Avsnitt 54: På väg

Jag har mina rötter i Iran. Ett land med mycket kultur och vandringssägner. Jag har varit dit och hälsat på släkt några gånger. Vid ett utav mina besök hos släkten, kanske för 8 år sedan, pratade vi om ett mycket märkligt fenomen. Jag kommer inte ihåg exakt hur vi kom in på det men jag minns att jag och mina kusiner satt och berättade spökhistorier för varandra och skrämde upp varandra. Min ena kusin berättade då en historia, som han påstod var sann, om jinner. Den handlade om att en vän till honom hade stött på en jinn på en fest utomhus. Jag förstod inte riktigt vad en jinn var så min moster förklarade för mig.

En jinn är (enligt koranen) en av Guds skapelser. De är en slags ökenande som likt människorna är skapad att tillbe Gud men inte alla gör det. De jinner som väljer att inte göra det förknippas i stället till shaitan (djävulen). Dessa varelser kommer i olika former, oftast inte synliga för människan men de kan välja att göra sig synliga och ta vilken form som helst. Ett djur eller kanske till och med en människa. Det finns också olika sorters jinner. En Ifrit är en skepnad av rök med vingar som är mycket smart och kan lura dig på en sekund att överlämna din kropp till denne.

Den 30:e november 2016 skulle jag på en tjänsteresa från Borlänge till Karlstad och tillbaka, över dagen. Denna sträcka har mycket dåliga tågförbindelser så jag lyckades övertala min chef att låta mig hyra en bil, detta skulle jag spara totalt fem timmar på. När dagen väl kom, kom även årets första rejäla snöfall. Det var snöstorm. Överallt på nyheterna uppmanades man att lämna bilen hemma eftersom att det rådde totalt kaos på vägarna.

Men jag satt redan i min hyrbil påväg till Karlstad. Jag hann inte en komma ut ur Borlänge då jag hade en flera kilometers bilkö framför mig på grund av en lastbilsolycka. Men efter många timmar av försiktigt körande kom jag fram till Karlstad. Jag gjorde det jag kom för att göra och sedan väntade resan hem.
Jag hatar att köra i mörker så jag försökte att åka tidigt. Trots detta var jag vetandes om att det blir nog minst en timmes körande i mörkret. Om jag bara visste hur fel jag hade. Väg 245 mellan Fredriksberg och Grangärde är inte den mest ultimata vägen att köra på i snöstorm, oplogad. Trots att hastighetsskyltarna visade upp emot 90 km/h körde jag aldrig högre än 50. Den blev mörkt och vindrutetorkarna gick på max. Kilometer efter kilometer möte jag bilar som fastnat och bilar som kört i diket. Tyvärr vågade jag själv inte stanna då den hyrbilen jag skulle haft egentligen inte blivit inlämnad när den skulle så jag fick en Renault Clio. Inte den ultimata vinterbilen..
Jag började bli lite nervös och varje gång bilen sladdade till litegrann hoppade jag till av rädslan att hamna i ett dike insnöad i mörket som täckte skogen omkring mig. Efter en stunds körande på vägen mötte jag en bil som saktade in och började blinka. Jag saktade ner och vevade ner rutan.

– Ursäkta, jag vill bara varna dig. Det har blåst ner en gran över din sida av vägen en bit fram. Så kör försiktigt.

Jag tackade, slog på helljuset igen och körde, om möjligt, ännu saktare hemåt. Plötsligt var granen framför mig. Jag hann bromsa in och körde om den men jag fortsatte inte utan något fick mig att stanna. Jag klev ur bilen. Jag gick mot granen och försökte lyfta av den från vägen. Förstod jag inte att den vägde säkert 100 kilo? När jag stod där med granens topp i mina händer, kände jag hur något swishade förbi bakom min rygg. Mellan mig och bilen. Jag fick iskalla kårar. Innan jag hann vända mig om swishade det bakom min rygg igen. Jag fick en stark huvudvärk från ingenstans. Värken ilade från huvudet och hela vägen ner i tårna som om någonting försökte ta över min kropp. Jag sprang till bilen, satte mig och låste dörrarna. Innan jag hann köra vidare såg jag det. Kanske 10 meter framför bilen stod en mörk, lång skepnad med vingar. Jag såg inget ansikte, tittade den på mig? Det kändes som att den stod där i en evighet men det måste ha varat någon sekund bara innan skepnaden swishade vidare in i den kolsvarta skogen. Huvudvärken hade släppt och de sista milen hem körde jag som på nålar. Jag kommer aldrig igen att köra den sträckan själv, speciellt inte i kolmörker och snöstorm.

Signaturmelodi

Du lyssnar på Creepypodden med mig Jack Werner, och det vi nyss hörde var lyssnaren Panteas berättelse om upplevelsen av när iransk folktro plötsligt hemsökte svenska vägkanter, uppläst av Rakel Josephson.

Vad var det hon såg, egentligen? Det vet vi inte, men vi vet att något som till synes alltid har funnits är berättelser om skrämmande möten längs stigar och vägar, gator och tågräls. Redan på 1600-talet berättades en historia i Sverige om en piga som plockades upp av en präst och två bönder på väg hem i släde från Kyndelsmässomarknaden i Västergötland. De kom fram till ett värdshus och gick av för att äta, och pigan beställde en öl. Två gånger var dock ölkaret fyllt med annat än öl när hustrun i huset väl kom fram till bordet, och den tredje gången var karet fyllt av blod. Den mystiska pigan uttalade då en profetia om att året som följde skulle bli olyckligt, fyllt av krig och pest, och sedan försvann hon. Så berättade man på 1600-talet, och historier som skrämmer och fascinerar oss människor dör aldrig.

Därför är det inte så konstigt att Bengt af Klintberg, en av Sveriges mest kända folklorister och forskare i vandringssägner och berättelser, i en av hans böcker har med en väldigt snarlik historia fast från modern tid. Och även på nätet, i våra dagar av sociala medier och smartphones, har liknande händelser fått enorm spridning. Det kanske bästa exemplet är ett klipp på Youtube, där ett gäng kompisar filmar när de är ute och åker bil. De pratar portugisiska, och ser plötsligt en liftare vid vägkanten….

Kvinnan, en blek tjej med vit klänning och tom blick, kliver in i bilen och märkligt nog drabbas kameran av tekniska störningar. De försöker prata med henne, men får inte mycket svar. Plötsligt pekar hon framåt på vägen, och säger: ser ni stället där? De säger ja, och hon säger: “Det var där jag råkade ut för en bilolycka… och dog.”

Klippet, som heter “A CURVA” på portugisiska men är känt i övriga Europa som historien om spöket Teresa Fidalgo, är en av Portugals mest virala klipp någonsin. I Sverige har berättelsen om Teresa Fidalogo spritts som kedje-SMS bland barn och unga, som ofta blivit rädda. ”Hej”, står det i SMS:et som fortsätter: “Jag heter Theresa Fidalgo. Jag är ett spöke. Du läste rätt, jag dog år 1983. Va inte rädd jag har inte mördat nån, men jag kommer att mörda just DIG. Om du inte skickar detta till över tio personer innom veckan så kommer jag att stå i ditt rum på natten. Jag kommer att väcka dig och låta dig säga dina sista ord och sedan kommer jag att skära av din hals med ett svärd. Och om du inte tror så googla mitt namn!” Om barnen sedan googlar Teresa Fidalgo hittar de Youtubeklippet, och blir antagligen ännu mer rädda. Även fast klippet är en kortfilm med skådespelare och en regissör.

Varför berättar vi den här sortens historier? Kanske för att det är ensamt att köra bil, ensamt längs mörka vägkanter i natten, och hela tiden med kunskap om att man kan krocka, dö, och i värsta fall döda den som sitter bredvid. Eller så är det bara så att resande alltid har fått se de märkligaste ting. Efter den jordbävning som slog till utanför Japans kust, och som ledde till en tsunami som dödade tiotusentals, har taxichaufförer börjat berätta de mest skrämmande berättelser om figurer de kört. En förare beskriver hur han plockar upp en ung kvinna, som ber att få bli körd till Minamihama-distriktet. Taxichaffisen säger att inte finns någonting att köra till där, eftersom området jämnades med marken av tsunamin. Kvinnan säger lugnt och stillsamt “Har jag dött?”, och går sedan upp i rök. Faktum är att spökupplevelserna i taxibilarna blivit så många att en forskare i sociologi undersökte dem i en avhandling, där hon intervjuade 100 chaufförer om vad de upplevt efter tsunamin. Många hade berättelser, och några av förarna kunde till och med visa upp taxameterloggar som slagits på när de plockat upp kunder, bara för att slås av och sparas som en obetald resa när kunderna gått upp i rök.

I Sverige har vi vårt egna slag av gåtor längs med vägkanterna. En länk ni lyssnare skickat in till mig många gånger kommer från tidningen Arbetarbladet, och har rubriken “Vättar anklagas för mystiska olyckor på E4”.

På nätet talas det, enligt Arbetarbladets artikel, om vittra, ett folk som likt vättarna bor under marken, i stenblock eller i gamla träd. Motorvägen norr om Gävle ogillas av vittrorna, enligt diskussionerna på nätet. Därav alla olyckor. En journalist från trakten, Marianne Lundqvist i Hamrånge citeras: “Det sades att där ska man inte bygga för då kommer tomtarna”, säger hon och fortsätter: “Det ska ha varit så att människorna rörde sig på mark som man inte ska röra.”

Den här artikeln tänkte jag på när jag läste lyssnarhistorien som nyligen skickades in av lyssnaren David. Han berättade nämligen om en liknande upplevelse…

Jag har sedan tidigt 90-tal arbetat som timmerbilschaufför, detta yrke har gått igenom min familj de senaste decennierna, jag har åkt med min far sedan barnsben och alltid funnit en viss fascination med skogen under nattetid, därför har jag försökt bytt schema med mina kollegor så ofta som det går, enbart för att kunna sitta ute i skogen … mitt i natten och dricka en varm kopp kaffe och lyssna på nattradion.

Det är något mystiskt med att åka in så långt man kan i en skog, helt själv (kanske inte, inte denna kväll) sätta på arbetsbelysningen och titta ut i tomma intet medans man lastar detta skogens guld.

För att komma till historien, detta hände mig en kolsvart, regning höstnatt, strax utanför Höljes i Norra Värmland, jag har som sagt kört timmerbil de senaste 25 åren och har väl sett en stor del av skog vi har här i Värmland men det är något speciellt med Nordvärmlandsskogarna, det är en sorts mystik och det känns nästan lite obehagligt att sitta där själv, det är en känsla som inte är bekant för mig, inte inom arbetslivet iallafall.

Klockan slog 21:30, jag var på väg upp till bytespunkten som var uppgjord sen tidigare med kollegan, jag ser ett par starka ljus spegla sig i trätopparna, sveper den sista klunken kaffe jag hade kvar i muggen och går ut för att ta över nycklarna till lastbilen.

– Jaha, har det gått bra, frågade jag kollegan
– Ja visst, inga problem, men det verkar som att huvudströmbrytaren krånglar lite på lastbilen, kan vara något glapp
– Okej, svarar jag, jag åker in till verkstaden och kollar när jag är klar med skiftet, svarade jag

Huvudströmbrytaren är precis vad det låter som, den bryter all ström på lastbilen så man tryggt kan gå hem efter arbetsdagen med vetskap om att det inte dras någon tjuvström, ALLS.

Jag sätter mig tillrätta i lastbilen, häller upp ytterligare en kopp kaffe och börjar segla upp mot Höljes, vid detta laget ligger jag väldigt bra med i tid och allt känns perfekt, bortsett från just huvudströmbrytare, det vore ju inte så roligt att behöva hoppa ut ur kranen som jag har på bilen och behöva rucka och slita i den hela kvällen – äh, det löser sig sen tänkte jag medans radion poppade i bakgrunden.

Jag växlar ner, slår på blinkersen och börjar mata mig fram på denna minimalistiska skogsväg, det är precis så båda däcken håller sig på vägen, jag börjar småle för mig själv, som en erfaren chaufför så finns det inget roligare än en utmaning, hela bilen guppar och skakar medans jag far fram i mina knappa 10km i timmen.

Färden avslutas vid ett upplag cirka 15 minuter från riksvägen, jag slår av tändningen på lastbilen, sätter på mig skorna och kliver ut ur hytten, precis när jag stänger dörren hör jag ett sorts fnitter, ni lyssnare som kör lastbil kan nog känna igen ljudet, det kan ofta låta så när man stänger förardörren, det blir väl ett slitageljud, jag avfärdade genast detta liudet som det och börjar promenera mot timmerupplaget för att inspektera att jag tog med mig rätt.

Jag går med min ficklampa och försöker se märkningen på timmret när jag tycks höra ljud inifrån skogen, inte mer än 20 meter ifrån mig, eftersom det är höst och älgjakten är i annalkande så är det inget jag reflekterar över särskilt mycket, sålänge det inte är en älgko med föl.

Jag går och sätter mig i kranhytten, trycker på radion och börjar lasta, när jag lastat cirka halva bilen så dör plötsligt allting för mig och det blir kolsvart,

-Jaha, då var strömbrytaren igång igen tänkte jag och började kliva ut ur kranen, precis när jag sätter foten på första ”trappsteget” så startar allt upp igen, konstigt tänkte jag, Jaja, det var bara att fortsätta lastningen.

Jag kände när jag satt i kranen att något tittar på mig, denna känsla är väldigt bekant för dom flesta timmerbilsförarna, man väcker många nyfikna djur på nätterna när man lastar som gärna står i skogen och smyger.

När jag lastat klart bilen och släpet återstod så hände det igen, strömmen försvann, fast denna gång tyckte jag mig se något litet som rörde på sig i min ögonvrå, precis nere bredvid bilen där strömbrytaren sitter, jag avfärdade även detta och gick ut för att se vad som stod på, jag böjer mig ner och ser mycket riktigt att strömbrytare är avslagen, jag lägger ficklampan åt sidan medans jag vrider på den igen, ljuset startar upp igen och radion börjar gå i bakgrunden, precis som förut.

Jag fortsätter lasta, men i ögonvrån, ännu en gång så ser jag något smyga där nere på marken, denna gången stannar jag upp lite och försöker se vad det kan vara, vi har tonade rutor på våra kranar för att undvika en bastu under sommarmånaderna – detta gjorde det väldigt svårt för mig att se ut genom sidorutan.

Det dröjer inte länge förrens strömmen försvinner ytterligare en gång, fast denna gång hinner jag se att det är en liten människa som rör sig nere vid lastbilshytten, jag blir iskall… jag blundar till och nästan gnuggar mig i ögonen för att bekräfta det jag just såg – vem fasiken är det där? Jag befinner mig säkert 5-6 mil från närmsta hus och det finns ingen människa i närheten, det ska det inte göra iallafall, min kollega som kör skotare jobbar inte denna vecka.

Jag blir faktiskt lite skakig för första gången på jobbet, man har hört mycket historier om vättar och spöken i skogen, 99% skrönor som gått i arv från chaufför till chaufför men att det faktiskt existerade något sånt här var inte sant.

Jag visste inte riktigt vad jag skulle göra, jag låser dörren till kranen och lastar snabbare än vad jag någonsin gjort, när jag börjar bli klar så inser jag att jag måste spänna lasset på plats, finns inte en chans att jag tar mig ut från denna skog med all timmer kvar på bilen om jag inte spänner fast det.

Att spänna fast timmer på bilen innebär att jag måste gå ut och kasta över spännband fram – mitt och bak på bilen, detta är en process som tar i regel 15 minuter om man är erfaren och allt går som det ska.

Jag viker ihop kranen, och börjar gå ner, detta var ju innan mobiltelefonernas stora intåg i vår värld och man fick klara sig utan att prata med folk på arbetstid – jag sätter ner ena foten på marken, sen den andra – livrädd vänder jag mig om och tittar runt men ser inget, jag kanske bara sett i syne – tänker jag

Jag börjar spänna bilen och hör ett litet fnitter återigen, denna gång gick det rysningar längs hela min ryggrad, fast besluten om att göra detta så fort jag bara kan vänder jag mig inte om, jag koncentrerar mig bara på att bli klar så fort som möjligt.

När jag väl blivit klar springer jag in i hytten och låser dörren, jag hoppas på att strömbrytare inte ska stänga av strömmen igen.

Jag börjar sakta vrida på ratten för att göra en u-sväng, precis när mina lyktor når ena delen av skogen så ser jag något som inte släppt sig från mina näthinnor än idag, det står en liten tomte, eller ja, en mindre man med en mössa stor som han själv, gubben är inte större än ett av mina ben, han stirrar rätt på mig i hytten, i ren panik ger jag fullt rattutslag och trycker så hårt jag kan på gaspedalen, på den våta gräsiga tillfälliga väg så känner jag att det börjar tugga från bakdäcken, jag håller på att köra fast, skulle jag köra fast här, mitt i natten med endast en komradio, så vet jag inte vad jag gör, i ren panik tvärnitar jag igen, motorn varvar ner, gubben står kvar på samma ställe och tittar på mig, allt detta känns som en evighet men det kan inte varit längre än 6 sekunder, helt plötsligt är gubben borta, jag höjer på kopplingen och börjar vagga mig ut från upplaget, skälvad och rent sagt livrädd.

Jag nämnde detta för min kollega, han som jag delade bil med och han tyckte att jag var galen, han trodde verkligen inte på detta och sa i princip till mig att jag skulle sluta jobba natt.

Jag vet vad jag såg, men det förändrar inte min syn på att jobba i skogen, jag tror nästan det var vätten som hjälpte mig loss.

En märklig historia från lyssnaren David, om de ovanliga och obegripliga varelser som kanske härjar i de mörka skogarna längs svenska vägkanter.

Resor sker ju inte bara i bil, utan i storstäderna även i kollektivtrafiken. I det här avsnittets sista historia ska vi höra om hur gamla händelser i tunnelbanan kan ge fruktansvärda ekon, ända in i våra egna dagar. Historien ni ska få höra är skriven av Soren Narnia, känd från den utmärkta skräckpodden Knifepoint Horror, och ursprungligen publicerad som ett avsnitt av podden med rubriken “Tunnel”. Jag har översatt historien till svenska, och även anpassat den litegrann efter svenska förhållanden. Hur kommer ni nog att höra, i berättelsen “Tunneln”, uppläst av Ludvig Josephson.

Jag heter Samuel. Jag arbetar som lärare på en specialskola för döva i Stockholm. Jag är 58 år gammal. Jag har haft ett gott liv, och är tacksam för det jag har, men för några veckor sedan tvingades jag återuppleva ett trauma. Det väcktes av åsynen av en annons i Dagens Nyheters upplaga den femte november 2016. Sedan dess har jag kämpat mot depression och sömnproblem, allt en följd av upplevelserna under en enda fruktansvärd timme för snart trettio år sedan. Annonsen som väckte allt detta till liv igen innehöll en efterlysning av människor som hade åkt tunnelbana mellan klockan elva och tolv natten den 12 april 1988 och som då hade bevittnat “någonting oförklarligt”. Annonsen uppmanade de som kände igen sig att mötas upp på Stadsbiblioteket i Stockholm den följande onsdagskvällen.

I annonsen nämndes varken någon särskilt incident eller olycka, vilket är det vanliga när jurister genom tidningsannonser letar vittnen till brott. Och bara att någon i en annons efterfrågar människor som upplevt någonting för 28 år sedan var anmärkningsvärt. Efter att ha funderat i tre dagar tog jag mig till slut samman och åkte till Stadsbiblioteket den utsatta kvällen. När jag kom dit fann jag två andra personer i ett litet studierum. Trots att det gått nästan tre decennier sedan jag såg dem, och att jag då bara umgåtts med dem i en timme, kände jag omedelbart igen dem. Ellen Vinterberg, som bodde i Gamla stan, var nu 59 år gammal. Det var hon som hade satt in annonsen i tidningen och frågat efter minnesgoda pendlare. Beslutet, berättade hon, tog hon efter att ha drömt obehagligt i över ett år och därigenom övertygats om att det hon såg den där natten den 12 april 1988 nere i tunnelbanan inte var inbillning. Nu ville hon prata med andra människor för att bekräfta det.

Hon hade lyckats trycka ner minnena från den natten i hennes undermedvetna i snart trettio år, men under ett kortare strömavbrott i t-banan i februari månad 2016 hade de kommit tillbaka med full styrka. Det visade sig att de andra två som varit med i vagnen 1988 båda hade läst hennes annons och tagit sig till mötet. Donna Möller hette den andra kvinnan som varit där med oss, på ett nordvästgående tåg sent på natten på blå linjen från Kungsträdgården. Vi satt där i mötesrummet och delade med oss av våra minnen tills biblioteket stängde, och sedan skildes vi åt. Jag kommer aldrig träffa dem igen, och det är okej.

Något du som lyssnar kanske inte känner till är att natten den 12 april 1988 var exakt 14 år efter en kollaps i blå linjens tunnlar 1974 som krävde fyra byggjobbares liv. Det är få som ännu minns den händelsen. Den inträffade under konstruktionen av den blå linjen, över ett år innan den officiellt öppnade. Tunnelraset inträffade mellan Rådhuset och Fridhemsplan, efter att det varit ett riktigt skyfall under några dagar. Regnet orsakade en översvämning som försvagade den halvt urgrävda tunneln under Stockholms gator. Ett dike rasade in och fyra byggarbetare som arbetade med att lägga fundamentet för rälsen begravdes levande. Det tog tolv timmar att gräva fram deras kroppar, och byggarbetet stängdes av i nio dagar. Jag var 16 år gammal när detta hände, och trettio år gammal år 1988. Den 12 april det året var jag och en vän på väg till en födelsedagsfest vid tiotiden på kvällen, och när vi gick igenom Kronobergsparken såg vi några människor stå med tända ljus i en liten cirkel. Min vän berättade att de troligen var anhöriga till tunnelbanebyggarbetarna, och att de hade minnesstund eftersom det var årsdagen av olyckan. Han hade sett dem samlas två år innan också, sade han, och jag tänkte på hur sorgligt det var att dessa människor forfarande stod här, efter alla dessa år.

När jag lämnade festen var det sent på natten, och jag var tvungen att springa för att hinna med den sista tunnelbanan. Min vän hade stannat kvar, och jag var ensam när jag smet in genom dörrarna sekunden innan de gled igen. Jag hade inte druckit mycket på festen, kanske ett glas vin, och då mest för att vara social. Vid tidpunkten då tunnelbanan lämnade stationen hade antagligen alkoholen helt lämnat mitt system. I min vagn fanns det bara två andra personer, båda kvinnor. Jag satte mig och kände hur ögonlocken blev tunga efter en lång dag, men bara någon minut efter att tåget lämnat stationen började det krångla. Det stannade till gång på gång, vilket var ett vanligt problem i t-banan på den tiden. Ljusen började blinka när vi stannade till på Rådhuset, och det var någon minut efter att vi åkt därifrån som de stora problemen började. Tåget stannade upp och bara stod där. De sade ingenting i högtalarna om varför, trots att vi efter sådär fem minuter verkligen började förvänta oss det. Vi stod i en tunnel, och vanligen brukade de åtminstone försöka lugna passagerarna genom att säga någonting om orsaken till att vi stod stilla och att vi snart skulle komma igång och börja röra på oss igen. Men det förblev tyst.

När tio minuter hade gått började kvinnan som satt längst bort i vagnen gå runt för sig själv och skaka på huvudet. Hon verkade mycket nervös. Det var ingenting jag höll emot henne, för jag hade aldrig heller suttit fast på ett stillastående tunnelbanetåg så länge. Sömnigheten från förut hade helt försvunnit, mest för att jag nu var så irriterad och arg på SL. Kvinnan gick för sig själv runt i allt större cirklar, tills hon nästan rörde sig igenom hela vagnen. Vid ett tillfälle tittade hon på mig och mumlade “Jag har en släng av klaustrofobi”. Jag bara nickade till henne och sade någonting meningslöst. Trettio sekunder senare slocknade vagnens belysning helt. Kvinnan gav ifrån sig ett litet förskämt skrik. Nödbelysningen var fortfarande tänd, men nu var läget allvarligt. Vi var fast i mörkret i en tunnel och ingen gav oss någon information. Jag såg genom dörren i vagnens ena kortända in till en annan vagn, och kunde se att ljusen var släckta även där. Det var inte många i den andra vagnen, men vi var inte ensamma, iallafall.

Kvinnan som var så nervös försökte sätta sig ner, men fick ingen ro. Till slut tryckte hon på knappen för att prata med konduktören, men allt som hördes var brus. Den funkade inte. Jag tänkte för mig själv att det inte kunde bli värre. Vi var under jorden, i en tunnel, utan någon kontakt med omvärlden. Då slocknade nödbelysningen. Jag erkänner gärna att jag nästan fick panik. Det sade bara klick, och plötsligt badade vi i totalt mörker. Jag kände en våldsam adrenalinkick slå till genom kroppen, och den nervösa kvinnan skrek till igen. Jag ropade “det är ingen fara, det är ingen fara”, men visste inte varför. Situationen var hemskt och jag var verkligen rädd. Den andra kvinnan, som hade suttit kvar och försökt läsa sin bok under hela tiden fram tills dess, sade “vad är det som händer.” Jag svarade att jag inte visste. Den nervösa kvinnan sade “åh gud, åh gud, vi är fast här, vi är fast här”, och sedan ropade hon ut i luften att någon snälla skulle säga någonting, bara säga någonting. Man såg inte handen framför sig, det var som om jag blundade. Jag började småprata så lugnt jag kunde, och gick famlande i mörkret framför mig mot ljudet av hennes röst. Hon var så rädd att när hon hörde min röst komma närmare skrek “stanna, låt mig vara”, som om hon trodde jag skulle attackera henne. Den andra kvinnan försökte säga att allt var okej, att vi var nära Rådhuset och att vi i värsta fall skulle få gå dit längs spåren i den upplysta tunneln. Inte för att jag vet inte om det stämde – jag såg inga ljus alls, inte ens utanför fönstren. Det var som att sitta i en stängd garderob. Som i en grav. Helt kolsvart.

Flera år dessförinnan hade jag gått på en guidad tur i gruvan i Kiruna, och vid ett tillfälle släckte guiden sin ficklampa i en minut och lät oss uppleva mörkret och känslan av att befinna sig djupt under markytan. Det kändes som om jag var där igen. Man står inte ut så värst länge. Vi försökte småprata med varandra för att hålla humöret uppe, men tystnade när det plötsligt lyste upp utanför vagnens bakdörr. Det var den första gången någonting riktigt bisarrt hände den natten. Ljuset kom från nödbelysningen i en vagn som hängde bakom vår, men jag visste helt säkert att vi satt i den sista vagnen. Jag satte mig alltid i sista vagnen när jag åkte tunnelbana, eftersom det alltid är den tystaste. Dessutom hade jag ett tydligt minne av att ha tittat ut genom bakdörren förut, när ljusen började blinka, och då inte sett annat än tunneln bakom oss. Men nu fanns det alltså på något sätt en vagn där, och den hade nödbelysningen på.

Jag såg inte mycket ändå, för ljuset var svagt och saknade direkt färg. Jag reste mig från mitt säte, mitt i vagnen, och tog mig bakåt för att ta en närmare titt. Jag sade åt den nervösa kvinnan att hon skulle följa med, eftersom ljuset skulle få henne att känna sig bättre till mods, och att vi till och med kunde gå genom bakdörren in till den andra vagnen om hon ville. Hon svarade bara nej. Ju närmare jag kom den andra vagnen, desto fler detaljer såg jag. Det var något fel med den. Istället för att ha säten, som vår vagn, verkade den fylld av vad som såg ut som jord och grus och liknade närmast en lastvagn. Den var verkligen full, det hade räckt upp till bröstkorgen på en om man stod där inne. Det fanns handräcken och reklam på väggarna, som i alla andra vagnar, men sätena tycktes ha begravts helt i jord. Det var det konstigaste jag någonsin sett. Jag trodde jag hallucinerade. Plötsligt hörde jag den nervösa kvinnan, en bit bakom ryggen på mig. Hon sade “vad är det i den där vagnen? Vad är det i den där vagnen?”, om och om igen, med en röst som lät panikslagen. Jag sade att det inte var någon fara. Jag visste inte vad jag menade, det var bara det enda jag kunde få ur mig.

Jag tryckte ansiktet mot fönstret i bakdörren och stirrade för att förstå vad jag tittade på. Det snurrade i huvudet på mig och jag kände mig livrädd. Det här kunde inte vara sant. En rörelse i ögonvrån fångade min uppmärksamhet, och såg att det läckte in jord och grus från taket inuti den halvfyllda vagnen. Åtminstone från två punkter, hål eller sprickor i taket, rann det ner och blev delar av högarna som fyllde vagnen. Om den nervösa kvinnan såg det skulle hon bryta samman, tänkte jag, och lät bli att säga någonting om det. Jag hörde henne säga att hon skulle lägga sig ner på golvet och blunda tills det här gick över, och jag ropade till henne att det lät som en bra idé. Den andra kvinnan var fortfarande tyst. Jag visste inte ens var hon var.

Jord och sand fortsatte strila ner i den andra vagnen bakom oss, och jag höll ögonen på rörelsen i ett försök att förstå vad som hände. Det var då ljusen slogs på med full styrka inuti den. De var tända i kanske åtta-nio sekunder max, men på den korta tiden hann jag se sakerna som stack upp ur jorden. En av dem var en hand, en människas hand, begravd hela vägen upp till handleden. Det andra jag såg, det jag svär på att jag såg, var en mans huvud och övre hälften av hans ena axel. Han var vänd bort från mig, med huvudet vilande på sidan som om han lyssnade på någonting i jorden, och på huvudet hade han en vit bygghjälm. Huvudet rörde inte på sig. Jag tror jag såg blod på hans hals, men kan inte vara säker. Jag visste bara att han måste ha varit död.

Sekunden innan ljusen i vagnen bakom oss slocknade för gott hörde jag den nervösa kvinnan skrika, kanske fyra-fem meter bakom min rygg. Hon hade visst inte lagt sig ner, utan bestämt sig för att komma fram till mig och titta ut genom fönstret tillsammans med mig. Hon såg det jag såg. Hon skrek fortfarande när ljusen kom tillbaka i vår egen vagn, samtidigt som det blev helt mörkt utanför fönstret i bakdörren. Jag vände mig om och såg kvinnan där hon stod med händerna över munnen och med ögon stora som tallrikar. Bakom henne stod den andra kvinnan, hon som hade läst sin bok. Båda hade stått och tittat ut genom fönstret över axeln på mig. Vår vagn skakade till lite och började röra på sig. Jag föll nästan omkull av rörelsen, tog tag i det närmsta handräcket och tittade mot dörren bakom mig igen. Genom fönstret som förut lett in till den andra vagnen syntes återigen bara tunneln. Det fanns ingen vagn efter vår. Det hade aldrig funnits någon.

Vi började åka med vanlig hastighet och efter två minuter eller så anlände vi till Fridhemsplan. En man gick på och satte sig. Han hade ingen aning om vad som hade hänt. Jag och de två kvinnorna satt ganska nära varandra och tittade rådvillt på varandra. Kvinnan som hade haft panik, som jag senare skulle få veta hette Ellen Vinterberg, gick av vid Fridhemsplan. Det var uppenbart att det inte var stationen där hon egentligen skulle gått av. Hon var helt enkelt bara tvungen att fly. Jag visste inte om jag skulle följa efter eller ej. Hon hade fortfarande handen över munnen, hade börjat gråta och snubblade ut ur tåget som om hon var utmattad. Sedan vacklade hon snabbt mot rulltrapporna med böjt huvud. Kvar satt jag och kvinnan med boken, som jag nu vet heter Donna Möller. När tåget åkte iväg från Fridhemsplan frågade hon mig om jag också hade sett handen. Jag nickade. Vi satt där i tystnad medan tåget passerade ytterligare två stationer. Till slut, vid Solna centrum, reste hon sig och samlade sig för att gå av. Hon tittade på mig.

– Jag vill inte tänka på det mer. Kanske imorgon. Inte nu, sade hon.
Jag visste inte vad jag skulle säga. Hon gick av utan att säga hejdå, och jag var ensam kvar. Jag gick över till ett annat säte, lite närmare ett annat par som satt och pratade, och försökte lugna mig. Men jag stod inte ut länge, utan gick av i Hallonbergen trots att det var två stationer för tidigt. Jag tog en taxi hem och låg hela natten utan att kunna sova.

Under vår samtal på Stadsbiblioteket var vi alla uppenbart ansträngda för att stå ut med minnena av vad vi hade sett, natten för årsdagen av det kollapsade diket. Jag drömmer fortfarande ofta om den där vagnen. Drömmarna brukar sluta på alla möjliga sätt, men oftast genom att taket i vagnen där vi tre sitter brister och sand rinner in. Vi slår på fönsterrutorna tills vi inte kan andas längre. Jag känner min kropp bäddas in i grus och jord och jag hör stenar studsa på en skyddshjälm jag har på mig. Jag försöker skrika men får fullt av sand i munnen. Ibland i drömmen inser jag att jag håller på att kvävas, och sträcker upp handen för att försöka ta tag i någonting, vad som helst, och jag förstår då att min hand blick stilla kommer sticka upp ur sanden när jag dött.

Ellen Vinterberg, som hade haft det svårast att hantera det vi såg, dog i går natt. Hon hade haft en djupt depression i månader, även om ingen annan än jag och Donna Möllor förstod skälet. Ellen begick självmord genom att vid tiotiden på kvällen hoppa framför tunnelbanen i tunneln, halvvägs mellan Rådhuset och Fridhemsplan. På nätet står det att det är den enda gången någon har dött inuti tunnelbanans tunnlar som inte jobbar där. För att ta sig till platsen där hennes kropp hittades hade hon behövt antingen gå av ett tåg som stannat mitt i tunneln eller ha smugit dit, hela vägen från endera station, tills hon blev påkörd. Jag tänker inte gå samma öde till mötes. Jag är fast besluten om att inte göra det. Trots att tunnelbanans drömmar fortsätter hemsöka mig så är jag starkare än henne. Det var jag som gick fram till bakdörren medan hon gömde sig i vagnen. Jag tänker stå ut, och vara så stark jag kan. Och från och med nu ska jag för alltid undvika tunnelbanan.

Signaturmelodi

Ni har hört “Tunneln”, skriven av Soren Narnia, publicerad i podden Knifepoint Horror, och läst av Ludvig Josephson. Och då har det blivit dags för Creepypodden att sätta kaffet i kopphållaren, och dra vidare i natten längs den ensamma E4:an…

Jag heter Jack Werner och ni har lyssnat på Creepypodden. Den produceras av Ludvig Josephson som också gör musiken. Följ gärna oss på Facebook och på Instagram också, på båda ställena heter vi Creepypodden, och om du vill kolla in något av våra äldre avsnitt eller lyssna på någon av historierna i detta avsnitt en gång till är det bara att gå in på vår hemsida, som du hittar genom att söka på Creepypodden på sverigesradio.se. Och sist men inte minst: skicka in era spökhistorier och tips på andra spökhistorier! Nu börjar vi igen för det här året, och jag vill berätta era historier. Ni når oss på creepypodden@sr.se.

Tack för att ni har lyssnat.