Avsnitt 42: Du sköna nya värld

Jag är 20 år gammal och har bott i ett litet samhälle i Dalsland kallat Mellerud under hela min uppväxt. På min trettonde födelsedag blev min mormor sjuk. Hon hade aldrig missat någon av mina födelsedagar tidigare men hade då sådana kramper i magen att hon inte klarade av att komma på min stora dag.

Jag kanske minns detta lite galet men jag skulle tro att det var någon dag efter min födelsedag som hon åkte in på sjukhus. Akutbesöket var på grund av förstoppning i magen, men det var då läkarna upptäckte att hon hade cancer. En vecka senare dog hon. Jag var helt förkrossad eftersom hon var, och fortfarande är, min allra främsta förebild. Och visst är det det är rätt läskigt i sig att gå från fullt frisk i 60 års ålder till avliden på drygt en vecka, men det är inte det som är poängen för min historia.

Jag fyller år i mars, och när det hade blivit april skulle vi begrava henne. Min morfar och gammelmormor gärna ha bilder på blomarrangemanget och begravningen med kistan. Eftersom jag alltid har varit intresserad av att fotografera så var det en självklar uppgift för mig. Jag hade fått en digital fotoram av min familj i födelsedagspresent och den fungerade bara om den var kopplad till ström. Någon vecka efter begravningen hade jag med hjälp av fotoramen visat min familj bilderna jag hade tagit på begravningen och sedan lagt tillbaka den inne på mitt rum, urkopplad från eluttaget.

Samma natt som jag hade visat fotografierna startade fotoramen av sig själv, och bilderna på mormors begravning började rulla. Jag blev helt förskräckt och skrek i panik efter mamma. Hon kom inrusande och lugnade ned mig, men insåg även hon att det inte skulle vara möjligt för fotoramen att starta eftersom den var urpluggad. Hon stängde ändå av den, lugnade mig så gott hon kunde, innan hon gick och lade sig igen.

Jag slumrar till ännu en gång men vaknar kort därpå av att fotoramen än en gång rullar med mormors begravningsbilder. Denna gången tog mamma med sig den och la den i en låda, sen dess har jag aldrig plockat fram den igen. Minneskortet med bilderna, och den digitala fotoramen har jag idag ingen aning om var de är, eftersom vi har flyttat sen denna händelse. Men det var väl kanske bara mormor som ville säga hej.

Signaturmelodi

Du lyssnar på Creepypodden, med mig, Jack Werner, och nyss hörde ni lyssnaren Sara Brändströms berättelse om hur hennes digitala fotoram blev kanalen för ett sista farväl av hennes mormor. Uppläst av Rakel Josephson.

Eller? I våra moderna tider är det svårt att avgöra om blinkande lampor och krånglande hemteknologi beror på vanliga buggar eller något övernaturligt som gömmer sig i systemen. Och med tanke på att den enklaste mobiltelefon hade verkat som någonting magiskt för vanliga människor för bara hundra år sedan är det kanske inte konstigt att vi fortfarande ser spöken i skärmarna. Trots allt är det så att våra verktyg på sistone blivit oerhört mycket mer avancerade och komplicerade än vi själva – i någon mening är vi ju i grunden samma sorts människor som för hundra, tusen eller till och med tio tusen år sedan. Och någonstans här finner vi en värld som kanske är mer lämpad för spökhistorier än den någonsin varit. En värld vi inte förstår är nämligen en värld som skrämmer oss.

Det är om detta vi ska prata i avsnitt 42 av Creepypodden. Om den sköna nya värld som lovar så mycket – men samtidigt skrämmer så djupt. I några korta och en lite längre historia, alla inskickade av er som lyssnar på denna podd, ska vi undersöka vad för sorts varelser, krafter och oljud man kan stöta på där. Och vi börjar med lyssnaren Mikaelas upplevelse, bland gamla människor och nya skärmar, på arbetsplatsen någonstans i Skåne. Uppläst av Eva Dozzi:

Jag jobbar natt på ett tvångsvårdande behandlingshem i södra Sverige. Eftersom det rör sig om just tvångsvård så är hela byggnaden omringad av höga staket och ofta taggtråd, och för att komma igenom nästan precis varje dörr behöver man nyckel och ibland även en tagg med personlig kod. Stället är ganska slutet med andra ord, och det är svårt att ta sig in och ut.

Som nattpersonal är det alltid en i teamets uppgift att varje pass sitta i monitorrummet och bevaka övervakningskamerorna från de olika avdelningarna. Arbetet innebär helt enkelt att man ska överblicka vad som händer i byggnaden för att snabbt kunna trycka på larmet om någon boende kom till skada eller är våldsam, samt att hålla ett vakande öga över sina kollegor när de rör sig genom byggnaden i nattens mörker. De flesta av mina kollegor tycker det är långtråkigt att sitta och kolla i kameror hela natten, men när jag jobbar tycker jag bäst om att sitta i monitorrummet eftersom man får vara för sig själv där, och dessutom tycker jag att det är intressant att följa vad som händer i kamerorna.

Monitorrummet är ett låst rum med glasdörr som de som bor på behandlingshemmet inte har tillgång till. På stora skärmar visas livesända bilder från varje övervakningskamera som finns i byggnaden. Varje kamera har också en rörelsedetektor, och om någon rör sig inom kamerans synfält så lyser en symbol röd på monitorskärmen för just den kameran. Kameran börjar då också att spela in sekvensen.

Från monitorrummet kan man genom glasdörren blicka ut över en lång, rak korridor för en av avdelningarna. Redan de första nätterna jag jobbade började jag notera att två stycken kameror, kamerorna som finns i korridoren rakt utanför monitorrummet, börjar signalerar rött och sekvensen spelas in – vilket alltså innebär att detektorerna har noterat rörelse. Varje gång det händer tittar jag ut genom glasrutan i dörren till korridoren, men ser aldrig någonting. Det är knäpptyst, mörkt och stilla i korridoren. Inget syns heller i kamerorna. Detta händer flertalet gånger varje natt, och det är alltid just dessa två kameror det gäller. Till en början gjorde det mig ganska nervös – mitt i natten är det ju ofta lite extra lätt att bli uppskrämd, även över småsaker. Men med tiden har jag slutat att bry mig och jag stirrar snarare reflexmässigt och utan att egentligen ta någon vidare notis ut genom glasrutan i dörren till korridoren varje gång rörelsedetektorerna börjar lysa.

På rapportrundorna har jag fått jag höra av kollegor att de märkt samma sak med de två kamerorna, men de bryr sig inte heller om det nuförtiden. Det är väl något fel på de kamerorna, någon bugg eller så. En av de äldre kollegorna som har jobbat på behandlingshemmet i drygt 20 år berättar att det har hänt så himla mycket underliga saker i byggnaden (som tidigare dessutom var ett mentalsjukhus) och att hon knappast reagerar längre på oförklarliga saker som kameror som visar rörelse trots att inget är där.

En kväll för någon vecka sedan pratade jag lite med två av de boende som har sina rum i korridoren där kamerorna signalerar rörelse mitt i natten, och de kommer in på vad de lite skämtsamt kallar för “spöket”. En av dem berättar att hon ganska ofta vaknar mitt i natten av någon knackar på hennes dörr. Detta trots att alla andra sover. När hon frågar genom dörren vem det är, är det aldrig någon som svarar henne. Jag har ju själv sett i kamerorna att det inte är någon av de boende som är uppe om nätterna. De boende skämtar lite om “spöket” men det blir ändå tydligt på deras reaktion att de faktiskt på riktigt tycker att det hela är obehagligt.

Medan hon berättar om knackningarna på hennes dörr slår det mig plötsligt att hennes rum ligger precis mellan de två kamerorna som om nätterna ofta signalerar rörelse, trots att absolut ingenting syns till i korridoren. Hennes rum kan alltså ses från båda de kamerorna. Sedan jag hörde henne berätta detta går det alltid en kall, ofrivillig ilning längs min ryggrad samtidigt som nackhåret reser sig när jag sitter i monitorrummet och ser hur rörelsedetektorerna lyser röda i kameran.

Det var berättelsen om monitorerna som lyste upp, inskickad av lyssnaren Mikaela och uppläst av Eva Dozzi. Skärmar kopplade till övervakningskameror är kanske inte så nya, dock, utan har länge varit föremål för uppskrämda viskningar om märkliga syner.

Musiken vi hörde i början är ett exempel på en sådan berättelse: bandet Adolphson & Falk spelade in den 1981, och i låttexten sjunger de till exempel “Men det finns frågor datorn inte kan besvara, signaler som jag inte kan förstå. Det finns så mycket som vi inte kan förklara. Det finns krafter som vi aldrig kan rå på.”

I dag letar vi efter samma krafter, samma signaler vi inte kan förstå, i våra mobiltelefoner. En lyssnare som vill vara anonym har skickat in en kort berättelse om vad som verkar ha hänt i ett spel som tycktes finnas i alla Sveriges mobiler i somras. Lyssnarens historia är uppläst av Michael Forsberg:

Jag hittade den historia jag ska försöka återge på ett forum på internet för bara några dagar sedan. Jag har sedan dess förbannat mig själv över att jag varken sparade adressen eller tog en kopia på materialet jag hittade. För att få det jag där läste ur mitt huvud och inte bli totalt galen ska jag göra ett försök att återberätta det läste så gott jag kan.

Först vill jag bara inleda med att jag nog inte ensam om att senaste dagarna även i Sverige lagt märke till att nästintill alla man möter ute på stan har blint fokus på sina mobiltelefoner. Tonårskids som inte ser ut att ha sett solens ljus sedan förra sommaren har plötsligt nyfiket börjat utforska fysiska platser runt om i Stockholm. Det räcker med att besöka vilken innerstadskrog som helst för att se människor flockas kring ett viralt gym för pokémons, omöjligt att lokalisera för den som inte själv har insikt i det nysläppta spelet. Det är bara några dagar sedan pokémon go släpptes i Sverige och har minst sagt tagit över augustisommaren i Stockholm. Så långt allt gott, jag tillhör den grupp människor som ser positivt på plattformer där människor kan mötas: oavsett om det är innanför eller utanför hemmets trygga väggar. Eftersom jag vuxit upp under 90-talet är citatet “Gotta catch em all” något som får mig att dra lite extra på smilgroparna när jag ser yngre generationer omedvetet anamma samma koncept som jag själv gjorde för 15 år sedan.

Den som på forumet skapat inlägget arbetade som någon form av (om jag inte missminner mig) researcher på Nintendo i Usa. Det hon beskrev utspelade sig innan programmet släpptes för allmänheten och fortfarande var en betaversion under arbetsprocessen. Kvinnan som skrivit inlägget anonymt berättade att den första arbetsversionen av pokémon go testats av en grupp på 100 personer, samtliga bosatta i Usa. Under en veckas tid hade de fått i uppdrag att använda sig av appen så fort de lämnade hemmet, för att på så vis möjliggöra en kartläggning av hur användarvänlig programvaran var.

Kvinnan som arbetade på nintendo hade i uppgift att utvärdera testresultaten och det mesta visade på att allt i stort sett fungerade som det skulle, med undantag för vissa mindre buggrar och geografiska småfixar. Dock var det en sak hon hade reagerat på i sitt arbete med materialet. Nummer 45 och 47 kom efter varandra i det utredningsmaterial hon blivit försedd med av ledningsgruppen. Testperson nummer 46 saknades helt. Efter att ha fått svävande svar eller inga alls när hon frågat vidare om detta, lämnades hon kvar med en känsla av att något var lite konstigt kring den saknade testpersonen.

Det var inga svårigheter att ta reda på vem som innehade kod 46 bland de registrerade personerna och snart hade hon tagit reda på det mesta om den saknade personen. Det var en 31-åring man bosatt i Boston vid namn Adam.Denne Adam hade enligt instruktion använt sig av appen varje gång han lämnade hemmet. Enligt registrerad data hade han gjort precis det som spelet går ut på: att genom att ta sig till olika platser samla in olika pokémons. Hade han helt enkelt bara avvikit från sitt uppdrag eller av någon anledning ångrat sig? Genom vidare efterforskning och en gammal bekant hos polisen som var skyldig henne en gentjänst, lyckades hon ta reda på att Adam arbetade heltid som sjuksköterska, levde i en egen lägenhet, civilstatus singel, inga betalningsanmärkningar eller träffar i brottsregistret. Dock pågick en förundersökning gällande en nyligen inträffad händelse där Adam var misstänkt för någon form av allvarligare brott.

Kvinnan hade fått förundersökningsmaterialet mejlat till sig och det var med anledning av vad hon där läst hon känt behov av att skapa det inlägg jag nu inte kan hitta.
Och det är just det material hon publicerade jag har haft mycket svårt att släppa.

Ett äldre par hade på eftermiddagen larmat polisen efter att ha sett en ung man sitta gränsle över en livlös kvinna längs vid trottoaren i deras bostadskvarter. När de blivit ombedda att försöka kontakta mannen hade han inte över huvud taget reagerat. Han hade bara målmedvetet, liksom maniskt fortsatt med det han var i färd med. Hans ögon hade varit uppspärrade och blicken helt frånvarande. Paret beskrev med egna ord att mannen verkade vara i någon sorts transliknande tillstånd.

I rättsläkarens utlåtande kunde man läsa att någon med ett vasst föremål hade öppnat den numera dödförklarade kvinnans bröstkorg. Därefter hade gärningsmannen noggrannt flyttat runt på de olika närliggande organen. Levern var sönderklämd och återstod som en mosig sörja. Lungorna punkterade med samma vassa föremål och i dem återfanns stora bitar av tarmen, som att någon ivrigt hade dragit i allt som satt löst och sedan lagt det där det fick plats. Han hade tagit sig förbi bröstkorgen och revbenen, bak ända in mot ryggraden. Samtliga delar av kvinnans innanmäte var i oordning och flera revben var knäckta. Rättsläkaren hade avslutat sin rapport med orden “det nästan såg ut som att någon hade letat efter något”.

Det var en anonym lyssnares berättelse, uppläst av Michael Forsberg, om Pokemon Go, ett spel som i somras blev så stort att det bara var en tidsfråga tills någon skulle upptäcka en spökhistoria i den. För det är ju en del i den mänskliga naturen att ana skuggor i allt som rör sig, och nästa gång ett nytt spel, en ny film, en ny bok eller en ny låt tar över världen kan jag garantera er att någon kommer upptäcka något mörkt i utkanten av den med.

Veckans avsnitt av Creepypodden avslutas med en längre historia, som utspelar sig i norra Stockholm, på ett av mina favoritmuséer. Naturhistoriska riksmuseet har ju nämligen också, sedan i början av nittiotalet, en IMAX-biograf och en av Europas främsta planetarier: Cosmonova. Där har jag sett många häftiga filmer, allt från att följa med ut i rymden, ner bland valar under vattenytan, och nästan blivit åksjuk av att åka helikopter över Grand Canyon. Många är nog Stockholmarna som har liknande glada minnen. Vad vi troligen aldrig har märkt av emellertid de är märkliga röster som ibland fyller lokalen – men det har lyssnaren Ell, som jobbar där. I somras publicerade hon följande berättelse på sin blogg, och nu läser Sara Bergmark Elfgren upp den för er. Jag presenterar: “Viskningarna på Cosmonova”

Alltså fy fan.

Jag tänker att alla som läser min blogg vet att jag jobbar på Naturhistoriska och att jag trivs rätt bra med mitt jobb, så om jag säger att jag att jag hellre typ bryter fotleden igen än går till jobbet imorgon, då kanske ni förstår hur illa det faktiskt är.

Anyway, idag jobbade jag i Cosmonova, vilket alltid är lite nostalgiskt och påminner om förra sommaren då jag jobbade där hela tiden. Dessutom var det ganska varmt ute vilket innebär att det inte varit kaosmycket besökare, och så är det mörkt och svalt i salongen, vilket passar perfekt när man hatar sommaren som jag. Aja, det är åtminstone inte trettio grader ute, så kanske inte ska klaga så mycket …

Dagen började helt normalt, jag kom till jobbet, kollade hur många som skulle gå på filmerna, och gick den vanliga rundan för att kolla att allt står rätt till inne i salongen. Jag kan tycka att det är rätt nice att göra det, så man inte släpper in folk och upptäcker att någon glömt ställa upp dörrarna eller att det står på skärmen att folk ska testa sina 3D-glasögon när det inte är en 3D-film.

Nu förutsätter jag att alla varit på Cosmonova, men för er som inte har det så är det en så kallad IMAX Dome-bio, vilket betyder att bioduken är en gigantisk kupol, så att du är omsluten av filmen du ser. Den är 23 meter i diameter, så SF kan slänga sig i väggen med sina fjuttiga 21 meter IMAX … Ehum. Salongen är med andra ord enorm och större delen av den är bara tom yta mellan duken och sittplatserna.

Ibland kommer man in där innan teknikerna har startat upp bion och då är det mörkt i salongen. Jag menar inte mörkt som i ”det var lite mörkt igår när jag gick upp på toa mitt i natten och gatlampan utanför fönstret slocknat”, jag menar mörkt som i ”det finns inte ett uns av ljus i hela den här salongen och mörkret som breder ut sig framför en känns nästan fysiskt påtagligt”. Det spelar ingen roll att jag sprungit upp för Cosmonovas trappor hundra gånger innan, att jag smitit in där mellan filmerna och tagit en paus för att komma bort från alla besökare, det faktum att det är mörkt som i en grav och en enorm tom yta framför en är fruktansvärt. Jag har kollegor som berättat om att de drömmer mardrömmar om att vara inne i Cosmonova när det är sådär mörkt, och de första gångerna det hände mig gick jag faktiskt tillbaka ut och tog den långa vägen ner till insläppet för att komma ifrån det. Jag vet inte varför, men det där tomrummet och det totala mörkret skaver mot någonting djupt nere i ens själ.

Nu för tiden har jag kommit på att tänder man bara mobilficklampan är det inte så farligt att
gå ner för trapporna även utan annan belysning. Tog mig bara ett halvår eller så att komma på det … Ändå är det någonting obehagligt bara de där första stegen in i den nersläckta salongen innan man inser att det är mörkt, någonting som får en att sakta ner och hålla andan medan man lyssnar efter … ja, vad exakt vet jag inte, men någonting.

Så det var ju verkligen helt fantastiskt skitkul när jag kom in där till mörkret imorse och upptäckte att kameran på mobilen inte fungerade. Den har börjat kuka ur lite på sistone (och tar bilder som får folk att tro att jag lagt in ett artsy instagramfilter) och när den inte funkar då funkar inte ficklampan. Först tänkte jag att jag skulle gå runt men sen tänkte jag att vafan jag är vuxen, jag har jobbat här i ett år nu, den här förvuxna filmsoffan skrämmer inte mig, så jag gick in i salongen och famlade mig fram till trappräcket. Det är som är så sjukt är att även om man har dörren till salongen öppen så räcker inte ljuset från korridoren mer än någon meter in, det är som om Cosmonova slukar allt ljus som skulle kunna lysa upp där inne.

Ja, ja, i alla fall så famlade jag mig fram till trappräcket och tog mig långsamt ner för den branta trappan. Redan här ångrade jag det här skitdumma beslutet, men det är inte som att det var särskilt lockande att gå tillbaka heller. Det var som att det var lite pinsamt att bli rädd och vända om, trots att ingen förutom jag själv hade sett det.

Det var då viskningarna började.

Jag flämtade till så högt att jag typ skrämde mig själv och blev stående i trappan halvvägs genom ett steg. Okej, det kanske inte ens var viskningar, vad vet jag, det kanske är så nån av projektorerna låter när den vaknar till liv på morgonen, men det lät verkligen som röster, även om jag inte uppfattade några ord. Efter några sekunder tvingade jag mig själv att ta ett steg till, och ett till, men viskningarna blev bara högre och högre och högre … till sist pallade jag inte mer. Jag vände mig om, sprang ut ur salongen och gick den långa vägen ner till insläppet. Tvingade min stackars kollega att gå och kolla om teknikerna tänt upp när det var dags för insläpp så att jag skulle slippa gå in i mörkret igen, men det hade visst tänts. Ingenting konstigt där.

Nej, visst. Ingenting konstigt. Ändå kände jag mig fruktansvärt tacksam för att det var min kollega som tog första filmen och inte jag.

Efter att ha hängt i kassan lite och gett infon rast hade jag glömt bort de läskiga viskningarna lagom tills det var dags för insläpp till nästa film. Till min förvåning var det inte min kollega som dök upp utan tjejen som jobbar som resurs idag (det vill säga att hon jobbar inte på någon av de fasta stationerna, utan hjälper bara till där det behövs). Min första kollega blivit akut sjuk under filmen och tvingats gå hem. Resursen sa att hon sett rejält bakis ut, men när jag träffade henne en timme innan verkade hon helt frisk. Hon är verkligen inte någon som brukar vara sjuk i onödan, så jag antog att hon blivit magsjuk eller så. Nu är jag inte lika säker.

Men, tanken på de läskiga viskningarna hade försvunnit och när jag presenterade filmen kändes det mest nice att jag inte var magsjuk. Det var typ hundra personer i salongen, så inte ens halvfullt, men ändå tillräckligt för att det inte ska kännas meningslöst att köra en film.

På väg upp för trappan hörde jag de där viskningarna igen och det hade varit så lätt att bara tänka att det var en högtalare som krånglade eller en besökare som sa någonting, men den här gången var det extremt tydligt vad viskningarna faktiskt sa:

”Vi är här nu.”

Ooooooookej, tackochhej nu drar jag hem. Eller inte. Alltså jag ska inte ljuga: i ungefär en sekund var jag så rädd att jag trodde jag skulle kräkas, men sen drog filmen igång och ingen annan i salongen verkade ha märkt någonting, så jag tvingade mig upp för trapporna och in i båset där vi sitter medan filmen är igång. Lyssnade spänt resten av filmen efter någon endaste liten viskning, men ingenting.

Ändå hade jag en klump i magen som inte försvann förrän jag gick ut ur salongen för att ställa upp dörrarna när filmen nästan var över. Jag hatar som sagt sommaren, men jag får ändå uppskatta att det är en ljus årstid, för det är det svårt att vara rädd i fullt dagsljus. Var också rätt glad över att filmen bara var tjugo minuter lång och tog slut snabbt.

Jag hade filmen direkt efter (också tjugo minuter lång) och när jag klev in i salongen – trots att den var upplyst och full av surrande människor – kände jag samma instinktiva skräck, samma motvilja mot att gå in där som jag brukar känna när det är nedsläckt. Jag darrade seriöst på rösten när jag presenterade filmen, men antagligen trodde väl folk bara att jag var lite nervös (som om). Det kom inga läskiga röster den här gången, och under lunchen började jag återigen intala mig själv att jag bara inbillat mig allt. Ni vet. ”Jag är nog bara trött”, ”det var säkert bara en högtalare som inte fungerade som den skulle”, ”det kanske var en besökare som sa det”, sånt där rationaliserande. Ni sitter säkert likadant nu med era mest logiska förklaringar till vad som hände och vad det var jag upplevde.

Men så var det det här med min andra film.

När jag kom in i salongen efter lunch, redo att presentera en fyrtio minuters-film, dansade ljusa och mörka linjer över hela Cosmonovas kupol. Jag har aldrig sett någonting liknande, men jag vet att det finns en del testslingor som teknikerna ibland drar på, för att se att olika delar av utrustningen fungerar som den ska. Vi har ju tre olika kamerasystem (digital 3D, IMAX-projektorer och Fulldome), och eftersom det här verkligen var över hela-hela kupolen antog jag att de testkört Fulldome-systemet och råkat glömma stänga av testgrejen. Det har hänt förut att de glömt det, en gång när jag såg en film var det fullt av läskiga ansikten som stirrade ut över publiken även när filmen börjat.

Jag borde förstås redan då funderat över det faktum att vi inte visar några Fulldome-filmer under sommaren, och att alla sex projektorerna som används för de filmerna var stängda. Men sånt vill man liksom inte tänka på.

Anyway, jag presenterar filmen som vanligt, ber alla att stänga av sina mobiler och att inte filma eller fotografera när filmen är igång, bla bla bla, och börjar gå upp för trappan. Det är knäpptyst medan alla väntar på att filmen ska börja, vilket den oftast brukar göra när jag är halvvägs upp för trappan. Den här gången hann jag hela vägen in i båset innan filmen började, men de vita och svarta linjerna fanns kvar.

Sedan börjar någonting äntligen projiceras på duken, men det är inte rätt film. Filmen som projiceras visar en bild av en annan planet, en som påminner om Mars men med en grönaktig sand snarare än röd. Fortfarande dansar linjerna över kupolen och det är knäpptyst inne i salongen. Vi visar inga rymdfilmer i sommar, det ska vara ljud på alla våra filmer och det ska inte vara med några dansande linjer, så jag börjar famla efter telefonen för att ringa teknikerna och be dem fixa det, för det är helt klart någonting som är fel.

Innan jag ens fått upp telefonen börjar viskningarna igen. ”Vi är här nu … vi är här nu … vi är här …” Vid det här laget förstår till och med besökarna att någonting är konstigt, och deras småprat sprider sig i salongen. Några barn börjar gråta, men det händer iofs på föreställningar som går felfritt också.

Till sist får jag fatt i telefonen och slår numret till teknikerna. Och det här är verkligen inget skämt någonstans, jag kommer aldrig glömma det samtalet om jag så lever tills jag är hundra år gammal. Fy fan.

”Jaa?”
”Hej, det är Ell uppe i filmen, och alltså det är något väldigt konstigt här. Det verkar vara nån rymdfilm som visas och det är några konstiga linjer över skärmen …”
”Åh, helvete.”

Ni vet när man väger på en stol och tappar balansen, den där hisnande känslan man får i samma sekund som man inser det? Här slog den mig så hårt i magen att jag nästan tappade andan och den har fan inte lämnat mig sen dess.

”Utrym salongen, nu.”
”Va?”
”Utrym! Nu!”

Jag ser mig egentligen som en person som är bra att ha i krissituationer, som liksom kan hålla huvudet kallt, ta ett djupt andetag och bara kötta på tills krisen är över, och sen – om det behövs – få panik. Men då … alltså jag visste inte ens vad fan jag skulle göra. Vadå utrym? Det hade inte ens gått nåt larm, hur gör man ens då? Ber alla gå ut? Filmen spelas fortfarande!

Samtidigt hör jag teknikern skrika till sin kollega om att hämta en tändare, vilket gör situationen ännu mer bisarr. Speciellt med tanke på hur allvarligt vi ser på brandsäkerhet på mitt jobb (något som kommer sig av de hundrasjuttiotusen liter högexplosiv sprit som förvaras under byggnaden).

Så jag stod bara där som en idiot, med ögonen fästa på skådespelet över kupolen. Långsamt svepte kameran över planeten och de gröna sanddynerna. Två solar steg över horisonten. Jag kunde inte slita blicken från skärmen och publikens viskningar och småprat hade tystnat. Vi var alla som förhäxade.

Sedan tjöt brandlarmet och filmen stannade automatiskt. Jag hatar det där jävla ljudet av brandlarmet, tätt följt av rösten som bara ”viktigt meddelande: en brand har utbrutit i byggnaden …” Den är så lugn och själv vill man bara skrika, men idag var den på ett sätt det finaste jag någonsin hört. Och på ett annat sätt det värsta som hänt i mitt liv.

Aja, brandlarm har jag åtminstone hanterat förr så då vet jag hur man gör. Jag slängde mig på panikknappen som kapar högtalarsystemet och sa med min allra lugnaste röst åt folk att gå ner till brandutgångarna och att sedan ta sig ut till flaggstången framför huvudentrén som är uppsamlingsplatsen. Därefter slet jag åt mig en av de fula västarna vi ska ha på oss och ryckte åt mig pappret med utrymningsinstruktioner. Nånstans där dök resursen upp för att ta den andra utrymningsvägen (det finns en för den som har Cosmo-filmen och en för den som inte har en film). Hon verkade nästan lite taggad vilket jag inte kan klandra henne för, för första gången jag var med om ett brandlarm tyckte jag också det var spännande, men efter allt som hänt under dagen ….. njaej.

Men, med tydliga instruktioner och ett djupt andetag kunde jag åtminstone ta tag i mig själv och göra det jag skulle. Jag såg till att alla kom ut ur salongen innan jag följde efter själv och sedan skrek jag på folk tills de gick till uppsamlingsplatsen. Det kan vara så jävla svårt att få folk att gå dit, jag blir seriöst tokig på det, men det är ju inte som att man kan skrika att om brandkåren inte kommer fram finns en risk att vi spränger oss själva och halva Djurgården i luften. Panik lär inte göra folk smartare.

Dessutom var jag distraherad. Att brandlarmet gick precis efter att Cosmo-teknikerna ropat om tändare, det var väl knappast en slump? Och teknikerna fanns ingenstans i folkvimlet.

Jag såg dem faktiskt inte förrän brandkåren gått igenom byggnaden och gett alla tillåtelse att gå in igen, då kom de smygande och sa att projektorn inne i Cosmonova överhettats och att det var vad som orsakat brandlarmet. Tyvärr, sa de, går det inte alls att köra några fler filmer idag för de måste gå igenom hela systemet och se till att det inte händer igen. Eller hur.

Ja, det fanns inte så mycket för mig att göra utan några filmer att visa,så jag fick bli resurs under resten av dagen. Med tanke på att det redan kändes lite överflödigt med en resurs (eller ja, inte när min Cosmo-kollega gick hem på morgonen, men innan), var det extremt överflödigt med två.

Såattehhh, jag gjorde det enda rimliga och gick tillbaka till Cosmonova.

Alltså, jag VET. Helt idiotiskt, om jag var med i en skräckfilm skulle jag fan tycka att jag förtjänade att dö, men jag måste ju få veta. Och jag är inte helt dum i huvet, jag gick inte in i salongen igen (you couldn’t pay me to … eller vänta, jag får ju betalt för att gå in där. Fan), men jag gick in till teknikerna. Om inte annat tyckte jag att jag förtjänade svar eftersom jag inte angav dem för att ha satt igång brandlarmet.

Inne i teknikernas rum var det kaos, inte för att där brukar vara särskilt välstädat (det ligger ofta papper huller om buller över deras skrivbord), men nu hade de vräkt omkull datorer och skärmar och annan konstig utrustning som jag inte har en aning om vad den används till, och det steg rök ur en papperskorg i ett hörn. När jag öppnade dörren stod de längst in och viskade med varandra, men när de fick syn på mig blev de misstänkt tysta.

I några sekunder såg vi bara på varandra, innan en av dem (han som jag pratat med i telefon innan, den andra vände sig mot sitt skrivbord och började bläddra bland lite papper, som liknande ritningar över museet) suckade djupt och sa ”vad har du sett?”.

”Vad borde jag ha sett?” frågade jag, och fick en sorts fnysande skratt till svar.
”Du borde inte ha sett nånting”, sa han. ”För det borde inte finnas någonting där.”
”Men det gör det?”
”Kanske.”

Vi var tysta igen. Jag måste ju fråga men jag vågade fan inte. Det fanns på tungspetsen, så nära att jag nästan kvävdes av det, men jag fick inte ur mig något. För jag vet inte om jag faktiskt ville veta svaret.

”Du satte igång brandlarmet”, sa jag till sist.
”Jo”, sa han. Inte ens ett försök att förneka det. Som om det inte kostade museet massor av pengar vid falsklarm. ”Det var nödvändigt.”
”Varför?”
”Du vill nog inte veta.”

Nej, det gjorde jag väl egentligen inte.

”Gå hem”, sa han när jag inte sagt någonting på ytterligare några sekunder. ”Det kommer vara fixat på måndag.”
”Är ni säkra?”
”Nej.”

Någonting drog genom rummet. Jag vill säga att det var en kall vind för det hela min kropp slog ut i gåshud och jag stelnade till som man gör på vinterdagar när musklerna är för kalla för att röra sig, men … inte fan kände jag någon vind.

Det räckte för mig, jag hade haft hjärtat i halsgropen sedan jag blev tillsagd att utrymma och det finns bara så mycket jag kan uthärda innan jag bryter ihop, så, jag gjorde som han sa. När jag öppnade dörren för att gå därifrån sa den andra teknikern (som hållit på med ritningarna hela vår konversation) precis så högt att jag kunde uppfatta det:

”Om du verkligen vill veta är det ganska lätt att googla på det.”

Jag lät dörren smälla igen bakom mig, sprang ut från Cosmonova och sjukskrev mig för resten av dagen. Jag tror inte direkt de saknade mig.

Så, här sitter jag nu. Jag har druckit två koppar te och virat in mig i en filt sedan jag kom hem men ändå kan jag inte skaka av mig en isande kyla i ryggmärgen. Varje okänt ljud får mig att hoppa till, när marsvinen skriker efter mat skriker jag lika högt av chock, och mina jävla händer kan inte sluta darra. Jag har suttit och skrivit här i en timme för jag trodde det skulle få mig att må bättre, men jag vettefan alltså. Jag är livrädd för att googla på vad jag hörde men samtidigt är jag så sjukt jävla nyfiken så jag vet inte hur länge till jag kan låta bli.

Och det värsta är att jag måste gå till jobbet igen imorgon.

Signaturmelodi

Och med den insikten hos lyssnaren Ell, som vi önskar lycka till med hennes fortsatta arbete på Cosmonova, är det dags att stänga butiken och förklara veckans avsnitt av Creepypodden färdigt.

Jag heter Jack Werner, och Creepypodden produceras av Ludvig Josephson som också gör musiken i podden. Följ gärna oss på Facebook och på Instagram också, på båda ställena heter vi Creepypodden, och om du vill kolla in något av våra äldre avsnitt eller lyssna på någon av historierna i detta avsnitt en gång till är det bara att gå in på vår hemsida, som du hittar genom att söka på Creepypodden på sverigesradio.se.

Tack för att ni har lyssnat.