Avsnitt 23: Herre i huset

Nu ska du och jag titta på en tavla. Ta fram din telefon. Googla på “The Hands Resist Him”. Ser du den? Det är en tavla med starka kontraster, mycket mörka men också väldigt ljusa färger, som om den målats med blixt. En stor docka står bredvid en pojke, båda två framför en altandörr. Pojken har på sig en turkos tröja, och står lite stelt rakt upp och ner, som om han poserar framför kameran. Hans ansikte är ihoptryckt, sammanbitet, som om han blivit tillsagd att vara tyst. Hans ögon är knappt mer än två svarta streck. Dockan bredvid honom, stor som en flicka i femårsåldern, har ledade armar och ben och en underkäke som verkar kunna röra sig som hos en marionettdocka. Hennes ögon är runda och kolsvarta, som två hål rakt in i skallen.

Bakom pojken och dockan, strax bakom fönsterglaset i altandörren, syns små händer. Tio händer, som snabbt försvinner i det kompakta mörkret bakom dörren, skymtar de. Några vinkar. Andra trycks mot fönsterglaset som om de försökte ta sig ut. När jag tittar på de där händerna så händer det något med pojken, i mina ögon. Hans stela kroppsställning kanske i själva verket är… aggressiv? Det känns plötsligt som att han kontrollerar händerna, som om han kan skicka dem efter mig. Och av någon anledning, när jag får den känslan, vill jag inte bara sluta titta på målningen. Jag tvekar också på om jag nästa gång jag sitter i inomhus om natten ska våga titta ut genom fönstret…

Du och jag kanske ska sluta titta på tavlan nu.

Signaturmelodi

Du lyssnar på Creepypodden med mig Jack Werner och tavlan vi nyss pratat om är på nätet känd för att vara hemsökt. Dess historia började redan 1974, då konstnären Bill Stoneham målade den, inspirerad av ett foto av honom själv som barn. Kort därefter köptes tavlan av skådespelaren John Marley, mest känd för sin roll i filmen Gudfadern. 1984 dog Marley, och tavlan såldes vidare och försvann. Först år 2000 dök den upp igen, då på köp-och-sälj-sidan Ebay.

Annonsen var märklig. Bokstäverna var genomgående stora. Säljaren förklarade att hon och hennes make hittat tavlan bortslängd bakom ett gammal bryggeri, och satt upp den i sin dotters rum. Så här skrev kvinnan som sålde tavlan: ”VI UNDRADE VARFÖR EN TILL SYNES FIN TAVLA LÅG BORTKASTAD SÅDÄR. (I DAG UNDRAR VI INTE !!!) EN MORGON KLAGADE VÅR FYRA OCH ETT HALVT-ÅRIGA DOTTER ÖVER ATT BARNEN I BILDEN BRÅKADE OCH KOM IN I HENNES RUM PÅ NATTEN”. Pappan hade tagit dotterns rädsla på allvar, och satt upp en rörelseaktiverad övervakningskamera i hennes rum.

Några nätter senare tittade de på filmerna som övervakningskameran spelat in. Och nu tycker jag du ska ta upp bilden på tavlan, “The Hands Resist Him”, igen, och titta på pojken med den turkosa tröjan igen. Ser du honom? Bra. För i annonsen skrev paret att, när de tittade på filmerna, pojken till deras förfäran faktiskt verkade komma ut ur tavlan. Med sina svarta, ihopknipna ögon tittade han upp, mot övervakningskameran.

Dagen efter lade de paret ut annonsen på Ebay.

Tavlan fick över 30 000 klick, och år 2000 var det väldigt mycket. Och till och med då spökade den. Enligt nyhetssidan Daily Dot klagade flera av de som tittat på annonsen senare över att ha fått huvudvärk och känt sig förföljda, bara av att ha sett tavlan på bild. Efter en tids budgivning såldes den så slutligen för något över 1 000 dollar, och det senaste som hörts om tavlan är från november 2013, då den skulle visas upp på ett galleri i Michigan. En skribent från konstmagasinet Juxtapoz var där för att bevittna avtäckningen. Enligt Juxtapozs hemsida började dock deras all tekniska utrustning, filmkameror, kameror och ljudinspelningar, strula. Precis när tavlan avtäcktes, precis då. På en underligt suddig bild, där någon typ av objektivproblem gjort att det ser ut som att en sandstorm blåst upp, syns två män stelt poserandes framför tavlan. På Juxtapozs citeras en bit av det längre reportage som publicerats i deras magasin: ”Vilken sorts krafter kan egentligen en tavla bära? Kan en enkel bild stänga ner elektronisk utrustning, göra någon fysiskt sjuk, och till och med orsaka död? Det beror helt på vad du är villig att tro på.”

“The Hands Resist Him” är bara en av många, kända hemsökta tavlor. Men på nätet är det kanske den mest fruktade, eftersom den tycks kunna ta sig in och göra dig otrygg bara om du ser tavlan. Om du har den i ditt hem är det inte längre du som bestämmer, utan någon annan, någon osynlig. Dagens avsnitt heter “herre i huset”, och handlar om andra situationer då människor upptäckt att de plötsligt inte längre är starkast. Att något annat, okänt, hotfullt, tagit sig in, och utmanat dem.

En lyssnare som vill vara anonym hörde för några veckor sedan av sig och berättade om en upplevelse som måste känts precis så. Historien kallade lyssnaren “Rullstolen på vinden”:

Jag var uppe på vindsförrådet jag och min dåvarande sambo hade, i Stockholm, i ett äldre hus, 1800tal.

På vinden hörde jag hur vinden rev i hustaket. Jag var ensam där inne. Belysningen gick på rörelsedetektor och det var mörkt när jag kom in. Min sambo var en riktig saksamlare och hade någon gång kommit över en gammaldags rullstol, med en röd sammetsdyna och karmar av trä.

Rullstolen stod i ett allmänområde i vindskontoret, i ett hörn, tillsammans med många andra större möbler, som inte gick in i vindsförråden. Jag gick förbi den på väg till vårt förråd och den var i blickfånget när jag kom upp för trappan.

Jag rotade en liten stund i förrådet, till vindens ljud. Är själv uppväxt i hus, så husljud och vinande vindar är inget som skrämmer mig.

Men det skrämde mig när jag plötsligt hörde ansträngda andetag från allmänområdet på vinden. Jag släppte skidgrejerna som skulle sorteras in i röran på vinden och stod helt stilla och lyssnade intensivt till andetagen som fortsatte. Ansträngt, arbetsamt, med höga stön.

Jag vet inte hur länge jag stod där, stilla, men tillslut slocknade ljuset. Andetagens ljud blev starkare och mer intensiva.

Jag viftade till med armarna så att ljuset kom tillbaka, men såg ingenting konstigt. Jag ville springa ner i trappan, men visste att jag skulle behöva passera rullstolen på väg ner.

Jag tvingade mig bort mot trappan, ett steg i taget. När jag kom inom synhåll från rullstolen frös det till som is i magen på mig. Ljudet kom definitivt därifrån.

Det var inte välbelyst på vinden men jag tyckte mig se något i rullstolen.

Andetagen blev starkare när jag gick förbi, fortfarande med blicken fäst på rullstolen. Plötsligt ser jag hur rullstolen rör sig, vrider sig mot mig. Jag får plötsligt full panik och springer nerför trappan, smäller igen dörren efter mig.

Istället för att direkt berätta om vad som hade skrämt mig för någon, eller genast gå upp igen med ordentliga ficklampor och sällskap, sa jag ingenting förrän nästa dag. Någonting min lite vidskepliga mormor en gång sagt hängde kvar: ”Om du någon gång ser något övernaturligt, ska du låta solen gå upp över det, innan du säger någonting om det till någon.” Så jag väntade till nästa dag.

Det kan ha gömt sig en person som skrämde mig, bland bråtet bakom stolen. Men varför var det då släkt när jag kom in? Det kan ha varit något konstigt med vindens vinande som lurade mig. Men vad det än var hänger ljudet kvar hos mig, den suckande, tunga andhämtningen, de långa rosslingarna och minnet av rullstolen.

Det var “Rullstolen på vinden”, inskickad av en anonym lyssnare. Men inte bara rullstolar hemsöker poddens lyssnare. Lyssnaren Tobias Hellgren berättar om ett par upplevelser från sin barndom, hemma hos farföräldrarna. Där fanns bland annat en uppstoppad papegoja, som emellanåt fortfarande verkade vilja göra sig påmind hos husets invånare… Tobias Hellgrens berättelse läses av Ludvig Josephson:

Ungefär tio minuters bilfärd från det lilla samhället Sävar utanför Umeå finns det ett hus som jag är livrädd för. Eller, egentligen inte huset, utan hela gården. Rädd, eftersom jag upplevt många saker där som barn. Gården består av ett stort falurött tvåvåningshus från förra sekelskiftet samt en gammal ladugård konverterad till garage och diverse förråd, med en tillhörande utbyggnad i form av en sommarstuga. Varför man valt att ha sommarstugan på samma gård som sitt hus ligger bortom mitt förnuft, men men.

När jag var sisådär fem år skulle mina farföräldrar, som äger gården, vara barnvakt åt mig och min äldre syster. Vi brukade leka på övervåningen i huset, där det fanns en massa instrument eftersom farmor var en musiklärarinna under sitt yrkessamma liv. Vi brukade spela på elorgeln, dragspelet och gitarren och springa runt i allrummet utan att tänka på den lilla dörren i en av väggarna. Det var vintertid i de norrländska skogarna så framåt kvällen var det becksvart ute. Jag hade hunnit gå ned för att se på barnprogrammet på TV medan min syster, som var väldigt förtjust i att spela piano och orgel, höll sig kvar på övervåningen. Jag minns att jag var lite irriterad över ljudet från orgeln som jag tyckte störde. Plötsligt blev det tvärtyst från övervåningen och jag förväntade mig att min syster skulle springa nedför trapporna och sällskapa mig i TV-tittandet, men det förblev tyst både på övervåningen och i den gamla, knarriga trappan.

Nyfiken som jag är gick jag upp för att se vad min syster hade hittat på för något, men till min förvåning satt hon kvar vid orgeln, med blicken riktad mot en av rummets väggar. Jag frågade vad som var fatt, men fick inget svar. Jag gick fram och liksom petade i henne, varpå hon vaknade och vände sig om mot mig. Hon hade en frågande blick när hon såg på mig och vände sig hastigt tillbaka mot väggen hon tidigare stirrade på.

”Jag såg något. Jag tror det var en gråtande flicka. Men hon är borta nu.”

Jag tittar på väggen, sen på min syster, sen tillbaka mot väggen. Jag noterar den lilla dörren till höger på samma vägg.

”Kanske gick hon in där?” Frågade jag utan att förvänta mig ett svar.

Jag gick fram till dörren, som var kort även för en femåring, och öppnade den. Jag stack in huvudet för att kika in. Mörkt. Jag kollade efter lysknapp och märkte att den satt på utsidan. När lampan var tänd kunde jag se att på andra sidan dörren fanns en tom klädkammare. Det som jag mindes var konstigt med klädkammaren var inte att den var tom, utan att det var lika högt i tak där inne som i rummet utanför. Både jag och min syster kröp in för att inspektera ytterligare. Vi lämnade dörren öppen för säkerhets skull. Klädkammaren var liksom tvådelad, med en liten skiljevägg i mitten, och vi tänkte att det fanns något mer längre in. Efter att vi passerat skiljeväggen kunde vi konstatera att så var inte fallet. Bara mer tomrum.

Plötsligt släcktes ljuset. Vi skriker till, lite så där som barn kan göra på skoj, och rusar mot dörren för att krypa ut. Vi antog att det var farfar som försökte spela oss ett spratt men när vi kom ut fanns ingen där. Vi gick nedför trappan och till farfar som satt framför Rapport.

”Var det du som släckte?”
”Nä, vadå släckte?” skrockade han till och vände sig tillbaka mot nyhetsuppslaget i rutan. Vi trodde så klart att han skojade, så vi lämnade det därhän.

Senare på kvällen kom mamma och pappa tillbaka för att hämta oss. Min syster sprang i famnen på dem och vinkade hejdå till våra farföräldrar. Jag, däremot, stod kvar och bad om att få sova över eftersom jag visste att farmor brukade laga våfflor till frukost. Visst fick jag det och mina föräldrar gav mig en puss och kram innan de körde iväg.

Mitt i natten vaknade jag av att jag var kissnödig. Så klart. Vardagsrummet utanför gästrummet stod mörkt, med undantag av några ljuskällor i fönstren. Jag hatade det där vardagsrummet, speciellt när jag var ensam. Min farmor hade vad man skulle kunna kalla för en “speciell smak” vad gällde utsmyckning och prydnadssaker. Bland annat hade hon en bokhylla och en glasmonter med porslinsdockor. Ni vet, såna där med fluffiga 20-talskläder och rosa kinder. Och döda, stirrande blickar. Jag fick alltid kalla kårar varje gång jag passerade den bokhyllan, vilket man var tvungen att göra för att ta sig till toaletten från gästrummet.

Inte nog med det, på vägen fanns även en gren monterad på väggen med en uppstoppad papegoja. Papegojan hette Jakob och var mina farföräldrars husdjur som dog bara något år innan. Jag var bara fem men tyckte nog att det var rätt så underligt att stoppa upp sitt husdjur så där. Jakob var poserad på grenen på ett sådant sätt att det såg ut som om den stod och tittade nyfiket tillbaka mot betraktaren, som papegojor brukar göra. Runt halsen hängde pinglan som tidigare alltid lät då Jakob var vid liv, men som nu hängde lika livlös som papegojan själv. Jag tog mig till toaletten, gjorde mina behov och gick sedan för att lägga mig igen.

Plötsligt hörs ett dämpat plingljud, ungefär som om någon håller i själva klockan på en pingla och skakade om lätt. Jag kastar blicken bakom mig och mot Jakob. Han blänger tillbaka med samma nyfikna blick som innan. Jag inväntar ännu ett pling, men hör inget. Börjar ta lätta steg och går mot gästrummet då ett nytt, starkare pling, ljudar. Den här gången lät det ungefär som att man höll pinglan i själva ringen den hängde från och skakade om hastigt. Jag fryser till. Vågar inte vända mig om. Jag var visserligen rätt trött, men visste ändå att jag var vaken och inte drömde. Nu ville jag bara till sängen, så jag börjar gå snabbare mot dörren då Jakobs pingla börjar slå hårdare och hårdare tills dess att den frenetiskt slår som en slags brandklocka. Vid det här laget går jag inte längre utan snarare springer mot gästrummet och förbi bokhyllan och glasmontern. I förbifarten märker jag att dockorna i bokhyllan är vända mot hallen, där papegojan står, och ser att samtliga porslinsdockor i montern har ramlat framåt mot glaset. Jag kommer in i gästrummet, kastar mig hastigt i sängen och sliter täcket över huvudet. Jag svettades, skakade och kunde nästan svära på att jag var kissnödig igen. Det intensiva pinglandet fick ett abrupt slut. Jag låg och kramade hårt om kanterna på täcket så att ingenting kunde ta sig in, en femårings logik.

Länge var det tyst medan jag låg och nästan hyperventilerade på grund av värmen från dunet.

Knack.

Knack.

Knack, knack.

Jag visste inte om det var på fönstret till rummet eller om det var på glasmontern utanför, men någon eller något knackade definitivt på en glasruta. Utan att se efter vad det var kastade jag av mig täcket och springer ut i hallen, förbi Jakob som nu pinglade mer intensivt än innan, uppför den förbannade, knarrande trappan och in i mina farföräldrars sovrum. Jag kröp in mellan dem och grät tyst för mig själv för att inte väcka dem. Det var sista gången jag sov i det huset.

När mina föräldrar tog ut skilsmässa undrade de hos vem jag ville bo. Jag hatade att behöva välja – jag hatade i överhuvudtaget hela situationen – men valde ändå att bo hos pappa. Istället för att börja på ny skola fick jag fortsätta att gå i samma klass som innan och åka buss på morgonen in till stan de gånger pappa inte kunde skjutsa mig. Men när jag fick veta att pappa skulle bo i sommarstugan hos farmor och farfar stelnade jag till. Nu var jag inte lika säker på att jag ville bo hos honom, även de försäkrade mig om det nya boendet var högst tillfälligt tills dess att han fått tag på en lägenhet.

Det slutade iallafall att jag valde att bo hos mamma medan jag bodde hos pappa endast på helgerna. Det var en ganska sweet deal, då jag fick ta hem uthyres-tv-spel och godis från pappas jobb och spela loss en hel helg. Då och då var han dock tvungen att ta helgpasset trots att han lyckats planera schemat efter min vistelse där. Det betydde att jag var tvungen att vara ensam i stugan där på gården. Visserligen bodde farmor och farfar på andra sidan gården, så jag kunde alltid gå dit och jag behövde något. Nu befann jag mig dock i fjortonårsåldern och var inte alls lika mörkrädd.

En kväll satt jag och spelade Playstation i vardagsrummet medan pappa var på jobbet. I ena änden av rummet var utgången till hallen medan andra änden fanns en bakdörr ut till ladugårdsdelen. Jag satt i godan ro och spelade något halvdant plattformsspel då jag hörde en maskin gå igång i ladugården. Jag pausade spelet och gick för att se efter. I ladugården fanns vedhögen där vi brukade klyva och hugga veden, och från klyven gick ett rullband som ledde den nykluvna veden upp på en hög.

Jag stod i dörröppningen och försökte se in i mörkret för att se vem det var som jobbade så sent. Det var någon som stod och högg vid vedhögen och jag tänkte att det var farfar som försökte göra sig av med lite kvällsenergi. Farmor hade hunnit bli sjuk vid det här laget, så jag visste att det inte var hon.

“Hur går det, behöver du hjälp?” frågade jag. Skepnaden upphörde att hugga och vände sakta upp blicken mot mig. Den stod tyst med yxan vilande mot vedblocket. Jag kunde inte urskilja något ansikte, utan såg bara en silhuett mot kvällsljuset från fönstret. “Behöver du hjälp?” frågade jag igen men fick ännu inget svar. Vi bara stod och stirrade på varandra i vad som kändes en evighet. Då påmindes jag av min barndom och alla konstiga händelser jag hade upplevt i huset.

Jag började backa långsamt och personen, eller skepnaden, återgick till sin ursprungliga, hukande position fortsatte med sitt nattliga arbete. Jag stängde bakdörren till stugan och vred om haspen. Jag gick tillbaka till teven, stängde ned pausskärmen och fortsatte att spela.

“Imorgon flyttar jag till mamma igen,” tänkte jag för mig själv.

Det var en lyssnarhistoria av Tobias Hellgren, läst av Ludvig Josephson.

Sist i dagens avsnitt ska vi höra en klassiker. Den handlar om en vardag där det inte är en kraft i hemmet som plågar en, utan hemmet självt. Vem som har skrivit historien är okänt, men såvitt jag sett dök den först upp hösten 2009 på forumet Onrpg.com. Användaren som då publicerade den hänvisade dock till ett annat forum, som nu har stängts och inte finns arkiverat någonstans. Troligen har historien cirkulerat i många år. Den heter “Ett hus med regler”, och uppläsare av den här historien är inte vem som helst – ni som läst trilogin Cirkeln kanske känner igen ena författaren Sara Bergmark Elfgrens namn. Sara läser “Ett hus med regler”:

Jag bor i ett hus med regler.

Jag bör förklara.

Jag flyttade hit för tre månader sedan. Lägenhetsnummer 27. Den tidigare ägaren hade vräkts, jag träffade honom aldrig, och allt jag vet om honom är hans namn eftersom jag fortfarande får hans post. Jag skulle kunna hitta på historier om hur han försvann, eller om hur hans skrik fortfarande hörs i mörkret vissa nätter… Jag skulle kunna överdriva och göra mig till för att försöka blåsa upp den här historien, men varför skulle jag vilja göra det? Det här är ju en sann historia. Och jag skriver den inte för att underhålla er.

För ett tag sedan hade jag precis fått ett nytt jobb. Det var en befordran jag hade väntat i åratal på, som kändes som nästa steg på resan mot stordåd, och behövde snabbt flytta närmare min arbetsplats så jag slapp den långa och dagliga pendlingen. När jag hittade den här lägenheten blev jag överlycklig. Det hade ett utmärkt läge, var inte för dyr och hade verkligen potential att bli snygg, om man bara kunde se förbi hur smutsig och nedgången den var. Det är en etagevåning med gästrum och extra badrum, och med klädkammare och flera förvaringsutrymmen på ovanvåningen.

Det var en bostadsrätt, och själva köpet var komplicerat. Delvis på grund av att det var krångligt med pappershanteringen och att vissa dokument helt enkelt saknades, till exempel planbeskrivningar av lägenheten. Det borde inte ha tagit mer än en månad att köpa den, men på grund av allt krångel drog det ut i fyra månader. Under denna utdragna process fick jag flera visningar, och jag förvånades varje gång av hur jag upptäckte fönster och skåp som jag måste ha missat förut. Rummen kunde från gång till gång plötsligt verka större, ljusare – och mer inbjudande. Till och med mäklaren förbluffades över hur det alltid var något fel på hennes papper om stället.

Grannarna i huset var ett märkligt gäng. De pratade inte. De höll sig till rutiner man kunde ställa klockan efter. När jag först flyttade in försökte jag bjuda in dem på inflyttningsfest, eftersom jag var så desperat sugen på att träffa nytt folk. Inte en enda kom. De kommer hem vid samma tidpunkt dag efter dag och går sedan aldrig hemifrån. Trots att väggarna är tunna hör jag aldrig någon röra sig på natten. En av dem bad faktiskt om ursäkt för att han inte hade kommit på festen, en nervös gubbe som oavbrutet tittade sig omkring och skakade. Han förklarade sin frånvaro med att han helt enkelt ”inte fick komma”. Jag tänkte spontant att han menade att hans fru inte lät honom gå, eller något. Det var då, det. Nu vet jag vad han menade.

Eftersom han var den enda jag hade pratat med sedan jag flyttat in gjorde jag mitt bästa för att verka trevlig och snäll, och en stund kändes det faktiskt som det gick bra. Men sedan gjorde jag misstaget att fråga om de tidigare ägarna av min lägenhet, varpå han verkade sätta något i halsen och fick något konstigt i blicken. Han ursäktade sig, gick snabbt in till sin lägenhet, och jag har varken sett eller hört av honom sedan dess.

Dagarna gick, och huset regler blev uppenbara allt eftersom. Den första regeln jag upptäckte var att jag bara fick sova i mitt sovrum. Det blev tydligt en kväll, då jag låg och dåsade i soffan i vardagsrummet. Min arm låg och hängde utanför soffkanten, och jag vaknade av att den hade fastnat mellan soffan och väggen… Väggen som när jag somnade några timmar innan var flera meter bort. Jag uppfylldes i samma ögonblick av den mycket starka känslan av att vara någonstans där jag inte borde vara. Den försvann inte förrän jag kastade mig upp ur soffan, och snubblade iväg in till sovrummet. Jag slutade inte skaka förrän jag gömt mig under filtarna i sängen som en rädd tioåring. Efter den där händelsen har jag bara råkat somna i vardagsrummet en enda gång, och då vaknade jag återigen med känslan av att jag borde gå därifrån, att det skulle vara osäkert om jag stannade, att jag inte borde vara där. Den här gången hade dessutom en tröja jag hade lämnat på ett element i andra sidan rummet knutits runt halsen på mig, så tajt att det lämnade ett rött märke.

Regeln om att bara sova i sovrummet är en bland flera andra, ett oräkneligt antal andra. Jag förstod allt att jag förväntades diska upp efter mig på en gång då jag en gång gick ut från köket med smutsiga tallrikar kvar i vasken, och satte mig ner på en knappnål som plötsligt stack ut ur soffans ryggstöd. Jag förstod att jag inte skulle duscha för länge när vattnet plötligt blev skållhett, utan att förändras hur mycket jag än vred och vände på blandarna, för att sedan vara oförklarligt normaltempererat när jag provade igen efter bara några sekunder. Jag förstod att jag förväntades dammsuga och hålla rent, att inte slösa på elen, och att oavsett vilka ljud jag hörde på natten aldrig någonsin försöka undersöka varifrån de kom.

En annan regel är att gäster inte är välkomna. Den sista gången jag hade någon över var det en bekant som mer eller mindre bjöd in sig själv över en helg, som struntade i mina halvt uttalade invändningar och insisterade tills jag inte kunde stå emot längre. Jag tillbringade hela den helgen med att oroa mig för hans säkerhet, och drev i princip bort honom själv genom mitt konstiga uppträdande. Men ingenting hände på hela helgen. Det gjorde mig övermodig och fick mig att slappna av. Jag stannade uppe sent, spelade hög musik på natten och gjorde vad jag ville – det gick så långt att jag trodde mig ha vunnit över det fogligt knäpptysta huset. Men precis då märkte jag den begynnande huvudvärken och illamåendet, och hur mycket värre de blev allt eftersom gasläckan fortsatte. Jag hann precis utanför dörren innan jag kollapsade.

Det finns så mycket saker jag kunde berätta, exempel efter exempel… Jag vet inte ens var jag ska börja. Det viktigaste är att du för ett ögonblick struntar i att vara skeptisk och förstår att det här är på riktigt, att det är mer än sammanträffanden, mer än jag själv som ser spöken. Jag är inte hemsökt, jag är styrd. Men reglerna är bara en del av det hela, den del som berör mig – resten pågår oberoende av mig, och inte bara det, utan runt omkring mig. Väggarna förflyttas, dörrar som går att öppna vissa dagar sitter fast andra. Under några dagar vaknade jag med ett nytt sovrumsfönster varje morgon, tills en dag då det bara var ett igen. I toppen av trappan mellan våningarna står det ett skåp som med viss regelbundenhet ändrar storlek. I en av de mest skrämmande upplevelserna i mitt liv öppnade jag en gång skåpdörren och insåg att det var flera meter djupare än jag mindes det. Jag gick in, varpå dörren stängdes bakom mig och jag famlade i det tomma mörkret efter den vägg jag visste måste finnas där men ändå inte kunde få fatt i. Jag vet inte hur länge jag höll på så, men det var först när jag närmade mig panik som mina skakande fingrar slutligen mötte trädörren igen.

Har du någonsin vaknat i ett rum där en stol plötsligt står vid foten av din säng? En stol som förut stod i matsalen, alltså den matsal som är nerför trapporna och i ändan av hallen? Har du någonsin gått in i ett rum och mötts av ett klädskåp som aldrig stått där förut? Har du någonsin märkt att en trappa har fler trappsteg när du går nerför den än den hade när du gick upp? Har du någonsin gått in i ett rum för att leta efter något, och när du gett upp och gått ut igen insett att över en och en halv timme gått?

Jag har upplevt allt detta, och vore jag mer vetenskapligt sinnad hade jag fört en dagbok där jag skrev ned allting. Jag skulle ha haft bevis, de bevis jag behöver för att visa världen att jag inte är galen, att detta är på riktigt. Att jag lever i en mardröm.
Det har gått fem timmar sedan jag satte mig för att skriva det här, och nu börjar det bli mörkt och vi får se hur det blir med den lunch jag planerade göra i förhoppningen att det inte var några knappnålar i brödet, som i förra veckan när jag hade glömt dammsuga. Mitt liv är nu lika fyllt av rutiner som mina grannars. Jag stängde precis av musiken, för enligt reglerna ska det vara tyst när det blivit mörkt. Det är nog en de regler jag hatar mest, för tystnaden får mig att känna mig så ensam. Om jag glömt släcka lamporna i tomma rum brukar de ofta gå eller till och med krossas av sig själva, så allt ljus jag har nu är det från datorskärmen, teven och en skrivbordslampa. Snart ska jag gå och lägga mig. Ligga där och höra dörrarna stängas och låsas bakom min rygg. När jag vaknar kommer det vara i ett rum med fönster varhelst de själva vill finnas och dörrar som kanske inte går att öppna till skåp och garderober som kan vara allt från enorma till pyttesmå.

Teven i det här rummet är kopplad till en parabolantenn, så jag har ett hur många kanaler som helst. Men just nu är de alla utom National Geographic bara vitt brus, så jag tvingas höra ljudet från en dokumentär om köttätande plantor i bakgrunden medan jag skriver detta. Jag gör mitt bästa för att inte fastna vid en skalbagges uttröttande kamp för att ta sig ut ur det fängelse som snart kommer smälta honom. Fjärrkontrollen funkar inte. Jag fick ställa mig upp och dra ut tevens kontakt för att det skulle ta slut… Och bara det våndades jag för, rädd som jag alltid är för att den ska fortsätta sända sina flimrande bilder trots att sladden är utdragen. Den dagen då det händer kommer jag till slut gallskrikande falla ner i en grop av vansinne.

Jag skulle kunna försöka få grannarna att prata, jag skulle kunna göra uppror mot huset, jag skulle kunna sätta eld på det och bränna ner hela jävla byggnaden. Men för att vara helt ärlig vill jag bara gå vidare. Jag har känslan av att jag hittills bara blivit upplärd att, som någon sorts hund, göra det som förväntas av mig. Jag har känslan av att straffet skulle kunna bli väldigt mycket värre. De sporadiska maktdemonstrationerna, de tydliga gränserna och de enstaka milda bestraffningarna när jag råkat gå över dem, som när en husse eller matte knäpper sin busiga hund på nosen, är allt jag behöver vara rädd för om jag bara uppför mig. Går jag för långt är det en helt annan sorts skador och fruktan som väntar mig. Det är bara på grund av skräck och en viss kvarvarande mänsklig värdighet som jag inte tänker beskriva vad som händer när huset känner att det verkligen behöver bestraffa en. De ärren kommer jag bära med mig i resten av mitt liv.

Vilket för oss hit. Jag kan inte fortsätta så här. Jag har fattat beslutet att, med den sista kämpaglöd jag har i kroppen, skriva detta som ett försök till rop på hjälp. Jag kan inte göra det över telefon, jag kan skriva ett brev. Mitt enda hopp är att diskret försöka skriva om det till en spökhistoria, utan några detaljer som skulle kunna fånga husets uppmärksamhet. Allt jag hoppas är att någon som läser detta förstår mitt rop på hjälp, att de hittar ett sätt att kontakta mig och ger mig en liten möjlighet att räddas. Jag kan inte be någon direkt, det är för riskabelt. Varje gång jag gjort någon öppen form av uppror har jag bestraffats med smärta, lidande och panik. Jag fruktar för min säkerhet, för att bli pryglad för att jag brutit mot reglerna… Jag är till och med överraskad över att ha kommit så här långt, att ha skrivit över tusen ord, utan att det varit ett enda strömavbrott eller datorfel som inneburit att hela texten gått förlorad. Kanske finns det ännu hopp.

Hur som helst är jag rädd. Jag är rädd för det som, när jag i natt somnade efter att oavsiktligt ha lämnat en kran på, grep tag i mitt ansikte så hårt att märkena på kinderna finns kvar ännu. Jag är rädd för det som lämnade en sax i mina tofflor, för de krafter som kan förflytta trädörrar och gipsväggar till synes efter behag. Men mest av allt är jag rädd för vad som händer för att jag skrivit detta. Jag är rädd för att vakna i ett rum helt utan vare sig fönster eller dörrar. Ett rum som krymper för varje gång jag blinkar.

Signaturmelodi

Det var “Ett hus med regler”, uppläst av Sara Bergmark Elfgren, och sist i veckans Creepypodden. Jag heter Jack Werner, och producent var Ludvig Josephson, som också gjorde musiken i veckans avsnitt. Länkar till de historier vi läser upp finns på vår hemsida på sverigesradio.se.

Om du vet en spökhistoria från internet som du vill höra här i podden, eller om du har en egen upplevelse att berätta om, mejla oss på creepypodden@sverigesradio.se.

Om du vill höra någon av berättelserna igen, eller ett tidigare avsnitt, gå in på vår hemsida på sverigesradio.se. Vi finns på Facebook, där vi heter Creepypodden. Tack för att du lyssnat.