Avsnitt 120: Författare okänd

Om du inte är försiktig och befinner dig på fel plats så kan det hända att du råkar falla ut ur verkligheten. Då hamnar du i det som kallas “kulisserna”. Det är en fönsterlös kontorsmiljö, utan någonting annat än den svaga doften av de gamla fuktskadade tapeterna och heltäckningsmattan, som alla går i samma sjukligt gula färg. Det enda som hörs var du än går, genom de oändliga korridorerna och planlösa rummen, är lysrörens mjuka surrande. Det sägs att “kulisserna” fortsätter åt alla håll i minst en och en halv miljard kvadratkilometer, och alla rum är lika tomma.

Och om du skulle höra ett annat ljus än lysrören, ett släpande steg i rummet bakom nästa hörn eller djupa andetag i korridoren bakom dig, ska du be till Gud om nåd. För om du hör det, då har det garanterat hört dig.

Signaturmelodi

Du lyssnar på Creepypodden med mig Jack Werner, och det du nyss hörde var historien om kulisserna – eller “The Backrooms”, som det ursprungligen kallades på engelska.

“Kulisserna” är en berättelse som byggts upp kring en bild. Den föreställer kulisserna som beskrivs i historien, fönsterlösa väggar täckta av blekgula mönstrade tapeter som bildar rum som verkar gå in i varandra utan planlösning och mörkt beige tak och golv. Den enda detaljen som sticker ut, som säger någonting om var vi kanske befinner oss, är ett eluttag av amerikansk modell i en av väggarna. Men kanske är det bara ett försök att lura fram en känsla av hemhörighet. I bakgrunden kan man, om man tittar noga, se att ett tak tycks fortsätta efter att en vägg går upp och borde skära av den, och perspektiven blir märkliga och svårbegripliga som i en teckning av M. C. Escher.

Bildens ursprung är oklart, men den dök upp på 4chan redan i maj 2018. Någon publicerade den i en tråd där man gav varandra tips på spel utefter bilder man tyckte om, och fick tips på bland annat spelen Gmod, The Haunted Mansion och The Stanley Parable. Sedan dess har bilden dykt upp då och då på 4chan, ofta när man diskuterat kusliga miljöer. På en plats där bilder bara överlever om människor spontant sparar dem för att kunna publicera dem själva i ett senare skede har den uppenbarligen fascinerat, så något är det ju med den. Men dess fulla kraft verkade inte förlösas förrän den 12 maj i år, ett år och nio dagar efter den först publicerades.

“Publicera olycksbådande bilder som helt enkelt känns fel”, skrev någon. Som exempel bifogade den bilden av korridorerna. En annan användare frågade vad den föreställde, och en tredje användare publicerade i sitt svar historien ni hörde inledningsvis: den där platsen på bilden fick ett namn, och det namnet var kulisserna. Sedan dess har historien spritts vidare och fått stor uppmärksamhet i sig, bland annat på Reddit där över 36 000 personer följer ett underforum med diskussioner om kulisserna. Den finns att se på creepypasta.se.

Vad är det som är så fascinerande med den här platsen? Varför dras vi till denna mardrömslika kontorsmiljö? Kanske är det för att de likartade taken och golven, de fönsterlösa väggarna och att det inte finns några som helst tecken på att någon riktning är rätt, att någon väg faktiskt leder någonstans, leder till en motsvarighet till vad man inom flygvärlden kallar spatial desorientering. Det är ett tillstånd där en pilot blir förvirrad och slutar förstå var flygplanet är i förhållande till marken, vad som är upp och vad som är ner. Man tror till exempel att piloterna på Air France Flight 447, som kraschade i Atlanten sommaren 2009 med 228 människor ombord, bland annat drabbades av spatial desorientering: de reagerade med att rikta nosen uppåt för att ta igen den höjd de trodde de tappat, men förblev med nosen höjd så länge att man tappade fart och till slut började falla. Air France Flight 447 föll med en hastighet av över 3 000 meter per minut, och träffade vattenytan utan att piloterna någonsin förstod vad som hände.

Eller så är det helt enkelt en uncanny valley-effekt: rummen ger ett vanligt intryck, men de små detaljerna som avslöjar att något är fel bränner i bakhuvudet och skapar otrygghetskänslor. Människan är så bra på att leva in sig i situationer att det räcker att sedan föreställa sig att befinna sig där, i kulisserna, att gå runt och runt och allt mer desperat söka någonting som antyder att världen fortfarande är intakt, att man är i samma dimension man en gång föddes i, men misslyckas och förbli ensam, allt under det tryckande ljudet av de surrande lysrörslamporna.

Det påminner om en novell av författaren J. G. Ballard från 1982: “Report On An Unidentified Space Station”. Den finns att läsa på nätet, och handlar om en grupp astronauter som upptäcker och nödlandar på en övergiven rymdstation. De tror till en början att den är kanske 500 meter stor, och har fungerat som en transitstation för resenärer som bytt mellan rymdfarkoster. Den är full av väntrum och korridorer och verkar ha övergivits helt nyligen, för hur långt de än går hittar de inte en levande människa i stationen. Berättelsen fortsätter med att den lilla gruppen nödställda astronauter utforskar stationen och tvingas justera sin bedömning av hur stor den är allt mer: en och en halv kvadratkilometer, femton kvadratkilometer, till slut tvingas de räkna i ljusår. De delar upp sig i grupper som sedan försvinner spårlöst, och när de hittar spår efter vad de tror är andra människor visar det sig att det är deras egna spår de hittat. Tillvaron blir allt mer hypnotisk och mardrömslik.

Det är en välskriven och ruggig liten novell, men ändå är det som att berättelsen om kulisserna har ytterligare en spets som J. G. Ballards historia saknar: den kommer från ingenstans. Ingen vet varifrån bilden av rummet med gula väggar och tak kommer. Ingen vet vem som skrev dess historia. Det saknas ansikten och namn på dessa upphovsmän, och då är det i praktiken som att berättelsen skapats av sig själv. Det hade lika gärna kunnat vara internet som i ett slag av självmedveten AI-teknik föreslog vad som skulle kunna vara människans värsta mardröm, och hade skrämmande rätt.

Jag har alltid tyckt att det finns en särskild udd i berättelser av okända författare. Man borde vara mer kritisk mot dem, ju, eftersom den som inte står för sin historia inte heller går att ifrågasätta eller dubbelkolla. Men det här är ju inte en podd där vi ifrågasätter och dubbelkollar, direkt, och då skapar anonymiteten paradoxalt nog en förhöjd effekt. En anonym författare kan teoretiskt sett vara vem som helst. Det kan vara du, och det kan vara jag, och det kan vara någon av våra föräldrar. Och om det kan vara vem som helst som berättar, då kan det ju faktiskt också vara sant. Därför ska vi i dagens avsnitt berätta några historier där författarna är okända, och en historia med en halvkänd författare, men som knyter an till temat.

Vi ska börja med några historier från nätet: lite klassisk creepypasta, helt enkelt. Den första historien vi ska höra dök upp på Reddits underforum för creepypasta 2013, som en skärmdumpad historia som redan då spridits på nätet ett tag. Den heter “Rum 308”, och läses av Rakel Josephson.

Jag och min kompis Mark älskar att utforska övergivna platser. Vi har hållit på med det i åratal, och man tröttnar aldrig. Det känns alltid spännande, man hittar alltid något nytt och man har alltid en bakgrundshistoria att fundera och spekulera över – det är typ beroendeframkallande. Det får en att ta sig an galnare och galnare platser. Och det var därför vi hamnade där vi hamnade förra året.

Vi upptäckte att det fanns ett övergivet sjukhus inte långt från vår stad. Vi hade aldrig sett det själva, men hörde att det stängts ner för flera decennier sedan till förmån för ett nyare och mer modernt sjukhus i närheten.

Mark var först skeptisk. Han var rädd att vi skulle bli haffade av polisen om vi försökte, men jag sade att de bara skulle avvisa oss i så fall. Till slut lät han sig övertalas.

Klockan var halv åtta och kvällssolen varm och röd när vi åkte hemifrån. På vägen dit gick vi igenom planen ännu en gång. Sjukhuset låg ganska isolerat till, i en igenvuxen terräng. Vi tänkte ställa bilen på en parkeringsplats några hundra meter därifrån, smyga genom buskarna och räkna med att det var tillräckligt mörkt för att vi skulle kunna ta oss in obemärkta när vi väl kommit fram.

När vi kom fram till parkeringsplatsen stod vi kvar ett par minuter och räknade förbipasserande bilar på vägen. Den gick ganska nära sjukhuset, och vi ville ha en överblick över hur många som skulle kunna se oss. Det verkade som att vi hade goda chanser att gå obemärkta förbi: vi stod där i tio minuter, och bara en bil körde förbi.

Innan vi gick dubbelkollade vi vår packning. Vi hade båda en ficklampa, en vattenflaska, lite desinfektionsmedel och plåster och en billig komradio, ifall vi skulle komma ifrån varandra. Sedan tog Mark fram någonting ur väskan.

“Jag höll på att glömma det här. Jag hittade den på bibblan.”

Han räckte mig ett ihoprullat papper.

“Det är en översiktlig ritning över sjukhuset, med nödutgångar och sådant. Ta den du.”

“Tycker du inte att en karta sabbar grejen med utforskandet lite?”

Han ryckte på axlarna.

“Vi använder den bara om vi behöver. Om någon av oss råkar illa ut hade det sugit att förblöda för att man inte hittar utgången.”

“Ja ja. Varför måste jag bära den?”

“För att ‘någon av oss’ brukar betyda jag.”

Det hade han rätt i. Under åren då vi hade utforskat hade vi råkat ut för sammanlagt tre kroppsskador, och alla hade drabbat honom. Jag stoppade kartan ihopvikt i bakfickan och vi gick in bland buskarna.

Som planerat var det mörkt när vi kom fram. På grund av de täta och vildvuxna träden såg vi knappt fasaden förrän vi kom helt nära den, och lyste våra ficklampor över de tre våningarnas tegelfasad. De flesta fönsterrutorna var utslagna.

Dörrparet stod på vid gavel. Eller, nej, bara en dörr stod på vid gavel, och den andra var försvunnen. Vi var helt klart inte först att utforska sjukhuset, men vi var å andra sidan aldrig först någonstans. Vi hade aldrig ens behövt bryta oss in någonstans.

Vi gick in.

Stället var nedgånget. Golvet var ingrott och täckt av smuts, och de flesta dörrarna hängde på gavlarna. Väggarna var sönderslagna och håliga, vilket brukar betyda att tjuvar varit där och stulit koppartrådar. Där väggarna var hela var tapeterna buckliga av fuktskador. Och så var det givetvis klotter överallt.

Bottenvåningen var spännande. Det fanns en cafeteria, personalrum och – ruggigt nog – ett bårhus. Här och var låg kvarglömda grejer, och trots att vi i regel aldrig stjäl något när vi är ute och utforskar var det svårt att motstå den här gången. Vi gick upp för trapporna och in på andra våningen.

Där stod de flesta dörrarna kvar och det var ingen graffiti på väggarna. Jag antar att kidsen inte orkade ta sig upp för trapporna. Tjuvarna var dock mer välmotiverade, och det var fortfarande djupa hål och revor i väggarna.

Här ville, som alltid, Mark att vi skulle dela upp oss. Jag brukar ta ganska god tid på mig för att inte missa några detaljer, men han siktar alltid på att se så mycket han kunde hinna med. Alltså brukade vi hamna en bit ifrån varandra. För mig var det lugnt, jag gillade lugnet och ron. Att det är lite kusligt att gå runt i övergivna hus själv är en del av lockelsen. Alltså gick han iväg åt ett håll, och jag åt ett annat.

Det var mest gamla patientrum på andra våningen. Sängar och bord, och inte så mycket annat. Medan jag utforskade hörde jag Marks steg på övervåningen. Han gick en bit, stannade upp, och gick sedan vidare. Sedan hörde jag en dörr öppnas och stegen försvann iväg. Han hade hunnit en bra bit på kort tid, tänkte jag.

Jag upptäckte ett stort väntrum mitt i byggnaden, väl upplyst av månen utanför de stora fönstren. Jag tittade ut och såg den cementerade framsidan, varifrån vi kommit. Eftersom jag inte behövde ficklampan släckte jag den och stoppade den i väskan, och sedan satte jag mig i en av de gamla sofforna som stod runt ett bord i mitten av rummet och tog fram min vattenflaska. Där satt jag och drack i det blå ljuset, och tyckte mig som vanligt se rörelser i ögonvrån, precis som man alltid gör i mörkret.

När jag stoppade ner vattenflaskan i ryggsäcken sprakade komradion till.

“Du, jag har nog gått vilse lite. Kan du hjälpa mig hitta tillbaka?”

Jag hade i vanliga fall tyckt det var irriterande att behöva använda kartan, men kände att rörelserna i mörkret gått mig på nerverna och ville ha sällskap igen. Så jag tog fram den.

“Ok”, svarade jag, “vilket nummer har rummet närmast dig?”

“Jag är i rum 308.”

“Ok, då är du i östra flygeln på tredje våningen.”

“Vart ska jag?”

“Gå längs med rumsnumren i fallande ordning. Det ska finnas ett trapphus vid 301.”

Ett par minuter gick. Jag funderade precis på att anropa honom när det sprakade till igen.

“Jaha, trapphuset är blockerat. Var är du?”

“Jag är i ett stort väntrum mitt i andra våningen. Du är bredvid rum 301 nu?”

“Japp.”

“Okej, gå då i stigande ordning istället. Vid 349 ska det finnas ett trapphus för personal. Du kan ta de trapporna ner hit.”

På andra sidan korridoren som löpte bredvid väntrummet fanns, enligt kartan, ett personalrum. Dit gick trappan.

Tio minuter senare hörde jag Mark gå över golvet ovanför mig. Ännu en gång sprakade radion till.

“De här trapporna?”

“Ja, jag hör dig.”

Jag lyssnade på hans steg och följde efter dem, till personalrummets dörr. På andra sidan hörde jag honom kliva ut från trapphuset, och in genom rummet. När han kom fram till dörren drog jag i dörrhandtaget, men det var låst.

Jag ropade på honom att han skulle låsa upp. Konstigt nog svarade han i komradion, trots att han befann sig på andra sidan väggen.

“Låset har fastnat. Du måste försöka slå in dörren.”

Jag gillar verkligen inte att ha sönder saker när jag utforskar, men jag var lite uppskrämd och ville inte vara för mig själv i ytterligare de tio minuter som skulle krävas för att leda honom ner en annan väg. Jag tog sats ett par steg bakåt, och skulle precis kasta mig på dörren när min mobiltelefon ringde. Den höga signalen skrämde vettet ur mig. Jag tog fumlande fram telefonen och svarade.

“Gud, vad är det? Du skrämde skiten ur mig.”

“Det är du som skrämt skiten ur mig!”

Det var Mark.

“Vad menar du?”, sade jag.

“Du har inte svarat i radion. Jag har väntat utanför i 20 minuter. Var fan är du?”

Jag gick tillbaka till väntrummet och tittade ut genom fönstret. Där nere stod han, på cementen. Jag tittade tillbaka på dörren till personalrummet. Svetten trängde fram ur pannan. Jag stod helt stilla, och då, med ett brak, kastade sig någon in i dörren på andra sidan. Jag hoppade till och rusade iväg ut i korridoren, förbi dörren till personalrummet som skakade för varje gång den fick en smäll inifrån. Jag lade benen på ryggen ner för trappan.

Utanför sprang jag in i Mark, och utan ett ord satte vi båda av genom skogen mot parkeringsplatsen. Vi kastade oss in i bilen och körde iväg.

I bilen berättade jag vad som hade hänt, och han berättade för mig.

“När jag gick iväg försökte jag ta mig upp på andra våningen, men trappan var raserad och blockerad. Jag hörde fotsteg där uppe, och trodde att du lyckats ta dig upp, så jag försökte få tag på dig i komradion. Men du svarade inte. Jag trodde du försökte skrämma upp mig, och att du lyckades, så jag gick ut för att vänta på dig där. Till slut ringde jag dig.

Jag var extremt illa till mods, men såg att det var något mer han inte berättade. Till slut sade han:

“Okej, en grej till. Jag trodde jag såg dig hela tiden, i ett av fönstren. Men sedan dök du upp i det stora fönstret vid väntrummet. Samtidigt stod den andra gestalten kvar. Ni var två där inne.”

Ni har hört “Rum 308”, skriven av en okänd författare och uppläst av Rakel Josephson.

Den andra historien vi ska höra publicerades någon gång 2010, och sedan dess har den spridits utan att någon har haft den ringaste aning om vem som skrivit den. Den heter “Stugan och dockorna”, och den läses av Michael Forsberg.

Jag vet inte längre vad jag ska ta mig till. Jag är så rädd, och jag kan inte lita på någon. För tre helger sedan åkte jag och tre vänner för att vandra i Huntsvilles nationalpark i Texas. Mina vänner var bara hemma över helgen, för de går på college en bit härifrån och det här var vår årliga återträff då vi – som träffades i high school – hittar på något kul tillsammans.

Vi hade planerat att ta oss en bra bit in i skogen, och leva på det vi kunde fiska, jaga eller fånga i fällor. Vi är inga nybörjare: samtliga har vuxit upp ute i vildmarken i Texas och har tidigare gjort liknande resor i Arizona, Colorado och New Mexico, så vi visste ungefär vad vi hade att vänta oss. Valet att åka till Huntsville var mitt eget: det var min tur att välja resmål.

Så vi körde dit, parkerade bilen på en parkeringsplats utanför nationalparken, tog våra ryggsäckar och travade iväg. De första timmarna tillbringade vi med att uppdatera varandra på vad som hänt sedan sist, garva och snacka skit, och när solen började gå ner slog vi läger och gjorde upp en eld. Sedan inledde vi den traditionsenliga spökhistoriestunden.

Det var då jag, och snart de andra också, kände den svaga men märkliga doften. Den var tydlig men inte överväldigande. Vi försökte beskriva den för varandra, men ingen hittade en liknelse som höll, så vi gav upp. Mike gick iväg in i skogen för att pissa efter en stund, men kom tillbaka bara någon minut senare med nedblötta byxor som om han hade misslyckats fullständigt med att sikta. Vi skrattade hejdlöst åt honom, men han sket i det och snart insåg vi att han var livrädd – helt vit i ansiktet. Han sade bara åt oss att följa med honom, och sprang iväg igen.

Stämningen blev allvarsam, och vi följde utan att förstå någonting efter honom ut i skogen. På avstånd hördes avlägsna skrik och jämranden, som kom från det håll vi sprang mot. Det blev kolsvart så snart vi lämnat elden vid lägerplatsen, och det var bara Mike som hade en ficklampa eftersom vi inte hunnit ta med våra egna, så vi hade inga andra val än att följa den flackande ljuskäglan från honom en bit framför oss.

Skriken tycktes komma närmare, och Mike slog av på takten. Vi kom in i en glänta, där det låg en gammal ranglig stuga. Den såg övergiven ut men i ett av de igengrodda fönstren lyste ett svagt ljus. Ljuden kom inifrån stugan. Någon grät där inne, så häftigt att de inte ens hann hämta andan. Mike hade gått fram till dörren, och vi följde efter honom. Han slängde en orolig blick på oss, och sedan vände han sig mot dörren och knackade en gång, hårt. Personen som grät där inne kom upp på fötter, för vi hörde tunga och snabba fotsteg röra sig mot dörren. Den dunsade in i dörren med ett brak, och låste sedan upp den, lät det som.

Sedan blev det helt tyst.

Vi väntade en stund, knackade några gånger till, men ingenting hände. Ingen vågade lämna de andras sida, så i samlad tropp gick vi runt hörnet på stugan och hittade ett litet fönster, en bit upp på väggen. Alex tog ett djupt andetag, och sedan sade han att om vi lyfte upp honom kunde han titta in. Jag och Mike böjde oss ner och lät honom kliva in i våra händer, och sedan lyfte vi upp honom. Han försökte gnugga rent fönstret, och så tryckte han näsan mot det.

I ett ögonblick var allt tyst. Sedan drog Alex efter andan och skrek till. Han föll skrikande baklänges, och hamnade på gräset. Han skakade och viftade med armarna och benen där han låg, och vi försökte lugna honom men det gick inte. Sedan kom han upp på fötter och rusade iväg, i riktning mot lägerplatsen.

Vi ville inte lämna någon för sig själv, så vi sprang efter honom. Vid lägerplatsen kom vi ikapp honom, och satte bryskt ner honom på filten. Elden höll på att falna, så jag kastade på lite ytterligare ved vi tidigare samlat, och sedan återgick jag till att försöka hjälpa de andra att lugna Alex. Han var otröstlig, grät och skrek och hyperventilerade så till den grad att han till slut svimmade.

Vid det här laget var vi alla livrädda, och efter att ha stoppat om Alex i sin sovsäck satte vi oss vid lägerelden. Inte en chans att vi skulle låta den slockna, den natten. Då och då vaknade Alex och började jämra sig innan han somnade om. När solen gick upp kom han ut ur tältet, blek och katatonisk, mumlande och snyftande för sig själv. Jag och Mike bestämde oss för att gå tillbaka till stugan, nu när det var dagsljus. Vi gick genom skogen och kom fram till gläntan. Jag är helt övertygad om att det var samma som vi varit i den natten. Men nu var den tom. Det fanns ingen stuga där. Lukten hängde dock kvar, och hade blivit starkare. Det luktade instängt.
Vi gick tillbaka till lägerplatsen, och där låg Alex på alla fyra. Han hade bitit sig i kinderna så mycket att börjat blöda, och svalt blodet. Nu kräktes han upp det. John satt lutad mot en trädstam och såg blek ut i ansiktet, som om han skulle svimma. Han gillade inte blod. Men vi såg nog alla ut som honom. Alex sade tyst för sig själv att han ville hem. Nu.

Medan vi packade ihop tälten gled mörka moln in över oss, och det började regna. Alex blev räddare, och började bete sig panikslaget. Han tog upp en stor avbruten gren som han höll som en påk, och skrek på oss att skynda oss. Mike försökte lugna honom, men då slog Alex till honom med påken. Vi var tvungna att separera dem, snabbt packa ihop det sista och ge oss av mot bilen.

Efter en liten stund kom vi fram till en liten bäck vi passerat på vägen dit, men nu hade den svämmat över och svår att korsa. Alex började bete sig panikslaget igen, och skrek på Mike för att han tagit tid med att packa ihop sakerna, och vi fick återigen lugna ner honom. Först då nämnde han vad som hade hänt vid stugan. Han gjorde det opåkallat, som om det var först nu han förstod vad han varit med om.

Han sade att han, när han tryckte ansiktet mot fönsterrutan, såg ett ansikte precis på andra sidan. Det var bara glaset som skiljde dem åt: hans ögon var centimeter från den andres. Ansiktets ögon var mörka, och hans mun var större än Alex, och han log. Just då svepte något mörkt och avlångt ner uppifrån, och det skar av ansiktet på figuren innanför fönstret. Det fastnade mot rutan och gled ner för den. Mike muttrade att han förlorat förståndet. Han verkade inte vilja erkänna att han var lika rädd som oss andra. Vi visste inte vad vi skulle säga, men gick iväg längs den strömmande bäcken för att hitta en plats där vi kunde passera den.

I strömmen flöt det förbi grenar och kottar och sådant, men plötsligt kom en sak som stack ut: en leksak. Det var en gammal docka som hölls flytande bara på grund av dess plastkropp: porslinshuvudet var så tungt att det hängde ner i vattnet. Efter den kom fler och fler, och en fastnade i några grenar som stack upp ur vattnet. Mike tog upp den, och då måste någon sorts gammalt elektroniskt chip ha aktiverats: den spelade upp en förvrängd, glättig inspelning som inte gick att uttyda, och skrattade. Mike slängde ut den i vattnet igen.

Vi vandrade vidare medan solen började gå ner. Alex blev allt mer upprörd. Hans snyftningar och andetag var snabba och panikslagna. Jag tyckte mig märka skuggor bland träden bakom mig, men ignorerade dem i tron att jag såg syner. Först när de andra också började kommentera dem förstod jag att de var där på riktigt. De var svåra att urskilja i mörkret men då och då såg man dem tydligt, som mörkare fläckar bland de svarta trädstammarna. Vi snabbade på stegen.

Sedan står vi plötsligt framför stugan. Samma stuga som förut, men den här gången på en helt annan plats. Vi står där helt tysta. Jag vet inte vad jag ska göra. Mike frustar till av irritation, och går fram mot stugan. Alex försöker stoppa honom, men han skiter i det. Ett ljud stiger upp inifrån stugan. Jag tror först det är gråtandet från förut, men så känner jag igen det. Det är den lågkvalitativa, förvrängda inspelningen från dockan. Fast många inspelningar ovanpå varandra, som om det låg hundratals dockor där inne.

Mike ändrar sig och vi försöker gå förbi stugan för att fortsätta framåt längs strömmen. Stanken från förut återkommer. Bakom oss i stugan hör vi skriken och gråten återkomma.

Vi småsprang genom skogen tills vi hittade en plats där vi kunde gå över strömmen, och sedan rusade vi resten av vägen tills vi kom ut till parkeringsplatsen. Vi slängde in grejerna i bagageluckan och tryckte in oss i bilen och körde iväg. Det var kolsvart och vi körde för fort. När vi skulle upp på motorvägen var det något vägarbete, och vi hänvisades till en omväg. Den gick via en liten, illa omhändertagen grusväg, och den ledde tillbaka in i skogen. Vi kunde inte köra snabbare än 40 kilometer i timmen.

En bit fram på grusvägen stod en liten flicka. Hon tittade på oss, och vi saktade ner för att inte köra på henne. Alex drog upp fönstren och låste dörren, och vi gjorde som han. Flickan såg helt vanlig ut, med en liten tröja och byxor, men verkade frånvarande, som om hon blivit drogad. När vi körde förbi henne tittade hon in genom våra rutor, riktade sig mot Alex, och log. Alex skrek till och vi tryckte gasen i botten. Till slut kom vi ut på motorvägen, och brände på hela vägen hem.

Det var konstig stämning när vi skildes åt. Ingen sade så värst mycket. När jag kom hem hade jag fått SMS från Mike. Han sade att han skulle tillbaka till lägerplatsen. Jag försökte övertyga honom att låta bli, men han vill inte lyssna. Han vill bevisa att det bara var vår inbillning, skriver han. Jag tyckte att jag kände den där stanken från skogen när jag skrev med honom.

Dagarna som följde var så konstiga. Alla betedde sig underligt, som om de låtsades. Både de jag kände och främlingar. Min egen pappa satt bara och tittade på mig, när vi möttes på restaurang en kväll. Han var helt tyst ända till jag frågade vad han höll på med, och då skakade han långsamt på huvudet. Jag blev inte långvarig. När jag gick hem tittade jag in genom fönstret, och han satt kvar och tittade rakt fram.

Mike försvann. Alltså, han försvann inte som att han gav sig av, utan som att han försvann från jordens yta. Han finns inte kvar på Facebook och de blogginlägg som folk hade nämnt honom i var borta. När jag ringde hem till Alex och frågade efter honom behandlade de mig som en telefonförsäljare. Alex mamma sade att det inte bodde någon Alex där, och bad mig att sluta ringa och störa. Jag förstår ingenting. Jag har känt henne i tio år. Jag får inte tag på John heller.

Sedan några dagar har jag slutat gå hemifrån. Jag sitter här vid min dator och vet inte vad jag ska ta mig till. Inatt ringde någon på. Jag tittade genom dörrögat, och såg bara ett leende ansikte. Jag ringde polisen. De frågade om jag var drogpåverkad, och jag svarade nej. Sedan frågade de något så konstigt.

“Kommer du tillbaka snart?”

“Va?”, svarade jag.

“Kom hem.”

Telefonsamtalet bröts. Sedan dess har någon öppnat mitt brevinkast då och då. Jag vågar inte titta dit, men jag tror jag såg någonting sticka in förut. Jag tror det var en dockas arm. När jag försöker ringa människor blir det ingen signal: det bara brusar och sprakar. Min teve är trasig, men när jag går på toaletten hör jag hur den går på och beter sig som vanligt. När jag kommer tillbaka brusar och sprakar den bara.

Har jag förlorat förståndet? Eller är det, ännu värre, någonting annat som händer mig? Jag vet inte vad jag ska ta mig till.

Ni har hört “Stugan och dockorna”, skriven av en okänd författare och uppläst av Michael Forsberg.

I avsnittets tredje historia och sista creepypasta ska vi möta en okänd författare, som haft en skrämmande upplevelse på den legendomsusade vägen Clinton Road. Den ligger en bit utanför New York, och är så välkänd att det till och med finns en artikel om den på Wikipedia.

Just den här historien publicerades tidigast i maj 2010 på ett polskt forum, men den är helt uppenbart skriven för användarna på 4chans underforum /x/, eftersom författaren börjar med att vända sig till dem och fråga: känner ni till Clinton Road? Den läses av mig.

Är ni bekanta med Clinton Road, här i New Jersey? Om inte så är det en ökänd landsväg som går tvärs genom en skog. Det finns inga som helst gatlyktor, och skyltarna har inte blivit underhållna sedan 50-talet. Området är fullt av Ku Klux Klan-medlemmar, och till råga på allt brukade yrkesmördare dumpa kroppar här. Jag och mina vänner är ungefär standardmodellen av övermodiga skitstövlar, och en natt bestämde vi oss för att kolla ifall det låg någon sanning bakom alla historier.

Det vi råkade ut för var mycket, mycket värre än någon av historierna jag hört.

Vi var på väg hem från en biokväll i Palisades och tänkte, tja, det är ju precis här, vi kan lika gärna passa på. Vi var dock inte så bra på att uppskatta körtiden, och det tog sjukt lång tid att faktiskt ta sig till själva vägen. Det var mitt i vintern, och marken var täckt av säkert mer än en meter snö. Vi skämtade om hur vi säkert skulle få syn på något sagodjur eller börja jagas av en helveteshund. Som sagt, vi är idioter med för stora trutar.

Det blev mörkare och mörkare utomhus, och när vi en gång stannade till och släckte billyktorna insåg vi att det var kolsvart. Fullständigt och oändligt mörker. Vi satte igång bilen igen och hade inte så roligt längre. Stämningen i bilen blev sakta men säkert mer och mer tystlåten.

Halvvägs genom den där vägen finns det en bro, och om man kastar ett mynt därifrån ska det på ett mystiskt och spöklikt sätt kastas upp tillbaka på en. Detta var vårt mål med resan, och vid det här laget ville vi bara ha det gjort och sedan åka hem igen. Till slut nådde vi bron, och parkerade vid sidan av i en liten glänta. Vi lämnade motorn på, bara utifall att myntet verkligen skulle kastas tillbaka. Vi tog det säkra före det osäkra. Vi var fyra i den lilla bilen, och eftersom de två i framsätet måste gå ut först och släppa ut oss andra från baksätet tog det lite längre tid för oss att komma ur bilen. Såklart väntar inte arslena från framsätet på oss, utan när vi tagit oss ut genom dörren var de redan halvvägs ute på bron.

Det var extremt kallt, och min vinterjacka var inte till mycket nytta. Bron är uppbyggd så att man i månljuset kan se vägen fortsätta rätt länge. Visst, det är mörkt som bara helvete, men det går fortfarande att se om en annan bil skulle komma. Det finns ingenstans att gömma sig, alls. Det var knäpptyst och jag kunde höra varenda stenkorn förflytta sig under mina vänners fotsulor.

När vi nästan hunnit ifatt de andra såg vi att de stannat till och stod helt stilla. De vände om, och började gå tillbaka mot oss i oroande snabb takt. ”Tillbaks till bilen, vi måste dra.”

Jag var redan så uppskrämd att jag inte ifrågasatte det. Vi sprang tillbaka och gjorde oss redo för att köra därifrån så snabbt vi kunde.

Då såg jag dem.

I bromsljusens ljuskäglor såg jag två figurer skrida mot oss. De gick på ett avslappnat, nästan vårdslöst sätt, men i väldigt hög hastighet. Den jag kunde urskilja tydligast var lång, längre än jag själv och då är jag ändå 1,80. Jag antar att den hade en vit hoodie på sig, eftersom den såvitt jag kunde se var helt vit från höften och uppåt. Den andra var mycket mörkare, jag kunde knappt urskilja den, vad det nu var. Under det att vi körde ut bilen och svängde runt för att kunna åka tillbaka satte de fart och rörde sig ännu snabbare mot oss. Och så stannade de. Och försvann.

Vi lyckades till slut komma iväg. Vägen är farlig och oförutsägbar, så vi körde långsamt och var bara glada att ha kommit ur en sjuk situationen. Jag slängde en blick bakom mig, ut genom bakrutan, för att kolla att de verkligen hade försvunnit och ser då att de rusar som demoner efter oss.

“Herrejävlar”, skrek jag. “Kör! Kör fortare!”

Vi gick upp i åtminstone 80, och svängde på hårnålar med de där sakerna i hälarna. De var vid ett tillfälle bara någon meter bakom våra bakre stänkskärmar. Jag minns hur jag kunde urskilja ögon hos den mörka gestalten, galna och vidöppna. Det var så fruktansvärt skrämmande att jag får rysningar än i denna dag bara av att tänka på det. Min kompis bakom ratten tryckte gasen i botten och vi körde i blind panik i 100 på den där isiga jävla landsvägen.

Efter en stund var vi säkra på att ha kommit undan, och saktade ner igen. Ingen sa ett ord på tio minuter, tills han bakom ratten till slut bröt den hemska tystnaden.

”Något jagar efter oss.”

Jag tittade tillbaka och det var någon sorts intensivt ljus bakom oss. Det såg inte ut som billyktor, det var bara en enda ljuskälla och den var kanske en och en halv meter upp ovanför marken. Vad det än var knappade det in på oss. Vi försökte få upp hastigheten igen utan att dö, som mest till kanske 95 kilometer i timmen. Men den här grejen låg lika nära oss bakpå, oavsett hur fort vi körde. Till slut, när vi började närma oss vägens ände, insåg vi att grejen bakom oss var försvunnen. Men vi brydde oss inte. Inte längre.
Vi flög utmed motorvägen i säkert trekvart, tills vi stoppades av en polis. Jag har aldrig varit så glad att se en jävla snut förut. Han bad oss sakta ner, gav oss en varning och släppte oss. Schysst kille.

Den natten tillbringade vi i min kompis källare med lamporna tända, bara sittande på golvet tills solen gick upp. Vi är vuxna män, och vi pissade på oss av spöken eller vad det nu var som ville åt oss. För om det hyser jag inga tvivel. Det ville fånga oss.

Jag kommer aldrig återvända dit. Ingen kan säga något som får mig att någonsin åka tillbaka. Var försiktig om du någonsin finner dig själv på väg nerför Clinton Road, för man vet aldrig vad som kan tänkas vänta på dig utanför.

Du har hört “Clinton Road”, skriven av en okänd användare på 4chans underforum /x/ och uppläst av mig.

Vi ska avsluta veckans Creepypodden med en historia som i och för sig inte har en namngiven författare, men en som jag ändå vet finns på riktigt: den har skickat in sin berättelse i ett mejl till creepypodden@sr.se. Lyssnaren kallar sig T, och har skrivit en berättelse som heter “Mammas målningar”. Så här handlar det inte om en okänd författare – men väl om en okänd kraft som på precis samma sätt lyckas ta sig in i det man tror ska vara tryggas. In i ens mammas huvud. Den läses av Ludvig Josephson.

När mamma blev gammal började hon måla. Jag vet inte om det var något hon drömt om hela livet, och som hon först på ålderns höst fick tid och möjlighet att förkovra sig i. Eller om det bara var en slump att hon plötslig halkade in på pensionärsföreningens målarskola.

Oavsett vad så gick hon helhjärtat in för det. Hon köpte penslar, färger och dukar och skapade sig en egen liten atelje i sin funkistvåa. Hon målade mycket och länge: varje gång jag ringde tycktes hon sitta böjd över en ny duk. Väggarna i den lilla lägenheten blev snart översållad av nya verk. Hon målade mest stilleben, vaser och blommor i olika konstellationer. Vackra färger, vackra föremål – och fullständigt oförargliga.

Själv kan jag ingenting om måleri, men jag blev överraskad av hur duktig hon var. Att hon hade talang var uppenbart. Det tyckte inte bara jag, även läraren och de andra pensionärerna på målarklubben berömde henne ofta och länge. Jag tyckte det var fascinerande: att man kunde bära på en talang som avslöjades först när man levt större delen av sitt liv. Kanske var det fint, kanske var det sorgligt.

När jag ringde på dörren den där lördagen var det ingen som öppnade. Vi hade bestämt att vi skulle ses och jag var varken sen eller tidig. Jag undrade om vi hade missförstått varandra, att hon råkat boka upp något annat istället. Efter att ringt på dörren utan framgång tog jag upp min mobil och ringde henne. Genom brevinkastet hörde jag signalerna. Den låg där inne utan att någon svarade.

Först nu blev jag orolig. Snabbt slet jag upp min extranyckel och stormade in i lägenheten.

Jag fann mamma liggande i en hög på golvet, strax nedanför det skelettliknande stafflit. Själva tavelduken var nedriven som ett bortblåst segel, och på golvet intill mamma glimrade en svartröd blodsfläck. Det såg ut som hon blivit skjuten. Först efter att ambulanspersonalen hämtat henne insåg jag att det bara var oljefärg. När hon föll ihop hade hon landat på en av färgtuberna som sprutat ut sin starka färg. I flera dagar satt det svartröda kvar på mina fingrar.

Doktorn sa att vi hade haft tur. Om jag inte hade kommit in just där och då hade mamma aldrig klarat sig. Nu hann ambulansen fram i tid, och tack vare det överlevde hon och stroken blev inte värre än vad den kunde ha blivit.

Jag tyckte det lät som ett hån. Vad mamma tyckte det var vet jag inte ens. Hon kunde inte längre gå. Inte heller prata, och hennes finmotorik var som bortblåst. Enligt doktorn var det tyvärr oundvikligt och inget som man kunde göra något åt. Ett blodkärl brister, blodet strömmar ut i hjärnan och översvämmar olika områden och centran.

“Tänk dig som att du får en översvämning i en villa. Plötsligt ligger hela pannrummet under vatten. Då fungerar inte längre värmepannan. Precis så är det med hjärnan och kroppens funktioner. Vad som slås ut är helt och hållet en slump och beror på var blödningen sker.”

Jag ville svara att ett pannrum kan man i alla fall reparera. Eller att en översvämning i alla fall tvättar källaren ren, men det gjorde jag inte.

Efter en tid fick mamma komma hem. De möblerade om hennes lägenhet, installerade en särskild säng, borrade fast toaletträcken i badrummet och ställde in en duschstol i smutsgul plast. Med några timmars mellanrum kom hemtjänsten förbi och såg till att hon klarade sig. Själv sade hon inte ett ord. Det var oklart om hon kunde prata, eller bara vägrade. Ibland tyckte jag mig kunna ana väsande viskningar, otydliga läten som varken var ord eller meningar. Tilltal svarade hon inte på. Hon mötte inte ens min blick när jag försökte prata med henne. Det var som om hon var besviken på mig, som om jag svikit och övergett henne.

Jag försökte få mamma att börja måla igen. Jag sänkte staffliet så att hon kunde nå det från sin rullstol, ställde upp den duk hon senast arbetat på, och plockade fram penslarna och färgerna.

“Nu mamma är det dags att du börjar måla igen” sa jag och rullade fram henne framför duken.

on såg skeptiskt ut, men inte arg. I flera minuter satt hon och stirrade på det halvfärdiga verket framför sig.

“Vill du inte fortsätta?” Jag höll fram en pensel.

Långsamt sträckte hon sig efter den, greppade skaftet, lyfte – och tappade den genast på golvet.

Jag plockade upp den och vi gjorde ett nytt försök. Med fullt fokus lät hon sin seniga fingrar krama penseln innan hon höjde den mot duken. Det gick bara någon sekund – sedan gled penseln ur hennes grepp och slog i golvet. Det var precis som ett barn som inte kunde hålla ett bestick.

Jag ville att vi skulle försöka på nytt, men mamma vägrade. Hon lät armarna falla ner längs sidan och satt sedan och blundade.

Idéen med de specialgjorda målarpenslarna föddes ur ett barndomsminné. När jag var liten brukade mamma köpa julkort från en välgörenhetsorganisation. Det unika med dessa julkort var att de var målade av folk med olika funktionsvariationer. I ett häfte som följde med julkorten visade man det säregna sätt som bilderna skapats: konstnärerna – som alla saknade händer – greppade istället penseln med munnen eller tårna. Med sin alldeles egen teknik lyckades de måla vackra julmotiv.

Detta minne väckte idén att något snarlikt kanske var möjligt för mamma. Hennes fingrar ville inte längre samarbeta, men hennes armar och händer hade hon fortfarande kontroll över. Kanske kunde jag göra penslar som var anpassade för just henne?

Jag köpte barnnappar, men på själva sugploppen klippte jag av och satte dit penselhuvuden eller svampbitar. Genom att sedan trä nappens ring över ett finger skulle mamma sedan med svepande armrörelser kunna göra penseldrag utan att behöva använda fingrarna. I teorin tyckte jag det borde fungera. Det var åtminstone värt ett försök. Jag stod inte ut med tanken att hon aldrig mer skulle kunna ägna sig åt sitt älskade måleri.

Som vanligt sade mamma ingenting när jag hälsade på. Men när jag plockade fram påsen med mina egengjorda penslar tyckte jag ana en viss nyfikenhet. Jag justerade staffliet, hämtade färgerna, och tog sedan hennes högerhand.

“Nu mamma ska du få se vad jag har gjort.”

Försiktigt trädde jag på en av barnnapparna jag modifierat. Hon stirrade frågande dels på den, dels på mig. Jag anade en skepsis, men hon lät mig hållas. Hon gjorde inget motstånd.
Lika försiktigt förde jag hennes hand mot färgen, doppade penseln, och fortsatte mot duken.

“Se. Du behöver inte kunna hålla penseln med fingrarna för att kunna måla!”

Jag fortsatte föra hennes hand i långsamma rörelser och färgen satte sig på den vita duken.

Efter några drag tog jag bort min stödjande hand. Hennes hand, och penseln, förblev kvar mot duken. Hon fortsatte inte måla – men handen föll heller inte ner.

“Jag har gjort flera. Här är en med smalare pensel, här är en med tjockare… och här är en med en svampbit… Du kan ju testa och se vad du gillar bäst.”

Hon varken nickade eller svarade något. Efter ett tag såg jag hur hon gjorde ett långsamt och kort drag mot duken. Färgen spred sig. Min pensel fungerade.

Jag kom tillbaka till hennes lägenhet bara några dagar sedan. Synen som mötte mig chockade mig fullständigt. Alla hennes dukar var slut, och nästan samma sak med färgerna. Penslarna jag gjort var nötta, nedkladdade och tilltufsade.

“Fantastiskt mamma! Fantastiskt! Du kan ju måla nu!”

Att hon målat var det första som överraskade mig. Det andra som överraskade mig var vad hon målat. Varje målning var unik, men de påminde alla om varandra. Däremot skilde de sig radikalt mot det hon målat innan stroken. De vackra och lugna stillebenen med tydliga blommor och frukter var som bortblåsta. Hennes nya verk var snarare abstrakta. De föreställde djupa och tillsynes oändliga grottsalar, allt omgivet av höga bergsväggar i märkliga vinklar. Hårda, spetsiga väggar som hotfullt tornade upp sig – allt i svart, grått och rött, som om delar av motivet brann.

“Är det nattliga bergslandskap, mamma? Eller en vulkan?”

Som vanligt svarade hon inte, men jag var glad att min idé fungerat.

Jag tillverkade än fler penslar och köpte än mer dukar och färger. Och det behövdes – mamma fortsatte att måla i en rasande takt. Motiven förblev detsamma med de abstrakta bergsalarna i svart och rött. Men en sak hade tillkommit: längst bort i de där salarna som aldrig tycktes ta slut anade man en figur, en svart skepnad, en skugga med vassa kanter. För var målning hon gjorde tycktes den bli något större, som om varelsen kom närmre.
Jag berömde mamma för hennes produktivitet men frågade vad det var för figur. Då vände hon sig om och tittade på mig med frågande blick.
“Vad är det för något där borta mamma? Det ser ut som den eller det kommer närmre?”

Hon stirrade på mig. Det var som hon inte ens förstod min fråga.

Mammas bilder etsade sig fast i mig. Jag tänkte på dem allt oftare även när jag inte besökte henne. Jag grubblade över vad de egentligen kunde föreställa. Till sist började de även hemsöka mig i mina drömmar. Hemska mardrömmar, där jag var fast i de djupa salarna mellan de höga väggarna. Den avlägsna skepnaden där borta, skuggan som vaknat till liv och kom allt närmare…

Och varje gång jag hälsade på mamma var det bara flera sådana bilder. De stod längs varje vägg, i flera lager och täckte varandra. Det var så många tavlor att det slog mig att hon måste måla i varje vaket ögonblick. Även det skrämde mig. Ett fritidsintresse som inte längre var ett nöje utan snarare än besatthet, som om någon eller något tvingade henne till det. Som om bilderna själva krävde att bli skapta.

Till sist klarade jag det inte längre. Jag kontaktade läkaren. Jag berättade om mamma och om vad som hänt. Han sa att han mindes henne, men det tvivlar jag på. Jag berättade om hennes målande. Hur mycket och hur intensivt hon målade, men att det alltid var samma motiv. Jag undrade om det fanns någon medicinsk förklaring.
“Varje stroke och varje hjärnskada är unik. Alla drabbas på sitt sätt. Det låter som om stroken kan ha påverkat din mammas syn också, att den blivit nedsatt.”
“Vadå, att hon ser annorlunda?”
“Ja, att det blivit någon form av synnedsättning. Om stroken kan få muskler att sluta fungera kan det även få delar av ögat att göra det. Och upphör delar av synförmågan, då ser hon inte samma saker som vi, och det borde i sin tur påverka det hon målar…“
“Finns det något man kan göra åt det?”

Han suckade.

“Tyvärr inte… Men det är positivt att hon kommit igång med sitt måleri. Hon ser uppenbarligen tillräckligt bra för att kunna måla. Och det är alltid bättre att folk har något att göra än att bara sitta…”
Hon ser inte samma saker som vi.

Jag kunde inte låta bli att tänka på det läkaren sagt. Att mammas målningar var en konsekvens av att hennes syn eller föreställningsförmåga helt enkelt blivit nedsatt. En tanke blossade upp inombords. En tanke som i nästa ögonblick blev en rysning, som om någon långsamt drog med en pensel längs min ryggrad:

Tänk om stroken inte gjort mammas syn nedsatt. Tänk om den istället utökat och vidgat den. Jag läste någonstans att månens yta är betydligt bättre undersökt än vår egen hjärna. Allt forskarna lyckats kartlägga är en bananflugas lilla pepparkorn till hjärna, men om vår egen hjärna och vårt eget medvetande som är så ofantligt mycket större, vet vi i princip inget. Tänk om olyckan skakade om mammas synapser och sinnen, och gav henne nya känselspröt och tillgång till nya världar och existenser? Tänk om hon nu såg en värld som existerade lika närvarande som vår, men som låg bortom vår vanliga föreställningsförmåga? Och tänk om det var den världen hon nu försökte avbilda och förmedla?

Inombords öppnade sig ett enormt slukhål av yrsel. Jag tvingades skjuta bort tanken. Det var bara nonsens.

Även nästa gång jag hälsade på mamma hade hon fortsatt att måla i samma frenetiska takt. Det var nya målningar, samma motiv men med den enda skillnaden att den obehagliga figuren var något större och verkade ha kommit något närmare. Jag hade faktiskt inte tänkt på det tidigare, men när infallet dök upp fattade jag penseln direkt. Jag doppade stråna i färg och målade sedan över figuren på tavlan som torkade på staffliet.
Mamma tittade först förvånad på mig, sedan började hon le.

“Se här mamma… Det blir lite finare utan den där hemska filuren va?” sa jag och fortsatte måla över figuren på duken bredvid.

Mammas leende växte – men till något annat. Till ett föraktfullt hånleende. Som om jag inte förstod bättre. Som om jag var ett naivt barn och nu förklarat att världen var platt eller att månen var gjord av ost.

“Tycker du inte att det ser bättre ut?” försökte jag på nytt, men mamma bara fortsatte att le.

Hemma samma kväll började jag söka på “galna konstnärer”. Det kändes hemskt att tillskriva mamma egenskapen galenskap, men om jag snart inte fick svar på hennes märkliga beteende och än märkliga målningar var det jag som snart skulle bli galen. Problemet att söka på just “galna konstnärer” är att man hittar mycket information. Oerhört mycket information. Vincent Van Gogh skar av sig sitt ena öra. Pablo Picasso sparade alla sina avklippta naglar i glasburkar. Listan på diverse galenskap kan göras hur lång som helst, men oavsett hur mycket jag läste hittade jag inget som påminde om mammas beteende.

Det vill säga innan jag hittade berättelsen om den tyske kyrkmålaren Albertus. Under tidigt 1400-tal hade han varit en av de mest framstående och eftertraktade kyrkmålarna i norra Europa. Otaliga kyrkor hade fått sina väggar och innertak utsmyckade med hans storslagna målningar föreställande olika bibliska motiv.

Vid arbetet av en takmålning i Mecklenburg hade den skrangliga byggställningen plötsligt brustit. Albertus hade handlöst fallit från taket rakt ner på kyrkans hårda stengolv. Alla hade tagit för givet att han omedelbart omkommit. Det hade han inte. Istället föll han ner i vad dåtiden beskrev som den djupaste sömn, men som vi idag kallar för koma. Överraskande nog vaknade Albertus efter endast ett par dagar. Han yrade och haltade när han gick, men bortsett från det var han förvånansvärt oskadd. Enligt en källa betraktade man det som ett mindre mirakel, att Herren i sitt eget hus måste ha hållit en skyddande hand över Albertus.

Redan nästa dag ville Albertus återuppta arbetet med takmålningen. Trots att pastorn bedyrade att arbetet fick ta den tid det krävde, fortsatte Albertus att arbeta med en frenesi som om han ville ta igen all den tid han förlorat. Hela dagen och hela natten låg han uppe på ställningen och målade i stearinljusens flackande lågor.

Morgonen därpå fick pastorn en chock. Taket som skulle få ett motiv med herdar och får i ljusa pastellfärger hade blivit helt övermålat. Med snabba och breda penseldrag – eller som en källa beskrev det: som om konstnären var jagad av döden själv – hade taket täckts av mörka färger. Borta var Galileens gröna kullar och istället ersatta av en gruvgång där elden härjade, och mellan dessa mörka väggar och den slukande elden, stormade en svart varelse fram, lika främmande som skrämmande. Enligt källorna ska pastorn ha svimmat när han fick se Albertus nya takmålning.

Albertus själv vägrade sluta måla och med våld fick man slita ner honom från takställningen. Bygdens män började sedan täcka taket med vit kalkfärg. Det sägs att det krävdes flera lager för att man helt skulle bli kvitt Albertus mardrömsbilder. Albertus blev genast fängslad för hädelsebrott. Man förhörde honom gång på gång om vad han målat och varför, men allt han svarade var:
Han kommer…

De frågade då vem han syftade på, vem var denna han? Svaret de fick var:
Han kommer…

Brottet som Albertus begått – kätteri i Herrens eget hus – var så allvarligt att det krävde en ordentlig process med kyrkans högsta män. I väntan på att rättegången skulle bli av förblev Albertus inspärrad i en källarcell utan dagsljus. Detta hindrade dock inte Albertus: med sin egen avföring fortsatte han måla sina skrämmande skuggbilder på de kalla stenväggarna. För att få ett stopp på detta kedjade man då fast Albertus i bojor, men även detta visade sig vara verkningslöst: med sitt eget ansikte, med sin egen skavda och blodiga näsa, fortsatte han teckna på cellväggen. Den kyrkliga domstolen hade antagligen dömt Albertus till att brännas på bålen. Varken rättegången eller domen hann dock bli av: en morgon hittade man Albertus död i sin cell. De sista orden vakterna hörde honom yttra sades vara:
Han kommer…

I flera timmar den kvällen och natten satt jag och läste allt jag kom över om Albertus. Trots att det skilde över 600 år mellan Albertus och mamma, trots att världarna de levt i var fullständigt olika, kunde jag inte låta bli att se likheterna. Båda hade älskat att måla. Båda hade varit nära att dö i en olycka, kanske till och med skulle ha dött om inte slumpen velat annorlunda. Båda hade efter olyckan radikalt ändrat sitt målande. Albertus målningar fanns bara bevarade som beskrivningar, men av det jag kunde läsa rådde det inget tvivel om att de påminde om mammas. Den mörka världen av sten och eld. Den oidentifierbara varelsen helt skapad av skugga. Hur det var som om både mamma och Albertus hade sett samma saker. Det kunde inte bara vara en tillfällighet. Mamma och Albertus hade sett något som vi andra inte såg. Ju mer jag tänkte på det, ju mer reste sig nackhåren.

Jag bestämde mig för att hälsa på mamma redan nästa dag. Jag kände ett starkt behov av att berätta för henne, dels om Albertus, dels att jag förstod henne nu. Jag tänkte att om jag erkände hennes målningar för vad de verkligen var skulle jag kanske få reda på mer. Hemtjänsten hade ännu inte besökt henne, för på hallmattan låg fortfarande posten och reklamen kvar.

“Mamma, det är bara jag.” Jag plockade upp posten och hängde av mig min kappa.

Jag hittade mamma i sin lilla hemmagjorda atelje. Hon satt livlös framför staffliet med uppspärrade ögon och hängande armar. Hennes panna var alldeles kall och på högerhanden, där en av mina egengjorda penslar fortfarande satt kvar, hade färgen torkat. Bredvid henne, i en hög på golvet, låg tavlorna där jag hade målat över den obehagliga figuren. På samtliga dukar hade mamma målat tillbaka varelsen.

Lutad mot staffliet stod det som måste ha varit mammas sista målning. Den påminde om alla hennes andra verk. Det var samma hotfulla bergssalar och samma svarta skepnad. Men på en punkt skilde sig denna sista tavla: varelsen var närmare än någonsin. Man såg till och med hur den sträckte ut en arm mot betraktaren.

Signaturmelodi

Du har hört “Mammas målningar”, inskickad till podden av lyssnaren T och uppläst av Ludvig Josephson. Och därmed går de namnlösa fingrarna som skriver dessa ord och lägger sig för den här gången, redo att plockas fram igen om två veckor, då vi är tillbaka.

Ni har lyssnat på Creepypodden med mig Jack Werner. Creepypodden produceras av Ludvig Josephson, som också gör musiken. Mejla oss gärna era egna historier, eller tips på andras historier, på creepypodden@sr.se. Och om ni vill följa oss gör ni det på Facebook eller Instagram: där heter vi Creepypodden. Och som vanligt:

Tack för att ni lyssnat.