Avsnitt 29: Deepweb

Nu ska vi prata om Youtube. Sidan grundades i februari 2005 av tre killar som tidigare hade jobbat med varandra på företaget Paypal. De hette Steve Chen, Chad Hurley och Jawed Karim, och de hade stört sig på hur krångligt det var att ladda upp en film från en middag hos Chen och utifrån det inspirerats att skapa en ny användarvänligare videotjänst. Den första filmsnutten som laddades upp på Youtube hette ”Me at the zoo”, publicerades den 23 april 2005 klockan 20.27, var 19 sekunder lång och föreställde Karim när han pratade om elefanterna på ett zoo. När denna text skrivs har den filmen 8 700 000 visningar. Youtube öppnade som betaversion för offentligheten i maj 2005, och sex månader senare lanserades sidan officiellt.

Från det att den första betaversionen släpptes, till den officiella lanseringen, till i dag har Youtube sett miljarder filmer laddas upp, och hundratusentals nya tillkommer varje dag. Det har växt till att bli den enskilt mest populära videotjänsten på nätet någonsin, och är bland nätets fem mest populära sidor i överhuvudtaget. De flesta filmklippen du själv har sett på Youtube har antagligen haft miljontals visningar. Det är sällan man kommer på sig själv med att hänga omkring i de mer obskyra och mörka hörnorna av Youtube, bland de där filmerna som inte har mer än ett tiotal visningar. Men de existerar naturligtvis – av alla miljarder filmer som laddas upp till Youtube är det ytterst få som får någon större uppmärksamhet. Och jag har alltid själv tyckt det finns något särskilt i att de där filmerna som ingen ser. Ser du en film med typ fem visningar är du en del av en liten utvald skara människor, de enda som blivit vittnen till vad det nu är som filmades. Olyckligtvis är de filmerna oftast dumma, meningslösa och inte så sevärda, vilket såklart hänger ihop med hur få visningar de har. Nuförtiden är sidan dessutom väldigt aktivt modererad, och det är omöjligt att smyga inte ens den allra minsta snusk utan att få sitt filmklipp raderat. Men om vi vrider tillbaka klockan sju år, hur såg det ut då?

Den 21 november 2005, inte så länge efter att Youtube officiellt lanserats, startades ett Youtubekonto med det tämligen intetsägande namnet dennis100. Tre dagar senare, på den amerikanska högtien Thanksgiving, laddade dennis100 upp sitt första videoklipp upp under namnet ”talande kalkon!!” Videon, som hade spelats in av en lågkvalitativ kamera, visade en familj som satt kring ett köksbord och åt kalkon. Det hade sett ut som en vanlig thanksgivingmiddag, om det inte vore för att allt ljud var ersatt av en inspelning av en man som gallskrek som om han försökte gestalta kalkonens smärta av att bli uppäten. Vid slutet av inspelningen vändes kameran mot den lilla, kanske 12-åriga flickan vid bordet och zoomade in på hennes ansikte. Ungefär när filmen tonar ut i mörker börjar flickan hosta våldsamt och verkar få kväljningar. I ena hörnet hade videon en rosa vattenmärkning som löd www.skippers-bin.com, och i filmens beskrivningsruta stod det kort och gott bara ”till skipper”. Filmklippet fick aldrig fler än tio visningar, och inga kommentarer alls. Trots vattenmärket ingen någonsin heller registrerat domänen skippers-bin.com.

Dagen därpå laddades en andra film upp på dennis100:s Youtubekonto. Stavningen och grammatiken var slarvig i rubriken, som löd ”talande kalkon bAKOM KULISSNERNA.” Själva filmen är skakigt inspelad med ytterligare en billig kamera som någon uppenbarligen håller i handen, och vi ser samma köksbord och kalkonmiddag som i det förra klippet men den här gången är kameran placerad bakom stativet med den kamera som spelade in den förra filmen. Vid kamerastativet står två män med jeans och smutsiga vita t-shirts på sig. Märkligt nog har båda satt på sig plastmasker över ansiktena. Den ena har en gorillamask, och den andra ser ut som en serieteckningsartad Dracula. De betraktar småskrattande för sig själva när familjen äter kalkonen. Vid den tidpunkt då den första filmen är inne på sina sista sekunder ser man hur mannen i draculamask svänger kameran mot den lilla flickan. Precis när hon börjar hosta lyfter kameramannen upp en flaska flytande tvål framför kameran, och kastar den på mannen vid matbordet. Mannen får den i huvudet och faller baklänges från stolen och försvinner ur bild. Resten av familjen reagerar inte på detta, utan de börjar kvälja och hosta precis som den lilla flickan. De två männen bakom kamerastativet, och mannen som står med den kamera som spelar in detta filmklipp, bryter samman i hysteriska skrattsalvor precis någon sekund innan filmen blir svart och slutar. Precis som i den förra filmen, och för den delen alla filmer som laddats upp på detta konto, syns det lilla skippers-bin-vattenmärket i hörnet. Beskrivningen – ”till skipper” – och det låga visningsantalet är också samma.

Till skillnad från den första filmen hade dock någon skrivit i detta videoklipps kommentarsfält. Kommentaren kom från en användare med namnet bogbox, och löd ”lol good times :-)”. Den som undersökte användarkontot bogbox kunde se att det startades en dag efter dennis100, och att även det hade laddat upp en 20 sekunder lång filmsnutt. Det klippet hade rubriken ”ÖPPNA UPP SKIPPERS BIN!!!!”, och i själva filmrutan syntes bara den oregistrerade webbadressen till Skippers bin i lila text över en svart bakgrund. Dennis100 laddade inte upp något mer förrän den 12 december, då ett filmklipp med rubriken ”alla är vi KRITIKER!” dök upp. Där hoppar en skallig medelålders man iklädd ett fläckigt vitt linne omkring i ett dåligt upplyst garage. Kameran är inzoomad på honom, och trots dess låga kvalitet ser man att han har blessyrer, ärr och öppna sår i ansiktet och på pannan. Då och då hörs ljudet av glas som krossas. Omkring en minut in i filmen zoomar kameran ut och avslöjar att de två männen med gorilla- och draculamask sitter bredvid och kastar glasflaskor från en låda mot mannens bara fötter. Det är det som får honom att utföra sin patetiska dans över glassplittret, över det allt blodigare golvet. I början av filmen spelas någon sorts generisk discomusik, men plötsligt tystnar den och en tredje man med en papperspåse över huvudet, med två hål för ögonen och en leende mun ritad med kulspetspenna, går in i bild. Han börjar gorma svordomar och förolämpningar i örat på den dansande mannen, som börjar gråta. Då vänder sig papperspåsemannen mot kameran, pekar mot den gråtande mannen med tummen, och skriker ”Ser ni det här? Man tror inte sina ögon!”. Den dansande mannen försöker göra en sorts piruett men kollapsar på golvet, och filmen tonar ut i mörker. Det intressanta med den här filmen är att det är första gången man hör någon av männen tala, och att man kan utröna en vagt östeuropeisk, kanske rysk, brytning hos mannen med papperspåse över huvudet. Känns som att en hel del av nätets märkligaste grejer kommer från det området, eller hur?

Tio dagar senare, den 22 december, laddade dennis100 upp en fjärde video. Den hette ”har för mycket KUL” och utspelar sig i ett barns sovrum. Kameran placeras på en byrå, och i bild ser man papperspåsemannen hoppa i en säng. Vid sidan om, halvt utanför bild, drämmer gorillamannen en handikappad tonårspojke i rullstol in i väggen om och om igen. Pojken gråter, men gorillamannen skrattar maniskt och högt och blir mer och mer våldsam. Draculamannen syns inte, men någonstans utanför bild hörs ljudet av en knarrande säng och en kvinnas skrik och gråt. Detta pågår i två minuter, tills knarrandet upphör i och med en dov duns. Både gorillamannen och papperspåsemannen slutar då med vad de håller på med, och den senare ropar ”Är du klar där inne?”. Han får ett dämpat ja till svar och någon bakom kameran muttrar ”Det gick snabbt…” Denna film fick också en kommentar av bogbox: ”bästa kvällen nånsin!!!!! Tack skipper!”.

Ytterligare en månad av inaktivitet passerade, tills den 14 januari 2006 då dennis100 publicerade sin femte och sista film på Youtube. Den hade titeln ”otur Lewis…”, och visade en förvirrad man som sitter på ett litet plastbord för barn i hörnet av vad som ser ut som ett jättelikt magasin. Någon bakom kameran frågar honom om hans namn, och han svarar mumlande ”Lewis”. Han besvarar ytterligare några frågor, men man hör inte vilka eftersom draculamannen samtidigt promenerar in i bild med en bandspelare i handen. En inspelning av någon som upprepar ”sju års otur” som ett mantra, om och om igen, spelas på hög volym och den intervju som kameramannen gör med Lewis dränks i ljudet. Lewis verkar flera gånger under samtalet somna till, men det får ett abrupt slut när prick fem minuter gått och gorillamannen plötsligt rusar in i bild och krossar en spegel över hans huvud. Mannen som säger sig heta Lewis kollapsar på bordet framför honom och draculamannen tar en skärva av spegeln som han börjar hugga sig själv i magen med, vrålandes ”sju års otur!” allt medan gorillamannen och papperspåsemannen skrattar hysteriskt. Videon slutar tvärt ungefär tio sekunder senare.

Detta var dennis100:s sista uppladdning. Ingen av hans fem filmer fick fler än femton visningar, och eftersom både hans och kommentatorn bogbox:s konton nu båda har raderats är filmerna numera också försvunna. Sidan skippers-bin.com har aldrig existerat, varken då eller nu, och vem Skipper är är okänt. Du som hört detta blir inte mycket klokare, det är jag den första att erkänna. Vill du se filmerna går de kanske att ladda ner från någon obskyr fildelningssajt som du inte egentligen borde ha något att göra med. Själv tvivlar jag på att de finns kvar på nätet. Och undrar du vad poängen med hela den historien är så finns det inte riktigt någon. Jag ville bara berätta om vad som kan hända i de mer obskyra och mörka hörnorna av Youtube, bland de filmer som inte har mer än ett tiotal visningar.

Signaturmelodi

Du lyssnar på Creepypodden med mig Jack Werner, och det vi nyss hörde var creepypastan Skipper’s Bin uppläst av Ludvig Josephson. Vi vet inte vem det är som skrivit den, men den dök först upp på den anonyma textpubliceringssajten Pastebin, publicerad av signaturen SerapHNB.

Pastebin används mest som ett lagerutrymme för människor som vill spara lite kodsnuttar, eller hackare som läcker ut stulna lösenord och databaser. Oavsett vilket så är publiceringarna nästan alltid anonyma, och tillsammans med det faktum att det oftast är programmerare, utvecklare och scriptkiddies som använder Pastebin skapar det en intressant känsla kring Skipper’s Bin.

Tänkte ni på att perspektivet historien var berättad ur var lite… konstigt? Det är inte en person som var med och laddade upp filmerna som berättar, men inte heller någon helt utomstående som aldrig hade kunnat hitta dem. Det är som att det är Youtube själv som berättar om några av de märkliga saker som laddas upp där, som att det liksom är internet som vänder blicken mot sig själv och vittnar om allt vansinnigt det innehåller. För vem annars skulle kunna känna till det? Vem annars ser allt bisarrt, olagligt, skrämmande och groteskt som finns på nätet? Hur många ser det? Och hur nära dig finns det egentligen?

Detta är frågor som lyssnaren Rebecka vidrörde, när hon för någon månad sedan hörde av sig och önskade ett tema för ett avsnitt av Creepypodden. Så här skrev hon:

För några veckor sedan berättade min pojkvän för mig om något som kallas för ”Deep Web”. Han sa ”du vet väl om att det internet du surfar på bara är en liten del av hela internet?”

Efter lite google-sökningar har jag nu kommit fram till att det internet jag surfar på verkligen bara är ytan av Internet- det som brukar kallas ”the surface web”.

Det finns väldigt många Creepypastas om det som kallas deep web, och även screen-videor på youtube från folk som lyckats komma dit. Jag tycker det är väldigt intressant eftersom det är så hemligt och overkligt, men ändå existerar det eftersom FBI faktiskt använder sig av det. Denna del av Internet kan endast nås genom en extremt krypterad webbläsare som heter Tor. Väl där kan man hitta allt från anonym droghandel, hackertjänster, pedofilisk porr, vapenhandel och hitmans- man beställer ett mord. Det känns väldigt läskigt att detta existerar, speciellt så nära oss.

Rebecka har fattat det helt rätt – det hon dagligen ser av internet är bara en bråkdel av allt som finns där ute. Delvis eftersom hon, som alla vi andra, troligen bara besöker max ett par dussin webbplatser per dag. Om du är som alla andra på internet, använder Facebook och något annat socialt media och kanske Kik, Snapchat eller Youtube, läser lite nyheter och spelar lite spel och kanske följer någon blogg eller nischad sajt för ditt specialintresse, ja, då har du helt enkelt bara sett någon promille av hela internet. Då finns det oerhörda mängder kvar att upptäcka. Och delar av det som finns kvar där ute i mörkret kallas alltså deep web.

För att förstå det här avsnittet är det nog bra att först ställa sig frågan: vad är deep web? Tja, egentligen inte något så värst spännande. Man kan säga att nätet har ett synligt lager och sedan ett osynligt underbygge, lite som ett isberg som bara syns till några procent och till största delen är gömt under vattenytan. Och det som gör sajterna synliga eller osynliga är om man kan hitta dem med sökmotorer som Google. Ta till exempel de synliga delarna av några svenska lokaltrafikssajter, SL.se i Stockholm, vasttrafik.se på västkusten och dintur.se längs den östra kusten mot Bottenhavet. Vad som går att söka fram med Google är själva startsidan, kanske nyheterna de publicerar och lite trafikinformation. Men på dessa sajter finns också oehörda mängder tidtabeller, lagrade som databaser och informationsfiler. Alla de där tidtabellerna skulle helt förstöra Googles första resultatssida för den som till exempel googlade på den 17 maj. Man skulle ju bara få en massa bussavgångar, istället för information om Norges nationaldag, som man antagligen egentligen vill ha. Dessa tidtabeller, eller nätbutikers lagerinformation, eller dokument på Google Docs, eller direktmeddelanden mellan Youtubeanvändare, är deep web. En obegripligt stor mängd information som utgör kanske 90 procent av hela internets massa, men som inte är tillgänglig via sökmotorer. Det finns säkert ett och annat spännande att upptäcka här, som till exempel skvallret mellan dina vänner på Facebook eller mejlen mellan dina lärare eller chefer om hur du skött dig i år, men det handlar inte så mycket om vad internet gömmer – utan mer om vad dina medmänniskor säger.

Så, ytnätet är alltså allt en sökmotor kan nå, och deep webb är det som en sökmotor inte kan nå. Men så finns det en tredje kategori, som är den lyssnaren Rebecka hört talas om. Den kallas dark webb eller darknet, och det är en del av nätet som avsiktligt gömts undan från oss som använder vanliga webbläsare som Chrome, Safari eller Firefox. Nä, för att surfa här måste man använda webbläsaren Tor, som står för The Onion Router. Webbadresserna här slutar nämligen inte i .se, .com eller .nu, utan i .onion. En hel webbadress i darknet kan se ut så här: http://3fyb44wdhnd2ghhl.onion.

Tor och .onion-domänerna utvecklades för att skydda användarnas integritet, och för till exempel människorättskämpar i diktaturer som behöver kunna kommunicera utan att staten ser det och kan fånga dem kan det faktiskt betyda skillnaden mellan liv eller död. Men som på alla andra platser där människor tillåts kommunicera helt anonymt, där de kan vara hemliga med vad de vill ha och vad de kan tänkas betala för det, har också myter och berättelser om yrkesmördare, pedofilringar och sadistnätverk börjat spridas. Vissa mer sanna än de andra.

Det finns många historier om deepweb och darknet, och de allra flesta är väldigt blodiga. Det är människor som mördas och våldtas framför webbkameror och knivar och uppsprättningar och blod och så vidare. Blod i sig gör inte en bra spökhistoria, så jag har i det här avsnittet försökt välja historier som inte bara bygger på våld, utan som har någonting mer att komma med. Men du som lyssnar med barn, eller som vet att du är känslig för våldsskildringar, du kanske ändå ska hoppa över detta avsnitt. Det känns bäst för mig att ge den varningen, iallafall.

Bland de oftast återkommande legenderna om darknet finns viskningarna om hemsidor där man kan betala för att se någon dö. Luke Hartwick har skrivit en berättelse som i min översättning heter “Min kompis gjorde något fruktansvärt på darknet”, där vi möter en av dessa hemsidor… Fast från ett oväntat perspektiv. Michael Forsberg läser “Min kompis gjorde något fruktansvärt på darknet”:

Ni har säkert alla hört talas om darknet. Det har varit en snackis sedan knark-och-allehanda-sajten Silk Road stängdes ner, och ryktet går fortfarande om barnporrnätverken som ska finnas där. Jag har till och med hört talas om en sajt där man köper och säljer barn. Men trots alla dessa mörka hemligheter som det viskas om var ingenting så sjukt så det förberedde mig för vad jag skulle komma att se på MartyrNet. Om du skulle fråga var jag hörde talas om den sajten först skulle jag inte kunna svara på det. Det är som att den kommit till mig bokstav för bokstav genom åren, med antydningar och detaljer som fått spridning på egen hand och som till slut kunnat byggas upp till en enhetlig bild. Men inte ens de små groteska komponenterna fick mig att ana att det skulle röra sig om en så sjuk plats som det verkligen är.

Min väg ner i detta kaninhål började med att jag blev lite förälskad i en tjej. Hon hette Amanda, och vi gick en gemensam kurs på torsdagkvällarna på folkhögskolan. Jag är vanligen väldigt dålig på att prata med människor jag inte känner, men när hon presenterade sig i klassrummet och sade att hon kom från Östersund fick jag ett infall. Östersund ligger precis bredvid Storsjön, och som den tönt jag är frågade jag henne om hon någonsin sett Storsjöodjuret. Några i klassrummet vände blicken mot mig och tittade på mig som om jag var en idiot, men Amanda log och sade att hon naturligtvis hade ridit på den.

Efter att ha suttit och snackat några gånger efter att lektionerna varit över bestämde vi oss en kväll för att dra hem till henne och dricka några öl. Det visade sig att vi båda hade en hatkärlek till hipsterpop, och vi lyssnade på några låtar och skämtade om hur dåliga de var. Sedan visade det sig att hon hade en flaska vodka och en tvåliters Fanta vilda bär, och rätt som det var satt hon grensle över mig i soffan. Hennes t-shirt hade precis hamnat någon annanstans när hon plötsligt drog sig undan, och gav mig en lite konstig blick, som om hon precis kommit på något.

“Vi ska nog inte göra det här. Det verkar som att du gillar mig på riktigt”, sade hon tyst.
“Var fick du det intrycket ifrån”, försökte jag skämta.
“Det skulle vara meningslöst för mig”, sade hon och lösgjorde sig från mina armar.

Det sårade mig lite, det där sista. Jag är inte en sådan som måste gifta mig med alla jag ligger eller strular med, men just henne var jag lite för svag för för att bara låta en sådan kommentar rinna av mig. Jag vet inte om det var vodkan eller chocken men jag fann inga ord, utan bara låg och tittade efter henne. Men hon var helt bortkopplad, nästan som om någon stängt av henne. Jag reste mig tyst från soffan, klädde på mig och lämnade lägenheten. Jag hörde själv hur patetiskt det lät när jag sade “ses i skolan” innan jag gick.

Det där hände på en fredag, och nästa torsdag frånvarade hon från vår gemensamma kurs. Först då försökte jag faktiskt få tag på henne igen. Hon svarade inte i telefonen, och var utloggad från Facebookchatten, och när ytterligare en torsdag kommit och gått utan att hon synts till blev jag lite orolig och gick hem till henne för att knacka på. När jag kom dit stod hennes ytterdörr på glänt, men det var ingen hemma. Jag var nära på att ringa polisen men gick först in för att kontrollera att hon verkligen inte var där, och på hennes soffbord stod hennes laptop uppslagen och på. Jag slängde en blick på skärmen och såg ett nedladdningsfönster för programmet MartyrNet. Hon hade uppenbarligen redan installerat och öppnat det, för nere i Start-fältet fanns en ikon som indikerade att hon minimerat fönstret men att det fortfarande körde. Eftersom jag kände igen MartyrNet från historierna jag läst på nätet öppnade jag fönstret, och hittade en privat chatt hon deltog i. Av det jag såg förstod jag att de hade pratat om priser. Tre andra användare hade kommit överens med henne om att betala 200 000 kronor för något. Jag kände hur något vreds om i min mage. Vad hade de köpt av henne? Sex? Något annat? Jag skulle precis skrolla upp för att se om jag kunde läsa något mer, men allt jag hann se innan någon kom gående i korridoren utanför lägenheten var ett datum.

“På måndag natt klockan tre, på alfaservern.”

Från dörren hörde jag en bekant röst. “Hallå, är det någon här?” sade hon oroat.

“Det är jag”, svarade jag i brist på bättre. Hon kom in i vardagsrummet och hennes ansiktsuttryck gick från skrämt till förbannat.

“Vad fan gör du här?”
“Jag var orolig för dig…”

Hon avbröt mig.

“Det ska du inte vara för du känner inte ens mig och ska inte bry dig om vad jag gör. Vem tror du att du är, som bara kan klampa in i min lägenhet?”

Jag bad om ursäkt hundra gånger men det gjorde ingen skillnad. Men trots ilskan kunde jag se att något annat hade förändrats. Hon hade påsar under ögonen, och var blekare än förut. På huvudet hade hon knutit en lila bandana som döljde hennes tunna hår.

“Stick härifrån och kom inte tillbaka”, sade hon. “Du var bara en olycka och nu är det klart. Hejdå.”

Jag låtsades inte bli sårad, och gick därifrån med så rak rygg jag kunde. Men allt jag kunde tänka på på vägen hem var hur svag och tunn hon såg ut. Hade hon alltid sett ut så, och jag hade bara inte märkt det? Vad var det hon skulle göra på måndag natt? De följande dagarna i högskolan var det omöjligt för mig att koncentrera mig. Jag hade inte känt Amanda länge men jag tyckte om henne och kände någon sorts ansvar för henne. Jag kände att jag var tvungen att få veta vad hon skulle göra. Så på måndageftermiddagen, några dagar efter mitt besök hos Amanda, gick jag in på en mycket suspekt sida och laddade ner mjukvaran för att använda MartyrNet. Det var ganska lätt att orientera sig på sajten som dök upp, bland dess fem servrar som hette Alfa, Beta, Gamma och så vidare. Jag gick igenom några av dem, men där var det dött och tyst. Bara på Delta-servern hittade jag några användare i en privat chatt. Det enda jag kunde se utifrån var att två av dem hade prislappar vid sina användarnamn.

Det visade sig att alla servrar var gratis att komma åt, men att någon var tvungen att betala för att någon sorts show skulle komma igång och då också fick skriva vad de i showerna skulle göra. I Delta-servern dök en streamad film så småningom upp, där en tjej med tatueringar gjorde allt möjligt med sin kropp. Så fort en av de betalande användarna i chatten skrev att hon skulle ta fram en pryl så lutade hon sig ur bild och vips, plockade fram den.

Jag blev mer och mer nervös ju längre tiden gick, och eftermiddagen övergick i kväll. När klockan så till slut slog tre på natten hade jag fått sällskap av ett tjugotal användare på Alfa-servern. I toppen av rutan som innehöll oss inloggade användare fanns tre signaturer med vidhängande prislappar, och tillsammans blev summan av deras prislappar 200 000 kronor. Plötsligt lyste den svarta streamingrutan upp, och jag stirrade rätt in i hennes fina, gröna ögon. Hon såg nu ännu mer härjad ut än sist. Var hon sjuk?

“Hej, allihopa”, sade hon in i webbkameran. “Vad mycket folk det blev. Jag har inte sett så många inloggade sedan den där arabiska tjejens bajsshow.”

Chatten började fyllas av hälsningar och småprat om showen Amanda hade nämnt. Hon själv satt orörlig och läste. Än så länge var jag lättad att se att hon inte var naken, även om hon inte heller var fullt påklädd. Hon hade på sig samma turkosa trosor och behå som hon haft när vi hade vår lilla grej. Även om hon såg sliten och sjuk ut var hon fortfarande väldigt vacker.

“Jaha, jag antar att det inte är så mycket mer att säga”, sade hon med en röst som lät som att hon stålsatte sig. “Tack så mycket för att ni varit så generösa med pengarna. Det kommer min familj behöva, eftersom jag kostat dem så mycket pengar. Det är inte gratis att vara sjuk, när försäkringskassan är som den är. Mamma och pappa kommer ju inte fatta vad som hänt först, men det ska nog lösa sig.”

I chatten började folk slå vad om något. Jag förstod inte vad de pratade om, för de pratade bara i siffror. “Jag sätter femtusen på att hon inte klarar sig förbi tre”, skrev någon. “Men kolla på hur sliten hon ser ut, hon kommer inte ens klara två”, svarade någon annan. Och så fortsatte det.

Jag såg Amanda ögna igenom konversationen, och hon bleknade ännu mer i ansiktet. Sedan försökte hon le, men klarade bara av att darra mer underläppen. Vid det här laget skakade jag själv nästan lika mycket som hon. Vad var det hon skulle göra? Vad var det jag skulle se?

“Okej”, kraxade hon. Ur hennes ena ögonvrå kom en stor tår, och föll ner för hennes smala kind. Hon tittade bort från skärmen ett ögonblick och torkade av sitt ansikte i ett klädesplagg, och sedan tittade hon tillbaka och sade “okej” igen. Nu var hon röd i ögonen och med fuktiga kinder. “Hoppas ni ska gilla showen.”

Sedan rullade hon tillbaka sin kontorsstol en bit från datorskärmen. Nu såg jag hennes båda händer, och någon glimmade i den ena. En kökskniv. En absurt stor kökskniv med ett handtag av trä. Hon tog den i båda sina händer och pekade bladet mot magen. Sedan, med ett litet stön, stötte hon in den. Hon körde kniven hela vägen in i magen och drog ut den igen, och det kom ut blod så tjockt att det såg ut som bläck. Först trodde jag att streamingen plötsligt hade blivit suddig, men så insåg jag att det var för att mina ögon var fyllda av tårar.

Hon fortsatte. Alla förlorade sina vad. När hennes arm till slut hängde slapp och sladdrig över kontorsstolens armstöd hade hon lyckats hela tio gånger. “Och det där kostade alltså 200 lax”, skrev någon i chatten. En annan användare svarade “Japp, någon här ibland oss har precis upplevt ett riktigt ordentligt klimax.” En tredje kom in och skrev: “Hehe, yes”.

Jag satt där orörlig och bara stirrade på hennes livlösa kropp. Jag var helt slapp i kroppen, visste inte om jag skulle ringa polisen eller ambulansen eller om det redan var för sent. Men det fanns också en annan känsla i mig, en som jag inte riktigt kände igen. Jag hade precis sett någon dö, rakt framför mina ögon. Trots att jag fortfarande kände tårarna rinna nerför kinden kunde jag inte hjälpa att jag också själv kände mig väldigt, väldigt levande. Vidrig, äcklig, men levande.

Av respekt för Amanda väntade jag i några minuter med att torka mina tårar. Min mage bubblade av känslor, av liv, samtidigt som jag kände mig avtrubbad och kall. Jag lade näsduken åt sidan och klickade mig in på Beta-servern för att se vad mer som hände där ikväll.

Det var “Min kompis gjorde något fruktansvärt på darknet”, uppläst av Michael Forsberg och skriven av Luke Hartwick.

Om ni minns mejlet jag fick från Rebecka så skrev hon faktiskt en sak där som jag tycker man kan stanna upp och fundera lite extra på. “Det känns väldigt läskigt att detta existerar”, skrev hon och syftade på droghandel, pedofilporr och yrkesmördare, och så tillade hon: “speciellt så nära oss”. Och i just den där, låt oss kalla det närhetsprincipen, tror jag mycket av lockelsen i dessa historier ligger. Spökhistorier om skogar och avlägsna hus, om slott och underjordiska gångar i all ära, men ingen plats är mer skrämmande än den där vi känner igen oss. Om jag skulle berätta en historia i den här podden om just ditt sovrum, med alla detaljer som behövdes för att du skulle känna igen dig, skulle du förmodligen bli räddare än någonsin förut. Och på sätt och vis är internet ditt sovrum. Du är aldrig längre bort från en skrämmande hemsida än en webbadress. Skriv bara in den i din webbläsare så är du där. Kruxet, eller kanske räddningen, är att du sällan känner till de där platserna. Men visst är det en lite kuslig tanke att du bara skulle behöva upptäcka dem, bara få ett märkligt tips eller mejl eller något liknande, för att kunna hamna där? Eller… en vänförfrågan?

2015 kom skräckfilmen “Unfriended” ut. Den fick halvbra kritik, men är intressant i det här avsnittet för den bygger på idén att hotet kommer genom internet till dig, och inte tvärtom. Att någonting letar upp dig på nätet och bestämmer sig för att leka med dig. Och det finns faktiskt en ganska klassisk creepypasta som handlar om just detta, som nästan skulle kunna vara filmen “Unfriendeds” inspiration. Den heter i min översättning “Skypesamtalet”, och är skriven av en okänd författare. Här läses den av Michaela Hamilton:

Nu ska jag berätta en historia. Häromnatten satt jag framför datorn och hängde som vanligt. Jag brukar alltid vara inloggad på Skype ifall någon skulle vilja ringa eller kontakta mig, så när det plingade till och den där märkliga ringsignalen började låta var det ingen överraskning. Det som däremot var överraskande var att jag inte kunde se vem det var som ringde. Det fanns inget användarnamn, utan bara tomrum där det brukar stå vem det är som ringer. Jag tänkte att det var någon kompis som drev med mig och klickade på den gröna telefonluren för att svara.

I videorutan var det helt svart. Jag hojtade ett “hallå” in i min mikrofon, men fick inget svar. I mina hörlurar var det tyst, inte ens bruset som brukar skapas av en inaktiv mikrofon hördes. I brist på annat klickade jag upp chattrutan med personen som ringt mig, och skrev ett “hallå?” där också. Men ej heller där fick jag svar. “Skitsamma”, tänkte jag och skulle precis klicka bort samtalet när det plingade i chatten med den okände användaren.

“Stanna kvar”, stod det.

Jaha, det var ju skumt. “Vem är det”, skrev jag tillbaka. Plötsligt kom ljudet tillbaka i mina hörlurar och jag hörde ett svagt, väsande skratt. I videorutan var det fortfarande svart, men så blinkade det till. Jag kisade med ögonen för att försöka se igenom mörkret, men såg ingenting. Jag utgick fortfarande från att det var en kompis som försökte skrämma mig, men var nu imponerad av försöket. Jag kände kalla kårar utmed ryggraden men försökte låta arg och säker.

“Tänker du berätta vem det är eller, skitstövel?”

Det väsande skrattet återkom, men den här gången tyckte jag mig höra det även utanför hörlurarna. Jag snurrade snabbt i min stol och flackade med blicken bakom ryggen, men såg ingenting där. Det var nedsläckt och tyst i lägenheten, och lampknappen var några ganska obehagliga meter bort. På grund av min svarta skrivbordsbakgrund och att Skypefönstret var så svart lyste inte ens datorskärmen upp rummet något vidare. Jag avfärdade det hela som att jag blivit paranoid, och snurrade tillbaka till datorn. När jag fäste blicken vid videorutan i Skypefönstret såg jag nu något svagt lysa en bit från kameran. Jag böjde mig fram mot skärmen för att se om jag kunde urskilja var det var, och noterade att ljuset blev större och större. Ljuskällan var fyrkantig upptill, men tycktes skymmas av något i den nedre kanten. När ljuskällan kom ännu närmare såg jag att det var ett bakhuvud som skymde ljuset.

När den kom ännu närmare insåg jag att det var mitt eget bakhuvud.

“Skypesamtalet”, av en okänd författare, uppläst av Michaela Hamilton.

Skulle du våga titta i dina föräldrars, eller i dina syskons, besökshistorik på nätet? Jag tror inte det, själv vill jag inte göra det. Helt enkelt för att de människor vi har närmast oss ju också är just människor. De kan ha hemligheter som bara de känner till, och som vi kanske skulle må sämre av att få reda på. Vi vet inte, och det är kanske bäst så. Och det är den grejen som också gör många av de historier som cirkulerar om internet och darknet så effektiva. De är nämligen ofta skrivna av okända författare… Och en författare som du inte vet vem det är, kan vara vem som helst. Det kan vara din pappa, mamma eller bästa vän. Det kan vara jag, det kan vara du. Och ännu värre: det de skriver kan ju faktiskt också, teoretiskt sätt, vara sant. Du vet inte. Och som sagt: det kanske är bäst så.

I veckans sista historia ska vi höra en berättelse om en pojke som fick veta. Den heter i min översättning “Spökhistorian jag berättade för min son”, är skriven av Redditanvändaren OvenFriend, och den läses av Ludvig Josephson:

“Grabben, jag har tänkt prata med dig om hur man håller sig säker på nätet.”

Jag satte mig på golvet bredvid honom, där han satt med sin dator och spelade Minecraft på en öppen server. Han stirrade in i skärmen med den där uppslukade barnblicken. På högra sidan av skärmen rullade kommentarer förbi i en chatt. “Hörrö, hörde du vad jag sade?”

Han slet blicken från datorn och tittade trött på mig. “Pappa, om du bara tänker komma med en töntig spökhistoria så vill jag hellre spela.”

“Vad menar du”, hojtade jag och låtsades vara sårad. Sedan log jag mot honom och sade att jag trodde att han gillade mina skräckisar. Under hela hans uppväxt hade jag underhållit honom med berättelser om barn som möter häxor, spöken, varulvar och skogstroll. Jag använde sagorna dels för att lära honom om världen, men också för att berätta vad man skulle göra och inte göra. Precis som sagor alltid använts, med andra ord. Vi singelpappor måste använda oss av alla trick vi kommer åt.

Han skrynklade ihop sitt ansikte. “De var roligare när jag var liten. Men nu är jag stor och då är de faktiskt inte läskiga längre. De är dumma. Om du måste berätta om internet, då får du faktiskt göra det så läskigt du kan!”

Jag tittade skeptiskt på honom. Han lade armarna i kors och besvarade trotsigt min blick. “Pappa! Jag är tio år och modig faktiskt.”

“Hm, okej. Jag ska göra så gott jag kan”, sade jag och började:

“En gång fanns det en pojke som hette Kalle.” Min sons ansiktsuttryck avslöjade att han inte direkt var imponerad av inledning. Han suckade och lade sig på mage, beredd på ännu en töntig spökhistoria. Jag fortsatte:

“Kalle gillade att hänga på nätet och skaffade sig konton på många hemsidor. Efter ett tag började han prata med andra barn som spelade samma spel som han, och som använde samma forum som han. Han blev kompis med en annan pojke som på forumet kallade sig Medhjälparen23 och som var tio år gammal. De gillade samma datorspel och Youtubare, visade det sig, och de gillade varandras humor och skämt. De utforskade spel ihop. Efter flera månader av att ha snackat på nätet gav Kalle Medhjälparen23 sex diamanter i ett spel de spelade, och det var en väldigt snäll present. Medhjälparen23 sade att han ville återgälda presenten med en grej han skulle skicka i ett paket. Kalle tänkte att det inte skulle vara farligt att ge bort sin hemadress till Medhjälparen23, så länge han lovade att inte sprida den eller berätta det för någon vuxen. Medhjälparen23 lovade och loggade ut för att fixa presenten.”

Jag pausade i berättelsen och spände ögonen i min son. “Var det en bra idé av Kalle, tycker du?” Han skakade ivrigt på huvudet och sade “Nej!”. Mot sin vilja hade han dragits in i berättelsen och ville höra resten. Jag berättade vidare.

“Nej, och det visste Kalle också att det inte var. Han kände sig dum för att han hade berättat om var han bodde för någon på internet, och fick mer och mer skuldkänslor. När han satte på sig pyjamasen nästa kväll var han nästan livrädd, och bestämde sig för att berätta om vad han gjort för sina föräldrar. Han skulle säkert få indragen veckopeng men det var det värt för att rensa samvetet. Han lade sig i sängen och låg och vred och vände på sig i väntan på att pappa och mamma skulle komma och natta honom.”

Nu såg jag i min sons ögon att han visste att det läskiga var på gång. Han som hade låtit så tuff i början satt nu framåtböjd och bet i sin underläpp med ögonen fäst i mina. Jag fortsatte berätta med tyst röst, nära honom.

“Kalle låg där och hörde husets olika ljud. Tvättmaskinen dunsade för sig själv i tvättstugan. Grenar skrapade mot villans väggar. Han hörde sin lillebror jollra i rummet bredvid. Och så var det något annat ljud han inte riktigt kände igen, något som… väsnades. Till slut hörde han pappas fotsteg i hallen utanför dörren. “Pappa?”, sade han nervöst. “Jag måte berätta en grej.”

Pappa stack in sitt huvud genom dörren i en konstig vinkel. Det var svårt att se i mörkret, men han verkad röra på munnen när han pratade och hans ögon var konstiga. “Ja, min son”, sade pappan med konstig röst.

“Pappa, vad gör du?” frågade Kalle. “Ingenting, hurså?”, svarade pappan överdrivet dramatiskt. Kalle drog upp täcket till hakan. “Eh.. Är mamma där?”, frågade han.

“Här är jag!” Mammans huvud dök upp under pappans i dörren. Hon pratade med en onaturligt ljus röst. “Vad tänkte du berätta? Att du har berättat var du bor för Medhjälparen23? Det var dumt! Vi har ju sagt att du inte ska berätta sådant för okända människor!” Hon fortsatte med tillgjort arg röst:

“Han låtsades bara att han var lika gammal som du! Och vet du vad han har gjort nu? Han har kommit hit, brutit sig in, och mördat oss båda! Bara för att han så gärna ville träffa dig!”

Huvudena försvann i dörren, och istället dök en man med kladdig vindjacka på sig upp. Kalle såg att han höll föräldrarnas huvuden i händerna, och skrek för livet. Mannen släppte huvudena på golvet, tog fram en kniv och gick fram till Kalle.”

Nu pep även min son till. Han hade händerna över ansiktet och stirrade förfärat på mig. Men den här historien var inte slut än.

“Efter några timmar”, fortsatte jag med blicken fäst i min sons ögon, “hade pojkens skrik tystnat och han gnydde bara. Då hörde mördaren hur en bebis skrek i rummet bredvid, och tog ut sin kniv ur Kalle. Det här skulle bli speciellt. Han hade aldrig mördat en bebis förut. Medhjälparen23 lämnade Kalle att dö och följde skriken till barnkammaren som en målsökande missil.

Väl där gick han fram till spjälsängen och plockade upp bebisen i sina armar. Han gick fram till en bänk för att lägga ner den, men då tystnade bebisen och tittade på honom. Bebisen log mot mördaren och gav ifrån sig ett kurrande skratt. Medhjälparen23 stannade upp. Han hade aldrig hållit i en bebis förut, men lyckades ändå vagga och väga bebisen i sina händer som vore han värsta proffset. Han torkade av sig blodet på filten, och strök bebisen utmed kinden. ‘Hej där, sötnos’, sade han. Han kände den vanliga, brinnande vreden och hatet smälta och förvandlas till något annat. Något han aldrig känt förut. Tillgivenhet. Så han tog bebisen i armarna, lämnade huset och gick hem med den. Så döpte han bebisen till William och uppfostrade honom som sin egen son.”

Nu var berättelsen klar, och jag tittade triumfatoriskt på min son. Han hyperventilerade, och stammade mellan andetagen fram: “Men… pappa… jag heter William.” Jag skrattade, gav honom en sådan där klassisk pappablinkning och rufsade honom i håret. “Klart du gör, sötnos!”, sade jag. William hoppade upp på fötter och sprang gråtande upp för trappan till sitt sovrum.

Men innerst inne tror jag att han tyckte om min berättelse.

Signaturmelodi

Sist i veckans avsnitt hörde vi Ludvig Josephson läsa “Spökhistorian jag berättade för min son”, skriven av Redditanvändaren OvenFriend.

Och då är det min tur att säga att du har lyssnat på Creepypodden, med mig, Jack Werner. Producent var Ludvig Josephson, som också gjorde musiken i veckans avsnitt. Länkar till de historier vi läser upp finns på vår hemsida på sverigesradio.se.

Om du vet en spökhistoria från internet som du vill höra här i podden, eller om du har en egen upplevelse att berätta om, mejla oss på creepypodden@sverigesradio.se.

Om du vill höra någon av berättelserna igen, eller ett tidigare avsnitt, gå in på vår hemsida på sverigesradio.se. Vi finns på Facebook, där vi heter Creepypodden. Tack för att du lyssnat.