Avsnitt 52: Vem där?

Det finns ett gammalt och nedgånget sanatorium utanför Hällnäs, långt in i Västerbottens inland. År 1926 invigdes byggnaden, och den var tänkt att fungera som behandlingshem för människor som led av lungtuberkulos. 1951 rymde sanatoriet hela 385 patienter och på området fanns vattenkraftverk, vattentorn, skola, röntgensal, operationsrum, glasmästeri och ett bageri. Det är med andra ord ett mycket stort område, och numera står det tomt, förutom om hösten då man inhyser bärplockare i den någorlunda fräscha huvudbyggnaden.

Hällnäs ligger mitt i ingenstans och det inte finns någon som helst anledning att ens passera stället, så är det en plats som känns mig avlägsen. Första gången jag kom i kontakt med sanatoriet var då jag var 18 år och hade gått med i en förening som sysslade med fotografering, make up och modellande. Alla som var med jobbade ideellt, vi tyckte det var kul att skapa tillsammans och att få ta del av varandras kunskaper, för att tillsammans kunna skapa häftiga bilder. Jag brukade stå framför kameran, och hade bara varit medlem i föreningen i cirka fem månader när det var dags för ett årligen återkommande event inom föreningen, nämligen skräckworkshop. Det hela gick ut på att fotografer, modeller och make up-artister planerade olika projekt tillsammans i förväg, och sedan skulle alla tillbringa en helg på något ställe med bra skräckstämning, ta bilder och umgås.

Detta år skulle vi tillbringa en helg på Hällnäs sanatorium som jag på den tiden inte visste något om. Sent på fredagkvällen kom de fem bilarna fram just som solen började gå ner. Byggnaden tornade upp sig i skymningen, och eftersom det ligger på en kulle såg det helt enormt ut. Det är visserligen en mycket stor byggnad, med flera våningar, otaliga vindsutrymmen och kulvertar som löper mellan husen på området. Det var en varm höst, och det var tur, för det fanns ingen möjlighet, eller resurser för den delen, att värma upp annat än huvudbyggnaden. Vi skulle allesammans bo i den gamla matsalen. Jeppe som bokat byggnaden sa halvt på skämt att det såklart var tillåtet att bo i andra delar av byggnaden också, exempelvis långtidspatienternas gamla lägenhetsrum, men ingen nappade på förslaget.

För att inte tråka ut er med detaljer kan jag sammanfatta helgen med att vi gjorde vår workshop, vi hade kul, skrämde upp varandra lite och tog helgrymma bilder. Settingen var verkligen superläskig, och vi hittade gamla röntgenplåtar på lungor, rostiga sårsaxar och flera obduktionsbord rännor på lanterna som fick oss att föreställa oss hur blod och diverse kroppsvätskor runnit längs med dem och sedan ut på golvet och ner i avloppet. Det var en spännande upplevelse, speciellt för en skräckfilmsfantast som jag var på den tiden. Men ju längre helgen fortskred började en känsla gnaga i mig, en känsla över att det var något som inte stod rätt till. Det skulle ta ända till söndag morgon innan jag fick svar på vad det var jag kände. Vi skulle packa ihop och bege oss hem klockan ett på söndagen, och eftersom jag och två andra inte planerat in några fotograferingar på morgonen ägnade vi oss åt lite mer upptäckande. Vi gick längre in och djupare ner i byggnaden än tidigare, och när vi nådde den nedersta nivån av kulvertar, som helt saknade fönster och som var i mycket dåligt skick hittade vi ett korridor som var fyllt med ett ganska djupt lager svart vatten.

Eftersom vi skymtade ett rum fyllt med lådor längst in i korridoren, struntade vi i att våra tygskor skulle bli förstörda av vattnet och fortsatte längre in. Rummet vi sett på håll verkade vara förråd för leksakerna som barnen på sanatoriet lämnat efter sig. Det var inte mycket i det mörka lilla rummet, bara några små kartonger med leksaker och teckningar. Eftersom jag själv alltid tyckt mycket om att rita och anser att man speciellt i ett barns teckningar kan utläsa mycket om personen som skapat den vecklade jag upp dem och tittade på dem. Speciellt en teckning fångade min uppmärksamhet och fick halsen att snöra ihop sig och blodet att rusa vilt. Först förstod jag inte varför, men sen började jag känna igen min egen stil att teckna från när jag var liten, och min egen handstil och mitt eget namn. ”Till mamma och Dette från Mia” stod det. Jag kände mycket tydligt igen mitt eget sätt att rita och skriva eftersom mamma ganska länge sparade alla mina teckningar, från det att jag började hålla i en penna. Jag kände igen alla små speciella krumelurer jag ägnade mig åt, men även temat för teckningen och tingens former stämde exakt. Med fumliga fingrar stoppade jag på mig teckningen utan att de andra såg något, och ursäktade mig med att jag skulle gå tillbaka upp och packa inför hemfärden. Jag ville inte att de andra skulle se att jag blivit upprörd. Jag skyndade fumligt tillbaka till huvudbyggnaden, och höll mig där tills att det var dags att packa ihop och åka hem. Jag visste inte vad som kändes mest obehagligt, tanken på att en teckning jag ritat när jag var liten hamnat på ett sådant här ställe, eller att någon annan kunnat rita exakt samma slags teckningar jag brukade rita, men också heta samma som jag och ha en mamma med en kompis som hette Dette. Oavsett vilket kunde jag inte riktigt skaka av mig den olustiga känslan som infunnit sig.

Länge låg den där teckningen i min byrålåda och grämde mig, den olustiga känslan jag haft i sanatoriet ville inte lämna mig. Med tiden fick jag veta av en gammal dagisfröken, Eva, som arbetat på Hällnäs sanatorium mellan 92 – 97 att det även använts som behandlingshem för missbrukare, och att jag och min mamma bott där under åtta månader när jag omkring 5 år, hon kände igen mitt ansikte mycket väl eftersom hon under en period hade hållit noggrann uppsikt över mig. Eva berättade att jag hade haft en underlig vana att stänga in mig på vinden i huvudbyggnaden på Hällnäs för att leka med min kompis Draken, som bodde där. Till en början hade man trott att det var ett barns vanliga slags fantasikompis det var fråga om, men efter ett tag, berättade hon, hade de andra fröknarna blivit mer och mer osäkra på att allt stod rätt till. De hade såklart misstänkt att det hela hade med vanvård att göra, och att mitt frånvarande beteende var en reaktion på detta, vi var ju trots allt inneboende på ett gammalt sanatorium som nu användes för missbruksvård. Men det var något annat också, berättade hon. Tydligen hade man blivit väldigt illa till mods på dagiset då jag börjat komma med fräcka avslöjanden om fröknarnas och de andra barnens föräldrars privatliv. Fröknarna tyckte att det var besvärande att jag kunde veta så mycket om deras ibland tveksamma relationer och värderingar.

En gång hade jag tydligen berättat för ett annat barn att hennes pappa brukade hälsa på en annan kvinna än hennes mamma, och när hon berättade det för sina föräldrar blev det tydligen ett väldans liv. Historien visade sig dessutom vara sann och föräldrarna skildes strax efteråt och pappan, som var där som stöd åt sin fru som var den som tog emot missbruksvård på sanatoriet, lämnade familjen och försvann. Detta hade tydligen resulterat i att mamman föll tillbaka i sitt missbruk, och kort därpå tog en överdos. Eva försäkrade mig om att ingen skyllt på mig, men nog hade man lagt märke till att det hela uppdagades på ett mycket underligt sätt, speciellt som jag visst många personliga saker om många vuxna på området, ofta sådant som skulle kunna förstöra lika mycket som det gjort den gången jag berättat det för flickan på mitt dagis. Mina stunder på den mörka vinden blev till slut så långa och tätt återkommande att det sågs som ett verkligt problem, och en dag fick min mor nog och släpade mig därifrån medan jag klängde mig fast i en bjälke och förtvivlat ropade att ”Draken vill inte att jag ska gå, han ville inte vara ensam igen! Då kommer han göra elaka saker!” För att göra det tydligt för min femåriga fantasi att det fick vara slut på det här nu skrek min mor in i mörkret ”Nu Draken får du lämna henne ifred! Våga inte prata med henne igen, annars kommer jag tillbaka och driver bort dig!”

Jag hade tydligen varit väldigt nedstämd i några dagar, men sedan ryckt upp mig igen. Jag smet inte längre iväg till vinden, och pratade inte heller om Draken. Bara en endaste gång, berättade Eva, innan jag skulle flytta, hade jag frågat en ny fröken om jag fick lämna en present till Draken, och hon hade givetvis gått med på det. Jag hade bett om en korvbit att lämna på trappan utanför vinden, eftersom jag brukat göra så innan jag började hålla till på vinden sådär ofta. Tidigare hade korvbiten alltid varit borta dagen efter, men inte den här gången. Dagen efter, strax innan det var dags att ge sig av, hade jag sprungit upp på vindstrappan och kollat, men korvbiten låg fortfarande där, glansig och på väg att börja ruttna. Ledsen konstaterade jag att Draken säkert också hade flyttat. Händelsen med korvbiten som inte försvann är ett minne jag alltid haft med mig, men inte vetat var det kom ifrån. Jag minns inte platsen och varför jag blev så ledsen när det inte försvunnit, men jag har alltid haft ett minne av en stor tomhet, när jag insett att ingen mottagit korvbiten på trappan. När hon berättade om en händelse om jag alltid burit med mig ett minne av, men inte kunnat placera, började hjärtat banka och hennes berättelse fick mer tyngd.

Teckningen var alltså med allra största sannolikhet min. Men varför mindes jag ingenting av den tiden förutom korvgåvan? Jag började gå igenom mina gamla fotoalbum, men inget från den tiden var dokumenterat. Eftersom min mor aldrig tillfrisknade från sitt missbruk och drack ihjäl sig några år tidigare, och min far aldrig riktigt funnits i mitt liv fanns det numera ingen att fråga. Händelsen lämnade mig med en känsla av ett mysterium i mitt förflutna, att jag fråntagits en tid i mitt liv, men det som grämer mig mest är att jag inte minns en endaste person, inte ett rum, inte en endaste vän eller ens en måltid eller några lekar från tiden på Hällnäs sanatorium. Hur kan jag egentligen vara säker på att Eva arbetade på dagiset och att historien om den splittrade familjen och vinden är sann? Bara det klara minnet om korvgåvan finns som bevis på att jag under en period av mitt liv tillbringat större delen av mina dagar på en mörk vind tillsammans med någon som kallade sig Draken, och som berättade förödande hemligheter om vad de vuxna gjorde när ingen såg.

Signaturmelodi

Du lyssnar på Creepypodden. Vi spelar in vid åtta på kvällen tisdagen den 13 december, och framför mig har jag en publik på runt 70 personer. Vi sitter i källaren på baren Cantina Real i Hornstull i Stockholm, och ska tillsammans ta oss igenom en stund av lyssnarhistorier med all den skräck under ytan av vår vanliga vardag det innebär. Och jag, jag heter Jack Werner. Välkomna hit.

Det vi nyss hörde var en historia med rubriken “Den bebodda vinden på Hällnäs sanatorium”, inskickad av lyssnaren Mia. Vi har pratat om detta tema förut i podden, sådant vi gör som barn och som senare i livet dyker upp i minnets bakvatten som märkliga gåtor vi aldrig kommer lösa. De saker barnen ser är alltid större, mer mystiska, mer obegripliga än sådant vuxna uppfattar, och vem vet, kanske är vi byggda för att glömma eller förvränga minnena för att kunna hantera upplevelserna vi är med om under uppväxten. Kanske är det bäst för oss alla.

Dagens avsnitt har jag kallat “Vem där?”. I Mias fall är frågan öppen för tolkning – vem var denna Draken, och var försvann den? Vem blev nästa att träffa den? Men i andra historier är frågan mer konkret, kanske rent av konkret formulerad i berättelsen. Lyssnaren Louise hörde för ett tag sedan av sig med en kort historia som har alla kännetecken för en klassisk spökhistoria, men som åtminstone jag faktiskt inte hade hört förut. Hon berättade att hon själv hade hört den på ett fotbollsläger, berättad av en lite äldre kille. De var runt 20 barn i ett rum, och utanför regnade det, när killen berättade:

I en liten stad i Tyskland för ungefär 20 år sedan bodde det en familj. Den bestod av en pappa, mamma och en åttaårig dotter. Pappan, som jobbade på ett försäkringsbolag, var ofta iväg på affärsresor. Han ogillade att behöva vara hemifrån så ofta, men hans jobb krävde det. Han försökte alltid hitta små gåvor till sin fru och dotter varje gång han var borta. Halsband, godis, böcker och annat krimskrams. När pappan var tvungen att åka iväg i över en vecka, och då även missa dotterns nionde födelsedag, så blev han otroligt förtvivlad. Han hade försökt att komma ur det, men ville han behålla sitt jobb så hade han inget val.

Pappan bestämde sig för att köpa med sig något riktigt fint hem till sin dotter, som blev väldigt ledsen av att höra att pappa inte skulle vara där på hennes födelsedag. Pappan hann smita iväg några timmar innan tåget hem avgick, och han vandrade gata upp och gata ner för att hitta en bra present till sin älskade dotter. Efter en timmas letande hittade han en liten hörnbutik som hette ”Dockor och porslin” och efter en snabb titt i skyltfönstret bestämde han sig för gå in. Hyllor täckte väggarna i affären, och på varje stod det porslinsfigurer uppradade. Det var hundar och fåglar, hästar och människor. Men det fanns även dockor uppradade, sådana där fina porslinsdockor med skruvlockar i håret och vit hy.
Pappan tyckte dom dockorna var lite kusliga och tänkte att dottern förmodligen inte skulle tycka om dom heller. Innan han gick ut fick han plötsligt syn på något. En docka, fast inte av porslin utan plast. Den såg betydligt mycket nyare ut, med blont rakt hår, stora blåa ögon och rosa läppar. Den såg inte ut att höra hemma där bland de sköra porslinsdockorna, men den var perfekt för dottern, tänkte pappan. Han plockade upp dockan från hyllan och gick fram till disken för att betala. Butiksbiträden såg frågande på dockan, men tittade sen upp igen med ett stort överdrivet leende.

“200 tack!”, sade hon och blinkade med ögonen. “Så dyrt?”, frågade pappan. “Det är vad alla våra dockor kostar här, herrn.”

Pappan ryckte på axlarna och betalade. När pappan kom hem den kvällen gav han dockan till dottern. Flickan, som hade saknat pappan på hennes födelsedag, blev otroligt glad och kramade om dockan. ”Mary.. älskar… mamma!”, kom då en monoton flickröst ur dockan. Dottern skrattade till och kramade om den igen. ”Mary… kramar… mamma!”

Pappan log för sig själv. Han visste inte att dockan kunde göra så, men dottern verkade glad över presenten. Det gick ett par veckor och dottern hade sin trogna docka vid sin sida hela sin vakna tid. Ja, när hon sov också för den delen. Pappan och mamman vaknade ofta till det monotona ”Mary…älskar…mamma! Mary…kramar…mamma!”

Det gick ytterligare ett par veckor tills pappan var tvungen att åka iväg igen, tre dagar denna gång. Han kramade sin fru och dotter hejdå och skulle precis gå när dottern utbrister att han inte har kramat Mary än! “Förlåt älskling, kom hit så får jag krama Mary”, sade han, tog dockan i famnen och tryckte till. ”Mary…älskar…mamma!” – “Igen”, utbrast dottern med ett stort flin. ”Mary…kramar…mamma!”

Samma kväll som pappan ska åka hem igen ringer han för att berätta att han är hemma igen om cirka fyra timmar, och att de inte behöver stanna uppe och vänta eftersom det kommer bli rätt sent innan han kommer hem. Men när han ringer får han inget svar. Han tycker det är konstigt och provar igen. Inget svar. Han tänker att de kanske inte är hemma, men bestämmer sig för att ringa en tredje gång, eftersom han inte kan tänka sig att frun och dottern skulle vara ute så dags. Han slår numret och hör hur signalerna går fram. En signal. Två signaler. Tre signaler.

Då är det någon som tar upp telefonen på andra änden.

“Hallå, älskling? Varför svarar du inte? Sover lillan än?” Pappan pustar ut av att ha fått tag i sin fru. Men han får inget svar. “Hallå? Någon där?”, säger han. “Hallå?”

”Mary…älskar….mamma!” Pappan rycker till, men känner sedan igen den monotona rösten. “Men gumman, sover inte du? Vart är mamma?”, frågar han. ”Mary…älskar….mamma.”

“Hallå, gumman? Nu får du ge mamma luren!”

Pappan kände på sig att något var fel, dottern brukade aldrig svara när telefonen ringde. Inte kunde hans fru ha lämnat henne ensam hemma så sent? Varför svarade hon inte? Varför sa dottern ingenting?

“Älskling?”

Pappan försökte låta sträng. Så hörde han, i snabb takt:

”Mary…älskar…mamma!” ”Mary…kramar…mamma!” ”Mary…äter…mamma!”

Ja, så berättade den lite äldre killen på fotbollslägret för lyssnaren Louise, en spökhistoria hon kommit ihåg i detalj än idag. Och det kan man ju förstå – den måste sätta sig i en ung tonåring, särskilt om det regnar utomhus och man sitter där med tjugo vänner som är redo att gallskrika vid minsta oväntade ljud.

I poddens sista, och längsta historia, ska vi återvända till en författare som ni som lyssnar verkat gilla hittills. Kommer ni ihåg berättelsen “Gåvan”, från avsnitt 34? Och berättelsen “Gröntjärn”, från avsnitt 41? För idag är den anonyma författaren tillbaka, med en tredje historia. Jag läste denna i sängen, på min mobiltelefon, i söndags natt… Och det finns någonting med vissa historier som gör att även jag, som alltså jobbar med att läsa läskigheter, knappt kan tänka på annat i flera timmar efteråt. Den anonyma författaren har slagit till igen med precis en sådan berättelse, och hen kallar den “Kalvstigssamlingen”.

Kalvstigssamlingen är en samling gamla brev på smutsiga, slitna papper, och en inledande text med en liten förklaring. Den inledande texten kommer från personen som fram till nu suttit på breven, men som nu bestämt sig för att dela med sig av dem. Så här står det i texten:

Först av allt, förlåt till er som nu känner er svikna. Jag vet att jag en gång i tiden var den som allra hårdast höll på hemlighetsmakeriet. Jag har funderat länge, tro inget annat, men jag tror uppriktigt sagt att det enda rätta är att blåsa lite liv i historien, om den inte helt ska glömmas bort. Till de som ändå tycker att det är fel beslut, vill jag påminna om att samlingen, i den mån den tillhör någon alls, tillhör mig. Jag hoppas, jag tror faktiskt, att du som någon gång läst den inte alls blir arg nu när jag gör den tillgänglig för fler, utan snarare som jag, nostalgiskt påmind om det jag minns som min barndoms mest förunderliga mysterium.

De allra flesta har förstås ingen aning vad jag pratar om. Den kallas Kalvstigssamlingen eller ibland Kalvstigsbreven. Kanske låter det bekant? Fråga någon över 25, med någon anknytning till Hälsingland om de minns att det fanns en kringresande historia med det namnet på 00-talet, och se om det rycker till i ena ögonbrynet. Fråga om de hört talas om den, om de kanske läst den?

Enkelt beskrivet är det en samling dokument. Tio maskinskrivna brev och ett annat dokument, någon typ av utkast till en del av ett forskningsunderlag. Kalvstigsamlingen är egentligen ett missvisande namn, eftersom det bara beskriver fyndplatsen, den gamla väg mellan Järvsö och Delsbo invid vilken jag 1998 hittade originalen i en portfölj upphängd i en tall. Tillsammans berättar de en historia som å ena sidan lade grunden till hela mitt intresse för historieberättande, men å andra sidan gav upphov till åtskilliga mardrömmar under hela min ungdom.

En period i tonåren träffades vi ett kompisgäng och läste och diskuterade samlingen ganska ofta, gav oss till och med ut och letade efter platsen det berättas om. Jag lånade också ut originalen flera gånger mot heliga löften om kopieringsförbud. Jag gör det inte längre, de har börjat kännas för värdefulla, som museiföremål. Men jag gissat att ett femtiotal personer har lånat dem genom åren, minst dubbelt så många bör har hört historien berättas i andra hand, och ännu fler hört talas om den. Såvitt jag vet gjordes inga kopior, och lite tar det emot att släppa den fri, det måste erkännas. Men faktum är att allas, även mitt, engagemang avtog med åren. Samlingen har blivit liggande hos mig, men har alltid funnits i mitt medvetande. Ibland har jag fått för mig att läsa om den, och nu när jag är äldre förstår jag vissa saker på ett nytt sätt. Samlingen utövar fortfarande en viss dragningskraft på mig, en pålitlig källa till rysningar, alltid ett mysterium. Håll till godo.

Som sagt, dokumentsamlingen är alltså tio brev samt ett dokument där någon sorts satsning på forskning på urskog beskrivs. Där definieras urskog som skog som stått orörd en längre tid, men som ändå vid fördjupade studier kan visa sig ha använts av människor då och då, ofta med lång tid emellan tillfällena. Det framgår att urskogen där den okända personen bakom breven ska bedriva någon sorts undersökning under sex veckor en gång tillhörde personens farmors farfar, och att denna man under hans eget liv verkar ha tagit sitt ansvar för naturens bevarande genom att lämna skogsområdet helt orört. Sedan tackar den okända personer ett par personer. Så här står det.

Det planerade projektet tillägnas därför i första hand min farmors farfar Vilhelm och de efterkommande släktingar som tidigt stod på sig och förstod vikten av att lämna vissa platser orörda. Jag vill tacka länsstyrelsen som i sitt landsbygdsbevarande arbete skött röjning och allmän omsorg kring min farmors sommarstuga, som kommer att fungera som bas för kartläggningen. Tack på förhand till Maria som nästan egenhändigt äskat för och ordnat finansieringen, och dessutom lovat stå ut med mig i sex veckor. Tack mamma och pappa, och mest av allt, tack till Alex, älskade arkeolog, snart tillika författare, lika besatt av vad som göms under jord som jag är av det som växer ovan. Jag älskar

Där tar sidan slut, och övriga dokument är alltså denna okända persons brev hem till denna Alex, arkeolog, snart författare, och troligen pojkvän eller fästman till brevskrivaren. Nu ska vi läsa dessa brev. Och här till min hjälp för att läsa har vi Creepypoddens producent, och en bekant och högt älskad röst för alla som lyssnar, Ludvig Josephson.

Brevet han läser är som sagt skadat av fukt och vikt i kanten, och inleds med att personen som skriver tvingats skriva “A” på den gamla skrivmaskinen gång på gång för att bokstaven ska börja fungera. Sedan fortsätter första brevet:

Hej Alex

Här kommer ett hederligt gammalt brev. Kul va? Varken el eller telefon i stugan, så det blir en vecka i stenåldern. Nej förlåt, så får man
kanske inte säga till en arkeolog! Hursomhelst, Maria
inspirerade mig med brevskrivandet. tydligen har hon brevväxlat med sin bror i flera år .Fint va?
Jag tänkte vi kan börja en egen tradition, skriva när viär ifrån varandra. Spara breven! så vi kan visa när vi får barn och barnbarn.

det är farfars skrivmaskin. dDen är lite knackig, men extra färgband finns . jag sover här på en madrass i kammaren där hans skrivbord står, mysigt men lite dragigt. Maria fick sovrummet, men hon är ju mest gäst.

I alla fall, vi har det bra.
Det är så tyst här! och alltid vindstilla så till och med regnet låter dämpat. Jag känner mig lite vördnadsfull inför allt som är så väldigtgammalt. Huset, skogen, vägen, alltihopa.

Kartläggigngen har fått vänta lite, för Maria fick inte sina mätinstrument förrän igår, och då regnade det hela dagen.
Vi är båda otåliga att få komma ut, men ikväll satt vi hela kvällen
och spelade schack medan regnet smattrade. gissa vem som vann ?

Vi såg utkanten av skiftet när vi gick från bussen första kvällen, precis innan det började skymma. Helt otroligt! Det är som en sagoskog, som en John Bauer skog, som Maria sa. Mossiga grova träd, enorma rotvältor och flyttblock. När kvällssolen lyste brandröd mellan dem skymtade jag en rävhona medungar som pilade förbi, och då ville jag nästan gråta för det var så fint. Jag vet inte varför jag väntat så länge med att komma hit, på något sätt har ju allt sin början här, och så h

har jag aldrig ens sett platsen förrän nu. MEn bättre sent än aldrig antar jag.

Imorgon blir fösta riktiga utflykten. Kan du tänka dig AAlex, det här är mitt jobb nu, åtminstone en sommar – kanske ännu längre om vi får resultaten vi hoppas på!

Älskar dig

Ps.

Vi hittade en gammal lantmätrikarta i farfars skrivbord. Hela skiftet
är här och där punkterat med små blåhövdade knappnålar. vi funderar på vad det kan vara, utlagda fällor kanske, eller kantarellställen? På flera ställen står det U.L.L. skrivet med bläck. Vet du vad som menas, någon förkortning? Vi fattar inte.

pps. Minns inte vilken dag du skulle till Berlinmässan, men lycka till i alla fall. ta hand om dig.

Andra brevet:

Tjena Alex

Sitter här med utsikt över åsarna, söderut mot dig. Önskar du var här.

Jag har inte så mycket att göra på kvällarna förutom att skriva men du, orkar inte skriva så mycket idag. Har varit ute precis hela dagen.
Det är så väldigt mycket bättre än jag kan beskriva. Jag vet inte säkert, men jag tror att skogen kan ha stått orörd länge, att den är gammal på riktigt, att här finns något som kommer nära verklig urskog, har aldrig sett något liknande och inte Maria heller. Fjällbjörk! som inte borde finnas så långt söderut, och idegranar som absolut inte borde finnas här, inte vilt. Vet du hur ovanligt det är? Det är som ett museum.
Här finns arter som jag inte känner igen, bl.a. mossa som jag aldrig sett, fast det borde vara omöjligt också. maria har sett tvåvingar som hon bestämt hävdar inte alls finns i artregstrerade i Norden.

Vi gick tvärs igenom först, och följde sedan lantmäterikartan runt skiftets norra gräns, och då märkte vi det konstigaste.
Det är som om gränsen finns, alltså inte på kartan bara, utan naturligt. Det kanske låter galet, men någon slags egen biotop måste ha bildats här, och den släpper inte invasiva arter över gränsen. Jag har ingen aning ännu om hur det går till, Maria fattar inte heller. Vi såg barkborrar röra sig längs med skifteskanten, och när Maria lyfte en och satte tio meter söderut skyndade den sig bort, höll sig ute som om den visste var gränsen gick! Vissa gräs, och groblad till exempel. De växer bara på utsidan, bara slutar så fort du kommer innanför. Det är kusligt nästan.

Sen i alla fall. Österifrån följde vi en bäck inåt i skogen, hela vägen upp mot en enorm kulle. Det är nästan som ett litet berg, men halvvägs upp planar det ut som i en liten platå. Det är min nya favoritplats i världen, och där finns ett stenröse som skulle gilla. Flyttblock har lagt sig nästansom i en
halvcirkel, så det ser ut som en ruin, och mellan två av blocken växer, till råga på allt, ett lärkträd. Och det blommar!

Vi satt där uppe och fikade idag, trötta efter uppförsmarschen.
Så fridfullt!
Bäcken försvinner där in i marken en bit upp, men kan man höra vattnet under för det forsar genom någon typ av hålrum. Om man lägger örat mot marken hörs det tydligt som något som ålar sig kvickt genom jorden.

Nu ropar Maria att jag ska komma. Jag tror hon har fixat mat.
Oj, brevet blev det ganska långt ändå.

hej hej

Efter den okända skribentens avsked dyker ett litet “PS” upp, och nere till höger i brevets underkant står det:

PS. Skulle precis klistra igen, kom på att jag ville säga en sak.
Det där som jag skrev senast, om barn. Jag tror jag menar det, att jag vill ha barn alltså
Puss

Tredje brevet:

Hejsan Alex,

Nu kommer du att bli arkeologavundsjuk. Jag har hittat en gammal sak i marken! Tror jag.

Vi gick samma runda idag när jag assisterade Maria med artbestämning Egentligen hade vi andra rutter planerade, men kom på något sätt hela tiden tillbaka till kullen och stenarna. Vi liksom dras till den där platsen, kanske för den är så vacker. Så vi åt lunch där och då hittade jag en grej i marken. Eller, egentligen var det Maria såg den först, men jag som grävde upp den. Det låter kanske barnsligt. Det spelar verkligen ingen roll egentligen vem som var först, men jag såg den först, och nu är den här på mitt rum.

jag grävde kvadrater för rotprover, ja, du vet ju ungefär hur det funkar. Maria låg på marken och lyssnade efter bäcken, och.då såg Maria något som glimmade i ett av hålen. Det är en tunn, silvrig hand med ett litet skaft, inte längre än en tändsticka, med sirliga detaljer. vet inte om den är gammal, du skulle förstås kunna se det. Den ser jättegammal ut
jag tror kanske det är nåt smycke eller så, dräktnål kanske?

Och du, en konstig grej hände. Precis när jag lyfte upp den sa Maria plötsligt, akta! Hon nästan skrek det. Jag drog undan handen och frågade
Vadå? alltså, vad skulle jag akta mig för. Då såg hon osäker ut, sa att hon inte visste varför hon sagt så. men Alex, det konstigaste var att jag också kände, jag visste att jag skulle akta handen, innan hon sa det. Som om jag skulle bränna mig, fast det var bara jord där. Och så blev jag
illamående, nästan som åksjuk. Jag ska kanske ta det lite lugnare så här i början, har inte gått i skogen så mycket senaste året, har usel kondition. Lova att vi inte blir två kontorsråttor tillsammans sen, ok?

Jag mår bra nu, men det var konstig stämning när vi gick hem, Maria var så tyst. Jag vet inte om hon är ledsen för något, vet inte hur jag ska fråga , vi känner ju inte varandra på det sättet. Kanske var jag också tyst, jag var nog det. jag hör att hon stökar i köket.
ska gå och fråga om hon vill ha te.

Hur är Berlin, charmar du nån förläggare?
puss

Fjärde brevet är det första och enda med två sidor, och där någonting märkligt börjar inträffa:

Alex. Läs brevet ensam. Jag menar allvar, låt ingen annan se det.
vi har hittat ett
vi har hittat ett helt otroligt. svårt att bskriva.
tar det från början

Maria och
Vi har hittat något viktigt. När du kommer hem från tyskland måste du åka upp hit. Sjukskriv dig och ställ in lektionerna om det behövs, bara du kommer.

Jag har två fantastiska nyheter, en bättre än den andra. För det första har jag hittat en ny art, otvetydigt. Det kan vara en orkide, är inte 100 säker. Den har brandgula blom-par i cirkel som långa slöjor. Fantastiskt vacker, växer på myren nedanför kullen, melllan hjortronen. Luktar lite som mynta, och humlorna är tokiga i den. Vi funderar på vad vi ska kalla den, blodnäbb, eller blodsvans kanske, låter rätt coolt.

Men blomman är långt ifrån det bästa. Det andra fyndet har gjort att vi faktiskt lagt kartläggningen på is, för det är något helt oerhört.
visst berättade jag om bäcken och att den kommer ur berget uppe vid platån? Den försvinner emellanåt under jorden och dyker upp igen men uppe bakom lärkträdet och mossan försvinner den in under marken, innan man kommer upp till flyttblocken

vi fick för oss att försöka förstå hur den kan höras så bra, började lyfta lite mossa. Ja, och så ville jag också se om det kunde finnas fler såna där små smycken, men Alex smycket är bara toppen på isberget. Det var inget stort ingrepp, tillatt börja med, vi tog bara lite mossa närmast blocken. båda de stora stenarna smalnar av där under marken. De är som, om du tänker dig två enorma hörntänder, avsmalnande nedåt, med rötter nedstuckna i marken. Hur som jhelst, det är som en liten skreva där varifrån vattnet hörs, och när jag lade huvudet nära hördes helt tydligt att vattnets porlande ekade där inifrån, som om det var ihåligt.sen skulle Maria helt plötsligt ta över, typiskt henne, trots att det var jag som hade hittat stället. Men hon lyfte bort stora sjok mossa, och Alex, det är en öppning där, som ett hålrum Och inte bara naturligt, utan det är utgrävt, för under, där stenarna smalnar av, finns ingången till en grav! En riktig. Fattar du vad sjukt, vi har hittat en forntidsgrav!
i alla fall tror vi det, vet inte vad annars det kan vara., vem hade nånsin kunnat tro det. Tror du nån här kan ha vetat?
Det är därifrån smycket kommer, tror vi .

Sprickan är precis så att vi kan ta oss in en i taget, om vi hukar oss och liksom kryper in sidledes. Det är mörkt där inne såklart Ljuset utifrån hjälper lite, men så fort du kommer in blir det kolmörkt. Imorgon tar vi med ficklampa. Ialla fall. Bäcken har en huvudfåra där inne som löper direkt till höger där grundvatten strömmar till, men nedåt, bakom och till vänster finns ett litet rum, som en kammare med stenlagda väggar. I ljuset från öppningen kan man vagt se den döde som sitter där.

Kroppen sitter som på en liten stenbänk, och ryggen lutad mot väggen.
DEt ser ut att mest vara ben kvar, skallen har ramlat av. Vi tror inte det är någon vanlig person, för det glittrar omkring, som om han är prydd med silver. Det är forntid, eller hur, så länge sedan nån begravdes sådär?

Utan lampa vågade jag inte gå mer än precis innanför. Maria höll mig i handen så jag i alla fall kunde huka mig och sticka in överkroppen. Såklart var hon tvungen att skrämma skiten ur mig, väste och höll på så att det ekade genom hela gravkammaren. Det var väl inte så farligt kanske men sen skulle hon låtsas att hon inte gjort det, fast hon såg att jag blev rädd. Väldigt tramsigt. Hon beter sig konstigt ibland. Det är verkligen inte samma sak att jobba tillsammans med henne på kontoret som att bo ihop i en stuga och jobba på fältet.

nu är vi hemma i alla fall. Vi har pratat det här med graven hela kvällen, och bestämt att vi inte ska kontakta någon än, i alla fall inte förrän vi kollat mer imorgon. Tycker du det är dumt? Hur snabbt måste man anmäla sådana här fynd, det kan väl inte vara olagligt att vänta lite?
Det vore braom du kunde komma och ge oss expertens ögon på vad det här är för ngot.

Vet du en konstig sak, att liksom, hela min forskning vilade på ett hopp om att den här platsen skulle vara helt orörd, men så är det bevis på mänsklig historia som istället gör mig som mest entusiastisk.

Puss

Efter avskedshälsningen i brevet dyker flera rader bokstäver upp. Det är mest F, några V, L och R också, som ligger i fem-sex rader under varandra. Man kan läsa bokstäverna så de tillsammans bildar sex tecken på rad, kanske frågetecken, men det kanske bara är min fantasi. Efter detta återkommer den okända brevskrivaren med ett slarvigt skrivet tillägg.

hej igen
drömde konstigt konstig käsnla, som om jag var ihålig. skulle vilja skriva ner det men jag är så trött
vet inte hur det där gick till. jag var så trött, orka inte gå och posta brevet igår, det har suttit kvar i skrivmaskinen. antingen skrevjag i sömnen!!! eller så har lustik lustigkurren Maria varit här
godnatt

Vi fortsätter med femte brevet:

Hej Alex

Det blev inget brev igår, men du kanske är på väg hit redan? Hoppas det!
Vi har varit tillbaka vid graven.
Jag vet inte om det är för att vädret är gråare, men idag kändes det mer olustigt än spännande att bege sig ner dit igen. Det kanske låter fånigt, men lite kände jg jag mig faktiskt skamsen, som en inkräktare. det är ju trots allt någons grav vi går och snokar i, även om den är urgammal.

Vi har pausat allt forskningsarbete, det går inteatt jobba med det
när vi bara tänker på graven. Det var väldigt nervöst där inne i början, såklart, himla torr luft. Vi krängde oss in båda två med ficklampan, en aning för trångt men det gick. Ficklampan gör allt lite spökligt, när alltsyns tydligt. Det är ett litet litet utrymme vid kanten, som ett utedass i sten, där kroppen sitter. Han är bara ben som mestadels fallit ihop. Runt ligger inte silver som vi trodde men massor av gravgåvor, brons skulle jag tro. Det är ingen vanlig fattiggrav vi hittat, eller hur? Vi har inte rört något i själva graven, om du nu oroas i din forskarsjäl. Vi misstänkr att det finns en till gravkammare bakom, för den bortre väggen är inte jord, bara en lös mur av staplade stenar, och när man lyser ser det ut som det är ihåligt bakom. Vi flyttade sten från den bortre väggen i nästan en timme
Det tar lång tid att få ut dem till öppningen, för vissa är stora.
Alex det vore bra om du kom för jag känner mig lite konstig.
Spänningen och pirret liksom försvann när vi jobbade där inne, jag var mest bara orolig. Bäcken gurglar där så det är svårt att prata, och vattnet låter otäckt, melodiskt, som om det jollrar eller nynnar. jorden
Och det är något som rör sig i jorden. Det är bäcken, säger Maria, eller skiftningar i marken, men det låter som som en rörelse
Vi ska äta lite nu, sen tillbaks. skriver mer ikväll

Efter en radbrytning, när vi anar att det gått några timmar, återvänder personen till skrivmaskinen och fortsätter skriva på brevet:

Hej igen.
det är annorlunda, Maria ljuger ibland, vaktar på mig. Jag ska beskriva om det går. Vi sov en stund, båda, hemma när vi inte orkade mer med stenarna och sen vaknadejag med nya mardrömmar, drömde hemstk. Drömde att det fanns en nedervåning på huset, att jag kom ner och Maria hängde i köket, som om hon hade hängt sig, fast hon hängde i fötterna. I drömmen bara satte jag mig vid frukostbordet som vanligt, med hennes ansikte svängande framför mitt. Och hon log mot mig upponer. Sen var det omöjligt att somna omså jag gick ut, tänkte ta en promenad, kanske flytta mer sten.

ville inte väcka Maria så jag smög, men då när jag kommit en bit in i skogen såg jag henne gå nere på vägen, på väg hemåt i motsatt riktning. Förstår du? Hon hade redan varit där själv utan att berätta för mig. så väldigt dumt, så gör man väl inte? hon hade kunnat skadas, fastnat. Jag hukade mig bakom en sten och väntade en stund innan jag gick hem efter henne. När jag kom tillbaka satt hon på förstukvisten och flinade åt mig. Jag frågade var hon varit och hon sa
jag har bara sovit, var har DU varit?
Jag svarade inte, bara gick förbi. Jag vet att det var larvigt, men jag fattar inte vad hon håller på med Vet inte om vi kan forstätta jobba ihop

Går och postar brevet nu, behöver frisk luft. Kram

Sjätte brevet.

Hej Alex,

Saknar dig. Jag sover inte bra längre, bara drömmer. Minns du när vi var i Köpenhamn, och fick trösta den där ungen som fått panik i toppen av vattenrutschkanan? Jag drömde att det var jag som satt där, jag som skulle åka. Jag satt där uppe, tittade förskräckt ned och spjärnade emot, men jag åkte ändå. Åkte och åkte. Rutschkanan bara fortsatte nedåt, ned under vattenytan, i djupet och mörkret. Jag höll andan, snart slutar den, tänkte jag, men den slutade aldrig. Det var så hemskt Alex, för i drömmen hade jag små barn som var mina barn, och de satt kvar där uppe, och du också, och jag visste att jag aldrig skulle kunna ta mig upp igen.

åt frukost ensam idag, Maria hälsade knappt på mig, och sen cyklade jag till macken och lånade telefon. När du inte svarade ringde jag din mamma, och hon berättade att du är kvar, att du åkt till Munchen. Jag är glad för din skull såklart, betyder det att de vill finansiera boken? Grattis isåfall men det känns lite tråkigt att du inte fått mina brev ännu
nu får du väl läsa alla samtidigt.
Jag vill bara krama dig, känns ensamt här. Jag vet inte vad som hänt, jag känner mig inte glad. Kanske är det drömmarna, eller Maria.
Alltså, vi bråkar inte, men det är annorlunda, vi går om varandra tysta.

Jag kan i alla fall skriva om fynden. Önskar jag kunde känna samma entusiasm som innan förrgår, för rent objektivt har det gått från att vara sensationellt till att vara en världssensation. Fler gravar. Men nu är det mest som ett driv, en känsla att något måste göras. Maria och jag pratar inte så mycket längre, jag är inte ens säker på om hon förstår det som jag förstår, men det är bra att vi är två som kan jobba där.

Idag fick vi hål på den bakre väggen. Maria kröp in först, och jag lyste. Bakom är det som en svagt nedåtsluttande tunnel, som går
djupare nedåt och inåt i berget, och både till höger och vänster finns små gravkammare, mer eller mindre likadana som denförsta, som små små hytter i sten, utan dörrar. Vi gick fram långsamt, vågade knappt andas. Det var tystare där inne där vattnet inte hördes så mycket, men ändå var det som att något mumlade. I ficklampans sken såg vi fler döda, Alex. De första två gravarna liknar den yttersta, men med färre grvgåvor. Efter kommer en med ett mindre skelett, fast mer komplett. Kanske har vi haft fel om hur gamla de är, för kring halskotorna hänger ett kors i en kedja, som på en präst. många frågor utan svar. Maria spekulerar lite emellanåt, men jag känner mig inte så värst imponerad av hennes idéer, samtalen blir korta. Jag har sett saker som hon inte sett, som hon inte begriper.

Längst in finns tre ytterligare hålrum, de döda där har någon typ av lump virad kring höfterna, och inga ben har ramlat sönder. Där stannade vi ett tag och bara höll varandra i händerna, jag är ändå glad att inte varaensam där inne. Gången där slutar i en ny stenlagd vägg, det är inte omöjligt att det finns mer bakom, men jag är rädd för att gå djupare.

För en stund sen kom jag på Maria i köket med farfars lantmäterikarta. Hon har flyttat om nålarna, men vill inte berätta varför. Nu hörde jag henne gå ut, jag vet var hon går.

Sjunde brevet.

vilken jävla natt Alex
klockan är bara tio på förmiddan. har just kommit tillbaka från skogen, sitter med te och raggsockar. dubbla filtar. Jag vaknade, sittandes i mossan vid gravkullen Fattar du vad sjukt? hade ont i ryggen,för jag satt som en liten docka lutad mot stenen där uppe med benen utsträckta på marken och kroppen lutad framåt mellan dem. Jag måste gått i sömnen, men jag förstår inte hur jag kunde gå hela vägen upp! Det är minst sex kilometer. Konstigt nog var strumporna torra, annars kunde jag nog fått lunginflamation. Jag minns att det var svårt att somna igår, minns inget annat. Det är fyra timmar sedan nu som jag vaknade
skyndade mig och det var tyst i skogen. Klockan var inte mer än sju när jag kom till huset. Jag väckte Maria och berättade, frågade om hon inte hört nåt när jag gick på natten, men hon verkade inte riktigt tro på mig, blev nästan lite sur istället.
så sa hon. Du kan väl säga till nästa gång, då går vi tillsammans.
Jag blev så arg då, ville nästan slå till henne. Vi bråkade lite. Suck. Längtar efter dig. Sen kom hon med te i alla fall, och sa förlåt

Vi ska gå till kullen nu, kanske skriver några rader ikväll.

En radbrytning, sedan fortsätter brevet:

Vi är tillbaka. Ingen bra dag. Jag läser vad jag skrivit ovanför, Alex, men jag förstår inte. Jagminnsi
Jag minns inte det där längre, exakt var jag vaknade. Det kanske inte var exaktså som det står. Nu har vi i allafall
Vi har kommit längre, men jag mår inget vidare. Maria eller jag, kanske båda, någon har flyttat stenarna i den inre väggen. Två nya gravar finns där, men de döda är konstiga. Vi förstår inte, jag förstår inte Alex. Skelettet innerst sitter i en maläten mörkblå kappa som ser alldeles för ny ut. Alltså gammal förstås, inte alls modern, men inte heller uråldrig och borde vara äldre.

En dålig sak hände. längst inne tappade Maria ficklampan och den gick sönder. Jag fick panik för jag vet att något rörde sig i jorden, och jag tog tag i Maria och så blev hon också rädd.
Ett tag bara grät jag och hon försökte trösta mig, men när jag sökte bakom ryggen efter något att hålla i stack det till precis mitt i handflatan. Först trodde jag att jag stuckit mig på något, men jag var inte i närheten av någon vägg. Vi har aldrig sett djur där, annars skulle jag tro att jag blivit biten, men jag vet fan inte vad det var, Alex. Geting? Jag frågade Maria om hon sett huggormar här, men hon sa, och hon har rätt så klart, att en orm inte bara kan bita till mitt i handflatan.
Jag hade panik ,försökte springa, men Maria höll mig hårt om handleden och hyschade mig. Lyssna, viskade hon. Men jag ville inte, fastän jag också hörde. Något ålar sig fram. Maria
Maria ledde mig ut till öppningen, men. Alex, det är svårt att förklara.
Det är konstigt där, när vi kom fram till öppningen var det jag som höll i hennes arm, jag som kom först ut

det värker fortfarande i vänsterhanden nu så får sluta skriva nu.
Maria är i andra rummet, skriver brev också. jag kan inte sova, jag har sagt till men de pratar oc
skrattar högt så det hörs genom väggen

Åttonde brevet:

Hej Alex,

Får du breven? Det här blir det sista. Jag tar torsdagståget. Det är inte bra här. Längtar så mycket efter dig. Handen, min vänsterhand.
jag tror inte det var en geting. Bli inte rädd, men jag har en infektion, tror jag, som en svagt fläck, som ett gulaktigt blåmärke som blivit större under dagen. Det är inte allvarligt, men det hugger till ibland. Det luktar konstigt, som blomman, som blodsvans. Mycket luktar så.

Jag vet inte. Jag drömde, vet inte hur det är. Ibland vet jag inte. Du, jag drömmer så verkligt. Men jag såg tydligt. I gravtunneln finns fler utrymmen. Jag har räknat till 26. Vi kom lite längre in idag.
Vet du en sak, att vi byts av att lysa med ficklampan och när jag bad Maria räcka mig den där inne, då såg jag att hon hade kniven med sig, den långa
Jag sa
jagfrågade vad ska du göra med den där?
men hon bara log. Jag orkade inte ens bli särskilt arg, Alex. Det låter kanske konstigt, men jag har funderat på att göra samma sak, med henne. Jag kan ligga och tänka mycket på det, hur jag ska få till det
kan inte riktigt få till det

Jag gick i sömnen igen, men inte så långt. Maria väckte mig, sådär som man tydligen inte ska göra egentligen, slog till mig över kinden. Men det var nog bra, för jag hade inget på mig.
Jag frågade var hon gjorde ute när hon hittade mig. Hon svarade inte, bara sjöng lågt för mig, NNNNN och sen MMMMMM. Men jag såg spåren i geggan när vi gick tillbaka tillsammans, och det var inga fötter, bara handavtryck, hand efter hand efter hand. Jag är rädd för vad jag
ska drömma, orolig för att gå i sömnen.
Så fort jag somnat pekar hon med hela handen, eller lockar med lillfingret, säger, nej ryter, gå mellan träden.

Jag kräktes nu ikväll. Maria tror att jag är gravid. Jag hoppas du blir glad för det, Alex. Jag blir glad för det. Alexander, det är svårt att förklara. Jag såg mig i spegeln efteråt, jag ser matt ut uttryckslös
i spegeln bär jag en dödsmask som ett lås mellan ansiktet och själen

Jag kommer hem snart
Glöm inte bort mig

Nionde, näst sista brevet.

Alexander Alexander,
Förlåt för mitt senaste brev!
Det måste ha låtit helt vansinnigt, och säkert blev du jätterädd.
Jag tror jag yrade, om jag skrev något konstigt eller så.
Glöm det är du snäll. Allt är bra, du ska inte oroa dig. Jag har sovit för lite, det vet du att jag har, vi har låtit det här med graven stiga oss åt huvudet. blev lite snurriga! men jag och Maria är vänner igen, blev lite bråk bara.
Sånt som händer Sånt som händer sånt som hnder.

Kartläggningen är igång igen, vi ägnar inte all tid åt dumma skeletten längre. Ska ändå dit ikväll, Maria packar matsäck. Allt känns lugnare nu
börjar falla på plats. Vi måste bekräfta en del detaljer, men vi är rätt säkra på att.säkra på att arbetshypotesen stämmer.

Kronologin är tydligare längre in. I de två sista rummen finns är sådana som inte ens helt tynat bort.
en soldat, en sådan där gammal musköt ligger vid hans sida.
Mitt emot, fortfarande med scoutuniform och glasögon på, sitter ett alldeles torkat litet barn. Kan du tänka dig nåt så sött? Jag knackade på pannan och det lät som en en liten liten trumma. Barnet håller en läsebok för söndagsskolan i handen. Bra skick, man kan läsa verserna.

Hon gillar uniformer, har sparat, samlat länge. Förstår du?
Nej, jag tror inte du kan förstå, när du inte sett med egna ögon. Hur som helst, arkeologen kan stanna hemma för här finns inga gravar.

Vi har skymtat kulans inre, slutet av gången och där finns en tom plats. En, inte två. Vi hade med oss termos med kaffe, och satt där och fikade. Jag gillar verkligen Maria, hon har jobbat så hårt och duktigt, hoppas hon ska klara det här.

Maria vill säga
En sak som är attOm hennes bror undrar. Om han frågar alltså, så berätta, är du snäll, att Maria inte orkar skriva brev mer, hon är trött. Vill bara sova, vill vara blank och skrubbad, utan lort. Hon hälsarHon bad mig hälsa, om någon frågar, att utmärkt är som Hon mår bra som så ren och fin. Inget att vara orolig för, hälsar Maria.

Nu ropar det nerifrån, måste gå

Varma hälsningar

Det tionde och sista brevet är svårt att läsa, svårt att förstå. Det är skrivet i små bokstäver rakt igenom, som en dikt, med radbrytning efter radbrytning. Så här lyder det.

alexander
förstå jag gör det rent ur egen vilja drömde så förunderligt
jag sov och såg mitt hjärta svart och mättat
och jag vaknade jag öppnade och allt var alltjämt rött
jag stängde nog så gott det gick
men visst slog ut
det kunde inte hjälpas nu får du förlåta mig
ska aldrig nånsin alexander du ska aldrig kunna finna mig
fastän jag vet hur du försöker
lilla vän du gräver djupt du söker bottenlöst
men jag har rört vid djupets äldsta minnen
jag har druckit månens smälta yta
och det brann som kvällssol i mitt inre
och det dansade som eld ur helvetet
ur skalvets rasande och första medelpunkt
jag väntar barn nu alexander
dina barn och mina
jag har lovat bort dem till en annan
du ska inte vara ledsen
barnen glömde dig
de glömde dig då innan du fanns till
jag såg dem speglas skarpt i bäcken
alexander barnen är så gamla
de ser lika ut men knarrar surt som gammalt trä
jag såg dem buga invid rötterna och äta av mitt svarta hjärta
vill så väl så väl så väl men ringlar i mig om de ammar ska jag skrumpna
de är inte dina längre barnen avskyr dig och jag får pinas för det
känns det något i dig hur de river hur de ryter hur de ringlar
jag har lovat alexander jag har lovat dem till samlingen
i natten gick jag norrutöver rent på händer så de kom sig jordiga och pannan stötte emot stock och sten
som jag var innan alexander minns mig så
nu är jag ruskig nog att se på
gul som sorgedag är handen den har bleknat slumrat
blodet elakt strävt på blodlös sprucken tunga och i benet revor
jag vill stå där bakom känna efter tala till dig aldrig någonsin försvinna jag ska alltid vara borta nu förlåt mig
alexander jag var rädd så rädd
så rysligt rädd att görana besviken
fyra trastar snöp jag och slog fast i lärken men hon nöjdes inte
brände gaveln tillna men hon nöjde inte
och jag gav henne maria men hon nöjdes inte
men jag drog henne i håret alexander kära lilla vän hör på mig nu
skrikmaria drog jag hårt i håret ut ur huset hela vägen uti bäcken
som hon rispades och gnällde skinn och hår som fastna titt som tätt
jag höllna ner i bäcken tills hon stängde mun men som hon gnydde och
jag bräckte båda bena
snörde henne uppi lärken grenen brast och hon fick krypa hem sin väg med rep och gren kring halsen yla som en snorunge och så alldeles ensam
du ska ej begråta nej för hos maria brinner ljuset som skall leda henne in i labyrinten du ska kanske hitta dit men hon har inget att berätta ingenting att säga sånt är löftet hon har lovat inget säga
skälmen väntar mig nu kal som hällen högrest som en tall
nå men nog ryms hon i ett fågelbo hon vaktar sina ägg
vi möts emellan träden och hon gapar och jag måste le tillbaka
sådan är nu spegelns lag
en obeveklig lag är spegelns lag
de gnager längtar ringlar alexander dina barn och inte längre dina
stanna där du står kom inte hit och gräv i gammal aska
allt omkring får elden går nu intill skymningen
ur elden går ur elden intill kvällning går i jorden går ur elden

Och det är det sista brevet i den samling som hittades upphängda i en portfölj på en tall invid Kalvstigen, en gammal väg mellan Järvsö och Delsbo. Personen som suttit på dessa brev tills nu, tills idag, då ni är de första utomstående som får höra talas om dem, tillägger i sitt papper om dokumenten tre punkter. Tre gissningar kring vad det egentligen kan vara. Han skriver:

Vad är Kalvstigssamlingen, alltså, vad är den egentligen? Jag har väl tre teorier:

Alternativ ett. De är ett skämt, ett utstuderat practical joke. Antagligen är det den bästa förklaringen, som inte nödvändigtvis gör breven mindre intressanta. I sådana fall vill jag veta vem, och varför? Vem hittade på, skrev, och hängde upp dem i en sliten väska vid en liten skitväg mitt i Hälsingland, där de kunde förblivit oupptäckta, försvunnit eller slängts bort. Och varför? Varför!?

Alternativ två. Den som skrev är, eller var, sinnesförvirrad. Det kanske låter hemskt, men jag har alltid hoppats på det, för då skulle ett korn av sanning ändå kunde finnas där någonstans, att något fantastiskt och skrämmande fynd vävts ihop till en vilsen stackares förvirrade fantasier.

Alternativ tre. De är på riktigt, och allt är sant. Nej, jag har aldrig trott det, faktiskt, även om vi låtsades ibland när vi var yngre, och lyckades rätt bra med att skrämma upp varandra under våra efterspaningar och utflykter. Det är med skräckblandad förtjusning jag minns känslan av att stå med andakt vid en stor kulle och lyfta på mossan mellan två stenar. De gångerna kunde skogens tysta närvaro för en stund få mig att tro på vad som helst. Endast i dessa stunder, om endast för ett ögonblick och med bultande hjärta, närmade jag mig på allvar alternativ tre i tanken.

Och där lämnas vi med berättelsen om breven från Kalvstigen. Vågar du fråga: vem där?

Signaturmelodi

Ni har hört mig och Ludvig Josephson läsa “Kalvstigssamlingen”, av en lyssnare som vill vara anonym. Men denna lyssnare, som alltså skrivit både denna historia och “Gåvan” och “Gröntjärn”, har nu åtminstone skaffat en hemsida där ni kan hålla er uppdatera på om hen publicerar något nytt. Ni hittar den på pratoh.weebly.com, och jag hoppas även i framtiden få läsa mer berättelser av denna begåvade lyssnare.

Jag heter Jack Werner och ni har lyssnat på Creepypodden, idag inspelad på Cantina Real i Hornstull i Stockholm. Podden produceras av Ludvig Josephson som också gör musiken. Följ gärna oss på Facebook och på Instagram också, på båda ställena heter vi Creepypodden, och om du vill kolla in något av våra äldre avsnitt eller lyssna på någon av historierna i detta avsnitt en gång till är det bara att gå in på vår hemsida, som du hittar genom att söka på Creepypodden på sverigesradio.se. Och så kom ihåg att skicka in era spökhistorier och tips på andra spökhistorier till creepypodden@sr.se.

Och så vill jag slutligen, som vanligt, säga: tack för att ni har lyssnat.