Avsnitt 12: Oförklarliga ljud

I dagens Creepypodden. Oförklarliga ljud, en lyssnares märkliga upplevelser i ett gammalt hus på Gotland och en död mans USB-sticka.

Signaturmelodi

Det här är Creepypodden, med mig, Jack Werner, och i dag handlar vårt avsnitt om oförklarliga ljud. Inspelningar som förvirrar och skrämmer, och som tycks ha fångat en värld vi vet väldigt lite om.

2013 loggade en anonym användare in på 4chan, och berättade om en gammal ljudinspelning hen satt på. Kring 1994-95 var personen 15 år gammal, sade hen, och på den tiden brukade hen sitta uppe sent i sitt rum och spela in sina favoritlåtar och annat intressant från radion. En natt lyssnade personen på radiostationen WKCR 89,9 New York, och medan inspelningen rullade bröts programmet plötsligt. Här är inspelningen:

Rösten som hörs läser upp namn på mer eller mindre kända personer, tillsammans med deras dödsdatum. Vem det är som läser upp dem, det vet vi inte. Inte heller vems andetag det är som hörs…

Och nu ska vi resa ännu längre tillbaka i tiden. Den 26 maj 1961 släpper den sovjetiska statliga nyhetsbyrån TASS ett kort pressmeddelande där man nämner att en sovjetisk satellit hade brunnit upp på väg in i jordens atmosfär. Satelliten var stor som en buss, men hade enligt nyhetsbyrån varit obemannad. Mer vill man inte säga.

Tio dagar tidigare, den 16 maj, sitter två unga män på ett hustak i Turin, Italien. Det är midnatt. Bröderna Achille och Giovanni Battista Judica-Cordiglia har kånkat sin radiomottagare uppför trapporna till taket på ett av stadens högsta hus. Svala vindar får deras antenn att vaja och bröderna att försöka krypa längre in i sina vårjackor. De skruvar på knapparna tills de hittar rätt, och sätter igång en bandspelare kopplad till radion. Det här är vad de hör.

En kvinnas röst bryter bruset i brödernas amatörradioutrustning. Hon låter upprörd, orolig, på gränsen till desperat. Enligt brödernas översättning säger hon upprepade gånger att hon är varm, för varm, och att hon behöver mer syre. Mot slutet av den inspelade sändningen säger hon att hon ser en eldsflamma, och frågar plötsligt om hon kommer krascha. Så säger hon att hon är varm igen, gång på gång, som om hon sade det för att försöka få sig själv att förstå att något var fel. Hon låter nästan som att hon är på väg att börja gråta. Sedan tystnar hon.

Bröderna Judica-Cordiglia ska senare hävda att de den natten lyckades spela in en av de många olyckliga förlorade kosmonauter som Sovjet ska ha skickat till sin död under 60-talet. Med sin allt mer avancerade radioutrustning lägger bröderna beslag på en övergiven tysk bunker på en plats som heter Torre Bert. Och under fyra år i 60-talets början kommer minst nio inspelningar av mystisk rymdkommunikation släppas från Torre Bert. Bland annat ett SOS-meddelande, “SOS till hela världen”. och vad som påstås vara en manlig kosmonauts ansträngda andetag från en rymdsond där något verkar ha gått väldigt snett.

Det ska sägas att bröderna Judica-Cordiglias inspelningar har fått mycket kritik, och det är många som tror att de helt enkelt fejkat de flesta, inklusive den desperata kvinnan, SOS-meddelandet och den flåsande mannen. Men även de mest kritiska rösterna medger att vissa andra inspelningar verkar trovärdiga. Vilka ensamma signaler från rymden som bröderna verkligen lyckades fånga in de där nätterna när Sovjet var som hemligast kanske vi helt enkelt aldrig får veta…

Det finns fler märkliga sändningar att upptäcka ute på radiobandet. Du kan själv höra dem, om du går in på en av de kortvågsradiomottagare som finns på nätet. Då och då bryts det monotona surrandet av obekanta, ofta kusliga ljud.

Sedan börjar de komma. Datorframställda eller förinspelade röster som läser upp långa serier med siffror och bokstäver.

De kallas nummersändare på svenska, number stations på engelska, och de sänt sina märkliga spökprogram sedan åtminstone första världskriget. Ingen vet vem som ligger bakom dem eller varför de sänds ut, men de fortsätter än i dag. De som analyserat sändningarna och följt dem, år efter år, säger att man kan ställa klockan efter dem. De viskar om stater som använder radiosändningarna för att kommunicera med spioner utomlands. Men hittills har det varit få, kanske inga, som trängt sig igenom skalet av hemligheter och fått veta sanningen bakom nummersändarna…

Dessa nummersändare har tagit sig hela vägen in i datorspelsvärlden. Våren 2010 dök en historia upp, som gick ut på att mystiska radiokanaler kunde snappas upp i spelet Fallout 3. Spelet handlar om en värld efter katastrofen, där man går omkring i ett ödelagt USA och försöker överleva attacker från muterade monster och galna rövare. Men plötsligt tycktes, enligt spökhistorian, ett mörker från verkligheten skymta bakom den pixliga spelvärlden…

I spelet Fallout 3 finns det ett par olika radiostationer att lyssna på. Den viktigaste och mest levande av dem är Galaxy News Radio, GNR. De som har provat vet att man kan döda dess programledare, Three Dog, och att han då ersätts av teknikern Margaret. Hon är inte lika karismatisk och säger inte så mycket mellan låtarna, som om hon inte alls trivs med sitt nya jobb. Dessutom möter man aldrig henne i spelet, varför hon inte kan dödas. Men har du dödat Three Dog så sitter du fast med henne.
Vad de flesta spelarna inte vet är att GNR under vissa omständigheter kan förvandlas till en nummersändare. En nummersändare är en radiostation som enbart sänder hemliga kodade meddelanden. Det spekuleras i att de används som kontroller för kärnvapensystem, och i verkligheten finns de i hundratals över hela jorden. Vill du läsa mer om det är det bara att kolla Wikipedia.

I Fallout 3 vet ingen exakt vad man måste göra för att få höra nummersändarna. Då ingen lyckats med Three Dog kvar i livet verkar som att du måste döda honom, och dessutom hoppa över uppdraget ”Galaxy News Radio” där du förstärker kanalens sändningar så de når längre ut än bara den omedelbara omgivningen. Detta är enkelt gjort, antingen genom ett alternativ i dialogen eller så kollar du bara FalloutWiki för att se vart du istället ska gå för att fortsätta på huvuduppdragen. Slutligen verkar det som att du måste förstöra den militära basen Raven Rock. Just det verkar vara den utlösande faktorn, den som gör GNR till en nummersändare för gott, men många som prövat alla dessa saker fortsätter ändå bara höra de vanliga sändningarna med Margaret, så det måste finnas ytterligare kriterier som ska uppfyllas, kriterier som ännu inte är fastställda.

Är du hur som helst en av få som lyckas träffa rätt bland omständigheterna kommer du, sekunder efter att Raven Rock förstörts, se meddelandet ”Radiosignal förlorad” och några sekunder senare ”Radiosignal upphittad”. Du kan dock inte lyssna på GNR än, eftersom du inte förstärkt dess signal och du befinner dig för långt därifrån. Lyckligtvis ligger Raven Rock i bergen, till och med nära ett av de få platser utanför Washington DC:s city där du kan komma högt upp nog för att få in stationen. Hittills är detta de platser där det bekräftats att man kan få in GNR som nummersändare:

1. Inom Washington DC:s omedelbara närområde, förstås… Detta gäller även för gamla vanliga GNR i spelet.
2. På toppen av pariserhjulet på den där redneckön. Jag kommer inte ihåg vad den heter just nu.
3. På toppen av några av de där stora satellitkommunikationsparabolerna man kan klättra upp på i kartans nordvästra område.
4. På taket av Tenpenny Tower, fast det kanske ligger inom kanalens täckningsområde ändå. Prova gärna i spelet och återkom till mig om detta.
5. Vid den högsta punkten av den trasiga bron kring Arefu… Återigen, detta kan ligga inom täckningsområdet ändå.
6. På några av de högsta bergstopparna i området kring Raven Rock. Detta är naturligtvis din bästa chans att snabbt få in signalerna från nummersändaren.

När du får in stationen kommer du höra en välbekant röst. Det är Three Dog som pratar, trots att du vid det här laget har dödat honom. Men han låter ovanligt oengagerad, inte alls som att han skådespelar. Så jag antar att det inte är Three Dog, utan snarare röstskådespelaren Eric Dellums själv. Med ett monotont och nästan deprimerat tonläge läser han en serie nummer. De är alltid ensiffriga, och i serier om 9 till l2 siffror vardera. Till exempel ”nio-tre-sju-nio-ett-sju-två-noll-tre-fyra”. Han använder aldrig ett flersiffrigt nummer, som ”elva” eller ”fyrtio”. Varje meddelande följs av ett par minuter med morsekod, och avslutas av låten ”I Don’t Want to Set the World on Fire”. All annan musik verkar vara inaktiv på den här kanalen.

Morsekoden var den lättaste delen att lösa, eftersom dess kod är brett tillgänglig och många till och med kan det utantill. Vi fick snabbt fram ett stort antal budskap, skrivna på engelska. Några lät helt vardagliga, till och med komiska, till exempel ”Tvättade bilen i dag, skulle kanske vara gott med kinesiskt ikväll” eller ”Har du sett min Youtube-film där jag sparkar uteliggare på pungen?”

Nu kanske du tänker ”Vänta lite, Youtube finns ju inte i Fallout-spelen”. Och det har du helt rätt i. Meddelandena verkade baserade på vår verklighet, i en tid inte allt för avlägsen vår egen.

Men några av dem var mörkare. Ett löd ”Drottningen har i dag dött. Världen sörjer och en dag som denna är vi alla engelsmän” eller ”Hur kunde de göra det? Inte långt kvar nu. Ljudet. Jag står inte ut med ljudet längre. Jag har en pistol i källaren.”

På ett av forumen där Fallout diskuterades upptäckte helt nyligen en spelare något. Han läste en tråd där alla kända meddelanden fanns samlade, med morseversionen och den översatt till engelska lagda sida vid sida, och lade märke till raden ”ett-två-noll-fem-fem-två-åtta-två-noll-ett-noll. What are you talkin’ about? Vi kommer sakna dig.” Han insåg att det refererade till den nyligen avlidne skådespelaren Gary Coleman. Siffrorna var tiden och datumet för hans död, mer än ett år innan Fallout 3 kom ut. Spelaren började omedelbart leta igenom resten av meddelandena för att hitta fler förutsägelser. Och han hittade snart ett som gav honom en chock, och fick honom att larma resten av användarna på forumet. Det löd ”nio-fyra-fem-fyra-två-noll-två-noll-ett-noll. Olycka i gulfen, många döda. Oljeläcka verkar avstyrd.” Spelaren insåg att det handlade om BP-explosionen, och de första felaktiga rapporterna om att det inte hade läckt någon olja.

Hädanefter kommer alla morsekoder istället skrivas ut som tidskoder. Alla tidskoder var i spelet skrivna i ett militärt format, och är så även här.

Ett helt gäng medlemmar av FalloutWiki började leta igenom de gamla meddelandena igen, för att se vad vi kunde förstå med denna nya kunskap. Vi hittade mycket, och insåg att det allra mesta hänvisade till tidpunkter som inföll efter att spelet kommit ut, eller som till och med ännu låg i framtiden, men också om det förflutna. Exempelvis ”22:15 den 15 april, 1865: Han är död och den där skådespelaren, Booth, kommer få skulden. Bäst för Johnson att han inte blåser mig på min betalning” fick oss att ifrågasätta den officiella versionen av mordet på Lincoln.

Men mitt under vårt hopsamlande av meddelanden började plötsligt moderatorerna på FalloutWiki stänga av och banna alla som skrivit eller ens läst i tråden. Alla referenser till nummersändarna plockades bort från forumet, och ny mjukvara installerades som automatiskt filtrerade bort nya inlägg om nummersändarna och deras meddelanden. Några av oss hade dock hunnit ta kontakt med varandra över mail, och nu översätter och daterar vi långsamt de resterande meddelandena i hemlighet.

”Har du sett min Youtube-film där jag sparkar uteliggare på pungen?” 00.16 den 24 december, 2012.
”Jag kan inte förstå att Britney faktiskt vunnit en Oscar!” 21.33 den 27 februari, 2033.
”Hur kunde de göra det? De hade blivit varnade, men de sket i det och fortsatte pressa fram gränserna för vetenskapen. Oljudet, jag står inte ut med det längre. Och ljuset, herregud. Jag klarar det inte. Universum faller samman omkring oss. Jag tänker inte vänta på att dö. Jag har en pistol i källaren.”

Detta meddelandet är det enda som inte föregicks av en serie siffror.

Det kan vara värt att notera att den senaste dateringen vi kunde få fram var ett meddelande från 01.27, den 6 juli 2027.

Till och med i naturen bryter ibland okända ting ut i höga utrop, ensamma vrål som snabbt igen tystnar, och lämnar oss människor i förvirring. Under Stilla havets vattenyta vilar hydrofoner, undervattensutrustning för att spela in ljud, som från början byggdes på 50-talet för att USA skulle kunna få en förvarning om utländska ubåtar närmade sig. De sitter fastmonterade på havsbottnen, ensamma i mörkret dag ut och dag in, och bara lyssnar. Tänk vilka saker de hört, vilka mörkrets varelser de mött.

Det här ljudklippet kallas “The Bloop”. Det spelades in i södra Stilla havet 1997, av några av dessa undervattensmikrofoner. Ljudet var högt nog att nå fram över ett avstånd på 5000 kilometer, men ingen vet varifrån det kom. Experter säger att det ser ut som ett ljud någon sorts varelse skulle kunna utstöta. Men det är flera gånger högre än det mest röststarka djur vi känner till i haven, blåvalen. Ett annat ljud, som spelades in i mars 1999, kallas rätt och slätt Julia. Det låter så här:

Ännu ett, från maj 1997, kallas Slow down och det har spelats in flera gånger per år sedan dess.

Vissa hävdar att dessa ljud skapas när stora isberg glider nerför havsbotten, eller när block av is stora som städer bryts av från glaciärerna. Men ingenting är säkert när det gäller mystiska ljud som spelas in av ensamma hydrofoner långt under havsytan…

Även ni lyssnare rapporterar om märkliga ljud i er vardag. En upplevelse kommer från lyssnaren Thina, som berättar om huset på Gotland där hon växte upp. Ett hus som aldrig ville vara riktigt tyst…

Huset byggdes någon gång på 1870-talet. Mina föräldrar flyttade in där på 1960-talet.

Redan från början märktes konstiga saker. Mamma hörde ett barn gråta och skrika riktigt hjärtskärande på övervåningen. Detta var några år innan min äldste bror föddes. Men något år efter att mamma fått missfall…

Sedan en kväll då dom skrapat bort gammal färg från husets vägg och målat på ny hörde dom ett skrapande ljud från väggen när dom låg i sängen. Som om någon drog med en kratta eller trädgårsspade längs med den nymålade väggen.

Dom gick upp och tittade efter, men inget syntes. Dom gick och lade sig, det hela upprepades flera ggr. Skrap – titta ut- ingen där – skrap – gå ut- ingen där – skrap – ”nu ringer jag polisen snart!” – tystnad.

När natten var över gick dom ut och tittade. Inget spår syntes.

Så är det det här med övervåningen. Något håller till på övervåningen, och har varit där i mer än 50 år. Barnskriken har jag redan berättat om, men inte det andra… På övervåningen finns två rum. Det närmast trappan har alltid tillhört det yngsta av oss 3 syskon som hade eget rum, det innersta det äldsta syskonet som bodde hemma. Det yttre rummet har en garderob som bla innehåller en trappa upp på vinden, som egentligen bara är ett kryputrymme. Men återkommer till garderoben senare, vill berätta mer om det väsen som håller till där uppe.

Så fort något ska ändras, något ska byggas om eller om någon i huset är upprörd börjar dunkarna. Det är något vi alla som bott i huset hört. Tom gäster har hört det. Har en kusin som under flera år inte vågade gå upp på övervåningen.

Det låter ungefär som om någon dunkar med en käpp i golvet. När man går dit så flyttar sig dunkandet, antingen till andra rummet eller till nedre våningen.När det flyttar sig till väggarna blir jag som räddast. Då låter det som om någon slår knytnävarna i sin fulla kraft rakt in i väggen. Ni tänker säkert att det är inte så konstigt i ett så gammalt hus. Men det är inte normala trähus-ljud. Jag bodde där i 16 år, jag kan alla husets ljud. Dessutom har alla möjliga naturliga förklaringar undersökt, men det funns inget som kan orsaka dessa ljud.

I familjen kallar vi detta väsen för bara ”han” kort och gott. Min mamma kan tex säga ”Jag var arg på att si och så hänt, då började han banka som fan där uppe”.

”Han” har även busat med att tända och släcka lampor, starta min gamla kassettbandspelare med radio osv.

Jag behöver väl inte säga det, men ”anden i glaset” funkade alltid hemma hos oss… Och det mesta (vänner dom frågade om si och så gillade dom eller när dom skulle bli av med oskulden) slog in. Fast såhär i efterhand undrar jag om vi inte släppte in fler när vi gjorde det.

Så var det det här med garderoben. När jag bodde i yttersta rummet kunde jag ibland vakna av märkliga ljud från garderoben. Krafsande, gnagande… Och det där dunkandet. Där inne också. Någon gång skulle jag öppna dörren för att de om det var någon råtta som levde rövare där inne, men dörren gick inte att rubba, hur jag än tog i. Jag gick och lade mig med en orörlig dörr. Nästa morgon stod den på vid gavel.

Det var alltså en lyssnarberättelse från lyssnaren Thina. Framtidens hemsökta hus, det kanske kommer vara våra mobiltelefoner och laptops. Redan nu cirkulerar berättelser om hemsökta datorer, som plötsligt börjar bete sig på sätt man aldrig trodde var möjligt.

En av dessa historier dök nyligen upp på Reddits underforum Nosleep, skriven och publicerad av en person bakom det anonyma kontot JaytheThrowaway22. Han berättade att hans arbetskamrat hade tagit sitt liv, eftersom han tappat bort ett USB-minne. Och nu satt Jay med det USB-minnet i handen, och ville berätta om vad han hittat inuti.

Jag heter Jay. Jag jobbar som säljare på ett litet företag som sysslar med säkerhetsprogramvara. Jag tänker inte tråka ut er med detaljerna kring mitt jobb – det enda skälet att jag stannar kvar där är för att jag har en flickvän och en 11 månader gammal dotter som jag måste försörja. Mestadels fördriver jag mina arbetstimmar med att slösurfa på nätet och längta efter att något spännande ska hända, bortsett från det vanliga dumma kontorsskvallret som alla tuggar i sig.

Men min önskan om att något skulle hända uppfylldes för några veckor sedan, på ett ganska otrevligt sätt. Min arbetskamrat, en kille på personalavdelningen som vi för anonymitetens skull kan kalla Dan, kom in på jobbet mitt uppe i någon sorts panikattack. Han mumlade om ett USB-minne han hade tappat bort, och ställde till med en stor scen när han kastade folks saker omkring sig i jakten på minnet. Om och om igen sade han att det var en liten röd USB-sticka med bokstaven “K” skriven på med svart bläck.

Vi blev alla rätt tagna på sängen och hade ingen aning om hur vi skulle hantera situationen, tills säkerhetspersonalen kom och eskorterade Dan ut ur kontorsbyggnaden. Samma kväll tog Dan sitt liv. En kula i pannan.

Vi var alla chockade och förtvivlade när vi fick höra om det dagen efter. Dan hade ju brukat vara en så trevlig och social kille. Allt det hade dock förändrats för ett halvår sedan, när hans dotter Katherina blev påkörd av en bil och hamnade i koma, bara åtta år gammal. Dan hade haft ensam vårdnad om henne, och han älskade henne så mycket. Hans skrivbord var fullt av bilder på henne och han pratade hela tiden om hur duktig hon var. Hon var till exempel visst en särskilt begåvad cellospelare.

Jag behöver nog inte säga att olyckan med Katherine krossade Dan, och gjorde honom till bara en tyst skugga av hans forna jag. Katherina låg i koman i tre månader innan hon slutligen dog. Dan ordnade en begravning i största avskildhet, berättade en kollega senare för mig, och sedan ville Dan aldrig mer prata om Katherine och hennes död. Han slutade umgås med oss andra på jobbet och vi märkte knappt av honom förrän han kom in och ställde till med kaos över USB-stickan.

Jag funderade länge på vad han hade gjort om han hittat den. Hade han kanske inte tagit livet av sig då? Och mitt under dessa mina funderingar slog ödet till med en överraskning. Jag stod i kontorets kök och kokade mig en kopp morgonkaffe när jag av misstag tappade ett tvåpack socker bakom kaffeapparaten. Jag kröp ner under diskbänken för att snappa tag i förpackningen, och där, under bordet en bit in mot väggen, låg en röd liten minnessticka med bokstaven K skriven på.

I någon sorts chocktillstånd ställde jag mig upp och försökte bestämma vad jag skulle göra med den. Efter att ha gått runt med stickan i bakfickan hela dagen bestämde jag mig till slut för att ta med den hem, och se vad som fanns på den. Jag vet att det är integritetskränkande och själviskt, och att jag egentligen borde skicka den till Dans familj, men det var liksom det mest spännande som hänt mig på jobbet någonsin. Jag kunde bara inte säga nej.

Väl hemma den kvällen stoppade jag in USB-stickan i min dator. Den dök upp på skrivbordet, en USB-symbol som någon döpt till K. Inuti fanns det bara fyra mappar, alla med rubriker i stora bokstäver. En hette BILDER, en annan ROLAND, en tredje LÄR och den sista TALA.

I mappen som hette BILDER fanns det några trevliga bilder på Dan och hans dotter på en nöjespark. Jag vill inte publicera de bilderna här på nätet, det vore för kränkande. Det är hans minnen, inte något vi ska sitta och glo på. I den andra mappen, den som hette ROLAND, hittade jag lite mer förbryllande och skrämmande saker. Det var några inscannade artiklar, som var i så små format att de var lite svåra att läsa. De refererade alla till någon sorts forskning som ett företag vid namn “Roland Biomech” hade presenterat. Jag har försökt googla på det, Roland Biomech, utan att hitta något.

Företaget verkade jobba experimentell teknologisk behandling av handikappade och skadade patienter. En artikel beskrev ett experiment där någon som förlorat alla sina tänder fick en sorts köttkvarnsimplantat i munnen för att kunna mala ner maten han åt innan han svalde den. I slutet av artikeln fanns en fotnot, där man nämnde att detta implantat gått sönder och istället sugit in och malt sönder patientens ansikte inifrån. Han dog.

I en annan artikel beskrevs en behandling av en patient som led av depression. Patientens huvud hade kopplats upp mot en dator, vars mjukvara försökte bekämpa depressionen med så att säga sondmatad uppmuntrande information från internet. Först var experimentet framgångsrikt, men kort därefter började patienten klaga på att få in “för mycket information” och efter att ha gallskrikit om att hon “visste allt samtidigt” i några timmar gled hon in i ett apatiskt tillstånd.

Tillsammans med dessa två artiklar fanns det ett formulär från Roland Biotech, som Dan tycktes ha fyllt i. Det såg ut som en ansökan, ifylld för tre månader sedan, och den innehöll Dans personuppgifter och en del om Katherines komatillstånd, hennes blodtyp, ålder och sådant. Därefter följde en del ja/nej-frågor, till exempel “Är du beredd på att patienten på mer eller mindre omfattande sätt kan förändras genom proceduren?”. Den hade Dan svarat “ja” på. I en senare ruta i formuläret, där det stod “Efterfrågad procedur”, hade Dan fyllt i “Medvetandeuppladdning”. Över denna ruta hade någon stämplat det gröna ordet “GODKÄNNES”.

Den sista inscannade texten var den svåraste att läsa och förstå. Vissa stycken hade markerats med gulpenna och någon hade skrivit ner kommentarer med en penna i marginalen. En grej: jag är ingen utvecklare. Jag är bara en försäljare av programvara. Men jag tyckte verkligen den där texten såg ut som kod. Den var sorterad i kolumner som hade rubriker som “Minnen”, “Känslor”, “Problemlösning” och liknande. I en av de handskrivna anteckningarna i marginalen kunde jag uttyda att det stod “MAPPNAMN FÖR INPUT/OUTPUT: LÄR/TALA.”

Nu hade jag fått nog av dessa mystiska dokumentär. Jag stängde ner “ROLAND”-mappen och öppnade “LÄR”. Där inne fanns det en massa filer, dokument med konstiga filnamn som till exempel “hej.cpp”, “harduhaftdetbraidag.cpp” och “spelacello.cpp”. En annan fil hette “KATHERINE.exe”. Jag klickade på den, en ruta som meddelade att filen överfördes från USB-stickan till min dator poppade upp, och sedan öppnades ett nytt fönster som var helt svart. Mitt i det svarta fönstret stod det “INSERT COMMAND”. Jag tryckte ner rutan i startmenyn och gick vidare för att kolla in mappen “TAL”.

Den var tom. Jag blev besviken. Vad var det här för osammanhängande galenskaper? Jag visste ju att Dan älskade sin dotter mer än något annat, och att han hade tagit alla chanser att få ha kvar henne, hur skumma de än verkade. Men vad trodde han att det där konstiga företaget Roland Biomech skulle kunna göra åt saken?

Jag skakade irriterat på huvudet och öppnade upp “LÄR”-mappen igen. Otåligt klickade jag på två av filerna, hej.cpp och spelacello.cpp. Då dök det svarta fönstret från innan upp igen, stängdes ned, och sedan öppnades mappen “TAL” av sig själv. Nu var den inte tom längre. I den låg en enda fil, med filnamnet whoareyou.wav. Det var en ljudfil, här, jag har laddat upp den på nätet så ni kan lyssna.

Håller ni med om att man kan höra ljudet av någon som spelar cello?

Ljud, ljud, ljud. Man hör dem överallt, hela tiden, alla möjliga, och kanske lite för sällan reflekterar man över vad det varit man i själva verket lyssnat på. När du ska sova ikväll, prova att ligga och verkligen lyssna en stund. Lyssna på allt du kan höra. Försök förklara det. Försök förstå det. Men försök inte allt för länge. Folk har blivit galna av sånt där förut…

Signaturmelodi

Du har lyssnat på Creepypodden, med mig, Jack Werner. Du har lyssnat på Creepypodden, med mig, Jack Werner. Länkar till de historier vi läser upp finns på vår hemsida på sverigesradio.se.

Dramaturg för podden är Ludvig Josephson, och producent är Ninos Chamoun. Om du vet en spökhistoria från internet som du vill höra här i podden, eller om du har en egen upplevelse att berätta om, mejla oss på creepypodden@sverigesradio.se.

Om du vill höra någon av berättelserna igen, eller ett tidigare avsnitt, gå in på vår hemsida på sverigesradio.se. Vi finns på Facebook, där vi heter Creepypodden. Tack för att du lyssnat.