Avsnitt 48: Getmannen II

Emellanåt dyker nya figurer upp i den gemensamma fantasin. De sveper över världen i samma takt som ryktet om dem, och slår till i även de mest oansenliga hörnen. Under hösten har det varit clowner. Det började i USA…

Sedan det första vittnesmålet, om skrämmande clowner som försökt locka barn in i skogen i South Carolina i slutet av augusti, har det kommit allt fler rapporter från runtom i världen. I Sverige dök en liknande clown upp i mitten av oktober, då en 19-åring i Nybro rapporterade att hon sett en av mördarclownerna. “Jag hade varit på Kvantum och handlat och var på väg hem, gåendes. Jag hade hörlurar och när jag kom till Fagerslättskolan kände jag mig iakttagen. När jag vänder mig om ser jag först inget alls. Sen kollar jag ännu en gång och då står det en clown där”, berättade hon för sajten 24nybro.se.

Varför är alla plötsligt rädda för clowner? Tja, dels kan det vara för att vi hör talas om dem. När människor klär ut sig till clowner och skräms så får de uppmärksamhet, och när de får uppmärksamhet får andra människor som också vill ha uppmärksamhet inspiration. På så vis sprids idén från land till land, och det är inte otänkbart att vi vill ha uppmärksamhet även i Sverige.

Men ett gäng nya lyssnarhistorier i min inkorg har fått mig att tänka lite extra på den där mekaniken, att läskiga berättelser tycks skapa nya läskiga berättelser, att skräcken sprider sig i takt med att människor hör talas om den. För i ett av Creepypoddens första avsnitt pratade vi nämligen om getmannen. Figuren som, enligt historierna som började dyka upp på nätet kring årsskiftet 2012/2013, rör sig i skogar i Nordamerika och sprider en märklig doft omkring sig och verkar kunna låna form och röst av de den stöter på. Och nu på sistone har det börjat dyka upp svenska upplevelser i inkorgen. Allt fler mejlar och berättar om sina möten med getmannen… Här i Sverige.

Signaturmelodi

Du lyssnar på Creepypodden med mig Jack Werner, och det har blivit dags för ett nytt avsnitt om den skräckinjagande hamnskiftaren i skogen. Har ni glömt getmannen? Det kanske är läge att uppfriska minnet lite, så låt mig påminna om hur det lät i Creepypoddens tredje avsnitt…

Nu är de här, getmännen. Åtminstone enligt denna lyssnarhistoria, som lyssnaren Linnéa skickade in. Hon gav berättelsen rubriken “Ångermanlands skogar”, och den läses av Rakel Josephson.

Det jag ska berätta om nu hände sommaren 2015, då jag var 19 år. Varje sommar innan denna hade jag och en vän till mig alltid åkt upp till Hummelvik, en liten ort som ligger en bit utanför Bjästa i Ångermanland, och denna gång var vi allt som allt en grupp på fem stycken. Det var jag, min vän Lina (som ägde stugan vi skulle bo i), hennes pojkvän Liam, hans kompis Pontus och en till tjej vid namn Hanna. Eftersom att vi alla är friluftsmänniskor var vår plan att spendera mycket tid i skogen, kanske campa några dagar, och utforska vår omgivning mer än vi gjort innan.

Efter en hel dags bilåkande kom vi fram, trötta och hungriga, och vi bestämde oss för att vi bara skulle ta det lugnt den första kvällen. Handla lite mat, packa upp och sen bara sova. Sagt och gjort, det blev en tidigt kväll, och morgonen därpå kände sig alla piggare och redan vid frukost bestämde vi att dagen skulle spenderas med att utforska skogen som ligger bara ett stenkast från stugan.

Vi packade med oss diverse nödvändigheter, och dessutom campingutrustning, mest ifall vi skulle hitta något passande ställe att spendera natten på. Efter cirka 4 timmars vandring i skogen i grov uppförsbacke mer eller mindre hela tiden, kom vi fram till en glänta där det låg en liten tjärn. På vägen dit hade skogen blivit allt tjockare, och dom enda andra personerna vi sett var några få bärplockare. Vi var alla rätt trötta, och bestämde oss för att pausa där. Vi började leta efter något bra ställe att slå oss ner på, och på andra sidan av tjärnen fanns det en eldstad och några bänkar som vi satte oss vid. Vi gjorde upp en eld, lyssnade på musik och bara umgicks.

Tiden rann iväg och helt plötsligt hade det börjat mörkna. Vi valde att tillbringa natten där, och började slå upp våra tält. Det gick relativt fort och när alla var klara plockade Liam fram en braspanna som vi skulle göra kvällens mat i. Det var då jag började känna en konstig lukt. Det påminde lite om smaken man har i munnen när man blöder näsblod. Jag frågade dom andra om dom kände något, och jo, visst gjorde dom det. Liam sa att braspannan var helt ny och att det kanske var den som luktade. Jag ryckte mest på axlarna och tänkte inte så mycket mer på det. Allt eftersom så tonade lukten bort och jag glömde mer eller mindre bort det.

Någon timme senare gick Lina och Pontus iväg för att leta efter mer ved, och bara några sekunder efter att dom försvann ur vårt sikte så kom lukten tillbaka. Den här gången var den starkare och till skillnad från förra gången så tonade den inte bort, utan växte sig snarare starkare. Det luktade verkligen som att någon stod i skogen precis vid oss, och kokade blod. Jag vet att det låter sjukt, men jag vt inte hur annars jag ska beskriva det. Jag såg på Liam hur han fick kämpa för att inte kräkas rätt ut, och jag tvivlar på att jag såg annorlunda ut.

Lukten höll sig lika stark i kanske en halv minut, och sen började den avta igen. Vi som var kvar runt elden såg oroligt på varandra, eftersom att braspannan den här gången nu var både släckt och nerpackad.

Helt plötsligt kom Pontus tillbaka till elden där vi satt och frågade var Lina var. Vi undrade varför vi skulle veta det, eftersom att det var ju honom hon hade följt med för bara tre minuter sen. Han förklarade att han måste ha tappat bort henne medan dom plockade ved. Han sa att han hela tiden trodde att hon varit nära honom, eftersom att han hört hennes steg aldelens intill sig själv, men att när han vänt sig om för att fråga om dom hade tillräckligt med ved för att gå tillbaka, inte hade kunnat se henne någonstans, och att det var då han hade gått tillbaka till oss för att se om hon hunnit före honom. Vi sa att hon inte varit här, och frågade om han också hade känt lukten. Han sa att det hade han inte, och verkade nästan lite irriterad över att vi satt där och frågade om någon lukt när Lina saknades.

Precis när vi började gå mot skogen för att hitta Lina, hörde vi hennes röst bakom oss. Vi vände oss om och såg att hon stod vid andra sidan av våra tält och grillplatsen, alltså den motsatta sidan hon och Pontus gått mot för att hämta ved. Vi frågade var hon tagit vägen, men hon svarade inte, utan kollade mest på oss med ett tomt ansikte. Hur som helst var vi glada att hon var tillbaka och satte oss ner kring vår eld igen. Till en början hade vi det trevligt, tills Linas pojkvän lutade sig mot mig och frågade om det inte var något fel med Lina. Jag svarade att hon visserligen varit lite tyst, men att det kanske berodde på att hon var trött. Liam sa att det var vad han också trott först, men att det verkade vara något konstigare. Hon svarade bara på tilltal, och pratade endast med ord hon hört någon annan säga först. Han sa att om han tillexempel frågade om hon behövde gå på toaletten, svarade hon bara ”ja, toaletten”.

Det var då jag märkte att lukten var tillbaka. Absolut inte lika stark som förra gången, men stark nog för att märkas. Jag frågade Liam om han kände den och han nickade bara. Dom andra verkade dock lyckligt ovetandes om Linas tillstånd och var inne i någon diskussion om vad vi skulle göra imorgon. Jag tittade på Lina och hon satt bara där, ibland flackade hennes blick lite men annars satt hon helt still.

Jag ställde mig upp och frågade om vi kanske skulle sova snart, och då rörde sig Linas blick från elden till mig, lika tom som förut, och så gjorde hon en rörelse som nog skulle likna en nickning. Liam sa att han också var lite trött, men de andra två sa att dom nog kunde stanna uppe ett tag till. Lina ställe sig plötsligt upp och gick mekaniskt mot sitt tält. I samma sekund som hon gick in i sitt tält stärktes blodlukten, och nu reagerade dom andra också. Vi tittade på varandra samtidigt som lukten växte sig starkare. Hanna frågade vad det var som hände och jag och Liam berättade. När vi var klara så såg Pontus rätt skeptisk ut, vilket inte förvånade mig eftersom att han alltid säger att det finns en naturlig förklaring till saker och ting, medan Hanna mest såg illamående ut. Vi bestämde oss för att gå och lägga oss istället för att sitta där, mitt i lukten. Hanna släckte elden och jag och Pontus plockade undan lite. Sen gick alla och la sig i mitt, Pontus och Hannas tält.

Egentligen skulle Liam ha sovit med Lina i ett eget tält, men med tanke på blodlukten som kommit och gått, Linas konstiga beteende, och att Pontus fortfarande insisterade på att han hört Linas fotsteg i skogen, tänkte vi att det kanske vore bäst om vi höll ihop. Vid det här laget hade klockan hunnit bli nästan två på natten, och vi började bli lite trötta. En efter en somnade vi, men efter bara en halvtimme vaknade jag av att Hanna puttade på mig. Hon höll fingret mot munnen, som ett tecken att jag skulle vara tyst, och sen pekade hon mot tältduken. Jag hörde klart och tydligt steg där utanför, och lukten var tillbaka. Jag var så oförberedd på den att jag råkade göra ett hulkande ljud, och exakt då stannade stegen upp där utanför. Sen var det tyst i tre sekunder, och sen hörde vi Linas röst. Hon pratade osammanhängande om att gå och lägga sig, om elden och om ved. Hon lät lite som en robot, eller som kvinnan på Google översätt. Jag och Hanna satt blickstilla och lyssnade på Linas steg, hennes babblande och försökte samtidigt att inte kräkas av lukten, som nu hängde över oss som en våt filt.

Vi satt så i säkert tre timmar, innan vi hörde hur Linas mummel tonades ut och hur hennes steg försvann bort fån tältet. När det sen ljusnade och Liam och Pontus vaknade ville vi bara hem. Vi fick ut dom ur tältet, och sen riktades allas blickar mot Linas tält. Liam gick sakta fram och drog sen upp dragkedjan, stack in huvudet och tittade sen ut igen. Han nickade som att förklara att hon var där, och gick in. Samtidigt som vi började packa ihop våra saker hörde vi hur Liam och Lina pratade i tältet, och sen kom dom båda ut. Lina såg ut som vanligt igen, hennes röst var normal och hon rörde sig inte längre som en robot. Vi tittade lite fundersamt mot varandra, men sen packade vi bara ihop och gick. På vägen hem var det inte många som sa något, och även fast vi fortsatte våran semester där uppe i Ångermanland, har vi aldrig pratat om vad som hände den natten. Kanske för att vi är rädda, men antagligen också för att vi inte vet vad som hände.

Det var för kanske två veckor sen jag hittade Creepypodden, och efter att ha hört avsnittet om getmannen har jag inte kunnat släppa den här kvällen. Jag har nog läst varenda historia som finns på internet om det här fenomenet, och även fast jag inte hittat någon annan historia som utspelat sig i Sverige, är jag bergsäker på att det var just det här vi träffade på där, djupt inne i de svenska skogarna. Jag vet att många inte kommer tro på det här, och det är nog just därför jag inte berättat det för någon, men jag vet att det hänt, och jag vet också att jag aldrig kommer ge mig ut i just den skogen igen.

Det var “Ångermanlands skogar” av lyssnaren Linnéa, uppläst av Rakel Josephson.

Från Ångermanland ska vi nu åka söderut, till Värmland. Lyssnaren Mathias skickade nyligen in en berättelse, som antyder att det även i de västra delarna av Sverige kan finnas oanade varelser i skogarna. Mathias berättelse har rubriken “I Värmlands täta skogar”, och den läses av Rickard Wejmer.

Jag bor i Värmlands västra delar, inte allt för långt ifrån gränsen mot Norge. Har ni hyfsade geografikunskaper så förstår ni säkert att jag inte bor i någon större ort. Det sägs ju att Värmland är känt för sina stora skogar och många sjöar, och passande nog är jag mycket intresserad av friluftsliv. Allt ifrån svampplockning och fiske till naturfotografering och helt vanliga skogspromenader. Med tanke på att jag tillbringat otroligt många timmar i skogen så har jag givetvis sett en del ovanliga saker och hört många olika konstiga ljud. Exempelvis har jag sett älgar med gigantiska kronor på huvudet som haft långa och våldsamma kamper om en älgko. Jag har vid två tillfällen sett vargar skymta förbi och även hört vargylande på mycket nära håll. Jag har till och med sett en björn lufsandes vid vattnet, lyckligtvis medan jag satt i en båt på ganska långt håll. Men det jag ska berätta om nu är något helt utöver det vanliga.

En dag bestämde jag och en nära vän att vi skulle tillbringa natten i ett vindskydd djupt in i skogen nära en ganska liten sjö med flera små öar. Jag kollade hur
kvällens och nattens väder skulle bli och det såg väldigt behagligt ut. 15 grader, vidstilla och fullmåne. Perfekta förutsättningar för en trevlig och minnesvärd kväll. Jag åkte en snabbis till ICA för att inhandla kvällens förnödenheter. Grillad korv med bröd och räksallad stod på menyn. Jag packade min ryggsäck och tog med mig sovsäck och kudde. Även min otroligt fula men ack så funktionella mygghatt fick följa med ifall det skulle bli outhärdligt med mygg och knott.

Klockan närmade sig 20 och min vän plockade upp mig för avfärd mot skogen. Efter ca två mil på en grusväg rakt in i skogen, långt från civilisationen, så var vi äntligen
framme. Vi bar med oss vår packning och en Ikea-kasse fullproppad med ved och en NWT-tidning för att enkelt kunna tända brasan. Efter en promenad på någon kilometer så var vi framme vid vindskyddet. Vi fick i gång brasan på första försöket och kunde börja grilla ganska snabbt. Vi hade inte ätit på många timmar och var utsvultna. Egentligen grillar man bäst på glöd men vi var på tok för hungriga för att vänta så länge så vi började grilla så fort elden hade tagit sig ordentligt. Korven smakade fantastiskt och vi hade inte fått ett enda myggbett på hela kvällen. Metrologernas löfte om bra väder hade uppfyllts och det var till och med varmare än vad som hade sagts. Månen var stor och sken upp den lilla sjön bra och det var väldigt stjärnklart.

Efter en stunds snack så gick vi ned till sjön och fyllde en petflaska med vatten för att släcka den glödande brasan. På väg upp mot vidskyddet igen hörde vi ett ljud som är lite svårt att beskriva. Vi blev knäpptysta för att höra det märkliga ljudet bättre. Det lät lite som när en klocka tickar, fast helt i otakt och ibland dubbel och trippelslag. Det ekande tickande ljudet blev periodvis starkare men efter en stund så avtog det helt.
Egentligen borde vi suttit och spekulerat om vad det kunnat varit men vi var båda väldigt trötta så vi gick och la oss och pratade inte så mycket mer om ljudet. Det tog inte mer än fem minuter så hörde jag att min kompis andetag hade gått över till små snarkningar. Jag lade mig till rätta men kunde inte låta bli att tänka på det tickande ljudet. Vad hade det kunnat vara? Min närmsta gissning var att det pågick någon avverkning av skog i närheten och att ljudet kom från någon maskin, vilket egentligen var ganska långsökt. Efter en stunds funderande somnade till slut jag också.

Jag vet inte hur länge jag hade sovit när jag yrvaken och väldigt kissnödig reste mig upp ur sovsäcken och sprang till närmsta träd för att uträtta mina behov.
Jag tittade ut över den lilla sjön som tack vare månljuset syntes väldigt bra för att vara mitt i natten. Den närmsta ön låg knappt 70 meter från vårt vindskydd. När jag vände blicken mot ön såg jag något som rörde sig mot sjön. Jag fokuserade mina nyvakna ögon på det som rörde sig och som nu hade böjt sig ner mot sjön. Gissningsvis för att dricka.

Den reste sig igen och jag såg då att det inte var något djur som hörde hemma i en svensk skog. Jag skulle gissa på att den var ca två meter hög och stod uppenbart på två ben. Den hade ett lite avlångt ansikte med stora runda ögon och en tjock, ganska kort hals. Kroppen var lite äggformad med långa smala armar och ganska långa ben.

Jag blev helt stel av skräck och pulsen gick på högvarv. Det såg ut som att varelsen märkte att jag stod där och det kändes som om vi fick ögonkontakt. Plötsligt ekande det tickande ljudet igen och denna gången mycket högre. Det kom helt klart från varelsen. Jag sprang panikartat tillbaka till vindskyddet och väckte min kompis. Min kompis som genast hörde det höga tickande ljudet och såg mitt skräckslagna ansikte ställde sig genast upp och förstod att vi hade brådis därifrån. Vi greppade vår packning men lämnade säkert kvar hälften. Vi sprang allt vad benen orkade så långt vi kunde innan det tickande ljudet helt hade avtagit.

När vi äntligen såg bilen var vi båda sjukt andfådda och skakiga. Min kompis som med skakig hand öppnade låset på bilen och tryckte in all packning, hade redan fått igång tändningen innan jag hade hunnit sätta mig. Vi körde därifrån i full fart och när jag tillslut hade hämtat andan så förklarade jag vad jag hade sett. Efter ca 25 min hade vi äntligen kommit hem och vi båda gick utmattade och uppskrämda och la oss. På morgonen åkte jag till min kompis för att diskutera vad vi hade varit med om.

Vi kom fram till att varelsen uppenbarligen kunde simma eftersom den hade tagit sig till den lilla ön, men vi kom aldrig fram till vad varelsen var för något. Vi åkte aldrig tillbaka för att hämta resten av vår packning och jag kommer aldrig återvända till den delen av skogen igen.

Ni hörde “I Värmlands täta skogar” av lyssnaren Mathias, uppläst av Rickard Wejmer. Kanske inte en getman, även om delar av beskrivningen låter väldigt likadan. Kanske någonting annat. Frågan är vilken tanke du känner dig mest bekväm med: att det finns en sorts skrämmande, okänd varelse ute i våra skogar… Eller två olika sorters?

Creepypoddens sista historia kommer denna vecka från sajten 4chan. På underforumet /x/, för diskussioner om det övernaturliga, berättade nyligen en anonym användare om mötet med vad hen trodde var en getman eller hamnskiftare. Jag har översatt berättelsen från engelska, och då också tagit det lilla beslutet att förlägga den till en plats i Sverige. För varför skulle inte denna händelse kunna utspela sig här också, trots allt? Lyssnaren Kerry tipsade om denna berättelse, och för det vill jag tacka. För nu ska vi höra mig läsa en historia som börjar vid ett hus i skogen…

Okej, jag tänkte berätta lite om vad som hänt här i skogarna utanför mitt hus de senaste nätterna.

Jag bor i närheten av Sveg, i Härjedalen. Jag har ett hus ute en bit från närmsta samhälle och det är rätt mycket djur som rör sig här. Jag jobbar hemifrån och sitter inte sällan uppe till fem för att jag helt enkelt jobbar bättre på natten. När det är varmt ute brukar jag sitta bredvid mitt öppna fönster och jobba, och det är inga problem eftersom mitt hus, som ligger i närheten av ett litet berg, är så långt borta från vägen. Det hörs nästan inga oljud alls om nätterna.

För fyra nätter sedan hörde jag oväsen utomhus. Under en ganska lång tid hade det rört sig en björn i området och ätit ur mina soptunnor nere vid vägen, så jag utgick från att det var den som väsnades. Eftersom jag inte kände för att städa upp efter björnen hämtade jag några kastrullock i köket, och gick ut för att slamra med dem så björnen skulle sticka iväg. Jag kom ut på verandan med ficklampan i ena handen och kastrullocken under armen, när en märklig doft fick mig att stanna upp. Först tänkte jag att soptunnan redan välts och att kräftresterna från en middag jag nyligen hade låg över hela uppfarten. Men när jag lyste mot dem med ficklampan såg jag ingen björn, och inga utspridda sopor.

“Nähä”, tänkte jag för mig själv. Doften hängde kvar i luften. Den var söt och tung, som om någonting ruttnade. Har du stått bredvid en överfylld avfallscontainer en varm dag vet du vad jag menar. Vid det laget började jag känna mig lite illa till mods, så jag vände om och gick in i huset igen. När jag gick och lade mig vid fyratiden på natten hördes inga fler ljud från skogen, och doften hade försvunnit. Jag sov ostört.

Natt nummer två. Det här var kvällen efter, vid tretiden. Jag satt och lyssnade på en podcast när ljud av oväsen återigen trängde in i huset, utifrån skogen. Jag pausade podden och lyssnade noggrant. Utöver syrsor och den svaga vinden hördes ett mjukt dunsande, som om någon gång på gång höll upp locket på min plastsoptunna och sedan släppte ner det igen. Jag släckte alla lampor och ljus inuti huset och tittade spänt ut genom fönstret för att få bättre sikt.

Det tog något ögonblick för mina ögon att vänja sig, sedan såg jag en stor silhuett borta vid soptunnan. Det såg ut som att den lutade sig mot den. “Jävlar”, tänkte jag, det är björnen. Jag hade sett den stå på bakbenen förut, och då uppskattat den till säkert två meter hög. Jag tog det närmsta jag hade en ficklampa i min närhet – mobiltelefonen – och lyste ut genom fönstret. Björnen vände sig snabbt mot ljuskällan. Och plötsligt fick jag en kall känsla i magen, och tanken slog mig ofrivilligt: är det där verkligen en björn?

Jag hade sett den där björnen så många gånger det senaste året. Jag hade börjat känna igen dess kännetecken: dess längd, dess imponerande bredd, dess rufsiga och tjocka päls och dess envisa och irriterade gruffanden och pustanden när den rör sig omkring i skogen. Det jag tittade på nu, ett stenkast ner från huset, såg inte alls ut som den björnen. Det såg inte ut som någon björn alls.

Det jag såg liknade en mycket lång och smal människa, minst 1’80 lång och tunn och utmärglad så det liknade en utsvultet lägerfånge. Figuren var för smal för att vara en hemlös, för smal för att orka gå hela vägen från samhället ut till mitt hus. Gestaltens ögon var stora: de reflekterade ljuset från min telefons ficklampa men liknade ändå stora, svarta hål. Det var det enda jag såg i mörkret, skepnadens konturer och dess ögon. Först hade jag bara varit perplex över vad jag såg, nu började det kännas skrämmande och hotfullt.

Samtidigt kom lukten tillbaka. Samma stank av ruttnande kött, av någonting som dött, sipprade in genom fönstret. Jag stirrade på varelsen där ute med hakan på fönsterbrädet och försökte få ihop alla intryck, förstå vad jag tittade på. Jag har skjutfönster i huset, och som sagt stod de öppna denna natt. När jag skulle räta ut ryggen råkade jag slå huvudet i fönstret ovanför mig, och med ett förfärligt rassel föll det ner igen. I samma sekund vände varelsen vid soptunnan om och rusade iväg in i skogen med en gångstil som gav mig kalla kårar.

Den hade båda armarna utmed sidorna och sprang framåt vaggande, som om den inte kunde böja varken armbågar eller knän. Helt stelt tog den sig framåt i en osannolikt hög hastighet. Jag slängde mig bakåt från fönstret och en våg av illamående sköljde över mig. Sedan kastade jag igen fönstret, drog ner persiennerna och sprang över till ytterdörren för att låsa den.

Jag har varken jägarexamen eller vapenlicens, men jag hade ett brädbollsträ i en garderob. Det var ett sånt där platt slagträ, som grabbarna i högstadiet förmodligen flinat åt, men det dög i krig. Bokstavligt talat. Med slagträt i handen gick jag till köket och såg ut den största kniven jag i min ägo, och så återgick jag till fönstret. Fullt beväpnad satt jag där och stirrade in i skogen 10-12 meter bort. En halvtimme gick men varelsen kom inte tillbaka. Stanken försvann kanske tio minuter efter att den sprang iväg. Till slut gick jag och lade mig.

Natt nummer tre. Jag hade druckit några öl och spelat lite datorspel under ungefär samma omständigheter som tidigare kvällar: varmt, tyst, med öppna fönster men med lite mer uppmärksamhet på ljuden i skogen den här gången. Vid halvtretiden dök den jävla stanken upp igen. Det var egentligen först då jag slutade koppla den till något dött, något som ruttnade, och istället till något som levde: doften kom och gick ju precis som om någonting närmade sig. Jag stängde av datorspelet och stålsatte mig, med ena handen på slagträet på skrivbordet. Efter att ha suttit och tittat ut genom fönstret en stund utan att något hände blev jag lite uttråkad, och tog fram min mobiltelefon som jag sedan pysslade med en stund. En halvtimme gick, och doften blev allt starkare. Jag satt uppslukad i ett litet mobilspel när ett ljud skar igenom natten, ett ljud som jag aldrig i hela mitt liv kommer glömma.

Det var först ljudet av någonting som bröts av, kanske en gren från ett träd eller under tyngden av någons fötter, och omedelbart därefter: ett vedervärdigt, blodisande skri. Jag tappade mobiltelefonen av ren chock. Skriet kom plötsligt, som ett billarm, och steg i intensitet: blev högre, gällare och mer frenetiskt. Jag hade först, i mitt förvirrade tillstånd, kopplat ljudet till ett vildsint slagsmål mellan två katter men kunde snart konstatera att det bara var en röst som hördes. Det lät mer eller mindre som ett litet djur, närmast en katt, som blev uppätet levande.

Jag släckte snabbt lamporna i rummet och kröp upp framför fönstret, med så lite av min egen kropp som möjligt synlig. Det var fullmåne utomhus och ganska ljust, men jag såg ingenting. Ljudet lät som om det var nära, men det var inte tillräckligt nära för att synas. Vrålet fortsatte i minst en minut, kanske uppåt 90 sekunder. Jag begrep inte för mitt liv vad det var, men det kändes som om jag hörde någonting torteras ihjäl. För allas skull önskade jag bara det kunde sluta.

Till slut avbröts skriet lika plötsligt som det började. Jag höll andan och lyssnade noggrant. Ett par ögonblick av tystnad följde, och sedan hörde jag det. Ur tystnaden steg en låg, väsande utandning, och sedan följdes den av något som lät som ett maniskt och onaturligt skratt. Som om en människa försökte härma en hyena, eller något. Och på det lät ljudet dessutom konstruerat, forcerat, som om det var någon snabbt och gällt läste “ha ha ha ha” från ett manus.

Jag insåg att jag hade börjat svettas. Ljudkällan kunde inte vara mer än 15 meter bort, och trots att jag var inomhus med låsta dörrar kände jag mig utsatt och i fara. När skrattet tystnade stod jag kvar ihopkrupen framför fönstret, så blick stilla jag kunde. Jag väntade på nya ljud, men ingenting hördes. Så reste jag på mig lite, för att få överblick över uppfarten, och ännu en gång såg jag varelsen. Det var till en början bara en rörelse bakom min bil som fångade min uppmärksamhet, och när jag fixerade blicken vid rörelsen insåg jag att det var en huvudsvål som rörde sig bakom den. Jag kisade för att se om jag kan upptäcka några detaljer, men det var för mörkt. På golvet låg min mobiltelefon, och jag plockade upp den och satte på dess ficklampa. Sedan lyste jag ut på gården.

När ljuset föll över bilen såg en figur som måste varit det omänskligaste jag någonsin sett. Han var till hälften dold av bilen, men det som syntes var kort och gott en två meter lång man med axellångt hår. Han var omöjligt smal och gänglig, och hans armar nådde ner till knäna. Han lutade sig fram bakom bilen, som om han kikade på mig, och jag trodde vi hade ögonkontakt. Tills jag insåg att det var hans bakhuvud jag tittade på. Den betedde sig som om den hade ögon i nacken. Jag var iskall i hela kroppen och kunde knappt svälja av skräck.

Trots att jag som sagt bort långt bort från närmsta område där en hemlös gubbe kunde tänkas promenera omkring var den enda rimliga förklaringen jag kunde komma på att han just skulle vara någon vilsekommen lodis. Jag fick ett infall, en blandning av fruktan och irritation över att någonting försökt ta sig in på min gård, slet upp fönstret och gallskrek: “Försvinn från min mark!”.

Figuren ryckte till. Först såg det ut som att den blivit skrämd av mitt rop, men sedan insåg jag att den fortsatte skaka. Den rörde sig krampaktigt och ryckigt, som om den skrattade, men inget ljud hördes. Tills det där märkliga, mekaniska kacklet från natten dessförinnan kom ur honom. Det blev högre och högre och det enda jag förmådde ropa var “Hallå”, med svajig röst, som om figuren inte hört mig första gången. Då stelnade skepnaden till och rätade på ryggen. Sedan skrek den tillbaka “Hallå”, högt, för full lunga. Sedan tystnar den och står där.

Jag stod fastfrusen i den onaturliga, halvt upprätade ställning jag stått i när jag reste på mig och försökte få ordning på tankarna. Jag ville dels bara krypa in i garderoben med min kniv och gråta, men samtidigt var det meningslöst att gömma sig när jag nu redan hade avslöjat att jag var här. En del av mig envisades dessutom med att vara irriterad över att en hemlös gubbe stod och tafsade på min bil. Den andra delen, den som gallskrek “någonting är fel, fly!”, lyckades jag för tillfället tysta ner. Jag fattade beslutet att fullfölja min konfrontation, och försöka skrämma iväg figuren. Med slagträt i den ena svettiga handen gick jag mot ytterdörren och öppnade den försiktigt.

Utanför förstod jag först inte riktigt vad jag såg. Det var tomt bakom bilen. Jag hade bara lämnat den utom sikte i någon sekund, men figuren var försvunnen. En rörelse nere där uppfarten gick över i vägen fångade min blick, och återigen fick jag syn på varelsen. På ett ögonblick hade den rört sig tio meter. Det var obegripligt. Där stod vi några sekunder och bara tittade på varandra. Den nere vid vägen, med ryggen mot mig, jag uppe vid min ytterdörr. Och så började den skrika igen.

Vid ett par tillfällen i mitt liv har jag känt en äkta flykt- och kamp-respons, men det där var helt klart det värsta av dem alla. Jag började banka slagträt mot min grill, som står på verandan, för att väsnas så jag skrämmer bort varelsen. Det är vad jag brukar göra när björnen kommer lite väl nära, så det var instinkten som slog till. Samtidigt tog jag några snubblande steg tillbaka mot ytterdörren. Sedan hände det kanske värsta på hela kvällen. Gestalten vände sig om, fortfarande vrålande, och vi stod ansikte mot ansikte ett ögonblick. Sedan började den springa ut i skogen baklänges. Baklänges.

Detta räckte för att ta strypa mitt sista desperata mod, jag vände om och rusade in i huset, slängde igen dörren och låste den och flög upp för trappan till sovrummet. När jag kom upp hade min flickvän vaknat av allt oljud, och hon blev halvt ihjälskrämd av min likbleka uppsyn. Jag satte mig utpumpad ner på golvet och andades djupt. Senare sade min flickvän att jag också hade svettats som en galning. Hon hade vaknat av skriet ute på gården, och suttit livrädd i sängen och ropat på mig. Vid det laget var jag redan utomhus och hörde henne inte.

Dagen efter ringde en granne. Vi bor en bit isär i skogen, men inte så långt att vildsinta vrål inte hörs hela vägen dit. Grannen frågade vad som hade stått på natten innan, och eftersom jag inte ville låta som en farlig galning bestämde jag mig för att servera bara ena hälften av storyn. “Jag trodde att jag hörde björnen”, ungefär. Då sade grannen att han också hört björnen, men att det troligen också fanns någonting annat där ute. Jag höll andan och lyssnade. “Jag vaknade igår natt och såg någonting avlångt som rörde sig ute i skogen”, sade grannen och fortsatte: “Som en lång skugga. Jag trodde det var någon som försökte bryta sig in och satte på ljusen vid verandan för att skrämma bort honom, men så såg jag att det var något sjukt jävla äckel. Den försvann ut i skogen och ur sikte.”

Att någon annan sett något som kunde ge min egen story trovärdighet var obeskrivligt skönt. Jag berättade allt jag hade sett, och grannen trodde varenda ord. Sedan dess har jag alltid varit mycket noga med att låsa ytterdörrarna. Det hade också att göra med att jag dagen efter gick ut och letade efter spår runt bilen och nere på gatan. Bakom ett gammalt skjul en bit bort från huset hittade jag en katt, död. Den hade fått magen uppsliten, och såg ut som att den ätits upp levande. Benen låg åt sidan och ögonen och munnen var vidöpna.

Jag är en rationell person. Jag tror på vad jag ser, fast jag är noga med att granska det kritiskt ur alla upptänkliga vinklar först. Men här har jag svårt att komma fram till en möjlig förklaring som går enligt vettiga, vetenskapliga linjer. Jag växte upp här i området. Jag är van vid skogens vilddjur, och har sett allt från varg till björn. Jag är säker på att det jag såg inte var något djur. Jag är säker på att det var någonting annat, någonting som var stort som en björn men inte rörde sig som en björn och framför allt inte lät som en björn.

Det är både spännande och dödsläskigt. Spännande i den meningen att någonting till synes övernaturligt trätt fram och fått mig, en vetenskapligt lagd och skeptisk person, att börja tvivla på vetenskapliga förklaringar. Dödsläskigt i den meningen att detta övernaturliga trätt fram bokstavligt talat på min egen jävla verandra, ja, kanske hela vägen fram till min ytterdörr.

Jag har inte hört några ljud från skogen på några dagar nu, och börjar lugna mig lite. Men inte helt. För inatt kände jag den där fruktansvärda stanken en stund igen.

Signaturmelodi

Och med den historien, en anonymt skriven berättelse från 4chan som jag översatt och bearbetat och som lästes av Z, säger vi tack och hej för den här veckan. Jag heter Jack Werner och ni har lyssnat på Creepypodden. Den produceras av Ludvig Josephson som också gör musiken i podden. Följ gärna oss på Facebook och på Instagram också, på båda ställena heter vi Creepypodden, och om du vill kolla in något av våra äldre avsnitt eller lyssna på någon av historierna i detta avsnitt en gång till är det bara att gå in på vår hemsida, som du hittar genom att söka på Creepypodden på sverigesradio.se. Och sist men inte minst: skicka in era spökhistorier och tips på andra spökhistorier! Ni når oss på creepypodden@sr.se.

Tack för att ni har lyssnat.