Avsnitt 13: Oförklarligt döda

I dag i Creepypodden: mystiska mord och oförklarligt omkomna. Med historier om hotfulla hissar, vansinniga vandrare och gastkramande gårdar.

Signaturmelodi

Den 19 februari 2013 ställde sig en anställd på hotellet Cecil i Los Angeles i byggnadens hiss och tryckte på en knapp för att komma till våning 14, husets högsta. Han skulle åka upp till taket, där husets fyra vattentankar stod, för att titta till om det var något fel på dem. Flera hotellgäster hade klagat på lågt tryck i duschen, och på att vattnet när det väl kom ut luktade och smakade konstigt. “När man satte på duschen var vattnet helt svart först, och först efter två sekunder är det som vanligt”, sade en gäst.

Vi vet inte hur den anställda kände sig där i hissen, men vi kan gissa på lite illa till mods. Hotellet Cecil är för det första känt för alla märkliga och mystiska händelser som inträffat där. Folk har tagit livet av sig och blivit mördade när de bott där. Likaså två seriemördare. 1985 bodde Richard Ramirez, som mördade 13 personer, där och sex år senare Jack Unterweger, med 10-12 liv på sitt samvete. Och just de där dagarna, i februari 2013, måste det ha känts särskilt obehagligt för gäster och anställda på Cecil Hotel. Tidningarna var nämligen fulla med artiklar om den film som polisen i Los Angeles hade släppt. En film från en övervakningskamera i hotellets hiss, och som visade de sista bilderna som tagits på den försvunna 21-åriga tjejen Elisa Lam.

Elisa Lam kom från Kanada. I januari 2013 åkte hon ut på en resa som hon på sin Tumblr-blogg kallade sin “West Coast Tour”, där hon bland annat ville besöka San Diego, Los Angeles, Santa Cruz och San Francisco. Den 26 januari kom hon till Cecil Hotel i Los Angeles, och först bodde hon med två andra personer i ett delat rum. Men de klagade på att hon betedde sig märkligt, och till slut fick Elisa ett eget rum. Den 31 januari skulle hon checka ut från hotellet, men hon dök aldrig upp. Hotellpersonalen ringde polisen, som kom och letade genom hotellet med hundar utan att hitta något. Alla som hade sett henne i Los Angeles sade att hon hade varit där ensam. Två veckor gick. Sedan släppte polisen filmen från övervakningskamerorna.

Filmen är inspelad från hörnet mellan hissens tak och en av dess väggar, och den visar hur dörren öppnas och Elisa Lam kommer in. Hon har på sig en vinröd tröja med blixtlås, svart kjol och svarta sandaler. Hon böjer sig ned framför hissens knappar, och trycker på kanske fem-sex stycken i rad. Sedan ställer hon sig i hissens hörn och väntar på att dörren ska stängas. Men så är det som att hon hör någonting utanför hissen. Hon går långsamt fram till dörrarna, avvaktar lite, och så i ett stor kliv tar hon sig ut genom dörrarna och tittar åt båda hållen i korridoren utanför. Hon verkar inte se något, utan backar tillbaka in i hissen, och ställer med sig ryggen mot väggen. Som om hon försökte gömma sig för någonting utanför.

Elisa Lam är kvar i hissen i ungefär två minuter, och under den tiden verkar hon då och då prata och gestikulera som om hon försökte övertyga någon om någonting, trots att hon är helt ensam. Hon går in och ut ur hissen, tittar sig omkring, trycker på ännu fler knappar, och till slut – efter att ha stått och gjort några ormiga rörelser med sina armar i några sekunder – går hon iväg från övervakningskamerans utsikt för att sedan inte ses till mer. Det var det sista någon såg av Elisa Lam. Därefter var hon försvunnen.

“Undrar vad som hänt med henne.” Det kanske var vad den anställda på Cecil Hotel tänkte under resan upp till taket, när han skulle kolla vad som kunde ligga bakom gästernas problem med trögt, illaluktande och missfärgat vatten. Vad han inte visste var att svaret på den frågan skulle visa sig bara inom några minuter. När han öppnade locket till en av de stora vattentankarna, och hittade Elisa Lams döda kropp flytande i den.

Det här är Creepypodden med mig Jack Werner, och dagens avsnitt handlar om oförklarliga dödsfall. Och Elisa Lams märkliga beteende i hissens övervakningskamera, hennes försvinnande och till slut död är just oförklarlig. Det avskrev som en drunkningsolycka, men polisen kan inte förklara hur hon tog sig förbi den låsta trappan och dörren upp till hotellets tak, än mindre hur hon tog sig in i vattentanken. Den är två och en halv meter hög, och de anställda behövde stegar för att ta sig upp och kunna lyfta de tunga locken. Att sätta locken på plats inifrån tanken helt ensam beskrivs som nästan omöjligt. Elisa Lam hade tidigare haft problem med depressioner, men inget annat än hennes föreskrivna mediciner hittades i hennes kropp när hon obducerades. Än i dag är Elisa Lams död ett mysterium.

Spekulationerna kring hennes död har varit vilda på nätet. De flesta tror, baserat på hennes beteende på filmklippet från hissen och hennes sjukdomshistorik, att hon fick en psykos och tog livet av sig. Men många har också pekat på en koreansk spökhistoria som kallas hissritualen, som började spridas runt 2010. Den mystiska ritualen sägs kunna ta dig till en annan dimension genom att åka hiss. Bloggen THE GHOST IN MY MACHINE publicerade förra året en engelsk översättning av ritualen. Så här går den till:

Hissritualen kräver en ensam deltagare. Denna deltagare måste ha tillgång till ett hus med minst 10 våningar och en hiss. Utan detta går inte hissritualen att genomföra.

Ta dig till byggnaden i fråga, och gå in i hissen på första våningen ensam. Försök inte genomföra hissritualen om du inte är ensam i hissen.

Tryck på hissknappen för fjärde våningen. När du når fjärde våningen, gå inte ut. Tryck istället på knappen för den andra våningen.

När du når andra våningen, stanna kvar i hissen och tryck på knappen för den sjätte våningen. När du når sjätte våningen, stanna kvar i hissen och tryck på knappen för den andra våningen. När du når den andra våningen, stanna kvar i hissen och tryck på knappen för den tionde våningen. När du når den tionde våningen, stanna kvar i hissen och tryck på knappen för den femte våningen.

När du når den femte våningen, om du har lyckats med ritualen, kommer en ung kvinna komma in genom dörrarna. Titta inte på henne, prata inte med henne, hon är inte vad hon ser ut att vara.

Tryck på knappen för den första våningen. Om hissen istället börjar åka uppåt, till den tionde våningen, kan du tryggt fortsätta med ritualen. Men om hissen åker neråt till den första våningen, lämna hissen så snart dörrarna öppnas. Vänd dig inte om och titta tillbaka in i hissen. Säg inte ett ord.

När du når den tionde våningen kan du antingen välja att gå ut ur hissen och inträda i den andra världen, eller att stå kvar i hissen och bli kvar i din egen värld. Om du går ut ur hissen kommer kvinnan ställa dig en fråga – ”Var ska du gå?”. Ge henne INGET svar. Titta INTE på henne.

Nu kan du ha kommit till den andra världen. Det finns bara ett enda säkert tecken på att du lyckats, och det tecknet är att den enda personen som finns där är du.

Våningen du kommer se framför dig kommer se nästan identisk ut med de andra våningarna, med två undantag. Alla lampor i våningen är släckta, och det enda som syns utanför fönstren är ett självlysande rött kors långt borta i mörkret. Somliga säger att tekniska saker, mobiltelefoner, kameror, mp3-spelare, inte fungerar i den andra världen. Andra säger att de visst fungerar. Ingen vet säkert.

Om du svimmar, eller på något annat sätt tappar medvetandet, medan du befinner dig i den andra världen, kommer du troligen vakna upp i ditt eget hem igen. Då bör du noggrant granska ditt hem, så att allt ser ut som det ska. Det “hem” du har tagits till kanske inte är samma plats som du lämnade, när du gav dig av för att utöva hissritualen.

Så här gör du för att ta dig tillbaka till din egen värld, när du har gjort vad du skulle i den andra världen. Om du stod kvar i hissen är det bara att trycka på knappen för första våningen. Om det inte fungerar, om dörrarna inte stängs, måste du trycka på den tills det fungerar och de stängs. När hissen når första våningen ska du gå ut så snart dörrarna öppnas. Vänd dig inte om och titta tillbaka in i hissen. Säg inte ett ord.

Om du lämnade hissen på den tionde våningen är det bara med samma hiss du kan ta dig tillbaka. Att ta sig tillbaka till hissen kan kännas svårare än det borde vara. Du kommer känna dig förvirrad och glömma vilken av hissarna du kom med. När du väl går mot hissen kommer det kännas som att den försvinner längre och längre bort, ju närmare hissen du går. Var vaksam och håll huvudet kallt.

När du väl kommit in i hissen ska du trycka på hissknapparna i samma ordning som du gjorde för att ta dig upp, ända tills du kommer till den femte våningen. När du kommer dit, tryck på knappen för den första våningen. Hissen kommer då börja åka uppåt, mot den tionde våningen igen. Tryck då snabbt på en knapp för någon annan våning, vilken som helst, så länge den avbryter hissens resa upp till den tionde våningen. Du måste hinna göra detta innan hissen kommer till tionde våningen.

Åk sedan ner till första våningen. Innan du lämnar hissen, titta ut och se om allt ser ut som det ska. Om någonting alls, ens den allra minsta detalj, verkar konstigt – lämna INTE hissen. Istället, genomför resan i samma ordning en gång till. Är du säker på att allt är som det ska kan du tryggt lämna hissen.

Några sista ord om kvinnan som går på hissen vid den femte våningen.

Prata INTE med henne.

Titta INTE på henne.

Om du gör det kanske hon bestämmer sig för att behålla dig.

Oavsett vad Elisa Lam gjorde i hissen timmarna innan hon försvann för alltid är hon varken den första eller sista att dö på ett så mystiskt, oförklarligt sätt. I slutet av 50-talet inträffade i Ryssland någonting som kallas incidenten i Dyatlovpasset.

Hit, till de avlägsna trakterna i norra Uralbergen, åkte i februari nio studenter och forskare vid Uralbergens tekniska högskola för att vandra tillsammans i naturen. De var mellan 21 och 38 år gamla, och alla var erfarna bergsklättrare och vandrare. Planen var att vandra några mil, till ett berg som hette Otorten, men natten till den andra februari inträffade någonting. Den tolfte februari skulle gruppen ha kommit tillbaka till den lilla staden Vizhai, där deras vandring började, och därifrån telegrafera hem till sina familjer att de var framme och nu var på väg hem igen. Men ingen kom till Vizhai den 12:e, och den 20 februari skickades en räddningsoperation ut för att hitta vandrarna.

De följde spåren från gruppen i en vecka, tills de hittade deras sista tältplats. Vad de hittade där var chockartat. Tälten hade lämnats vind för våg, med allas tillhörigheter kvarlämnade. Tältduken hade rivits upp inifrån, och fotspåren i snön som ledde bort från tältet visade att vissa hade flytt med en enda sko, andra i strumplästen, andra helt barfota i den iskalla snön.

En bit bort hittades resterna av en lägereld, och det var också där man hittade de två första kropparna. De låg döda, frysta i vinterkylan, iklädda bara sina underkläder. Tre andra i gruppen hittades döda på avstånd av flera hundra meter bort, frysta i poser som antydde att de hade försökt ta sig tillbaka till tältet. Sedan hittade räddningsoperationen ingen mer av de fyra övriga försvunna vandrarna. De hittades inte förrän i maj 1959, nerfallna i en ravin, begravda under fyra meter snö. När de döda kropparna obducerades fann man att vissa var helt oskadda, medan andra hade krossade skallben och brutna revben. En kvinna hade fått sin tunga utskuren. Sex av dem frös ihjäl, de andra slog ihjäl sig i fall och liknande.

Vad fick de nio erfarna vandrarna att fly sitt tält, mitt i natten under en snöstorm, iklädda bara underkläder och utan strumpor och skor? Ingen vet. Den sovjetiska utredningen fastslog att en ”en framtvingad okänd kraft” hade fått gruppen att lämna sin tältplats, men ingen har någonsin lyckats säga vad. När de ryska ungdomarna frös ihjäl i snöstormen, vissa krypande i snön, andra huttrande runt en brasa, tog de med sig den hemligheten i graven.

Jag tänkte på den här händelsen när jag läste en spökhistoria på Reddits underforum Nosleep i veckan. Den är skriven av användaren iia, som i rubriken berättar att han under en campingresa i New Hampshire hittade en gammal dagbok i naturen… Och blev vettskrämd av vad han läste i den.

Dagboken var rätt gammal, 21 år enligt datumen som nämndes i texten, och låg förseglad i en plastpåse som i sin tur lagts i en vattentät väska. Att jag hittade den var en ren slump – jag grävde en grop eftersom jag var tvungen att bajsa, och där i jorden tittade väskan fram. Jag önskar faktiskt att jag inte hade hittat den, för nu är allt jag kan tänka på vad som stod där. Den är skriven av en tjej som till en början mest berättar om hur trevligt hon och hennes make hade på sin campingtripp. Sådär, med en enda mening sammanfattade jag fem sidor.

Sedan började de märkliga, skrämmande delarna av berättelsen. Så här stod det i dagboken:

Andra juli 1994, klockan sju på morgonen.
I natt vaknade jag och James av en extremt ljusstark blixt. Inte av åskan, alltså, för vi hörde ingen. James trodde att det var en kornblixt, en sådan sker på så långt avstånd att man inte hör bullret och som ofta inträffar innan stora regnoväder utbryter. Han har nog rätt, för det har varit extremt varmt och sumpigt hela dagen och när solen gick ner blev det ännu fuktigare. Hur som helst, till slut somnade vi om och nu på morgonen är det en aning torrare i luften. Vi hoppas hinna vandra kring två mil idag.

Andra juli 1994, klockan åtta på kvällen.
Jag vill egentligen inte skriva ner det här för det är så äckligt. James säger att jag ändå ska göra det, så vi kommer ihåg det när vi ska rapportera det till skogvakten. Som om vi hade kunnat glömma vad som hände. I alla fall, så här: vi vandrade hela dagen i dag, och med jämna mellanrum såg vi skogsdjur. Rådjur, fåglar, tvättbjörnar, ekorrar, jordekorrar och till och med en björn. Det är ganska vanligt att se sådana här ute. Men James stirrade på min röv halva dagen och till slut tog vi det gemensamma beslutet att lämna vandringsleden en stund för lite egentid. Den planen sprack när vi upptäckte att bara en liten bit från leden var marken helt beströdd av djurfoster. Säkert flera hundra meter av mark var helt täckt av dem, alla till synes födda för tidigt, alla i olika stadier av utveckling. Det var hemskt.

Tredje juli 1994, klockan kvart i tre på natten.
Jag kan inte sova efter vad vi såg i dag. James däremot snarkar på som ett sågverk, och sov till och med igenom ännu en sådan där tyst blixt från häromdagen. Vad fan skulle kunna ligga bakom en sådan enorm mängd missfall på en och samma plats? Jag har hört talas om djur som söker sig till vissa platser när de är sjuka och gamla och känner på sig att de ska dö, men det vi såg i dag, det var helt enkelt inte normalt.

Blixtar igen. Den här gången var det tre separata blixtar som slog ner inom loppet av några sekunder, och inte heller den här gången hördes någon åska. Fy fan vad läskigt det här är. James är sur för att jag väckte honom, men jag blev så rädd. Förlåt, älskling.

Tredje juli 1994, klockan halv åtta på morgonen.
Det tog en timme efter blixtarna inatt, men till slut somnade jag. Herregud vilken tur att vi tog med oss gott kaffe att brygga över lägerelden. I dag är planen att hinna med drygt en och en halv mil, men det kanske blir svårt eftersom terrängen framför oss enligt kartan är ganska ojämn. Men det är sådan träning som ger en snygg rumpa!

Tredje juli 1994, klockan kvart över nio på kvällen.
Bra jobbat av oss i dag. Imorgon kommer vi ha träningsvärk. Kartan är bra när det kommer till att berätta var kullarna och bergen finns, men är väldigt dålig på att berätta hur höga och branta de är. En positiv sak är dock att vi inte sett några fält täckta av djurfoster idag. Jag trodde aldrig jag skulle behöva skriva den meningen, men jippie, antar jag.

Fjärde juli 1994, klockan tio minuter över sex på morgonen.
Min jävla skitstövelsmake hade visst smugglat med sig lite fyrverkerier, längst ner i packningen, och i morse väckte han mig genom att sätta fyr på dem utanför tältet. “Glad fourth of july!” Han var såklart naken när han gjorde detta, och tittade in i tältet med ett tomtebloss i varje han. Jag har insett att jag älskar hans humor mellan klockan åtta på morgonen och midnatt, medans allt han hittar på mellan en minut över tolv på natten och en minut i åtta på morgonen får mig att vilja strypa honom. Att vakna upp till explosioner och hans snopp är inte direkt hur jag hade föreställt mig det gifta livet. Ta bort explosionerna dock, så är det en annan sak…

Det ser ut som att det kommer regna i dag. Molnen hänger tunga i skyn och det känns svalt i luften. Blåsigt också. Men regnkläderna vi köpte till vandringen höll ju genom stormen förra veckan, så det borde inte vara några problem den här gången heller.

Fjärde juli 1994, klockan halv sju på kvällen.
Det började aldrig regna. James sköt en kanin och nu ska han flå den och göra den färdig för tillagning. Han vill lära mig hur man flår djur. Jag är inte så värst entusiastisk, men det är orättvist om bara han måste göra det tuffa jobbet varje gång vi vill äta ett sött skogsdjur till middag. Suck. Nå, det är bara att sätta igång.

Fjärde juli 1994, klockan halv åtta på kvällen.
Jag har precis slutat kräkas. När James började flå kaninen insåg vi att den var svårt sjuk. Återigen, det enda skälet att jag går in på detaljer här är för att vi ska komma ihåg uppgifterna när vi rapporterar till skogvakten, och det enda skälet till att det är jag som måste skriva ner detaljerna är för att James handstil är oläslig. I alla fall, under sin päls var kaninen helt täckt av vad som såg ut som stora, mogna finnar. De var helt sprängfyllda också, visade det sig när James petade på en av dem med sin kniv och den sprack så vitt kladd flög säkert en meter och landade på min sko. Sedan kräktes jag i en halvtimme, medan James bad om ursäkt medan han försökte hålla sig för skratt. Nå, vi har en del torkat kött och liknande kvar, så vi kommer inte behöva svälta. Men det hade varit trevligt med lite omväxling i dieten. Nu har det börjat regna, så vi sitter fast i tältet.

Och där kom blixtarna igen. Gång på gång på gång blixtrar det. Ibland är det bara några korta nedslag, ibland tycks de lysa upp himlen i fyra-fem sekunder. De är de långa blixtarna som skrämmer vettet ur mig. Jag har aldrig varit med om något liknande. James säger att de är ovanliga men att de ändå förekommer, särskilt vid den här tiden på året. Nu verkar det lugna ner sig lite. Det känns lugnande att det faktiskt regnade den här gången. Det är nog bara vanliga blixtar. James är också ganska bra på att trösta mig när jag är orolig. Det blir att gå tidigt i säng inatt.

Femte juli 1994, klockan tio över tio på morgonen.
Just nu har jag nästan panik, eftersom jag märker hur hårt James jobbar på att inte få panik. Vi har varit uppe sedan sex på morgonen och när vi gick ut ur tältet var marken utanför täckt av döda fåglar, fladdermöss och insekter. Och då menar jag täckt. Det måste ha regnat för mycket för att vi skulle höra när de föll ner från himlen, men vi har ingen jävla aning om hur de dog. Och det är ändå inte det värsta. Det värsta är att de allihopa är täckta av sådana där finnar som kaninen hade. Vi har bestämt oss för att avbryta hajken och ta oss härifrån så snart som möjligt. På kartan står det att det finns en skogsvakt ungefär sex och en halv mil härifrån, och James tror vi kommer kunna hinna dit tills imorgon eftermiddag om vi bara verkligen lägger på ett kol. Och vi är just nu båda helt okej med att lägga på ett kol.

Sjätte juli 1994, klockan halv ett på natten.
Vi har vandrat snabbt och vi har vandrat långt. Under hela marschen såg vi döda djur, hela tiden. De låg inte lika tätt inpå varandra som de gjorde utanför vårt tält, men de var många. Vid ett träd var marken full av döda getingar. När jag tittade upp i trädkronan hängde ett tomt bo där. Och hela skogen är nästan helt tyst. Inga fåglar hörs. Bara en och annan insekt, som hörs surra då och då. Jag har aldrig tänkt på hur mycket det låter i skogen förrän nu, då det blivit helt tyst.

Helvete. Alldeles nyss kom ett rådjur, det första levande större djuret vi sett på hela dagen, gående in i gläntan där vi tältar. Den ställde sig precis där ljuset från våra starka ficklampor tog slut, och stirrade på oss en stund. Sedan vände den sig om och gick, och då såg jag att en död, halvfödd killing hängde ut halvvägs ute ur rådjurets kropp. När den vaggade iväg föll killingen ut, och landade i marken med en duns. När rådjuret försvann i skogen släpade den killingen efter sig i navelsträngen. Fy fan för det här. Lycka till att sova inatt.

Nu hände precis något medan vi sov och jag kan knappt andas av ren panik just nu och jag vet inte vad jag ska kunna göra åt saken mer än att skriva ner det här. Det blixtrade till, och sedan… stannade blixten kvar. Hela skogen var upplyst. James och jag försökte övertyga varandra om att det bara var vädret, men blixten var alltså kvar i en minut. Sedan två. Jag bönade och bad James om att han inte skulle gå ut men till slut öppnade han tältet och gick ut. Eftersom jag hade brutit samman om jag var tvungen att sitta ensam där följde jag med honom ut, och hela himlen, alltså inte bara den punkt där blixten slog ner, var kritvit. Och ljusare än solen mitt på dagen. Det gjorde jätteont i ögonen att titta upp, och jag och James stod och kisade och tittade oss runt. Jag knep ihop ögonen och gnuggade dem en stund, och när jag tittade upp igen var James borta. Jag rusade omkring och letade gråtande, och sedan när jag tittade tillbaka mot tältet var han där igen, med ögonen helt öppna och blicken fäst vid skyn. Men något… var fel.

Han svarade inte när jag vrålade på honom. Han blinkade inte ens. Och jag kunde se små bulor växa fram på hans hals och ansikte. Ljuset var så starkt att jag bara med nöd och näppe såg det. Jag puttade till honom för att han skulle märka mig, och när jag rörde honom var hans skjorta blöt av någonting. Jag kan gissa vad det är, men vågade inte titta. Jag kunde inte. Jag kan inte. Han står fortfarande där ute, och rör sig inte. Bara står och stirrar upp i den vidriga himmeln. Hans pupiller är borta och allt som är kvar i ögonen är blått och vitt. Han har förändrats. Någonting är fel med honom. Och jag är fan livrädd.

Små bulor poppar upp på mina händer när jag skriver detta och de vitnar och nu sprack en och ja, den där fläcken är mitt blod. Jag vet att det blöda jag känner på innerlåren är blod också. Blod som betyder att jag inte längre har kvar den goda nyheten jag tänkte överraska James med på vår bröllopsdag nästa vecka. Jag kan inte sluta tänka på rådjuret och dess döda killing som hängde ut.

Jag tänker slå in den här dagboken i plast och springa mot skogsvakten. Jag vet inte vad annat jag kan göra. Jag får lämna den under ett träd eller någonstans bredvid vandringsleden så någon kan hitta den. Nu är sidan i dagboken genomvåt. Jag måste härifrån innan det är för sent. Innan det blir värre med James. Ljuset är så starkt.

Och det var allt som stod i dagboken. Så snart jag hade läst ut den och förstått vad det var som gjorde sidorna buckliga och fläckiga släppte jag boken, tog den med handskar och lade i ett paket som jag skickade till smittskyddsinstitutet. Jag har ingen jävla aning vad som drabbade den där kvinnan och hennes make och jag tänker absolut inte ta reda på det.

Sidan hon hade skrivit på sist var skitäcklig. Jag önskar jag hade läst boken med handskar på mig. Det var intorkade mörka och beiga fläckar, förmodligen varet hon skrev om, och det luktade hemskt. Jag har tvättat mig noggrant och skrivit en lapp till smittskyddsinstitutet.

Det känns sådär att gå in i skogen igen, men jag är säkert bara löjlig. Boken är väl förmodligen bara något practical joke som en idiotisk tonåring gjort på en kompis, och nu slösar jag myndigheternas tid med det. Men jag är fortfarande rätt illa berörd. Allt det där kvinnan skrev om kändes så oerhört verklighetsfrämmande. Men så minns jag trots allt att jag hörde om någon massdöd bland djuren i den här delen av delstaten i mitten av 90-talet. Men det var väl något annat. Det måste ha varit något annat.

Det var alltså en historia av Reddit-användaren iia. Vill du läsa mer av honom kan du besöka hans blogg: Unsettlingstories.tumblr.com.

Apropå skogen och oförklarliga dödsfall så är en historia jag aldrig kunnat glömma den om gården Hinterkaifeck i Tyskland.

Hösten 1921 lämnade barnflickan där sitt arbete i en hast, sade upp sig utan någon förklaring. Till andra sade hon senare att gården var hemsökt, och att hon inte vågade arbeta kvar där en dag till. Det gick ett halvår innan familjen på gården Hinterkaifeck lyckades anställa en ny barnflicka, och dagen då hon började sitt arbete blev hennes och hela familjens sista dag i livet.

Exakt vad som hände på gården Hinterkaifeck fredagen den 31 mars 1922 vet vi inte. Dagarna innan hade husbonden, Andreas Gruber, berättat för sina grannar att han hittat mystiska fotspår i snön som ledde från skogen ända fram till gårdshuset, men inga som ledde tillbaka. Dessutom hade familjen hört fotsteg på vinden, men trots att de hade sökt igenom hela gården – gårdshus, lada och uthus – hade de inte hittat någon.

Natten till fredagen den 31 mars mördades hela familjen, Andreas Gruber och hans fru Cäzilia, deras dotter Viktoria Gabriel och hennes barn Cäzilia och Josef, bara sju och två år galma. Dessa fem personer, tillsammans med barnflickan Maria Baumgartner, slogs ihjäl med en hacka. Fallet är ett av Tysklands mest kända oförklarliga massmord, och det har utretts ända sedan det inträffade, men ingen skyldig eller ens misstänkt har hittats.

Det var inte för att mördaren var snabb med att fly. Tvärtom, den okände mördaren stannade kvar på gården några dagar efter att ha dödat familjen. När några grannar beslöt sig hälsa på i gården Hinterkaifeck, eftersom barnen i familjen inte synts till i skolan på några dagar, hittade de inte bara de döda kropparna. De upptäckte också att alla familjens pengar och värdesaker fanns kvar, men att någon hade matat boskapsdjuren och ätit mat i kök efter att familjen hade mördats. Förskräckt insåg grannarna att röken de sett komma ur skorstenen på Hinterkaifeck de senaste dagarna inte kom från när familjen eldade… utan när mördaren gjorde det.

Sist av alla upptäcktes kroppen av sjuåriga Cäzilia i ladan. Man misstänker att hon fick leva längst, och att hon förstod vad mördaren gjorde med hela hennes familj, eftersom hon i panik verkade ha slitit av sig tovor av sitt eget hår….

Händelserna i Hinterkaifeck förblir en av de märkligaste, mest skrämmande mordfallen under de senaste hundra åren. Men ibland önskar man kanske nästan att någon hade försvunnit eller mördats, åtminstone jämfört med vad personen istället förvandlats till… Nu ska vi höra en lyssnarhistoria, skriven av Vincent Krichau, som utspelar sig en eftermiddag när han kom hem från skolan och som handlar om mångas värsta mardröm: när mamma inte längre är sig själv.

Jag hade precis kommit hem från skolan när mamma ropade från köket.

“Hej älskling, är du redan hemma?” klingade hennes ljusa, lite överdrivet positiva röst.

Klockan var tjugo i ett på eftermiddagen och det luktade stekt falukorvsos ända ut i hallen där jag höll på att knyta upp skorna.

“Aa, vi fick sluta tidigt. Vikarie.” svarade jag.

“Gud vad skönt! Hoppas att du är hungrig, maten är snart klar.” fortsatte mamma.

Det var bara vi två. Jag och mamma det vill säga. Pappa hade dött i en bilolycka på väg hem från jobbet när jag var sju. Sen dess hade mamma aldrig varit sig själv riktigt. Hon skrattade i stort sett aldrig, log bara ibland och på nätterna kunde jag fortfarande höra henne gråta minns jag. Under dagarna spelade hon dock teater relativt bra. Ibland lite för bra. Åtminstone framför mig.

Det hände ofta att hon använde en irriterande pipig röst för att försöka låta så glad som möjligt. Jag tyckte mest det lät som att hon pratade med en hund när hon använde den, eller sådär som vissa vuxna pratar med utvecklingsstörda. Jag slängde av mig skorna och fortsatte in i köket. Mamma hade på sig sin vanliga vita t-shirt med olika kattraser på. Jag minns hur ful jag tyckte att den var.

“Har du haft en bra dag”? frågade hon.

“Jorå.. matten gick åt helvete som vanligt bara” sa jag.

Vi fortsatte prata en stund om dagen. Jag dukade i vardagsrummet och vi käkade vid TV:n, som vanligt.

Efter maten sa mamma att hon hade tvättstugan så hon bad mig samla ihop min tvätt och slänga i tvättkorgen i badrummet. Sagt och gjort – femton minuter senare samlade hon ihop tvätten som var kvar och började ta på sig skorna i hallen. Jag frågade ifall hon behövde hjälp men fick “nejdå, fortsätt spela du” som svar.

Vi bodde på sjätte våningen och tvättstugan låg i källaren. Jag hade alltid varit rädd för både källaren och tvättstugan, varför vet jag inte riktigt. Antar att det är ganska normalt för en tolvåring såhär i efterhand, men det var något som verkligen inte kändes rätt där nere. Det kändes precis som den där krypande känslan man så ofta får när man går i en lång mörk korridor och ska upp för en trappa i slutet och man känner sig jagad. En konstant känsla av att vara förföljd eller iakttagen av någon eller något. Jag ryckte på axlarna, skakade av mig oron för tvättstugan och satte mig vid datorn igen. Tjugo minuter senare hörde jag ytterdörren öppnas följt av mjuka fotsteg in i hallen.

“Hej! Gick det bra?” frågade jag från mitt rum. Inget svar.

“Mamma?”

Tyst.

“Hallååå?”

Jag tog av mig headsetet och gick ut i hallen när hon inte svarade efter tredje ropet. Mamma stod där, rak i ryggen och stirrade rakt fram. Jag tyckte det såg väldigt konstigt ut, nästan lite komiskt. Som om hon stod i givakt likt en soldat och väntade på order.

“Mamma?” försökte jag igen.

Inget svar. Inte ens en blinking. Jag frågade om det hade hänt något när hon med ett ryck vred ansiktet mot mig och vi fick ögonkontakt. Jag ryste till när jag mötte hennes blick som såg helt tom ut.

“Hej älskling.” sa hon kallt.

Jag fick iskalla kårar längs hela ryggen av sättet hon sa det på. Det lät nästan som en robot som försökte härma en människa – inte alls som min mammas vanliga, glada pipröst.

“Hej..” svarade jag. “Gick det bra?”

“Tvätten. Tvätten måste hämtas snart. Fortsätt spela. Jag går.” svarade hon lika stelt som innan och vände på klacken och gick ut genom ytterdörren innan jag hann reflektera vidare över vad hon just sagt. Jag satte mig vid datorn igen och försökte fokusera på något annat ett tag. Efter fyrtio minuter hade hon fortfarande inte kommit tillbaka än. Jag väntade tio minuter till men när hon ännu inte kommit hem än så beslöt jag mig för att gå ner till tvättstugan för att kolla.

Att gå ner för trapporna i trapphuset har aldrig gått så långsamt som den gången. Varje steg kändes som en minut och när jag var nere på andra våningen kändes det som en timme hade passerat. När jag väl stod utanför källardörren var jag livrädd.

Jag provade att ropa efter mamma, men fick inget svar. Jag kände på dörrhandtaget. Olåst. Jag tryckte ner det sakta och drog dörren mot mig. Knarret var öronbedövande högt. Jag klev in – rakt in i det stora mörka. Det var verkligen kolsvart. Jag visste att tvättstugedörren låg ungefär fem meter rakt fram och till höger. Jag provade att ropa efter mamma en gång till. Inget svar. Plötsligt hörde jag fotsteg. Fyra snabba. Sen tyst igen.

“Hallå? Är det någon där?” jag hörde hur jag darrade på rösten.

När jag inte fick något svar svalde jag hårt och började gå mot tvättstugan. Jag tog ett djupt andetag, öppnade dörren och klev in. Mina ögon hade började vänja sig vid mörkret nu och jag såg konturer av upphängda kläder på torklinor. Jag smög runt där inne och vågade knappt andas när jag till sist rundade ett hörn. Då såg jag henne.

Mamma stod som en silhuett med ryggen mot mig och stirrade rakt in i den bortre väggen av tvättstugan. Jag försökte få fram ett hej men mina ord kvävdes i mörkret. Hon stod helt blickstilla iklädd sin långa, vita t-shirt som snuddade vid knäna och sa inte ett ord. Jag tog tre tysta steg mot henne när tystnaden bröts.

“Hej älskling.” susade ut likt ett fruset eko på botten av en sjö.

Jag blev helt stel. Vågade inte svara. Hon stod fortfarande och blickade in i väggen.

“Hej. Älskling.” igen, ännu stelare än sist. Robotrösten igen.

Jag har aldrig varit rädd för min mamma någonsin tidigare. Men just nu ville jag bara därifrån, så långt bort som möjligt. Långsamt började hon vrida sitt huvud mot mig. Jag försökte blunda, men det gick inte.

Långsamt, långsamt började jag urskilja hennes ansikte i mörkret när hennes huvud vred sig. Och det såg… onaturligt ut. Kroppen rörde sig inte men huvudet slutade inte vrida på sig mot mig. Plötsligt stannade hon.

Hennes ögon var helt uppspärrade och hon var kritvit i ansiktet. Ett deformerat, groteskt stort leende fruset från öra till öra. Då såg jag. Hon hade inga läppar. Hennes tänder lyste rakt igenom köttet runt munnen som var som ett gapande svart hål. Utan att röra munnen en millimeter ilade två stela ord från henne.

“Hej älskling.”

Signaturmelodi

Du har lyssnat på Creepypodden, med mig, Jack Werner. Producent är Ninos Chamoun. Länkar till de historier vi läser upp finns på vår hemsida på sverigesradio.se.

Om du vet en spökhistoria från internet som du vill höra här i podden, eller om du har en egen upplevelse att berätta om, mejla oss på creepypodden@sverigesradio.se.

Om du vill höra någon av berättelserna igen, eller ett tidigare avsnitt, gå in på vår hemsida på sverigesradio.se. Vi finns på Facebook, där vi heter Creepypodden. Tack för att du lyssnat.