Avsnitt 64: En prästs berättelser

Det finns många spännande saker med att vara präst. Det mest spännande är nog att få ta del av alla berättelser som människor anförtror en. Och eftersom jag är präst får jag, kanske mycket mer än andra, höra om övernaturligheter som andra upplevt. Det är som att människor litar på att vi präster är öppna för sånt.

Många är de historier som jag har fått del av. Historier som gör mig ödmjuk inför människors erfarenheter av något bortom, eller liksom innanför, eller bakom den värld vi kan se.

Det här är dock inte en historia som någon annan berättat, utan en egen upplevelse jag själv haft. Den utspelar sig i min kyrka, under en av de konstigaste arbetsdagar jag erfarit.

Kyrkan jag då arbetade i, är från medeltiden. Det klassiska tornet med kyrkklockan reser sig över åkrar och kyrkogård. ”Vapenhuset” eller hallen innanför den stora tunga porten är alltid kallt och ogästvänligt. Bakom ännu en dörr finns den långa gången där så många brudpar gått för att längst fram vid altaret lova varandra trohet tills döden skiljer dem åt. I dopfunten strax bredvid altaret har tusentals, om inte tiotusentals barn döpts i Faderns och Sonens och den heliga Andens namn.

Som alla kyrkor från medeltiden har kyrkan också stenar i golvet, med inskriptioner. Ibland så slitna att de inte går att läsa.
Det är gravar, gamla släktgravar, som förmögna och betydelsefulla familjer köpt för att begravas i tillsammans. De är inte i bruk längre, men kistorna med kroppar finns kvar. Vi går över dem när vi besöker kyrkan, när vi vigs, döps eller är på begravning. Varje gudstjänst har fler deltagare än de vi ser i kyrkbänkarna. De döda under golvet är där. Ständigt närvarande.

En sommar skulle en av gravkamrarna i vår kyrka inspekteras. Man ville ta reda på i vilket skick den befann sig. Man ville mäta fukt och se hur kistorna där såg ut. Man befarade att endel var hårt åtgångna av fukt.
Så kom det sig att jag, som församlingspräst, kunde följa med ner och titta.

Vi var en liten förväntansfull skara som vid middagstid samlades vid golvstenen långt fram i mittgången påväg mot altaret.
Stenen var redan bortlyft. Den hade fyra stora ringar i hörnen som använts för sådana lyft under de sekel graven varit i bruk. När någon dött öppnades graven, och den nya kistan ställdes ner bland de andra. Så förseglades graven igen, tills ytterligare någon dog.

Vår lilla trupp började långsamt och trevande gå ner genom hålet. Där fanns en stentrappa med små steg. Jag tänkte att den var byggd i en tid då människor var kortare och hade mindre fötter. Det luktade jord. Fukt. Inte liklukt, tack och lov. Kanske var det för länge sen graven användes för det?

För varje steg vi tog ner för den lilla trappan blev jag mer och mer osäker. Jag hade varit så nyfiken, det hade känts så spännande. Men nu, i skenet av den lilla glödlampan som satts upp i taket, var nyfikenheten borta. Benen ville inte längre. Fanns det luft här nere? Vad hände om strömmen gick? Och fick vi verkligen göra så här?

Hela mitt väsen viskade att vi störde något. Eller någon. Eller några.

Vi har gravfrid. Till och med inskriven i Svensk lag. Till och med i ett land som Sverige, där vi är rationella och förnuftiga, är det ett brott att gå ner i en grav utan tillstånd.

NI FÅR INTE VARA HÄR. NI SKA INTE VARA HÄR. UT. UT.

Fötterna gick ändå. Vid trappans slut öppnade sig ett litet rum. Inte större än mitt sovrum hemma.

Där fanns åtta kistor. Tre staplade på varandra vid högra väggen. Tre staplade på varandra vid vänstra väggen.

I mitten, i det lilla utrymme som fanns kvar mellan staplarna av kistor, stod en vackert snidad kista. Kanske hade den varit vit en gång. På kistan låg en krans av döda blommor. Mitt på kistlocket, var en liten kista placerad. Den minsta jag sett. Ett spädbarn kärleksfullt placerad ovanpå sin mamma.

Gränslös sorg genomsköljde mig. Dessa två hade legat här i århundraden, och var bortglömda. Ovanför hade vi firat, sörjt, sjungit och bett, och vi visste inte att de fanns.

Vilka var de åtta människor som låg här? Hur levde de? Hur dog de?
Det fanns sorg här inne. Men också fruktan, olevda drömmar, för tidig död och hunger efter makt.

Min blick drogs mot den mittersta kistan i den högra stapeln. Den var delvis krossad. Ena sidan hade fallit ihop och vi kunde se rakt in i den. Det jag såg fick mig att känna fascination och fasa. En välbevarad hand, ovanför handen en mörk sammätsärm, och ett krås av spets som gick ner över handloven.

Skallen var intakt med några mörka hårstrån fästa mitt på.

Åsynen av honom väckte återigen känslan inom mig att vi inte borde vara här.

Någon tyckte att han hade makt. Fortfarande. Någon tyckte att han ägde alla dem som låg här. Och han var rädd.

Och min erfarenhet är att rädsla att förlora makt är den farligaste av alla känslor.

Det finns många spännande saker med att vara präst. Det mest spännande är nog att få ta del av alla berättelser som människor anförtror en.

Ibland lever människorna som berättar. Men ibland kommer det berättelser från oväntade håll. Oavsett varifrån de kommer handlar de om samma sak.

Om kärlek, om skuld, om sorg och om rädsla. Sådant som påverkar oss långt efter att vi själva är döda.

Signaturmelodi

Ni lyssnar på Creepypodden med mig Jack Werner, och det vi hörde nyss var en lyssnarhistoria vid namn “Kryptan”, uppläst av Eva Dozzi och insänd av en anonym lyssnare som beskriver sig som en kvinnlig präst. Varför jag öppnar med den historien borde vara ganska uppenbart – den visar inte bara vilka rum man har tillträde till som präst, vad man får se och uppleva, utan också vad man kan tänka om det. Hur en som vigt sitt liv åt den kärlek den känner från Gud tänker när det inte är kärlek som känns, utan någonting mörkare och mer dystert.

I dagens avsnitt av Creepypodden är det prästerna som berättar. Ni ska få höra ytterligare tre historier – en från en lyssnare, en från internet och en från nordligaste Sverige. Vi börjar med ytterligare en anonym prästberättelse, den här gången från en präst i katolska kyrkan. Historien har titeln “Därför måste jag avsluta min tjänst”, och den läses av Ludvig Josephson.

Den katolska kyrkan har ett rigoröst regelverk som reglerar varje del av det kristna livet. Från hur man ska göra när en präst råkar spilla nattvardsvin till vilka synder som måste biktas och inte. Sedan många år finns i varje katolskt stift en särskild medarbetare med ansvar för att utreda förekomsten av demonisk verksamhet och som vid behov kan utföra andeutdrivning eller exorcism.

I Stockholms katolska stift, som har hela Sverige under sin jurisdiktion, är det jag, fader Gerhard Tunderberg, som är den ansvarige. Sedan en förflyttning 2013, från domkyrkoförsamlingen i den tyska staden Münster, har jag haft biskopens uppdrag att vara behjälplig vid bekämpandet av demonisk aktivitet i Sverige.

Detta uppdrag har jag idag avsagt mig. Nu väntar klosterliv i mitt hemland, hos Trappisterna. Det betyder att jag kommer att få avge ett evigt tystnadslöfte. Så har mina överordnade bestämt. Därför skriver jag detta och lättar därvid mitt hjärta något. Men min skuld består. Efter detta livet väntar mig stor smärta och mycket lidande. Det är jag säker på nu. Jag blandade mig i det jag inte kunde hantera. Gud, var mig nådig!

Jag ska erkänna att jag utbildades i exorcismens former med ett stort mått av skepsis i skallen, jag såg det hela som en kvarleva från en annan tid som i och för sig fascinerade mig en del. Som katolsk präst är jag naturligtvis ålagd att förkunna och undervisa utifrån den katolska tron, men inte alla präster lägger tyngdpunkten på samma ställe. Under mina 35 år som präst har jag inte nämnt ”helvetet” i någon av mina predikningar. Jag blev inte präst för att jag ville skrämma någon, utan för att trösta och stödja mina medmänniskor. Men efter min korta tid i Sverige, som känns som om den blev för lång, har jag sett mer av helvetets förgårdar än de flesta. Jag vet att det finns någon som med demonisk dragningskraft lockar människor att skada sig själva och andra så att de till slut blir så själsligt söndertrasade att allt hopp är ute med dem. Jag har, dum som jag är, till och med själv varit ett verktyg åt denna ondska.

Jag hade, utöver mitt särskilda uppdrag, också församlingsansvar i Sundsvalls katolska församling och satt ofta och hörde bikt på fredagarna. Det var i biktbåset som jag tror att jag första gången mötte den här världens härskare. Du tror nog inte att djävulen finns. Du tycker kanske till och med att det är barnsligt att tro det, eller korkat. Jag håller med dig. Men här handlar det inte om vad du eller jag tycker eller tror.

Det var tomt i kyrkan, jag satt i båset och läste en bok. Båset står längst bak i lokalen, så när jag sitter där ser jag inte ingången men rakt fram ser jag koret. Fridfullt. Jag hade suttit ensam i kyrkan i ungefär två timmar. Det hade blivit lite kvavt i rummet som annars brukar vara så svalt. Det kändes lite instängt och jag förnam en frän lukt som smög sin nära. Det röda ljuset under sakramentsskåpet blåstes plötsligt ut och jag reste mig för jag antog att det var någon som busade. Det är ju inte helt ovanligt att den som valt att leva ut sin kristna tro riskerar att bli utsatt för människors spe.

– Fader, jag har syndat, sa en röst plötsligt och jag upptäckte en man som just knäfallit för att bikta sig. Jag vet inte var han kommit ifrån och genom gallret kunde jag bara ana hans ansikte.
– Jag har gjort fruktansvärda saker, och jag måste få bekänna dem, sa mannen. Hans röst var mycket lugn och kontrollerad, han sa ett ord i taget. Det var hans andedräkt som luktade fränt och jag tyckte att situationen var en aning surrealistisk. Jag satte mig ned igen.

– I Faderns och Sonens och den helige Andes namn. Gud har givit oss sitt ljus. Må du inse och bekänna din synd och så erfara hans barmhärtighet, sa jag för att inleda bikten. Sedan lämnade jag som vanligt utrymme åt den biktande att berätta vad som betungade honom.
– Jag har haft ihjäl en människa, sa mannen utan omsvep. Hans röst var fortfarande kontrollerad och trots den oerhörda bekännelsen så kom orden lugnt ur hans mun som om han sagt att han varit ute med sin hund bara. Jag visste inte vad jag skulle tro. Hur menade han? Var det fråga om abort? Om dödshjälp? Om mord? Sådant kan inte en vanlig präst ge absolution för, det är biskopens uppgift.
– Vad menar du? Frågade jag.
– Jag ströp henne medan hon sov. Jag kunde inte hjälpa det, jag lovar. Hans röst förändrades med ens, han hulkade men tappade kontrollen, och en metallisk underklang framträdde. Rösten blev gällare och hårdare och han fortsatte:
– Och jag njöt av att se henne dö när jag ströp henne.

Istället för att som att som vanligt ha blicken sänkt när jag hörde bikt så vred jag nu på huvudet för att se på mannen som just sagt dessa fruktansvärda ord. Hans ansikte var förvridet, som om han inte hade makt över sina egna nerver. Han som rädd ut, och så bottenlöst sorgsen, men det fanns något annat i hans ansikte också, skadeglädje kanske. Detta sammantaget skakade om mig och jag kände kalla kårar längs ryggraden. Vad var meningen med detta?

– Hon var besatt, sa mannen lugnt med sin kontrollerande röst, och avbröt sig själv med att ropa gällt:
– Nu tillhör hon mig!

Okej, visst var jag bemyndigad exorcist, men det var inte just igår jag tagit examen och ingen i Europa tror ju på demoner numera. Mina kunskaper var rostiga och jag sökte i mitt minne för att komma ihåg det mest grundläggande. Den som vet demonens namn kan också fördriva den. Därför chansade jag:

– Vem är du?
– Jag heter Gerhard Tunderberg, sa mannen flämtande med sin gälla röst och obehaget jag kände överrumplande mig så att det stockade sig i halsen.
– Du ljuger, viskade jag, försvinn härifrån!

En lurendrejare! Jag reste mig ur båset för att handgripligen kasta ut mannen som försökte göra sig rolig på min bekostnad men han märkte vad jag tänkte göra och reste sig krampaktigt upp och halvsprang mot porten. Så var han borta. Kvar stod jag med en otäck, krypande känsla i kroppen. Vissa saker ska man inte skämta om. Stackars krake! Jag gick för att tända den slocknade evighetslampan under sakramentsskåpet men ville helst gå hem. Somliga händelser skakar om och gör att man blir trött, men det här var bara början.

Under resten av eftermiddagen hörde jag bikt av mer normal karaktär och sedan firade jag mässan på kvällen. I förbönen bad jag särskilt för människor som led av psykisk ohälsa. Sedan gick jag till min bostad, ett vindsrum i församlingsgården. Jag försökte lästa klart min bok under kvällen men kunde inte riktigt slappna av. De vardaglig ljuden runt om mig, radion, ljud från gatan, mikron – de förstorades av min trötta hjärna och jag kunde inte koncentrera mig. Inne i huvudet hörde jag ekot av den gälla, metalliska rösten som ropat så hemskt i min tomma kyrka. Då och då rykte jag till när något av ljuden i vindsrummet kändes alltför genomträngande eller påtagliga. När klockan var halv tio bestämde jag mig för att ta ett skumbad och därmed bli lugnare och mer väl till mods. Jag började hälla upp vatten i badkaret men då ringde det på porttelefonen.

– Vad är det nu då?, tänkte jag för mig själv och stängde av kranen. Jag väntade såklart inte besök vid denna sena timme men som präst behöver man alltid, eller nästan alltid vara redo. Den kanoniska lagen föreskriver till exempel att det enda som får hindra mig från att förrätta sista smörjelsen genast när någon ber om det är om jag själv firar mässan just då. Därför gick jag nu mot ytterdörren och porttelefonen.

– Det är fader Gerhard, sa jag i mikrofonen.
– Jag behöver din hjälp, fader, sa den där rösten som jag hört i biktbåset tidigare under dagen, sammanbiten och lugn. Den gälla klangen fanns inte där: släpp in mig!

Det var det sista jag ville höra och det sista jag ville göra. Den här mannen hade förstört min kväll och jag var inte intresserad av att hjälpa honom, dessutom upplevde jag det hela som att han trakasserade mig. Han vet vad jag heter och han vet säkert också att jag är stiftets exorcist, tänkte jag, om han vill leka sin lek så får han göra det utan mig!

– Gå din väg, annars ringer jag polisen, sa jag sammanbitet i mikrofonen. Men han gav inte upp utan att först försöka provocera mig än mer. Med sin gälla röst ropade mannen genom högtalaren i hallen så att hela lägenheten uppfylldes av hans ord:
– Nu är du min och ingen kan ta dig ifrån mig!

Sedan blev det tyst. Jag ville inte längre bada. Mitt hjärta slog hårt och jag kunde inte samla mina tankar. Hotade han mig? Borde jag ringa polisen i alla fall? Jag kände väl till att kollegor blivit antastade av galningar och i grunden tyckte jag lite synd om den här mannen som nästan verkade schizofren eller liknande – om han inte bara spelade mig ett spratt förstås, och den tanken låg närmast till hands. Samtidigt kom jag inte ifrån att de ord han sagt var en aning kusliga och inget som en präst hör varje dag.

Det tog lång tid innan jag somnade men till sist pluggade jag in P1 i hörlurarna för att skingra tankarna. Med en trivsam radioröst i öronen kunde jag tills sist komma till ro.

Klockan hade blivit fyra på natten och jag vaknade av ett dunkande ljud, någon slog något tungt mot husväggen nedanför mitt fönster. Jag steg snabbt upp, drog till mig mina glasögon och smög fram till fönstret. Sakta lossade jag regeln till fönstret medan dunkandet fortsatte utanför. Jag öppnade rutan på glänt och stack ut huvudet en lite bit. Nedanför stod samme man som jag mött dagen före och dunkande om och om igen sin panna mot stuprännan. Han höll med sina händer om röret och kastade åter och åter sitt huvud bakåt för att sedan med kraft drämma huvudet mot den kalla metallen. Jag såg hans ansikte tydligt, han såg så otroligt sorgsen ut och samtidigt fanns det hos honom något annat också. Kallsvetten trängde fram när jag såg det brinnande hatet i hans ögon. Jag blev klarvaken, chockad av hur rädd jag hade blivit. Detta var inte normalt. Jag började tvivla på att det var fråga om ett bus längre, så dedikerad är väl ingen att han skadar sig själv så att pannan blöder bara för att han hatar präster? Snarare var det fråga om en psykos eller liknande. Jag stängde fönstret och slog numret till polisen.

Jag kunde inte somna om utan satt uppe resten av natten, alla lamporna i mitt rum hade jag tänt och jag lyssnade på radio på hög volym. Mina händer darrade när jag försökte bläddra i min bok och jag spillde ut hett tevatten över köksgolvet när jag skulle hålla upp det i en kopp.

På lördagen begav jag mig söderut, till Gävle, för att besöka kyrkoherden där och för att hålla föredrag om vad den katolska läran säger om godhet och ondska. På tåget ner satt jag på helspänn och granskade noga varje person som passerade mitt säte. Jag var mycket påverkad av gårdagens och nattens händelser och tillsammans utgjorde dessa det värsta jag varit med om sedan den dagen då min mor hade dött i barnsäng när jag var 14 år gammal. Polisen hade dessutom meddelat mig att jag skulle kallas att vitta om händelserna, jag hade varit alltför skärrad för att kunna säga något sammanhängande när de kom för att ta hand om mannen som ända tills de bända loss hans händer från röret hade fortsatt skada sig själv. När de bar iväg honom till polisbilen hade han ropat ord som jag fått lära mig när jag läste latin. ”Illi haec tibi omnia dabo si cadens adoraveris me”. De ord som Satan säger åt Jesus för att fresta honom. På svenska: ”Allt detta ska bli ditt, om du faller ner och tillber mig.”

Hela mitt livs förståelse av verkligheten hade kastats omkull. Vem var denne man egentligen? Och räckte det med en psykiatrikers diagnos och behandling för att hjälpa honom? Sist men inte minst, vågade jag nudda vid fråga om huruvida mannan talat sanning om vad han gjort med den där kvinnan eller ej? Men så stannade tåget i Gävle och en glädjestrålande kollega mötte mig på perrongen.

Dagen därpå kände jag en trötthet som inte liknande någonting. Det hade blivit sent hem från Gävle och kanske en välbehövlig paus där men väl hemma i mitt rum kunde jag inte komma undan från mina tankar och de känslor som tankarna genererade. Det var som om det inom mig började växa fram något som jag inte kunde kontrollera, en känslomässig härdsmälta som tog över mig så att jag inte kunde tänka klart eller be eller förbereda söndagens predikan eller göra något vettigt alls. Rädslan blev hemmastadd i min kropp. Flera gånger under natten hörde jag samma otäcka dunkningar som tidigare, men när jag tittade efter fanns ingenting utanför fönstret.

När klockan var tio på morgonen ringde i varje fall kyrkklockorna och jag firade mekaniskt den heliga mässan – tack och lov för goda medarbetare. Evangelie-texten som jag skulle predika över var från Matteusevangeliet och beskrev hur Jesus frestades i öknen. Satan visar Jesus alla världens riken och säger: ”Allt detta ska bli ditt, om du faller ner och tillber mig.” Sedan skulle jag vända blad för att läsa vad Jesus svarade, men sidorna hade av någon anledning fastnat i varandra och jag kunde inte läsa hur texten slutade. Jag fann mig och avslutade läsningen efter att ha läst frestarens ord högt. Med stor olust försökte jag sedan utlägga texten men fann inte många ord. Församlingen tittade misstroget på mig när jag satte mig ned efter att inte ha sagt så mycket alls om hur man står emot djävulens lockelser.

Efter mässan stannade jag inte på kyrkkaffet utan smet upp till mitt rum på övervåningen. Jag skyllde på huvudvärk, vilket inte var någon lögn. Det var som om dunkandet jag hört om natten nu hade tagit sin boning inne i mitt huvud. Det slog inifrån mot mina tinningar och jag behövde sova men jag kunde inte få en blund i ögonen. Kanske hade jag feber dessutom för jag frös. Dagen efter skulle jag inställa mig på polisstationen för att berätta vad jag upplevt och inom mig spelades därför mötet med mannen upp som om mitt huvud var en gammal VHS-spelare där man kunde snabbspola tillbaka igen och igen. Jag hörde hans lugna, onaturligt kontrollerade röst som sedan förbyttes i den otäcka gälla rösten som ropade så att mitt huvud ville upplösas i bitar. Söndagseftermiddagen var förstörd. Jag låg och vred mig på soffan och längtade efter att kunna somna. Och några timmars sömn fick jag till sist.

Hos polisen togs jag väl emot av en trygg medelålders kvinna i receptionen, hon ledde mig till ett rum där en polis skulle förhöra mig. Jag var redo att berätta vad jag upplevt de senaste dagarna, även om jag helst av alla ville kasta mig om halsen på polisen och gråta. Polisen startade en bandspelare och inledde förhöret. Med lugn och kontrollerad röst började jag min berättelse.

– Jag vägrade att höra en bikt i fredags, sa jag först men sedan brast det för mig och jag skrek i falsett:
– Jag njöt av att se honom plågas.

Nej! Varför sa jag så? Jag var förvirrad och rädd. Det knöt sig i magen på mig. Jag bet mig hårt i läppen, så att det började blöda. Polismannen stängde av bandspelare och såg oroligt på mig. Han var helt klart rädd. Det var jag också. Och nöjd.

Ni hörde “Därför måste jag avsluta min tjänst”, läst av Ludvig Josephson och inskickad till podden av en anonym katolsk präst som kanske delat ut sin sista oblat…

I nästa historia ska vi resa en bit tillbaka i tiden. Det är en historia som heter “12 minuter”, skriven och publicerad på sajten Creepypasta Wiki av användaren RoboKy, och den utspelar sig i slutet av 80-talet, när en pastor får möjligheten att sprida sitt budskap i en stads lokaltevekanal…

Hösten 1987 hade lokaltevekanalen WSB-TV 2 i Atlanta, Georgia i USA ett problem: det fanns en lucka i planeringen av söndagsmorgnarna.

De frågade runt bland områdets småföretagare, men fann att ingen var intresserade av utrymmet, och landade till slut i att låta den unga pastorn Marly Sachs sända ett religiöst pratprogram. Programmet hade premiär den 18 oktober men kanalen gjorde inte mycket reklam för det.

Programmet, “Guds hopp och ljus med pastor Marly Sachs”, skilde sig föga från alla andra präster i rutan där ute. Pastor Marly Sachs satt i en stol och läste utvalda delar av bibeln, för att sedan med blicken rakt in i kameran diskutera hur man kunde tolka dem och vad de betydde i våra liv nu för tiden. Programmet fick lite tittare och förnyades i december, ungefär samtidigt som tittare började ringa in med märkliga klagomål.

Det var bara kvinnor som ringde, och de anmälde att de började känna sig krassliga när de såg programmet. De beskrev illamående, ryggont, yrsel och tunnelseende. Av någon anledning var de alla övertygade om att det var teveprogrammet som låg bakom besvären. Efter att ha mottagit den sortens telefonsamtal i flera veckor hade man tillräckligt måna vittnesmål för att peka ut den exakta tidpunkten då besvären började uppträda: cirka 12 minuter in i programmet.

Den lila tevekanalens anställda kollade och dubbelkollade all utrustning i studion, såväl ljud som bild, och hittade inga program. Man frågade naturligtvis pastor Sachs, som bara ryckte på axlarna och sade att “det finns de som inte står ut med Herrens ord.” Kanalchefen vägde för- mot nackdelar men beslutade att tills konkreta bevis på att programmet orsakade besvären presenterades skulle det få fortsätta sändas.

Men redan i februari hade merparten av tittarna försvunnit, och det fick kanalchefen att ändra sig. Det var förresten inga problem, för vid det laget fanns det tillräckligt mycket nyheter för att avsätta timmen till ett eget magasinprogram där de diskuterades. En formlig missfallsepidemi hade sedan några månader blossat upp hos områdets gravida kvinnor, och folkhälsomyndigheterna kunde inte hitta några orsaker. Det hade inte ens gått tio år sedan olyckan i kärnkraftverket Harrisburg, och på teve pratade alla om det kunde vara strålningen eller ryssen som låg bakom.

Pastorn verkade helt likgiltig inför nyheten att hans program lades ner. När cheferna hade ringt in honom på ett möte sade de att de hade varit mycket nöjda, och att alla utom de där hysteriska kvinnorna hade tyckt så mycket om programmet, men pastorn nickade bara med uttryckslöst ansikte, reste sig upp och gick. Han hade ett program kvar att spela in, men efter att det var klart lämnade han studion och försvann. Det var sista gången någon såg honom: han återvände varken till sin församling eller till staden igen. Tevekanalen glömde honom dock snabbt, och gick vidare med sin nyhetsbevakning. Missfallsepidemin fortsatte i någon månad till, men upphörde sedan.

Ett och ett halvt år senare var den mer eller mindre bortglömd. En nyanställd praktikant på kanalen fick uppgiften att göra ett inslag om religion i staden. Han grävde fram de gamla banden från “Guds hopp och ljus med pastor Marly Sachs” och gick igenom dem för att hitta ett bra klipp han kunde illustrera inslaget med. Det var ett enkelt misstag, en liten olyckshändelse, som ledde till att han upptäckte någonting mycket märkligt med programmet.

Han hade försökt pausa programmet ungefär tio minuter och 45 sekunder in, men råkade istället trycka ner snabbspolningsknappen så den fastnade. Bandet började surra, och han fick fram en skruvmejsel för att bända upp snabbspolningsknappen. Han lyckades och bandet stoppade abrupt vid tidskoden 32 minuter och en sekund. Praktikanten tittade upp på teveskärmen och blev så chockad att han faktiskt föll av stolen. Istället för pastorn i en stol med bibeln i handen syntes där ett huvud: dött, ruttnande och avhugget. Han samlade sig, spolade med darrande hand fram och tillbaka i bandet och konstaterade att det inte var han som såg syner. Bilden var där. Han gick igenom hela bandet, och förstod snart att bilden av huvudet visades exakt var tolfte minut i en enda bildruta.

Han trodde först någon utsatt honom för ett makabert skämt, och visade misstänktsamt videon för en tekniker, redo att bli utskrattad. Men teknikern blev lika förskräckt och förvirrad som han. Ingen hade rört de där videobanden sedan programmet lades ner. När tevekanalens kontor hade stängt för dagen stannade praktikanten och teknikern kvar, och gick igenom samtliga bandinspelningar som fanns från “Guds hopp och ljus med pastor Marly Sachs”. Framåt småtimmarna insåg de att varje avsnitt av programmet innehöll samma bild, exakt var tolfte minut.

Men bilden var inte exakt densamma. Ju längre tiden gick i programmet, vecka för vecka, förändrades huvudet på bilden. Likmaskar syntes kräla fram ur sår, och delar av hud och hår föll av huvudet allt eftersom. Huvudet tycktes förruttna där framför dem, i ett par bilder i veckan. Teknikern sökte desperat en förklaring men hittade ingen, och förklarade att bilderna i programmet var tekniskt omöjliga. Ingen klipp syntes i banden, och de hade spelats in i en enda tagning. Teknikern hade själv varit på plats när de spelades in och visste att ingen hade mixtrat med banden.

Morgonen efter visade praktikanten och teknikern banden för kanalchefen som blev mycket orolig över att det skulle komma ut och att han skulle få kritik för att ha låtit det där sändas på teve. Han sade åt dem att förstöra banden, att de inte skulle kunna reda ut vad som egentligen hade hänt ändå eftersom pastorn var försvunnen. Nu gäller det bara att vi inte blir kölhalade för det här, sade han och förbjöd praktikanten och teknikern att säga någonting om hela historien.

Teknikern skulle komma att behandla händelsen som en märklig men spännande anekdot, men praktikanten kunde inte släppa det. Han kopierade banden i hemlighet innan de förstördes, och tog hem dem för att se om han kunde hitta svaret i dem. En vecka gick, och sedan tog han kontakt med teknikern igen. Han ringde, lät upprörd och manisk, och berättade att han hade hittat något: att det avhuggna huvudets läppar rörde på sig om man spelade bilderna efter varandra i sekvens. Det såg ut som att huvudet sade någonting. Teknikern blev rädd för att få sparken, sade åt praktikanten att göra sig av med banden och att inte prata om dem igen.

En kväll kort därefter kom ett larmsamtal in till 911, från en äldre kvinna i en av Atlantas förorter. Hon hade hört fruktansvärda ljud från grannlägenheten, där ett ungt par bodde, sade hon. Hon var mycket orolig, särskilt för den unga kvinnan som var gravid. Man skickade dit en polispatrull som anlände drygt tjugo minuter senare. De knackade på dörren men fick inget svar, och när de kände på dörren var den olåst. Lägenheten var nedsläckt. De gick långsamt in i vardagsrummet.

Den unga kvinnan låg död på golvet. Hennes mage var söndersliten med ofattbart våld. Poliserna drog sina vapen och gick längre in i lägenheten, och i sovrummet påträffade de kvinnans sambo. Han satt naken och blodig i sängen med en kniv i handen, och tittade med ett frånvarande ansiktsuttryck på teven. Där spelades en 18 sekunder lång loop, ett ljudlöst klipp där ett avhugget huvud tycktes säga ett par ord. Om och om igen.

Poliserna som var där har senare berättat att mannen, som varit praktikant på lokaltevekanalen WSB-TV 2 men en dag helt enkelt bara slutat komma till jobbet, själv mumlade några ord för sig själv. Han slutade inte, inte ens när de ledde in honom i polisbilen. “Gud kallar dem i hopp och ljus…”

Ni hörde “12 minuter”, skriven och publicerad på sajten Creepypasta Wiki av användaren RoboKy och uppläst av mig.

I avsnittets sista historia ska vi återvända till en författare som tidigare stått för några av poddens mest omtyckta historier. I avsnitt 45, “Skräcken i Haukimaa”, hörde vi två historier skrivna av Erik Kuoksu. Erik är född i Jukkasjärvi och har skrivit en hel del berättelser om Torne lappmark, historier med sina rötter i områdets hemlighetsfulla historia. Och vi ska röra oss ännu längre tillbaka i tiden, och långt upp i norr, när vi hör historien Karsikko – uppläst av Hans Alatalo.

I.

Predikanten Per Johansson Raattamaa – Raattamaa-Pekka – kom fram till Tärendö sent på trettondagen 1877. Han hade rest från sitt hem i Kummavuopio för att hålla bön med Tärendöborna, och när han såg de grå pörtena vid älven, glimmande av rimfrost i månskenet, kände hans sig glad över att vara framme.

Han stannade utanför Olli gård, där hans vän Henrik Johansson Olli, kallad Ollin Heikki, var husbonde. Heikki slog upp dörren när Pekka steg ur släden:

”Guds frid! Du kom, som du lovade.”

”Guds frid! Ja.”


De omfamnade varandra, tog hand om hästarna och släden och gick sedan in i pörtet. Pekka tog av sig sin väldiga vargskinnspäls och hängde upp den i förstugan medan Heikki, den ende av husfolket som var vaken, hämtade bröd, torrkött och surmjölk från kammaren. Sedan satte de sig vid Pörtespisen, där de hopsamlade kolen glödde. När Pekka hade ätit tände de sina pipor och satt tysta en stund. Sedan frågade Per sin vän vad som hänt i Tärendö sedan han var där för mer än ett år sedan.

”Ja, här är det mesta som vanligt. Jag tror att Herren låter sin nåd skina över oss trots våra synder… Vanha-Kaisu blev salig inte långt efter det du reste härifrån senast…”

”Det var kanske det bästa, med tanke på sakernas tillstånd…”

”Ja, det var det nog. Hon har det bättre nu. Det kan vi nog vara säkra på… Hon hade ett tungt kors att bära här i världen… Ensam och vanför… Ändå var hon full av förtröstan…”

Raattamaa-Pekka såg att Ollin Heikkis blick hade sökt sig ut genom fönstret, mot den vintermörka skogen. Heikki fortsatte sedan medan han blåste ut ett moln av tobaksrök:

”…Jag minns när jag var ung. Hon var gammal redan då. Jag satt just precis där vi sitter nu och tittade ut genom samma fönster… Hon kom gående där borta i skogsbrynet… Liksom smekte granarna och tallarna med händerna… och hennes ansikte strålade av ljus…”

Raattamaa-Pekka kände sig plötsligt besvärad, som om han hade fått veta mer än han ville. I en nästan affärsmässig ton frågade han:

”Vad blev det av hennes gård?”

”Ja, det fanns ju inga arvingar, trodde vi. Men sen kom Kaisus andrakusin – Heikin Simu från Norge… Kanske du känner honom… Simon – eller kanske heter det Simeon på svenska – Henriksson? Han var i Lyngen samtidigt som du…”

Pekka rannsakade sitt minne. Hans ungdomstid i Lyngen kände oändligt avlägsen nu. Han satt tyst ett tag medan halvt glömda ansikten och namn passerade revy framför hans inre syn:

”Simon Henriksson… Ja, det är möjligt. Det fanns en Heikin Simu i Lyngeidet. Han höll sig för sig själv… Arbetade ibland på Alations bruk, men oftast var han ute på havet och fiskade… Ingen visste var han kom från, men han talade som folk från Muoniotrakten brukar tala…. Han var en sån där som gjorde sig till ovän med folk, om jag inte minns fel…”

”Ja, det låter som han… Otrevlig karl… Ingen här i byn kände honom och ingen hade någonsin hört Vanha-Kaisu tala om honom. Och hur hade han fått reda på att hon hade dött? Nå… Han dök upp vid tinget förra året… Ingen kunde ju säga att han inte var hennes andrakusin. Han hade med sig papper som bevisade det, så han fick överta gården, hela Tuoma gård på en åttondels mantal…”

”Märkligt…”
”Sannerligen…”
Samtalet vandrade vidare mot värdigare ämnen. De grånade männen tog fram Wegelii postilla och läste ett stycke ur den, sedan bjöd de varandra god natt. Heikki gick in i kammaren där hans hustru låg och sov, medan Pekka bäddade ned sig bland fällarna i gäststugans bekväma säng.

När Pekka Raattamaa vaknade på morgonen var förberedelserna för bönemötet redan i full gång. Heikkis hustru, den stränga Maija och hennes pigor kokade och bakade så att fönstren i pörtet och bagarstugan immade igen.
När tiden var inne för bönen var pörtet fyllt till bristningsgränsen av människor från när och fjärran. Folk från Pajala, Vittangi och Gällivare och en och annan från Korpilombolo och Övertorneå hade tagit sig dit, för de visste att detta kunde vara sista gången Pekka predikade i dessa trakter. Dagen blev lång för Pekka. Hans predikan var lika het och bitande som i ungdomen, men rösten bar inte riktigt länge. Han orkade inte predika lika länge förut, men de troende rördes ändå av hans ord, och greps av den helige ande. De bekände gråtande sina synder och föll i varandras armar.

Efter bönemötet ställde pigorna fram på köttsoppa och kornbröd – huset var rikt och Ollin Heikki hade många renar. Sedan satt folket på pörtets bänkar och talade med varandra, belåtna över att ha lättat sina hjärtan och fått frid.

Plötsligt kände Pekka Raattamaa att han var iakttagen. En lång, böjd man i sjaskiga mörkgrå yllekläder stod ensam vid pörtespisen och betraktade honom oavbrutet. När Pekka mötte mannens blick började denne gå mot honom. Först då kände Pekka igen honom. Han nickade till hälsning:

”Guds frid! Är det inte Simon Henriksson från Lyngen?”
”Guds frid! Jo, nog är det jag alltid, och nog minns jag dig också… nämndemannasonen… Kuttaisen lautamiehen Pekka”

Pekka Raattamaa kände en oförklarlig motvilja mot mannen vakna inom sig:

”Ingen kallar mig så längre, men nog får du göra det om du vill… Så… Jag hörde att du är husbonde på Tuoma gård numera. Inte visste jag att du var från Tärendö…”

Simon svarade kort:

”Det är jag inte heller… Min farfar var född på Tuoma gård, men lämnade som yngre son gården och sökte sin lycka på annat håll…”
”Och nu är du alltså tillbaka på din släkts gamla gård…”
”Ja. Och tur är väl det. Gården har ingen dålig jordmån, direkt, men den där tokiga käringen har låtit markerna växa igen med sly… Och alla de här träden som pressar på från skogen och nästan tränger husen ner i älven… Så går det när man låter kvinnfolk råda…”

Simon log, men hans leende var inte av det smittsamma slaget. Pekka svarade:


”Kaisu var nog lika god som mången karl…”


Simon Henriksson skrattade avvisande, bugade sig lätt och gick ut i vintermörkret. Någon halvviskade:
”Där har vi minsann en förtappad själ…”

II.

Sent i oktober samma år var Pekka Raattamaa på väg till Junosuando för att få en fågelbössa lagad av sin predikarbroder Isak Poromaa i Junosuando, som var en skicklig smed. Han hade rest med båt ned för Muonio älv och gjorde sig inte direkt någon brådska. När han kom till Pajala bestämde han sig för att hälsa på församlingens kyrkoherde, Per Lorens Stenborg, Lars Levi Laestiadius måg.

Stenborg tog leende emot den gamle predikanten och bjöd honom på kaffe och vetekakor. Efter att förhört sig om hur allt var ställt i Karesuando socken och till synes blivit nöjd med svaren ställde han ned sin tomma kaffekopp på fatet, lutade sig förbindligt över bordet och sade i en ton som Pekka inte kunde uppfatta som annat än bekymrad:

”Jag är glad att du råkade komma förbi just idag… Jag vänder mig till dig i förtroende. Jag kan naturligtvis inte helt och hållet acceptera er rörelse, även om jag medger att ni avsevärt har förbättrat det andliga tillståndet häruppe, men nog om det – du vet redan var jag står… Det är en man här i församlingen som jag oroar mig uppriktigt för… Simon Henriksson i Tärendö…”

Pekka Raattamaa spetsade öronen, och Stenborg fortsatte:

”Han var hos mig förra veckan bad om guds förlåtelse… Jag förstod inte riktigt varför, eller ens vad karlen ville… Det hela ingav mig ärligt talat en viss avsmak… Jag misstänkte att han var berusad, eller att han hade förlorat sina sinnens fulla bruk. Det var först efter att han hade gått som jag insåg att han egentligen inte bad mig om förlåtelse, utan snarare frågade om det fanns förlåtelse för det han gjort…”

”Vad var det han hade gjort?”
”Huggit ned några träd, tror jag…”
”Det låter minst sagt märkligt …”
”Ja… Jag tror att du eller någon av de dina är bättre skickade än jag att tala honom till rätta…”

Framemot kvällen var Pekka Raattamaa åter i Tärendö. Han steg ur båten vid båtplatsen och gick raka vägen till Olli gård. Ollin Heikki satt på en bänk utanför pörtet och lagade nät när Pekka plötsligt stod på gårdsplanen. Efter att Pekka och Olli omfamnat varandra med ett ”Guds frid!” satte de sig ned på bänken och Heikki fortsatte arbeta med nätet. Efter att båda suttit tysta en stund började Heikki tala:

”Fisket var allt bättre på farfars tid… Här finns det nästan inte någon fisk i älven nuförtiden – jag vet inte hur ni har det däruppe i Karesuando… Det är som om Herren återkallat sitt gudslån en gång för alla…”

Pekka svarade att fisket nog var bättre i Kummavuopio…

”Inte lika bra som förr kanske, men vi har åtminstone fisk till husbehov och mer kan man väl inte begära.”

Sedan frågade Heikki vad som hade fört Pekka hela vägen till Tärendö denna gång. Pekka svarade att han egentligen hade varit på väg till Isak Poromaa, men att socknens kyrkoherde hade sagt något som fått honom att komma hit.

Heikki lade ifrån sig sin kniv på bänken och sade tankfullt:


”Jag antar att han talade om Heikin Simu…”


Pekka hann inte svara innan Heikki fortsatte:


”Den där Simu har arbetat hårt på att få ordning på gården. Han och hans drängar har huggit ner skog och röjt sly och hans potatis och korn ser ut att växa mycket bättre än förväntat… Men jag tror att karlen gick för långt… Du vet Kaisu, hon hade ju ett vårdträd, en Karsikko, på gården. Ibland lät det ju på henne som om hon trodde att det där trädet var ett levande väsen med egna tankar och egen vilja – och jag tror inte att hon bara skämtade, som vissa säger… När jag nu tänker efter, lät det så när hon talade om träd i allmänhet.”

”Ja.”, svarade Pekka, ”jag minns hur hon talade om skogen, den djupa oändliga skogen, och om hur vi bara hade våra uppröjda tomter till låns av den… Att det där vårdträdet, som säkert hade stått där sedan världen var ung, var ett tecken på förbundet mellan människan och skogen. Jag försökte ju få henne att inse att det där inte riktigt var den rätta läran, men hon trodde ju sig veta bättre… Och i övrigt levde hon ju som en exemplariskt god kristen…”

”Ja, nog var det så. Jag sa till Simu att det var en Karsikko, ett vårdträd. ‘Det ger gården lycka,’ sa jag, men han bara skrattade och sa: ‘Den seden har vi inte hemma’. ‘Ja, folk är ju olika’, sa jag. Och dagen därpå hade han huggit ned det. Jag sa till honom: ‘Man hugger ju inte ner en Karsikko! Det ger inte god lycka’, men han fnös bara och sa: ‘Där jag kommer ifrån är det ingen som tror på sånt prat.’

Sedan frågade jag honom varför han högg ned så mycket skog och han svarade att han behövde betesmark. ‘Du har ju redan nog till tio kor’, sade jag, och då kom han igång på allvar:

‘Det räcker inte för mig… Varför nöja sig med tio kor när man kan ha tjugo eller trettio som rikt folk i södra Norge har?’. Jag svarade: ‘Dricker du så mycket mjölk, Simu?’. Han låtsades inte om min fråga utan fortsatte: ‘Ja, jag tänker då inte nöja mig med det här. Jag har varit fattig hela livet och det här är min enda chans… Jag säger dig att om tio år ska jag äga hela bygden… Jag lärde mig ett och annat i Norge, ska du veta… Där kan man bli rik om man arbetar hårt…’

Jag skakade på huvudet och sa: ‘Den som bara är ute efter mark och pengar kommer alltid att vara en fattig stackare…’ Jag trodde att han skulle slå till mig då, men han lade band på sig och gick därifrån, alldeles röd i ansiktet…”

”Trevlig karl, den där Simu… Men varför är ni alla så oroade för honom…”

”Ja, låt oss säga att han kanske tror mer på det som gammalt folk har att säga nuförtiden… Det är nog bäst att du frågar honom själv.”

Pekka gick bort till Tuoma gård. Han såg sig omkring… Alla träd och buskar var borta och av någon anledning fick det honom att känna sig illa till mods. Det var som en öken. Han gick in i pörtet utan att knacka. Det var mörkt, tyst och kallt. Ingen eld brann i spisen och ingen verkade vara hemma. Det utkylda huset verkade nästan obebott. När Pekka vände sig om för att gå hörde han en svag röst från kammaren:

”Härinne!”

Pekka gick in i kammaren och såg Simu ligga nedbäddad i sin säng. När Pekkas ögon vande sig vid mörkret slogs han av att Simu såg sjuk och smutsig ut. Hans tidigare självsäkra röst var förvandlad till en darrande viskning:

”Har du hört….”

”Om vårdträdet som du högg ned… och alla de andra träden?”


Han nickade och fortsatte, viskande:


”Det var kort därefter det började… Det gick väl an på sommaren, men nu börjar det bli mörkt igen. De kommer från skogen… vill ta mig med sig dit… men jag tänker inte följa med dem… De ska inte lyckas locka med mig in i det där nattsvarta helvetet där lavarna hänger från grenarna… ”

Pekka var osäker vad Simu egentligen talade om:

”Vad menar du?”

Pekka han tänka att Simus ögon såg svarta ut, som om de bara bestod av pupiller. Han satte sig ned på sängkanten och ångrade sig i samma ögonblick, men insåg att gjort är gjort. Efter en stund svarade Simu:

”De viskar till mig… hotar… varje natt när jag försöker sova… Jag hör att något rör sig i mörkret… De säger att jag har begått en synd som inte kan förlåtas….”
”Inte har du syndat…”

”Jag är en syndare…”

”Det är ingen synd att hugga ned träd, inte ens för vinnings skull….”


Simu grep tag om Pekkas knä. Pekka kände att hans hand var lika kall som rummet han låg i. Hans röst hade sjunkit till en desperat väsning:


”Pekka! För Guds skull! Ge mig förlåtelse! Igår… Någon… De hade snott en lövruska runt dörrhandtaget… De kommer inte att låta mig fly… Ingenstans att fly, för de finns överallt…”

”Jag kan inte förlåta dig, för du har inte syndat… Det där med lövruskan låter som om någon försöker skämta med dig eller skrämma dig… Du har kanske andra synder att bekänna?”

”Vad skulle det vara?”

Simus röst återfick för ett ögonblick något av sin vanliga klang. Pekka
svarade så mjukt han förmådde:


”Det vet du nog bäst själv…”

”Det är inte Gud eller människor jag har syndat mot?”

”Vem syndar man mot om inte mot Gud?”


Simu vände ansiktet mot väggen:


”Inte ens du förstår…”


När Simu började gråta kände Pekka att han inte längre kunde dölja sina känslor och att det var dags att gå… Han hade känt en stigande avsky för den där mannen under hela besöket, trots att han visste att han borde känna medlidande… Avsky och något annat som han inte kunde sätta fingret på, men som det var bäst att inte låta tankarna vila på. Han reste sig och gick utan att se sig om.

III.

Under vintern återvände Raattama-Pekkas tankar ofta till mötet med den förändrade Simu. Han förmådde inte utplåna bilden av den viskande mannen i mörkret ur sitt minne, hur mycket han än ville det. Dessutom märkte han att han rös när han hörde vinden susa i trädtopparna. Det blev bara värre. Till slut förmådde han sig inte att bege sig in i skogen ensam. Han kände sig besviken på sig själv och skämdes för sin ogrundade ängslan.

När vintern förvandlades till vår och sommar försvann dock denna egendomliga motvilja mot skogen gradvis och tankarna på Simu gled långt bak i hans medvetande. Inte heller under hösten tänkte han särskilt mycket på saken.
Pekka och hans hustru firade jul i Pajala det året. Det hade varit klart och kallt och slädföret hade varit det bästa tänkbara. Efter julottan träffade han Ollin Heikki och hans Maija på kyrktrappan. De omfamnade varandra och medan en lätt pudersnö föll på deras axlar utbytte de nyheter. Efter att Pekkas hustru Riika berättat att deras äldste son Juhani – som just aldrig hade företagit sig något –hade flyttat till Norge, frågade Pekka Heikki vad som hände i Tärendö nu för tiden.

Heikki blev plötsligt allvarlig. Han sa eftertänksamt:


”Inte mycket, men Simu är död, stackars sate..”


Pekka ryckte till och det han känt den där oktoberkvällen kom åter över honom här på den vita, frostkalla kyrkbacken. Heikki märkte ingenting, utan fortsatte:


”Det var en märklig historia… Hans drängar stod inte ut med att han låg där i mörkret och mumlade. De lämnade honom åt sitt öde redan i våras – ingen klandrar dem för det med tanke på omständigheterna… Han var helt ensam på gården den sista tiden och videbuskar började skjuta upp på alla de där markerna han hade röjt… Allt började förfalla, men han verkade inte bry sig om det.

Jag besökte honom ett par gånger, men fick inget vettigt ur honom… Han hade visst någon sorts feber, låg och darrade och svettades i sängen. När jag gick till honom tidigt på morgonen för några veckor sedan var sängen tom och jag hittade honom ingenstans på gården. Jag tänkte först att han hade blivit frisk och gått ut för att arbeta, men ganska snart insåg jag att det nog inte var så…. Sängkläderna var en enda röra och han hade slängt ut mossa eller något på golvet.”

”Mossa?” Aldrig tidigare hade ordet mossa fått Pekka att rysa av obehag…

”Ja, mossa och förmultnade löv eller något… Så jag kallade på några andra karlar. Ingen förstod vad det var fråga om, men när det började ljusna såg vi spår i snön som ledde ut till skogen… Det var som om ett helt regemente hade exercerat på gårdsplanen… Kanske var det en renjord som hade passerat, jag vet inte, men det verkar egendomligt att inte halva byn skulle ha vaknat av det… Hursomhelst var det vår enda ledtråd, så vi följde de här spåren in i skogen… Och därute, halvvägs till Vettasjärvi, där skogen är som tätast, hittade vi hans kropp, vajande i vinden.

Karlen måste ha hängt sig, Gud vet hur han gjorde det… Han måste ha släpat sig hela vägen dit… såg ut som om någon hade dragit en säck i snön… Han hade snott en vidja runt halsen på någon sätt och hängt sig i en tall… Måste ha förlorat förståndet helt och hållet till slut…”

Pekka föll nästan Heikki i talet: ”Men det låter ju som att han omöjligt kan ha hängt sig själv. Hur skulle det ha gått till?”

Heikki gjorde en avvärjande gest med handen och fortsatte: ”Ja, så sa länsman också… De ska visst ta upp saken på tinget, så liket står fortfarande obegravt i ett gammalt uthus…”

Maija hade stått tyst och rökt en pipa medan hennes make talade. Nu tog hon till orda och sade eftertänksamt, medan hon knackade ur pipan mot kyrkväggen:

”Inte hade han hängt sig själv, inte… Vanha-Kaisu visste och hennes far visste före henne – de gick aldrig över gränsen, men Simu-stackarn var nog oförmögen att förstå varningarna… Han var för mycket av en ‘ny man’ för att kunna förstå… Och inte tror jag att han var släkt med Kaisu. De där papperena bevisar ingenting… Inte förstod han att hans skog bara var det yttersta utskottet på den skog som sträcker sig härifrån till fjällen … Sanna mina ord… I sommar tar skogen tillbaka vad han försökte stjäla av den.”

Signaturmelodi

Ni hörde historien “Karsikko”, skriven av Erik Kuoksu och uppläst av Hans Alatalo. Och där tar dagens tacksägelse slut, och nu ska vi bara välsignas av mannen med svart kappa framme i predikstolen. Men det är märkligt… Nyss låste han kyrkdörrarna, och nu stirrar han på oss med så brinnande blick…

Vi hörs igen om två veckor – och tills dess, skicka in din spökhistoria till creepypodden@sr.se. Jag vill gärna läsa den, och du har chans att få den uppläst här i podden.

Jag heter Jack Werner och ni har lyssnat på Creepypodden. Den produceras av Ludvig Josephson som också gör musiken. På Facebook och Instagram heter vi Creepypodden.

Tack för att ni har lyssnat.