Avsnitt 62: Döden

Jag bor i en lägenhet i Slite, och har bott här i snart tre år. Det här var strax innan min fru flyttade hit från Stockholm.

Det händer ibland att jag har svårt att sova, och har ibland lidit av oroliga drömmar i perioder av stress. När jag var barn gick jag även i sömnen. Det här är problem jag haft så länge jag kan minnas, och har aldrig lagt någon slags övernaturlig ”aura” runt det. Det har helt och hållet handlat om psykologiska fenomen. Just den här natten, runt mars 2016, sov jag dock ovanligt väl. Ibland vaknar jag för att gå på toa, och om jag ibland vaknar ändå så brukar jag passa på att ”gå”.

Just i natt hände dock något milt uttryckt ovanligt. Jag vaknade, och hörde genom den öppna kammardörren den allra djupaste suck, som sedan mynnade ut i en snyftning. Jag vet att jag var helt ensam i lägenheten. Ytterdörren var stängd och låst, jag hade ingen på besök, och min fru skulle ännu dröja ett par veckor innan hon flyttade in. Det märkliga var inte sucken, utan min reaktion – eller snarare brist på reaktion. Tvärt emot vad man skulle tyckt så reagerade jag inte med rädsla. Istället vände jag på huvudet mot sovrumsdörren, och hörde mig själv fråga:

”Hur är det att vara död?”

Den tröttaste röst jag någonsin hört svarade:

”Det känns mycket tungt.”

Jag la mig tillrätta, slöt ögonen, och somnade om. Först morgonen efter skulle jag tänka på det som hänt och inse hur kusligt det faktiskt var.

Jag vill här klargöra att jag i stunden kände mig helt klarvaken. Jag hörde kylskåpet surra i köket och kände lakanen under mig. Jag led heller inte av det som brukar kallas för ”sömnparalys”, utan kunde med lätthet ha tänt lampan och läst en bok, eller tagit en nattlig promenad. Ändå är jag övertygad om att det rör sig om någon slags ”vakendröm”, något slags fenomen liknande det när man vaknar och ser en figur vid fotändan av sängen.

Signaturmelodi

Du lyssnar på Creepypodden med mig, Jack Werner, och historien ni nyss hörde kom från lyssnaren Jerker och drog mina tankar tillbaka till någonting den här podden ofta kretsar kring mellan sällan nämner rakt ut: döden.

Mycket mänsklig tid går åt till att fundera över döden. Om det finns någonting mer efter den, om döden kanske bara är en dörr som just nu skymmer sikten. Eller om den innebär det otänkbara, att det bara helt enkelt tar slut. Att det tystnar, mörknar, och upphör. Mycket skräck handlar om döden. Men den mesta tar sin utgångspunkt i allt som händer fram till att vi dör, det i processen då vi försvinner som vi kan iaktta, förstå och förklara. För just ovetskapen om vad som händer sedan innebär att döden på sätt och vis är otillräckligt som slut. Vår fantasi behöver ramar och gränser för att fungera som bäst, och döden saknar sådant: det går att föreställa sig vad man vill och därmed tappar visionerna kraft. Det är inte läskigt nog att bara dö. Det läskiga är hur, och varför, vi dör.

Här har det också fantiserats en hel del genom mänsklighetens historia. Det finns gott om sadistiska avrättningsmetoder från medeltiden att välja mellan: vad sägs till exempel om antikens bronstjur, som enligt gamla berättelser ska ha använts runt 500 år före Kristus, där den dömde stängdes in i en tjur byggd av mässing och sedan stektes levande då en eld tändes under tjurens mage? Särskilt detaljen med skriken är fantasirik: genom ett sinnrikt system med rör som gick från ihåligheten i magen upp till mässingstjurens huvud förvandlades ljuden från den dömdes skrik till att låta som en uppretad tjur.

Andra idéer är mer samtida, och nuförtiden är ju vår sadism ofta mer subtil. Dagens avrättningsmetoder ska gärna lämna ett vackert lik efter sig. Och går det att dö på ett unikt sätt – någonting man skulle vilja instagramma lite skrytigt, liksom – så är det ännu bättre. Det ska ju vara en upplevelse att dö. Ur dessa mekanismer stiger Euthanasia Coaster, eller som vi kan kalla den på svenska: berg- och dödbanan. Den designades 2010 av en litauisk konstnär, som hade målet att skapa en metod för att avsluta människors liv “elegant och i eufori”.

Berg- och dödbanan är, i de skisser och animationer som gjorts, drygt 500 meter hög och cirka sju och en halv kilometer lång. Den börjar med en mycket brant uppstigning, i princip lodrätt hela vägen upp till berg- och dalbanans högsta punkt. Därefter följer en lika brant backe rätt ner igen, då berg- och dalbanetåget med sina 24 passagerare kommer upp i halsbrytande 360 kilometer i timmen. Sedan går banan in i en stor loop, som följs av en lite mindre loop, som följs av ytterligare en, och innan banan är slut har man hunnit åka igenom sju stycken loopar. Men Berg- och dödbanans 24 passagerare är tänkta att bara överleva lite drygt första hälften av banan. Redan under den första eller andra loopen blir G-krafterna så höga att passagerarna får syrebrist i hjärnan, och det innebär hjärndöd. De fem loopar som följer är bara som försäkring mot eventuella passagerare som är extra tåliga mot G-krafter. Men om allt går som det ska är vagnarna fulla av livlösa kroppar redan en minut in i åkturen – som allt som allt är tre minuter och 20 sekunder lång.

Det krävs en alldeles särskild sorts fantasi för att komma på något sådant, eller hur?

I andra fall krävs inte så mycket fantasi, som bara att man låter sig inspireras av den ibland groteska verkligheten. När det kommer till historier om, och tankar kring, döden är sjukhusen centrala platser. Där klarar vi eller i värsta fall klarar vi inte operationer, ingrepp och sjukdomar, och där syns mer död än på någon annan plats i samhället. I flera år har en historia gått runt på nätet, som har blivit en av de mest kända spökhistorierna som skrivits inom genren creepypasta, och den utspelar sig just på ett sjukhus. Den brukar illustreras av en bild av en kropp med kvinnligt dockansikte trycks ner i en säng av två sjuksköterskor med ryggen vända mot kameran. Den blodiga men korta historien handlar i allra högsta grad om döden, och den går så här:

I juni 1972 dök en kvinna upp i entren till sjukhuset Cedars-Sinai i Los Angeles. Hennes enda kläder var ett vitt, blodfläckigt linne.

Detta i sig var inte så konstigt: människor som gör illa sig tenderar att söka sig till närmsta sjukhus, oavsett var det ligger eller vad de har på sig, men två saker med kvinnan stod ut. De fick omgivningen att reagera med chock och äckel.

För det första såg hon inte riktigt mänsklig ut. Hennes ansikte var en mjuk, fläckfri yta, utan ögonbryn men med massor av smink påmålat. Hon såg ut som en provdocka, fast hade en människas kroppsspråk. I hennes mun satt ett litet djur, ingen kunde riktigt utröna vilken sorts, och hon bet så hårt i det att henne tänder inte syntes. Blod rann ur hennes mungipor och ner på linnet. Efter att hon klivit in i sjukhuslobbyn släppte hon plötsligt djuret, och det föll ner på marken. Sedan föll hon ihop.

Djuret fanns senare vara en kattunge.

Från ögonblicket kvinnan kom in på sjukhuset tills att hon hade tagits till ett rum och man börjat förbereda sig för att söva ner henne höll hon sig lugn, uttryckslös och orörlig. Läkarna fann det bäst att spänna ner henne i en tvångströja, och hon gjorde inget motstånd. De gjorde flera försök att få kontakt med kvinnan eller få henne att respondera på stimuli, men hon verkade helt avskärmad. Få i läkarteamet kände sig bekväma med att titta i kvinnans ansikte i mer än några sekunder.

Samma sekund som sjuksköterskorna försökte söva henne blev hon som förbytt, och började kämpa emot med våldsam kraft. Flera tillkallades för att hålla henne nere i sängen när hon slet sig för att resa sig i sängen, hela tiden med samma tomma ansiktsuttryck.

Plötsligt vände hon sig mot en av läkarna och i ett slag förändrades hennes ansikte. Hon log.

Sjuksköterskorna skrek i skräck. I kvinnans mun fanns inga tänder, bara långa, spikliknande piggar. De var för långa för att hon skulle kunna stänga sin mun helt utan att skada sig själv.

Läkaren stirrade på henne i ett ögonblick och fick sedan fram några ord. “Vad i helvete är det för fel på dig?”

Hon fortsatte le, men vinklade sig huvud lite. Som om hon var ett djur som undersökte läkaren. Läkaren hörde säkerhetspersonalen i hallen utanför rummet: någon hade tryckt på alarmknappen. Det blev stunds tystnad i rummet när alla stod stilla, avvaktande, chockade.

När kvinnan också hörde stegen i hallen utanför slet hon sig från sjukhussängen, flög upp och kastade sig över läkaren. Hon bet våldsamt i läkarens hals, slet ut delar av hans strupe och han segnade ner på golvet, döende, flämtande och gurglande.

Hon stod ovanför läkaren, gick ner på huk, och förde långsamt sitt ansikte närmare läkaren. Likblek och skakande tittade han upp på henne. Hon förde ner huvudet ytterligare och viskade i läkarens öra:

‘Jag är din Gud.’

Innan läkaren förlorade medvetandet såg han hur hon reste sig, och lugnt gick ut i hallen. Säkerhetspersonalens vettskrämda skrik var det sista han hörde. När kvinnan var färdig med männen i hallen och promenerade vidare var läkaren död.

En sjuksköterska som livrädd hade hukat sig i hörnet av rummet överlevde, som om kvinnan inte brydde sig om henne. Senare skulle hon börja kalla kvinnan “Den uttryckslösa.” Hon syntes aldrig till igen.

Så lyder historien som döpts efter den mystiska och skräckinjagande kvinna den handlar om: “Den uttryckslösa”. I flera år har den cirkulerat på nätet, men ingen vet vem som skrivit den. Det går dock att gissa om varifrån inspirationen kommit. 1994 togs Gloria Ramirez, en 31-årig tvåbarnsmamma, in på sjukhuset i Riverside. Hon led av livmoderhalscancer, men det akuta problemet var hjärtrusning och andningsuppehåll. Hon injicerades med ett antal lugnande medel, men fick då hjärtstillestånd och sjukhuspersonalen försökte återuppliva henne med defibrillator.

Alla som var med i det där rummet avlade rapport om vad som hände. De säger att när de försökte få igång Ramirez hjärta såg det plötsligt ut som att hennes kropp täcktes av ett oljigt lager, och det började lukta vitlök och frukt i rummet. En sjuksköterska som tog ett blodprov på Ramirez sade att det kom en doft av ammoniak ur kvinnans blodådror. Sjuksköterskan gav sprutan med blodprovet till en kollega, och svimmade sedan. Kort därefter klagade även nästa sjuksköterska över yrsel, och svimmade. När en tredje kollega i rummet svimmade utrymdes sjukhuset. Ett mycket begränsat team med sjuksköterskor var kvar för att försöka rädda Ramirez, men bara trekvart efter att hon kommit in på sjukhuset dog hon. Dödsorsaken var njursvikt som ett resultat av cancern.

Allt som allt blev 23 människor sjuka, och fem stycken lades själva in på sjukhus, efter att Ramirez lades in för behandling. På under en timme hade hennes kropp slagit ut två dussin andra människor – och ingen vet än idag varför. Det finns teorier, men inget är säkert. Gloria Ramirez förblir ett medicinskt mysterium, och ett exempel på när döden inte kommer tyst och stillsamt utan som en våldsam och obegriplig storm.

Sist i veckans avsnitt ska vi besöka en annan plats i samhället där döden är vardag. Efter historierna “Gåvan”, “Gröntjärn” och “Kalvstigssamlingen” är den anonyma författaren som gång på gång underhållit och oroat Creepypoddens lyssnare nämligen tillbaka. Dagens historia, som den anonyma lyssnaren kallar “Saten”, utspelar sig på ett äldreboende. Den handlar om vad som dyker upp när döden närmar sig – bokstavligt talat.

Det var sköra, milda toner, och när Gunilla under dygnets första timme lade märke till melodin var hon inte alls säker på att den kom utifrån. Ljudet, tycktes det, kravlade sävligt fram ur hennes undermedvetna, alstrat ur själva natten. Kanske hade hon hittat på en egen melodi, bara sådär? Ett ögonblicks stolthet blinkade förbi, hade hon drabbats av inspiration, som en konstnär? Hon vek ihop korsordstidningen och spetsade öronen. Nej, tonerna kom från ventilen vid taket ovanför diskhon, hördes bakom det allmänna bruset. Var det musik från gatan? Knappast såhär dags, en tisdagsnatt i April. Demensboendet låg avsides, och förresten sov Bollnäs, Sverige också, ja, antagligen stora delar av Europa om någon skulle få för sig att lyfta blicken så högt. Gamlingarna sova aldrig särskilt djupt, men gjorde för stunden inget vidare väsen av sig.

Så nog kunde hon väl låta ventilationstrummorna susa, och fika medan tid fanns. Gunilla struntade således efter bästa förmåga i ljudet, och under den korta stund som kvarstod innan det knackade på dörren förkroppsligade hon det förnämligt obrutna lugnet. Hon vickade på den slitna snurrstolen, sörplade kaffe och sög tankfullt på korsordspennan med kedjerökarens oskick. Knappt halva det svåra temakorsordet, tema botanik, var avklarat. Det var gott så, det skulle få ta lite tid. Gunilla fick ner sekatör, vallmo, och med viss möda, det kluriga arboretum. Nu stirrade hon på ledtråden cirkulär regnbåge, fyra bokstäver, lutade sig tillbaka och funderade. Och så vakade hon. Vakade över demensboendets vilsekomna natt på det sätt som anställningsformen anbefallde, men också i en vidare bemärkelse, bortom yrkesmässiga förpliktelser. Hon var nattens väktare under ljusrörens flackande i blekgrå korridorer, ett helgon värnande sitt skrå, om det nu fanns ett skyddshelgon för dementa. Ett oansenligt helgon var hon, äldst på bygget, men altarlös, och knappast ens de som kunde minnas skulle minnas henne särskilt länge. Kanske var hon snarare en spindel som vaktade sina ännu levande byten, inkapslade och fastsurrade som de var i glömskans klibbiga väv, de tjugo vårdtagare på avdelningen som skulle nära henne med 16,600 kronor i månaden före skatt fram till pensionen. Så skulle de sista åren skulle passera, korsord för korsord, cigarett för cigarett, tills hon fick lov att krypa ihop på golvet och dö med krökta ben. På boendet tänkte hon sannerligen inte hamna. Gunilla bet svagt på pennans plastända, granskade korsordet. Ledtråd: Snårig Betula, sex bokstäver. Jo, nog var hon spindeln mer än helgonet. Så hon kunde väl lika gärna röka, medan tid fanns, och i ett förspel inför den obligatoriska ciggen på kaffetåren öppnade hon paketet. Doften av cigaretterna utestängde tillfälligt den svaga, annalkande förnimmelsen av fukt.

Dörren öppnades på glänt och Susan stack in sitt ansikte, vackert, lite vasst med sorgsna hasselbruna ögon, inramat av tjockt mörkt hår. ”Gunilla,” sade hon. ”Ursäkta jag stör fika.” Gunilla vände demonstrativt kaffekoppen uppochner för att visa att hon var färdigfikad. Susan log. ”Jo, jag undrar”, sade hon, ”vad betyder det ordet – sate?” Gunilla rätade upp sig på stolen, och hennes dåliga höft knäppte till med en oroväckande stöt som löpte genom korsryggen. Hon vek ihop korsordstidningen och rynkade på näsan med ett eftertänksamt uttryck.

”Sate? Ja du,” sade hon, och i den lilla tystnaden som uppstod hörde hon åter melodin bakom ventilens susande. Hon drog pennan över underläppen medan hennes korsordsfokuserade hjärna sökte en definition. Satunge, sattyg, satmara, satanist. Susan hade en bra utbildning, det visste hon, från hemlandet, men när det kom till svenska var Gunilla överlägset bäst. Det var förstås en idiotisk sak att stoltsera med, hon insåg det, men kände alltjämt samma belåtenhet, överlägsenhet, varje gång hon förklarade ett ord. ”Har nån kallat dig för sate?” frågade hon. Susan skakade på huvudet, ”inte kallat, men…” Hon hejdade sig, såg mot ventilen. ”Ja, ventilen krånglar,” sade Gunilla ursäktande, som om det var hennes fel. Susan höjde på ögonbrynen, ”musik?” Gunilla viftade undan frågan, och Susan fortsatte. ”Det är Tord”, sade hon. ”Han säger – ’det bor en sate i väggen’”.

”I väggen?” Gunilla lade tidningen på bordet, snurrade ett halvt varv på stolen, och ställde kaffekoppen i vasken. ”Jaha, sade han nåt mer?” Susan ryckte ursäktande på axlarna. ”Jag vet jag stör fika,” sade hon igen, ”kan du hjälpa? Jag får inte kontakt.” Gunilla suckade demonstrativt över att på-kaffet-ciggen nu fördröjdes, men följde med.

Korridoren mellan personalrummet och avdelningarna pryddes av en serie gamla skolaffischer med blomsterälvor, små Elsa Beskowska varelser som satt under, gömde sig i, eller klängde på olika blommor. De gick förbi Amaryllis, förbi Blåklocka, och vidare i alfabetisk ordning ända bort till Ögontröst vid avdelningarna. Sate, tänkte Gunilla, försökte tolka. En sate i väggen. Det fanns gott om vanföreställningar på demensboendet, långt fler än det fanns patienter. Tjugo rum var belagda, men räknade man in alla personlighetsklyvningar, hallucinationer, hjärnspöken, påhittade möten, inbillade konflikter och högljudda bråk med osynliga ovänner ur det förflutna, så var här mer än överbelagt. Vissa hade sina återkommande nycker; en skuld att kräva in, en brand att undfly, en förföljare att undvika. Vad hon kände till hade Tord inget sådant, men nu hade han alltså en sate i väggen. Gunilla såg fram emot att få lösa hans gåta, för även de mest besynnerliga vanföreställningars bakomliggande mysterier kunde lösas, som korsord, bara man nystade tillräckligt.

Tord satt på sängkanten med lampan tänd och fötterna till hälften instuckna i tofflorna. Det kala rummet signalerade förvaring, tomt på utsmyckningar förutom de klisterlappar som aviserade ”lyse på”, ”tv av” eller ”säng upp”. Han stirrade in i väggen, och hans långa kutiga rygg rörde sig i takt med djupa koncentrerade andetag. Högerhanden höll han bakom huvudet, lätt strykandes uppifrån och ned, varsamt klappande det nästintill kala bakhuvudet där några ensliga hårstrån ännu återstod. Klappandet var hans nervösa gest. Gunilla hade lärt sig den, såsom hon lärt sig de andras. Nervsvagheten var de dementas normaltillstånd, som en dimma låg den över och under de andra känslorna. En malande oro för borttappade plånböcker, glömda namn, obetalda skulder, eller bara den allmänna ängslan över att befinna sig i en gråmulen tillvaro utan skarpa linjer kring minnets silhuetter.

Susan avvaktade på tröskeln och Gunilla klev förbi henne in i rummet. ”Hej Tord”, ropade hon. Att tala högt var en vana hon lagt sig till med, men Tord hörde förhållandevis bra och gjorde en förargad grimas. Han tog handen från huvudet, blicken fortsatt fäst vid väggen mittemot sängen. Gunilla ångrade att hon inte tagit sig tid att röka, skulle detta dra ut på tiden? Försiktigt lade hon sin hand på hans axel. ”Jag tror visst det är läggdags, Tord” sade hon, ”Klockan är mycket.”

Hon böjde sig fram en aning. ”Har du lite svårt att sova i natt?” Tord nickade stilla, sköt fram ansiktet en centimeter, och kisade, fokuserade blicken, strök åter med handen över hjässan. Gunilla satte sig bredvid. ”Det bor en sate i väggen”, sade han. Hon kunde inte avgöra om det fanns rädsla i hans röst, men en ofrivillig rysning sköt genom henne, och hon var nära att ställa samma fråga som Susan ställt till henne. Vad är en sate? Gunilla vände sig mot Susan. ”Räcker du mig den där?” bad hon, och pekade mot hyllan vid dörren där en enda bok låg. Fotobok Tord Bäckstrand stod skrivet på bokryggen. Fotoalbumen var en standardlösning, den billigaste och säkraste ångestdämparen i ett första skede. Gunilla slog upp den i sitt knä, betraktade ett foto på Tords dotter och barnbarnen framför en julgran kring en något yngre, ännu oförbrukad Tord. ”Här är du och Sara på julafton” sade Gunilla, och Tord sänkte blicken. ”Ja”, sade han och strök ömt över fotografiet, tills fingret stannade vid ett av barnen. ”Vem är det där då?” Gunilla tänkte efter en smula. ”Det är Malin, ditt barnbarn, men hon är ju stor nu.” Gunilla bläddrade vidare till ett foto av en ung Tord, uniformerad på perrongen vid Holmsvedens järnvägsstation.

”Vem är det där då?”, frågade han igen. Gunilla tog hans hand. ”Men det är ju du, Tord. Tänk att du var så snygg redan då!” Han skrattade till och bröstet rosslade. ”Ja, tänk.” Tord lyfte handen mot huvudet, men hejdade sig, pekade på fotografiet igen och sade häpet, ”och där är ju Iris Hassel.” Först nu såg Gunilla den något suddiga kvinnan i fotografiets bakgrund. Hon stod lite vid sidan om och lutade sig in i bild med armarna utsträckta som till en överdriven hälsning mot kameran. ”Iris Hassel,” viskade Tord, och hans ögon tårades. Gunilla kramade hans hand utan att alls förstå varför hon tröstade honom. Kanske var Iris Hassel en gammal kärlek från den glömda tiden? Hon kände alltid en viss tillfredsställelse när minnen kom tillbaka, men det var, förstås, ett kortvarigt nöje. Synapserna som tillfälligt hittat rätt i Tords huvud och format ett sammanhang skulle snart nog vara två tankar som snurrade hand i hand ensamma i suddigheten, skulle ofrånkomligt slitas sönder av glömskans ursinniga centrifugalkraft.

”Vem är det där då?” Tords tonfall var förändrat, han hade stelnat till. Gunilla tittade på den sida hon slagit upp, men kortet föreställde bara sommarstugan i Rengsjö. Hon höll upp boken framför honom. ”Känner du igen det huset, Tord? Där bodde ni ibland, du och Maj-Britt.” Men Tord skruvade på sig, föste undan boken, och lade handen på sin nacke. ”Vem är det där då?” Gunilla suckade och vände sig åter mot den tomma väggen. Tillbaka på ruta ett. ”Vem är det där då?” Tord darrade på rösten. Susan stirrade mot samma punkt, blicken närapå hypnotiskt fäst mot väggen, och Gunilla kunde inte hjälpa att en outgrundlig spänning fortplantades djupt i magen, strålade ut mot hennes ömma höft. En stunds tystnad uppstod medan de stirrade tillsammans, och från ventilationssystemet hördes vagt åter den märkliga klangen. Hon såg mot Susan, mot Tord. De såg vettskrämda ut. Inte igen, tänkte Gunilla, snälla låt honom inte fråga igen. Tanken klibbade fast, snurrade som ett mantra, och med fasa såg hon Tord sträcka sin seniga hand rakt ut i riktning mot den tomma väggen. ”Vem är det där då?” kved han.

Gunilla ställde sig upp. ”Det är ingenting!” röt hon. ”Ingenting alls.” Hon svalde, rodnade, och pulsen dunkade i halsen, upp mot öronen. Skamset såg hon mot Susan som häpet stirrade tillbaka. Tord vaggade av och an med händerna framför ansiktet. ”Tord, förlåt.” Gunilla darrade på rösten. ”Jag brusade upp, jag…” Ett vrål hördes från rummet intill, och de spratt till som med en gemensam rörelse. ”Jag går” sade Susan och kilade iväg. Gunilla lade darrhänt fotoboken tillbaka på hyllan. Hon vände om, och såg till sin förundran att något faktiskt syntes på väggen. Ett svagt gulaktigt område, knappt synbart mot den mjölkvita tapeten. En oerhörd lättnad sköljde över henne. ”Det ingen sate, Tord,” skrattade hon, ”en fläck bara.” Där var gåtans lösning. Han var en vanlig dåre som såg monster i bläckplumpar, inget annat. Skriet från grannrummet upprepade sig, och när Gunilla lämnade honom följde hans blick henne, svarta vaksamma korpögon, egendomligt skarpa.

Rummet intill var Elsas, och identiskt, fast spegelvänt. Susan satt på en stol framför soffan där den lilla gumman låg och täckte för ögonen med en pinnsmal arm. ”Herren Gud i himmelen,” gnydde hon, ”få tyst på henne.” Till skillnad från Tords varsamma klappande, manifesterades Elsas oro i högstämda sakrala urladdningar. ”Salige Jesus Kristus håll ditt ljus över mig.” För tredje gången utstötte hon ett vrål, slet häftigt ut sin hörapparat och slängde den tvärs över rummet. Nyvakna, uppretade röster svarade från kringliggande rum – ”va äre om, va skriker du för?” Natten föreföll, begrundade Gunilla, bli en sådan natt där vakandet var sekundärt, ersatt av oavbruten krishantering. Ibland blev det så; incidenter hopade sig, gamlingarna trissade varandra, utbrott fortplantade sig i kedjereaktioner med gråt och orosmoln som urladdades i nya ångestblixtar. Inte mycket att göra åt, spindeln fick spinna på, väva in oron i tröst, i uppmuntran, i lögner om så behövdes. ”Gud hör dig,” försäkrade Gunilla, och Elsa tystnade, såg ängsligt mot väggen där ännu en knappt märkbar fläck framträdde. ”Ska du inte ha den i, Elsa?” Gunilla plockade upp hörapparaten från golvet. Elsa såg mot henne. Rösten var bräcklig, gråtfärdig. ”Hon sjunger i den, som när jag var liten.” Elsa knäppte händerna till bön, och nynnade, orden närmast ohörbara; ”sånger för de små, blommor till de grå, när hon hälsar på” Susan såg mot Gunilla. ”Det är samma melodi,” sade hon, ”som ventil.” Gunilla kände oron svälla. ”Schh,” viskade hon bryskt tillbaka, och stoppade hörapparaten i fickan. ”Hon somnar snart, vi går.” När Gunilla försiktigt greppade handtaget för att stänga, lyfte Elsa huvudet från kudden. ”Det hjälper inte, dumbom”, sade hon irriterat, ”hon kommer inte genom dörren.”

Ute på parkeringen tände Gunilla den andra cigaretten innan hon fimpat den första, och rökte dem båda i ett svep. Ändå lade sig inte den groende olustkänslan, känslan av förestående nöd. Hon rökte ännu en, och gick tillbaka in. Drygt halvvägs mellan Ögontröst och Amaryllis stannade hon. Ännu en svagt gul fläck bredde ut sig. De översta tejpbitarna på två av planscherna hade lossnat och de slokade som vissnade blommor. Gunilla kände med fingrarna längs väggen, var det inte lite fuktigt? I personalrummet lade hon ifrån sig Elsas hörapparat och ringde jourhavande vaktmästare Göran, som ögonblickligen brast ut i en hetsig tirad om inkompetenta rörläggare. Gunilla höll luren en bit från örat och lät honom hållas medan hon strosade genom personalrummet. Typisk kommunal sinnesslöhet, menade Göran. Gunilla bekräftade med korta instämmande läten, och sneglade mot dörren medan hon försiktigt fiskade upp en femtiolapp ur kaffekassan och knölade ned den i byxfickan. ”Kollar du ventilationen också när du kommer?” frågade hon honom, ”det susar något otroligt. Om du ändå ska hit och titta på fläcken?” Det lovade Göran. ”Jag kommer på fläcken”, tillade han med ett bullrande skratt som gjorde henne illamående, och lade på.

Mot förmodan förflöt natten därefter i stillhet, endast bitvis punkterad av rökpauser, medicinering, ett par av de sedvanliga utbrotten, blöjbyten och sisyfosarbetet med oändligt repriserat sängfösande. Göran kom förbi, gormade i sin hands-free och gestikulerade vilt med de frigjorda händerna. Han dämpade tillfälligt mikrofonen och vände sig till dem. ”Fuktskada, hela korridorväggen.” Han återupptog telefongrälet; ”ja men hitta läckan då, omgående,” snäste Göran ”annars pratar vi totalrenovering!” Gunilla bubblade av skadeglädje. Äntligen goda nyheter! En omfattande vattenskada skulle tvinga fram en upprustning av stället. Å andra sidan, skulle det ens bli av innan hon pensionerades? Hennes glädje punkterades, avdunstade. Antagligen skulle de allesamman forslas till tillfälliga baracker.

Vid sextiden gäspade hon, föste undan skorpsmulor från den ljusgröna vaxduken och slog upp loggboken. Susan sträckte ut handen. ”Jag kan skriva”, sade hon. ”Det är bra träning. För språk.” Gunilla betraktade henne. Gjorde hon det av medlidande? Såg hon i Gunilla en gammal, utsliten stackare? Hon sköt tjurigt över loggboken till Susan, som skrev dagens datum på en tom sida och började föra in nattens händelser. Jag är spindeln i nätet, tänkte Gunilla, och fingrade på femtiolappen i fickan. Ingen stackars sate. Susan höjde pennan. ”Ska jag skriva om saten?” frågade hon och såg upp. ”Va, nej, varför då?” Gunilla noterade förtvivlat att ventiltrummans melodiska sus återvände. Susan höjde på ögonbrynen och Gunilla plockade upp korsordstidningen. ”Jag vet väl inte,” fräste hon, ”du ville ju skriva loggbok. Skriv vad du vill.”

Dagskiftet kom halv sju för att avlösa dem. ”Jag tar tvätten”, sade Susan kyligt, och försvann till källaren. Att starta tvättmaskinerna var den rituella artighetsgesten vid skiftbyte. Gunilla gick ut, tände den första morgoncigaretten i dagbräckningen, och såg genom fönstren som i markhöjd vätte ned mot källaren hur Susan fyllde tvättmaskinerna med lakan. Hon körde hemåt, köpte röda Prince på Davids kiosk för femtiolappen och hann röka tre innan hon kom i säng. I sovrummet blängde hon på den bleka tjockisen i spegeln och insåg att det hade varit hennes femtiosjuårsdag i nio timmar redan, att hon nu var äldre än hennes mamma blivit. Hon svalde två sömntabletter och slumrade till skotrampet från grannar som skyndade till jobb, skola, dagis. Ur orediga drömmar väcktes hon ett par gånger av sina egna snarkningar, men den enda kvarstående förnimmelsen när hon vaknade framåt eftermiddagen, var den ihärdiga ventilmelodin. Den var där när hon till slut hävde sig upp, när hon hämtade tidningen, när hon värmde överbliven ärtsoppa. Den gnagde i hennes undermedvetna från det att hon satte sig i bilen och hela vägen tills hon svängde in på parkeringen märkt endast personal, och solen sjönk bakom de blå bergen. Delad tur på vinterhalvåret innebar att sova bort dagsljuset, och våren dröjde såpass att ingen nämnvärd skillnad märktes mellan kvälls- och nattpasset, särskilt inte på boendet där tid alltsomoftast saknade betydelse.

När hon återkom till personalrummet satt inte Susan där, utan Jonna, framåtlutad i färd med att knyta sina knallrosa gympadojor. ”Susan är sjukskriven,” tillkännagav hon. Gunilla nickade, det gjorde detsamma. Jonna var kanske lite lat av sig, inte så värst noggrann heller, men inte heller så dyster som Susan. Rolig att se på, dessutom, med sina tatueringar, sitt brandgula självlysande fågelbo till hår, de färgade linserna, för dagen vita. Ingen hade tillåtits spöka ut sig så när Gunilla var ung, ännu minde fått jobb på kommunen.

”Har du hört?” frågade Jonna och nickade mot ventilen. ”Lyssna här.” Hon fiskade upp sin telefon ur fickan och bläddrade med van telefontumme. Det rådde ingen tvekan, ljudet var en tydlig, upprepad melodislinga, inte olikt en tramporgel. Att åter höra tonerna väckte ett omedelbart flyktbegär hos Gunilla, som var hon ett djur tillbaka i fångenskap. ”Spelade du in?” frågade hon. Jonna skakade på huvudet. ”Inte från ventilen.” Hon höll upp Elsas hörapparat i handen. ”Hör själv.” Gunilla satte den mot örat, och hörde ännu tydligare. ”Men,” sade Gunilla matt och satte sig vid bordet, ”konstigt”. Det var kanske ingen uttömmande beskrivning av läget, men nog fan var det först och främst just konstigt. ”Vill du höra mer konstigt?” Jonna slog upp loggboken och läste med viss möda de av dagpersonalen nedskrivna slarviga bokstäverna som härjade fram över sidorna. ”Ewert, magsjuka. Smärtor i nacken, säger att Iris Hassel försökt strypa honom.” Gunilla hajade till. Minnet från gårdagen kom tillbaka. ”Tord kände Iris,” sade hon. ”Han pratade om henne igår.” Jonna fick något besynnerligt i blicken, och läste vidare. ”Esther, diarré, möjligen magsjuka. Koleriska gräl med Iris Hassel. Gösta, magont. Gömmer sig för Iris Hassel.” Hon bläddrade i loggboken. ”Lillemor, Ingegerd, Hilda, Ivar, precis varenda en har nämnt namnet, och klagat på magont.” Ett kallt obehag fortplantade sig som duggregn över Gunillas rygg, och huden på armarna knottrades. Jonna slog ihop boken. ”Vem fan är Iris Hassel? Jag har kollat brukarmappar, anhöriglistor, googlat henne – det finns ingenting. Det är ingen gammal anställd de minns, eller?” Gunilla skakade förbryllat på huvudet, ingen med det namnet hade jobbat på boendet. Bara tio minuter in på kvällspasset och hon kände sig överansträngd, utmattad. Egentligen borde hon väl älska detta mysterium, men nu ville hon att allt skulle vara som vanligt.

Jonna suckade. ”Och magsjuka dessutom, va?” Hon såg sig om där de satt. ”Jag som tänkt möblera om i personalrummet.” Gunilla nickade eftertänksamt, Jonna pratade alltid om att möblera om, gjorde det aldrig. Jonna reste sig och suddade ut förra veckans arbetsschema från den lilla whiteboard-tavlan. I mitten skrev hon I.H., och runtom, namnen på de boende. ”Du,” sade hon ivrigt, rösten plötsligt barnsligt entusiastisk. ”såhär – vi går en runda och frågar om Iris Hassel. Tar reda på vem hon är. Som FBI, när de ringar in en maffiaboss.” Gunilla skruvade på sig. På något sätt var det här fel. Hon ville inte ha någon Lex Sarah-anmälning, inte med åtta år kvar till pensionen. ”Vi får väl ändå kolla magsjukan först. Har du ringt sköterskan?” frågade hon. ”Jakob går en runda vid åttatiden,” försäkrade Jonna och suckade otåligt. ”Gunilla, det är för deras eget bästa. Blir det oroligt slutar vi direkt, det är inte konstigare än så.” Det var ingen övertygande försäkran, men Gunilla protesterade inte mer.

I korridoren mellan Amaryllis och Ögontröst hade fuktpartiet vuxit, och sumplukten var påtaglig. Gunilla undrade om den möjligtvis kunde vara ohälsosam att andas in. I rummet närmast matsalen satt Ingegerd i sin rullstol med ett yrvaket uttryck och fingrade på ena byxbenet medan lokala nyheter rullade på teven. Jonna tog dosetten, räknade tabletter och lade kvällsmedicinen på rullstolens integrerade knäbord. ”Ingegerd,” sade Jonna, och petade ovarsamt in pillren i hennes mun, ”känner du nån som heter Iris?” Ingegerd svalde, sköljde ned, drog i byxbenet, men gav inget tecken på att hon lyssnade. ”Iris Hassel?” Inget svar. Jonna plitade besviket ned sina initialer på medicinlistan. Gunilla kände sig tvärtom lättad, kollade toalett och säng utan att finna tecken på magsjuka, och gick mot dörren. Men Jonna satt kvar, och när Gunilla vände sig såg hon henne hålla sin telefon invid Ingegerds öra. ”Jonna, för fan, vad håller du på med?” väste hon. Jonna höjde handen, manade till tystnad. Med låg röst nynnade Ingegerd med i melodin från ventilen, och såg på Jonna. ”Hon var min lekkamrat,” sade hon sorgset, ”hon gjorde förbjudna saker.” Hon vred överkroppen mot Gunilla med en kall, allvarlig blick som skar genom rummet, höjde tummen och pekfingret, och viskade: ”Hon krossade spindlar, så de blev mos.”

Gunilla klev ut i korridoren med hamrande hjärta, sökte konturerna av cigarettpaketet utanpå byxorna och marscherade raskt mot utgången trots att höften protesterade. Innan hon kom ut möttes hon i dörren av Jakob, distriktsköterskan, som blockerade vägen med ett ”Tjenare Gunilla,” och tecknade åt henne att följa med. Motvilligt vände hon tillbaka mot avdelningen. Syster Jakob jäktade fram i fotriktiga skor och tjockbågade glasögon, regalier som med plågsam tydlighet hugfäste den hackordning i vilken Gunilla befann sig snäppet ovanför allmän servicepersonal, men tvivelsutan långt under landstingsuniformerade distriktssköterskor. Inför ambulerande hyrläkare från Stockholm var de båda ungefär lika obetydliga, det var på något sätt en tröst. ”Jaha, nu hoppas jag vi inte fått oss en magsjuke-epidemi på halsen”, sade han myndigt. Bakom orden låg en illa dold anklagelse om vanvård. Gunilla gick genast i försvarsställning, men hörde tvivlet i sin egen röst när hon insisterade på att allt var under kontroll.

Jakob sneglade misstänksamt på fuktfläckarna, men hittade till sin besvikelse varken spår efter, eller tendenser till, magsjuka. Inte en enda gamling verkade må det minsta dåligt, så istället överöste han Gunilla med beskrivningar av kognitiv dissonans och partiell minnesförlust. ”Början och slutet fastnar, det i mitten faller bort. Det är inte säkert att de minns nattliga magproblem.” Gunilla hade god lust att påminna om att hon var veteranen här, hon visste nog så väl vad kognitiv betydde, och partiell. Till sist kom de till Tords rum. ”Du Jakob”, sade Gunilla i ett plötsligt infall, ”kan de minnas nåt som inte finns?” Jakob tog av sig glasögonen, log medlidsamt mot henne. ”Vadå inte finns?” Han lyfte på täcket, konstaterade att sängen var fläckfri. ”Hur känner du dig?” frågade han Tord, som satt på sängkanten och stirrade mot väggen som om han inte rört sig sedan gårdagen. Gunilla sneglade mot fotoboken. ”Jo, men, om någon minns en person från sin ungdom, då har väl den funnits någonstans, någon gång? Den kan väl inte vara helt påhittad?” Han ryckte på axlarna, kikade in på Tords toalett. Hon fortsatte, ”jo, och om många minns samma person? Eller kan flera fantisera ihop samma sak?” Jakob skrev siffor i sitt block och stoppade pennan i bröstfickan. ”Sprita händerna,” sade han. ”Deras och era egna.” Han lämnade henne.

Gunilla dröjde sig kvar. Var Tords foto den bästa ledtråden? Hon skulle kunna ringa dottern, kanske kände hon till Iris Hassel, kanske hade hon samma foto hemma? Hon slog upp albumet, bläddrade fram till bilden, och magen knöt sig. Kvinnan var borta. Gunilla satte sig med en duns och sängen gungade till. Fotot var sig likt i övrigt, men kvinnan på perrongen var borta. Hade hon blandat ihop det? Hon bläddrade febrilt, alltmedan Tord idogt glodde på väggen. Kvinnan fanns ingenstans. ”Tord,” sade hon, och bläddrade förtvivlat tillbaka till fotot. ”Var är Iris Hassel?” Rösten var sträng, anklagande, hon kunde inte hjälpa det. Kvinnan hade varit på fotografiet, hon var säker. ”Vart tog hon vägen?” frågade hon med skarp röst. Tord svepte med handen över rummet, och mumlade stilla: ”Dömdes enligt Alir lag, lades hon i vattugrav, luften räckte blott en dag.” Han sjönk ihop, tystnade, och somnade sittande.

Förvirrad gick Gunilla till personalrummet, korridorerna dödstysta sånär som på de molande tonerna från ventilationen. Jonna stod vid vita tavlan, där linjer löpte kring namnen i ett tilltrasslat flödesschema. ”Var det magsjuka?” frågade hon nervöst. Gunilla svarade inte, bara skruvade på kranen som förskräckt hostade luft innan den spydde ut missfärgat vattnen. Hon såg mot ventilen där ett gult streck löpte ned för väggen. ”Har rörmokaren ringt?” frågade hon uppgivet. Jonna lade ifrån sig pennan. ”Nej,” sade hon försiktigt, ”men Susan ringde.” Gunilla satte sig på snurrstolen. ”Jag trodde hon var sjukskriven?” sade hon vresigt, ”ville hon nåt särskilt?” Jonna ryckte på axlarna ”Hon sa bara: ’jag väntar här’, sen lade hon på.” Gunilla fnös. ”Jaha, kom FBI fram till nåt?” frågade hon och nickade mot den vita tavlan.

Jonna hade väntat på frågan. Hon njöt av presentationen, vankade av och an som en nervig gräll detektiv med vansinnigt vita ögon, fortfarande med den nyfikenhet som fullständigt runnit av Gunilla. Samtliga, förklarade hon, hade reagerat på melodin eller när Jonna nämnt Iris Hassel. Inte bara reagerat, de flesta beskrev dessutom tydliga minnen. Ove hävdade förargat att Iris var grannflickan som dränkt hans kattungar, Sonja mindes med rysningar en sadistisk lärarinna som hette Iris Hassel, och Vera hade gråtande erkänt att hon adopterat bort sitt första barn till Iris, ”och att… ” Jonna tystnade. ”Och…?” frågade Gunilla. Jonna såg obekväm ut när hon svarade. ”Att Iris Hassel, att hon åt barnet” Jonna såg förvirrat på sitt verk. ”Det kan ju inte vara verkliga minnen, eller i varje fall inte samma person.” Hon hade förstås rätt, reflekterade Gunilla. Dels var åldersspannet bland de boende ganska stort, och flera hade inte ens bott i bygden särskilt länge. Dessutom, det där med barnet. Gunilla såg mot vita tavlan där namn och pilar löpte kring de två initialerna i mitten. Fanns något sådant som kollektiv hallucination?

”Men,” utbrast hon irriterat, ”oavsett om hon finns eller inte, varför yrar de om Iris Hassel?” Jonna ville inte riktigt möta Gunillas blick. ”Det kanske är ett spöke,” sade hon stilla. Gunilla fnös hånfullt. ”Du tror väl inte på spöken?” Jonna såg mot tavlan igen. ”Men vad betyder allt det här då?” På det hade Gunilla inget svar, så istället satt de tillsammans och lyssnade till ventilen. Gunilla vände sig mot den. ”Hördu Spöke,” sade hon högt. ”Iris Hassel eller vem du nu är. Gör någon nytta. Jonna här behöver hjälp att möblera om. Du kan göra det medan vi fixar köket och tvättstugan.”

Gunilla såg Jonnas skräckslagna min och försökte åstadkomma ett hjärtligt skratt. ”Jonna, det finns inga spöken!” sade hon, snurrade på snurrstolen bort från ventilen och höll tillbaka en kväljning, hörde Tords röst för sitt inre, det bor en sate i väggen. De blev tysta igen, och denna gång var det Jonna som bröt tystnaden. ”Tar du källaren då, om jag tar köket? Du som inte är rädd för spöken.” Gunilla slog ut med händerna. ”Spelar absolut ingen roll,” sade hon, men kände pulsen stiga och illamåendet återvända. Jonna såg lättad ut. ”Då dukar jag inför imorgon.” Gunilla granskade morgondagens dagskiftsschema, märkt med ”kalas”. Födelsedagskalas schemalades rutinmässigt, eftersom ingen boende höll reda på varken födelsedagar eller aktuella datum. En ångestdämpande, nervlugnande standardåtgärd, som fotoalbumen, men i större skala.

De tog blomsterkorridoren, men undvek att nämna fläcken som nu expanderat ytterligare och nådde ned till golvet. Jonna vek av mot matsalen medan Gunilla med ojämna steg och ömmande höft tog trappan ned i tvättstugan. Väl nere stängde hon värmefläktreglaget, suset från torkfläktarna dog ut, och tystnaden föll. Torkrummets kassaskåpsliknande dörr gnällde tungt när hon klev in. Gunilla såg sig om försiktigt och lyssnade till sina hjärtslag. Andades någon, eller var det bara ekot av hennes egna väsande, ansträngda, tjärstrukna lungor? Lakanen hängde i prydliga vita rader, och hon gick försiktigt fram som mellan tunna vita hyllor i ett bibliotek, som krill som silades in i en bardvals gap. De svaga lysrören kändes otillräckliga, lämnade obelysta mörka vrår varifrån mörkret tycktes betrakta henne, och hon kunde bara knappt skönja väggarna.

Tvättlinan knäppte till med en dov ton som ekade genom rummet när Gunilla drog ned det närmast lakanet. Hon tvekade, och knölade ned det i tvättvagnen. Hon kunde be Jonna om hjälp med vikningen senare, säga att mangeln krånglat. Gunilla grep om nästa lakan, och ljudet av djupa andetag fick henne att frysa mitt i rörelsen. Hon blev stående med lakanet i händerna som ett nyvaket barn med en enorm snuttefilt. ”Hallå”, sade hon varsamt. Andetagen fortskred, och en böljande rörelse svepte över raderna av lakan, de spändes som spindelväv i skogen, som segelduk på ett skepp, och stillnade, som om en vindil svept genom rummet. Gunilla höll andan, armarna knottrades. ”Iris?” sade hon så stadigt hon kunde, släppte lakanet i tvättvagnen och drog försiktigt ned ytterligare ett, och ett till, och ännu ett, och – där stod någon. Spöket! Gunilla skrek till och backade rakt in i tvättvagnen med en smäll som sände blixtar genom den utslitna höften. Skepnaden stod orörlig, mer än till hälften dold av ett lakan, som ett billigt maskeradspöke eller en slarvigt övertäckt skyltdocka. Gunillas ögon svepte över den, och blicken föll på skorna. Hon drog efter andan. ”Susan! Vad gör du? Vad är det som har…” Hon tog tag i lakanet, ryckte till, och backade ofrivilligt ett par steg. Susan stod blick stilla med armarna hängande vid sidorna, apatiskt stirrande rakt fram, och andades i djupa långa andetag. Läpparna hade torkat, spruckit, och hon hade kissat på sig. Ögonen var inte bara fullständigt tomma, de hade förlorat all färg, som om regnbågshinnan vitnat. Cirkulär regnbåge, tänkte Gunilla förvirrat, fyra bokstäver. Yrsel slog till, och hon grep om tvättvagnen till stöd.

I halvdunklet läste hon namnbrickan som satt fastnålad på Susans arbetsskjorta. Sawsan Bandaq. En människa, tänkte Gunilla vilset, som hon inte visste något om, inte egentligen, kanske inte ens hur hennes namn uttalades. ”Vad hände,” flämtade hon, ”vad gör du?” Susan talade utan att se på henne, rösten var torr. ”Jag behövs inte nu.” Hon böjde sig mekaniskt, lyfte lakanet från golvet och drog det åter över sig. ”Jag väntar här, tills hon behöver mig.” Lakanen spändes igen, och fläckar bredde ut sig, skuggor på det vita, växte till grågula formationer. Under lakanet talade Susan igen. ”Helvetets svarta portar är öppna dag och natt, men vägen tillbaka, luften ovan, det är svårt.” Gunilla backade, kunde inte springa, våga inte vända ryggen till. Det är inte underjorden, upprepade hon för sig själv i varje klumpigt trappsteg upp, bara en tvättstuga. Förvisso belägen under jorden, men en vanlig jävla tvättstuga.

Hennes sulor slog hårt mot golvet och bröts mot den absoluta tystnad som rådde när hon stapplade till matsalen och slet upp dörren. ”Jonna, kom, vi måste …” Hon blev stående på tröskeln. Jonna var inte där. Gunilla betraktade rummet, stum. Inte Jonna, men alla andra. De satt tysta, uppradade vid framdukade tårttallrikar och utlagda girlanger, med slokande huvuden som sörjande vid en begravning. Närmast satt Ingegerd i sin rullstol, orörlig. Bredvid henne, Tord, med en sträng saliv dinglandes från underläppen. Gunilla haltade fram och lade fingrarna mot Ingegerds handled. Ingen puls. ”Jonna!” ropade Gunilla. En skälvning gick genom Tord, och han brast ut, utan att höja huvudet, i ett ljudligt ”Ja må hon leva”. De andra stämde in. Gunilla stirrade ut över rummet. De sjöng för full hals, ”Ja visst ska hon leva” och det tog en sekund för Gunilla att förstå att Ingegerds kalla hand låst sig om hennes handled. Chocken var förlamande, suddade ut hennes skrik, och hennes ”släpp!” kom som en viskning. I paniken dök minnet av en fortbildningskurs upp: hur du lossar grepp utan att skada sköra gamla fingrar. ”Men du är död,” snyftade hon, och försökte lösgöra sig. Ingegerds grepp hårdnade, och mot bakgrund av sången hördes hennes hesa stämma. ”Spindeln sitter fast.” Tord rätade på nacken, talade, men öppnade inte ögonen. ”Ingen spindel. En svullen likmask. Vrider sig, trasslar sig, klibbar fast. Ett fyrfaldigt leve för Iris Hassel” Gunilla stod som förlamad. När hon ropade på Jonna en andra drunknade hennes röst bland sångkörens dissonanta larm som nu likt en trasig skivspelare hade fastnat i en enda upprepad textrad: i hundrade år, å i hundrade år, å i hundrade år. ”Vem är hon?” Gunilla insåg att hon skrek, ”Tord, vem är Iris Hassel?” Han öppnade ögonen. ”Du vet vem”, sade han, ”du visste hela tiden.”

Ljudet när hon ett efter ett bröt Ingegerds fingrar var som krasandet av seg björksly som knäcks på våren. Hon lämnade matsalen haltande, halvspringande. Sången hördes fortfarande i korridoren, där fukten klädde väggarna som kolossala hudutslag. Någonstans bakom henne hördes det gnisslande ljudet av en rullstol i rörelse, men hon stapplade vidare över plastgolvet utan att se sig om, rabblandes blomsterälvornas namn för att mota smärtan och hejda paniken. Ögontröst, Ängslilja, Åkerbär. De små figurerna såg likgiltigt mot henne. Tusensköna, Spirea, Ros. Och sen? Hon hade passerat tusentals gånger, men aldrig tittat så noga i mitten. Partiell minnesförlust, tänkte hon, det i mitten faller bort. Affischerna där var fuktiga, buckliga. De två som tidigare hängt löst hade fallit ned på golvet. Där de suttit gapade ett hål, som om väggen innanför gröpts ur, eroderat. Orkidé, Näckros, Maskros, läste hon, Lärk, Käringtand, Jolster, stapplade vidare, klev över de nedfallna affischerna. Gullviva, Fläder, Ek. Gunilla stannade, blev stående. Hon rabblade alfabetet i huvudet, och anade vad som saknades. Det gnisslande ljudet närmade sig, men hon ville, måste, få det bekräftat, vände sig om och lutade sig över de nedfallna affischerna. Två tecknade blomsterälvor såg på henne, den ena vid stjälken på en snövit Iris, den andra hållandes en hasselnöt i sin famn. Runt hörnet kom Ingegerd långsamt rullande, armen hängde och de trasiga fingrarna trummande mot ekrarna.

Gunilla klampade in i vad hon förstod var en återvändsgränd, stängde dörren till personalrummet och låste inifrån. Ned för väggen under ventilen strilade en smutsgul rännil, och ett tunt lager vatten täckte golvet. I samma stund som hon fick syn på Jonna vek sig benen, och hon satte sig tungt på snurrstolens kant. Jonnas hand höll fortfarande hårt i mobiltelefonen, men Gunilla lyckades lirka ut den ur greppet. Hon lade handen på bordet.

”SOS alarm, vad har inträffat” Gunilla lutade sig tillbaka med hela sin tyngd så att stolen fick fart och långsamt började snurra. ”Jonna”, sade hon matt och lät sig bäras i snurrstolens cirkelrörelse, tog in scenen i panorama. ”Ingenting är på rätt plats.” Rösten i telefonen lät en aning osäker. ”Kan du berätta vad som har hänt?” Gunilla slickade sig om läpparna, såg Jonna vid vita tavlan, såg henne i diskhon. Stolen snurrade, huvudet snurrade, något skrapade mot dörren. ”Hallå Jonna? Berätta vad som hänt.” Gunilla famlade efter orden ”Vad som hänt? Nej, jag heter Gunilla, men…” Hon såg in i de uppspärrade ögonen i det ansikte som vilade på den gröna vaxduken. De vita linserna var borta, och Gunilla fick för första gången en skymt av hennes vanliga, barnsliga, bruna ögon. ”Jonna har möblerats om,” sade hon. ”Gått av. På många ställen.” Rösten tvekade igen. ”Har Jonna… har hon brutit något, på flera ställen sade du?”

”Gått av”, upprepade Gunilla. ”Brutit, ja, hon är… på flera ställen.” Hade stolen stannat, eller snurrade den snabbare nu? Hon lade på, försökte fokusera, men fick inte ihop bilden. Allt bestod av fragment, lösryckta stycken. Hon betraktade Jonna, såg hela henne, såg delar, såg genom väggen mot planscherna i korridoren, såg urgröpningen, såg genom golvet mot lakanen i källaren, såg ännu längre ned, såg källan, såg klart, såg att hon inte längre snurrade. Men snurrade rummet fortfarande? Hon rätade på sig och tog ett djupt andetag, rafsade till sig korsordstidningen, och hann under den lilla tid som kvarstod lösa nästan hela korsordet.

Signaturmelodi

Ni har hört “Saten”, en historia av en anonym lyssnare. Och då är det dags för Creepypodden att sänka ner kistan i marken, göra korstecknet och se jorden kastas ner på kistlocket tills det inte syns längre. Döden är trots allt ett väldigt passande slut… För oss alla.

Vi hörs igen om två veckor – och tills dess, skicka in din spökhistoria till creepypodden@sr.se. Jag vill gärna läsa den, och du har chans att få den uppläst här i podden.

Jag heter Jack Werner och ni har lyssnat på Creepypodden. Den produceras av Ludvig Josephson som också gör musiken. På Facebook och Instagram heter vi Creepypodden.

Tack för att ni har lyssnat.