Avsnitt 58: Oförklarliga ljud II

Detta hände för ett par månader sen. Jag satt hemma ensam i min lägenhet. Min sambo var och repade med sitt band och skulle komma hem sent. Jag är en ganska känslig person och kan bli lätt stressad av att umgås med mycket folk. Så jag tyckte att det var skönt att ha en helkväll för mig själv. Jag hade fått ledigt från jobbet ett par dagar så jag hade inget behov av att lägga mig tidigt. Det hade hunnit bli ganska så sent, jag satt framför min dator och spelade spel. Tiden hade flugit förbi som det brukar göra när man är mitt i ett spännande uppdrag eller när man intensivt jobbar för att nå sitt mål eller en ny level. Till detta måste jag erkänna att jag hade försett mig själv med lite vin. Där satt jag med min datorskärm som enda ljuskälla i mitt vardagsrum, då min telefon började vibrera. På displayen stod ”Svara för Sverige”.

“Svara för Sverige” var ett telefonnummer där alla människor runt om i världen kunde ringa, så blev hen kopplad till en slumpmässig svensk. Jag hade registrerat mig några veckor tidigare och detta var mitt första samtal. Jag blev genast väldigt uppspelt och ställde vinet snabbt åt sidan, ställde mig upp och tog telefonen. Jag koncentrerade mig.

”Hi! Welcome to Sweden!” .

Det var det jag sa, dumt och högtidligt som jag vore någon form av programledare för något kasst familjeprogram. Min ide att inte låta så full hade nog redan gått åt skogen. Men jag fick svar. I luren kom ett susande och brusande, men jag hörde helt klart röster, flera stycken.

”Hello! Is someone there”, sa en mansröst, och i bakgrunden hörde jag rejäla fnissningar. Det lät som dom var på en fest. Jag försökte slappna av, rösten lät ungefär som en person i min ålder. Och om han var på en fest så vore det inte omöjligt att han också var lite salongsberusad själv.

”Yes! My name is Alice. Where are you calling from?”

”Hello Alice! I´m calling from Britain”

Det var lite svårt att höra vad han sa, mottagningen var dålig och hans röst blandade sig med fnissningarna han hade i bakgrunden.

”Really, Britain?”, sade jag dumt. Sedan hände någonting. Mottagningen blev sämre och jag kunde inte längre urskilja vad han sa. Jag hörde några enstaka ord.

”I´m sorry but I can’t hear you very well”, sa jag. Då kom den första gången. En glasklar röst mötte mitt öra, en röst som inte var en del av bruset och suset. Och jag hörde och förstod vartenda ord den sa. Rösten pratade svenska.

”Du vill inte vara med i den här gruppchatten”.

Jag blev överrumplad, var jag i en gruppchatt? Förvirrad stod jag tyst i mörkret. Så hörde jag britten igen.

”Alice? Are you there?”

Fnisset i bakgrunden hörde jag återigen. Var detta ett skämt?

”Alice?”, sade han igen.

”Did someone just talk in swedish?” frågade jag lite skakigt.

”What?”

”Can you speak swedish?”, frågade jag.

”What do you mean?”

Jag kände mig dum och tänkte att jag måste inbillat mig och försökte förklara.

”I’m sorry, I am not really sober. I thought I heard…”

Men då hörde jag den där rösten igen.

”Du vill inte vara med i den här gruppchatten, tro mig”

Den var lika klar som förut men denna gång var hens ton hårdare och lät mer som en befallning. Jag tystnade. Kalla kårar gick genom min ryggrad och håret reste sig på armarna. Så talade britten igen.

”Hello? Alice? What did you say?”

Jag darrade nu lite lätt på rösten och det enda ord jag fick fram var:

”Group chat”?

Han svarade med ett förvirrat litet skratt:

”Group chat”?

”Are we in a group chat?”, frågade jag.

Jag hörde mummel från andra sidan luren, sen sa han.

”What? Do you want to group chat?”
Jag fattade ingenting och av att döma av hans förvirrade ton så hängde han inte med heller. Jag hann inte svara då jag hörde den där rösten för en tredje gång, och denna gången lät den arg.

”Du vill inte vara med i den här gruppchatten! Du vill inte vara med i den här grupchatten, jag lovar dig”

Den tog en paus och sen sa den ”spring för livet”.

Det sista gjorde mig så rädd att jag drog efter andan. Jag hörde britterna i den dåliga mottagningen i bakgrunden.

”Alice? Can you hear me? Alice?”

Jag kom inte på ett ord att svara utan jag la på luren. Datorskärmen hade vid det här laget gått på sleep. I mörkret var det bara min telefon som lyste. Jag mådde illa och jag hörde hur mitt hjärta bultade. Jag förstod ingenting. Vem var den där rösten? Och hur hade den kommit in i samtalet? Hade den brittiska mannen och hans kompisar hört den? Det tog ett par dagar innan jag aktiverade mitt nummer igen för Svara för Sverige. Jag fick flera telefonsamtal, men jag hörde aldrig den rösten igen. Och det är jag glad över.

Signaturmelodi

Det ni hör just nu är enligt ryktet som sprids på nätet en sång som en man gjorde i ett försök att skapa det närmsta han kunde komma en övernaturlig upplevelse, gjord av ljud. Mannen satte ihop olika kusliga ljud han hittat, och upptäckte att de – tack vare deras egen rytm – hade skapat en sorts sång. Han kunde inte släppa den. Han lyssnade på den, och lyssnade på den, och lyssnade på den. Och enligt ryktet ska han ha blivit så besatt av den att den till slut fick honom att begå självmord.

Det är alltså versionen som sprids i ryktet på nätet. Sanningen är en annan. Sanningen är att musikstycket, som sprids på nätet under namnet “The Ghost Song”, är ett konstverk av performancekonstnären David Byrne. Det heter i själva verket “Horses” och är, tja, ljudkonst. Så låter den ofta. Men visst var det skrämmande? Ljud kan ju vara det. Mycket, mycket skrämmande.

Du lyssnar på Creepypodden med mig Jack Werner, och det har blivit dags för ett återbesök i de kusliga ljudens värld. Förra gången var i avsnitt 12, som kom ut i december 2015. Då hörde vi om sådant som The Bloop, oförklarliga ljudinspelningar från under världshaven, den inspelning som finns av en kosmonaut som kraschar mot sin död, och om de så kallade nummersändarna: gåtfulla radiostationer som sänder och sänder utan att någon känns vid dem. Sedan dess har många lyssnare bett om en ny omgång på temat. Och det har jag ju ingenting emot.

Den första historien vi hörde i detta avsnitt, som var uppläst av Rakel Josephson, om en märklig röst som bröt in i samtalet då lyssnaren Alice blev uppringd av en okänd britt genom reklamevenemanget The Swedish Number, påminde mig om en av ljudens många kusliga aspekter: de är ansiktslösa. Vem som varnade Alice för gruppchatten går inte att veta. Om någon plötsligt hörs går det inte att spåra, inte att isolera. Ofta blir du så förvånad att du inte ens hinner reagera. Du sitter helt enkelt utlämnad till vad det än är du hör, och det är svårt att tvätta bort minnet.

Ungefär så måste de som tittade på teve en sen novemberkväll 1987 i Chicago ha känt.

Två kanaler, som sände ett avsnitt av den brittiska serien Dr. Who, blev plötsligt kapade. I rutan dök en figur med en stor ansiktsmask av plast upp och babblade osammanhängande.

Vad som hade hänt var att någon hade lyckats bryta sig in i tevebolagets sändning, och ta över signalen i 90 sekunder. Dessa sekunder använde de till att sända en bisarr videoinspelning där en människa som alltså klätt ut sig med en ansiktsmask, föreställande en på 80-talet känd tevefigur, pratade nonsens. Sedan låg han plötsligt med rumpan framme, och fick smisk av en annan person utklädd till husa. Under hela sändningen brusade det kraftigt, men figuren skriker, åmar sig och skrattar som en galning. Att sitta framför teven den där kvällen måste plötsligt blivit bra mycket mer skrämmande. Särskilt eftersom ingen – inte ens så här trettio år senare – vet vem som stod för avbrottet. Människan bakom plastmasken är okänd än idag.

En liknande händelse hade inträffat redan nästan exakt 10 år innan, 1977 i Storbritannien. Mitt under en nyhetssändning en eftermiddag i november sprakade ljudet till, och medan bilden från nyhetssändningen fortfarande pågick i bakgrunden tog en okänd röst till orda.

Det vi hör är någon som presenterar sig som Vrillon, en representant för Ashtar Galactic Command. I runt fyra minuter höll Vrillon en monolog om att mänskligheten måste sluta kriga, för annars såg framtiden mörk ut. Till slut tackade rösten för uppmärksamheten, sade att den skulle lämna vårt medvetandeplan, och önskade oss kärlek och kosmisk sanning. Det har gått 40 år sedan dess. Ingen vet vem den rösten tillhörde.

Men det är inte bara sådant som skapats av människohand – eller vad det nu var för händer som var inblandade i kapningarna av de där tevekanalerna – som kan låta skrämmande. 2015 gjorde US National Oceanic and Atmospheric Administration experiment med en obemannad undervattensmikrofon, en hydrofon, som släpptes ned till havets djupaste punkt i Marianergraven, och sedan spelade in ljuden därifrån tre veckor i sträck. Resultaten är fascinerande, och ofta skrämmande. Det visar sig vara en hel del oväsen så långt ner. För ljud färdas långt under vattenytan. Så här låter det till exempel när en motorbåt passerar uppe på vattenytan – över en mil ovanför hydrofonen.

Och så här låter en jordbävning utanför Guam, nära Marianergraven, om man råkar befinna sig elva kilometer under vattenytan.

Även här nere spelades märkliga ljud in, som inte fick sin förklaring förrän något år senare. Det här, till exempel, hade forskarna svårt att förstå.

Hörde ni? Vi lyssnar en gång till.

Det där ljudet är alltså inspelat på havets botten, på den djupaste punkten på jorden. Det tog ett tag för forskarna att framställa en teori, och inte ens den är de helt säkra på. De tror att det är en bardval som hörs, och att det är en sorts valsång ingen hittills hört. Det är vad de tror, alltså. Men om det är en valsång borde den vara till för att para sig, och det gör bardvalar bara vid vissa tidpunkter på året. Varför de spelat in det där ljudet året runt, tja, det finns det ingen bra förklaring på än…

Till slut, låt oss lämna värld och djuphav och återvända till poddens rötter – låt oss lyssna på en gammal hederlig spökinspelning. På Youtube finns ett klipp med rubriken “Actual Ghost / Demon Sounds recording”. Det är uppladdat av någon som kallar sig spökjägare, och ska ha spelats in i oktober 2007. En husägare hade anmält märkliga ljud från källaren om natten, så en bandspelare placerades där för att se om man kunde fånga något. Tre dagar gick, utan att någonting fastnade på band. Men så, en morgon när bandspelaren hämtades upp, fanns det något oväntat där. Klockan tolv minuter över tre på natten skulle följande ha spelats in:

Och ja… Hade det låtit sådär i min källare. Då hade jag nog också ringt en spökjägare.

Vi ska avsluta det här avsnittet med två historier. Den första kommer från lyssnaren Gabriel, och handlar om vad som händer när gamla hus möter ny inspelningsteknik. Gabriel har gett sin historia titeln “Greta-Långe”, och den läses av Michael Forsberg.

Jag bor i ett lite mysigt torp i en by utanför Borås, och här har jag bott sedan 2009.
Det första intrycket jag fick av det lilla huset, och som kanske redan då skulle fått mig att fundera, var när vi på visningen direkt i hallen på väg in möttes av en kvinna i full fart som upprört sa till sin väninna. ”Jag måste ut, jag kan inte vara kvar här, det finns något här”
Detta skrattade jag och min dåvarande sambo bort och tyckte att det var ett nytt och kreativt sätt att skrämma bort eventuella konkurrenter vid en budgivning. Men vi blev kära i huset, och när flyttlasset gick hade vi glömt av kvinnan och hennes ord.

Eftersom jag börjar jobbet tidigt på morgonen så satt ofta min dåvarande flickvän uppe längre framför teven än mig. En dag så frågade hon mig om jag hade haft svårt att somna kvällen innan. Jag frågade vad hon menade och hon svarade förvånat att hon hade hört hur jag gick runt i sovrummet en stund efter att jag hade gått och lagt mig. Nu är det väl dags att jag berättar för er att jag är en person som helst av allt vill försöka hitta en logisk förklaring när märkliga saker händer, så därför va min förklaring på det hela att det antingen var det gamla huset som lurade henne genom att knaka lite ibland, eller också att jag efter 25 års stilla sömn helt plötsligt börjat gå i sömnen. Men trots mitt försök till ett logiskt tänkande så fanns det ändå en oro som växte i kroppen varje gång jag funderade över hennes fråga.

Efter inte allt för många månader i huset gick jag och flickvännen skilda vägar, och kvar i huset bodde nu bara jag och min katt Kajsa. Kajsa var en gammal trött honkatt som helst av allt låg i mitt knä när jag kollade på teve. Men så ibland så stelnade hon till och lyssnade på helspänn, sedan men full fart hoppade hon ner från mitt knä, sprang upp för trappen och ”lekte” som en tok uppe på övervåningen, för att i nästa stund lugnt komma ner för trappan igen och hoppa upp för att åter igen lägga sig till rätta i mitt knä.

Även lite andra småsaker, som att t.ex. dörrar på övervåningen som absolut inte borde kunna öppnas av sig själv helt plötsligt stod på vid gavel, började göra att mitt logiska tänkande blev mer och mer svårt att tro på även för mig själv.
Så en dag gick jag till biblioteket för att göra lite efterforskning. Och efter lite letande så hittade jag mycket riktigt en bok som beskrev gamla hus i fristads socknen, och där även mitt hus fanns omnämnt.
I boken gick att läsa om en kvinna som hette Ulrika Andreasdotter, men som kallades för Greta-Långa. Ulrika föddes i Borgstena 1854, och under större delen av sitt liv så jobbade hon som piga runtomkring Fristad. Men mot slutet av sin levnad skaffade hon sig ett eget litet hus åt sig själv och sina två döttrar.
Så vad hände då Ulrika Andreasdotter för över 120 år sedan som gör henne intressant för mig som bor på samma plats som henne idag? följande utdrag ur boken kanske är en förklaring på denna frågan:

”Säkerligen var hon glad och nöjd med att få ett eget hus. Hon fick emellertid ej bo här länge. En dag i början av år 1902 ådrog hon sig blodförgiftning genom att riva av en finne och avled. Så slutade denna fattiga kvinnas hårda levnadslott. Hon hade ärligt strävat och knogat för att försörja sig och sina barn utan att ligga någon till last. Några vänliga och hjälpsamma människor hade hon väl mött under sin 48-åriga levnad, men förmodligen hade hon mest rönt avoghet. Och när hon dött sades det spöka efter henne. Man hörde, hette det, barnskrik från en närbelägen mosse. Nattvandrare hade skrämts av svarta hundar vid hennes stuga, och barnen var alltid rädda, när de skulle passera ”Rikes källa”, en källa nere vid landsvägen, där Ulrika brukade hämta sitt vatten.”

Men att folk pratat om att det spökade i huset för så länge sedan såg jag inte som en anledning till att känna mig rädd och jag fortsatte att leva mitt liv.
Men så en kväll några månader senare så satt jag som vanligt framför teven med Kajsa i knät. Det var bara jag och katten hemma och allt var lugnt, tills plötsligt både jag och Kajsa rycker till av ett ljud som skrämmer oss. Det lät precis som att någon drog med sina naglar över klösbrädan som stod precis bredvid soffan, ett långsamt tydligt skrapande som fick blodet att frysa till is för en sekund. Det fanns ingen tvekan om vad jag hade hört, och det var där och då som jag bestämde mig för att lägga all logik åt sidan och ta reda på vad som egentligen fanns i huset som jag trodde tillhörde mig.

Några kvällar senare hade jag laddat ner en app på mobilen som utlovade att spela in allt som hördes under natten när jag låg och sov, jag startade appen och kröp ner under täcket för att sova. Morgonen efter indikerade mycket riktigt appen att saker hade spelats in under natten, och en hel del också skulle det visa sig. Jag satte mig för att lyssna igenom, men efter att bara hört mig själv snarka och Kajsa som hoppat ner från sängen för sin nattliga jakt på möss så var jag på väg att ge upp. Men precis när jag var beredd att trycka av uppspelningen så hördes nått som inte hörde dit. Det hördes ett fotsteg, ett avlägset fotsteg som att det var någonstans borta vid dörren in till sovrummet, och sedan ett till, denna gången aningen högre och närmare. Dom efterföljande fotstegen blev bara tydligare och högre, och så ett sista steg på hela inspelningen. detta steget var det allra tydligaste och det hördes att vandringen från dörren och genom rummet stannat precis bredvid mobilen på mitt nattduksbord, där appen satt på inspelning, och precis bredvid huvudändan på min säng där jag just då låg och sov.

Det berättade Gabriel, i lyssnarhistorien Greta-Långe, uppläst av Michael Forsberg. Och sist i dag – en historia av Redditanvändaren awkwarddeafguy, publicerad på Reddits Nosleep-forum. Den handlar om vad man kan missa, om man råkar vara döv. Och den läses av Ludvig Josephson.

Sedan jag var väldigt liten har min hörsel sakta men säkert försvunnit. Jag hann lära mig att prata så det låter normalt, och jag kan delta i en normal konversation om jag använder mina hörapparater, men utan dem är jag helt döv. Kan inte höra ett dugg. Noll. Förut bodde jag ihop med en kille som kunde öva på att spela saxofon medan jag sov i min säng tre meter bort. Detta suger på många sätt: jag kan inte lyssna på musik, och det är svårt med jobb där man möter mycket kunder, men i största allmänhet lever jag ett normalt liv. Jag har alltid gillat lugn och ro, och när jag är hemma brukar jag ta av mig hörapparaterna och slappna av i total tystnad.

Men som du kanske förstod på min berättelses rubrik så är problemet när tystnaden egentligen inte är tyst.

Första gången jag började ana att någonting var fel var första gången jag fick dambesök här i mitt nya hus. Huset är fint, en villa som jag ärvde av min farfar i en mellanstor stad. Jag hade inte möblerat om i den, eftersom jag precis flyttat in och haft fullt upp med plugget. Vissa rum hade jag helt enkelt struntat i tills vidare. Den här kvällen var vi i sovrummet, och det började hetta till mellan mig och tjejen jag fått med mig hem, när hon plötsligt stelnade till och gestikulerade att jag skulle stoppa in mina hörapparater. Det gjorde jag, och hörde omedelbart på hennes röst att hon var rädd när hon sade att hon hört någonting från undervåningen.
“Kan du gå ner och kolla vad det var?”, bad hon mig.

För att vara helt ärlig hade jag helst stannat kvar där med henne. Jag må vara döv, men dum är jag inte. Jag har sett tillräckligt många skräckfilmer för att veta vad som händer om man går iväg för sig själv för att undersöka vad som ligger bakom ett konstigt ljud. Olyckligtvis var jag, där och då i sängen med den där tjejen, inte riktigt mitt skarpaste jag och dessutom förstod jag att vi knappast skulle fortsätta på inslaget spår om jag inte kollade upp ljudet först.

Jag tassade ner för trappan så tyst jag kunde. Varken i vardagsrummet eller i köket fanns det någon, och fönster och dörrar var alla stängda. Men innan jag ens hade hunnit styra stegen tillbaka mot trappan flög min dejt förbi, och hon var ute ur dörren innan jag ens hann fråga vad som hände. Hon har inte svarat på mina SMS sedan dess, och jag har inte sett till henne.

En smartare person än jag själv hade troligen flytt fältet och tagit in på hotell redan den där första natten, men jag avfärdade det som en knasig tjej och efter några veckor hade jag glömt händelsen.

Nästa stora, röda varningsflagga framträdde när jag en dag satt och spelade datorspel vid datorn i mitt vardagsrum. Två poliser sparkade plötsligt in min dörr och ställde sig framför mig med dragna vapen. Jag hade inte hörapparaterna på mig och förstod inte vad som hände eller vad de sade, så jag satt bara blick stilla i soffan tills en av dem satte handklovar på mig och den andra gick upp till övervåningen. När han återvände pratade de med varandra lite, och började sedan prata med mig.

Efter mycket om och men, och vingklippta gester då jag med handklovarna på försökte visa att jag behövde mina hörapparater för att kommunicera med dem, tycktes de förstå mig och befriade mig. Jag satte in hörapparaterna, och de berättade vad som hade hänt. Än idag ryser jag när jag tänker på det.

Tydligen hade mina grannar hört gallskrik komma från mitt hus, och ringt 112. När poliserna anlände hörde de själva skriken, och sparkade in dörren. Han som hade letat igenom huset hade dock inte hittat någonting, och till slut gav de upp och försvann därifrån. Innan de gick beordrade de mig frustrerat att dra ner volymen på mitt datorspel, som jag naturligtvis hade haft på mute.

Det var då jag började bli rädd på riktigt. Jag bestämde mig för att bära hörapparaterna hemma den dagen.

Tre dagar senare, medan jag stod och kokade nudlar, hände det till slut. Jag hörde fotsteg på övervåningen. Det lät som om någon sprang fram och tillbaka mellan rummen. Till och med då lyckades jag nästan bortförklara situationen, genom att låtsas som att det bara var husets naturliga ljud, som jag ju hade läst i böcker att man vanligtvis brukade höra. Det var nog bara sådant jag hörde, som jag inte var van vid eftersom jag aldrig hört det förut. Sedan spolade någon i toaletten.
Helvete. Jag hade aldrig läst om en toalett som spolade sig själv.

Jag tog en kökskniv och tassade upp för trappan, så tyst jag kunde. Naturligtvis borde jag ha ringt polisen istället, ja, men tänk om de återvände och inte hittade någonting även denna gång? De skulle beskyllt mig.

Först kollade jag badrummet, som var tomt. Sedan tittade jag in i gästrummet, som också var tomt men där någonting stack ut. I rummet står det en stor byrå, bredvid vilken det finns en hög spegel som sträcker sig nästan hela vägen upp till taket. Jag hade aldrig tittat närmare på den direkt, men idag såg den fel ut på något sätt. Jag gick närmare och såg att den var lite sned i förhållande till väggen. Jag hade aldrig märkt det förut, eftersom gästrummet tillhörde den delen av huset jag lämnat till sitt öde tills jag skulle kunna hinna med en renovering, men spegeln stod på hjul. Jag drog ut den, och den avslöjade ett stort hål till ett rum jag aldrig visste fanns.

Inne i rummet fanns en hög gamla skitiga filtar med ett tydligt, djupt avtryck i mitten. Som om det var någon sorts näste. Godispapper, tomma chipspåsar och konservburkar låg strödda över golvet kring högen av filtar. I ett hörn låg en gammal filékniv och rostade, en sorts kniv jag visste att farfar hade haft mängder av.

Vid det här laget var jag helt och fullt införstådd i att det var dags att sjappa. Jag smög mot mitt eget sovrum för att hämta mobiltelefonen, men frös till inför dörren. Den stod på glänt, och innanför såg jag en skugga glida omkring. Jag vände om och gick så tyst jag kunde mot trappan, men lyckades kliva på en punkt i trappan som gav ifrån sig ett högt knak. Det skrek i till och med mina egna öron, och så snart ljudet ebbat ut ersattes det av andra ljud: fruktansvärda, genomskärande skrik och springade fotsteg bakom mig.

Jag tog trappan ner i två steg och var utanför ytterdörren bara några sekunder senare. Det tog mig några minuter att springa till en närbutik där jag kunde ringa polisen.

De hittade aldrig människan som bodde i mitt gästrum. Ryktet har gått om huset, och det är nästan omöjligt att hitta en köpare, men det är strunt samma: jag tänker aldrig mer bo där. Jag antar att om det är någonting jag vill ha sagt så är det: gå inte runt med era hörapparater avstängda.

Signaturmelodi

Det uppmanade Redditanvändaren awkwarddeafguy oss, i historien som fått titeln “Jag är döv, och hade inte förstått att det hördes märkliga ljud i mitt hus”. Den lästes av Ludvig Josephson. . Och därmed är det dags för Creepypodden att trycka på paus-knappen på inspelningen för den här gången, och återvända om två veckor.

Vi hörs igen om två veckor – och tills dess, skicka in din spökhistoria till creepypodden@sr.se. Jag vill gärna läsa den, och du har chans att få den uppläst här i podden.

Jag heter Jack Werner och ni har lyssnat på Creepypodden. Den produceras av Ludvig Josephson som också gör musiken. På Facebook och Instagram heter vi Creepypodden.

Tack för att ni har lyssnat.