Avsnitt 66: Bortförd

Vid sextiden på kvällen den 21 oktober 1978 lyfte piloten Frederick Valentich med ett litet flygplan från flygplatsen Moorabbin i Melbourne, Australien, och flög in i solnedgången. Han skulle aldrig komma att ses igen. Frederick var 20 år gammal, en ung pilot som hade haft sitt flygcertifikat i drygt ett år och utbildats inom ramarna för organisationen Air Training Corps – en sorts luftscouter, finansierade av det australiensiska flygvapnet. Han hade inga problem som någon kände till – en glad, stabil ung man som inlett den karriär han själv önskat sig.

Den där dagen hade han hyrt en ensitsiga Cessna, ett litet privatflygplan, för att ta sig till ön King Island 56 mil utanför kusten. Det var hans andra försök att ta sig ut – några dagar innan hade han kommit till flygplatsen, men tvingats vända om på grund av dåligt väder vid kusten. Den här gången hoppades han den tre och en halv timme långa flygturen skulle gå bättre. Varför han skulle till King Island vet ingen. Han sade på flygplatsen att han skulle plocka upp några passagerare, men ingen väntade på att bli upplockad på King Island. Till sin familj och flickvän sade han att han skulle hämta kräftor, men det fanns inga kräftor åt honom där. Till hans flickvän hade han till och med sagt att han skulle vara hemma igen vid halv åtta-tiden, vilket inte var möjligt. Varför Frederick gav sig ut över havet den kvällen vet vi alltså inte – men vi vet att det var hans första flygtur över öppet vatten nattetid.

Det som finns kvar av honom och hans sista resa är radiokommunikationen med flygplatsen i Melbourne. När han svängde ut över havet, på 1 300 meters höjd, tog han kontakt med flygplatsen.

“Melbourne, det här är Delta Sierra Juliet. Känner ni till några andra flygplan under 5000 fots höjd?”, frågade han.

“Delta Sierra Juliet, ingenting vi känner till.”

Här började det konstiga. “Delta Sierra Juliet”, började Frederick och fortsatte: “Jag är… det verkar finnas en stor flygfarkost under 5000 fot.”

Flygplatsen i Melbourne frågade vilken sorts flygfarkost han såg. Frederick svarade att det var svårt att se, men att han såg fyra starka lampor, som landningsljus. Han var tyst en stund, och sedan anropade han flygplatsen igen och rapporterade att flygfarkosten passerat minst 1000 fot ovanför honom.

Kommunikationen fortsatte mellan flygplatsen och Frederick då flygfarkosten ovanför honom inte försvann. Vid ett tillfälle beskrev han den som stilla i luften, fast den följde honom medan han cirkulerade runt runt. Den hade ett grönt ljus, sade Frederick, och dess skrov lyste metalliskt. Så började Fredericks motor krångla. Han rapporterar att flygfarkosten börjat hovra ovanför honom. “It is hovering and it’s not an aircraft.”

Det sista som hörs från Frederick Valentich är de orden, och sedan ett sista anrop. Det, och metalliska skrapande ljud, enligt dokumentärfilmen The Unexplained Files: Abduction.

Signaturmelodi

Du lyssnar på Creepypodden, med mig Jack Werner, och vad som hände med Frederick vet ingen. Det är naturligtvis inte omöjligt att han kraschade – delar av en ensitsig Cessna av samma modell som han flugit spolades iland på Flinders Island fem år senare. En teori som framförts är att han, ovan vid att flyga över havet, råkat hamna upp och ner och sett sin egen spegelbild i havet. Det låter långsökt, men kan hända.

Och så har vi såklart den sista möjligheten… Att han på något sätt blivit bortförd. Att hans försvinnande är en sorts kidnappning. Att han, idag snart 60 år gammal, finns kvar någonstans i livet. Det är det som är grejen med att föras bort – ingen vet om man fortfarande lever. Och om det kanske är ännu värre än alternativet.

I dagens avsnitt ska vi höra tre historier på temat. Vi ska börja med en historia från internet. Den utspelar sig på Sveriges största internetforum, Flashback, fullt av allt från vansinnigt hat och groteska konspirationsteorier till människor som träffas och blir tillsammans eller pysslar med inredning. Där medlemmarna är vana vid vad som helst, men inte den sortens inlägg som en en dag började dyka upp.

Jag vet inte om någon kommer läsa det här. Jag vet inte om det finns någon kvar som kan läsa det. Jag skriver det bara för att någonting inom mig vill nedteckna ett minne, skapa en beständig version, av det som har hänt, även om ingen annan någonsin får höra den. Ironiskt, eller hur? Hela poängen med Flashback, själva skälet att sajten funnits, är ju för att människor ska ges möjligheten att skriva om saker som betyder något för dem. Politik, hat, kärlek, porr, sena nätters ångest över livet och roliga anekdoter om våra katter. Miljoner och åter miljoner ord. Och då har jag inte ens räknat med allt i IRC-chatten, alla privata meddelanden, all kontakt som skapats och bibehålits. Om allt det där försvann, vad hade då återstått? Ingenting. Ett stort tomrum som fortfarande ekade svagt av våra röster.

Helt tomt är det dock inte. Jag är kvar här. En ensam röst. Men snart är jag också försvunnen.

Det började som ett meme. Eller, kanske inte. Kanske var det redan från början något mer ondskefullt, något som jagade oss som ett rovdjur men förklädde sig till ett internskämt för att kunna ta sig in ibland oss obemärkt.

Är det någon här?

Det var allt. Fyra ord och ett frågetecken. Ena dagen syntes det inte till, andra var det över hela Flashback, i inlägg i nya och gamla trådar.

Är det någon här?

Första gången jag såg det var i forumdelen om Flashback, när någon startade en tråd om ett namn- och bildlöst konto som publicerat en märklig kommentar i en tråd, och ett antal forumanvändare dök upp och rapporterade andra fall av kommentaren. De flesta avfärdade det som antingen troll eller spam, men några fastnade för det och började slänga sig med kommentaren. Det blev ett internskämt som användes för att locka lurkers till att ge sig till känna.

Samtidigt spred sig det där anonyma spammet. När en vecka hade gått hade det dykt upp i fem trådar jag regelbundet besökte. Det fanns inget mönster, de tycktes dyka upp helt slumpmässigt. Efter ännu en vecka hade jag sett 20 till kommentarer enligt samma mönster, varav flera i mina egna trådar, och de började störa mig. Det kändes som att det växte ogräs i trådarna, dessa ständiga upprepanden av frågan “Är det någon här?”. Varje gång jag kikade bland mina prenumerationer var det fullt av dem. Jag gav upp mina gamla trådar, slutade titta i dem, och sökte mig till andra forumdelar.

Men de fortsatte dyka upp ändå.

Är det någon här?

Det var en bugg i Flashback, sade dem, och vi nöjde oss med den förklaringen eftersom – om vi nu ska vara ärliga – Flashback knappast någonsin varit helt buggfritt.

Så kommentarerna fortsatte komma. De började hamna i vägen, avbryta trådar där människor förde diskussioner och skymma sådant som vi verkligen ville se. Det kändes som att de mångdubblades, dök upp snabbare än vi hann radera dem. De var överallt, oavsett vilka inställningar i privacy och integritet vi gjorde. Man försökte med CAPTCHA-kontroller, men det stoppade dem inte. Till och med i trådar som var låsta av moderatorerna dök de upp. Vi var irriterade, men ännu inte oroade.

Sedan hände det där med Ruskigbuss.

En morgon när jag loggade in var det allt man snackade om i Laidback. Ruskigbuss hade fått hela sitt konto raderat, varenda inlägg och hela profilen. Allt var borta, och det enda som återstod i varenda inlägg Ruskigbuss hade skrivit – alla 40 000 – var fyra ord.

Är det någon här?

Forumet exploderade. Man publicerade ursinniga poster – hur kunde Flashback låta något sådant här hända? – och organiserade insatser för att rädda och arkivera gamla trådar. Det var den största skandalen sedan Aftonbladetläckan. Folk uppdaterade sina avatarer och länkade till protestlistor i sina signaturer. Men det märkliga var att den enda som var tyst i hela saken var Ruskigbuss. Jag minns att jag undrade över det. Man kunde ju föreställa sig att det första som skulle hända var att han startade ett nytt konto och återvände för att leda protesterna, eller hur? Men det var som om att inte bara kontot, utan också människan bakom tangentbordet, hade försvunnit.

Med facit i hand vet jag att detta var punkten då vi borde ha börjat bli rädda.

Men vi var för arga för att bli rädda, och jag reagerade precis som alla andra. Jag hade inte ens varit bekant med Ruskigbuss – jag hängde inte i forumdelarna han modererade. Det jag tänkte då var att människan bakom kontot höll kontakten med sina vänner över mejl eller något. Jag trodde inte tystnaden betydde att Ruskigbuss försvunnit. För Flashback är ju bara Flashback, eller hur? Det är inte hela livet. Det är inte på riktigt.

Andra konton började försvinna. Allt som hade stått i deras inlägg slukades som av en dammsugare, raderades ut och ersattes av den där enda, allt mer hotfulla frågan. Jag tog för vana att uppdatera vissa trådar minst var femte minut i en desperat jakt på ett nytt inlägg där det skulle kungöras att problemet var hittat och löst eller att någon åtminstone skulle veta vad som pågick. Men hur mycket jag än uppdaterade förstod ändå ingen någonting, även om alla hade en egen teori. Det var ett virus i Flashbacks källkod. Nej, det var en reklamkampanj. Nej, det var ryssarna. Eller någons sjuka psykologiska experiment. Eller Aftonbladet.

Flashbacks blogg hade inte uppdaterats på veckor. Sedan uppdaterades den plötsligt med ett inlägg som bara innehöll en fyra ord lång fråga.

Vi lade knappt märke till det. Vid det laget hade vi redan börjat förstå att någonting hemskt hände. Någonting mycket värre än ett virus eller en reklamkampanj. Vi hade till slut blivit rädda.

De raderade kontonas ägare var försvunna. Precis som Ruskigbuss hade de försvunnit tillsammans med sina trådar och användarprofiler. Deras vänner berättade att de inte fick svar på sina mejl, att de hade slutat logga in på sociala medier, att deras mobiltelefonnummer inte längre fungerade. När kontot som tillhörde en ganska välkänd moderator försvann skrev en grupp av hennes vänner att de skulle gå hem till henne och fråga vad som hade hänt. Inte för att de trodde att det var någon fara, underströk de. De ville bara veta.

Jag vet inte vad de hittade när de kom hem till honom, eller om de ens tog sig hela vägen dit, för nästa dag var alla deras egna konton försvunna och övertagna av frågan.

Det var där och då som hela grupper började lämna Flashback. Till och med människor med konton startade i början av 2000-talet, sådana som upptäckt Flashback när det fortfarande bara var ett fanzin, försvann. Folk var rädda och flydde.

Jag stannade. Jag vet att jag borde ha flytt jag med, men jag mäktade inte med att radera nästan nio år av mitt liv. Det fanns bättre mötesplatser än Flashback, men Flashback kändes för mig som hemma. Varenda politisk besatthet jag hade gått igenom fanns nedtecknad där. Flashback var fortfarande den andra sajten jag loggade in på varje morgon, direkt efter att jag kollat mina mejl. När jag ville diskutera någon korkad journalists vinklade reportage gick jag till Flashback. När jag ville döda lite tid med dumma skämt och lektrådar gick jag till Flashback. När jag ville bli road eller inspirerad, eller helt enkelt bara få den där känslan av att inte vara ensam i världen, gick jag fortfarande till Flashback.

Och blev Flashback uppätet, och jag kunde inte göra någonting annat än att se på.

Till slut nådde det medlemmar som jag hade pratat med i åratal.

Det fanns inte många kvar då. Trådarna på “Aktuella ämnen” hade ett tiotal läsare. Gick man längst ner på listan över “Nya inlägg” var det flera dagar gamla inlägg som visades. Jag hade slutat läsa mina privata meddelanden, för jag visste vilka fyra ord som stod i dem. Vi hade börjat kalla det Frågan, med stort F. Det smärtade mig, för vissa av avsändarna var människor jag hade känt länge, men jag intalade mig själv att de var försvunna och att jag inte kunde göra något åt saken. Flashback var tyst och dött, och kvar fanns bara några rädda människor som jag och vi höll ihop och försökte se till att det fanns aktiva medlemmar kvar i forumet, inte bara Frågan.

Till slut kom en dag då de sista medlemmarna hade försvunnit. Det enda som fanns på hela forumet, alla nystartade trådar, alla nya inlägg, allt på Aktuella ämnen, var Frågan. Den ställdes om och om igen. Det var nog då jag till slut förlorade hoppet.

Jag letade såklart. Jag tittade igenom varenda forumdel, Data, Droger, Ekonomi, jag skrollade till och med igenom Trädgård, växter och odling. Jag försökte via proxys och ett alternativt konto, ifall jag hade blivit blockerad på något sätt. Men jag visste hela tiden att jag inte skulle hitta någon annan aktiv medlem. Det fanns ingen kvar.

Varifrån kom Frågan? Vad hade satt igång den omättliga aptit? Jag vet såklart inte, men jag har en teori.

Innehåll är allt. Innehåll är energin som håller igång internet, den bensin som driver de sociala medierna och mötesplatserna. Innehåll är vad internet äter för att överleva, pålägget på mackan. Om internet är ett ekosystem är vårt innehåll det som alla i systemet behöver för att ta sig framåt.

Det är ingen nyhet för någon. Jag visste det, eller trodde åtminstone att jag visste det. Men det jag inte hade förstått var att det var vi som var innehållet.

Allt händer så fort på nätet. Varför skulle inte även evolutionen snabbas upp? Vi borde inte ha förvånats, egentligen, över att det bara tog drygt tjugo år för verktyget att bli vår överman. Det överraskande är egentligen att det tog så lång tid.

Flashback är inte så stort, åtminstone inte jämfört med många andra mötesplatser där ute. Det som skrämmer mig – verkligen får mig livrädd – är att jag har känslan att detta bara är början.

Så nu drar jag också, medan jag fortfarande kan. Jag vet inte varför jag fått ha kvar mitt konto så här länge, varför jag tillåtits existera. Kanske ville Frågan att någon skulle finnas kvar, någon den kunde ställas till. Men Gud ska veta att jag inte trodde jag skulle bli den som skrev Flashbacks sista inlägg.

Någon undrade om det var någon här, och vi alla svarade: Javisst, här är vi! Kom och ta oss!

Och det gjorde den.

Nu loggar jag ut, och sedan bär jag ut datorn på gatan och lämnar den där för gott. Om det är någon som läser detta skulle jag rekommendera er att göra detsamma. Det finns någonting där ute. Det har slitit sig loss från sina bojor, och det är hungrigt. Flashback var bra början. Det kanske inte har hittat Familjeliv, Twitter eller Linkedin än, men det är bara en tidsfråga. Rädda dig själv. Stäng av allting. Dra ut alla sladdar. Stäng av din smarta telefon. Kasta routern i papperskorgen.

Och slut sedan dina ögon och be en bön om att Frågan inte ska upptäcka Facebook.

Ni har hört “Den sista posten”, skriven av LiveJournal-användaren Rheanna och bearbetad av mig. Om ni är nyfikna på originalversionen av historien går alla länkar som vanligt att hitta på sr.se, där ni söker på Creepypodden, eller på bloggen creepypasta.se.

Risken att bli bortförd finns inte bara när man är ensam kvar, utan även när man är omgiven av människor. En klassisk vandringssägen, en historia som spritts från person till person i tron att den i någon mening är sann åtminstone sedan 30-talet, handlar om tre kvinnor som ska åka tunnelbana till en fest tillsammans. Tunnelbanan är full av folk, och en av tjejerna får sitta en bit bort från de två andra. När de börjar närma sig stationen då de skulle gå av gick de två andra tjejerna över till den tredje, men fick inte kontakt med henne. Hon satt bara där och stirrade tomt framför sig med en glasartad blick. När tjejerna försöker ruska liv i sin vän säger plötsligt en vilt främmande man som sitter bredvid henne att hon är hans flickvän, och att hon bara är lite sjuk. “Men jag ska ta hand om henne”, säger mannen och ler. Kvinnorna reagerar kraftigt, drar iväg sin väninna, och mannen försvinner i folkvimlet. De åker till sjukhuset, och där upptäcks ett märke efter en spruta i den medvetslösa tjejens lår.

Nästa historia handlar också om att plötsligt, omgiven av folk, möta en avgrund. Den är skriven av författaren Christopher Howard Wolf och publicerades först på sajten Slimebeast.com, och han kallar den “Lockbete”. Den läses av Ludvig Josephson.

Har du hört talas om Polybius?

Det är en gammal vandringssägen som spreds på webben på den tiden då den inte var så värst världsomspännande, och när den mesta kommunikationen sköttes i primitiva forum.

Själva storyn var att ett gammalt arkadspel, “Polybius”, började dyka upp i spelhallar. Barn som provade spelet fascinerades av kombinationen av simpel vektorgrafik och quizupplägg, men den som spelade tillräckligt länge skulle visst drabbas av märkliga åkommor.

Till exempel oförmågan att känna sorg. Den detaljen fastnade verkligen i mitt minne.

Jag är inte längre så säker på att det där bara var en vandringssägen.

Jag växte upp i New York på 80-talet, och mamma och jag brukade åka till en shoppinggalleria som hette South Hills Mall i Dutchess County. Medan hon handlade fick jag roa mig i spelhallen Dream Machine.

Det var allt man kunde föreställa sig. Hög musik som blandades medav elektronisk skottlossning och plinganden från hundratals högljudda arkadspel som samtidigt försökte få ens uppmärksamhet och pengar.

Själv föredrog jag Skee-Ball, spelet där man skulle rulla ett klot uppför en ramp så det hamnade i rätt hål. Jag gillade såklart videospel också, och jag hade ett Nintendo hemma, men någonting med att göra den där fysiska ansträngningen för att träffa rätt och i bästa fall vinna en boombox eller radiostyrd bil – vann man tillräckligt mycket fick man ut kuponger som man kunde byta mot priser. Hoppet om fina leksaker drev mig till Skee-Ball-banorna.

Jag var inte så bra på det, men gjorde å andra sidan få totalmissar.

Sista gången jag var på Dream Machine hade en kompis följt med. Nicolas. Vi hade en hel del gemensamma intressen, på det där sättet som man har med alla när man är barn. Tecknat på teve, leksaker och såklart spel.

Vi hade träffats när jag började i hans skola. Han dunkade mig i ryggen och frågade med välkomnande röst hur läget var.

Det var inte förrän senare jag upptäckte att han hade haft en handfull blåbär från skogen bredvid skolan i handen. Mina föräldrar kontaktade hans föräldrar och fick dem att bekosta en ny tröja till mig eftersom missfärgningen i tröjan inte försvann i tvätten. Det var min favorittröja, helt nyköpt för att jag skulle se bra ut i skolan och ge ett gott intryck.

Nicolas var inte så värst snäll. Jag vet inte riktigt varför vi ens var vänner, men där var vi iallafall, på väg till spelhallen Dream Machine. Nicolas vände sig mot mig i entren och höll ut handen.

“Va?”, sade jag och tittade på hans tomma handflata.

“Pengarna. Din mamma sade att vi skulle dela på dem.”

Mamma hade visserligen försett mig med en handfull kronor till spelmaskinerna, men att vi skulle dela på dem hade jag inte hört henne säga. Men det var en sådan sak jag inte trodde Nicolas skulle ljuga om, så jag gav honom hälften.

Han försvann blixtsnabbt in i folkmassorna, mängderna av barn som jag inte kände.

Naturligtvis hade inte mamma sagt att vi skulle dela på pengarna. Jag tänker att Nicolas föräldrar dock inte tyckte det var mer än rätt att han skulle få sitt spelande bekostat av oss, eftersom de hade köpt oss en ny tröja.

Nicolas tyckte nog inte det var så kul att tvingas ljuga för deras skull, eller så gjorde han det. Vad vet jag.

Det kostade 25 cent att spela ett spel förr i tiden. Om man var riktigt bra kunde man slå spelet på en enda gång, men så bra var inte jag. Sedan fanns det spel som kostade 50 cent, och som verkade helt fantastiska, men de struntade jag i av ren princip.

Jag gick till Skee-Ball-banorna och började samla kuponger. Spel efter spel.

När jag nästan hade spelat upp mina pengar – vilket gick snabbare än väntat eftersom jag bara hade hälften av dem kvar – kom det fram två andra barn.

“Kan jag få köra en gång?”, frågade det lite större barnet. Han var visserligen mindre än jag, men minst ett huvud längre än sin kompis.

Jag ville inte säga ja, men gjorde det ändå.

“Okej.”

Han rullade iväg en boll.

“Brorsan också, okej?”, sade killen och gjorde en gest mot den mindre pojken. Jag tolkade honom som att han tyckte det skulle bli orättvist annars.

“Okej.”

Lillebrorsan rullade iväg en boll.

“En till då”. Den här gången inväntade den större killen inte ens mitt svar, utan kastade bara iväg en kula.

Lillebrorsan gjorde detsamma utan ett ord.

Och det var det. Mina bollar var slut och fickor tomma.

Jag gick för att hämta kupongerna jag tjänat, men blev genskjuten av den större killen.

“Men hallå!”, sade jag.

“Jag vann några av de där”, svarade han.

“Men det var för mina pengar!”

Han drog av några kuponger och släppte resten på marken innan han försvann in i folkmassorna. Jag fick ta upp dem själv.

Jag var arg och ledsen. Att vara helt ensam omgiven av folk är en alldeles särskild känsla, som du säkert känner igen om du också varit barn.

Jag försökte hitta Nicolas, men han var borta. Antingen gick vi om varandra eller så hade han gått iväg för att köpa glass med pengarna vi hade “delat på”.

Ljudet var så svagt i kakafonin att jag inte vet hur jag ens kunde uppfatta det.

“TRYCK PÅ START”

“TRYCK PÅ START”

“TRYCK PÅ START”

Det var samma mekaniska fras, upprepad om och om igen, av en röst som lät som Darth Vader eller någon annan sci-fi-onding.

Jag tittade mig omkring och fann ljudkällan: ett svart arkadspel i ett hörn, precis bredvid en dörr som det stod “Personal” på.

Arkadspelet var målat med airbrush på sidan som jag kunde se, och motivet var en pojke i min ålder iklädd någon sorts scoutuniform. Hans kläder var slitna och sönderrivna, men han hade ett beslutsamt ansiktsuttryck. I handen hade han en pilbåge och han riktade den mot någonting som såg ut som utomjordingars skelett som kom springande mellan gravstenar.

Ovanför maskinens blinkande, blixtrande skärm stod det med stora bokstäver ”SKULL & CROSSBOW”.

Jag tittade på skärmen. Den var lika svart som övriga maskinen, men blinkade regelbundet. Över en tung basgång hojtade den sitt mantra som en puls som drog en mot den.

“TRYCK PÅ START”

“TRYCK PÅ START”

“TRYCK PÅ START”

Jag tittade på maskinen i några sekunder och såg mig sedan omkring. Någon, någonstans, hade lagt in en peng och sedan gått. Eller så hade de gjort bra ifrån sig i spelet och fått ett extraliv, men missat det.

Jag hade sett övergivna maskiner som erbjöd en gratisspel förut, och fruktade alltid att jag själv skulle missa en sådan sak och att ett spel skulle gå förlorat.

Nu såg jag ingen i närheten.

Maskinens upprepade uppmaning lät mer frustrerad och stressad, som om en klocka tickade ner någonstans och tiden höll på att rinna ut.

“TRYCK PÅ START” – “TRYCK PÅ START” – “TRYCK PÅ START”

Jag ställde mig framför maskinens kontrollpanel, en joystick och några röda knappar, och tryckte på start.

Under en millisekund fylldes skärmen av en avlång skalle, ett kranium med toppigt huvud och tomma ögon. Den tycktes stirra på mig.

Bilden var bara där i ett ögonblick, nätt och jämt så jag hann registrera att den syntes, men lika så fullt hade den varit där. Jag hade inte inbillat mig.

Nästa chock var när spelet, med en tung basröst ur högtalarna vid sidorna av den nu svarta skärmen, gallskrek ett enda ord till mig.

“DÅRE.”

Jag fick impulsen att släppa joysticken och rygga. Det fanns många skräckspel i spelhallen, där man skulle slåss mot monster och spöken, och jag undvek dem alltid. Jag hade en gång sett ett spel som hette “Chiller”, där man skulle skjuta folk till synes bara för att tortera dem.

Det hade runnit över av blod och våld och plåga, och det gav mig mardrömmar i veckor efter att jag hade sett det. Jag hade inte ens spelat själv, bara stått vid sidan av och tittat på när andra barn spelade. Jag hade inte kunnat fly, eftersom jag stod längst in och var omringad av barn som skrek och hejade och skrattade åt det våld som gjorde mig spyfärdig.

Men gratisspelet lockade så pass att jag struntade i min oro.

“FAS ETT.”

Orden på skärmen stod ut som märkliga och ovanliga. Jag hade bara hört ordet “fas” i skolan förut, i fysiken tror jag.

Innan jag hann tänka mer på det var jag under attack. På skärmen, vill säga. Min karaktär, pojkscouten på sidan av spelmaskinen, stod i botten av skärmen. I toppen av skärmen rullade sig en avlång, ormliknande best med en oval skalle och en lång rygg som bestod av revben fram. Vid sidorna av det första paret revben stack det ut två armar, och i slutet av kroppen såg jag ett bäckenben med två skelettben.

Jag kände mig lättad. Det var en uppföljare eller kopia av ”Centepede”, och det hade jag spelat hundratals gånger på min kusins gamla Atari. Han hade blivit tonåring och hade visst andra saker att tänka på än spel, så jag hade fått det.

Spelet utspelade sig på en begravningsplats. Jag hade en pilbåge, men var tvungen att skjuta mellan gravstenar som gick sönder mer och mer för varje gång jag träffade dem. Samtidigt rullade ormskelettet i toppen av skärmen, bossen i spelet, sig allt närmare.

Varje gång jag sköt en pil hördes det ett tillfredsställande elastiskt ljud, “SCHVUMM”, ungefär, och när jag träffade en gravsten lät det “KRACK”. Men när jag träffade det stora skelettet hördes ett helt annat sorts ljud, och det var mycket mer skrämmande. Högtalarna var trasiga eller någonting, för det lät alldeles för högt och fick dem att brusa och skrapa.

Det lät som ett kassettband som gått sönder, där magnetbandet fastnat. Utdraget och gällt.

Jag sköt på måfå medan jag bekantade mig med kontrollerna. Det var en tidig eller kanske till och med första banan, och utan större ansträngning vann jag över monstret.

Skärmen svartnade, och en vit text dök upp.

“DU HAR FÅTT OAD ATT SLÅSS MED VREDE.”

Formuleringen var konstig. Och Oad? Det måste vara skelettgrejen. Konstigt namn. Oad, som Toad i Super Mario. Fast den här verkade inte så snäll.

“FAS TVÅ.”

Jag var förberedd på en svårare, andra bana. Ju längre fram i spelet man kom, desto svårare blev det alltid.

Oad rörde sig nu snabbare och spretigare. Han slängde huvudet av och an och hans kropp slingrade fram i ett snabbt S över skärmen. Varje gång jag träffade hans huvud, det ovala kraniet, hoppade det ett steg tillbaka i ryggraden och blev kortare framifrån. Träffade jag någon annanstans på hans kropp blev den kortare i svansen.

Det måste vara smartare att skjuta på huvudet, tänkte jag, eftersom det förflyttade honom bakåt medan alla andra träffar bara gjorde honom kortare.

Jag sköt som en galning. När jag kunde siktade jag på huvudet, annars på hans kropp. Men så gjorde Oad någonting oväntat.

Han stannade upp. Frös och lät mig skjuta honom som jag ville.

Så öppnade han sitt gap, och med en hostning kräktes han upp ett spjut som flög iväg med spetsen riktad mot min gubbe. Det hela gick så snabbt att jag nätt och jämt hann reagera och flytta mig.

Det värsta var ljudet när han stötte upp spjutet, en djup hulkning som fick mig lite illamående. Förstärkt av den eviga basgången i spelet tycktes ljudet genomborra märgen på mig.

Den här banan var svårare, såklart. Men trots att Oad den här gången tog sig ännu närmare skärmens botten, där jag stod med min gubbe, vann jag den här gången också. Jag förstod att jag inte fick låta Oad nå botten.

Skärmen blev svart igen.

“AKTA DIG.”

“FAS TRE.”

Spelet kom igång igen, och den här gången verkade ingenting ha förändrats. Oad förflyttade sig med samma hastighet, och den här gången var jag förberedd när han hostade upp spjut. Det var lätt att kasta sig åt sidan.

Jag hade prickat honom så bara hälften av hans sjuka ormkropp försvunnit, när någonting nytt hände.

Gravarna öppnade sig.

Små skelett kravlade upp och drog sig fram över begravningsplatsen, i raka linjer ner mot mig.

Jag har starka minnen av skeletten. De var i ungefär samma storlek, allihopa, men varierade så smått i vissa detaljer. Några hade på sig ruttnande klädesplagg, andra saknade ben eller till och med huvuden.

Inga var exakt likadana, vilket slog mig som ambitiöst för ett arkadspel som egentligen bara var en av hundratals kopior av ett mycket mer känt spel.

Den här gången blev det för mycket. Jag behövde ha koll på Oad, skjuta av de kravlande skeletten, och se upp för spjuten. Jag förlorade kontrollen.

En av kravlarna nådde fram och rörde mig, eller jag menar min gubbe, och jag dog. Han dog.

Jag kände besvikelsen i magen, som jag alltid gjorde när jag förlorade och det var slut på det roliga. Som vuxen hade jag såklart inte blivit lika ledsen, men som barn betyder det mycket.

“ANDRA LIVET AV TRE.”

Budskapet på skärmen fick mig att hoppa till och knyta nävarna i triumf. Jag hade bara förlorat det första av tre liv som någon hade betalt för.

Av någon anledning hade det här spelet fått mig att förvänta mig bara en enda chans, trots att man nästan alltid fick tre liv när man köpte en omgång.

Döden var slutgiltig, hade jag trott.

Jag hann nästan inte sätta händerna på kontrollerna igen förrän spelet kom igång. Den här gången fokuserade jag på att skjuta kravlarna så snart deras små huvuden stack upp ur gravarna. Bara när det inte dök upp några kravlarna siktade jag på Oad.

Skjut, skjut, skjut, skjut – kravlare! Döda den – skjut, skjut, skjut, skjut.

Jag började känna att jag fått kläm på spelet, och fokuserade så mycket att alla andra ljud försvann. Musiken fyllde mitt huvud, och smällarna och plingandet från andra maskiner i salen gled iväg i det undermedvetna. Allt jag minns att jag hörde då var den udda, atonala basgången i Skull & Crossbow. De avskjutna pilarna, knaken då de träffade stenar, och bossens vilda skrik ringde i huvudet på mig. Jag ville höra honom vråla i dödsångest för evigt.

Dö, Oad. Dö, dö, dö, och dö. Fortsätt dö! Jag hatar dig och vill vinna ditt spel. Jag vill att du ska gråta och vara ledsen för du är äcklig!

“JAG HATAR DIG OCKSÅ.”

Jag insåg att jag hade hjärtklappning. Jag hade precis klarat banan, eller fasen som de kallade det, och den här gången var den vita texten på den svarta skärmen jättekonstig. Jag förstod ju att det inte kunde vara direkt till mig spelet talade, för jag hade ju bara tänkt på hur mycket jag hatade Oad. Jag hade inte sagt någonting högt om det, så det hade inte kunnat höra mig och svara.

“SISTA FASEN.”

Nu gällde det. Det slog mig som udda att spelet var så kort, men men…

“Där är du ju!”

Nicolas röst hördes bakom ryggen på mig, och hans tonläge antydde att han trodde jag hade gömt mig för honom. Han hade en påse från en serietidningsaffär i handen.

“Inte just nu”, sade jag.

“Vad spelar du? Skull & Crossbow?”, sade han och lät som om namnet på arkadspelet var en förolämpning. Han lät på rösten som om han lika gärna hade kunnat komma på mig med att leka med Barbiedockor.

“Schh.”

“Vadå, är det bra?”

“Lägg av, jag är på sista banan! Tyst!”

Nicolas kom fram till arkadmaskinen, tittade på skärmen en stund och knuffade mig sedan åt sidan.

“Men lägg av”, skrek jag så högt jag kunde.

“Kom igen, låt mig prova då.”

“Nej!” Jag tog i så mycket jag kunde, och försökte få till en så mörk och hotfull röst som möjligt: “Nej!”

Nicolas tog ett steg tillbaka.

“Okej då, skitunge.”

Jag svarade inte, utan tog joysticken igen. Oad måste dödas och jag hade redan förlorat värdefull tid.

“Skitunge”, sade han igen. “Skitunge!”

Han skulle inte få något svar. Inge nu, när jag var så nära på att klara spelet. Jag hade aldrig klarat ett spel i spelhallen förut, och vad jag inte visste var att jag aldrig ens skulle försöka igen.

Plötsligt låg jag på golvet.

Nicolas hade knuffat mig, och jag hade inte ens hunnit märka det. Jag låg på den hårda, röda plastmattan, och kände armbågarna klibba i lagret av spilld läsk och grus som täckte golvet.

På skärmen såg jag hur jag – nej, förlåt, min karaktär – dog igen.

Utan mig vid spakarna hade den lilla pojkscouten bara stått där, varken rört sig eller skjutit, och Oad hade kommit allt närmare med sin slingrande ormkropp, knakande ben och klapprande käke. Spelet gav ifrån sig ett fruktansvärt ljud – ljuden av när en människa blir uppäten.

Kött som slets isär, blod som sprang fram, pojkens hals som gurglade. Allt hördes, allt fanns med.

“Wow, coolt!”. Nicolas ställde sig framför joysticken medan jag ställde mig upp.

“Sluta! Lägg av på en gång!”, skrek jag.

“Knappast”, sade Nicolas kyligt. “Nu är det min tur.”

Jag försökte putta honom, jag knuffade honom som han själv hade gjort, men kände mig för svag. Mina händer skakade, och jag kände mig överhettad i huvudet, som om jag hade feber, och mina ben skakade. Jag kunde knappt stå upprätt, och var ingen match för Nicolas.

Han greppade kontrollerna, tryckte på dem hårt och slumpmässigt. Han visste ingenting om hur man spelade, hade inte fattat grejen, och började på den svåraste banan.

“Dö, dö, dö, dö!”, hojtade han upphetsat. “Det här är ju ashäftigt! Jag spelar klart så kan du få ta över sedan.”

“Jag har inga mer pengar”, gnällde jag i en hög på golvet, kraftlöst puttande på hans ben.

“Jaha, synd.” Han spelade vidare med ögonen fastnaglade vid skärmen.

Jag samlade krafter för att ge min före detta vän en sista, ordentlig knuff, men innan jag hann så långt kom det där ljudet från spelet igen.

Ett skrik, ljud av tuggande käkar, luft som bubblade fram ur en blodig hals.

”GAME OVER”

”HA HA HA HA HA”

Spelet verkade ganska muntert över att ha vunnit över oss.

“Asch. Men det var ju alldeles för svårt. Det här spelet suger.”

Nicolas fattade ingenting. Oad måste dö, och jag hade varit så nära på att döda honom.

Nicolas gick runt till sidan, och kikade in i springan mellan spelmaskinen och väggen. Sedan började han försöka knuffa det.

“Vad gör du?” Jag hade kommit upp på fötter och blev på en gång orolig för att Nicolas skulle få oss utkastade.

“Om man drar ut sladdarna här…” stånkade han medan han försökte trycka in handen bakom maskinen. “Ibland kan man få gratisspel.”

Han behövde inte säga mer. Vad som helst för att få avsluta vad jag hade påbörjat.

Utan att tänka två gånger ställde jag mig bredvid Nicolas och försökte dra spelmaskinen från väggen så han skulle kunna se sladden och dra ut den. Vi slet och drog och vaggade maskinen från sida till sida, tills den hade lämnat väggen och öppnat ett litet hål på en halvmeter, nog för att vi skulle kunna titta in.

Nicolas kikade in bakom maskinen igen, och stelnade till.

“Vad är det?”, sade jag. Jag var frustrerad och ville bara tillbaka till spelet.

Plötsligt lät Nicolas röst tunn och rädd. Han stammade fram ordet. “Hjälp.”

Jag flög fram till honom och kikade in över hans axel.

Spelmaskinen, lådan med en skärm som det stod Skull & Crossbow på, saknade innanmäte. Innanför var öppnade sig en mörk avgrund som tycktes oändlig. Men långt in, över axeln på Nicolas, såg jag en form i mörkret. En avlång, benvit skalle med tomma ögon, med gapande käke och toppigt huvud.

Här levde Oad.

Bakom honom kunde jag nätt och jämt skymta revbenen och ryggraden försvinna in i mörkret.

Jag ryggade instinktivt. Nicolas stod kvar, lutad in i mörkret, och med ett svagt och gällt gnyende, nästan bara en utandning, föll han framåt och försvann. Han slukades av mörkret.

Sekunden efter smällde spelmaskinen igen mot väggen, som en dörr i ett vinddrag.

Utan att kunna formulera en tanke, chockad bortom föreställningsförmåga, tog jag ytterligare några steg tillbaka.

Ett par ögonblick av fullständig tystnad följde, innan ljuden från spelmaskinerna omkring mig återvände. Jag hörde allt, musiken, de andra barnen, och så hur Skull & Crossbow började spela sitt loopande lockläte.

“TRYCK PÅ START”

“TRYCK PÅ START”

“TRYCK PÅ START”

“TRYCK PÅ START”

När jag till slut lyckades slita blicken från glipan mellan maskinen och väggen, inte för att jag börjat samla mig utan för att jag fått ont i ögonen, såg jag på skärmen Oad i toppen av den tomma begravningsplatsen.

Och än idag är jag säker på vad jag såg.

Jag svär. Han hade ett extra par revben.

Ni har hört “Lockbete” av författaren Christopher Howard Wolf, först publicerad på sajten Slimebeast.com. Den lästes av Ludvig Josephson.

Avsnittets sista historia är en klassiker, en historia som cirkulerat på nätet åtminstone sedan i oktober 2010. Dess författare är bara känd som perfectcircle35, en signatur utan mer information om vem som ligger bakom den. Det kan vara vem som helst som skrev denna berättelse, kanske till och med någon du träffat. Nästa gång du pratar med någon som flyttade runt en del i USA under sin barndom, fråga om han eller hon stött på herr Mun. Historien läses av Rakel Josephson.

Under min uppväxt var min familj som en fjäder för vinden, ständigt i rörelse genom en serie på varandra följande flyttar. Vi hamnade i Rhode Island när jag var åtta, och stannade ända tills jag började på college i Colorado Springs. De flesta barndomsminnen jag har kommer från den tiden, men då och då dyker fragment från ännu yngre åldrar på andra adresser upp i bakhuvudet och flyter upp till medvetandet.

Många av dessa minnen är vaga och meningslösa. Jag jagar en pojke i trädgården till en villa i North Carolina, jag försöker bygga en flotte att segla på i bäcken bakom lägenhetshuset vi bebodde i Pennsylvania, sådant där. Men det finns en period jag kommer ihåg närmast glasklart, som om det inträffade igår. Ibland undrar jag om inte dessa minnen är ett resultat av feberdrömmarna och sjukdomen jag led av den våren. Fast djupt i mitt innersta vet jag att de är sanna.

Vi bodde i ett hus utanför New Vineyard i Maine, en metropol med hela 643 invånare. Vårt hus var stort, särskilt med tanke på att min familj bara bestod av mamma, pappa och mig själv. Flera av rummen i de långa korridorerna hann jag aldrig ens se under de fem månader då vi bodde där. Det var väl slöseri med utrymme och pengar att vi bodde där, men det fanns inga andra bostäder som låg mindre än en timmes bilresa bort från pappas dåvarande jobb.

Dagen efter min femte födelsedagsfest, där gästerna bestod av mina föräldrar och ingen mer, fick jag feber. Läkaren diagnosticerade mig med körtelfeber, vilket betydde att det var slutlekt för några veckor. Jag hänvisades till sängen, och tajmingen kunde knappt vara sämre. Mina föräldrar hade redan börjat packa för nästa flytt, till Pennsylvania, och jag låg där i ett ihoppackat rum med alla mina leksaker i olika lådor. Mamma kom in med läsk och böcker flera gånger om dagen, och mycket roligare än så blev det inte för mig under den perioden. Jag slogs ständigt mot den djupa uttråkningen som drabbar alla stillasittande femåringar.

Hur jag först träffade herr Mun minns jag inte. Jag tror det var första veckan i sängen. Jag minns att jag frågade den lilla varelsen vad han hette. Han sade åt mig att kalla honom herr Mun, eftersom han hade en stor mun. Såvitt jag minns var allt stort i jämförelse med hans lilla kropp: hans huvud, hans ögon, hans skrumpna öron, men framför allt hans mun.

“Du ser ut som en Furby”, sade jag när han stod och bläddrade igenom en av mina böcker. Herr Mun tittade upp och såg förvirrad ut. “Furby? Vad är det?”, frågade han. Jag ryckte på axlarna. “Du vet, dockan. Den lilla robotdockan med stora öron. Man kan klappa den och mata den, nästan som ett riktigt husdjur.”

“Jaha.” Herr Mun tittade ner i boken igen och bläddrade vidare. “Du behöver ingen sådan. De är ändå inte samma sak som att ha en riktig vän.”

Jag minns att herr Mun försvann varje gång mamma tittade in i mitt rum. Senare förklarade han att han då gömde sig under min säng. “Jag vill inte att dina föräldrar ska se att jag är här, för då kanske vi inte får leka längre.”

Vi gjorde inte så mycket, de där första dagarna då herr Mun hälsade på. Han tittade på alla mina böcker, till synes uppslukad av historierna och illustrationerna. Den tredje eller fjärde dagen han dök upp hade han ett särskilt brett leende på läpparna. “Jag har lärt mig en ny lek som vi kan prova”, sade han. “Men vi måste vänta till efter att din mamma tittat till dig, för hon får inte se leken. Den är en hemlighet.”

Efter att mamma kommit med läsk och böcker kom herr Mun fram från under sängen och började dra i min hand. “Vi måste gå till ett annat rum, det är bara där man kan leka leken”, sade han. Jag fick ju inte lämna sängen och försökte säga åt honom att vi kunde leka sen, men herr Mun var envis och till slut gav jag upp.

Det fanns varken något möblemang eller några tapeter i rummet, som låg i slutet av en korridor på övervånignen. Det enda som urskiljde det från resten av rummen var ett stort fönster mitt emot dörren. Herr Mun sprang fram till det och öppnade det, och så gestikulerade han ut och ner mot marken.

Vi var på andra våningen, men huset låg på en kulle och från fönstret hade fallit varit långt. “Här brukar jag leka hittapå”, sade herr Mun. “Jag brukar hitta på att det finns en stor, studsig trampolin där nere, och så hoppar jag. För om man tänker att det finns en trampolin där nere tillräckligt hårt så studsar man upp igen. Ska du inte försöka hoppa ner?”

Jag var en femåring med feber, så utan större skepsis tittade jag ner från fönstret och funderade på att prova. “Det är ganska högt”, sade jag fundersamt.

“Det är därför det är så kul! Det vore ju inte så roligt om det inte var så högt. Då skulle du ju inte alls få till någon studs på trampolinen.”

Jag lekte med tanken, och föreställde hur jag skulle flyga ner genom luften och sedan studsa upp igen på den osynliga trampolinen, kanske till och med hela vägen upp till fönstret. Men någonstans inom mig fanns ändå en realist som avrådde, och jag lyssnade på den rösten. “Kanske en annan gång”, sade jag. “Jag vet inte om jag har tillräckligt mycket fantasi. Jag kanske gör illa mig.”

Herr Muns ansikte skrynklades ihop i en missnöjd, ja, till och med förbannad grimas, men bara i ett ögonblick. Sedan såg han istället bara besviken ut. “Om du säger det, så”, sade han. Han tillbringade resten av dagen knäpptyst under min säng.

Morgonen därpå dök herr Mun upp med en liten kartong i händerna. “Jag tänkte lära dig att jonglera”, sade han. “Här är några saker du kan öva med själv, innan vi börjar lektionerna.”

Jag tittade i kartongen. Den var full av knivar. “Mina föräldrar kommer ge mig skäll!”, ropade jag i förfäran över att herr Mun hade tagit med sig massa knivar – som jag visste att jag inte fick röra – in i mitt rum. “Jag kommer bli utan veckopeng i ett år!”

Herr Mun rynkade pannan. “Det är jättekul att jonglera. Kom igen, försök.”

Jag tryckte tillbaka kartongen i händerna på honom. “Det går inte. De kommer bli jättearga på mig. Dessutom får man inte kasta knivar i luften bara sådär.”

Herr Muns rynkade panna skrynklades ihop ytterligare. Han tog kartongen och lade sig under sängen igen och sedan såg jag honom inte mer den dagen. Jag började fundera på hur ofta han egentligen låg där i tystnad.

Jag började få mardrömmar efter det där. Herr Mun väckte mig ofta på nätterna och sade att han hade lagt en stor, verklig trampolin under fönstret, men att den inte syntes i mörkret. Jag tackade alltid nej och försökte somna om, men då började herr Mun tjata. Ibland satt han uppe och försökte övertala mig ända in på morgonkvisten.

Han var inte längre en så rolig lekkamrat.

En morgon kom mamma in och sade att jag fick leka i trädgården igen. Hon sade att hon trodde lite frisk luft skulle göra mig gott, särskilt efter att ha legat i sängen så länge. Jag hoppade in i mina gympaskor och sprang ner för trappan och ut i gräset, upprymd över att till slut få känna solen mot ansiktet.

Herr Mun väntade på mig bland träden. “Jag vill visa dig någonting”, sade han. Jag måste ha sett skeptisk ut för han följde upp med “Det är ingen fara, jag lovar.”

Jag följde honom en bit in i skogen, till en liten stig som löpte längs huset mellan träden. “Den här stigen är viktig för mig”, förklarade han. “Jag har haft så många vänner i din ålder. När de var redo för det brukade jag ta med dem på en promenad längs denna stig, till en alldeles särskild hemlig plats. Du är inte riktigt redo än, men en dag hoppas jag få ta med dig dit.”

Sedan sade herr Mun hejdå, och jag återvände till vårt hus, full i tankar över vad som kunde finnas på den där speciella platsen.

Två veckor efter att jag först träffat herr Mun var vår flyttbil packad igen. Jag skulle få sitta i passagerarsätet bredvid pappa under hela den långa resan till Pennsylvania. Jag funderade på att berätta för herr Mun att vi skulle flytta, men trots min unga ålder hade jag börjat ana att figuren kanske i själva verket inte var så snäll som han själv påstod. Så jag höll vår flytt hemlig.

Vid fyra på morgonen packade jag och pappa in oss i flyttbilen. Han hade med sig massor av energidrycker och kaffe, och hoppades att vi skulle hinna fram till lunch följande dag. Han verkade förbereda sig för ett maraton, inte för att sitta stilla i två dygn.

“Du brukar ju gilla att gå upp tidiga morgnar. Är det här tidigt nog?”, sade min pappa med ett sympatiskt leende.

Jag nickade och lutade huvudet mot bilfönstret för att somna om innan solen gick upp. Jag kände pappas hand på axeln. “Det här är sista gången vi flyttar, älskling. Jag vet att du inte tycker om det, och med din körtelfeber och allt. Men nu när jag fått ordentligt och fint jobb kan vi komma till ro och du kan hitta nya vänner.”

När vi backade ner för uppfarten tittade jag upp mot huset, och såg herr Muns siluett avteckna sig i mitt mörka sovrumsfönster. Han stod orörlig ända tills pappa kört ner på vägen. Då reste han sin ena hand, i vilken han hade en kökskniv, och vinkade avmätt. Jag vinkade inte tillbaka.

Många år senare återvände jag till New Vineyard. Huset vi hade bott i hade brunnit ner några år efter att vi flyttade, och nu var gläntan där det hade stått tom frånsett husgrunden. Jag mindes herr Muns lilla stig, och av nyfikenhet sökte jag upp den mellan träden och följde den en bit. Jag ska vara ärlig – jag var halvt förberedd på att han skulle hoppa fram från bakom ett träd när som helst – men någonting sade mig att herr Mun hade försvunnit. Att han hade haft med huset att göra, och att han inte längre fanns när det nu hade förvandlats till aska.

Stigen slutade vid en begravningsplats som hette New Vineyard Memorial Cemetery.

Jag märkte att många av gravstenarna tillhörde barn.

Signaturmelodi

Ni har hört “Herr Mun”, eller som den heter i orginal, “Mr. Widemouth”, skriven av perfectcircle35 och uppläst av Rakel Josephson. Och nu måste vi nog sluta, för det knackar på dörren och jag tror det är min taxi. Men jag undrar varför bilen där ute på gatan ser ut att vara en likbil…

Vi hörs igen om två veckor – och tills dess, skicka in din spökhistoria till creepypodden@sr.se. Jag vill gärna läsa den, och du har chans att få den uppläst här i podden.

Jag heter Jack Werner och ni har lyssnat på Creepypodden. Den produceras av Ludvig Josephson som också gör musiken. På Facebook och Instagram heter vi Creepypodden.

Tack för att ni har lyssnat.