Avsnitt 24: När Matrix buggar

Prästen Stig Marklund har i hela sitt liv varit intresserad av människors möten med det övernaturliga. 1995 medverkade han i teveprogrammet Café Umeå, och bad tittarna berätta om sina egna upplevelser. Han fick mängder av brev, och många skrev att detta var första gången de vågat berätta om sina oförklarade erfarenheter. Breven samlade han i boken “Spökerier i Sverige”, som utkom 1996. Ett av breven han återger kommer från en kvinna som berättar om hemresan från en bilsemester 1966. Så här berättar kvinnan:

Min make och jag hade varit på semester i Österrike. I Salzburg for vi med bilen genom den östra tullen. Det var klockan fem på eftermiddagen, och vi hade bestämt att vi skulle tälta så fort vi fann en campingplats, helst före autostradan, där det är långt till tältplatser. Vi hade inte åkt långt in i Tyskland när vi fick se en underbar campingplats med tält i olika färger och ett Gasthaus (värdshus) med ett vatten framför och en bro som gick över till en holme i sjön. Folk såg vi också. “Dit åker vi”, sade vi.

Vi stannade bilen framför värdshuset, för vi hade bestämt att vi skulle sätta upp tältet på holmen. Men först skulle vi köpa två öl och en Coca-Cola i serveringen. Just när vi kom uppför trappan till serveringen reste sig tre SS-män och gjorde honnör för värdshusvärden, en man som såg ut som en slaktare, stor och kraftig och med ett vitt förskinn på sig. SS-männen var i uniform. Serveringen såg ut som en skyttepaviljong med veranda.

Vi gick in i serveringen och köpte två öl och betalade med två D-mark. Vi ville ju också köpa en Coca-Cola, men värdshusvärden hänvisade oss till en automat utanför. Vi gick ut till automaten och lade i en D-mark, som det stod angivet, men det kom inte någon dricka. “Du kan väl dricka saft”, sade jag till sonen. “Ja”, sade han. Vi hade alla en kuslig känsla av overklighet.

Vi gick till bilen för att åka över bron till holmen för att sätta upp tältet där. När vi framme vid bilen tittade oss omkring fanns inte värdshuset, inte tälten, inte människorna, inte ens vägen ut till avfartsvägen. Allt var bara en åker. Vi blev så uppskakade att vi körde till klockan tolv på natten. Då stannade vi på en rastplats och jag kokade en soppa åt oss. Vi fann de två ölen, som vi köpt i värdshuset.

Det här hände för 28 år sedan. Min man är nu död, men vi har flera gånger kört förbi det där stället på väg till Österrike. Vår son har också han rest samma väg med sin bil. Men varken han eller vi har sett något annat än en åker på den plats där värdshuset och tältplatsen och sjön med holmen låg den där sommaraftonen. Vi diskuterade sinsemellan vad det kunde vara som vi upplevt, men det dröjde många år innan vi vågade tala om det för någon annan. Man kan ju inte tro detta!

Min son och jag talar fortfarande ibland om det och undrar vad det var. En hägring? Kanske, men varifrån kom de två ölen? Och den kusliga känslan vi alla hade?

I sin bok placerar Stig Marklund denna berättelse i kapitlet “Naturväsen, parallella världar eller andra dimensioner”, och skriver att “dessa föreställningar om den bebodda naturen är mycket gamla och anknyter till den gamla folktron. Ibland har upplevelserna tolkats som att en parallell värld eller en annan dimension för ett ögonblick tränger över gränsen.”

I hans bok återger Stig Marklund många fler berättelser på samma tema, till exempel om en flicka som hos sina grannar plötsligt ser mängder av handflator tryckta mot fönstret, och får höra att det bara är vittran, och jägarna i Värmlandsskogarna som en tidig höstmorgon ser en jättelik man med grå kläder och en märklig skinnmössa gå genom dimman. Det är skrämmande läsning, och man förstår varför de urgamla sägnerna om okända skogsvarelser så envist brukade hänga sig fast i det svenska folkets fantasier.

Men om man sedan går in på nätet och letar efter liknande upplevelser inser man något mer. Dessa händelser har aldrig slutat inträffa. De har bara bytt namn. I dag kallas de för buggar i The Matrix.

Signaturmelodi

Du lyssnar på Creepypodden med mig Jack Werner, och vi ska nu resa från Tyskland 1966 till Sydkorea i höstas. En lyssnare som vill vara anonym hörde nämligen nyligen av sig med en berättelse som jag omedelbart kände igen. Historian var nämligen på sätt och vis lik den som kvinnan som semestrade i Tyskland på 60-talet hade berättat. Vår anonyma lyssnare berättade att hen jobbar inom musikindustrin, och att hen hade varit ute på landsbygden för att spela in en musikvideo. “För mig är det något av det läskigaste jag har varit med om och ger mig fortfarande kalla kårar. Allting är precis som det hände, ingenting är påhittat”, skrev lyssnaren i sitt mejl. Så här löd hennes berättelse:

Vi hade filmat sedan tidig morgon, och var fortfarande langt ifran klara nar solen hade gatt ner. Middagen for teamet och artisterna hade redan blivit serverad for lange sedan, men eftersom bade jag sjalv och andra borjade bli hungriga pa nytt sa foreslog jag att tillsammans med min kollega forsoka leta reda pa en butik for att kopa snacks och dryck.
Inspelningsplatsen var langt ute pa en aker – ett amator-flygfalt av nagot slag. Runt omkring var allting morkt och ode, nu pa natten, forutom nagra sma hus och enstaka gatulampor langst med den lilla landsvagen. Jag satte mig I pasagerarsatet pa bilen och tittade tillbaka mot inspelningsplatsen. Den var nu ganska langt borta, och jag tankte att det sag lite ut som en cirkus – fullt av stralkastare, skuggor av manniskor I rorelse, och rok-effekter. Som en oas av ljus omgivet av kolsvart-ingenting, som strackte sig sa langt ogat kunde se.

Min kollega I forarsatet, vi kan kalla honom Kim, och jag borjade rulla ut fran den provisoriska parkeringsplatsen, upp pa den lilla grusvagen I riktning mot staden. Jag hade telefonen i handen och forsokte soka efter narbutiker eller liknande. “Vanta” sa jag. “Den sager att den narmaste ar typ en mil bort! Det kan ju inte stamma? Jag sag en liten butik nar vi akte hit, och den var inte sa langt bort, ett par kilometer max.” Kim holl med om att det ju vore osannolikt, sa vi borjade kora tillbaka samma vag som vi hade kommit ifran tidigare pa dagen. Kanske var butiken bara inte registrerad pa GPS. Vi var ju pa landsbygden trots allt.

Sa vi borjade kora langst med den morka och ode lilla vagen. Efter att ha kort i kanske 5 minuter och hamnat i en liten korsning, sa tittar jag pa GPSen och inser att vagarna inte ser ut om de gor kartan. Vi tanker att det ater igen maste bero pa att vi ar sa langt fran civilisationen, och svanger vi in pa den vag som det kanns mest sannolikt att vi kom ifran. Men bara minuten efter att vi svangt sa kanns nagonting inte riktigt ratt. Jag tittar ut genom fonstret pa min hogra sida, och langt ute pa akern ser jag en massa ljus.

“Vanta nu…” sager jag langsamt nar jag inser att ljusen ser valdigt bekanta ut. “Har vi kort I en cirkel?! Ar inte det dar inspelningsplatsen?” Det blir tyst en sekund “Jo…” svarar han forvirrat. Och vi blir tysta igen. Aven om det ar en knapp situation och vi egentligen borde skratta, sa ar det sa kusligt obegripligt for oss bada att vi forblir stumma. Halft nervost skrattande och halft forvirrat sager jag “Men …va?? Det har kan ju inte stamma…. Vi har ju kort rakt fram! Bara RAKT fram, I totalt motsat riktning! Hur kan vi pa mindre an 5 minuter komma RUNT tillbaka till samma stalle?”

Men efter en stunds forvirrat resonerande, och sedan insikten om att den enda realistiska forklaringen ar att vi bada ar puckon, sa skrattar vi och gor ett nytt forsok.
Vi aker ner langst samma vag, som for ovrigt ar den enda vagen att valja pa, och jag forsoker vara extra uppmarksam pa var vi ar och att vagen inte svanger pa nagot satt som skulle kunna fora oss tillbaka. Det ar kusligt och morkt, och helt tyst I bilen nu. “Ok, den har gangen sa kor vi in har” bestammer vi nar vi kommer till korsningen, och valjer en annan vag an forra gangen. Men sa snart vi svanger far jag ater igen en kuslig konstig kansla I kroppen, och motvilligt tittar jag over pa min hogra sida.

Dar borta pa akern ser jag ater igen var circus av ljus. En kall kar gar genom kroppen.
Vanligtvis ar jag inte lattskramd, men nu borjad jag tycka att nagonting ar riktigt markligt. Hur kan vi plotsligt hamat pa exakt samma stalle – den lilla grus vagen som har akern med ljusen pa, pa hogra sidan fast att vi kort in pa tva olika vagar. Kim ar ocksa helt tyst. “Det kanns som vi ar i en skrack film eller nagot” sager jag, for att latta upp stamningen fast att jag marker att det har den totala motsatta effekten. “Eller sci-fi, som att vi ar fast i nagon slags tid och plats”. Sa fort jag sager det sa far jag en starkt klaostrofobisk kansla, som att vi inte kan fly ifran den har platsen som nu kanns annu mer hemsokt. “Haha, ja” skrattar han nervost, och jag vet att han tanker det samma.

Det ar en konstigt intim situation det har. Att vara radd, men inte helle saker pa vad som egentligen pagar, tillsammans med nagon som man inte kanner sa val. Som att vi tva – som till storsta del ar framlingar utanfor jobbet – ar fast i en bubbla dar vi plotsligt kanner och tanker exakt samma saker.

Fortfarande pa ett logiskt plan ar jag medveten om att vi sakert tagit samma fel vag tva ganger, sa jag sager bestamt “Vi har en vag till att prova”. Jag vet inte vad jag forvantade mig pa vart tredje forsok, men ater igen hamnade vi nagra minuter senare pa samma plats. Nu sa vi ingenting till varandra, utan korde bara tyst tillbaka in pa parkeringsplatsen dar teamets alla fordon stod. Vi parkerade och klev ut ur bilen. Skakig andades jag ut. Det var en obeskrivligt trygg och skon kansla att ga tillbaka mot den ljusa och livliga inspelningsplatsen.
En annan kollega kom fram till oss, dar vi stog tysta sida vid sida och betraktade inspelnignen pa avstand. “Jag trodde ni skulle aka och kopa mat?” sa han undrande. “Jo… vi forsokte” sa jag. Jag orkade inte forklara, och jag orkade inte heller med att nagon skulle skratta at oss just da. “Vi korde runt men kunde inte hitta nagon butik” fortsatte jag trott. Han tittade fragande pa mig “Vada korde runt?” fragar han “Ni gick ju typ till bilen och tillbaka.” Jag stannade upp och tittade pa honom. “Till bilen och tillbaka? Vi maste ha cirklat runt i minst en halvtimme?” Jag och Kim tittar pa varandra, tanker samma sak, men sager ingenting.

Nar inspelningen var klar och det borjade bli morgon sa satte vi oss alla I bilarna. Nar vi lamnade platsen tittade jag trot ut genom fonstret och tankte hur annorlunda allt sag ut I gryning. Men vagen som vi akte var précis den samma som innan, forutom att den inte gick I en cirkel, utan forde oss tillbaka hem till staden.

Jag och Kim har aldrig pratat om det har igen, och jag forstar det fortfarande inte.

Reddit, tell me your "glitch in the Matrix" stories from AskReddit

Det finns faktiskt ett namn på den här sortens upplevelser, och det myntades på Reddit 2012. I underforumet AskReddit bad användaren Superunhappyfuntime alla andra att berätta om sina upplevelser av buggarna i Matrix, det vill säga “konstiga händelser, och sammanträffanden du inte kunnat förklara”. Ni vet, när det verkar som att den ansvariga för vår verklighet gått på lunch och en liten detalj spricker upp och avslöjar att alltihop bara är en fasad, att verkligheten gömmer sig någonstans bortanför vår sikt. Det visade sig att Reddits användare var bokstavligt talat sprängfyllda av den sortens erfarenheter. Jag tänkte läsa upp några av dem. Användaren Markofshame skrev så här:

Jag var i bilen på väg hem en regnig dag, när jag märkte att en avtagsväg upp till traktens golfbana hade stängts av av vägspärrar med blinkande lyktor. Bakom vägspärrarna ser jag en Mercedes parkerad vid sidan av vägen, med sina varningsblinkers påslagna. Jag är sjuksköterska, så jag kör in till vägkanten för att stanna bilen och se om det är något jag kan hjälpa till med. Framme vid Mercan lyser jag med ficklampan in genom baksätesfönstret och ser att någon sitter ihopsjunken där inne, som om han sov. “Antagligen några fyllon”, tänker jag och går fram till dörren till förarsätet. Där inne ser jag att det sitter någon. Jag knackar på fönstret men får inget svar, så jag lyser in med ficklampan och ser att föraren sitter orörligt rak i ryggen och stirrar rakt fram. Jag knackar igen men varken det eller min ficklampa får honom att reagera, röra sig eller ens blinka. Bredvid honom ser jag att det sitter ännu en passagerare ihopsjunken som om han sov.

Det börjar kännas lite kusligt, så jag tar fram telefonen och ringer den närmsta polisstationen och ber dem skicka en bil utan sirenerna påslagna. Mercan är stängd och låst så jag kommer inte in, utan behöver deras hjälp. Medan jag pratar i telefonen går jag tillbaka till min bil, för att hämta min väska med första hjälpen. Växeltelefonisten ber mig kolla Mercans registreringsnummer, så jag vänder om och går tillbaka mot den men möts av en skåpbil med företagsloggor som rullar fram på vägen bakom vägspärrarna. Jag signalerade åt honom att stanna, men gick först förbi skåpbilen för att ta registreringsnumret. Då var Mercan borta. När jag pratade med föraren i skåpbilen berättade han att ett 20-30 meter högt träd hade fallit ner över vägen längre fram mot golfbanan, och att det inte skulle gå att åka där förrän tidigast dagen efter. Så frågan är: var i helvete tog Mercan vägen? Ett nedfallet träd i ena ändan av vägen, och vägspärrarna i andra ändan. Det här har gjort mig lite försiktigare när jag nu för tiden stannar för att undersöka vägolyckor…

Det berättade alltså användaren Markofshame. Användaren Corem hade också en upplevelse, lite kortare men även den rätt skräckinjagande. Så här skrev Corem:

Jag har en sömnmätarapp på min telefon som har en inställning för klardrömmande, det vill säga när man drömmer men samtidigt är helt eller delvis medveten om att man drömmer. Appen känner av att man är i djupsömn, och börjar då säga “You’re dreaming” med en kvinnoröst.

En dag när jag var på jobbet började jag plötsligt höra den rösten då och då, med några minuters mellanrum.

Jag tog upp min telefon, och i samma ögonblick som skärmen lystes upp vaknade jag i min säng med solen lysande in genom fönstret. Jag var lite skärrad, men gick upp ur sängen och in i badrummet för att ta en dusch. Och så, i bilen på väg till jobbet, hörde jag rösten igen. Min bilradio var på, och svagt i bakgrunden av sändningen hördes det, gång på gång.

Jag stannade bilen och i samma ögonblick som jag stängde av motorn vaknade jag igen, återigen i min egen säng med solstrålar som lyste in genom fönstret.

Detta har hänt en tre-fyra gånger sedan dess, vid olika tidpunkter på dagen. Men jag har aldrig mer vaknat i min säng, trots att jag hört rösten. Alltid när det händer undrar jag om jag befinner mig i verkligheten eller en dröm. Och sedan dess har jag aldrig mer vågat använda den där inställningen.

Användarna Corem och Superunhappyfuntime var långt ifrån ensamma om att ha upplevelser av buggarna i Matrix. Nästan 15 000 kommentarer skrevs i tråden på bara något dygn, och rätt som det var hade samtalsämnet begåvats med sitt eget underforum på Reddit. Glitch in the Matrix, som det heter, började fyllas av märkliga berättelser från bakom scenerna på livet självt. En av de mest populära berättelserna från underforumet är skriven av användaren Crowhorse, och den har rubriken “Jag tror jag ringde mig själv”:

Det här hände våren år 2000, när jag jobbade på ett behandlingshem för unga brottslingar. Jag hade nattskiften, och började mina pass vid klockan 21. En kväll när jag kom till jobbet mötte min förman mig med förvirrat ansiktsuttryck. Han frågade vad jag gjorde där, och jag sade förvånat att jag ju jobbade idag. “Men du ringde ju för några timmar sedan och sjukanmälde dig?”, sade han då. Jag tittade på honom. “Jag har inte ringt någonstans. Det måste ha varit någon som ringde fel.”

Allt eftersom kvällen gick kom fler och fler kollegor till jobbet, och alla verkade tycka det var lite konstigt med min sjukanmälan. Men det var mycket att göra på jobbet och snart hade vi glömt bort det. Jag satt i kontrollrummet, som jag brukar göra. Kontrollrummet är centrum för alla övervakningskameror, och där vi håller koll på alla dörrar, telefoner och liknande. Efter att ha gjort lite pappersbyte och gjort mig redo för nattens pass ögnade jag igenom anteckningsblocket vid telefonerna och såg anteckningen om samtalet med sjukanmälan. Det stod att jag hade ringt vid tio i sju och sagt att jag blivit förkyld när jag städade undan runt huset efter stormen.

Det hade blåst upp ordentligt den dagen, och det var ruskigt utomhus, men det hade inte varit något jag hade behövt städa upp. Det var verkligen konstigt. Förmannen kom in i rummet och jag lade pappret ifrån mig. Han och jag var vänner även utanför jobbet, och han satte sig och vi bytte några ord om hur konstigt det hela var. Till slut tänkte jag att jag till och med borde ringa hem och berätta för min sambo om det hela. Jag lyfte luren och slog numret. Efter två signaler svarade någon. En mörk röst svarade “Hallå?”.

Jag satt tyst i några sekunder och visste inte vad jag skulle säga. Jag kastade en blick ner på telefonens display för att kontrollera att jag hade slagit rätt nummer, och det hade jag. Någon sekund senare sade mannen med mörk röst “Hallå?” Igen. Jag svarade “Hej, vem är det här?” Rösten svarade “Det är Liam, vem är det här?”

Jag började hyperventilera. Jag heter också Liam. Nästan hysterisk halvskrek jag “Var är Anna?!” Rösten svarade “Anna sover, vem är det här?” Jag släppte luren på bordet, reste mig upp och sade samtidigt som jag sprang ut ur rummet till min förman att han skulle ta över och att jag var tvungen att åka hem. Bakom mig hörde jag hur han tog upp luren, sade “Hallå” och, efter en kort sekund paus, ropade “Vad i helvete!?”

Jag rusade ut till bilen och körde hem en bra bit över hastighetsgränsen, hela tiden med en miljon tankar i huvudet. Väl hemma brakade jag in genom dörren och möttes av min förvånade flickvän i soffan framför teven. Hon tittade på mig och frågade vad jag gjorde hemma. Jag frågade om vem som var där, och hon sade att hon var ensam. Efter att ha letat igenom lägenheten och haft ett ganska långt samtal med min sambo ringde jag tillbaka till behandlingshemmet för att berätta vad som hände, men telefonlinjen funkade inte. Det kom inte ens någon ton.

Jag satte mig i bilen och åkte till jobbet igen, och väl där träffade jag förmannen. Han verkade känna sig illa till mods, och frågade mig hur fan jag gjorde. Jag bad honom förklara och han berättade att det han hade hört när han lyft telefonluren var en person med min röst. Då hade han blivit skärrad och lagt på. En minut senare, samtidigt som han såg han hur min bil lämnade parkeringen och satte av i vansinnesfart på vägen, ringde det i telefonen igen. Då var det jag i luren igen. Han sade att jag lät förbannad, och att jag sagt att jag var sjuk och att jag inte orkade att folk ringde och strulade. Jag stirrade chockat på förmannen medan han berättade detta, och så gjorde jag mitt bästa med att övertyga förmannen om att jag inte hade någon aning om vad som pågick. Sedan återgick vi till jobbet.

Dagen efter upptäckte jag och min sambo att telefonlinjerna i vårt kvarter hade slagits ut av stormen, och att vår hemtelefon var död. Det här är det absolut konstigaste jag någonsin varit med om.

Det var alltså historien “Jag tror jag ringde mig själv”, av Reddit-användaren Crowhorse.

För ett par år sedan frågade min kompis Emanuel mig om jag sett ett filmklipp med Clint Eastwood. I klippet intervjuades Clintan av den kända svenska journalisten Stina Dabrowski, som frågade honom om hur han egentligen kan vara så cool. Clint tittar på Dabrowski, knäpper till botten av sitt cigarettpaket i bröstfickan, fångar cigaretten med munnen och tänder den i en enda rörelse. Sedan blåser han ut röken och svarar “I don’t know. Next question.”

Känner du igen klippet? Det gjorde iallafall jag, när Emanuel beskrev det, så jag svarade att jag nog hade sett det. Ha!, sade Emanuel. Det klippet finns inte. Men mängder av människor tror sig ha sett det, av någon oförklarlig anledning. Googla på “Clint Eastwood Stina Dabrowski” eller “cigarette” och du hittar hundratals diskussionsforum och bloggar som alla bottnar i samma fråga: har det verkligen hänt? 2010 skrev Fredrik Virtanen, som också tror sig ha sett klippet, i Aftonbladet att det inte finns några bildbevis på klippet. “Inte ens en stillbild. På hela jäkla internet”, skrev Virtanen och fortsätter: “Är det en masspsykos? Är det en muntlig skröna som är så klockren att mängder av hjärnor faktiskt ser scenen framför sig? Eller har Clint rensat nätet eftersom cigg är olämplig giftreklam?”

Jag blev nyfiken. På internet är det lätt att hitta en adress till Clint Eastwood för fans, så jag skrev ett vänligt brev och postade det till adressen. Några veckor gick utan något svar. Så jag kontaktade Stina Dabrowski med frågan också, och hon svarade att mängder av folk hade hört av sig och frågat henne men att hon inte kände till klippet. På avvägar fick jag reda på att Fredrik Wikingsson, ena halvan av Filip och Fredrik, också hade undersökt om klippet var på riktigt eller inte, så jag hörde av mig till honom och frågade om han fått reda på något. Ingenting, svarade han. Och så till slut fick jag faktiskt också svar från Clint Eastwood själv. Men allt han skickade var ett signerat fotografi. Inte ett ord om cigaretten och tricket.

Clint Eastwood är en renlevnadsmänniska som inte ens röker, skriver hans fans på nätet. Han skulle aldrig sitta och stila med cigaretter i teve. Men varför kommer då så många ihåg att de sett ett klipp där han just det? Tja, vad än orsaken är till det kollektiva minnet så är det inte det första. Det finns till och med ett ord för fenomenet: Mandelaeffekten. Ordet kommer sig av att massor av människor, hundratals, tusentals, bestämt tycker sig minnas att människorättskämpen och Nobelpristagaren Nelson Mandela dog i fängelse på 80-talet. På hemsidan Mandelaeffect.com skriver en person att han och hans fru minns hur de såg Mandelas begravning på teve, en annan vittnar om ett avsnitt av Oprah Winfreys teveprogram där Mandela hedrades, en tredje minns hur de fick ha på sig sorgeband i skolan dagen efter att han dött. Alla har de fel. Nelson Mandela dog inte förrän 2013.

Nelson Mandela – The Memories, So Far

Vad är det som har hänt, som gör att så många delar samma falska minnen? Som är så övertygade om att de är sanna att de inte förstår verkligheten, så övertygade att de verkligen kan bli arga om de blir ifrågasatta? Vi vet inte. Och ovissheten gör vissa så tokiga att de i ren brist på alternativ börjar leta på helt andra platser, och viska om andra dimensioner. Vad ska man säga om det? Det låter ju vansinnigt, men för att vara helt ärlig – om du skulle upptäcka att du råkat besöka en annan verklighet, tror du inte att du också skulle låta lite vansinnig? Kanske till och med bli lite vansinnig…

Vi inledde det här avsnittet med prästen Stig Marklunds bok, och vi ska avsluta det med en historia som han nog gärna hade inkluderat i den. Sverige och dess mörka, djupa skogar och urgamla folksägner tycks ju nämligen vara fullt av märkliga buggar i Matrix, bara att vi kallar det olika saker beroende på när vi lever. Varsel, troll, vittror, och nu buggar. Men ibland, i ren desperation, är den gamla folktrons råd allt vi har att vända oss till. Som till exempel lyssnaren Jenny, som i ett mejl nyligen berättade för oss om en skrämmande upplevelse i skogarna utanför Lidköping…

Nu ska jag berätta om en lite underlig grej som hände mig en juldagsmorgon för tre år sedan. Det var en sån där krispigt klar och kylig morgon. Ingen snö fanns på marken, men träden var vita av rimfrost och solen sken från en blekblå himmel. En alldeles underbar vindstilla vintermorgon helt enkelt! Klockan var runt halv tio när jag kopplade min lilla borderterrier och vi begav oss ut mot skogen och skjutbanan på Majåker. En runda som vi hade gått många, många gånger förut.

När vi hade gått nästan halva vägen så svänger stigen tillbaks mot civilisationen och går parallellt med det stora elljusspåret som man ser en bit längre in i skogen. Jag noterade att det sprang en kvinna i en rosa träningsoverall, den första personen som jag hade sett på hela morgonen, men hon joggade bort vidare in i skogen. Allting var tyst och stilla och min hund, som satt fast i rullkoppel, sprang omkring och nosade en bit framför mig.

Då, helt plötsligt, får jag en känsla av att någon iakttar mig. En sån där obehaglig, oförklarligt pirrande känsla som sprider sig i kroppen. Jag stannar till och tittar mig omkring. Jag ser ingenting, men den obehagliga känslan tilltar. I samma stund ser jag hur min hund, alldeles blickstilla med raggen rest, stirrar rakt in i ett parti med blåbärsris till höger om stigen och börjar morra. ”Vad gör hon? Vad händer?”, tänkte jag. Jag försöker så tyst och försiktigt jag kan hala in rullkopplet när hon plötsligt börjar skälla och sedan går till attack mot någonting ute i blåbärsriset. Hon gör utfall åt två håll. Snabba utfall och hon hugger. Hugger i luften åt två håll, snor runt i kopplet, fastnar, snor runt igen och går till anfall. Jag har aldrig, aldrig sett henne agera så här. Jag förstår inte vad som händer och står som paralyserad ca två meter ifrån och bevittnar ett otäckt och osannolikt händelseförlopp som dessutom verkar gå i slow motion.

Varje detalj etsar sig in i min hjärna som jobbar för högtryck, som försöker förstå, som försöker tänka rationellt. ”Det här kan inte hända! Det här händer inte! Vad är det som händer?” Då ser jag helt plötsligt hur min hund blir slagen av någonting. En kvist eller gren kanske. Hennes päls viker liksom undan och plattas till av tillhygget och hon försöker skydda sitt huvud. Hon tjuter och hukar sig. Hon blir slagen igen. Och igen. Hon tjuter och försöker dra sig undan, men hon kommer ingenstans. Det är precis som hon blir motad. Hon kan inte komma undan.

Då bryts min paralysering och jag går fram för att försöka hala in henne, då helt plötsligt någon eller något tar tag i hennes svans och lyfter upp henne i luften så att hon nätt och jämt blir stående på frambenen. Hon försöker åla sig ur greppet genom att vrida på kroppen och parera med frambenen, men svansen hålls fortfarande i ett lodrätt grepp, rakt upp i luften. Då brister allting för mig. Skräckslagen som jag är med en fasthållen hund börjar jag gråta och med tårar sprutande ut ur ögonen vrålar jag som en galen människa rakt ut i skogen ”VI GÅR HÄRIFRÅN NU! VI SKA LÄMNA ER I FRED!”

Allting blev tyst. Hunden slutade åla sig och slappnade av. Jag höll andan och för ett ögonblick var det som att tiden stod alldeles stilla. Det var knäpptyst! Då släpps greppet runt svansen och hon dimper ner på backen. Jag rullar snabbt in kopplet och springer därifrån utan att se tillbaka en enda gång.

Gråtandes springer jag hela vägen hem och försöker under tiden hitta en förklaring till det som hänt. Det enda logiska jag kom fram till i min flipperspelshjärna var att jag hade glömt sätta fram en tallrik med gröt åt tomten på julafton. Det måste man kanske göra?! Väl hemma sliter jag upp ytterdörren, fortfarande gråtandes och går raka vägen fram till kylskåpet och plockar ut en korv med risgrynsgröt. Min sambo tittar förfärat på mig och undrar vad jag håller på med. ”Jag ska göra gröt till tomten!”, skriker jag nästan. Under tiden lägger jag gröt i en tallrik som jag micrar till lagom temperatur, häller på mjölk och pudrar med kanel. Med en sked i handen och tallriken i andra stövlar jag ut till lekstugan där jag ställer tallriken på det lilla bordet. Jag passar också på att plocka i ordning på barnens utströdda leksaker så att det ska se lite prydligt ut. ”Fint!, tänkte jag. ”Nu kanske tomten blir glad.”

Jag lämnar lekstugan med tallriken på det lilla bordet, mycket lugnare till sinnet och tänker att hunden antagligen kommer nosa reda på gröten och äta upp den innan någon tomte hittar dit. För det finns väl inga tomtar? Hunden fick säkert bara något konstigt spatt där i skogen? Jag såg ju trots allt ingen? Det finns säkert en förklaring. Det måste det finnas. Tankarna spinner…

Två dagar gick och jag beslöt mig för att gå ut till lekstugan för att hämta den där tallriken med gröt. Inga barn och ingen sambo hade vistats i trädgården eller lekstugan under denna tid, så var gröten uppäten så var det hunden, intalade jag mig själv. När jag kommer till lekstugan ser jag att tallriken står kvar där på bordet alldeles orörd, men min blick fastnar genast på saken bredvid tallriken. På bordet har någon byggt ett torn. Tornet är ca en halvmeter högt och på toppen balanserar det en boll ovanpå en pyramidformad kloss. Det är ett torn som trotsar alla naturlagar och inte ens min sambo skulle klara av att bygga något liknande, ännu mindre något av mina barn. Åsynen av tornet ger mig kalla kårar och känslan av att vara iakttagen börjar göra sig tillkänna igen. Jag tar långsamt tallriken från bordet och backar ut ur lekstugan. Försiktigt, försiktigt. Som för att inte störa någon. Väl ute på gräsmattan andas jag ut och fortsätter mot huset. När jag nästan är framme vid ytterdörren och vänder jag mig om för att titta på lekstugan så bryts tystnaden av ett brak. Ett brak av ett rasande torn och små tysta dunsar av en boll som studsar ut genom lekstugedörren. Jag känner hur hjärtat nästan far ut ur kroppen på mig och jag kastar mig in genom ytterdörren som jag genast låser efter mig. Vad var det där? Egentligen? Jag undrar faktiskt fortfarande.

Signaturmelodi

Sist här var en historia från lyssnaren Jenny, uppläst av X. Du har lyssnat på Creepypodden, med mig Jack Werner. Producent var Ludvig Josephson, som också gjorde musiken i veckans avsnitt. Länkar till de historier vi läser upp finns på vår hemsida på sverigesradio.se.

Om du vet en spökhistoria från internet som du vill höra här i podden, eller om du har en egen upplevelse att berätta om, mejla oss på creepypodden@sverigesradio.se.

Om du vill höra någon av berättelserna igen, eller ett tidigare avsnitt, gå in på vår hemsida på sverigesradio.se. Vi finns på Facebook, där vi heter Creepypodden. Tack för att du lyssnat.