jag samlade stenar, plaskade runt i åarna jag upptäckte, ensam för det mesta. Jag behövde inget sällskap. Eller så var det kanske bara för att jag var van att vara ensam.

Mina föräldrar ägde en gård på en stor spretande landplätt som sträckte ut sig miltals i varje väderstreck. Det var en vacker plats. Jag kommer aldrig glömma hur det såg ut när solens strålar föll över de mintgröna majsstjälkarna som ramade in vår bakgård och fick de att gnistra i sina färger. Pappa slet hårt hela dagarna med att sköta och skörda grödorna med hjälp av några drängar på gården. Min mamma tog hand om huset och gjorde de regelbundna turerna in till stan för att fylla på det nödvändigaste. De utgjorde ett bra team, och de älskade varandra. De hade byggt ett liv de trivdes med, de var beroende av varandra och de visste det.

Grannfamiljen hade en son i min ålder som hette Thomas. Under skolterminerna så brukade min mamma eller någon av grannföräldrarna köra mig och Thomas in till skolan i stan. Thomas var min enda riktiga vän, men under somrarna träffades vi inte så mycket. Trots att hans föräldrars gård bara låg några mil nedåt vägen från oss sett höll gårdssysslorna både vår och hans familj strängt upptagen. Men ibland brukade våra familjer ses och äta en stor middag tillsammans, medan jag och Thomas snabbt glufsade i oss maten för att sedan kunna springa ut och leka.

Jag var lycklig då, som jag minns det. Nöjd med mitt liv. Jag minns inte att jag någonsin kände mig isolerad eller ensam. Mina föräldrar behandlade mig väl och i de vidsträckta områdena jag var fri att upptäcka fanns alltid något nytt att göra.

Vårt hus låg vid en gammal grusväg, många mil inte bara från närmsta stad utan från allt. Bakom huset låg majsfälten, rader och åter oändliga rader med stjälkar som sträckte sig mot horisonten. Det är åtminstone så jag minns det. När jag gick in bland dem för att hitta och hämta pappa till middagen blev jag ofta rädd att gå vilse i den gröna labyrinten. De täta stjälkarna sträckte sig långt ovanför mitt huvud.

Framför huset spred en vidsträckt grässlätt ut sig. Den var enorm, minst trettio hektar, och långt borta i horisonten tog den djupa skogen vid. Den skogen älskade jag att vandra i. Somrarna tillbringade jag till största delen med att söka mig djupare och djupare in i skogens kådiga innanmäte.

Men min historia handlar inte om skogen. Den handlar inte om majsfälten. Den handlar om huset som plötsligt dök upp på fältet på andra sidan vägen.

Jag var sju år gammal, och en dag stod det plötsligt bara där. Jag minns hur jag upptäckte det. Det var en varm junikväll, och jag hade gått och lagt mig efter en lång dag. Värmen hade gjort mig dåsig, men när sömnen äntligen kom så varade den inte länge. Jag vaknade mitt i natten av att jag så torr i halsen efter att ha inandats den tjocka varma luften att jag knappt kunde andas. Jag steg upp för att hämta ett glas vatten och gick förbi mitt sovrumsfönster, och det var då jag såg det första gången.

Det första som slog mig var att det var så högt. En våning, två, och till och med tre, ovanpå vilka taket sträckte sig mot den stjärnbeströdda himlen. Det var det största huset jag någonsin sett. Jag höll tag om fönsterblecket och pressade näsan mot rutan medan jag tog in dess hemlighetsfulla utstrålning.

Det låg på andra sidan grusvägen från vårt hus sett, bara ett par hundra meter från verandan. Det var målat i en mörkt färg, mörkgrönt, som jag såg morgonen därpå, och det såg väl omhändertaget ut. De mörka fönstren ramades in av gräsliga smutsgula fönsterluckor som såg mögliga ut i månskenet. Huset hade ingen veranda, bara en enkel ful dörr i samma färg som fönsterluckorna.

Jag stirrade på huset och kände hjärtat bulta inför åsynen av detta nya mysterium. Under morgondagen skulle jag utforska det, tänkte jag, och kände hjärtat bulta av spänning och upphetsning. Det tog några minuter för mig att inse att jag såklart inte bara kunde knalla in där. Någon ägde ju huset. Någon bodde där. Jag blev besviken, men tänkte att jag åtminstone kanske kunde gå och knacka på iallafall. Jag minns hur gärna jag ville springa och väcka mina föräldrar för att berätta för dem vad jag hade sett. Ingeting hade hittills slagit mig som läskigt eller avvikande, utan bara fascinerande. Det var bara något nytt kul som hade inträffat.

Till slut kom jag ihåg att jag var törstig, gick och hämtade ett glas vatten och återvände – efter att ha tagit en sista titt på huset – till sängen. I huvuet snurrade tankarna. Det tog en stund att somna igen.

Morgonen därpå kastade jag mig ur sängen. Solen, som knappt hade gått upp än, färgade himlen lila och ljust rosa med sina översta strålar. Det första jag gjorde var att springa fram till fönstret för att försäkra mig om att jag inte hade drömt ihop hela saken. Det hade jag inte. Huset stod kvar. Mörkt och orörligt.

Jag rusade ut i köket och sprang nästan omkull pappa, så exalterad var jag över att få visa huset för honom och mamma. Det kändes som jag själv hade gjort en stor upptäckt, som om jag på något sätt själv var ansvarig för att det var där. Efter att pappa muttrat åt mig att lugna ner mig, irriterad över att jag var så hispig så tidigt på morgonen, så frågade jag honom om han hade sett huset. Han tittade oförstående på mig, så jag drog med honom ut på verandan. Jag slängde upp dörren och pekade upphetsat på huset.

Pappa stannade i dörröppningen. Han studerade fältet med ett förvirrat ansiktsuttryck. Efter att ha kastat en lite orolig blick ned på mig tittade han ut på fältet igen. Så kliade han sig i skäggstubben, sade åt mig att gå in i köket och äta frukost och att jag skulle sluta fåna mig. Och om jag ändå hade så pass mycket energi så kunde jag väl hälpa honom med arbetet ute på fälten idag, tillade han.

Först trodde jag han låtsades. Att det var som när jag sett eller hört något han tyckte jag var för liten för, när han bara brukade avfärda mig och säga åt mig att inte tänka mer på det. Men långsamt gick det upp för mig att det var annorlunda den här gången. Att han faktiskt inte kunde se huset.

Jag förstod ingenting. Det var ju precis där! Jag pekade på huset och sade att jag sett det inatt, och att det måste ha byggts nyligen, men det var inte till någon nytta. Det var som att han var blind inför huset.

Jag blev allt mer frustrerad, men också förvirrad. Jag förstod inte varför inte pappa kunde se något som var så uppenbart. Jag kände ett desperat behov av att han skulle erkänna mitt fynd, men vad jag än sade och gjorde så var det hopplöst.

Istället blev jag dömd till en arbetsdag ute på majsfälten. Strax efter frukost kom tre av drängarna till gården och vi gav oss ut för att påbörja dagens jobb. Om de såg huset, så var det iallafall ingenting de gav sken av. Jag frågade till och med en av dem, Lasse, han som hade arbetat med pappa längst. Jag undrade försiktigt om han hade sett något konstigt när han kom. Han rufsade mig i håret och svarade att det enda konstiga han hade lagt märke till vara att jag var vaken så tidigt. Jag fnyste, och inuti mig växte frustrationen över att ingen annan såg samma sak som jag.

Jag tänkte inte på något annat än huset under hela dagen. Där låg det ju, så tyst och stilla i det höga gräset. Dess tre våningar tycktes tigga om att bli utforskade. Jag ville berätta för Thomas att jag såg det, men jag fick aldrig chansen: hela den dagen gick åt arbetet. Han skulle tro mig, det visste jag. Han skulle se det. Jag bara visste att han skulle det. Thomas var som jag, äventyrlig, nyfiken och lekfull, och jag visste att han skulle vilja höra allt om huset nästa gång vi lekte med varann. Kanske till och med snoka omkring lite… Det hade en sådan mystisk aura att jag nästan kände mig fysiskt dragen till det. Jag kunde inte se det från där jag stod bland de höga majsstälkarna men dess närvaro kändes så stark att jag hela tiden visste exakt var det befann sig.

Solen drog sig över himlen, timme efter timme gick, och till slut sade pappa att det var dags att avsluta arbetsdagen. Vi gick tillbaka till huset tillsammans, medan han och drängarna samtalade om hur morgondagen skulle läggas upp, när de skulle samlas och vad de skulle göra då.

De travade med trötta steg uppför altantrappan på baksidan av huset och möttes av mamma som kom ut med några kalla öl i handen. Hon togs emot med stora leenden. Jag vände om med händerna i fickorna, sparkade på en sten i gruset och gick iväg runt hörnet för att ta en till titt på det gröna huset med de gula fönsterluckorna. Så snart jag kommit runt hörnet tvärstannade jag.

Huset var borta.

Jag gnuggade mig i ögonen, övertygad om att det var en synvilla. När jag tittade upp igen var fältet fortfarande tomt, och bara det forsande ljudet av gräset när prasslade i vinden hördes. Jag snurrade runt på stället och tittade mig omkring. Hade jag misstagit mig på var huset stod? Jag spejade bort mot trädgränsen vid skogen men kunde inte hitta något som stack ut. Det enda jag såg var majsfälten framför mig, och det höga gräset framför mig.

Jag sparkade igen i den torra jorden. Nu skulle Thomas aldrig tro mig. Och jag som så gärna hade velat visa honom, eller bara visa någon vad jag var så säker på att jag hade sett. Det enda jag önskade var att någon skulle erkänna att det jag sett så klart tydligt existerade. Högt för mig själv sade jag den enda svordomen jag kunde, såvitt jag minns för första gången i livet. Efteråt såg jag mig nervöst omkring för att vara säker på att mamma inte hade hört. Jag anade hennes röst på avstånd, insåg att hon fortfarande befann sig på altanen på baksidan och andades ut. Sedan svor jag högt för mig själv igen igen, lite spänd över hur tuff jag kände mig.

Sedan återkom känslan av uppgivenhet, och med en djup suck körde jag händerna i byxfickorna och stirrade upp i kvällshimlen. En annalkande storm anades i väster, med höga, mörka moln ovanför området där Thomas och hans familj bodde. Åskan hördes på avstånd och luften darrade av elektricitet.

Senare den kvällen nådde stormen fram till vårt hus. Regnet hamrade mot väggarna och blixtarna klöv himlen, snabbt följda av kraftig åska. Jag satt i sängen och kände mig lite rädd och överlade med mig sjäv om jag skulle gå in till mina föräldrar. Pappa låg säkert redan och snarkade men mamma var kanske vaken. Till slut valde jag att stanna kvar i min egen säng. Jag var trots allt sju år gammal nu.

När ännu en omskakande åskknall hördes så gled jag ur sängen och fram till fönstret, driven av skräckblandad förtjusning och en lust att se det skådespel som skrämde mig. Pappa brukade alltid säga att verkligt modiga människor står upp mot det som egentligen får dem att vilja vända om och fly. Så jag ställde mig framför fönstret, tog ett fast grepp om fönsterbrädan, och tittade ut så rakryggat jag kunde

Vinden ylade och fick huset att skaka. Regnet som slog mot taket lät som galloperande hovar mot plåten. En ny blixt kom och lyste upp landskapet, fick mig att blinka till och sedan stirra ut i mörkret. I mörkret såg jag tydligt skepnaden mot skogen. Huset var tillbaka.

Jag lutade mig fram mot fönsterrutan och skuggade den med händerna för att kunna se genom mörkret och regnet. Jag urskiljde dess konturer, den svarta fyrkanten utskuren i natthimlen, och jag väntade på ännu en blixt. Min hjärta slog hårt i bröstet och upphetsningen bubblade i mig. Jag visste väl att jag inte hade inbillat mig! Där var det ju. Jag ville så gärna gå och väcka mamma och pappa för att högt förkunna att jag inte hade haft fel, att där faktiskt fanns ett hus på andra sidan vägen. Men tanken på hur irriterad pappa hade blivit om jag väckte honom mitt i natten fick mig att stanna i mitt rum.

Efter några plågsamt långa minuter kom en ny blixt och jag fokuserade blicken på huset sekunden som det lystes upp.

Dess ytterdörr stod vidöppen.

Det var nytt. Förut hade dörren varit stängd. Jag anade att något var fel, att vanligt folk inte låter ytterdörren stå vidöppen mitt i en rasande storm. Ändå var den det. Regnet piskade in i mörkret innanför dörren, och jag såg hur gräset framför huset slets i vinden. Det måste vara riktigt ruggigt där inne när vädret är så här illa, tänkte jag.

Jag svalde hårt, plötsigt medveten om varenda skugga i mitt rum. Jag drog mig närmare fönsterblecket och väntade på fler blixtar. Några sekunder senare kom de, och de lyste upp huset ännu en gång.

Någon stod i dörröppningen.

Regnet gjorde skepnaden svår att urskilja, men jag kunde se att den var mänsklig, att det var en vuxen människa, och att den tycktes vara färgglatt klädd. Figuren såg ut som en röra av färger i stormen.

Jag hickade till och kastade mig iväg från fönstret och ner i sängen. Pappas ord om modiga människor ekade i huvudet på mig, men jag struntade i dem och kröp långt ner under täcket. Där låg jag och darrade, och kunde inte skaka av mig känslan av att ha sett något jag inte borde ha sett.

Nästa morgon var huset borta igen. Det gjorde mig till viss del lättad, för det gav mig en stund att bearbeta vad jag hade sett. I mitt huvud spelade jag upp scenen om och om igen, och med fantasin försåg jag den mänskliga suddiga gestalten med allt fler detaljer. Oavsett vilka bilder jag lyckades frammana försvann de varje gång när jag slogs av hur tydligt min verkliga minnesbild var. Jag hade verkligen sett något, men hade ingen aning om vad.

Vid frukosten lyssnade jag på när mamma och pappa pratade igenom dagens planer. Sist vände sig mamma till mig och berättade med ett leende att vi skulle ha Hanssons över på middag. Hurra! Jag skulle äntligen få berätta om huset för Thomas. Jag blev överlycklig och glömde allt obehag från natten, och glufsade i mig resten av frukosten i ett par tuggor.

Pappa sade att han inte behövde någon hjälp idag, så efter att ha plockat undan och diskat efter mig så sprang jag ut genom dörren och bort mot skogen. Med det mystiska huset borta så kändes det precis som vilken underbar sommardag som helst, full av den tidiga morgonens alla möjligheter. Skulle jag gå och bada? Bygga ett fort? Kanske kunde Thomas och jag leka upptäckresande när han kom.

Sjungande för mig själv sprang jag mot trädgränsen. När jag sprang förbi platsen där det mystiska gröna huset hade stått undrade jag vad som skulle hända om det plötsligt uppenbarade sig då jag sprang genom det. Skulle jag som genom ett trollslag plötsligt befinna mig inuti huset? Eller skulle jag kastas högt upp i luften, som om det dök upp nerifrån marken? Jag kände mig plötsligt nervös och sprang lite fortare över plätten där det hade stått.

Dagen gick snabbt, fylld av lekar och sommarvärme. Mest plaskade jag runt i åarna, samlade stenar och låtsades att jag slogs mot banditer. Det är dagar som den som format mina starkaste minnesbilder av barndomen. Allt var perfekt och äventyrligt och gränslöst.

I den växande hettan, upptagen av de intensiva lekarna, glömde jag bort huset. Solen gick upp i zenit, kastade knappt några skuggor alls, och började sedan sjunka långsamt ned mot horisonten där ljuset bildade en kaskad av vackra färger. Som smälta godisklubbor. Jag hade inte ens tänkt på hur sent det var och hur hunglig jag blivit förrän då, så jag kastade stenarna jag höll i och började vandra tillbaka hemåt.

Med hjälp av solen försökte jag avgöra vad klockan var, men misslyckades. Av min mages kurrande att döma var det middagstid sedan länge. Jag undrade om Thomas och hans föräldrar hade kommit ännu, och hoppades att de inte varit där länge så jag hade missat värdefull tid med honom.

Jag gick förbi de sista träden och ut på ängen, och tänkte springa resten av vägen. Istället stannade jag tvärt upp.

Huset var tillbaka. Men något var annorlunda. Det var vänt mot mig.

Det var så stort att det skymde sikten över mitt eget hus, långt där borta bakom ängen. Jag drog efter andan, och kände hur det blev kallt i maggropen. Det här var fel. Huset skulle vara vänt mot vårt hus, inte ifrån det. Ytterdörren jag hade sett vidöppen från mitt sovrumsfönster vätte nu mot mig. Hur hade det här gått till? Jag svalde hårt, och försökte se in genom de svarta, tomma fönstren. Sökte efter tecken på liv. Sökte efter tecken på den där saken jag hade sett under stormen. Men jag såg inte en rörelse.

Jag började gå åt sidan, för att ta mig runt huset i en vid cirkel med ögonen ständigt fästa på ytterdörren. Ständigt förberedd på att den vilken sekund som helst skulle slås upp, någon varelse skulle komma rusande mot mig och jag skulle behöva fly för mitt liv. Men ingenting hände. Ingenting rörde sig. När jag kommit halvvägs runt huset började jag rusa hemåt. Jag sprang genom det knähöga gräset, över den mjuka jorden, med blicken fäst vid min egen veranda.

Flämtande, med lungorna fulla av den friska kvällsluften, tog jag de sista stegen upp för verandans trappa. Jag vände mig om och ramlade nästan omkull.

Huset var nu vänt mot mig.

Jag flämtade högt. Det kändes som att någonting när som helst skulle hända nu. Huset hade förvandlats i mina ögon, från en statisk plats till ett levande väsen. Det kändes som att det tittade på mig, och som att det skulle resa sig ur jorden och kliva fram till mig. Jag förstod inte hur det fungerade, varför det kom och gick, men jag hade börjat få känslan av att det var hotfullt.

En doftpust inifrån köket påminde mig om hur hungrig jag var. Jag vände mig om efter en sista blick på huset, gick in och möttes av varma dofter som fick det att vattnas i munnen på mig. Inifrån köket hördes mullrande skrattsalvor. Efter att ha stått och vägt en sekund gick jag in i matsalen, där mamma dukade upp och hälsade mig med att jag minsann låtit Thomas vänta länge nu. Han kom in från vardagsrummet och sade hej, och jag hälsade snabbt men artigt på hans föräldrar. De nickade åt mig och återupptog sedan sitt samtal med mina föräldrar.

Jag vinkade på Thomas att han skulle följa med in i badrummet, för jag behövde tvätta av mig. Han kunde inte sluta prata om det fort han byggt i skogen, och jag berättade om det fort jag också byggt. Vi enades om att vi hoppades att han skulle få sova över här inatt.

Sedan, medan jag torkade mina händer, så drog jag ett djupt andetag och frågade honom med låg röst, så det skulle låta så spännande som möjligt, om han hade lagt märke till något särskilt på väg hem till oss. Han tittade förvirrat men nyfiken på mig. Utan ett ord ledde jag honom ut genom hallen och fram till ytterdörren. Sedan pekade jag under tystnad på det gröna huset med de gula fönsterluckorna, och inväntade hans reaktion.

Han skrattade till och undrade hur han hade kunnat missa det. Sedan frågade han när det hade byggts.

Jag pustade ut, stängde ytterdörren bakom oss och gick ut på verandan med honom. Sedan berättade jag för honom om hur märkligt huset på fältet var. Hans ögon blev stora. Ju mer jag pratade desto längre ner föll hans haka.

Hade jag utforskat huset än, eller snokat runt för att se om jag kunde ta mig in, undrade han. Jag skakade på huvudet och sade att det inte var säkert, att det kändes som att det var något fel på huset. Mina föräldrar kunde inte se det, men någonting där inne hade tittat på mig under stormnatten. Han blev bara än mer sugen på att undersöka huset.

Jag försökte övertala honom att låta bli, men då ropade pappa åt mig att komma och hjälpa till att duka. Med ett stön lydde jag, och vi bordlade tills vidare samtalet om huset. Thomas hjälpte mig att fylla vattenglasen och snart satt vi alla runt bordet med en dignande måltid framför oss.

Trots att jag var hungrig så var det svårt att slita tankarna från huset och att leka med Thomas. Mamma tittade snett på mig när jag högg in utan att ha deltagit särskilt aktivt i bordsbönen, lite för glupskt i jämförelse med hur mycket arbete mamma lagt ner på maten.

Med tallriken tom kikade jag över bordet och såg att Thomas också klarat av ätandet i turbofart. Vi väntade precis lagom länge, och frågade sedan om vi fick gå från bordet. Pappa kommenterade mitt dåliga bordsskick, men viftade bort oss. Jag hörde honom knappt då jag och Thomas redan var på fötterna, på väg mot ytterdörren.

Himlen hade antagit en ton av djup blålila då solen sänkte sig bakom horisonten. Stjärnorna tändes en efter en ovanför oss som små levande ljus, och ljudet av fåglar och syrsor fyllde luften. Thomas och jag satt på trappstegen till verandan och gav oss en minut att låta maten smälta. Vi stirrade under tystnad mot det mörka huset för att se om vi kunde upptäcka minsta tecken på liv. Månen lyste upp fältet i det allt djupare mörkret och över fältet dansade eldflugorna.

Thomas ville gå och kika in genom fönstrena. Han verkade vilja demonstrera hur stursk och orädd han var. Själv skakade jag bara på huvudet, för något fel var det med det där huset. Det var bara en magkänsla, en knut i mitt inre som formades varje gång jag tänkte på den där saken som stått i dörren i stormen, men den var tillräckligt stark för att vilja hålla mig långt därifrån.

Efter att ha försökt övertala mig på en massa olika sätt så ställde sig Thomas upp och förkunnade att han helt enkelt skulle gå och titta själv. Jag sade bestämt att han inte fick det. Det var ingen bra idé. Vi måste ha en plan. Det struntade Thomas i. Han sade att jag var en stor fegis, och härmade mig som en stor kyckling. Jag skrek åt honom att sluta, men det fick mig inte att ändra mig. Vi skulle absolut inte bara gå dit, utan att ha en plan.

Med en suck slutade Thomas hoppa runt och kackla, vände sig om och gick de få trappstegen ned till gräsmattan. Han sade att jag väl slapp då, om jag verkligen inte vågade, flinade åt mig och travade iväg över gräset.

Min puls ökade. Det kändes som om jag borde stoppa honom, kanske skvallra för mamma och pappa. Men vad skulle de göra? De skulle se honom gå mot ett tomt fält, och pappa skulle bara strunta i mig.

Jag blev sittande på verandan, och följde varenda steg Thomas tog med allt större spänning och intresse. Tiden gick långsammare. När han var trettio meter från huset såg jag honom bara som en suddig fläck i det försvinnande solljuset. Han vände sig om och sade något till mig, men jag hörde inte vad.

Han vände sig om och gick ytterligare tio meter, varpå han saktade ned stegen. Jag kände mig torr i munnen. Det här var en dålig idé, en mycket mycket dålig idé, det visste jag ju. Varför hade han inte lyssnat? Jag knöt händerna och kände svetten bryta fram i handflatorna.

Nu stod han bara en bit från ytterdörren. Allt hade blivit tyst. Huset liknande en orörlig jätte, enorm framför min vän, och de gula fönsterluckorna liknade dess smutsiga, ovårdade tänder. Thomas tog ytterligare ett steg fram, och stod till höger om ytterdörren, framför ett av fönstren.

Då skymtade jag en rörelse i ett av fönstren till vänster på husets tredje våning. Det liknade lågan från ett stearinljus som med sitt mjuka ljus bröt det kompakta mörkret. Det svävade där, mitt i fönstret, och började sedan röra på sig. Jag såg ljuset flytta sig från fönster till fönster för att sedan försvinna. Skräckslaget ropade jag på Thomas att han skulle komma tillbaka, och sedan hoppade jag upp från verandan och började springa nedför gräset och ut mot fältet.

Han skulle precis titta in genom fönstret när han hörde mig. Han vände sig om och tog ett par steg mot mig, som för att försöka se tydligare vad jag gjorde. Jag korsade grusvägen och sprang in i i det höga gräset medan jag viftade med armarna för att varna honom.

Ljuset var nu på andra våningen. Det lyste flämtande medan det svävade förbi fönstren. Det kom närmare Thomas.

Mitt i det höga gräset blev jag stående, för rädd för att gå närmare huset. Istället hoppade jag upp och ned på stället med hjärtat dundrande i bröstet och med ansiktet förvridet av skräck. Thomas ropade på mig och frågade vad som var fel. Jag skrek till honom att komma tillbaka, att något var på väg mot honom, att han var i fara. Och sen svor jag åt honom. Det var det enda jag kunde komma på att göra, som kunde ge mig hans fulla uppmärksamhet.

När han hörde mig svära stannade han upp. Sedan började han slutligen springa tillbaka till mig. Jag kastade en blick över hans axel. Ljuset var borta men när han kom närmare mig såg jag det uppenbara sig på första våningen. I exakt samma fönster där Thomas skulle ha kikat in i några sekunder senare, om han hade blivit stående.

Där stannade ljuset upp. Det svävade för sig själv i mörkret. Jag kände att någonting fanns bakom det: att någonting stirra på oss inifrån det becksvarta huset. Thomas kom flåsande fram till mig och frågade vad det var som hände. Jag tog hårt tag i hans axlar och vände på honom, så han skulle få syn på ljuset. Han hann precis se det, innan huset föll i mörker igen.

Vi stod där med andan i halsen, plötsligt osäkra på vad som egentligen hade hänt. Jag frågade om han såg ljuset, och han nickade sakta. Vi förstod att det definitivt fanns något där inne. Att något hade sett oss. Jag kände mig iakttagen, som om jag stod på en scen med månens sken som en strålkastare inför vad-det-nu-var som fanns i huset.

Vi vände oss om och sprang tillbaka till mitt hus, skamset viskande om att vi nog hade gjort något som vi inte borde. Rädslan för att bli påkomna, och ångesten över att vi hade kunnat råka illa ut sköljde över mig medan vi sprang uppför verandatrappan och in genom dörren.

Jag skulle ha sagt något till mina föräldrar. Även om de inte kunde se huset så skulle jag ha gjort dem uppmärksamma på hotet det utgjorde, på något sätt. Kanske hade de märkt att jag menade allvar, och gjort någonting åt saken. Men jag sade ingenting, och det gjorde inte Thomas heller. Risken att bli bestraffade för att vi gjort något vi inte hade fått var för stor.

Matsalsbordet var nu fyllt med varma pajer. Jag och Thomas utbytte en blick som lovade komplett tystnad om det vi varit med om, och när våra föräldrar frågade varför vi var tillbaka så snart mumlade vi bara att vi lekt färdigt. Thomas mamma skojade om att vi måste ha känt doften av dessert.

Men jag hade ingen aptit. Min mage var ett virrvarr av skräck och upprymdhet, och jag kände knappt smaken av den körsbärspaj jag pliktskyldigt skyfflade in i munnen. Skulle våra föräldrar få reda på vad vi hade gjort? Skulle den som bodde i det gröna huset plötsligt knacka på dörren och berätta att vi hade varit där och snokat? Inför en obegriplig situation återgick jag till att vara nervös över det mest logiska och jordnära hotet jag kände till: det att mina föräldrar skulle bli arga på mig.

När vi hade ätit upp frågade jag mina föräldrar om Thomas fick sova över. Efter en kort diskussion mellan de vuxna gick de med på det, men konstaterade att de inte skulle ha tid att hämta honom dagen därpå. Lösningen blev till vår fördel: eftersom Thomas pappa behövde låna vår traktor, men pappa behövde använda den även dagen därpå, skulle pappa köra över både traktorn och Thomas två dagar senare. Resultatet blev att Thomas skulle få sova över i två dagar.

Vi hurrade av glädje och började hoppa omkring i huset, men då röt pappa att vi skulle lugna ner oss. Vi sprang upp till mitt rum och började göra upp planer för dagarna. Med så mycket tid till godo så bestämde vi att vi skulle ägna morgondagen till att bygga vårt gemensamma fort. Vi lade oss på magen på golvet och började skissa på det med kritor, så ivrigt att vi ibland slog huvudena i varandra. Fortet skulle bli enormt, och vi skulle använda det för att beskydda oss mot banditer och skurkar: en avancerad story om vilka vi var och vilka de var byggdes snabbt upp på pappret på golvet.

Det var så spännande, och jag var så i gasen efter all paj, att det kändes som om jag kunde spricka av glädje. Det var det som var så speciellt med dessa dagar. Sådana här minnen, som är bland de bästa jag har av min barndom, blandat så nära med helt andra sorters minnen.

Efter en stund ropade Thomas föräldrar att han skulle komma och säga hejdå. Jag låg kvar på golvet och ritade, och hörde hur han lovade att uppföra sig och lyssna på min mamma och pappa. Efter en stund reste jag mig för att hämta nya kritor, och då kastade jag förstrött en blick ut genom fönstret.

Huset var borta igen.

Det var vid midnatt jag vaknade. Jag hörde Thomas snarka i sin sovsäck på golvet, som mamma lagt fram åt honom. Han låg så ihopkrupen att jag knappt såg hans huvud genom öppningen. Jag visste inte vad som hade väckt mig. Huset låg i tystnad och jag visste att mina föräldrar sedan länge hade somnat. Trots att Thomas låg där på golvet minns jag att jag kände mig skrämd av något, som om det fanns något mer i rummet än bara oss. Jag försökte tränga genom mörkret och se in i alla hörn, in i garderoben och ut genom sovrumsdörren. I skuggorna tyckte jag att jag såg rörelser som alltid försvann när jag tittade närmare.

Jag funderade på att väcka Thomas, men han skulle säkert bara kalla mig fegis igen. Så jag försökte somna om, men kunde inte skaka av mig känslan av att vara uttittad, som om något stirrade på mig. Som om något tittade in på mig genom fönstret. Det enda som syntes där var månskenet. Inga ögon, inga ansikten pressade mot glaset, och inget flämtande ljus som svävade genom mörkret.

Så snart tanken slog mig kände jag hur det knöt sig i magen. Inte huset på ängen nu, inte när det var så tyst och mörkt överallt. Jag vågade inte vara ensam med mina tankar på det. Om jag bara tittade ut genom fönstret och försäkrade mig om att det inte var där skulle det kännas bättre, resonerade jag. Minuterna gick och jag blev allt säkrare: jag skulle inte kunna somna om om jag inte tittade ut först. Jag reste mig försiktigt ur sängen, och gick så tyst jag kunde över de knarrande golvbrädorna. En röst i mitt inre sade åt mig att låta bli, att vända om och lägga mig igen, och den blev högre för varje steg jag tog mot fönstret. Om och om igen for samma tanke genom mitt huvud: titta inte ut, titta inte ut, titta inte ut!

Väl framme vid fönstret blundade jag först. Sedan tittade jag ut.

Jag slog händerna för munnen. Mitt hjärta slog som en stånghammare i bröstet och jag kände mig plötsligt illamående. Än idag känner jag hur pulsen ökar när jag tänker på vad jag såg den där natten.

Huset var tillbaka, där det alltid hade stått. Mörkt och tyst. Dörren var öppen, men det stod ingen där. Vem som än hade stått där förra gången så var den borta, den här gången. Jag höll omedvetet andan. Jag försökte stirra in i mörkret innanför dörren, försökte se någonting där bara kolsvärta fanns att se.

Sedan hörde jag en röst säga mitt namn bakom min rygg.

Jag snodde runt i chock, tappade nästan balansen och föll halvvägs bakåt, mot väggen. Jag förstod inte att jag inte skrek, men det var som att det fastnade i halsen. I glappet mellan dörren och dörrkarmen såg jag ett öga. Månen reflekterades i det. Över dörrens kortsida såg jag först något jag trodde var en omöjligt stor insekts ben, innan jag förstod att det var en hand som kröp in över dörren. Jag kastade mig i säng, gråtande och skakande, och drog täcket över huvudet.

Utanför hörde jag dörren öppnas och Thomas röra sig på golvet. Jag kröp djupare ned under täcket. Varje cell i min kropp ville skrika men ljudet fastnade i min ihoptorkade hals. Jag hörde rörelser över golvet, en duns och sedan någonting som släpades över golvet. Svettig och skakande tog jag hårt tag i täcket, som om det skulle räcka för att hindra vad det nu var där ute från att ta sig in, och önskade att jag kunde samla kraften att skrika på mina föräldrar. Det kändes som att det blev mindre och mindre syre under täcket, som att det blev allt varmare och mer instängt. Jag lyfte oändligt försiktigt på ena hörnet av täcket och tittade ut. Den svala luften strömmade in.

Mitt rum var tomt.

Thomas var borta. Där hans sovsäck hade legat var golvet tomt.

Jag tittade ut med hela huvudet, och kände omedelbart svetten på min panna kallna. Ute i korridoren hörde jag hur något släpades över golvet, och hur Thomas mumlade i sömnen och vaknade till. Han sade något, men jag hörde bara att han lät förvirrad. Sedan blev hans röst allt gällare.

Jag satt i sängen och hoppades för allt jag var värd att mina föräldrar skulle vakna. Jag knep ihop ögonen och försökte tänka dem vakna. Vid sidan av släpandet och Thomas röst hördes steg, tunga steg i trägolvet, om än allt mer avlägsna. De vände runt hörnet, och så ner för trappan. Thomas skrek till när han slog huvudet i första trappsteget med ett dunk, och så började han gråta. Det dunkade några gånger till, och sedan tog släpandet vid nere på undervåningen. Dörrhandtaget i ytterdörren trycktes ned, vilket jag kände igen på hur det gnisslade, och dörren drogs upp.

Jag gick på darrande ben upp ur sängen och fram till fönstret. Där nere, från under verandans tak, kom en svart gestalt fram. I nattmörkret var det svårt att urskilja dess former, men jag visste vad det var. Jag visste att det var den som stått och betraktat mig i dörren i huset under stormnatten. Den hade Thomas fångad i hans egen sovsäck, drog honom ner för verandatrappan och ut på gräset. Sedan gick den iväg mot huset. Den gick så snabbt, eller så gick tiden snabbt. Jag hann knappt reagera innan den nästan var framme.

Ytterdörren slogs upp av sig själv. Mörkret inuti dörren var ogenomträngligt. Gestalten var bara några meter därifrån.

Då skrek jag till slut. Jag skrek så det rev i halsen, så det skakade i fönsterrutan. Jag hörde mina föräldrar vakna i sitt eget sovrum, samtidigt som jag såg gestalten gå in igenom dörren till det gröna huset.

Det sista jag såg av Thomas var hur förtvivlat han kämpade och vred sig inuti sovsäcken, innan den drogs in genom dörren och den stängdes bakom honom. I samma ögonblick kom pappa rusande in i mitt rum.

Pappa tog tag i mina axlar och skakade mig, han frågade vad som hade hänt, vad som var fel. Jag tittade på honom med tårarna strömmade nedför kinderna. Sedan tittade jag ut på huset på fältet. Det hade försvunnit.

Det är nu tjugo år sedan detta hände. Den natten ringde mamma och pappa Thomas föräldrar, och sedan polisen. Jag förklarade om och om igen för dem vad jag hade sett, vad som hade hänt. Ingen trodde mig. Brottsrubriceringen blev kidnappning och de kommande två månaderna gjordes grundliga undersökningar. Men huset kom aldrig tillbaka. Och inte Thomas heller. Den natten var sista gången hans föräldrar talade med oss.

Jag förträngde det. Jag kunde inte tänka på det, för det hade förstört mig. Jag har lyckats leva vidare utan att tänka på Thomas och på huset på fältet, inte en enda gång på tjugo år. Inte förrän för två dagar sedan.

Jag fick ett telefonsamtal från polisen. De sa att de hade hittat någon. Ett barn. De sa att barnet kände mig, och hade frågat efter mig från sin säng på sjukhuset där han hamnat. De sa att mitt namn var de enda orden han sade, om och om igen.

När jag körde till sjukhuset var det långt över hastighetsbegränsningarna, med en puls som fick mina händer att skaka runt ratten. Polisen väntade mig vid sjukhuset och ställde en rad misstänksamma frågor. De var tystlåtna, till synes uppskakade. Till slut nöjde de sig, och sade att jag kunde få träffa barnet under deras överinseende.

Precis när jag skulle gå in i rummet så lade en av polismännen en hand på min axel. Han sade att jag skulle stålsätta mig. Jag drog ett djupt andetag, och gick in genom dörren.

En liten pojke låg ovanpå täcket. Hans lilla bröstkorg höjdes och sänktes i takt med den ansträngda andningen. Det enda som avslöjade hans ålder var hans storlek. Annat gick inte att se, för hela hans kropp, från topp till tå, var täckt av något som liknade vitt vax. Ögonen, munnen, den blanka bara skallen, allt. Han såg ut som en skyltdocka gjord av stelnat och slätt stearin.

Han vred en smula på huvudet, men rörde inte en muskel i ansiktet. När han talade var det enda han kunde få fram ett mumlande, som om han inte orkade eller kunde annat. Han sade mitt namn. Jag kände direkt igen hans röst, och minnena från barndomen sköljde över mig. Minnen jag förträngt, tankar jag inte tänkt och känslor jag inte känt på tjugo år. Det var Thomas.

Jag gick fram till sängen och drog fram en stol. Mina händer skakade när jag sträckte mig efter hans. Min röst brast när jag sade hans namn. Jag var så torr i munnen att det kom ut som en viskning. Jag frågade vad som hade hänt. Detta är vad han sade.

”Hur lång tid har gått?”
”Tjugo år.”

Han tittade på mig med tom, avlägsen blick.

”Snart händer det.”
”Vad?”
”De kommer. De behövde barn för att komma som barn.”
”Va? Vilka då?”
”De kommer som våra barn.”

Jag tittade på honom utan att förstå vad det var jag såg, vad det var som hände. Hans blick var döende och dimmig.

”De kommer som barn. De kommer från mellan färgerna. Från mellan färgerna. De kommer som barn.”
”Vad hände, Thomas?”
”De tog mig till mellan färgerna. De tog mina år från mig. Jag var inte ensam. Allihop. De är redo nu. De kommer komma nu, som våra barn. När de kommer tillbaka är det som våra barn.”
”Vilka är de?”

Thomas blick skärptes ett ögonblick, och han öppnade munnen lite för att säga något. Sedan blev den glasartad. Hans kropp började rycka och skaka. Sjuksköterskor kom fram från bakom min rygg, och jag puttades iväg. Polisen eskorterade mig ut, och sade åt mig att åka hem men att jag skulle få besök för att förhöras inom de kommande dagarna.

Thomas dog senare samma kväll.

Jag vet inte vad som hände kvällen då min vän försvann in i det där huset. Jag vet inte vart han fördes, eller vad han utsattes för. Jag kommer aldrig att få veta. Men nu vet jag att det var på riktigt. Jag såg hans kropp. Något hände den natten, och det var på riktigt.

Thomas sista ord ringde i mitt huvud när jag satt i bilen. De är redo. De kommer som barn. Jag tog fram min telefon när jag svängde ut från parkeringen och ringde min fru.

Jag ville veta vad min son gjorde.

Signaturmelodi

Ni har hört “Huset på fältet”, skriven av Redditanvändaren Elias_Witherow, och uppläst av Ludvig Josephson. Och därmed tassar Creepypodden på små, små fötter ut igen, och lämnar er för natten. Men om ni vaknar tidigt kanske ni hör våra små steg i närheten, för sanningen är att vi aldrig försvinner, att vi aldrig lämnar er sida.

Ni har lyssnat på Creepypodden med mig Jack Werner. Creepypodden produceras av Ludvig Josephson, som också gör musiken. Mejla oss gärna era egna historier, eller tips på andras historier, på creepypodden@sr.se. Och om ni vill följa oss gör ni det på Facebook eller Instagram: där heter vi Creepypodden. Och som vanligt:

Tack för att ni lyssnat.