Avsnitt 18: Vad barnen ser

Det finns en grej mamma brukar berätta om något som hände när jag var liten. Själv minns jag det inte, jag var bara fem år gammal då, men hon har aldrig glömt det. Vi var på semester på västkusten, utanför den lilla staden Fiskebäckskil där min mormor hade en liten stuga nära havet.

Fiskebäckskil är en idyllisk plats, ett typiskt svenskt fiskeläge med vita vackra hus huller om buller på en kullig ö precis i inloppet till den breda Gullmarsfjorden. Det har bott fiskare där sedan 1500-talet, och många av villorna som numera mest bebos av rika norrmän är mer än hundra år gamla. Det var i det salta klara västkustvattnet utanför Fiskebäckskil jag lärde mig snorkla, leta eremitkräftor och pennsnäckor, och knäcka blåmusslor och locka fram krabbor ur deras skrymslen.

Det mamma berättar är att vi en sommardag var ute och gick i Fiskebäckskil. Vi köpte väl en glass, jag, hon med mina två snart ettåriga tvillingsyskon i en vagn, och så hennes dåvarande sambo, och strosade runt i värmen. Jag brukade ofta gå några meter bakom dem när jag var liten, lekande för mig själv eller full i tankar och funderingar. Med jämna mellanrum vände de sig om och såg till att jag inte tappats bort eller stått kvar någonstans, och så pågick promenaden. Men en gång när de vände sig om såg de att jag stannat upp framför en konstig vrå mellan ett litet äldre hus och ett nyare, en sorts trång skreva mellan byggnaderna. Framför deras ögon såg de hur jag, med full koncentration och blicken fäst vid en punkt inne i skrevan, svarade på tilltal.

“Jack”, sade jag. Jag var tyst en stund, och sedan sade jag “fem och ett halvt”.

Mamma och hennes sambo vände om och gick tillbaka till mig för att se vem det var som stod i gränden och pratade med mig. De hörde mig säga “ja, nu kommer de”, och sekunden efter hann de fram och tittade in i skrymslet. Och där var det tomt. Det fanns ingen där och väggarna var kala och tomma, utan tillstymmelse till fönster. Mamma gick ner på huk framför mig och frågade vem det var jag hade pratat med, och jag tittade på henne som det var en dum fråga. “Svarta gubben”, sade jag, och så vände jag mig om och gick vidare. Kvar stod mamma och hennes sambo framför det trånga, tomma skrymslet och förstod väldigt, väldigt lite.

Signaturmelodi

Du lyssnar på Creepypodden med mig Jack Werner, och i dag ska vi berätta historier om sådant man är med om som barn. Redan i den äldsta folktron finns det uppgifter om att barn och djur kan uppfatta sådant som vi vuxna inte märker, att de har ögon och öron som uppfattar saker ingen annan kan se eller höra. När vi växer upp glömmer vi ofta vad vi upplevt, sommardagarna glider ihop med varandra och det slutar i att vi inte längre kan skilja på dem. Upplevelserna tonar ut och försvinner. Vem var det jag pratade med den där dagen i Fiskebäckskil? Jag vet inte, och vi kommer aldrig få veta. Av något skäl, av ren glömska eller för att det helt enkelt inte stack ut, är det jag såg där inne i gränden något min hjärna bestämt sig för att radera. Jag kommer nog aldrig få veta.

Men det finns sådant man aldrig glömmer. Vi ska börja avsnittet med en historia av Al Apanamo, som berättar om någonting en förälder aldrig vill uppleva. Han kallar sin historia “Blixtarna”, och den läses av Ludvig Josephson:

För något år sedan hade vi precis flyttat in i en liten villa i en förort. Det är ett vackert område, tyst och lugnt och med vänliga grannar som vinkade från sina inhängade gräsmattor. För mig, en singelpappa med en treårig son, kändes det som en nystart. Dags att gå vidare och lämna det gångna årets drama och stress bakom oss.

Bara några nätter efter att vi flyttade in drabbades staden av ett regnoväder vars like det var länge sedan jag skådade. Det kändes symboliskt, som en sista uppvisning av teatraliskt kaos medan smutsen och tårarna från det förflutna tvättades bort, och min son älskade det. Det var den första stormen han sett och han satt som klistrad med näsan mot fönsterrutan medan det skallrade av åskan. Inte ens när strömmen gick blev han rädd. Blixtarna kastade långa skuggor in i huset, lyste upp våra flyttlådor, och han hoppade in i min famn och mysryste. Först långt efter att han egentligen skulle gått och lagt sig somnade han till slut i soffan.

Nästa morgon, när jag kom in i hans rum, satt han redan vaken och strålade av stolthet. “Jag såg blixtarna i fönstret!”, ropade han glatt.

Några dagar gick. En morgon, när jag kom in i hans rum, sade han samma sak. “Knasboll”, sade jag, “det var ju inget regnoväder inatt. Du måste ha drömt.” Han verkade bli lite konfunderad, men jag rufsade honom i håret och sade att det nog snart skulle komma en ny storm med blixtar som syntes i hans sovrumsfönster.

Gång på gång hände detta igen. Jag kom in i hans rum på morgonen, han sade att han hade sett blixtar, och jag fick förklara att han inte kunde ha gjort det eftersom det inte varit storm igen. Jag avfärdade det som återkommande mardrömmar från stormnatten, men det var lite märkligt att han hade dem så ofta. Två gånger i veckan, minst.

Med facit i hand är det lätt att beskylla sig själv för att man inte agerade. Alla säger att jag inte kunde ha gjort något, att jag inte kunde ha vetat om vad det var som hände. Men jag bär det slutliga och yttersta ansvaret för mitt barn, och det kan inte några patetiska försök att trösta mig förändra. Jag går igenom den där morgonen gång på gång för mig själv, hur jag satte på kaffemaskinen, hur jag hällde flingor i filmjölken, hur jag gick ut till brevlådan för att hämta morgontidningen. På förstasidan stod det om någon som häktats, misstänkt för flera sexuella övergrepp mot barn. Att det blev en så stor nyhet var på grund av mannens spektakulära tillvägagångssätt. Han hade visst stått utanför fönster och tagit foton på barn medan de sov. Han hade använt blixt för att få tydliga bilder, stod det. Jag kände hur min mage vändes ut och in när jag plötsligt insåg vad det kunde betyda.

Ungefär en vecka innan jag läste om detta i tidningen hade min son tagit vad jag trodde var hans fantasier ett steg till. Nu i efterhand kan jag inte tänka på det utan att må fysiskt illa. Min son hade kommit in i mitt sovrum i pyjamas, och sagt “pappa, vet du?”

“Nä, vadå”, hade jag svarat.

“Nu är blixtarna inte utanför mitt fönster längre!”

Jag log mot honom. “Aha, stormen kanske till slut tog slut?”

“Nä, för nu är blixtarna i min garderob istället!”

Jag har fortfarande inte sett vilka bilderna polisen egentligen hittade på den där mannens kamera.

Det var alltså “blixtarna” av Al Apanamo, läst av Ludvig Josephson. Om du gillade den berättelsen finns det mycket mer av Al att läsa på hans sida på Deviantart. Men det blir faktiskt mer av honom redan nu – han har skrivit även nästa berättelse vi ska höra i podden. Den heter “Kurragömma”, läses Karl Bernard Josephson, och börjar i den heta, dammiga luften en sommardag på landet.

När jag var liten körde min familj ibland ner till min faster och farbror över helgen. Mestadels när jag var där brukade jag leka med mina jämnåriga kusiner. De bodde på en gård i södra Sverige med stora gräsmattor där vi kunde springa fritt och leka som vi ville. Det var något annat än stan, det.

När vi trodde ingen hade koll på oss smög vi ibland iväg till granngården, någon kilometer bort. Den var övergiven sedan flera årtionden, en ödesmättad samling mer eller mindre tomma hus som stod lutade mot varandra och ruttnade. Det var som flugpapper för äventyrssugna barn som älskade att utforska, särskilt eftersom en av mina kusiner hade hört en massa historier om hur gården var hemsökt. Historierna var ganska klassiska, någon hade visst blivit knäpp, yxmördat hela sin familj och sedan hängt sig, och nu skulle han visst fortfarande vandra runt där i jakt på nya offer. Riktigt högkvalitativa rövarhistorier, om du frågade mig som barn. Redan då anade jag såklart att historierna var påhittade, eller åtminstone ordentligt svajiga, men själva miljön var så kuslig att de ändå kändes trovärdiga när man var där. Jag valde att tro på dem, för det blev mer spännande på det sättet.

En sommareftermiddag när solen var varm och luften torr, och grässtrån och damm klibbade fast i ens svettiga ben när man sprang runt, bestämde vi oss för att leka kurragömma på den där gamla gården. När min kusin satte sig ner, blundade och högt började räkna till hundra sprang jag in i en gammal lada med några möblerade rum på övervåningen. Uppför trappan rusade jag och in i vad som hade varit någon sorts bostad. Det stod fortfarande några gamla skåp och hyllor här och var, gamla sneda trämöbler som luktade fuktigt och såg ut att trilla ihop om man rörde vid dem. På golvet låg fuktskadade böcker och annat skräp. Jag tassade försiktigt fram, kryssade mellan krossade tallrikar och glas, och hittade till slut ett sovrum med en garderob. Bingo. Där hängde till och med gamla svarta tygsjok som jag kunde gömma mig bakom.

Jag smög in i garderoben och lyckades stänga dörren bakom mig, och befann mig nu i komplett mörker bortsett från en strimma solljus som rann in genom glipan mellan dörren och golvet. Jag kröp ihop och lutade huvudet på mina knän, och så vidtog en lång väntan. Efter att några minuter gått hördes fortfarande ingenting från lägenheten utanför. Jag väntade lite till, samtidigt som jag funderade på om och i så fall när jag skulle avslöja mig för att vara säker på att vinna kurragömman. Men efter att kanske en halvtimme gått började jag bli riktigt uttråkad och dessutom trött i den tryckande värmen. Mina ögonlock blev tunga, och jag lutade mig mot väggen och vilade lite.

Jag vaknade med ett ryck. Det var kolsvart omkring mig och luften var svalare och friskare. I mitt nyvakna, förvirrade tillstånd tittade jag mig omkring och försökte förstå var jag befann mig. Samtidigt som det långsamt gick upp för mig att jag satt i garderoben, att det hade blivit natt, och att jag måste ha blivit bortglömd av mina kusiner. Insikten kom tillsammans med en sjunkande känsla i kroppen. Jag började andas snabbare och kände en svettdroppe bildas i pannan. När jag skulle resa på mig kände jag hur en kramp slog till i vaden, och jag föll ner på rumpan och sträckte panikslaget på benet för att det skulle släppa. Plötsligt hörde jag en dörr slå igen någonstans nedanför mig och stelnade till. Var mina kusiner här trots allt? Jag lyssnade intensivt, och så i tystnaden hörde fotsteg mot trägolvet. De kom långsamt upp för trappan, och ju närmare de kom, desto tydligare hördes de. Efter varannat steg följde någon sorts duns.

Det var inte ett barns fotsteg. De var långsamma, tunga och genomtänkta. Jag höll andan och hoppades att de skulle vända om och försvinna. Men det gjorde de inte. De kom längre och längre upp för trappan.

Klamp, klamp, duns.
Klamp, klamp, duns.

Så kom de upp till toppen av trappan. Det blev tyst en sekund, sedan fortsatte stegen, den här gången följda av ett skrapande ljud som om någonting tungt släpades över golvbrädorna. Det klirrade och prasslade när personen klev fram genom de trasiga tallrikarna och gamla böckerna, och vem det nu var tycktes stegen vandra ganska planlöst fram genom rummen. Den varma luften i garderoben fylldes av en märklig doft, som om någonting ruttnade någonstans. Jag satt blixt stilla, andades knappt, och kände hur huden på mina armar knottrade sig av obehag varje gång det skrapande ljudet hördes?

Det högg till i magen när jag insåg att stegen närmade sig dörren till sovrummet. De kom närmare och närmare och stannade till slut upp helt och hållet precis framför dörren till garderoben där jag satt. Jag såg ingenting, mörkret i glipan smälte ihop med den mörka dörren och golvet. Efter några fruktansvärt långa sekunder hördes så ännu en gång stegen, och den här gången avlägsnade de sig och gick iväg. Ut genom rummet och dörren, och så tystare och tystare när de försvann ner för trappan. Men långt efter att stegen tonade ut tyckte jag mig höra det skrapande ljudet.

Skraaaap.

Jag satt där och väntade i den kompletta tystnaden i vad som kändes som en evighet. Efter att ha byggt upp mod, och väntat tills jag var säker på att ingen var kvar i huset, gjorde jag mig redo att slänga upp dörren och fly. Jag ställde mig på huk, satte handen mot dörren, och tog ett djupt andetag. Och i det ögonblicket, i den sekunden, hände tre saker samtidigt. Jag överväldigades av den vidrigaste stanken jag känt på länge, som rutten kyckling, jag hörde ett högt raspigt och ansträngt andetag bakom min rygg inne i den mörka garderoben, och jag kände hur varm luft strömmade ut över min nacke.

I panik störtade jag framåt, slog upp garderobsdörren och snubblade fram genom rummet, ut mot dörren. Jag sprang framåt utan att tänka på var, och lyckades hitta trappan ner och ut ur huset. Men hela tiden hördes snabba fotsteg bakom mig, och de kom närmare.

Klamp-klamp, klamp-klamp, klampklampklamp.

Det var en smärtsam och klumpig flykt, snubblande och slarvig, driven av adrenalin. Jag vände mig inte om en enda gång, inte förrän jag hade störtat ut genom ytterdörren och ut i natten. När jag väl gjorde det såg jag ingenting bakom mig. Fotstegen hade tystnat och ingen var där. Men jag sprang ändå, hela vägen hem till min faster och farbrors hus.

När jag flåsande kom fram till grindarna stod det en polisbil på deras uppfart. Inne i vardagsrummet satt mina föräldrar. Mamma grät. Efter att uppståndelsen som uppstod när jag klev in i huset hade lagt sig krävde de att få veta var jag hade varit. Uppenbarligen hade inte mina kusiner lyckats hitta mig, hur mycket de än hade letat, och polisen sade strängt att de också letat igenom de övergivna husen. Den outtalade anklagelsen, att jag ljög om var jag hade varit, var klar och tydlig. Jag förstod ingenting. Jag försökte förklara men ingen trodde mig.

Inte förrän något år senare vågade en av mina kusiner berätta vad det var de hade sett den där eftermiddagen. De hade, precis som de sade, tillbringat flera timmar med att leta efter mig. Vad de inte berättade för polisen var att de till slut hade sett mig i fönstret till det sovrum där jag gömt mig. Men att, när de kom närmare fönstret, de hade insett att det inte var mig de såg. En liten pojke som ingen av dem kände igen log mot dem och vinkade, och gestikulerade att de skulle komma upp till övervåningen. Det var då de hade sprungit hem och larmat.

Och under hela den tiden hade jag suttit och sovit i garderoben.

Det var alltså “Kurragömma” av Al Apanamo, läst av Karl Bernhard Josephson.

Ni vet att ni som lyssnar på Creepypodden gärna får skicka in era egna berättelser och upplevelser till oss, va? Jag själv läser dem med stort intresse, och vill tacka alla er som redan hört av er så jättemycket för era fina och roliga, och ibland kusliga och skrämmande, mejl. Om du har en berättelse du vill dela med dig av, skicka in den på creepypodden@sr.se eller gå in på vår Facebooksida och skicka den där.

En som hört av sig med en egen upplevelse är lyssnaren Sam Dellert. Han berättar om någonting hans son sagt, som visar sig väcka oanade minnen hos honom.

Det hela började för drygt ett år sedan. Min son såg något. Jag beskrev det några månader senare på Reddit i en kommentar till frågan ”Parents of Reddit – What is the creepiest thing your young child has ever said to you?” under subredditen r/askreddit.

Jag har översatt kommentaren och hoppas ni har överseende med den informella stilen, när jag skrev den tänkte jag aldrig att det skulle vara något annat än en kort anekdot:

”För ett par månader sen flyttade vi till en ny lägenhet, och eftersom vi hade ett glapp mellan utflytt och tillträde bodde jag, min partner och vår treåriga son tillsammans med några vänner i deras hus i en vecka. Det är en trevlig liten 20-talsstuga som fortfarande har kvar sin mysiga originalkänsla. En kväll när ingen annan är hemma och jag och min son sitter i soffan och tittar på tecknad film på Ipaden i lugn och ro bryter han helt plötsligt samman och pekar mot hallen samtidigt som han skräckslaget skriker: ”Hon får inte komma in! Släpp inte in hon!” Jag tittar mot dörröppningen, ser ingen, försöker lugna ner honom och frågar vem han pratar om. ”Dockan! Hon får inte komma in!”

Det skrämde skiten ur mig.

Detta upprepades några gånger under veckan vi var där, och när vi efteråt har åkt dit för att hälsa på brukar han upprepa orden ”men dockan kommer inte vara där” på vägen dit, som om han försöker övertyga sig själv att det inte är någon fara. Vi tänkte att han kanske blivit skrämd av någon av dockorna eller action-figurerna som familjens dotter har i sitt rum, men när vi har frågat hur dockan ser ut beskriver han den bara som ”Hård. Svart.”

Sista gången vi hörde honom nämna den berättade han för mig att ”Dockan är inte här längre. Den bor i min mage.”

Nu väntar vi bara på att han ska börja skriva REDRUM på väggarna i sitt rum…”

Det var kommentaren jag skrev i våras. Jag hade då ingen aning om sambandet till min egen barndom som jag skulle finna ett halvår senare.

När min mormor fick en stroke i höstas blev hon tvungen att flytta till en servicelägenhet och familjen hjälptes åt att rensa ur hennes gamla lägenhet. Jag hittade då en mapp med gamla teckningar och akvareller som hon sparat genom åren. Min mormor var ingen oäven konstnär – rent tekniskt är verken rätt bra – men motiven är oftast vanliga landskapsvyer och rent stilmässigt vågar hon inte ta ut svängarna. En akvarell stack dock ut från de övriga. Den var för det första mycket mindre än resten, inte större än ett vykort, och dessutom hade hon låtit penseln röra sig mer fritt och helt klart varit modigare med vattentillförseln istället för att försöka måla av något så likt som möjligt. Att låta färgen själv bestämma linjen gör naturligtvis motivet diffusare och mer öppet för tolkning, men jag visste direkt vad jag tittade på. Bilden föreställer ett naturlandskap, beskuret så skarpt att det är svårt att särskilja vad som är vad. I förgrunden syns en stor svart färgklick, något s! om man skulle kunna tro vara ett misstag om det inte vore för de omsorgsfullt sparade små områdena mitt i det svarta. Två vita ögon. Och jag hade sett dem förut.

Min morfar, som var byggmästare, byggde i slutet på 50-talet ett fritidshus på Hornslandet, en stor halvö som sträcker sig ut i Bottenhavet utanför Hudiksvall i Hälsingland. Huset står på grunden av en av fäbod min mormors familj använde som sommarstuga när hon var liten. Hennes far var en viktig man i dåtidens Hudiksvall, en av de skogsägare som försåg sågverket med träd, och då han ägde delar av det som idag utgör Hornslandets naturreservat hade familjen tillgång till flera gamla fäbodar som på den tiden var den enda bebyggelsen utöver fiskelägena. När mormor visade morfar platsen blev han omedelbart hänförd. Den är magiskt vacker, belägen just där den trollska norrlandsskogen övergår till strand mot halvöns sydöstra kust. Står man med näsan mot havet känner man lukten av salt tång blandas med barrdoften från de raka furor man har i ryggen och som i skogsbrynet ersätts av enstaka vindpinade tallar vars krumma kroppar påminner om ärrade krigsveteraner, sargade av år vid fro! nten men starka som stål. De finkorniga sandkornen som sprider sig in bland blåbärsris och rötter bildar här en alldeles vit strand som efter ett femtiotal meter möter det bräckta vattnet; så klart att den som simmar ut utan problem kan se botten på upp till fem meters djup en solig dag.

Det mormor hade målat påminde mig om av vad som hade hänt här en natt för över 30 år sedan. Jag kan ha varit en fem-sex år kanske, och det var en av de där otroligt varma somrarna som man sällan upplever så långt norrut. Någon gång mitt i natten vaknade jag av att jag var kissnödig. Värmen hade fått mig att sparka av täcket i sömnen och nu klibbade ryggen fast i lakanet av svetten. Jag kröp ur sängen, öppnade sovrumsdörren och klev ut i vardagsrummet.

Morfar hade ritat huset inspirerad av moderna villor på den amerikanska västkusten, och det påminner mest om ett fritidshus man skulle kunna se Don Draper fly till för att komma bort från storstaden. Mot skogen vätter en fasad av svartmålade träplankor. Utöver ytterdörren är på denna sida de små fönstergluggar till sovrummen de enda öppningarna in i huset. Åt andra hållet är känslan en helt annan. Den södra sidan av huset har en öppen planlösning och fasaden är helt täckt av glas mot den hänförande utsikten. Det är en märklig känsla att se denna amerikanskt modernistiska 50-talsdröm i Hälsingeskogen, men på något sätt ändå passande med sina stora fönster mot det dagtid så glittrande havet. När solen gått ned får man dock inte alls samma lugn i kroppen av att befinna sig i huset. Den stora glasytan blir nu snarare ett skyltfönster mot en själv och man kan inte låta bli att känna sig sårbar när ljuset inne i huset förvandlar huset till en fyr och fönstren till envägsspeglar mo! t det som finns utanför.

Men just denna natt hade rummet en annan känsla. Himlen var helt molnfri och fullmånen lyste upp det nedsläckta vardagsrummet med ett färglöst men starkt sken. Direkt när jag öppnade dörren rös jag till, som om jag frös trots den tropiska värmen. Kanske var det svetten som kylde kroppen, kanske var det månljusets spöklika sken som fick kroppen att reagera, men oavsett vilket gick det en kall kår längs ryggraden som fick mig att vakna till. Jag tittade ut i det stora rummet och såg då något jag inte förstod var det var. Mitt på golvet, ca fyra meter ifrån mig, stod vad som såg ut som en liten staty i svartmålad porslin eller möjligtvis keramik. Den kan inte varit högre än 30-40 cm och hade en kroppsform som påminde om ett sådant där penntroll som var så populärt på 80-talet, fast utan det långa toviga håret. Eftersom den stod med ryggen mot fönsterpartiet lyste månskenet upp den som en siluett och jag kunde inte urskilja några detaljer.

Plötsligt slog trolldockan upp ögonen. Likt en katts ögon som reflekterar ljuset i natten lyste de helt vita i det svarta ansiktet. I nästa sekund började den lilla figuren röra sig. Med snabba steg började de korta benen springa, rakt mot mig. Hjärtat for upp i halsgropen och min flyktinstinkt slog till med full kraft. Jag rusade mot mina föräldrars sovrum, slog upp dörren och kastade mig skrikande upp i sängen. De satte sig yrvakna upp och jag berättade skräckslaget vad som hade hänt, hela tiden med blicken riktad mot sovrumsdörren. Min far lugnade mig och följde med mig ut i vardagsrummet för att visa att det inte fanns något att vara rädd för. Ingenstans syntes den lilla varelsen. Efter att ha gått på toaletten gick vi tillbaka till dubbelsängen, där min mor försökte övertyga mig om att det bara varit en dröm. På något sätt lyckades jag somna, lugnad av att ligga mellan mina föräldrar och lyssna till deras fridfulla andning.

Det var först någon gång i mellanstadieåldern som jag började acceptera att de förmodligen hade haft rätt. Jag fick ofta feber som barn och hade då en tendens att yra och hallucinera. Troligtvis var det det som hade hänt. Det skulle ju också förklara att jag fick frossa, trots att jag var så varm att jag var våt av svett. Det var bara det att jag aldrig annars mindes mina hallucinationer, utan alltid fick höra i efterhand om hur jag gått i sömnen och pratat osammanhängande. I det här fallet var inte bara minnesbilden glasklar, hela upplevelsen kändes så verklig. Inte alls det där diffusa minnet av en dröm, utan något som har etsat sig fast på min näthinna och fortfarande ger mig rysningar när jag tänker på det.

Jag har inte tänkt på trollet på många år. Det min son berättade för ett år sedan gav mig visserligen kalla kårar, men jag avfärdade det snabbt som en treårings fantasier och först nu, efter att ha sett mormors akvarell, har jag kopplat jag ihop hans prat om dockan med vad jag upplevde den där natten. Det slog mig också hur han hade betett sig första gången han sov i morfars hus. Han var då ett år gammal och hade vad som brukar kallas ”nattskräck”, en vanlig fas hos småbarn som yttrar sig i att de nattetid vaknar livrädda och hallucinerar. Vi satt den veckan många nätter och försökte lugna honom när han skräckslagen skrek och stirrade mot olika platser i rummet, som om han där kunde se något vi inte såg.

Jag kan inte låta bli att fundera på om det är någon sorts väsen som följer vår familj. Något som morfar störde när han rev fäboden. Enligt nordisk folktro finns ett folkslag som bor ”under jord”, eller snarare i en parallell verklighet. I södra Sverige kallas de vättar och på Gotland ”di sma under jordi”. I Hälsingland går de under namnet ”Vittra” och ansågs nyttja fäbodvallen vintertid, då människorna inte var där. Sägnerna varnar för att bygga hus på vitterstråk, då man då kan störa detta osynliga folk.

På baksidan av min mormors akvarellmålning står ett enda ord skrivet:
Vittran

Signaturmelodi

Och med den berättelsen, en upplevelse som lyssnaren Sam Dellert delade med sig av, är veckans Creepypodden slut.

Jag heter Jack Werner, och producent för Creepypodden är Ludvig Josephson (och musiken i det här avsnittet gjordes av Erik Edsbagge Engström). Om du vet en spökhistoria från internet som du vill höra här i podden, eller om du har en egen upplevelse att berätta om, mejla oss på creepypodden@sverigesradio.se.

Om du vill höra någon av berättelserna igen, eller ett tidigare avsnitt, gå in på vår hemsida på sverigesradio.se. Vi finns på Facebook, där vi heter Creepypodden. Tack för att du lyssnat.