Avsnitt 44: En berättelse vid lägerelden

Jag gick mitt näst sista år på grundskolan vilket betydde att det var min tur att konfirmera mig. Min konfagrupp, som för övrigt endast bestod av mina klasskamrater, skulle iväg på ett så kallat ”mini-läger” där målet var att komma närmre varandra men även Gud. Varken jag eller mina kompisar tror inte det minsta på Gud, men på något sätt kändes det obligatoriskt. Vi skulle anlända med buss till en för konfirmander välkänd ungdomsgård tidigt på eftermiddagen, sova där en natt och sedan åka hem igen senare dagen efter.

Vi var alla exalterade när den fullpackade bussen körde in på grusplanen, men någonstans inom mig kände jag en känsla av obehag redan vid första anblick av lägret. Vi blev alla indelade i grupper med de vi skulle dela rum med. Jag hamnade i samma rum som fem av mina klasskompisar och vi var glada över att få hänga med varandra.

Rummet vi fick är ganska svårt att beskriva, men det låg på bottenvåningen, var format som ett ”L” och hade tre våningssängar. Jag och min kompis valde våningssängen i hörnet och började packa upp. När vi är klara rullade dagen på som vanligt med roliga lekar och mindre roliga gudstjänster. Allt var frid och fröjd, men jag kunde inte förneka det obehag som varje gång slog över mig när jag gick in i vårt rum ensam. Det var inte själva gården som störde mig, insåg jag, det var rummet.

Dagen led mot sitt slut och vi gick till sängs. Det var då allt förändrades. Jag somnade snabbt, men vaknade mitt i natten av okänd anledning och satte mig upp raklång, nästan som en zombie. Fråga mig inte hur jag minns detta, men jag tror det finns en hårfin linje mellan att sova, vara vaken och något därimellan. Framför mig stod vad som liknade en pojke med svarta kläder och svart hatt. Han såg ut genom fönstret bredvid min säng och gungade, liksom svajade, fram och tillbaka. Gardinerna som vi hade dragit igen var nu uppdragna och genom fönstret lyste månen direkt på pojken. Han stod där vaggande i lugn och ro. Jag stirrade ett tag på honom, men helt plötsligt ryckte hans huvud upp och stirrade med det mest fasansfulla grin jag någonsin sett rakt in i mina ögon. Han började sakta gå fram till sängen och med ett knarr kände jag hur han började klättra upp, upp mot överslafen där jag har min sovplats. Jag tror att det var då jag förstod vad som hände, så jag slängde mig ner mot kudden, drog täcket över huvudet och pressade ihop mina ögon det hårdaste jag kunde. Knaket fortsatte, men avslutades sedan abrupt. Med min svettiga hand lyfte jag på täcket för att se vad som hade hänt. Ingen där. Det enda som syntes var en mörk skepnad vid dörren som så småningom vittrade bort. På något sätt lyckades jag somna om, och vaknade dagen efter med nattens hemska händelse i tankarna.

Jag har senare pratat med andra om denna ungdomsgård som har berättat liknande saker och jag har förstått att den där lilla killen inte bara har gästat mig utan även andra människor.

Jag vet inte exakt vad som hände den natten, men jag vet att det inte var något naturligt.

Signaturmelodi

Du lyssnar på Creepypodden, med mig Jack Werner. Det ni nyss hörde var lyssnaren Lovisas berättelse, uppläst av Rakel Josephson, en av de få historierna jag har fått in som handlar om konfirmationsläger. Men vad det också handlar om är läger generellt: att åka iväg med sina vänner, att berätta historier kring en brasa, att vara nära naturen. Det är en perfekt plats och tidpunkt för spökhistorier, och det är den stämningen jag alltid strävat efter med Creepypodden. Och varför då inte försöka med ett avsnitt om just detta: om historier som utspelar sig ute bland tält och träd, bland skräckslaget fnissiga tonåringar?

I dagens avsnitt ska jag bjuda på två längre historier, båda från Reddits underforum r/nosleep, där människor publicerar egna upplevelser och berättelser. Den första heter just “En berättelse vid lägerelden”, är skriven av användaren vital_duel, och läses av Michael Forsberg. Och den utspelar sig på ett kollo någonstans i de djupa skogarna i Kanada…

Under ett antal år arbetade jag som lägerledare för ett kollo i countyt Muskoka i Kanada. Det var det bästa jobbet jag någonsin haft, trots att lönen var nästan löjligt låg, att tältare i området ofta var bortskämda och äckliga, att dagarna var långa och nätterna korta och att maten var allt annat än delikat. Det var något med de där nätterna, då jag fick berätta spökhistorier runt den falnande lägerelden för vettskrämda tonåringar med stor aptit för skräck. Jag berättade alla historier jag kunde: den om barnvakten och änglastatyn, den om bilföraren och bensinmacksföreståndaren och den om kvinnan och hennes slickande hund.

De bästa historierna sparade jag dock till de värdefulla tillfällen då vi vandrade ut i Algonquinparken. Om ni inte kommer från Kanada ska jag säga att det är ett gigantiskt, nästan 8000 kvadratkilometer stort naturreservat mitt i Ontario. Där paddlade vi kajak över glasklara sjöar, och satt runt elden på kvällarna, grillade marschmallows och sjöng snuskiga visor. Ingen fanns inom flera mils avstånd som kunde höra oss, så vem brydde sig? När alla lugnat ner sig berättade jag om förföljare i skogarna med ansikten så fruktansvärt skräckinjagande att dess offer paralyserades av skräck, eller om det glada gänget campare som sökte skydd från höststormen i ett närliggande gammalt mentalsjukhus som var övergivet. Eller var det verkligen övergivet…?

Just under kvällen jag nu tänkte berätta om skickade jag kollodeltagarna till sina tält efter att ha avslutat en sedvanligt mysrysig session runt brasan. Dagen hade varit lång och utmattande, och de sex barnen som följt med ut på camping var helt slut. Jag och den andra lägerledaren, en tjej jag jobbat med ganska länge, satt en stund vid elden tills även hon gick och lade sig. Kvar satt jag, ensam på min stubbe vid den glödande eldplatsen. Jag njöt av tystnaden efter en lång och stojig dag, drog in ett djupt andetag av den svala, talldoftande luften och såg ut över den stora sjön. Månen skymtade bakom de flera hundra meter höga klipporna på andra sidan, och jag funderade på om vi nästa dag skulle paddla över till andra sidan och bada från klipporna. Kanske till och med klättra upp en bit och hoppa från lite högre avsatser. Jag flinade för mig själv. Det skulle kollots föreståndare hugga huvudet av mig för. Om han fick reda på det.

En rörelse längs bergstopparna fångade min blick. Ett litet ljus vaggade fram över klippryggen. Först trodde jag det var en stjärna, men det var lite större och kastade en gyllene ljuskägla. Den vaggade också av och an i små bågformade rörelser. Medan jag satt och betraktade den dök ett nytt ljus upp bredvid, och vaggade efter på samma sätt. Sedan ett nytt ljus. Och ett nytt. Och några till.

Något mycket tungt tog form i min maggrop. Jag sträckte mig efter min väska, tog ut min digitalkamera och lät den fokusera på ljuspunkterna. Jag zoomade in, och räknade dem. Sedan kontrollräknade jag dem.
“Åh herrejävlar”, mumlade jag för mig själv.

Inom en sekund hade jag flugit upp från stubben och öppnat det första tältet. “Hörrni, dags att vakna. Vi måste sticka härifrån.” Det rörde sig innanför de andra tältdukarna, och snart tittade sju förvirrade och mosiga ansikten ut. Den andra lägerledaren, som förresten hette Laura, såg ut att välja mellan om hon skulle vara orolig eller förbannad. “Jag är hemskt ledsen”, sade jag, “men molnen ser inte bra ut. Det är ett ordentligt oväder på gång. Det vill vi inte fastna i.”

“Är du allvarlig?”, frågade Laura. “Vi är mitt i skogen. Var ska vi gå?”

Jag drog fram en karta och min ficklampa ur ryggsäcken. “Det finns en skogväktarstation ett par kilometer till söder, och den ska vara bemannad så här års”, sade jag. Inom mig sände jag ett tack till någon högre makt för det. “Vi hinner dit på några timmar.”

Kollodeltagarna stönade. “Kom igen, vi går imorgon bitti.”

“Nej!”, skrek jag abrupt. Det ekade över sjön. Jag sänkte rösten. “Packa ihop era grejer så sätter vi fart. Jag ska berätta en historia medan vi går”, fortsatte jag och log trots att jag kände hur mina läppar skakade. “Det är den bästa jag kan.”

De verkade acceptera situationen, och inom tio minuter var tälten nerpackade och vi hade börjat gå in i den mörka skogen där ficklamporna var de enda ljuskällorna. När jag kände mig säker på att vi fått upp god fart tillät jag mig själv att slappna av och började berätta historien jag alltid sparar till de mest speciella lägereldarna.

Flera århundranden innan någon europee satt foten i Nordamerika var dessa marker bebodda av de så kallade First Nations-folken, de som vissa kallar indianer. De hade följt bisonoxarna och bufflarnas årliga vandringar hit från västra Kanada, och när de nådde Ontario delade de upp sig i mindre grupper i strävan efter att hitta en markplätt de kunde kalla sin egen.

Enligt legenden hade en av dessa små grupper, med kring tjugo män, kvinnor och barn, hittat fram till just det område där vi vandrar nu. Det var inte ens oktober, men höststormarna hade ändå börjat förjaga den sista sommarvärmen, och medan vår grupp människor vandrade runt sjön slog en snöstorm till. Det tog mindre än en timme för den svala men klara kvällen att förvandlas till ett iskallt och förblindande snöhelvete. Gruppen hade kläder gjorda för höst, och Canada Goose-jackor fanns inte, men de strävade vidare. De hade inga val.

Lagom till att natten fallit smalnade nådde de fram till en smal bergsrygg, som balanserade på toppen av det branta berget. Långt nedanför klipporna syntes en svart, orolig sjö. Att vända om var inte ett alternativ, då skulle de dö. De måste till varje pris nå över berget och komma ner på andra sidan, där skogen skulle erbjuda vindskydd och möjligheter att göra en värmande eld. Men det var för mörkt för att våga sig på att balansera fram över den smala bergsryggen. En av de äldsta i gruppen tog då fram sin sista lampolja, och med hjälp av den tände de varsin liten lykta. De bar lyktorna vid sidan av sig, för att på så sätt visa de bakom vilken väg de längst fram lyckats ta utan att kliva ner rakt ut för stupet.

En stark, ung man tog täten och gick längst fram över klipporna. Den iskalla, blöta snön tycktes kyla ner honom ner till benet, och den hårda vinden tycktes ibland kunna slita dem av bergsväggen när som helst. Stigen var inte mer än någon meter bred, och skulle ha varit hal och glatt även om de hade de bästa vandringsskorna och inte mockasiner av skinn. Långsamt, smärtsamt långsamt, tog de sig uppför klipporna och bad tysta om att snart nå fram till den trygga, förhållandevis varma skogen. Om de hade sett skymten av vattnet nedanför klipporna hade de insett att det var hundratals meter ner. Men medan de stapplade fram, ungefär halvvägs framme, var allt de såg lyktorna som de framför bar på. Om lyktan försvann uppåt en meter till följde de efter. Om den sänktes ner så hoppade de också ner. De gick som i trans, med blickarna desperat fästa vid de flämtande ljusen framför.

Den unge mannen som gick först åtnjöt förstås inte den lyxen. Han tog sig framåt i blindo, och kände bäst han kunde efter med sin fria hand hur vägen framåt såg ut. Eller han försökte känna efter: hans händer var så nerkylda att han knappt hade känsel kvar i dem. När stigen så gjorde en sväng samtidigt som en häftig vindpust sköljde över honom parerade han den fel och tappade fotfästet. Han greppade desperat efter något att hålla fast sig i, men misslyckades med att spänna sina iskalla fingrar. Med ett skräckslaget skrik som inte tystnade förrän vågorna tog honom föll han ner för klippväggen.

Resten av gruppen såg honom inte falla, och hörde bara det av hans rop som vinden tillät dem. Allt de såg var hans lykta som i en häftig rörelse for av klippan och försvann ner i mörkret. Det fanns ingen tid att sörja. De fortsatte framåt, i den allt värre stormen. Någon minut senare gav benen upp för ett av barnen, och lyktan försvann ner i de mörka vågorna. En annan pojke tittade efter lyktan för länge och föll själv efter när kvinnan bakom gick in i honom. Och så fortsatte det tills det bara var fem kvar i gruppen som trevade sig fram efter de nu mycket få flämtande ljusen framför dem. De kämpade så hårt de kunde, men berget var oförlåtande. Fyra kvar. Tre. Sedan två. Och till sist var det bara en man som ensam vandrade några minuter innan även han trampade fel och föll mot sin död. Legenden säger att han uttalade en förbannelse över berget i samma stund som hans kropp föll över kanten. Och så slocknade den sista lyktan.

“Av de tjugo människor, kvinnor, barn och män, som gick iväg för att finna lyckan i det nya landet kom inte en enda fram”, sade jag och avslutade historien: “Och de säger att man ibland, när allt stämmer, kan se de där svaga ljusen balansera över berget vid sjön, som en sorts symboler över de förlorade resenärer som aldrig hittade hem.”

När jag slutat berätta sänktes en kuslig tystnad över kollodeltagarna. Jag såg upp för första gången på ett tag, och såg ljus framför mig. En våg av lättnad sköljde över mig. Vi satte fart och nådde efter en kvart-tjugo minuter fram till skogväktarstationen, som spratt av aktivitet. Ett halvdussin skogvakter rusade runt mellan sina jeepar och hojtade i walkie-talkies. Samtidigt kände jag vinden blåsa upp på allvar, och på avstånd hördes dån av åska.

“Hallå där, ungar!” En stor, bastant man med helskägg och mustasch skyndade fram till oss. “In i bilarna, vi har brådis!”

Jag och Laura såg till att våra sex barn kom in i jeeparna och sedan frågade jag mannen med skägget vad det var som pågick.

“Har du missat det?”, sade han medan hans skägg slets i vinden. “En riktig rackare till storm är på gång. Vi har redan fått de första rapporterna om tromber. Alla måste härifrån. Kom loss, in i bilen.” Vi klättrade in i baksätet och jag föll ihop i en hög med känslan av att just ha fått en knytnäve i magen. Mannen satte sig bakom ratten och körde iväg längs en smal skogsväg. Det snurrade i mitt huvud. Hur kunde det vara sant?

“Hur…”, sade Laura medan hon tryckte sig mot mig och viskade för att de andra inte skulle höra. “Hur visste du att vi var tvungna att dra?”

Jag tittade på henne och det kändes som att mitt ansikte var helt tomt på blod. “Jag såg ljusen, Laura.” Hon öppnade munnen och såg vantroget på mig. “Va? Sluta. Lägg av.” Jag bara tittade på henne. Hon samlade ihop sig och frågade: “Hur många?” Innan jag svarade tog jag ett djupt andetag. “Åtta.”

Hon såg sig omkring, och räknade barnen trots att hon naturligtvis visste hur många de var. De flesta hade redan somnat, och deras huvuden skumpade mot deras bröstkorgar. “Det är vi allihopa. Herrejävlar…”

Jag nickade och lutade mig mot henne. Laura kände till berättelsen om gruppen människor som dog på berget över sjön, och visste att jag hade utelämnat en detalj när jag drog den för kollodeltagarna. Ljusen fanns, men de syntes aldrig av ren slump. Om de vaggade fram över berget, av och an, upp och ner, så var det för att de hade ett budskap. En varning.

För varje lykta som lyste skulle en människa dö den natten.

Det var “En berättelse vid lägerelden”, skriven av användaren vital_duel, och uppläst av Michael Forsberg. Och utan att dröja oss längre än nödvändigt tycker jag vi hoppar direkt på den nästa och sista historien i detta avsnitt. Den här gången ska vi se på tältande och camping ur ett annat perspektiv: ur skogvaktens. Redditanvändaren julietechohotel berättar i historien “Skogvaktare här, som vill ge rådet att lämna ficklamporna hemma”, om den märkliga serie händelser som utspelade sig i skogen där hen jobbade. Historien läses av Ludvig Josephson:

Jag har varit skogvakt i nästan två decennier. Regler och rutiner har förändrats en hel del under den tiden. Jag tänkte skriva lite om det, för att förvarna er som tänkte ge er ut i skogen inom den närmsta framtiden. Se det som ett råd från en som vet.

Utan att vara för specifik, eftersom detaljerna i min historia inte är sådana som man vill bli påkommen med att sprida, så vill jag berätta om den senaste nationalparken där jag jobbade. Där fanns ett gäng olika tältplatser som vi alternerade mellan, för att förhindra att markerna skulle bli nedtrampade, nedsmutsade och förstörda. Låta naturen växa till sig lite mellan gångerna, ni vet. Vintern var precis slut, och om några månader skulle den hektiska sommarsäsongen ta sin början. Jag skickas ut för att undersöka vilka tältplatser som lämpar sig bäst för att öppnas det året.

Vintrarna där uppe är kalla. Inte så många slår upp sina tält där, frånsett de härdade masochisterna och scoutgrupper som leds av sådana som tror de är härdade masochister. Jag förväntar mig inte mycket händelserikedom av mitt uppdrag. Den första tältplatsen ser finfin ut och redo att öppnas. Medan jag vandrar vidare till nästa ställe ser jag, nere i en dalgång vid en flod, en massa skräp och bråte. Några jävla åsnor har visst campat där nere utan att ha tillstånd. Den sortens människor brukar lämna en hel del att städa upp efter sig. Mitt jobb har plötsligt blivit en städares.

Jag närmar mig och börjar urskilja resterna av vad som måste ha varit ett riktigt jäkla rave. Skit överallt, och till och med trasiga rester av resta tält stod kvar. Och blod. Tiden och jag stannar upp. Stora blodpölar har sjunkit in i marken och mitt i tältplatsen syns stora spår efter något som släpats in i skogen. Jag drar upp min radio från bältet, men avvaktar. Sedan drar jag med andra handen min pistol, en Glock 22, och gör mantelrörelse. Jag har licens men har inte använt den på ett bra tag. Efter att ha sett mig omkring i skogen efter rörelser anropar jag efter förstärkning i radion.

Medan jag väntar på förstärkningarna är det tyst i skogen. Jag lyssnar efter ljud men hör inga alls. Tystnad är inte bra. Byten blir tysta när de känner av ett rovdjur. Jag kommer på mig själv med att hoppas på att fåglarna är tysta för min skull. Långsamt går jag omkring i resterna av lägret. En förstörd kyllåda i plats. Ett tält som slitits i stycken, med blodfläckar synliga inuti. Människor har dött här, börjar jag förstå. Sådär mycket blod kan man inte bara resa sig och vandra iväg från. Men inga kroppar syns. En och annan trasa som en gång troligen varit en bit av ett klädesplagg, och något som ser köttigt ut och som drar åt sig alla skogens jävla flugor, men inga människokroppar.

Jag har sett vad som händer när björnar härjar ett läger och förstör allt som ser ätligt ut. Och så finns det vildsvin i den där skogen, vildsvin som om de är på fel humör kan vara ännu farligare än björnarna. Men detta är inte någon björn eller något vildsvin. Förstörelsen här är för djupgående, för omfattande. Den kan bara orsakas av någon av Guds värsta skapelser.

Till slut får jag sällskap av förstärkningarna och jag skickas hem för att avlägga rapport till basen. Innan jag går såg jag att de skickat med till och med sjukvårdare. Inte för att det finns någon kvar att rädda. En av nykomlingarna inom vårt skogväkteri kräks. Jag är lättad att få lämna stället.
Väl på basen är det uppståndelse. Det är bara fyra personer som jobbar där, men telefoner ringer, printers skriver ut och luften känns elektrisk. Chefen ser mig på håll och gestikulerar häftigt att jag skulle komma in till honom.

Han är blek, askgrå i ansiktet och med blodsprängda ögon. Jag sätter mig framför hans skrivbord och han reser sig, stänger dörren bakom mig och låser den. Det är första gången jag ser honom låsa den dörren. Han frågar vad jag hade sett där ute, och jag förklarar länge utan att han avbröt mig. Han ser ännu blekare ut efteråt, och han försöker dölja att hans händer skakade. En lång tyst paus vidtar, medan jag väntar på att han skulle börja ställa frågor. Men det kommer inga frågor. Jag nickar och lämnar kontoret, hör dörren låsas igen bakom mig, och en kort stund efter hör jag hur han tar ett telefonsamtal där inne. Ett långt samtal följer. Jag såg honom aldrig mer efter den dagen.

Någonstans långt uppe i makthierarkin fattas ett nytt beslut. Vi får en ny chef, med specialkompetens för vad han kallar “oberäknliga kriser”. Hans första order är att anlägga en kontrollerad brand på platsen för den otillåtna lägret och på lägerplatserna i närheten. Jag säger inte emot. Jag ser röken stiga upp mot skyn på avstånd och hoppas att det är slutet på den historien.

Nya order. Lägerplatserna som förblir öppna till sommaren ska förläggas närmare basen. Dessförinnan sätter vi upp ett gäng övervakningskameror vid stigarna mot de nya lägerplatserna, bara för att försäkra oss om att inga vildsvin eller björnar rör sig där. Ett par kameror riggar vi upp riktade utåt, mot stigarna där vildsvin brukar röra sig, bara för att vara säkra.

Några dagar passerar, och sedan går vi ut för att samla in filmmaterialet från kamerorna. Den nya chefen tar alla minneskort från oss och går in på sitt kontor för att undersöka dem. Ett par timmar senare får han spel där inne. Börjar skrika och svära. Jag hör honom ringa någon och föra ett upprört samtal. Han tillbringar resten av dagen där inne i telefon, och enligt vad mina kollegor sagt även mycket av natten.

Nästa morgon hålls det ett tidigt möte. Chefen ser inte ut som att han fått någon sömn alls. Stora förändringar på gång. Han lägger ut den nya planen, där bland annat enorma strålkastare på stolpar runt hela parken och särskilt runt vår bas. Tältlägerplatserna skulle behöva flyttas ännu närmare, helst så nära att vi kunde se dem från basen. Jag invänder och säger att poängen med att åka ut och campa är att man just kommer ut en bit i skogen. Inte att slå sig ner ett stenkast från parkeringsplatsen, i en fullt upplyst glänta. Han säger åt mig att hålla truten och att det bara är början.

Parken stänger nu när solen går ner, informerar han om. Vi måste också allesammans bära vapen.

Skogvakter som i sitt arbete rör sig en bit ut i skogen är inte sällan utrustade med semiautomatiska vapen som AR-15 eller hagelbössor som Remington 870. Det finns trots allt vilda, farliga djur där. Men det finns också stora, naturligtvis väldigt olagliga marijuanaodlingar. Då pratar jag inte om din flummiga granne som har en planta i trädgården, utan allt från grossister i storformat till konspiratoriska dårfinkar som tycker regeringen inte har någon rätt att säga åt dem vad de får och inte får odla.

Båda dessa grupper människor har några saker gemensamt: de är ofta beväpnade, de gillar inte lagens långa arm, och de tänker inte lämna sin gräsodling bara för att någon stackars skogvakt snubblar över den. Till och med Eliot Ness, kriminologen som ledde specialgruppen som fällde Al Capone, var livärdd för de hembryggande galningarna med krypskyttegevär i skogarna uppe i nordost. De där dårarna skjuter för att döda. Och därför har vi just varsitt exemplar av en sådan där större bössa. Inte för de vanliga rundorna.

Jag drar det kortaste strået och får nattskiftet. Chefen säger att det kommer finnas fler ändringar i rutinerna som gäller när jag går på första passet.

Nattskiften brukar vara lätta. Hålla koll på kommunikationsradion, avbryta och upplösa fester om man stöter på några, häkta tjuvjägare i området och se till att skogen inte brinner ner. Jag inleder passet och går för att hämta mitt vapen. Och redan där ser jag att nya rutiner införts.

Hagelbössorna har räfflade pipor, så de kan hantera den nya, tunga ammunitionen. Det är kulor man kan skjuta en anfallande björn med, om man Gud förbjude någonsin skulle behöva. Våra semiautomatiska AR-15 har också fått en ansiktslyftning. De gamla magasinen med femton kulor har bytts ut till magasin med 30 kulor, och någon har till och med lyckats hosta upp hålspetsammunition. Jag fattar ingenting. Skjuter man i skogen måste man ha helmantlade kulor, annars exploderar dem av att stöta in i minsta kvist. Det enda syftet med hålspetsammunition att göra stora köttskador. Det känns löjligt, som en enorm överdrift. Det är ju inte krig. Vi behöver inte dessa monsterpuffror.

Bredvid min walkie-talkie ligger ett papper med nya instruktioner. Vi får inte rycka ut efter nödsamtal. Vi får svara, försöka ta reda på vad frågan är, och sedan rapportera vidare till ett telefonnummer jag inte känner igen. Tiden går särskilt långsamt den natten eftersom jag inte ens får lämna basen innan solen gått upp.

Några händelselösa nätter passerar. Jag får ont i huvudet och ögonen av de starka strålkastarna. Det är så ljust där ute att en blind skulle kunna se.

Någon vecka senare kommer ett gäng ungdomar för att campa. De vandrar upp för berget med sina ryggsäckar. Jag vet nog vad de håller på med. Ingen har anmält sig till lägervakten den natten, och när det kommer grupper av ungdomar brukar det vara rave på gång. Jag väntar på att solen går ner, och bekräftar när de inte kommer tillbaka att det rör sig om festprissar. Jag ringer min chef för att avlägga rapport, och han säger åt mig att ringa det nya telefonnumret eftersom det är de som ska ha rapporterna hädanefter.
En korthuggen person svarar i telefonen. Han frågar varifrån jag ringer, och avvaktar lite när jag svarat. Sedan frågar han vad jag har för ärende. “Det är ett gäng ungar här utan tillstånd inatt, ska jag gå och avvisa dem? Jag ser deras lägereld uppe på berget härifrån.”

“Nej. Lämna inte byggnaden. Gör inga försök till kommunikation med dem. Det är allt. Avlägg ny rapport om situationen utvecklas.”

Framåt morgonkvisten dyker chefen upp. Det är riktigt tidigt för honom att vara på jobbet.

“Har du sett dem? Stack de?”

“Nej, deras bil står kvar där på parkeringen. Låt dem vila lite, de kommer nog vara ordentligt bakfulla.”

Han lägger av en riktigt ordentlig serie svordomar, och låser in sig på sitt kontor för att ringa ett samtal. Jag står ute och tittar upp mot berget när han kommer ut. Han har en AR-15 i ena handen, och en till i ett band över ryggen. På höften sitter hans Glock. Utan att se sig om går han fram rakt till deras bil. Jag försöker fråga vad sjutton han håller på med, men han reagerar inte. Han hämtar en dunk bensin ur sin bil och marscherar sedan vidare upp på berget.

Jag ropar efter honom men får inget svar. Borde jag följa efter, undrar jag för mig själv, men landar i att det inte vore någon bra idé. Så jag går in igen och ringer det där numret. Samma korthuggna röst. Samma konkreta, raka frågor.

“Hallå där, tänkte bara säga att chefen knallade upp till lägerplatsen, beväpnad till tänderna och med en dunk bensin under armen. Vad fan ska jag göra nu?”

“Stanna där. Gör inga försök till ingrepp. Förstärkningar är på väg. Avlägg ny rapport om situationen utvecklas.”

Ungefär samtidigt som en ny rökpelare börjar stiga från lägerplatsen kommer två skåpbilar in på parkeringen med en jäkla fart. Ett dussin figurer med tunga vapen och skottsäkra västar hoppar ut. Jag går ut och försöker få kontakt med dem.

“Vilka är ni? Vad är det som händer?”

Männen ställer sig i en rad med oklanderlig militärisk precision. En av dem, som ser ut som en officer eftersom han är sist med att lämna bilen, tittar på mig. Han frågar åt vilket håll chefen gick.

“Ja alltså, det där är han”, svarar jag och pekar på röken.

Männen ger sig av i en joggande marsch uppåt berget. Jag hör dem osäkra sina vapen. När jag ropar efter dem får jag inget svar. Jag tittar på skåpbilarna de kom med. Stora men oansenliga. På sidorna står det DOI Response Team.

En halvtimme senare kommer de ner igen med min chef i ett fast grepp. Han är bakbunden, och vrålar för fullt. “Jag gjorde vad jag måste! Lita på mig! Det är mycket värre än de trodde! Vi kan inte stoppa det här, bränn ner skiten!”

De slänger in honom i en av skåpbilarna och en person sticker något i honom. Han verkar förlora medvetandet. Officeren kommer fram till mig och jag känner ofrivilligt hur mitt nackhår står upp.

“Visa mig hans kontor. Vi tar med oss alla datorer, och de videoband som din chef nämnde behöver jag också.”

Jag låser upp och de plundrar stället. Nästan ingenting blir kvar. Till och med våra pärmar med rapporter från de gångna åren följer med. Officerar lägger personligen videobanden i en sopsäck och bär med sig dem ut. Han stannar upp framför vår vapenhylla och slänger sneda blickar på bössorna. Sedan flinar han mot mig.

“Gulligt. Ni borde kanske uppdatera er lite nu”, säger han.

Till slut verkar de ha hittat allt de letat efter, och chefen säger åt mig att ringa ett nytt nummer. “Säg att det är kontrollerat. Och att ni behöver en ny chef. Och, det kanske jag inte behöver säga, men det som hänt idag är inget du pratar om.”

De sticker iväg men byts av av ett gäng brandbilar och några andra skåpbilar.

På nyheterna säger de att branden är inom kontroll. Ryktena om att campare ska ha försvunnit kallas obekräftade. Men de visar sig ändå vara tillräckliga för att skrämma bort de flesta som tänkt besöka oss den sommaren. Bytet av chefer avfärdas i kommunikationen med pressen som en formalitet. Efter en vecka eller två slutar journalisterna bry sig om oss. Den nya chefen verkar vara väldigt bra på att hantera dem.

Med färre turister och öppna timmar får vi äntligen tid att få lite arbete gjort. Det tog ett par dagar att bygga upp basen igen, och lappa ihop de hål som insatspatrullen skapade. Nya tältlägerplatser öppnas, praktiskt taget inom hörhåll från basen. Ingenting dramatiskt händer på ett par dagar. Sedan får chefen ett infall och ber oss sätta upp kameror kring basen och vid tältlägerplatserna. Vanligen, när det är folk här, ser vi inte mer än grävlingar och en och annan hungrig björn, men vi gör som han vill och sätter upp kamerorna.

Ett par dagar till går innan vi samlar ihop filmmaterialet från kamerorna. Medan jag och en kollega spelar poker tittar chefen igenom timmar av den tomma men alldeles utmärkt upplysta parkeringsplatsen. Sedan kommer han till filmerna som spelats in vid basen. Vi hör honom gorma i vredesmod på kontoret.

Vi rusar in och han står och stampar på minneskorten och babblar upprört för sig själv. “De sade att det var fixat och helt tryggt, ingen aktivitet på länge. Jävla skitsnack, inte fan tänker jag…” Sedan märker han oss och skriker på oss att lämna kontoret. Senare hör vi honom ringa ett samtal. Nybörjaren går fram till dörren till hans kontor och tjuvlyssnar.

“Han begär att förflyttas. Säger att de ljög för honom. Något om att de inte gjort sitt jobb, och att han varken blivit förberedd eller tillräckligt utrustad. Sedan lade han på, och då var allt jag hörde snyftningar.”

Ett par timmar senare kommer chefen ut ur kontoret. Hans axlar hänger och han ser fullständigt besegrad ut. Vi ska förkorta parkens öppettider ytterligare, så att det egentligen bara är på helgerna man kan komma hit. Under helgerna ska det vara full besättning men på veckodagarna räcker det med en eller två personer, säger han. Campare ska uppehålla sig på de allra närmsta tältlägerplatserna. Om de inte har tillstånd ska de omedelbart avlägsna sig. Vi får inte under några omständigheter lämna basen efter att solen gått ner. Om det uppstår en nödsituation ska vi låta 112 vara och istället ringa det nya numret och följa deras instruktioner till punkt och pricka.

Vi drar sticka om vem som ska ta vilket pass. Inte för att jag förstår varför någon ska sitta inlåst här på natten. Chefen säger att det är vad rutinerna kräver, att det åtminstone ska finnas någon här som ska kunna avlägga rapport. Jag får första nattpasset. Jag har telefonen nära hela tiden, med det nya numret redan inslaget, ifall jag skulle behöva ringa.

Natten blir orolig. Jag strövar omkring inuti huset med min bössa över armen, och försöker urskilja rörelser i skogen bortom strålkastarljusen. Då och då hörs syrsor, vilket lugnar mig. Byten är tysta när de känner av ett rovdjur. Natten är lång.

Nästa natt är det chefens tur att dra det kortaste strået. Han verkar uppgivet acceptera det. Någon gång måste ju alla göra det. När han kommer in på kvällen har han med sig en av de starkaste ficklamporna jag sett. Säger att han är rädd för mörkret. Jag tror honom inte. Han är rädd för det som rör sig i mörkret.

Vid tretiden på natten vaknar jag av telefonen. Det är han.

“Kom hit nu. Ta med vapen.”

“Va? Det finns en hel arsenal där.”

“Nu för helvete! Jag gjorde bort mig. Jag tror jag fattar. De söker sig till ljuset. Jag ringde det där numret och de sade bara att förstärkningar skulle komma till morgonen. Åh jävlars jävla helvete”

Jag hör de hackande ljuden av skott. De tystnar. Fler skott. Skrik. Oljud och oväsen. Linjen bryts.

Jag ringer det nya numret. En ny, mer spänd röst svarar. Jag säger var jag jobbar och att jag just pratat med chefen.

“Jag pratade nyss med honom. Vad kan du rapportera?”

“Någonting hände just där borta. Jag hörde skottlossning.”

“Förstärkningar kommer vara där så snart som möjligt. Sade han något mer?”

“Ja, han sade något om att de sökte sig till ljus. Fattar inte vad han pratar om.”

“Intressant. Tack för din rapport. Parken är stängd. Du kommer förflyttas. Hej då.”

Klick.

Officiellt stängdes parken för att en kontrollerad skogsbrand var planerad, så de gamla träden kunde försvinna och lämna plats för nya. Men de officiella rapporterna innehöll ingenting om vad som hände min sista chef. Såvitt folk som läste om det i tidningarna vet var det bara en byråkratisk omskakning för att få grejer i ordning. Ingen ställde så värst många frågor.

Jag hamnar på en ny park på andra sidan landet. Det är vackert och skönt med miljöombyte. De har lite märkliga regler här också, dock. Man får inte gå ut så långt i skogen när natten fallit, och absolut inte använda ficklampa. Jag förstår inte varför, och det oroar mig. Varför får man inte använda ficklampa när det behövs? De vägrar ge mig ett svar.

Men det kan vara bra för er att veta.

Signaturmelodi

Sist i Creepypodden hörde vi Ludvig Josephson läsa Redditanvändaren julietechohotels historia “Skogvaktare här, som vill ge rådet att lämna ficklamporna hemma”. Och då har klockan klämtat, och mitt jobb är att säga tack och hej för idag.

Jag heter Jack Werner, och Creepypodden produceras av Ludvig Josephson som också gör musiken i podden. Följ gärna oss på Facebook och på Instagram också, på båda ställena heter vi Creepypodden, och om du vill kolla in något av våra äldre avsnitt eller lyssna på någon av historierna i detta avsnitt en gång till är det bara att gå in på vår hemsida, som du hittar genom att söka på Creepypodden på sverigesradio.se.

Tack för att ni har lyssnat.