Avsnitt 32: På Gotland

Du står ensam på en grusväg. Det är natt. Bilars däck har, ända sedan de tog över efter hästar och vagnar, slipat ner växtligheten i två parallella band över jorden och där de kört är det fortfarande solvarma gruset kompakt nedtryckt i marken. Mellan däckspåren växer gräs, nästan lika högt som på sidorna av vägen. Det enda du märker av gräset just nu, i nattmörkret, är emellertid det mjuka fraset då grässtråna böjer sig för de svala nattvindarna, som ibland blåser upp och får det att vina i elledningen vid vägen. Mörka träd avtecknar sig som silhuetter mot den blåsvarta himlen. Strax bakom dig, någon meter ner, flyter vattnet under en kanalbro. Bron går över det vattendrag som bryter landskapet i två delar. Men alla dessa naturens vanliga ljud tycks dämpas av den mörka höstnatten, och du känner dig väldigt ensam.

Då. På ett avstånd av kanske 50 meter, borta där mörkret sväljer de mörka formerna av trädstammar och bara deras kronor skiljer ut sig mot natthimlen, ser du något. En ljuspunkt, som om någon med en lykta eller ficklampa i handen kom gående mot dig. På kanske en meters höjd från marken guppar det framåt, och du tänker om: kanske är det istället någon på en moppe som kommer åkande?

Dess från början djupröda ton byts ut i ett starkare, vitglödgat strålkastarljus, och du kisar med ögonen i det plötsligt brutna mörkret. Ljuset är nu 40 meter bort från dig, uppskattningsvis, och än så länge ser du inte vem eller vad det är som bär upp det. Bara denna enskilda starka lysande punkt, som ett vitt eldklot, svävar ljudlöst mot dig. Du står kvar, orörlig, och följer ljuset med blicken. Det är nu så ljust att du kan urskilja detaljer i gräset framför dina fötter. Och då, när ljuskällan är så nära att du tror du skulle kunna springa fram till det på bara några sekunder, avviker den. Den glider lika ljudlöst in i träden, blinkar och dör. Du står återigen i mörkret. Ljudet från omgivningen återkommer. Du är fortfarande helt ensam. Du har ingen aning, inte den blekaste möjliga gissning, om vad det är du har sett. Men du vet att du är långt ifrån ensam om att ha sett det.

Signaturmelodi

Du lyssnar på Creepypodden med mig, Jack Werner, och det jag nyss försökte göra var att förklara hur det skulle gå till att se Marteboljuset. Det är det kanske enskilt mest kända oförklarliga fenomenet på Gotland, och tillsammans med Storsjöodjuret och Silverpilen en av de mest kända gåtorna i hela Sverige. I nästan hundra år har människor sett det – en glödande boll av ljus som svävar fram längs vägen över Martebomyr, tre mil norr om Visby på Gotland. I en text av Inga-Lill Wallin, engagerad i organisationen UFO-Sverige, berättas att en torparfamilj redan 1922 skulle ha sett det glida fram mellan tallstammarna nästan varenda natt. Dottern i huset, Signe Pettersson, berättade för Inga-Lill Wallin om en kväll när hon vandrade hem efter en juniorsamling och möttes av sin mamma Gerda:

”Rätt vad det var fick vi se våra egna skuggor framför sig”, berättade Signe och fortsatte: “Men så flytt er ungar, sa mamma, ser ni inte att det kommer en cykel – och vi flyttade oss. Men när vi vände oss om, såg vi en stor sådan där sol och så darrade det och så gick det ner, inte ett ljud, det glömmer jag aldrig. Sedan såg vi det otaliga gånger till. Vi talade aldrig om det, för talade man om det för folk, trodde de inte att man var riktigt klar i huvudet.”

Så berättade Signe Pettersson för Inga-Lill Wallin på UFO-Sverige. UFO-Sverige som organisation är faktiskt inte så flummig som den kanske låter på namnet. Den reder med klart huvud och iskall logik ut om det som människor har sett är ett oförklarligt fenomen, eller bara en ballong, ett väderfenomen eller en synvilla. Varje år rapporterar hundratals svenskar in sina oförklarliga upplevelser till organisationen, och av dem är det bara en bråkdel som efter en undersökning förblir oförklarliga.

Och i artikeln som Inga-Lill Wallin skrivit står det såhär, om en av dessa rapporter. Den kom från Ingemar Flodin som den 9 november 1993 hade sett Marteboljuset. Ingemar Flodin hade tidigare hört talas om ljuset under flera år men aldrig trott på att det skulle finnas där. Men hur det nu var fick hans sambo med sig honom till Martebo för att spana. Ingemar beskrev händelsen på följande sett:

”Vid 18-tiden den 9 november 1993, kom min blivande sambo Barbro Leion och berättade att vår granne Britta Jacobsson tillfrågat henne om hon ville följa med henne i bilen för att åka ut och se något märkligt som förekom på Martebomyr. Hon hade också undrat om inte jag också ville följa med och titta. Jag avböjde detta, enär jag ett flertal gånger tidigare hört talas om detta och inte fäste någon tilltro till uppgifterna. Efter cirka en och en halv timme återkom så Barbro och talade om det märkliga fenomen som hon sett, samt övertalade mig om att vi skulle åka dit i vår bil, så att även jag skulle bli övertygad över vad hon sett. När vi så hade kört ned den smala skogsvägen, som efter några kilometer slutade på Martebomyr, stannade vi bilen och släckte billjuset. Vi befann oss då cirka 300 meter från stora vägen till Stenkyrka. Stenkyrkavägen befann sig då bakom oss där vi stod nere på vår observationsplats. Bilen stod med fronten framåt mot myren, några kilometer bort. Trots mörkret på den smala vägen kunde man se himlen aningen ljusare mot den mörka skogen på bägge sidorna.

Plötsligt kom ett starkt ljus framifrån under några sekunder, för att sedan slockna. Detta upprepades då och då. Dessemellan kunde man ana någon ljusskiftning i blickfångets nedre kant. Vid ett tillfälle fick vi också se ett svagt rött ljus cirka tre decimeter i omkrets som hastigt slocknade. Så plötsligt kom ett starkt vitt sken bakifrån och belyste bilen och omgivningen. Genom att våra blickar var riktade framåt kunde vi mycket klart se den gröna skogen framför oss på bägge sidorna om vägen. Barbro sade då, att nu kommer det en bil till hit, vilket visade sig vara fel. Jag gick genast ur bilen för att se om någon bil befann sig bakom oss vilket det inte gjorde. Ljuset hade då slocknat. Vid ett tillfälle under kvällen kom också plötsligt ett starkt ljus från skogen, från vänster förarplatsen räknat. Beräknat avstånd 100 meter. Slocknade efter fyra-fem sekunder. Efter att ha iakttagit dessa ljusfenomen under cirka en och en halv timme vände vi så bilen på en avtagsväg och åkte till vårt hus i Tingstäde.”

Så berättade alltså Ingemar Flodin i en rapport till UFO-Sverige, återgiven av Inga-Lill Wallin. Som sagt har människor sett Marteboljuset i uppåt hundra år. Och lika länge har det varit en oförklarlig gåta. En av de äldsta berättelserna är att det flammande ljuset skulle vara spöket efter bonden Knut Stare, som levde på Gotland i slutet av 1800-talet. Det sägs att soldater som våldsgästade Knuts torp också rövade bort hans son, och att den olyckliga torparen sedan dess har sökt efter sonen med sin lykta. Bland de andra förklaringarna finns att det skulle vara gas som antänds, ett blixfenomen eller helt enkelt bara en synvilla – att billjus skulle lura ögat på den långa vägen. Men inget kan förklara den känslan som vittnen har fått, av att stå där ute på landsvägen och ensam se det oförklarliga ljuset ensamt vandra över den ensliga landsvägen…

Det finns mycket gåtor på Gotland. I den gamla folktron berättar man om Bysen, en liten gråklädd gubbe som retas med de bosatta genom att lura skogsarbetare och försena transporter. Han ska ibland ha setts med röd mössa, och med en yxa i handen. Bysen ska ha kommit till då en människa en gång i tiden begick ett brott mot marklagarna, genom att tillskansa sig mer mark än han egentligen ägde. På grund av detta brott är han dömd att själv vandra för evigt i de gotska skogarna och hålla ordning på vem som äger vad. Det sägs att man kan höra honom på nätterna, mumlandes “här är rätt, här är orätt.” Sedan berättas det om Nicolaus Takstens, en storbonde i Lärbro på 1200-talet som ligger begravd i den gamla kyrkan där. Takstens ska ha varit en översittare som huggit ner traktens präst, och därför själv blivit ihjälslagen av byns folk. Enligt berättelserna skulle han dödats så våldsamt att rummet där mordet skedde blev helt nedblodat, och blodet skulle inte ha gått att tvätta bort utan skyldes istället av tapeter och mattor. Takstainarn, som han kallas, ska fortfarande hemsöka sin gård… Med huvudet buret under armen.

Det finns fler spöken på Gotland, men vi ska gå vidare med två lyssnarhistorier som utspelar sig där. För de har nämligen något gemensamt. Sägnen berättar om hemsökta hus på ön, och två av Creepypoddens lyssnare har båda hört av sig med upplevelser kring några av dessa hus. Till att börja med berättar lyssnaren Oliver om trakten som kallas Etelhem. Hans upplevelse inträffade när han var 15 år gammal, men han får fortfarande alltid kalla kårar när han tänker tillbaka på den, skriver han. Så här berättar Oliver, uppläst av Ludvig Josephson.

Min pappa och hans fru har sedan många år ett hus i småorten Etelhem på Gotland, dit de åker på somrarna och ibland även på vintern. När vi hade sommarlov brukade jag och min bror ibland också åka dit. Det var alltid fullt hus där, med släktingar och vänner som hälsade på tillsammans med sina barn och barnbarn. Där ute brukade vi tillbringa dagarna med sådant som att åka ut och bada, och åka och utforska andra delar av Gotland, för i just Etelhem finns det inte så mycket att se. Ja, bortsett från en del ödehus som ligger längs vägen där ingen har bott på många år.

Det är om ett av dessa övergivna och tomma hus jag tänkte berätta. Det står vid vägen, och det skrämmer mig och gör mig illa till mods varje gång vi åker förbi. Det är svårt att beskriva den känslan, men tänk dig att du sitter i en stekhet bil mitt i sommaren och svetten rinner, och att när du passerar huset och betraktar dess ruckliga fasad, trasiga fönster och gråa väggar så fryser du, ja varje gång jag har passerat det och blickat mot det så har mitt varma blod frusit och de kallaste av kårar har gått genom min kropp. Jag har frågat pappa om han vet något om det där huset, men han känner inte till om något ovanligt skulle ha skett där.

Som jag nämnde innan så brukar alltid vårt hus vara fyllt med gäster, och en dag när ytterligare ett par skulle bo över några dagar frågade pappa om jag kunde tänka mig att sova i den tomma husvagnen som stod parkerad på tomten under den tiden de var på besök. Jag blev jätteglad och tackade direkt ja, för som en 15-årig tjuvrökare skapade detta perfekta öppningar för mig att smita ut om nätterna och ta mig ett par bloss. Jag kunde gå in och ut som jag ville utan att riskera att väcka någon i huset och bli påkommen med rökningen. Det kändes häftigt att bo själv i husvagnen, lite som min egen lägenhet där jag kunde spela musik hur mycket jag ville, vara uppe hur länge jag ville och röka cigaretter hela nätterna om jag nu kände för det. Jag var dock fortfarande försiktig. När jag rökte gick jag alltid en en bit iväg ifrån huset och husvagnen, ifall någon skulle komma ut. Om någon skulle se mig hade jag ju varit körd.

Pappas hus ligger precis vid utfarten mot stora vägen som korsar Etelhem, och jag brukade gå ut en bit för mig själv och lyssna på musik innan jag vände om och gick tillbaka. Under promenaden var jag alltid väl medveten om vad som fanns vid vägen, bara en liten bit bort, och blotta tanken av att se huset stå där i mörkret skrämde mig. Jag undvek till och med att gå förbi där under dagtid.

En kväll under min nattliga promenad på vägen dök det upp en röd, ganska liten katt. “Tjena kissen”, sade jag, och den svarade med ett mjukt mjau. “Vad gör du ute om natten”, frågade jag och katten jamade igen och strök sig mot mitt ben. Vi promenerade vidare längs vägen, och det kändes fint att ha lite sällskap. Det var nästan som att vi pratade med varandra – jag frågade någonting, och katten svarade på tilltal med ett jamande. Tills den tvärt stannade upp, och dess spinnande avbröts. Jag märkte att den blev tyst, vände mig om, och såg att det ryckte i kattens ögon. Den hade hört något. En mus kanske? Ögonen flackade av och an, snabbare och snabbare, och den stod så stilla att den för ett ögonblick verkade uppstoppad. Sedan sänkte katten kroppen och började morra dovt. De gröna ögonen tycktes svartna, och gatlyktornas bleka sken reflekterades mot de kolsvarta pupillerna.

Med ett ryck stannade katten upp i sitt ryckande, och alldeles stilla och sakta reste den sig från sin hukade position till att åter stå på alla fyra. Sakta reste katten ragg, hårstrå efter hårstrå ställde sig som en spikmatta åt alla håll och den blev dubbelt så stor. Sedan gav katten ifrån sig ett fräsande rakt ut mot natten som lät på ett sätt jag aldrig hört förut. Det var fullt av oro, ångest och rädsla. Det lät mer som en människa än som en katt, men ögonblicken senare for den iväg som ett skott in i buskaget på andra sidan vägen utan att se sig om.

Det blev åter tyst omkring mig, och jag insåg att hela min kropp hade frusit fast där jag stod. För jag förstod nu vart jag var, att jag var där jag inte borde vara. Utan att alls tänka på det och med blicken på katten hela vägen hade jag nu gått längre än vad jag någonsin gjort på den lilla vägen. Bortom min vänstra sida stod det övergivna huset. Hur kunde jag ha gått så här långt utan att märka något?! Fan, tänkte jag, fan fan fan! Jag kunde inte röra mig och vågade knappt titta upp ifrån marken, men med en ansträngning vände jag sakta, sakta huvudet mot huset. Luften omkring mig blev plötsligt kall så jag frös in i märgen. Där stod jag, helt ensam, mitt i natten, vid den enda plats som jag inte trivdes med på hela Gotland.

Allting gick i slowmotion. Jag stirrade med uppspärrade ögon mot huset, som låg en bit in i mörkret och inte lystes upp så mycket av lyktorna längs med vägen. Medan jag stod där kom en ännu kallare vind ifrån ingenstans, som fick löven i björkarna framför huset att börja rassla. Mitt hjärta började banka hårdare, så hårt att jag nästan kunde höra det. Nu händer det, tänkte jag, nu händer det. Varifrån den tanken kom upp förstår jag inte, men det var precis som innan någonting hoppar fram i en film och man blir livrädd. Omedvetet kröp jag ihop och förberedde mig för att tystnaden skulle brytas av ett högt ljud. Och så hände det. Det kom som ett vinddrag, som när det blåser igenom ett rum med både fönster och dörren öppen, och man ser hur dörren till rummet långsamt stängs och till sist smäller igen med ett jävla brak.

Just så var det när den där vindpusten som kom ifrån ingenstans försvann, och i samma sekund hörde jag inifrån huset ett högt brak som om en stor bokhylla välte. Detta tog luften ur mig, men fick samtidigt min paralysering att släppa. Jag svängde om, fortfarande med känslan av att saker hände i slowmotion, och insåg att jag inte fick någon luft. Det kändes som att min hals hade svullnat igen och jag kvävdes av rädsla. Med ben som kändes som om de var gjorda av gele försökte jag springa tillbaka till vårat hus för allt vad mitt liv var värt. För varje steg kom jag längre och längre, och någonting inom mig gav mig fart trots att benen värkte. Jag antar att det var adrenalinet som kommit igång, och pumpades för fullt igenom min 15-åriga kropp. Det enda jag hörde var mina egna flåsande andetag, och mina fotsulor som slog emot asfalten, tills jag hörde någonting bakom min rygg. Någonting hade börjat komma ifatt mig från ödehusets grusplan. De tunga sprången lät som något som rusade fram på alla fyra. Ljudet kom närmare. I mitt huvud fanns inga andra tankar än att sätta ena foten framför den andra tills jag kom fram till pappas hus. I bakhuvudet insåg jag att det fortfarande kändes som om jag inte kunde andas, som att min hals hade svullnat igen, trots att jag flåsade. Jag ville skrika men inget ljud kom fram och bakom mig kom ljudet närmare. När jag var helt säker på att jag skulle sluta höra sprången efter mig på grusplanen och att istället börja höra ljudet av något som nu kommit upp på asfalten för att fortsätta jaga mig så försvann ljudet. Det stannade upp, och jag vände mig aldrig om.

När jag väl närmade mig vårt hus dök jag rakt in i buskaget som växer runt tomten och hoppade över vårt höga staket, sedan satt jag av direkt mot husvagnen och slängde mig in i den. Jag kastade igen dörren bakom mig och låste den, och sedan flög jag ner i sängen rakt ner under täcket med alla kläder på. Jag skakade och mitt huvud snurrade och jag lyssnade efter ljud utanför i den svarta natten.

Den här historien har jag inte berättat för många, och ännu inte för min egen pappa som ju fortfarande har sitt hus på Gotland. Det känns som att ingen skulle tro mig, och vad skulle jag säga till pappa att jag gjorde där ute på vägarna mitt i natten? Efter denna natt rökte jag bara utanför husvagnen, och ut på vägen gick jag aldrig mer på natten. Vad det än var som jagade mig den natten så stannade det kvar på den där tomten. Vad det än var måste det ha stått och tittat efter mig när jag sprang därifrån.

Det var en berättelse av lyssnaren Oliver, som hade blivit jagad av något oförklarligt på en väg i Etelhem. Vi ska gå vidare med en upplevelse av lyssnaren Johanna, som mer aktivt själv sökte efter just den här sortens hus. Hennes berättelse läses av Cecilia Ekman:

Min ena kompis, som heter Emma, och jag är uppvuxna tillsammans på Gotland och vi har känt varandra i snart 20 år. En av de stora anledningar till varför vi alltid kommit så bra överens måste vara vårt gemensama intresse för det övernaturliga. I unga tonåren var det mycket Anden i glaset och skräckfilmer som upptog vår fritid, vi slukade böcker om lokala sägner och bara älskade när någon hade en riktigt schysst upplevelse att berätta om.

Under vår tonårstid gick en tv-serie på Svt som hete Skuggornas hus,som handlade om en skolklass som reste till Gotland, säkert minns någon av er den? Det var det första av svensk skräck som nådde mig och Emma och även om vi tyckte den var ganska sunkig så följde vi den slaviskt. Alla sex eller sju avsnitt. Någonstans i den här vevan började även ett rykte sprida sig bland ungdomarna i Visby, säkert uppeldad av tv-serien. Ryktet gällde ett hus, som inte fanns, men som ändå fanns. Historien triggade oss såklart, häftigt med ett spökhus!

Enligt sägnen så skall detta hus inte gå att kartlägga och om man aktivt letar efter det så kommer man aldrig hitta det. Men om man råkar köra längs den vägen utan avsikt att hitta huset så kan man, om man har tur (eller otur) råka få syn på huset. Vad som egentligen
finns i huset vet jag inte om det ingick i originalhistorien, men enligt den sägnen som jag hört skall en man ha förlorat sin hustru och nyfödda barn i barnsäng i huset. Han skall ha försökt få hjälp när hustrun låg i barnsäng, av sina grannar genom att skicka sin dräng ut för att hämta dem, men ingen hade kommit när han kallade på dem. När väl hustrun och den nyfödda hade dött ville kyrkoherden komma och hämta liken för att gravsätta dem, men mannen i sin sorg och förtvivlan svor att ingen någonsin skulle hitta till gården igen. Ingen skulle få ta hans hustru och barn ifrån honom.

Nå, i alla fall så gick åren och jag och Emma växte upp. Hon, mer driftig än jag, tog äntligen sitt körkort vilket ledde till en rad olika utflykter ut på Gotlands vägar i jakt på en bra spökhistoria eller ett riktigt kusligt ödehus. Efter något år lärde vi känna Malin, en tjej som jag gick på gymnasiet med och som delade vårt intresse för det övernaturliga. Säkert har vi gjort över femtio utflykter ihop, med kaffekorg, ficklampor och fnittrigt humör. Och vi har varit med om saker. Vi har sett gardiner fladdra i det gamla övergivna barnhemmet vid Fridhem, Malin har till och med sett barn leka i ögonvrån vid den trasiga trädgungan. Vi har hittat ödehus och utforskat dem, vi har sett Marteboljuset.

Men hur mycket vi än letade kunde vi inte hitta Huset som inte finns. Vi försökte desperat att inte tänka på huset när vi körde längs med den utpekade sträckan, försökte övertala oss att vi bara körde där för att ta en snabbare väg hem. Men nej, inget hus eller ens en gnutta husgrund kunde vi hitta. Vägen i fråga är en grusväg längsmed kusten från raukområdet Ar och söderut mot Visby. Sträckan kallas Stenkusten eftersom den löper tätt intill stenstranden och är ett populärt turiststråk. Solen går ner i horisonten och erbjuder en fantastik nästan vykortslik utsikt, ofta har vi tre vänner stannat här på hemvägen från våra utflykter för att grilla och mysa tills mörkret sänkt sig.

Hur eller hur så föll det sig så att sommaren 2009 skulle vi tre åka till Fårö för att utforska, åka bil, lyssna på musik och bada, något vi gjorde minst en gång om året. Vi hade till och med en egenbränd cd-skiva med ett soundtrack för resan som vi alltid lyssnade på. Vi bilade från Visby tidigt på förmiddagen, stannade utanför flyget för att ta en cigg och sätta i gång första låten, Westlifes ”When your looking like that.” Dagen var mulen och nästan regngrå norrut, men vi struntade i det. Om det regnade fick vi helt enkelt fika i bilen. Det tar ungefär en timme till Fårösund och färjan till Fårö om man tar den vanliga landsvägen och snart stod vi på färjan och lyssnade på ”Das Boot”, som vi alltid gör. Man kan säga att vi är ganska
traditionsstyrda under de här resorna. I alla fall spenderade vi större delen av dagen med att köra runt på Fårö och se exakt samma saker som vi alltid ser varje år, lyssnade på
vårt soundtrack, lekte ordlekar och skrattade. När väl solen började gå ner var det dags att börja köra hemåt igen och av någon anledning svängde Emma in på Stenkusten på vägen hem. Det var inget vi hade bestämt eller ens pratat om, hon gjorde det nog bara av ren vana skulle jag tro. Jag satt i framsätet, vänd bak mot Malin som satt i baksätet och vi lekte nån fånig ordlek där man skulle bygga namn av den sista bokstaven på det namn som den andra just sagt. Emma var också med i leken, men av naturliga skäl höll hon ögonen framåt, på vägen. Hela tiden rullade vårt soundtrack i spelaren, med en galen blandning av allt från Iron Maiden till Will Smith. Vi kunde alla trettio låtar utantill och visste precis vilken låt som skulle komma här näst.

Det var John Farnhams låt Your the Voice, vår absoluta favoritlåt att skråla till, i högtalarna när Emma plötsligt stod på bromsen. Jag skrek till, eftersom jag alltid varit lite rädd för att åka bil, men hon lugnade mig skrattandes och sa att hon bromsat för en hare som hoppat ut på vägen. Malin fortsatte skråla tillsammans med John Farnham. Precis när vi skulle köra iväg tystnade plötsligt cd-skivan, abrupt som om någon tryck på paus, och ersattes av ett lågt brus. Bilens motor dog.

I samma sekund grep Malin tag om ryggstödet på Emmas säte och drog efter andan. Hon stirrade ut genom rutan till sitt höger. ”För i helvete!” väste hon. Jag vände mig för att titta på henne och då såg jag det.

Det var ganska mörkt utanför, solen hade nästan helt gått ner, men ännu syntes lite ljus i horisonten till vårt vänster. Till höger hade vi skog, låg vindpinad tallskog. Och där, mellan träden och de låga enebuskarna såg vi ett fladdrande sken. Solens sista röda strålar lyste på en vit, stenkalkad vägg. Plötsligt låg det där! Huset vi letat efter så många gånger. Det var
nästan helt dolt av träd och enar, men vi såg det. Dess taknock syntes över en tall, skorstenen strax bakom och i fönstret som vi kunde se mellan grenarna, fladdrade ett ljus. Som om det brann ett ensamt stearinljus på fönsterbläcket. Jag mötte först Malins blick och sedan Emmas och såg att de båda var vettskrämda. Jag själv började känna mig illamående, nästan kräkfärdig, och det knöt sig i magen. Så där som det kan göra när man känner av att någon i samma rum är mycket, mycket arg.

Vi stod där i bara några sekunder även om dessa sekunder tycktes flyta förbi som seg sirap och precis när jag skulle få panik och skrika åt Emma att starta bilhelvetet så small det till i högtalarna som fortfarande stod och brusade. Det var en hög knall som följdes av det gnisslande ljudet det blir när det blir rundgång. Malin satte händerna för öronen och skrek med ögonen ihopknipna, jag skrek nog också även om jag inte minns det. Emma vred panikartat på tändningslåset och bilen startade tack och lov. Den sladdade till och tog ett sånt där skutt bilar ibland gör när man pressar dem för hårt. I samma sekund som vi i alldeles för hög fart körde där ifrån, startade musiken igen.

Emma och Malin grät, jag satt och upprepade de fulaste svordomar jag kunde och vi körde därifrån. Tio minuter senare hade vi kommit så långt att vi började lugna oss, pulsen gick ner en aning och vi sänkte musiken. En liten rastplats vi känner till dök upp och där stannade vi
för att röka en cigg. Vi pratade oavbrutet och i mun på varandra, hade vi verkligen sett det? Hade det här verkligen hänt? När vi väl satte oss i bilen var vi snarare uppspelta än rädda och fnittrade ohämmat. Vi var övertygade om att det vi just sett och upplevt var det coolaste som någonsin hänt någon, i hela världen. Dock vågade vi inte köra tillbaka igen för att ta en närmare titt på huset. Istället åkte vi hem, uppspelta och glada att vi äntligen fick sälla oss till den exklusiva klubb som faktiskt sett huset. Vi skildes åt på kvällen och åkte till våra respektive hem. Det visade sig dock att vi inte alls, när vi blev lämnade var och en för sig, tyckte det hela var så himla roligt. Jag grät mig till sömns den natten, kunde fortfarande känna hur magen hade snört i hop sig och hur jag nästan hade kräkts där i bilen. Känslan av att någon var så arg att det kunde kännas i luften. Den minns jag än idag. Några år senare erkände både Malin och Emma att de inte kunnat sova klokt på flera veckor efter händelsen.

Vi har kört samma sträcka flera gånger därefter, men aldrig sett eller upplevt något liknande igen. Huset finns helt enkelt inte där. Och det är jag glad för.

Det var en lyssnarhistoria av lyssnaren Johanna, uppläst av Cecilia Ekman. Tack, Oliver och Johanna, för att ni skickade in er berättelser till mejladressen creepypodden@sverigesradio.se. Det är ni och alla andra som hör av er som gör Creepypodden till vad den är.

Och därmed vill jag säga tack för att ni har lyssnat på Creepypodden, med mig, Jack Werner. Producent var Ludvig Josephson, som också gjorde musiken i veckans avsnitt. Länkar till de historier vi läser upp finns på vår hemsida på sverigesradio.se.

Om du vill höra någon av berättelserna igen, eller ett tidigare avsnitt, gå in på vår hemsida på sverigesradio.se. Vi finns på Facebook, där vi heter Creepypodden. Tack för att du lyssnat.