Avsnitt 49: Skrämmande Skåne

Jag jobbar som lastbilschaufför och det jag vill berätta om hände för något år sedan. Jag fick ett vikariat på ett åkeri i Skåne. Jag kom till åkeriet en eftermiddag och fick tilldelad mig bilen jag skulle köra och bo i för resten av veckan. Blev lite besviken på att lastbilen jag fick var en ganska gammal och bedagad Scania med många mil under hjulen. Hade ju hoppats på en nyare och finare bil, men jag var ändå glad över mitt nya jobb.

Första uppdraget var att köra till en ort i Mellansverige för att sedan lossa av lasten morgonen därpå. Jag drog ut på vägarna och kände mig tillfreds. Timmarna och milen rullade på och framåt kvällen blev jag sugen på en kopp kaffe. Hällde upp den ljuva, svarta drycken i koppen som stod i mugghållaren. Strax därpå ringde telefonen. Jag satt och pratade en bra stund. När samtalet var slut så kom jag på att jag glömt dricka kaffet. Ajaj. Nu var det säkert kallt. Tog koppen och skulle ta en slurk men den var tom! Konstigt tänkte jag. Jag hällde ju faktiskt upp, och jag hade väl knappast druckit det utan att tänka på det under samtalet. Det fanns några droppar kvar i botten. Nåja. Hällde upp en kopp till och njöt.

Nu hade jag inte långt kvar till målet. Det började dra i ögonen av trötthet. Strax utanför samhället hittade jag en öde parkeringsplats som var stor nog för mitt ekipage, där jag säkert skulle få en god natts sömn. Jag parkerade, drog för gardinerna och låste bilen. Bäddade åt mig i sängen där bak och kröp ner. Låg och kollade Facebook och lite roliga klipp på Youtube innan jag släckte och skulle somna. Vanligtvis sover jag mycket gott i lastbilar. Oftast bättre än hemma i min egen säng. Men den här natten var annorlunda. Jag låg och vände och vred på mig en lång stund tills jag slutligen lyckades slumra lite. Så vaknade jag av en röst som på klingande göteborgska sade “tack för kaffet”. Rösten var lågmäld och det lät som att det kom inifrån hytten. Eftersom jag inte riktigt visste om jag sov eller var vaken så lät jag det bero. Jag måste ju ändå ha drömt.

När jag två dagar senare kom hem till åkeriet och gick in till kontoret för att lämna nycklar och fraktsedlar till chefen så satt där ett par kollegor till mig. Dom frågade var jag kört och om resan gått bra. Jo, sa jag, det har gått jättebra. Men det hade varit trevligt med en fräschare bil. Den ene frågade vilken bil jag haft, ocg jag svarade att jag haft den blåa Scanian som ser ut som den varit med om två världskrig. Jaha, sade den andre. Det är Bengts bil. Det är honom du vikarierar för. Jaha, sade jag, när kommer han tillbaka då? Aldrig, fick jag till svar. Han dog i just den lastbilen för en månad sen. Han somnade för natten på en rastplats och vaknade aldrig. Dom tror han fick en hjärtinfarkt i sömnen.

Det knöt sig i magen. Jag tror ju inte på spöken och är inte speciellt vidskeplig men…. Jag frågade med tunn röst, var han från Göteborg? Ja.

Detta var min berättelse. Har genom åren sett mycket konstigt längs vägarna och hört mycket konstigheter men detta glömmer jag aldrig. Hoppas Bengt har det bra där han är och att han kanske fått en ny lastbil.

Signaturmelodi

Du lyssnar på Creepypodden med mig Jack Werner, och nyss hörde vi en lyssnarhistoria inskickad av lyssnaren Johan. Förutom att vara en i grunden ganska fin berättelse, om en gammal lastbilschaffis som kanske mår ganska fint där han är i dag, med kaffe i magen och en oändlig väg att köra på, gjorde Johan oss en tjänst i berättelsen när han körde ner till Skåne. För där ska vi stanna detta avsnitt.

I Skåne har det bott människor i många tusen år, längre än kanske någon annanstans i Sverige. De kom från söder och slog sig ner i trakterna kring Malmö, och sedan i takt med att inlandsisen och sedan vattnet drog sig tillbaka uppe i östra och norra Sverige följde människorna efter. Men Skånes historia är alltså rik och lång, och kanske är det därför det finns nästan oändligt med kusliga berättelser därifrån. På sajten spökwebben.se kan man läsa om allt från Slottsparken i Helsingborg, där munkar ska vandra omkring än idag, Häckeberga slott där Rige Holger ska irra runt med sitt avhuggna huvud knutet till sidan av kroppen, och Skillinge herrgård som hemsöks av en vit fru. Klassiska spökhistorier, alltihopa.

Men inte bara klassiska spökfigurer som halshuggna feodalherrar och vita fruar hemsöker Sveriges södra udde, utan också mer vardagliga personer. Lyssnaren Kevin mejlade nyligen in och berättade en upplevelse under sitt jobb med att dela ut posten i skogarna i Blekinge. Kevins berättelse läses av Michael Forsberg:

Jag jobbar som brevbärare på Postnord. Under dom senaste veckorna har det varit väldigt mycket dramatik kring företaget och ingen har väl undgått löpsedlarna. Jag kan som lojal brevbärare börja med att berätta att vi gör allt för att få ut alla våra paket och brev varje dag, men att längre utdelningsområden och tidspress tär på oss en aning. Jag bor och arbetar i ett mindre samhälle och riktigt så jobbigt har vi det inte. Eller åtminstone inte just nu.

Mina kollegor är oftast alltid glada och bär ett leende på läpparna nästan varje dag och att komma till jobbet är någonting jag ofta ser fram emot. Men det blev det nyligen ändring på.

Min utdelningsrunda är rätt ny eftersom en av mina kollegor gick i pension helgen innan jag skulle ta över hennes distrikt. Rundan går mer eller mindre ut på att först dela ut post i ett villaområde och därefter köra lantbrevbäring. Lantbrevbäring är, för de som inte är så bevandrade inom ämnet, att jag kör ganska långt in i skogen ibland, för där bor ju människor också. För vissa skulle det här kanske vara långtråkigt men för mig är det perfekt. Det ger mig tid till att lyssna på musik, tänka på livets stora gåtor och att komma ikapp i diverse poddar.

De två första dagarna gick sådär för att vara helt ärlig eftersom det var svårt att hitta och gps:en inte fungerade på grund av dålig täckning, och vissa hus kunde jag lätt missa eftersom det finns så mycket små vägar som leder rätt in i skogen ibland. Men jag lyckades ta mig igenom hela rundan till slut.

Jag kan börja med att berätta att jag är väldigt öppensinnad när det kommer till spöken och det övernaturliga. Men jag har aldrig direkt blivit övertygad trots alla besök i påstådda hemsökta hus och flertalet ”anden i glaset”-lekar. Jag började inse så småningom att jag med största sannolikhet inte var mottaglig för spöken.

Jag skriver det här idag på grund av det som hände igår. Det var fredag och jag hade bara några hus kvar av min runda. Att få ta helg kändes som sänt från ovan och jag kunde knappt bärga mig inför att få åka hem och lägga mig i soffan. Skogen är helt underbar så här års och färgen på träden skiftar mellan röda och gula nyanser och som en person som älskar höst var det här en helt perfekt dag. Solen var framme och trots den där Coldplaylåten dom spelat på radion minst en miljon gånger per dag kunde ingenting rubba min sinnestillvaro. Trodde jag.

Det näst sista huset ligger ganska långt in i skogen, jag har aldrig åkt in dit eftersom brevlådan står precis vid vägkanten. När jag närmade mig brevlådan stod en äldre kvinna där och väntade. Jag har inga problem med kundkontakt och tyckte faktiskt det skulle bli skönt att få prata med någon efter en timme i total ensamhet ute i dom blekingska skogarna. Jag körde fram till henne. ”Hej hej” Sa jag. ”Vilken dag va?”. Hon såg på mig och log. ”Har du någonting till mig idag?” Jag tog upp posten brevid ratten och tittade på den. (Eftersom vi inte får gå ut med personliga uppgifter använder jag mig att ett annat namn). ”Elsa Axelsson, va?”, sade jag. Hon skakade på huvudet och sa ”Lisa Skog”.

”Vadå, var det fel?” Tänkte jag. ”Har jag kört för långt? Eller kanske för kort? Jag är nästan helt säker på att det ska vara rätt adress”. Jag antog det och vände mig emot henne och sa då med ursäktande ton ”Nä, då är det nog ingen post till dig idag. Jag är rätt ny på den här rundan och har inte lärt mig alla vägar och sådär än.” Kvinnan log bara. Vände sig om och gick in i skogen och mot sitt hus igen. Jag skämdes lite grann. Jag känner mig alltid så dum när folk möter mig vid sin brevlåda och vill ha sin post och det ingen finns. Men vad ska man göra? Jag fortsatte min runda och när jag kom till den sista brevlådan så stod ett annat namn på brevlådan. Jag delade ut posten som jag skulle och kliade mig i huvudet eftersom jag inte kunde förstå varför jag missat Elsa Axelssons brevlåda. Jag antog att jag måste missat en brevlåda eller att det blivit fel ordning. Men adressen stämde så jag bestämde mig för att köra in till kontoret igen och fråga någon som visste istället för att som en galning köra omkring och leta i skogarna.

Det tog ungefär tjugo minuter att ta mig in till kontoret igen. Jag var rätt irriterad på mig själv eftersom jag nu var tvungen att köra ut i skogen ännu en gång efter jag löst adress-problemet eftersom all post måste delas ut. När jag kom in på kontoret frågade jag kollegorna som kommit in om Elsa Axelsson. Vi tittade på postkammarna och där stod mycket riktigt Elsa Axelsson namn. Jag berättade då om kvinnan jag mött och frågade om det kanske flyttat in någon annan och jag missat att lägga till henne. Ingen kunde svara på det så jag bad om numret till den nyblivna pensionerade brevbäraren som med största sannolikhet skulle kunna ge mig svaret och ringde upp henne.

Signalerna gick fram och snart svarade hon. ”Hej, det är Kevin” sa jag. Jag hoppas inte det gör någonting att jag ringer och stör men jag har en fråga angående Elsa Axelsson. Du vet hon som bor i slutet av rundan” Hon visste vad jag pratade om och menade att Elsa Axelsson visst bort kvar med hennes man. Jag började nu tycka hela grejen började bli direkt konstig och sa ”Men.. Det är konstigt. Jag mötte en kvinna som stod precis vid brevlådan och hon frågade om post till Lisa Skog”.

Det blev tyst i luren en stund. Sedan hörde jag ett litet fniss. ”Jaså, du har också stött på henne? Det var väl bara en tidsfråga”. Jag blev förvånad och frågade ”Vadå tidsfråga? Vem är hon?”

”Lisa Skog bodde där i många år. Väldigt trevlig och rar”

Det sista orden fick mitt nackhår att resa sig. ”Hon dog i cancer förra julen”

Det var lyssnaren Kevins berättelse om arbetet som brevbärare i de blekingska skogarna, uppläst av Michael Forsberg.

Sist i veckans Creepypodden ska vi höra en berättelse som sträcker sig över hundra år tillbaka i tiden. M. Hedberg, så kallar sig en person som berättar spökhistorier om Skåne, och har gjort så i flera böcker. I M. Hedbergs samling av spökhistorier med titeln “Tiss han ruddnar upp” finns en historia med som heter “Advokaten i Hammenhög”, om en ung advokat som för nästan 100 år sedan slår sig ner i lilla Hammenhög ungefär mellan Ystad och Simrishamn, men som snart upptäcker att vissa av hans kunder är lite för envisa för att det ska kännas bra…

“Advokaten i Hammenhög”, skriven av M. Hedberg, läses av Ludvig Josephson:

Av rättighetsskäl kan jag inte publicera hela M. Hedbergs ”Advokaten i Hammenhög”. Den finns att läsa bland annat i boken “Tis han ruddnar upp”.

Signaturmelodi

Ni hörde Ludvig Josephson läsa “Advokaten i Hammenhög”, i denna historia från en av Sveriges sydligaste utkanter. Berättelsen var skriven av M. Hedberg, och finns publicerad i boken “Tis han ruddnar upp”.

Jag heter Jack Werner och ni har lyssnat på Creepypodden. Den produceras av Ludvig Josephson som också gör musiken i podden. Följ gärna oss på Facebook och på Instagram också, på båda ställena heter vi Creepypodden, och om du vill kolla in något av våra äldre avsnitt eller lyssna på någon av historierna i detta avsnitt en gång till är det bara att gå in på vår hemsida, som du hittar genom att söka på Creepypodden på sverigesradio.se. Och sist men inte minst: skicka in era spökhistorier och tips på andra spökhistorier! Ni når oss på creepypodden@sr.se.

Tack för att ni har lyssnat.