Avsnitt 41: Folktro II

Den som har hört Creepypodden avsnitt 24, “När Matrix buggar”, minns kanske att jag läste lite ur boken Spökerier i Sverige, av prästen Stig Marklund som under sin långa karriär samlade spökhistorier av gammalt folk, och i många fall fick höra berättelser som gamlingarna inte vågat berätta i hela sina liv. Det har blivit dags att läsa ur Spökerier i Sverige igen. I kapitlet om naturväsen, under rubriken “Jätten i dimmiga dalen”, återberättar Stig Marklund något han fått höra av en filipstadsbo. Så här skriver han:

En tidig höstmorgon vid 06.30-tiden åkte jag och en granne ut för att jaga i Värmlandsskogarna. Det var disigt och dimmigt. Jag medförde en kortbent jakthund. Vi skulle jaga rådjur och vi stannade bilen på en skogsväg och begav oss ut i markerna. Vi kom till en dal, omgiven av branta berg. Hela dalen var täckt av en grön, fuktig mossa och sluttade upp mot ett krön.

Min kamrat stannade på halva vägen upp mot krönet på ett pass. Jag fortsatte med hunden upp mot krönet för att släppa honom där. Dimman låg tät i dalen och efter det att jag släppt hunden där uppe, letade jag upp ett pass och satte mig.

Efter någon timma, när jag inte hört av hunden, började jag frysa i den råa höstluften. Jag beslöt att gå ner i dalen till min jaktkamrat och dricka kaffe där. Men han fanns inte på sitt jaktpass. Jag såg i den fuktiga, gröna mossan, att han gått tillbaka mot bilen. Där fann jag honom sittande.

”Varför gick du från passet?”, frågade jag. Han satt tyst en stund, men så sade han: ”Jag vill att vi åker härifrån.” ”Varför det?”, sade jag.

Till min förvåning berättade han: ”Jag såg en jättelik man komma nerifrån dalen i dimman. Först trodde jag att det var en älg, men när gestalten kom närmare såg jag att det var en otroligt storväxt man. På huvudet hade han en mössa av brunt skinn, som slutade med en spets i pannan. Han kom allt närmare ur dimman och jag såg att hans kläder var av någon sorts grå vadmal och på fötterna hade han stövlar av något sorts djurskinn. Hans hår var grått och långt och han gick med raska steg förbi mig. Vid varje steg som han tog, slängde det långa håret runt hans axlar.

Jag undrade om min kamrat hade druckit brännvin, men det hade han inte gjort. Han var mycket uppskakad och sade, att trots att dalens mossa var vattensjuk genom allt vattnet som rann ned från krönet, så hade inte det minsta plaskande hörts när jätten passerade honom på cirka femton meters avstånd.

Jag blev tvungen att åter gå upp genom dalen för att vissla in min jakthund, ty min kamrat ville åka hem genast.

Dimman hade nu lättat något och jag begav mig upp mot krönet. När jag var halvvägs kom en oformlig gestalt emot mig i dimman. Liksom min kamrat trodde jag först att det var en älg, så jag stannade. Men ut ur dimman kom en otroligt stor man. Han var högst trettio meter från mig. Han var klädd precis som min kamrat sagt. Synen var skrämmande och helt overklig. Mitt nackhår reste sig. Jag slet av mig min studsare från axeln och gjorde mantelrörelse, och vid det ljudet stannade mannen tvärt. Han vände sig om och började gå tillbaka upp mot krönet. Jag vågade inte följa efter jätten utan väntade i dalen tills min hund kom.

Något hade skrämt även hunden, för han kom rusande med svansen mellan benen. Han rusade förbi mig, och jag fann honom uppskrämd sitta hos min kamrat vid bilen.

Jag har aldrig trott på skrömt och annat otyg, men ofta drömmer jag om den otroligt storväxte gråhårsmannen i den dimmiga dalen i Värmlands stora skogar.

Ja, den berättelsen kan man alltså läsa i Spökerier i Sverige, som utkom år 1996. Varför tänkte jag på den här historien just nu? Jo, för att de där märkliga gestalterna i de svenska skogarna visst inte försvunnit någonstans. De är av allt att döma kvar precis där de alltid bott.

Signaturmelodi

Du lyssnar på Creepypodden med mig Jack Werner, och vi ska berätta mer om svensk folktro. Efter det förra avsnittet om folktro, avsnitt 34, har jag fått in en hel del mejl som påminner om det gamla svenska berättandet när sagor kring elden var den huvudsakliga underhållningsformen. Och i dagens avsnitt tänkte jag berätta två av dessa historier för er, varken mer eller mindre. Men de är båda långa, så låt oss komma igång utan mer struntprat.

Den första heter “Trollmyten”, är skriven av Jakob Lahte, är något bearbetad av oss och läses av Ludvig Josephson.

De flesta har väl hört talas om de svenska folkhistorierna om tomtar och troll. Kanske till och med känner ni till John Bauers bok, som heter just “Bland tomtar och troll”. Där, precis som i nordisk mytologi generellt, har trollen framställts som varelser som lever i skogen. De skulle ha kidnappat kvinnor och fört dem till sina bergrum eller grottor. Myten talar även om att om man på något sätt lyckades fly från dessa troll så var man ändå permanent förändrad när man återfanns. Man var helt enkelt inte samma människa som innan man blivit tagen djupt under berget. Trollen sades skrämmas av stål och av kyrkklockor, vissa sade att trollen blev förstenade av solljus. En annan vanlig teori är även att trollen var hamnskiftare, som kunde ta form av djur eller andra väsen för att inte avslöja sig för oss människor i skogarna. Och ytterligare några menade att trollen egentligen var snälla varelser, en sorts skogens jättar som levde fridfulla liv men ibland tvingades försvara skogarna från människors destruktivitet. Men mest av allt användes trollen som en varning för att gå vilse i skogen. Det jag vill berätta om är min upplevelse av vad jag nu i efterhand inte har några andra val än att beskriva som just troll. Men inget av detta från den nordiska mytologin stämmer alls in på vad som hände mig. Det var mycket värre än så. Pratet om att troll skulle vara fridfulla snälla varelser är bara skitsnack.

Jag bor på en gård i Lönsboda i Skåne, en bit från en mycket djup skog. Jag vet inte om den har ett namn, men den har alltid funnits där. Jag och mina syskon lekte ofta där när vi var små. För några år sen gick vår mor bort, och pappa dog när jag var 16 år, så sedan dess har jag alltid varit mannen i huset så att säga. Mina syskon, en syster och två bröder, bor inte längre kvar. Men jag tog över huset och bodde där ute ensam tillsammans med mina två katter, hunden Nemo och så en skara höns.

Jag har alltid njutit av promenader i den stora skogen, och efter att jag skaffade min hund Nemo är det såklart där jag går för att rasta honom. Det finns inga stigar eller vandringsleder, bara tät skog som då och då bryts upp i en glänta. Ibland snubblar man över stenbumlingar och en och annan ruin efter något hus eller en stuga. Inget av det skrämmer mig. Jag har alltid varit en väldigt rationell person. Visst hade jag hört konstiga, till synes oförklarliga ljud ute i skogarna om nätterna. Men allt hade en rimlig förklaring, inbillade jag mig själv. Dessutom kände jag mig alltid trygg med Nemo vid min sida. Tills natten i den där skogen som förändrade mitt liv.

Det var vid tretiden på natten, och jag vaknade av ett förfärligt ljud utanför huset. Hönsen hade börjat kakla och de lät desperata. De var ett hundratal och ljudet var verkligen fruktansvärd att vakna till. Nemo blev helt tokig och jag skyndade på mig kläderna och gick ut för att se vad som stod på. Nästan i samma sekund som jag lämnade dörren tystnade hönsen. Små kluckanden, som lät precis som vanligt, var det enda jag hörde. Jag tog fram min ficklampa och lyste upp vägen framför mig medans jag travade igenom det höga gräset fram till hönsgården. En hemsk syn mötte mig. Ett tjugotal av hönsen låg döda, helt sönderslitna, inne i buren. Den mörka nertrampade marken var kritvit av fjädrar, och i nattmörkret skymtade jag även stora svarta fläckar som jag förstod var blod. Någonting iskallt kröp nerför min ryggrad. Vad fan hade gjort detta? Jag såg mig omkring medan Nemo sprang ut mot skogen och skällde högljutt. En räv. Det måste ha varit en räv. En stor jävel för den delen, eftersom hålet i hönsnätet vid sidan om gården var riktigt rymligt. Om jag hukade mig hade till och med jag kunnat pressa mig igenom det. Kunde en räv verkligen vara kapabel till det? Jag suckade djupt och mina axlar sjönk ner en bit, och blev stående en stund. I takt med att adrenalinet försvann gjorde sig tröttheten efter den långa arbetsdagen på åkern påmind. Jag bestämde mig till sist för att ta in alla hönsen som rymt genom hålet och sedan föra in samtliga överlevande till stugan i anslutning till hönsgården så att de slapp vara där ute med de döda. Jag kallade på Nemo och efter någon minut kom han springandes mot mig och satte sig lydigt vid mina fötter. En stor vattentunna i plast fick agera propp till hålet i hönsnätet så att räven inte skulle kunna återvända, men jag var för matt för att orka samla ihop hönsliken. Det fick vänta till imorgon. När jag gick och lade mig igen var det med den otäcka scenen av de vita fjädrarna och mörka fläckarna på marken i hönshuset i huvudet.

Vid åttatiden morgonen efter gick jag ut med Nemo vid min sida för att sätta igång med att samla ihop de döda hönsen, eller rättare sagt resterna av dem. En bit från hönshuset blev jag stående och försökte förstå vad det var jag såg. Hönshuset var tomt. Samtliga döda höns, med fjädrar och allt, var spårlöst försvunna. Plasttunnan som jag hade ställt framför hålet under natten var flyttad och låg nu utvält ett par meter från nätet. Jag kliade mig i huvudet medan insikten tog form: ingen räv kan ha gjort detta. Så vad var det som hade hänt? Som jag sa innan, jag är en väldigt rationell person och kunde bara acceptera rimliga, trovärdiga förklaringar. En flock vargar? En av vargarna, eller flera, kunde ha vält tunnan och låtit den rulla iväg några meter bort för att sedan festa på bytet. Men någonting stämde inte. Jag hade haft rävar som brytit sig in förut och tagit en höna eller två. Men aldrig såhär många. Och det hade heller aldrig varit ett sådär stort hål förut. Rävar brukade bita sönder ett litet hål i hönsnätet och sedan gräva sig under för att ta sig in. Det hela var obegripligt.

En idé började ta form. Efter att återigen ha satt upp tunnan på sin plats framför hålet i nätet släppte jag ut en fyra-fem hönor i buren.Tillsammans med Nemo återvände jag till huset, och gick in utan att ta mig skorna. Jag rotade igenom en byrå i vardagsrummet och hittade först bara en massor av gammalt skräp som mina syskon lämnat kvar. Gamla kläder, porslinsfigurer, en trasig mugg. Men så en bit ner i mellersta lådan hittade jag den: en videokamera. Den kunde knappast kallas modern: jag skulle gissa på att den var från 2001 eller något. Men i den satt ett tomt minneskort och fungerande batterier som jag visste skulle hålla hela natten. Jag hade använt kameran förr ute på jakt, för att lära känna djurens spår och rörelsemönster i skogarna, så jag visste också att den hade nightvision vilket var precis det jag behövde för att fånga den skyldiga hönsmördaren på bild. Jag monterade kameran på en lamppost en bit bort från hönsgården och kontrollerade att den fick en bra överblick över området runt och innanför nätet. Allt såg bra ut och jag kunde återgå till mitt dagliga arbete på åkern. Dagen gick, och när mörkret föll tryckte jag igång kameran och gick hem, duschade, borstade tänderna och kröp till sängs.
Jag hade lite svårt att somna den natten. Hela tiden tänkte jag att jag skulle höra det fruktansvärda ljudet av hönsens desperata kackel igen. Till slut gled jag in i en drömlös sömn och när jag vaknade var klockan till min förvåning åtta på morgonen. Jag hoppade upp, tog hastigt på mig kläderna, struntade i morgonkaffet och gick direkt ut till hönsgården med Nemo tätt intill. De fyra-fem hönorna gick oskadda omkring och plockade i marken, lyckligt ovetande om att de fått agera lockbete under natten. Tunnan stod kvar mot nätet, och uppe på stolpen blinkade kameran med ett blått ljus som indikerade på att batteriet nu snart var dött. Jag kände mig nästan besviken över att djuret uppenbarligen inte hade återvänt, men tog iallafall ner kameran från sitt fäste och återvände hem. Nemo sprang runt och uträttade sina behov men jag kunde inte vänta med att se om jag hade fångat någonting på bild. I vardagsrummet placerade jag minneskortet i dvd-spelaren och satte på teven. Förväntansfullt tryckte jag på play. Jag såg först mig själv i närbild framför kameran. Jag log och vinkade mot kameran innan jag sedan försvann ur bild. Hönshuset lyste grönt i nightvisionläget på ett sätt som var lite lätt skrämmande. Det fick mig alltid att tänka på skräckfilmer.

Hönsen gjorde, föga förvånande, ingenting intressant och jag började snabbspola framåt. De satt och sov för sig själva i flera timmar, och sakta men säkert ljusnade bilden. Sedan dök jag upp igen, och tevens skärm blev svart. Fasen, tänkte jag. Kanske bättre lycka nästa gång. Vardagsbestyret som jag ägnade mig åt resten av dagen intresserar nog ingen, men på kvällen fäste jag kameran på samma plats på lampposten, satte igång den, vinkade för skojs skull och gick sedan in och la mig igen med Nemo vid mina fötter. Spänningen och nervositeten från natten innan hade försvunnit och jag somnade snabbt, men denna natt drömde jag om hönsen där ute. En stor svart varg kom emot dem. Den hade gula lysande ögon och stora vassa tänder. I drömmen tornade den skrämmande nog upp sig så stort framför mig att jag fick känslan av att vara en höna själv. Sakta men säkert närmade vargen sig hönsgården där jag befann mig, bet enkelt sönder nätet och kastade sig mot mig. Då vaknade jag.

Klockan var halv åtta och jag skulle inte kunna somna om, så jag steg upp. Jag hade inte hört något kackel under natten, så jag förväntade mig inte att något skulle ha hänt vid hönshuset. I lugn och ro, och med blicken vilande ut genom fönstret mot den dimmiga skogen utanför, kokade jag lite kaffe. När kaffet var klart tog jag på mig skorna, ropade på Nemo som med trötta steg kom mot mig, och gick ut. Jag gick direkt bort mot hönsgården och såg på långt håll att hönsen var kvar. Ännu en natt hade uppenbarligen passerat utan besök. Jag började fundera på om det blinkande ljuset från den rullande kameran kanske skrämde djuret.

Med kameran i handen återvände jag till huset och satte in minneskortet i DVD-spelaren, placerade mig i soffan, tryckte på play och började spola. Jag själv virvlade snabbt förbi och en timme gick utan att något syntes. Hönsen snarkade. Två timmar snabbspolades förbi, och sedan tre. Och efter att fyra timmar gått stannade mitt hjärta upp. Någonting kom in i bild. Jag tappade koppen med kaffe i golvet och den gick i bitar medan kaffet flög åt alla håll och kanter. Nemo började skälla som en galning och sprang in i vardagsrummet för att kontrollera vad som hände. Men jag satt bara stelfrusen framför teven. För vad som syntes på filmen var en man som kom in i bilden från vänster. Han hade inga kläder på sig, och hans bara kropp var blek och gråaktig i nightvisioninställningen. Mannen såg sig omkring och tog några tunga kliv framåt mot hönsnätet. Han verkade försöka ta sig tyst framåt, utan att upptäckas. Väl framme vid hönsnätet pressade han några fingrar genom nätet och tog tag i det medan han tryckte sitt ansikte nära som om han luktade på hönsen där inne. Så stod han ett bra tag. Först var jag för skrämd och illa berörd för att röra mig, men efter en kvart gått och han inte rört sig tog jag mig samman och började spola framåt. Trekvart av filmen passerade utan att han rörde sig. Några digitala siffror i bildens nederkant visade tiden då filmen spelats in, och när klockan stod på 04:34 rörde mannen sig till slut. Han vände sig upp mot kameran i en enda hastig rörelse, medan han höll kvar fingrarna mellan nätet. Hans ögon var uppspärrade och hans ansikte stelt och uttryckslöst. Men det var inte det som var det skrämmande. Jag svär på att mannen som stod där framför hönsgården den där natten var identiskt lik mig själv.

I ren chock, osäker på vad jag skulle göra, reste jag mig upp ut soffan medan jag såg på filmen hur den nakna mannen hastigt vände ansiktet tillbaka mot hönsnätet. Hans rörelse såg ut som att den var bakåtspolat, för han rörde huvudet med exakt samma hastighet och rörelsemönster som när han vänt sig mot kameran. Sedan vände han tillbaka ansiktet mot kameran. Och sedan tillbaka mot hönsnätet igen. Och så höll han på ett bra tag. Det såg verkligen ut som att någon spolade fram och tillbaka, men fjärrkontrollen var ju i min hand. Och tiden på filmen tickade framåt hela tiden. Efter att ha upprepat detta obehagliga rörelsemönster ett trettiotal gånger så släppte han hönsnätet, vände sig om och försvann ur bild. Jag förstod ingenting. Jag bara stod där utan att förstå. Nemo skällde och skällde, som att han kände av min skräck och väntade på att jag skulle ge honom någon sorts uppmärksamhet för att han skulle kunna lugna ner sig. Jag skakade på huvudet, tittade ner mot honom och klappade honom försiktigt. Han slutade skälla. Men jag var fortfarande i chock. Kan det ha varit en av mina bröder som gjort något sjukt skämt? Vi är rätt lika, men det verkade så osannolikt. Och mannen som hade verkligen sett exakt ut som jag. Utom hans ögon, som i nightvisionfiltret haft varit glåmigt bleka. Vita? Eller beiga?

När mitt huvud klarnade något, efter den initiala chocken, bestämde jag mig snabbt för att det var någon sorts psykopat som luskade runt i skogarna. Att han såg ut som mig förträngde jag för ögonblicket, för min egen skull. Med detta sätt att se på saken i huvudet blev jag förbannad och stängde av teven. Den där hönsmördaren ska allt få sig en omgång, tänkte jag och gick mot sovrummet. I ett låst säkerhetsskåp hade jag mitt jaktgevär, och i ett annat skåp ammunitionen. Jag tog fram det och satte på mig jaktkläderna. Jag vet inte riktigt exakt vad min plan var. Inte nödvändigtvis att döda honom, utan snarare försöka gripa honom. Jag vet att jag kunde ha ringt polisen och bett om hjälp, men i den sekunden ville jag ta saken i egna händer. Nu såhär i efterhand så önskar jag bara att jag kunde förstått att det var något jag inte kunde jaga, något som snarare skulle jaga mig. Jag var så jävla naiv.

Dagen därpå gav jag och Nemo oss iväg ut i skogen. Jag hade packat med mig allt jag kunde tänkas behöva under jakten: ficklampa, tält och sovsäck, matlådor, geväret och ammunitionen, filmkameran och toalettpapper. Och självklart hade jag med mig mobiltelefonen ifall något allvarligt skulle hända. Jag gick rakt ut i skogen i samma riktning som hålet i hönsnätet pekade åt, och framför mig sprang Nemo som vanligt i förväg, förväntansfull över den kommande jakten. Vi gick och gick i vad som kändes som många timmar. Nemo sprang runt och nosade och spårade, ibland flera hundra meter i förväg. Då och då skällde han till och jag blev direkt på hugget med geväret under armen. Varje gång blev jag lika besviken, när jag insåg att han bara hittat någon hare eller grävling.

Till slut föll mörkret, snabbt som det brukar göra här i Skåne när natten börjar närma sig. Jag hade hoppats att jag skulle hinna fram till ett älgtorn som jag och pappa hade byggt när jag var 15, bara ett år innan levercancern tog honom. Men det låg ett par mil från huset och jag och Nemo hann inte dit, så jag var tvungen att sätta upp mitt tält. Jag hittade en bra plats mellan en av dom där stora stenbumlingarna jag nämnde inledningsvis och en stor tall. Sedan gjorde jag upp en eld och värmde upp lite mat. Medan jag satt vid elden och åt låg Nemo halvt utanför tältet och vilade sig. Men han var på tårna, märktes det: varje gång en gren knakade eller en uggla hoade bland träden så ryckte han till och spanade innan han sakta sjönk ihop igen. När jag satt där kom jag på mig själv med att lyssna efter något som kunde vara den märkliga mannen. Han skulle kunna var som helst, slog det mig. Kanske detta hade varit en dum idé. Skulle jag någonsin kunna hitta denna mystiska man… Och hade han verkligen sett ut exakt som mig själv? Tankarna for runt i huvudet på mig medan jag satt och värmde mig framför den falnande brasan. Innan jag gick och lade mig i tältet kvävde jag de sista lågorna med en blöt handduk. När jag somnade låg Nemo utanför tältet och höll vakt.

Denna natten drömde jag ännu en mycket konstig dröm. Jag drömde om stora svarta skuggor och silhuetter som gick fram och tillbaka mellan träden i en skog. De var långa och nådde nästan upp till trädkronorna. I drömmen hade jag panik över att jag skulle bli upptäckt av en av skuggorna. Vad skulle hända? Jag låg på marken men kunde inte röra mig en milimeter. Jag började kallsvettas. Någonting stämde inte alls. Jag insåg just varför jag inte kunde röra mig. Mina ben och armar var inte där. Bara blodiga stumpar av vad som en gång var där. Jag märkte att de svarta skuggorna försvann bort in i den djupa mörka skogen, som att dom lämnat mig för att dö.

Nemos våldsamma skall utanför tältet väckte mig abrupt. Jag hoppade upp ur sovsäcken och började rota runt i tältet efter mitt gevär. Det var laddat med skarp ammunition och jag kröp ut ut tältet med geväret mot axeln, redo att avfyra ifall faran skulle vara nära. Kolmörker mötte mig utanför tältet. Enbart den mörkblåa himmeln urskiljde sig mellan trädens grenar och blad. På avstånd hördes Nemos skall. Han måste ha sprungit efter någonting. Jag tog mig försiktigt fram i mörkret med en hand famlande framför mig, på jakt efter den stora stenbumlingen som jag placerat tältet vid. Det kändes som att den skulle ge mig en sorts skydd, men jag hittade den inte. Efter några minuter tvingades jag acceptera insikten att stenen inte var där. Min puls gick upp ytterligare ett snäpp. Nemo var där ute i skogen, på jakt efter något, och saker och ting var inte som de skulle här där jag var.

Efter att ha hämtat ficklampan i tältet satte jag kurs mot ljudet av Nemos skall. Med geväret hängande på min vänstra arm och ficklampan i den högra handen rusade jag genom träden. Mellan träden skymtade jag stenbumlingarna, som blev fler och fler ju längre in jag kom. Hade det varit så många här bumlingar här förut? Den plötsliga insikten att Nemos skällande hade upphört slet min uppmärksamhet från stenarna. Inte ett ljud hördes förutom några syrsor och ugglorna som hoade långt upp bland träden. Jag insåg att jag inte hade en aning om var Nemo hade tagit vägen. Men det som skrämde mig mest var att jag inte hade hållit ordning på i vilken riktning mitt tält låg. Jag lyste med ficklampan i alla riktningar men kunde inte få syn på det. Obönhörligt började jag förstå hur dum jag hade varit som ens kommit ut hit, och hur oerhört korkat det hade varit av mig att bara springa bort från mitt tält sådär. Jag kände mig så vilsen och ensam när jag stod där i mörkret. I desperation började jag ropa på Nemo. Gång på gång ropade jag. Ekot från egen röst studsade mellan träden på ett sätt jag inte kände igen – som om ekot kom från ett håll den ena sekunden och ett annat håll nästa sekund – men i övrigt var det tyst. Så när jag vände mig om för att ropa åt ett annat håll tystnade jag tvärt och stelnade till. Ett tiotal meter bort stod han. Hans bleka hy lyste nästan i mörkret. Mannen jag hade spelat in utanför mitt hönshus var fortfarande naken och stod blick stilla medan han stirrade på mig med de uppspärrade ögonen. Och nu såg jag att de varken var bleka, vita eller beiga. Ögonen var sjukligt gula.

Av ren reflex drog jag geväret och riktade det mot mannen.

“Vem fan är du? Och varför saboterar du på min gård?”, ropade jag och hörde själv att min röst darrade.

Mannen stirrade vidare, men började långsamt öppna munnen. En ohygglig sekund passerade medan han stod gapande med blicken fixerad vid mig. Och så skrek han: ”Nemo! Nemo!”

Min mage vändes ut och in. Hans röst var en exakt kopia av min egen. Jag förstod ögonblickligen att det jag hört när jag för några minuter sedan ropat på Nemo inte hade varit ekot, utan mannen som hade härmat mig. Mannen fortsatte skrika – ”Nemo! Nemo! Nemo!” – och mina händer skakade så jag nästan inte kunde hålla geväret rakt.

“Håll käften annars skjuter jag!”, skrek jag med gäll röst.

Då rörde sig någonting i ögonvrån. Jag slet blicken från mannen och såg Nemo komma krypandes i det höga gräset mellan träden. Hans päls var blodig och smutsig, hans ögon var mörka och sorgsna och han hade öronen riktade bakåt. Tyst kravlade han fram till den bleka, nakna kopian av mig själv och lade sig där. Sedan låg han kvar, orörlig.

Tårarna steg i mina ögon. Vad hade hänt med honom? Min enda vän här i livet låg nu bredvid en okänd, förskräcklig man och han var uppenbarligen skadad på något vis. Jag satte mig på huk och kallade på honom.

”Nemo! Kära Nemo, kom till husse!”

Han låg kvar med en tom blick, stirrandes på mig som mannen bredvid honom. Mannen tog till orda. Han lät fortfarande som mig men den här gången var hans röst lite mörkare.

”Nemo, kom till husse!”, sade han.

Fortfarande på huk drog jag hastigt upp mitt gevär och riktade det mot mannen. Om jag var mest arg eller sorgsen vid det här laget minns jag inte, känslorna blandades och blev oskiljbara. Med helt tomt huvud och desperat kraft i kroppen tryckte jag kikarsiktet mot ögat, och med mannens tomma ögon i sikte skulle jag precis trycka av. Då hörde jag Nemo skälla. Jag sänkte geväret och såg att han kommit upp på benen och rusade mot mig. Men något var fel. Han såg arg ut. Jag försökte resa mig men kom ur balans, snubblade några steg baklänges och föll sedan bakåt. Något krasade under min rygg när jag landade, och jag insåg att det var ficklampan. Innan jag hann tänka något mer hade jag Nemo över mig. I en reflex täckte jag huvudet med armarna, och jag kände något vasst tryckas ihop runt ena underarmen. Nemo bet mig.

En överlevnadsinstinkt måste ha slagit till i huvudet på mig för jag började slå vilt mot min gamle vän. Ett av slagen landade mot hans hals på ett sätt som måste skadat honom, men det triggade honom bara ännu mer. Han röt våldsamt och jag såg att hans käft var täckt av någonting mörkt och kladdigt. När jag förstod att det var mitt blod, från hans bett i min underarm, fylldes jag av desperat kraft. Med en spark lyckades jag få honom att flyga av och landa någon meter bort. Jag trevade med händerna omkring mig, fann geväret och drog upp det framför mig. Nemo stod nu en bit framför mig. Han hade kommit upp på benen igen, och kröp ihop i beredskap att än en gång hoppa över mig. Våra blickar möttes en halv sekund, och tiden frös. Hans ögon var tomma och iskalla. Men det som fått tiden att stanna upp var att de inte längre var bruna, som de alltid hade varit. Utan gula. Jag stirrade på honom medan tiden gick i ultrarapid. Utan att bryta vår ögonkontakt tryckte jag av.

Smällen ekade över hela skogen, och Nemos kropp var tung när den slog i marken. Jag sjönk ihop och tittade på honom. Han hade blivit träffad i strupen och blodet pumpade ut. Han gjorde ett försök att andas men det kom bara ett gurglande ljud, och så upphörde hans rörelser. Jag kunde knappt andas, men började känna av smärtan i den pumpande underarmen och märkte att den genomblöta, sargade skjortärmen hade kladdats fast vid min arm. Och så märkte jag att det rann tårar nerför mina kinder.

Jag minns inte så mycket mer av vad som hände den natten, men jag vet att när jag tittade upp mot platsen där mannen som sett ut som jag förut stått så var han borta. Istället stod där en mycket smal gestalt som tornade upp sig högt, minst tre meter, ovanför marken. Den stod hukad, böjd som ett gammalt träd, med det långa, glesa vita håret hängande bredvid den smala och utdragna halsen. Kinderna var smala och insugna. Varelsens hud var torr och såg ut som knögligt gammalt papper, och dess ögon var skarpt gula och bara gula. De tycktes lysa gult. Efter det måste jag ha vänt mig om och sprungit, för nästa sak jag minns är att jag vände mig om och såg att varelsen fått sällskap av tre till likadana figurer. Det som slog mig denna gång var dock att det mellan dem stod ett par hundar. En av dem hade blodig päls kring halsen. Dess gula ögon lyste i mörkret.

Jag måste ha vandrat bland träden i timmar. Tältet hittade jag aldrig. När jag till slut stapplade ut på min gårdstomt hade jag en enda tanke i huvudet: djuren. Jag tog mig in i hönshuset och slaktade varenda höna. Jag bar ut katterna ur huset och sköt dem. De kunde ta djuren. Sedan den natten äger jag inga djur. Men jag saknar min älskade Nemo något förfärligt. Kanske en dag, när jag inte orkar stå emot längre, kommer jag släppa in honom. Han sitter utanför mitt hus varje natt och stirrar på mig med sina lysande gula ögon varje gång jag tittar ut från mitt sovrumsfönster.

Ni har hört “Trollmyten”, skriven av lyssnaren Jakob, uppläst av Ludvig Josephson och något bearbetad av oss.

Creepypoddens andra och sista berättelse är inte vilken som helst. Kommer ni ihåg historien “Gåvan”, om hur folktro fortfarande kan ha fruktansvärd påverkan på ens liv, som var med i vårt förra avsnitt om folktro? Den var skriven av en anonym lyssnare – och nu har den lyssnaren skickat in en ny historia. Denna kallar hen “Gröntjärn”, och jag tror ni kommer gilla den. Den läses av mig.

Jag minns Mattias i telefonen den morgonen: ”Du måste följa med!”. Eller nej, först sa han: ”Ska du med på utflykt till Gröntjärn?”, men innan jag hunnit svara ja ändrade han sig och sa ivrigt, att jag måste följa med. Jag skrattade, ”Jaja, lugna dig”. Han var min bästa och enda kompis, och hade varit på resande fot nästan ett år, klart vi måste ses!

Redan i ettans klassfoto anar man två tidigt kuvade mobboffer. Mattias sitter längst fram, rynkar på näsan, spenslig med långt eldrött hår som blev till tjejhår och bögfrilla i hån som förföljde över skolgården. Jag står precis bakom, kisar genom tjocka glasögon, överviktig, blek, töntig. När Mattias hämtade mig i sin skruttiga bil och vi kramades kände jag att en fast punkt återvänt till min ganska oroliga tillvaro. Vi pratade om hans Norgeturné, om mitt jobbsökande, men långa stunder sa vi ingenting, bara satt förnöjda och fullständiga, två tjugoåriga halvor som återförenats.

Lite konstigt var det att han ville åka till just Gröntjärn, som jag förknippade med småbarnsfamiljer på utflykt, skolklasser på friluftsdagar, kanske en och annan fågelskådare. Å andra sidan, varför inte? – det var en fin plats. Jag sneglade mot baksätet och såg den fiollåda han aldrig åkte någonstans utan. Ovanpå, limpmackor i en plastburk, med ostbitar och tomater brutna i klumpiga bitar eftersom han aldrig skar något. Varken med kniv, osthyvel eller något annat – så kolossalt rädd för skärsår, svimmade vid minsta blodsutgjutelse.

På en psykologilektion i gymnasiet skrev läraren ordet FOBI med stora bokstäver på tavlan. Och under – En irrationell rädsla. Jag minns att jag och Mattias sneglade på varandra. Det fanns alltså begrepp för att beskriva det vi delat sedan länge– de stora rädslorna. Vi kände varandras fobier, ett mått på vänskap så gott som något, och lärde oss nu deras grekiska namn – Aikmofobi och Hydrofobi. Två fegisar, liksom avskilda från omvärlden i samma bubbla, med varsin fobi i brist på annan identitet.

Mattias aikmofobi föddes i tredje klass när chefsmobbaren Patrik, åtföljd av en flinande åskådare, höll upp ena handen med fingrarna utspärrade framför ansiktet och befallde – ”gör så här!”. Mattias vågade inte annat än att lyda. Jag minns att jag tyckte det såg ofarligt ut, oskuldsfullt oinvigd i lågstadiets tortyrmetoder, och protesterade inte när Patrik lade A4-papprets långsida tillrätta mellan Mattias ring och långfinger. När han hastigt drog pappret bakåt och skar upp hudvecket i Mattias hand en dryg centimeter djupt pep jag till, men Mattias vågade inte ens gråta när röda strömmar strilade ned för handleden. Patrik hade tydligen inte räknat med ett så genomträngande resultat, för med nervöst spelad vänlighet följde han med till sjuksysters väntrum, hela tiden hotfullt förkunnande den nya dogmen – ”det var ju på skoj, eller hur?”.

Utöver fobin fick Mattias med sig ett ärr som dagligen påminde honom om incidenten, eftersom det satt på den vänsterhand som virvlade över fiolsträngarna framför hans ansikte under de plikttrogna repetitionerna. Folkmusiken blev en mani till sällskap för hans fobi. Medan jag förblev osynlig, utvecklades han i rasande fart, men blev aldrig någonsin nöjd. Han spenderade helger på besök hos äldre spelmän och -kvinnor för att lära sig låtar och teknik, tog Zornmärket och blev riksspelman redan i gymnasiet. Han avskydde att uppträda, struntade i dräkter, kulturarv, Hälsinge-hambo, Hårgalegender; fnös avvisande åt såväl konservativa folktraditionalister som radikala världsmusik-hippies – hans mani förblev strikt musikalisk, en ständig pilgrimsfärd på jakt efter konstnärlig fulländning. Under senaste årets skandinavienturné hade ryktet följt honom som en viskning i vinden, om en introvert yngling med intensitet i sitt spel som gränsade till vanvett snarare än passion. Jag betraktade honom där vi åkte genom skogen i sensommarsolen. Ändå, i sin desperata jakt, fann han alltid tid att vara min bästa vän.

Vi parkerade en bit från stranden. Det var lågvatten, och en remsa frilagd sand låg som ett band kring hela tjärnen. Det var vackrare än jag mindes det. Gröntjärn är en mycket speciell liten tjärn mitt i skogen. Inte bara för sitt grönskimrande vatten, men för att vattennivån höjs och sänks med flera meter varje år, trots att inga bäckar eller andra inflöden finns. Något mysterium är det väl egentligen inte längre, naturvetare har sedan längre förklarat höjdskiftningarna, men en viss aura av mystik lever kvar.

Vi pratade och fikade i eftermiddagssolen. Mattias fiol låg i den öppna lådan på stranden, nära till hands, som en kedjerökares ciggpaket. Timmarna förflöt, eftermiddag blev tidig sensommarskymning. När solen närmade sig trädtopparnas krön föreslog jag att det kanske var dags för hemfärd? Mattias såg ut över vattnet och funderade, tveksam, som om oklar över hur han skulle formulera sig. Nja, han ville stanna ett litet tag. Han sa det undvikande, utan vidare förklaring – och något klingade falskt, olikt honom.

”Asså, jag ska testa en grej”, sa han och gick bort mot vattnet där en sandbank sköt ut som en tunga ett par meter ut. Jag kände ett knip i magen av olust. Att komma för nära öppet vatten gjorde mig panikslagen och jag tyckte särskilt illa om tjärnar där vattnet var alldeles svart, eller som här; grönsvart, och man inte kunde se bottnen. Åsynen av honom nära det mörka vattnet gav mig svindel. Varför utsatte han mig för det här, han som så väl kände till min rädsla? Mattias stod med ryggen mot mig och stirrade ut över vattnet. ”Du behöver inte komma med ut”, sa han. ”Jag vill mest att du ska…” han tystnade och tänkte efter, ”…hålla lite koll, liksom”.

Stresshormoner flödade genom mig när min vattenskräck blixtsnabbt projicerade fram fasansfulla associationer: sjögräs, hajar, ålar, blodiglar, sjöodjur, drunknade lik. Ändå trotsade jag min rädsla och gick försiktigt ut närmare honom. På den lilla utskjutande sandbanken kände jag mig hotfullt omringad. Vattnet gav mig yrsel, gjorde mig irriterad. Det var inte likt Mattias att hålla saker hemliga för mig. ”Du kanske kan berätta vad för grej du ska testa? Vad fan ska vi göra?”

Han svarade inte, bara spanade koncentrerat över vattnet. Jag sneglande nervöst mot min spegelbild i vattenytan när jag långsamt kom upp jämsides med honom och grep tag i hans arm som stöd. ”Hallå, jorden till Mattias! Vad väntar vi på?” Han höjde handen som för att tysta mig, hela tiden med blicken riktad mot solnedgången, tog upp något ur fickan och höll det så jag kunde se. Det var en spruta, en sån som man tar blodprover med. Jag fattade ingenting. För ett galet ögonblick tänkte jag att han börjat knarka, han som aldrig ens provat snus. Jag måste ha sett rolig ut i min totala förvirring, för Mattias skrattade till. ”Du kommer att tycka att jag är en idiot.” sa han. ”Men skit samma. Låt mig göra det här bara, så kan du reta mig sen för all framtid.”

På helspänn, men lättad över att han åtminstone svarade normalt, nickade jag och log tillbaka. Men oron släppte inte, för jag såg att Mattias också var nervös. Bakom leendet var han fullständigt koncentrerad, lika gravallvarlig som när han musicerade. Tjärnen låg blank, grön med solnedgången som en röd matta utrullad i mitten. Mattias ögon fixerade åter himlen, och just som solnedgången snuddade trädtopparna höjde han sprutan över vattenytan och pressade ut en röd droppe. Jag följde i det svaga ljuset hur den föll mot ytan och upplöstes i det gröna vattnet.

Och då äntligen förstod jag. Jag var nära att bokstavligen ta mig för pannan, men lyckades hålla tillbaka samtliga i den rad av ironiska kommentarer som formades i mitt huvud. Mattias måste ha känt av min reaktion ändå, för han höjde handen med långfingret utsträckt i ett stillsamt fuck you. Jag skrattade till, lättad. ”Du sa att jag fick retas, jag tänker börja nu”. Jag skymtade ärret mellan hans fingrar och fylldes med förundran och medlidande inför hans besatthet. Men inte trodde han väl på det här? Det var väl en lek, ungefär som anden i glaset? – överenskommet trams, som ingen avslöjar av respekt för leken. ”Alltså… ska det inte egentligen vara en älv?”, försökte jag retsamt. Han ryckte på axlarna, svarade helt utan ironi. ”Els-Anders sa att det skulle vara här, och det var jävligt noga att jag inte berättade för någon, så…” Han drog en inbillad dragkedja över läpparna. Jag himlade med ögonen. ”Om Els-Anders säger det så”.

I Hälsingland finns ett antal rätt märkliga äldre folkmusiker. Å ena sidan högutbildade världsvana kulturarbetare, men så får man veta att en lägger ut potatisskal till ”småfolket”, och att en annan sytt silvertråd i hatten till skydd mot vittra. Kanske är det PR ihop med mytbildningen kring deras artisterier, eller så är vissa väl entusiastiska i sitt vurmande för folktro. Och nu hade den där Els-Anders tutat i Mattias det här. Jag såg på honom. Nej, jag kunde inte tro att han verkligen trodde på det. Bara en sådan sak som sprutan! Han hade såklart inte skurit sig, skraj som han var, utan tagit ett blodprov. Det var väl ändå inte alldeles traditionsenligt? Jag sa inget, lät honom leka leken.

När solen stod precis halvvägs bakom träden föll en andra droppe i vattnet. Plopp. Tystnaden var så total att det lilla ljudet ekade mot skogen på andra sidan vattnet. Jag såg ut över Gröntjärn och fick till min förvåning se en älg stå och dricka nere vid vattnet på motsatta stranden. Jag tog Mattias i armen. ”Kolla!” viskade jag och pekade. Han lyfte inte blicken från vattenytan, bara skakade av sig mitt grepp, otåligt. ”Jaja, det är en älg. Den kom igår också, och i förrgår.” Mattias såg på mig, och sedan mot vattnet igen, svalde nervöst och förklarade kort, som om han inte ville ha dumma följdfrågor nu när han var så koncentrerad. Ja, jo, han hade varit här två kvällar redan, gjort samma sak. Ikväll var sista. Han slickade sig om läpparna, höjde sprutan, såg mot solen som inom kort skulle försvinna bakom trädtopparna, och viskade. ”Trie dunkla – nie dröp”.

Tjärn och skog vilade i bidande, skrämmande tystnad. Min allt tunnare bubbla av ironisk distans sprack, det kändes plötsligt inte kul längre, jag ville att han skulle sluta. Hela min kropp, illamående av plötslig nervositet, önskade bara att det skulle vara över, att vi kunde sluta med de här barnsligheterna och åka hem. Men jag sa inget, gjorde inget alls, bara lät honom pressa ut en sista droppe och såg den falla nedåt.

Blodet träffade den spegelblanka ytan och i samma ögonblick som ringar bildades på vattnet skummade det till, bubblor uppstod i några meters radie från nedslagspunkten och försvann sedan med ett fräsande, som när vatten kokar bort på en het spisplatta. Långt borta på andra sidan spratt den drickande älgen till som om den fått en stöt, och rusade upp i skogen. Mattias såg på mig, och hans oändligt häpna ansiktsuttryck avslöjade att jag haft rätt – han hade inte trott på det. ”Jävlar gud helvete jävlar” mumlade han, och jag skulle precis säga något liknande när alla ljud mattades av och en väldig eufori bubblade upp och brusande steg inom mig.

All rädsla var som bortblåst, hela mitt väsen fylldes av en frisk, glädjefylld visshet. Jag andades ut i ett litet skratt – jag hade lösningen! Men på vad? På allt – allt låg inom räckhåll! Jag såg granar på andra sidan och förstod hur de växte, hur de bäst kunde kultiveras, brukas till avancerade träkonstruktioner; en fågel svepte över vattenytan och jag uppfattade i ultrarapid varje enskild fjäder i detalj, förstod de aerodynamiska principerna kring fågelns flykt. Ovan glimtade en prick på kvällshimlen och jag begrep stjärnans position, förstod dess rörelsemönster i spiralgalaxen, dess densitet, temperatur, livslängd, och… så slutade det, lika plötsligt som det kommit. Och min första känsla var skam, att jag var påkommen: jag hade gjort fel och något visste om det.

Glädjen rycktes ifrån mig, våldsamt, och ett smällande plask hördes, som om någon slog ursinnigt, hårt med en enorm handflata över vattenytan. En lätt vind passerade över mitt ansikte och sandkornen på stranden rörde sig en bit uppåt, forcerade av en vattenlös våg. Gräset en meter längre upp kröktes och svartnade. Vi stod kvar på strandtungan, orörliga. Tystnaden återkom, men inte känslan av stillhet. Undertryckt vrede låg i luften, ett skälvande hot spände över tjärnen och väntade på att släppas lös.

Mattias hade greppat fiolen, och såg på den med ett dumt drömskt leende, ett leende som snabbt förbyttes i nyvaken förvirring, och sedan i fasa. Han såg på mig som om han först nu förstod att jag var där, när ännu en smäll ljöd som en pisksnärt mot vattenytan, och skum virvlade upp några meter ut i vattnet. Fiolen sprack i hans hand och han släppte den förskräckt. Jag sprang.

Jag vände mig för att se om Mattias kom efter, och fick en skymt av något i dunklet bakom honom. En suddighet rörde sig vid strandkanten, som om nattmörkret fallit, isolerat och förtätat vid en liten fläck av sjöns yta. Jag slet upp bildörren på förarsidan, men såg när jag skulle sätta mig att Mattias stannat, stod blick stilla och bara gapade. ”In i bilen för fan” skrek jag hetsigt, men han rörde sig inte. Hans ögon var uppspärrade när han vände sig mot mig och kved, ”Han säger att jag måste gå. Måste jag följa med?”.

”Vem?”, frågade jag, och såg mot vattnet där mörkret nu tydligt tjocknat, som en kompakt svärm knott ovanför vattenytan. Mattias stapplade mot bilens andra sida, lutade sig mot dörren, slog händerna för öronen och blundade. ”Alltid” väste han. ”Han säger alltid, att ska gå – alltid!”

Mitt hjärta bultade. ”Du ska inte gå någonstans, vi åker hem, Mattias, sätt dig nu.” Jag sprang runt till hans sida och öppnade bildörren, när han plötsligt kastade sig kring min hals och förtvivlat skrek. ”Han säger att jag måste! Jag måste, även om jag inte har nåt skinn kvar, så säger han att jag måste, även om ögonen trillar ur!” Hans skrik ekade över Gröntjärn. Mina hjärtslag accelererade, inte bara för orden han sagt, eller för att de skreks rakt i mitt ansikte, utan för att jag tyckte mig höra ett rullande skratt från andra sidan, som på tv när en stor publik skrattar lågmält. ”Schhh” sa jag nervöst och lyckades pressa in honom, ned i passagerarsätet. Jag sneglade åt sidan, och i det svaga ljus som låg över tjärnen såg jag hur den mörka fläcken antagit en form, något med kutande rygg och hängande huvud.

Jag kom in i bilen, startade och körde, förväntade mig nästan däckskri som i en actionfilm, men bara dova dunsar hördes när bilen rullade över trädrötter och skumpig skogsväg. Pulsen dunkade febrilt, men i backspegeln syntes inget, bara baklyktornas röda ljus som spelade svagt över stranden.

Mattias verkade ha återhämtat sig något och satte sig upp, men innan vi hunnit tio meter rusade något stort ut framför bilen. Jag skrek till och tvärbromsade. En älg blockerade vägen. Liksom vi hade den stannat abrupt, som när en häst vägrar inför ett hinder. Vägen var för smal, jag kom inte runt. ”Vad ska jag göra!” ropade jag, men Mattias låg åter hopkurad med händerna över öronen. I panik lade jag mig på tutan. Spasmer sköt genom älgkons långa ben, som om hon ville störta iväg men inte tilläts. ”Fan, fan, fan” viskade jag. Älgens huvud pressades mot marken som av en väldig tyngd, for sedan hastigt upp. ”Han ska visa mig”, snyftade Mattias. Älgens huvudet pressades nedåt igen.

Hade jag inte varit livrädd hade jag kunnat skämta om att den headbangade, men ingenting kändes det minsta roligt. Älgen kämpade lönlöst emot medan huvudet åter rycktes uppåt, pressades ned. Jag körde en halvmeter fram och tutade igen. Frambenen vek sig, skogens konung föll på knä, och en sista gång kröktes huvudet uppåt och bakåt så långt att något brast. Jag höll omedvetet andan, och sedan följde ljudet av en serie knak när älgens nacke bröts baklänges, som när man bryter nacken av en abborre, men ljudet förfärligt mycket högre. Med huvudet hopplöst felvänt vilande på den egna ryggen, och den långa mulen frustande blod i en rosslande dödssuck, stod den så i flera sekunder som om upphängd i osynliga trådar, innan den rasade ihop.

Med gasen i botten körde jag över den, och kroppen slog otäckt mot bilens underrede, men vi kom förbi, vidare i en skogvägskorridor av kompakt mörker. Varenda meter bort från Gröntjärn kändes sagolikt befriande, när Mattias plötsligt satte sig upp. ”Stanna”, sa han lugnt. Jag släppte på gasen något, men skakade på huvudet. Jag hade alls inga planer på att stanna. Aldrig i livet stanna. Mattias insisterade. ”Du, allvarligt, stanna. Jag fryser så in i helvete. Stanna fem sekunder, det ligger en filt i bakluckan.” Hans röst darrade. ”Allvarligt, känn”. Mattias grep om min arm och han var verkligen iskall, så kall att jag blev riktigt orolig. Jag såg att han skakade, blek med blåaktiga läppar. Vi var bara kilometern från tjärnen, och trots att magkänslan sa ifrån, saktade jag ner och stannade motvilligt just där vägen breddades. ”Jag hämtar, sitt kvar” sa jag strängt. Han öppnade handskfacket med en darrig hand och räckte mig en ficklampa. Jag lät motorn gå, och skyndade mig ut. Hämta filten, in i bilen, åka hem – det var allt.

Det automatiska ljuset slocknade när dörren slog igen och jag kände mörkret krypa inpå. Hämta filten, in i bilen, åka hem. Jag såg mig inte omkring, men kände den kringliggande skogen obehagligt tätt omslutande, kände natten ligga tungt mellan träden. Hämta filten, Jag öppnade bakluckan, in i bilen, och tände ficklampan, åka h… där fanns ingen filt. Istället möttes jag av två svarta ögon ovanför en skär nos. En livs levande mus satt där och såg på mig inifrån en liten bur. Jag blev så paff att jag för ett ögonblick glömde min rädsla, lyfte buren, och höll den direkt i ficklampans ljus som för att bekräfta att det verkligen inte var inbillning. I ljuset syntes små runda mörkröda fläckar på burgolvet. Men… hade han? Ja, det hade han. ”Mattias, för fan” viskade jag ut i mörkret.

Vrålet när bilen rivstartade på gruset fick mig att rygga tillbaka, och mer hann jag inte innan Mattias svängt runt och kört förbi mig tillbaka i riktning mot Gröntjärn. De röda baklyktorna under den öppna bakluckan försvann bort, och jag blev stående, handlingsförlamad, med buren i ena handen och lampan i den andra. Sedan sprang jag efter. Jag ville för allt i världen inte tillbaka, men ännu mindre lämnas ensam i skogen. Jag ville åka hem med Mattias och aldrig mer komma hit.

Jag kan inte minnas varför jag bar med mig buren när jag sprang genom mörkret. Kanske gav musens små pip mig någon slags tröst. Jag hade aldrig någonsin känt mig så fullständigt utelämnad, så försvarslös, som där och då. Något utanför min föreställningsförmåga hade tagit form i vattnet, något som vida överskred alla gränser för min egen hydrofobiska fantasi, som väntade i det nattsvarta mörkret. Jag var ett byte, en stapplande blekfet primat som inför det som fanns i tjärnen inte var mer än den lilla musen var i förhållande till mig. Jag återfick känslan när lyckoruset vid vattnet brutits, känslan av att vara påkommen. Mattias hade fuskat, hade lurats. Inte bara undvikt att skära sig i fingret, blodet i sprutan var inte ens hans eget. Hur vet jag inte, men själva skogen andades vrede över en oförrätt, andades önskan att göra illa – ilska och sadism vibrerade som elektrisk spänning vars intensitet steg ju närmre jag kom Gröntjärn.

Där träden glesnade upphörde den åderlåtna musens pipande, och från buren kom istället sång, först en enda lång monoton ton, som en darrande vissling. Mitt hjärta tog ett skutt och jag släppte buren som föll skramlande till marken, men musen fortsatte sjunga, och fåglar svarade från skogen omkring Gröntjärn, också de i monotona läten, men i andra klanger och frekvenser, tillsammans framförande en öronbedövande vass symfoni som skar en rispa genom den stilla nattluften. Hela omgivningen hade förvandlats till en enorm eolisk harpa som spelade en vansinnig dödsmässa.

Min ficklampa fann bilen med förardörren öppen men utan Mattias. Sekunden efter föll ljuset på den döda älgens vidöppna ögon i det avbrutna huvudet. Med långa darrande andetag, kallsvettig av ansträngning och pulserande adrenalinstötar gick jag förbi, mot vattnet och den utskjutande landtungan. Sången ekade runt hela Gröntjärn, fallande kvartstoner i spöklika skalor, där röster nu anslutit sig, djupare än fåglars och möss. Jag lät ficklampan svepa över vattenytan, och sången dog hastigt ut när ljuskäglan träffade något. Det var Mattias. Han stod några meter ut med vatten upp till midjan, blek som en porslinsfigur i kontrast till det blanksvarta vattnet, lätt lutad åt ena sidan med ena armen sträckt under ytan som om han höll i något. Han såg inte rädd ut, bara sorgsen. ”Mattias, kom upp för fan”, flämtade jag. Han såg mot ficklampans ljus. ”Jag kan inte släppa, får inte”. Jag svalde. ”Kom upp, du fryser ihjäl”. Mattias blundade. ”Det är redan bestämt”, sa han och blundade hårt. ”Det är bestämt. Naglarna först, en efter en.”

Jag tvekade vid kanten. Skulle det ens gå att dra upp honom? Det svarta vattnet tycktes vänta på mig, ytspänningen sträckt som ett stramt hånflin, och jag tänkte att nu, snart, dör vi båda två. När min sko bröt vattenytan hördes en ny röst, dovare än Mattias, och äldre. ”Kom du”. Magen knöt sig och jag satte foten vingligt på botten, famlade med ficklampan och lyste mot Mattias. ”Snälla” sa jag svagt. ”försök komma upp. Vi åker hem”.

Han stod kvar, lutad lägre, med trött blick. Läpparna rörde sig, men det var inte hans röst. ”Kom du ned, så kommer jag upp en stund.” Mattias bröt ut i ett galet leende och en kvinnas röst hördes när han artikulerade. ”Jo tack du, men bytt är bytt, kommer inte igen”. Från höger hördes ett brusande, och min ficklampa svepte över något en bit bort, dimma och mörker som krumryggat gled ur vattnet och rörde sig mot land. Jag kände det kalla svarta vattnet stiga kring mina ben upp till knäna. ”Mattias, släpp!” sa jag. Den dova rösten återkom. ”Se så här skimrar”. Jag lyste mot Mattias igen. På botten mellan oss glimrade ett tunt stråk av guldmynt, lockelser från en svunnen tid. Den rullande skrattkören hördes igen från motsatta stranden.

”Du…”. Jag kände tårarna komma. ”Mattias för helvete kom upp ur vattnet”. Något grep om mitt byxben, och mitt skrik ekade över tjärnen där fåglar bäddade in det i över- och understämmor. Jag lyste nedåt men inget syntes, greppet hade släppt. Guldet var borta. Sången tystnade. Jag höjde lampan och såg Mattias med ena örat mot vattnet, det röda håret flöt på tjärnens yta som blod över ett svart lakan. Han hade slutit ögonen.

”Kallt”, sa han uppgivet med sin egna röst. Jag backade upp på stranden. ”Kan du inte bara släppa, för min skull Mattias – snälla släpp!” Hans svar var ilsket. ”Jag får inte släppa, fattar du inte det?”. Sedan steg vattnet över hans huvud. Jag hörde släpande ljud närma sig från höger, och backade gråtandes mot bilen. Jag ropade efter Mattias, sökte honom med lampan, men såg honom aldrig igen.

Innan jag nådde fram hördes dock hans röst, men som en spöklik efterhärmning av hans röst från morgonen, upprepandes det han entusiastiskt proklamerat i telefonsamtalet: ”Du måste följa med!”. Det upprepades, ”Du måste följa med!”, blandades med det lågmälda skrattet från andra stranden, och vid varje upprepning lät det som att flera röster stämde in, tills en talkör skanderade ”Du måste följa med!”.

Jag slösade inte tid på att vända bilen, bara backade så fort jag förmådde. Med blicken flackande mellan stranden framför mig, och backspegeln för att hålla mig på vägen, lämnade jag Gröntjärn baklänges meter för meter. Jag såg i framlyktornas sken hur vattnet hastigt steg; jag såg hur en gråblek procession, hand i hand, rörde sig på andra stranden; och jag såg en kutryggig skugga skrida fram över vattenytan.

Vid begravningsceremonin stod jag avsides från familjen. Mattias föräldrar varken talade till eller såg på mig, men hans syster kom efteråt, satt bredvid mig på kyrkogårdens stenmur. ”Det värsta”, sa hon genom gråten, ”det värsta är inte att han är död. Det är att han ska ligga där för alltid.”

Jag sneglade mot Mattias föräldrar under det svarta paraplyet vid graven, och tänkte på hur fega alla var. Hade de inte berättat för henne att graven var tom? Att dykarna inte hittat honom? Bara kläderna i ett bylte, ihopsatt med ett smalt vackert rep av tvinnat rött hår och fiolsträngar, surrat vid en stock på bottnen. Systern snöt sig i en tygnäsduk. ”Ensam i den där mörka jorden för alltid.”

Jag kunde ha svarat att ensam i jorden inte på långa vägar var det värsta tänkbara. Att jag ofta såg Mattias i grönskimrande drömmar, såg honom ögonlös, skallig, blint ledd i en kall dans av sammanlänkade frusna händer, runt, runt, runt, för all kvarvarande tid.

Men, precis lika fegt, sa jag bara att ”han är på en bättre plats nu”.

Signaturmelodi

Det var Gröntjärn, skriven av en anonym lyssnare och uppläst av YY. Och den historien sätter punkt för veckans avsnitt av Creepypodden. Jag heter Jack Werner, och Creepypodden produceras av Ludvig Josephson som också gör musiken i podden. Följ gärna oss på Facebook och på Instagram också, på båda ställena heter vi Creepypodden, och om du vill kolla in något av våra äldre avsnitt eller lyssna på någon av historierna i detta avsnitt en gång till är det bara att gå in på vår hemsida, som du hittar genom att söka på Creepypodden på sverigesradio.se.

Tack för att ni har lyssnat.