Avsnitt 71: Två nyanser av 4chan

4chan är en speciell plats. Det är en av internets absolut största mötesplatser, och helt anonymt. Miljontals människor publicerar där allt från porr till filosofiska resonemang, skriver allt från hot till självmordsbrev, och upplever där allt från förälskelser till psykoser. De olika forumdelarna – /b/, /pol/, /sp/ – används till diskussioner om politik, snygga män, matte och sport. Och mycket få, nästan inga, av de som skriver där gör det under någon sorts identifierbart namn. Den absoluta majoriteten är anonyma – anonymous.

Vilket gör forumdelen /x/, om paranormala fenomen, särskilt intressant. Det finns en paradox i spökhistorier som är publicerade anonymt. Egentligen borde vi ju bli mer skeptiska till dem, eftersom vem som helst kan ligga bakom dem och det aldrig kommer gå att säga om de är sanna eller inte. Men när det är vem som helst som kan ha skrivit om en kuslig upplevelse, då kan det ju vara även någon dig närstående. Ditt syskon. Din granne. Dina föräldrar. Kanske till och med du själv.

Och tänk om den där allra läskigaste historien, den där du knappt ens vågar tänka på av skräck, har hänt någon som befinner sig i din närhet… Trots att du inte vet om det.

Signaturmelodi

Du lyssnar på Creepypodden med mig Jack Werner, och idag ska jag presentera er för två sorters spökhistorier, som har det gemensamt att de publicerats anonymt på 4chan. Jag har själv hängt där ett tag och har samlat på mig en del berättelser, men när lyssnare Gustav mejlade för några veckor sedan innebar det att jag på nytt upptäckte dessa historier. “Jag besöker ofta underforumet /x/ på 4chan och har genom åren samlat creepypastor som jag hittat där”, skrev Gustav och fortsatte: “I denna zip jag bifogat med mailet finns min samling med 70 olika historier. Vissa handlar om skogsutflykter som går fel, andra om otäcka varelser och oförklarliga fenomen.”

Från Gustavs samling har jag valt två berättelser som jag tycker beskriver två av de olika sorters skräckhistorier 4chan gillar bäst. Den första historien skildrar 4chans fascination för kryptozoologi i allmänhet, och de många vittnesmål om bisarra varelser som varje dag publiceras där. Vi kallar historien “Shannondale, West Virginia”, och den publicerades på 4chan i november 2011:

Låt mig börja med att säga att jag inte har någon aning om varför jag postar detta på /x/. Jag kanske är rädd för att dö och försvinna spårlöst bara. Iallafall ägde händelserna jag tänkte berätta om rum för en och en halv månad sedan i Shannondale, West Virginia, och trots att jag skrev ned texten som följer för drygt två veckor sedan har jag inte vågat publicera den än. Inte förrän det som hände igår natt.

Allt börjar sent i september, när jag och min familj åker för att hälsa på släkten. De hade bjudit in oss för att fira att en av dem – en kvinna som heter Desiree – hade vunnit 20 000 kronor på en skraplott. De bor i en riktigt sunkig del av Shannondale som folk i medelklassområdena i närheten kallar “Sunktjutet”. Deras hus ligger långt uppe på en sluttning och ser ut precis som ni föreställer er att det ska se ut: fallfärdiga ruckel, rostiga husvagnar, och allt täckt av gamla julprydnader eftersom alla är för upptagna med att lukta bonnjävel för att kunna städa upp efter sig. Som i filmen “Deliverance”, fast utan flodar och kanoter.

Mina släktingar är riktigt inavlade, kusinknullare hela bunten. Vi brukar inte ens kalla dem moster eller faster hit eller dit, de är alla bara släktingar. Det låter som att jag hatar dem och det gör jag ju inte, de är inte dåliga människor, de är bara rent parodiskt hillbillysterotypa.

Vi sitter iallafall i deras gudsförgätna husbil och det suger. De är väl åtta-tio stycken, och så är det jag, pappa, mamma och min syster. Efter två timmar tar mamma telefonen ifrån mig så jag ska kunna “fokusera på kvalitetstid med familjen”, det vill säga äta mikrovågsmat framför Nascar på teve. Så håller vi på i sex timmar, och tio minuter innan vi till slut ska åka hem börjar det regna.

Vägarna uppe på den där kullen kan bli riktigt sliriga när det regnar, så vi bestämmer oss för att avvakta med hemresan tills det lugnar sig. Två timmar går, det är kolsvart ute och det har utfärdats en översvämningsvarning i området. Jag har åtminstone fått tillbaka min telefon och fördriver tiden med att spela Tetris och Texas Hold’em, eftersom jag naturligtvis inte har någon täckning, när jag hör pappa börja skrika och bråka i rummet bredvid.

Jag tittar in, och det visar sig att någon av släktingarna berättat att de begravt sin unge Thomas utomhus. Nu är de rädda att regnet ska skölja fram hans kropp. Pojken var sex år gammal och blev attackerad och biten av något djur, och familjen sade aldrig något om saken till polisen. De bara begravde honom, som om han var någon sorts husdjur. Pappa är skitförbannad och upprörd, vilket man ju kan förstå. Släktingarna försöker lugna honom och byta ämne och lovar att de ska ta itu med saken morgonen därpå.

Ovädret fortsätter och till slut inser vi att vi inte har något val. Pappa och mamma säger att vi ska sova i samma rum som dem, och vi går och lägger oss. Ingen av oss misstänkte släktingarna för att ha dödat pojken eftersom de är så snälla. De äger inte ens något vapen, frånsett en gammal hagelbössa som hänger på väggen. Men vi var ändå illa till mods och bestämmer i tysthet att vi ska underrätta polisen dagen därpå, om inte släktingarna själva gör det.

Där ligger jag, klockan är tre på morgonen och jag kan inte sova. Elen hade gått för femte gången den natten och jag kan inte ladda telefonen. Värst av allt är att jag ser Thomas lilla grav utanför mitt fönster. Där står det, ett litet kors av trä, och jag förstår att han inte kan ligga så djupt ner eftersom de var rädda att lite regn skulle skölja upp honom. Jag kan inte slita blicken från graven. Och så ser jag det värsta jag sett i hela mitt liv.

Något kom krypande fram ur skogen, mot oss.

Jag stirrade på det en stund, men såg inte riktigt vad det var för det regnade så mycket och sikten dessutom var skymd av vildvuxna buskar.

En stund trodde jag det var två vita vildhästar som traskade fram sida vid sida. Men så kliver de fram från bakom buskarna, och jag ser att det är en enda varelse – någonting med en mänsklig överkropp. Och som har fler ben än två. Jag kan knappt beskriva den, men den ser ut som en korsning mellan en kackerlacka och en häst.

Två armar där de brukar sitta på en människa, men säkert flera decimeter längre än vanliga armar. Skalligt huvud och ett ansikte som ser ut som en grotesk skräckmask, någonting man köper på Buttericks och har på sig på en halloweenfest. En rynkad och ansträngd panna övanför en näsa som liknar en näbb av något slag. Och där ögonen ska sitta ser jag inget annat än insjunkna håligheter. Munnen är det enda som ser någorlunda normalt ut. Det som än i dag kan få mig att tappa fattningen är minnet av att besten också ser ut att ha någonting som liknade en penis, precis där den skulle sitta.

Den rör sig nästan graciöst, och gjorde mjuka dunsande ljud med dess ben när den tog sig framåt. Den måste ha varit säkert två meter hög, men på stegen lät den inte tyngre än en fullvuxen man. Den går fram, mot Thomas grav, och jag lyckas till slut lösgöra mig ur min chockade paralys och skriker för full hals. Mamma är den första att vakna, och hon kommer och tittar ut genom fönstret.

Hon verkar inte förstå vad det är hon ser, men när hon fått sällskap av pappa och en släkting som heter Jasper böjer varelsen sig ner och börjar med bara händerna gräva i jorden framför Thomas kors. Jasper börjar gallskrika som ett litet barn, springer iväg och ropar till sin pappa att “den är utomhus, den har kommit och den är där ute!” Jag ser honom springa genom korridoren och banka på dörrarna.

Jag vänder mig tillbaka mot fönstret och ser att varelsen nu gräver för full kraft, sparkar upp stora jordkokor. Utanför mitt rum hörs det hur folk springer omkring, antagligen för att ta fram hagelbössan, medan besten där ute böjer sig ner och häver upp vad som måste vara Thomas kropp. Den sliter upp den i ena benet, vänder sig om och galopperar tillbaka ut i skogen. Några sekunder av chockad tystnad följer, sedan hör vi det: ett barn som gråter. Ljudet kommer från skogen, där varelsen precis försvann.

Vi stack därifrån så snart regnet lättade, vid fem på morgonen. Jag tror inte ens vi sade något till släktingarna. Körde rakt hem till Ranson och stannade bara för att tanka. Ingen sade ett ord om det som hade hänt under natten, och inte ens nu i efterhand är det något vi pratar om. Jag försökte fråga mamma och pappa något om det, bara för att vara säker på att det verkligen hände, och pappa sade åt mig att hålla käften. Så det gjorde jag. Tre veckor efter att det hände skrev jag ned detta i ett worddokument, men sparade det bara och lät det ligga. Jag sade aldrig någonting om det till mina kompisar, utan har bara försökt radera det ur minnet och supa mig skitpackad så snart det mot min vilja dök upp i bakhuvudet. Det har funkat okej, tills igår.

Jag jobbar på en bensinstation i Ranson, i arbetspass som varar från åtta på kvällen till tre på morgonen. Jag står i kassan, städar lite, och går ut med soporna. Igår, när jag gick ut med soporna, hörde jag vad jag trodde var en uteliggare som stökade runt i soprummet. Jag ropade att han skulle sticka innan jag ringde polisen, och började till slut gå fram mot soprummet för att skrämma bort vem det än var, när jag hörde det. Samma fotsteg.

Samma mjuka dunsar. Hovar, eller fötter, eller vad det nu var. Jag vände om på fläcken, rusade tillbaka in i bensinmacken och gömde mig bakom disken. I teveskärmen där övervakningskamerornas bildflöde visas såg jag rörelse precis i utkanten av skärmen. Någonting stort, som kastade en stor skugga. Jag såg en glimt av något, jag vet inte exakt vad, men det var vitt. En blek kroppsdel som snabbt rörde sig förbi övervakningskameran.

Ni hörde “Shannondale, West Virginia”, en historia i vilken vi möter ett monster. Inför den sista historien i veckans avsnitt vill jag citera ur Wikipedias artikel om uppslagsordet “oknytt”. Det står: “Många av föreställningarna om älvor och troll liknar dem om vättar och det är möjligt att de utvecklats ur tron på ett och samma väsen.”

Detta fascinerar mig. Det påminner om tanken att det någonstans, i botten av folktrons ursprung, finns en urvarelse: en specifik gestalt som rört sig kring människan i hennes tidigaste historia, och med tiden utvecklats till att ge upphov till en hel flora berättelser. Att alla våra berättelser egentligen handlar om en och samma skräck – någonting som gjort oss så rädda att vi fortfarande, tusentals år senare, fortfarande används för att skrämma oss.

Och det för oss till den tredje nyansen av 4chan. För om det är något de gärna berättar om så är det folktro. Och en historia, publicerad på 4chan i februari 2016, springer ur vår egen folktro. Här kommer den – “Yukon”.

I dag vill jag dela med mig av en berättelse om en vinter då jag var långt uppe i Yukon tillsammans med min farfar, och de märkliga händelser som inträffade under de mörka, frusna månaderna.

För runt tre år sedan, när jag var blott 18 år gammal, hade jag bestämt mig för att ta ett sabbatsår innan jag började plugga på högskolan. Kanske göra någon hitta-mig-själv-resa, vem vet. Pappa såg på en gång möjligheten att utnyttja detta. Hans pappa, min farfar Dana, hade nämligen vid det laget i flera år försökt få mig att komma och hälsa på i hans stuga för att “lära mig lite om mig själv och min bakgrund.”

Farfar är den tuffaste jävel jag träffat i hela mitt liv. Ett exempel: när jag var 15 åkte jag och min familj skidor med honom i Kanada, och då åkte han av misstag på ett nedfallet träd som dolts i snön. Han flög en bit och landade rakt i gran, och när vi kom fram till honom såg vi att han hade skurit upp sin underläpp så han i princip hade fått en ny mun. Vi fick panik och började prata om att ringa ambulans, men han bara ställde sig upp lugnt och sade – med läppen hängande så vi såg hans tänder genom revan – att han skulle tillbaka till vår stuga för att “plåstra om sig”. Det visade sig betyda att skida hela vägen tillbaka dit, ta en synål och lite fiskelina, och sy ihop sin läpp i spegeln. En timme senare stod han i backen igen, som om ingenting hade hänt. Han har fortfarande ett riktigt jävla ärr på munnen.

Han är född i Sverige, storvuxen och muskulös även om han nu är nästan 70 år gammal. Han är ganska tystlåten och egensinnig, och istället för att leva ett bekvämt pensionärsliv bor han ensam mitt i ett fruset helvete långt uppe i norr. Det huvudsakliga skälet att jag ännu inte hade hälsat på honom var att mamma tyckte hemskt illa om idén att jag skulle bo med min “galna släkting” mer än i tio minuter, trots pappas försök att övertala henne om att jag skulle bli väl omhändertagen och dessutom var stor nog att ta hand om mig själv. Och detta år, när jag var 18 och i princip vuxen själv, föll hon till slut till föga. Genom en helt övermänsklig övertalningsinsats från pappa fick jag mammas tillstånd att åka iväg.

Familjen bor i Alberta, och farfar bor i nordvästra Yukon, bortom gruvan i Minto om ni vet var den ligger. Pappa anordnade så jag kunde flyga upp och sedan hämtas av farfar, som sedan skulle köra oss till hans stuga. Efter att ha landat möttes jag av den komiska synen av farfar som stod i folkmassan i ankomsthallen, ett huvud längre än alla andra, och stirrade stint framför sig. Vi sade hej, packade snabbt in oss i hans truck och var sedan på väg ut ur staden, upp i områden där bilvägarna blir allt mindre och mer sällsynta. Vi körde i några timmar utan att säga mycket, vilket var normaltillstånd för hur man umgicks med farfar. Till slut kom vi fram till vägs ände, vid vad som inte var mer än en snötäckt markplätt i ett skogsbryn.

“Var är din stuga då?”, frågade jag. “Jag såg den inte på vägen hit.”

Han vände sig emot mig och flinade.

“Ungefär tre dagars fotvandring åt det hållet”, sade han och pekade in bland träden. Och så började den första dagen av mitt äventyr. Med den tunga ryggsäcken på ryggen och snö upp till vaderna började vi gå.

Den dagen gick ungefär som väntat, även om lugnet skulle visa sig vara temporärt. Farfar pekade ut djurstigar, väderstreck och trädslag, vilket jag antar var hans sätt att ge mig en snabbkurs i överlevnad. Själv har jag vuxit upp på en farm utanför en liten stad som heter Athabasca så vildmarken var ingenting nytt för mig, men ändå var min farfars kunskap närmast att jämföra med ett uppslagsverk.

När solen började närma sig horisonten hittade vi en liten hällmark där vi slog läger, och jag blev betagen av utsikten. Snön glittrade i skymningen i en av de vackraste vinterdalgångar jag någonsin sett. Farfar satte en burk bruna bönor och lite grönsaker i trangiaköket och vi satt där och avnjöt ögonblicket. Jag sov ganska gott den natten, särskilt om man tänker på att det var i 20 minusgrader.

Morgonen därpå skakade farfar bryskt liv i mig, och sade åt mig att det var dags att komma upp på fötter.

“Vi vill inte vara här ute längre än nödvändigt, det kommer inte bli varmare och skogen är farlig”, sade han.

Jag samlade ihop mina tillhörigheter – sovsäck, kläder, lite mat och mina två moraknivar – och vi satte fart. Om ni inte redan förstått det kan jag meddela att det är riktigt uttröttande att timme efter timme vandra genom snö som går upp till låren på en. Jag tycker jag är i helt okej form, men när vi stannade för att äta lite och ta en vilopaus ungefär fyra timmar senare var jag redo att lägga mig ner och dö. Farfar verkade helt oberörd. Vid den här tidpunkten började jag, trots att jag var upptagen av att hämta andan, lägga märke till ett och annat ovanligt. Alla som har tillbringat mycket tid i eller i närheten av skogen vet att det är en ganska livlig miljö. Men inte där. Den vintern var allt tyst och stilla, vilket är oroande när man i hela sitt liv fått höra att tystnad i skogen är ett tecken på att något är fel. Som sagt var jag dock lite för slutkörd för att tänka vidare på detta, och dessutom gjorde min farfars lugna, obrydda beteende sitt till för att få det hela att verka vardagligt. Inte så långt därpå hade vi satt fart igen. Ett par timmar senare gick vi förbi en liten grotta nedanför åsen vi gick på, med istappar som hängde i öppningen och några ben strödda utanför. Jag pekade dit.

“Är det där något vi behöver bekymra oss över?”

Han stannade upp och kastade en blick på grottan men fortsatte sedan gå, och sade nonchalant:

“Nej, så länge vi kommer bort en bit härifrån innan det mörknar gör det detsamma.”

När vi till slut kom fram för kvällen var jag övertygad om att jag skulle somna stående, men tog mig samman då farfar sade att han skulle ut och hämta ved för att kunna göra middag. Jag fick sitta ensam under ett träd och titta på medan han försvann in i skogen under solens sista strålar.

När jag satt där och lyssnade på de allt svagare ljuden av fotsteg i snön lade jag för första gången på riktigt märke till hur kvävande tyst det var. Jag hade campat förut, flera gånger i en vecka i sträck, ibland ensam och ibland i sällskap, men detta verkade annorlunda. Kanske var det tystnaden, att bara ljudet av ens huvud när man tittade sig omkring verkade eka genom träden, kanske var det hur den växtlighet som fanns kvar tycktes försvinna in i skymningen och kasta märkliga skuggor över snötäcket. Vad det än var så gjorde det mig nervös, försänkte mig i den där sortens obehag som kommer sig av att känna sig iakttagen även i ensamheten.

Innan mina tankar gått allt för långt i den riktningen kom emellertid farfar travande igen med ett knippe avbrutna grenar under armen. Han visade sedan hur man satte igång en brasa utan varken tändstickor eller tändare, och inte så långt därefter satt vi vid en trevlig liten lägereld. Värmen fick mig att inse hur kallt det var, och att mina händer var helt stela. Jag rös till.

“Vid den här tiden imorgon bör vi vara framme vid stugan, om vi håller takten. Men innan vi går längre vill jag att du ska förstå något. Saker och ting är inte som de brukar här ute, och om jag säger åt dig att göra ett eller annat förväntar jag mig att du lyssnar och lyder. Förstått?”

Jag nickade och sade att pappa sagt detsamma innan jag åkte.

“Jaså? Vad sade han?”

“Bara att jag skulle lyssna på vad du sade och ta hand om mig”, sade jag och undrade vad farfar ville få ut av detta.

“Jaha, ja, det blir bra.”

Det var det sista han sade för den kvällen, och jag var för trött för att ställa fler frågor. Men trots utmattningen låg jag vaken en stund, stirrade upp i himlen och lyssnade på eldens knaster. Jag vet inte varför, jag borde ha somnat som en sten efter den dagens vedermödor, men ändå låg jag och blinkade medan månen gick upp och började lysa över vidderna. Det var först då jag hörde det. Det kom ur skogen, ett viskande ljud. Först trodde jag det var vinden, men när jag tittade på trädtopparna insåg jag att de stod helt stilla. Jag lyssnade så noga jag kunde, men kunde inte urskilja något mer än det lågintensiva, avlägsna mumlet. Jag satte mig upp i sovsäcken för att se om det fanns något där ute, eller om farfar talade i sömnen, men då tystnade allt. Jag avfärdade det hela som naturliga ljud och lade mig igen, och den gången somnade jag strax därpå.

Farfar Dana väckte mig ånyo, strax efter soluppgången bortom de avlägsna bergen. Medan vi samlade ihop våra saker frågade han om jag hade sovit gott, och jag svarade att det fanns lite saker man var tvungen att vänja sig vid här ute men att det annars hade varit okej. Han tittade på mig ett ögonblick, grymtade något, och satte på sig ryggsäcken. Ännu en gång satte vi fart djupare in i vildmarken.

Dagen förflöt utan problem, och efter ytterligare ett gäng timmar av utmattande fotvandring kom vi till slut inom synhåll från farfars hem. Stugan låg mot en klippvägg, i en 20 meter bred glänta där träden huggits ned, utan fönster, timrad av grova stockar. En liten skorsten stack upp ur taket. Runt stugan, vid trädgränsen, bildade stolpar med jämna mellanrum en halvcirkel. När vi kom närmare såg jag att det var ett taggtrådsstängsel, och att de fristående stolparna strax innanför stod lite för sig själva. I skymningsljuset såg jag inte mycket mer än så, men blev lite nyfiken. Ännu en gång var jag dock för trött för att fråga ut farfar om saken. Nu ville jag bara in och få en natts sömn i värme.

Innan vi kunde komma så långt behövde vi emellertid göra några saker. Farfar lyfte upp en stolpe i taggtrådsstängslet, släppte in oss, och sade åt mig att sätta ner den och se till att den inte gick att rubba. Själv gick han för att frigöra dörren från snö. Det var en smal sak: klippan som hängde ovanför oss fungerade i viss mån som snö- och vindskydd. När jag satt tillbaka stolpen gick jag upp till huset och såg farfar försiktigt ta ner en samling små metallsaker som hade hängt ovanför dörren. Jag såg dem glimta i kvällssolen, men visste inte vad de var. Jag lade på minnet att fråga om det nästa dag, och följde efter farfar in i huset när han var klar.

“Sängen där är din.”

Han pekade på en spjälsäng i hörnet. Utan vidare diskussion om detta snubblade jag in i den och somnade på en gång.

På morgonen vaknade jag till ett mörklagt rum, där ett ensamt stearinljus brann på bordet i mitten. Ljuset räckte för att jag skulle se dörren, och när jag gick ut möttes jag av ljusan dag. En bit ner mot trädgränsen såg jag farfar skotta bort snö från landplätten, och han hade jobbat på bra. Jag såg marken, och kunde jämföra med den knappa meter snö som låg kvar som en mur bakom taggtrådsstängslet. Solljuset och de 14 timmarna av sömn jag hade förunnats gav mig möjligheten att för första gången ta in området.

De högre stolpar som stod innanför stängslet var nedtäljda till kärnveden, och i dem var ord inkarvade. Tusentals ord, tätt sammanpackade, allt mellan obegripliga krumelurer till tydliga bokstäver. Jag gick fram och försökte läsa, men det gick knappt eftersom det var till synes slumpmässigt utvalda ord skrivna på svenska och norska. Jag kan lite av vardera språken, men inte tillräckligt för att förstå detta. Farfar såg mig stå där och titta och kom gående mot mig.

“Vad är det här?”, frågade jag och pekade på de långa stolparna.

“Det är en ordvägg”, sade farfar. “Det gör så att det håller sig lugnt om nätterna. Men stirra dig inte blind på dem, du. Det har du inte mycket för.”

Ifall det inte redan framgått är farfar en udda gök. Utöver detta att han hellre bodde tre dagars promenad in i skogen än i staden eller i landsbygden bar han alltid olika amuletter på sig, smycken med runor och sådant. När jag var liten frågade jag ofta om dem, och satt och lyssnade i timmar på farfars berättelser om dem, men mamma gillade dem aldrig. Jag hörde henne ibland prata med pappa om att farfar fyllde mitt huvud med “vansinnigheter”. Pappa brukade bara skaka av sig och säga att det inte var farligt att jag lärde mig lite om farfars kultur. Anledningen att jag berättar detta är att det först var efter detta som jag började tänka på alla de symboler och små nycker farfar höll på med. När vi en stund senare gick ut för att hugga ved pekade han ut vilka specifika träd jag fick hugga ned, men inte förrän han hade granskat dem och lagt örat mot dem för att se om de var “omarkerade”. När jag frågade vad han menade sade han att vissa träd var speciella och att vi inte fick röra dem, för då skulle vi uppröra skogens “oknytt” och det skulle vi verkligen undvika.

För de som inte vet det är oknytt ett skandinaviskt begrepp inom folktron, som betyder ungefär “främmande” eller “någon utifrån”. Det är egentligen en sammanfattning för en massa olika varelser, men när jag var liten brukade farfar berätta om dem som små monster som likt råttor tuggade hål på dörrar och fönster för att komma in i huset om nätterna och viska till människorna medan de sov. Som ett resultat av detta blev människorna ibland galna, vandrade ensamma ut i skogen eller började babbla på ett obegripligt språk. Och andra gånger blev de bara… förändrade. Annorlunda. Hur som helst var de skrämmande små typer, men jag hade inte trott på dem på länge.

Farfar Dana är knappast känd för sitt sinne för humor, så när han berättade detta tyckte jag det var lite märkligt. Jag skrattade osäkert, och han tittade kallt på mig.

“Du tror jag skojar? Gör det du, men då kommer du inte klara dig till sommaren.”

Det fick tyst på mig. Jag köpte inte direkt hans prat, men högg ändå bara ner de granar han pekade ut som omarkerade. Vi samlade en släde full av ved, och innan vi skulle ta oss hem igen sade Dana att vi skulle ta en avstickare. “Jag vill visa dig något innan vi vänder hem igen.”

Jag följde efter, och det verkade som att vi gick i en vid omväg istället för rakt fram mot huset. Medan vi gick där märkte jag att det inte fanns några djurstigar. Inga spår efter djur alls, faktiskt. Medan vi gick mot stugan hade jag sett ett par spår från kaniner, älgar och sådant, men här var det tomt. Jag frågade farfar om han visste något om varför.

“De gillar inte det här området, de vet att hålla sig borta”, sade han.

“Varför det?”

“De här skogarna är inte säkra för någon när mörkret fallit, minst av allt för smådjur”, sade han.

Efter att ha travat på ett tag nådde vi en höjd mitt i skogen, och Dana pekade ut över vidderna. Framför oss låg en enorm dalgång, vild, ensam och vit av ostörd snö. Det var en av de mest vackra utsikter jag någonsin sett. Vi satte oss ned och pustade ut på en rotvälta. Där blev vi sittande i tystnad en stund. Sedan suckade han lätt.

“Jag vet att det här är nytt för dig, alltihopa, men jag vill att du ska veta att saker är annorlunda här ute. Jag måste kunna lita på att du tror mig när jag säger saker, annars kan det leda till att det går illa för oss båda. Förstår du det?”

Jag nickade, och förstod att han hade tagit illa upp vid min reaktion på hans prat om oknytt. Han må vara udda men han vill väl, så jag bestämde mig för att anstränga mig för att lita på honom.

När vi återvänt till huset och lagrat veden tog Dana fram mer av vår proviant, och såg att den höll på att ta slut. Imorgon skulle vi gå och jaga, sade han medan vi åt, och om vi fångade något skulle han visa mig hur man slaktar ett djur.

Vi åt och gjorde oss i ordning för natten, men när vi skulle lägga oss verkade Dana komma på något. Ifall jag behövde använda uthuset om nätterna, sade han, skulle jag vara noga med att ta med mig ett stearinljus, oavsett hur ljusstark månen var. Om stearinljuset blåstes ut skulle jag komma in igen så snabbt jag kunde. Med det sagt hängde han upp en liten amulett på dörren, och kröp till kojs. Jag passade på att fråga honom om amuletten, och han sade att den förvirrade de som ibland försökte ta sig in. Senare den vintern fick jag reda på att det är en gammal runa som symboliserar hamnskiftande och kamouflage, vilket jag antar hjälper om man vill ge den som står utanför stugan fel idéer om vem som gömmer sig där inne.

De nästkommande dagarna tillbringade vi med att jaga, och till en början hade vi ingen lycka. Vi var tvungna att gå långt från området kring stugan för att hitta tecken på djurliv, och eftersom Dana alltid insisterade på att vi skulle hem innan mörkret föll och vägrade beväpna sig med annat än pil och båge tog det sin runda tid. Jag vet att många jagar med pil och båge, men när det finns björnar att oroa sig för hade jag ändå gärna sett någonting lite mer kraftfullt. När jag nämnde detta svarade Dana att skjutvapen skulle ge oss mer problem än lösningar. Till slut fällde vi iallafall en stor renhane, och när vi släpade hem den på släden kände vi hur tung den var och förstod att vi hade fixat mat för en stund.

Det tog några timmar för oss att komma hem igen, och när vi anlände såg vi något jag inte hade väntat mig: korpar. Vanligen hade detta kanske inte varit så konstigt, men eftersom det inte hade synts till något levande i trakten förut på åtminstone en vecka stod det ut. Dana verkade bli spänd när han såg dem.

“Lägg in släden och följ med mig, vi måste stycka upp den här fort.”

Utan att veta vad som var på gång, men med vår konversation på utflyktsplatsen i minnet, gjorde jag som han sade utan att ifrågasätta det. Vi gick runt stugan och såg korpar på taket hela vägen runt. Framför dörren, i en liten hög med snö, låg ett kaninhuvud, fint avskuret från kroppen. Snön var illröd av färskt blod, så den kunde inte ha legat där länge. Några fläckar i snön vid sidan av gav ett intryck av att någon hade slängt dit huvudet.

“Jahaja, nå, det kunde vara värre. Vi behövde ändå inte huvudet”, sade Dana.

Jag frågade vad han pratade om.

“Om man får en gåva är det inte mer än rätt att man ger en tillbaka. Ta in huvudet i stugan och möt mig i slakthuset”, sade han.

Den kvällen styckade vi upp renhanen, och när vi var klara tog farfar renens huvud och gick ut med det en bit från stugan. Han lade försiktigt ner det i en snödriva, och kom sedan tillbaka.

Vi bar resten av köttet in i stugan och Dana tog kaninhuvudet från bordet där jag hade lagt det. Den kvällen åt vi det kött som fanns på huvudet tillsammans med potatis. Jag frågade varför vi inte skulle äta den ren vi själva släpat hem, och då sade han att det vore oartigt att kasta bort kaninköttet. “Vi ska inte reta upp grannarna”, sade han.

“Finns det grannar?”, frågade jag.

“Ja, fast kanske inte sådana som du är vana vid.”

“Vilka är det då?”

“Som jag sade, oknytten.”

Jag hade inget bra svar på det.

Nästa morgon när vi gick ut för att se till staketet, vilket nu var rutin, gick jag över till snödrivan där han hade lämnat renhuvudet. Där fanns ingenting kvar, inte ens spår av blod.

De nästkommande veckorna förflöt i relativt lugn. Vi samlade ved då och då, gick och fiskade i isvak ibland, och rensade bort snön från stugan varje morgon. I takt med att vi närmade oss jul sjönk temperaturen allt mer, och de redan korta dagarna blev allt kortare. Solens upp- och nedgångar slutade aldrig hänföra mig. Jag hade nog stått och stirrat på dem hela dagen, så vackra som de var, om inte farfar Dana hade jagat på mig att få dagens arbete gjort. Och så hade det nog fortsatt, om inte jag hade gjort bort mig en kväll.

Det måste ha varit någonstans i mitten av december, men jag vet inte säkert – man tappar räkningen på dagarna, särskilt när nätterna är så långa. Vi skulle fiska, och gick hemifrån medan solens strålar började ta sig upp över horisonten. Det tog någon timme för oss att nå den frysta sjön, och ytterligare en stund att hitta en plats att såga upp en vak i. Sedan satte vi oss. Bara några minuter senare hörde vi hur grenar och kvistar bröts bakom våra ryggar. Vi vände oss om och stirrade in i skogen, utan att se någonting, och till slut sade farfar att det inte var någon fara. Men jag såg honom vända sig om flera gånger efter det, och kasta oroliga blickar in mellan granarna. Vi hade inte mycket fiskelycka och skulle precis packa ihop och vända hem när det började rycka i min lina. Jag drog entusiastiskt upp en stor forell, men när jag vände mig om mot farfar såg jag hur han stirrade på fisken. Jag följde hans blick och såg att den hade stora köttsår i kroppen. Någonting verkade ha bitit stora tuggor ur den, och över fjällen löpte tunna skärsår.

“Kasta tillbaka den. Den är inte vår.”

“Okej…”

Detta gjorde mig lite illa till mods, och även om det hade varit ett par lugna dagar på sistone hade jag lärt mig att inte ifrågasätta Dana när han blev spänd och konstig. Jag slängde fisken i vaken och såg den långsamt sjunka, och vi vände om mot stugan. Medan vi gick såg jag hur träden längs vår väg hade stora skador, repor och hack. Det såg inte ut som spår efter yxor, snarare som att någon hade hackat ut små bitar och slängt runt dem. Jag frågade om det, och Dana svarade genom att börja gå snabbare och säga att vi inte skulle återvända hit – ”det var inte bra här.”

En av mina återkommande uppgifter där ute var att gå ut och se till att ordväggens stolpar satt säkert i marken. Det var näst högst prioriterat, efter att se till att vi hade mat. Jag fick gå runt och putta till stolparna, och om de rörde sig skulle jag banka ner dem i marken och packa snön tätare runt dess fäste tills de inte längre rörde sig.

Kvällen efter vårt misslyckade fiske bad han mig kontrollera stolparna en gång till för säkerhets skull, och efter att ha ätit en middag bestående av ren – de där djuren räcker länge om man bara är två – gick jag ut och skred till verket. Han började i ena ändan av markplätten, jag i andra. En isande kyla hade lagt sig över oss, så där att det stack i varje hudfläck som man råkat lämna bar, och ett molntäcke skymde månen och stjärnorna. Mot horisonten låg den sista skivan av sol, kall och grå. Det var så tyst att varje rörelse man gjorde lät som en dånande jordbävning.

Jag hörde farfar arbeta på sitt håll, hur det drog och spände i hans kappa när han rörde sig och hur snön trycktes ned under hans kängor. Jag stod vid en stolpe kanske tre stolpar bort från honom och bearbetade den för att göra den stabilare i marken. I samma ögonblick som jag lyfte släggan för att slå ner den i marken, illa grinande eftersom jag visste hur bedövande ljudet av slaget skulle te sig i tystnaden, hörde jag något annat bakom mig. Det ät som ett tyst, väsande mumlande. I en enda rörelse vände jag mig om så släggan flög i en båge och slog till stolpen, som stod kvar på snedden. Jag blev stående blick stilla och lyssnade, och tänkte att jag måste ha inbillat mig.

Efter ett par sekunder av tystnad, och en slutsats att det antingen var inbillning eller Dana som mumlat något, vände jag mig tillbaka för att fortsätta jobba men så snart jag vänt ryggen mot skogen hörde jag det igen. Det var så tyst att jag inte kunde urskilja några enstaka ord, men det var någon som viskade där ute, tyst, snabbt och i ett högt, gällt tonläge. Jag blev på en gång illa berörd och skrämd, och tog några försiktiga steg baklänges mot stugan. Oväsendet från skogen kom inte från någon egentlig riktning, det var som att det hördes överallt och ingenstans: tyst och omöjligt att spåra men ändå i allra högsta grad där. Jag var trött, kall och rädd, och fick en dålig idé. Jag kanske kunde skrämma vad det än nu var där ute. Jag böjde mig ner mot vedhögen, fiskade upp en bit trä, och slängde ut den mot skogen. Samtidigt skrek jag till så högt och hotfullt jag kunde, för att skrämmas.

Farfar kom springande.

“Vad satan håller du på med?”

Jag sade i panik att jag hörde någonting, och innan han hann svara började grenar brytas och prassla i skogen, i närheten av där min trädbit landade.

“In med dig, på en gång!”

Han stirrade stint in i träden och drog samtidigt med mig baklänges in i stugan. Precis innan han slängde igen dörren bakom oss såg jag hur alla träd darrade och skakade, som om det alldeles nyss kvävande lugnet hade bytts ut mot en storm som blåste upp.

Den natten sov ingen av oss. Vi satt och stirrade på dörren, min farfar med jaktkniven i handen. Inte på hela natten slutade det låta som om en orkan dragit in utanför stugan. Ljuden var så våldsamt höga att jag trodde träden där ute slets i stycken. Då och då hörde vi saker slå in i stugans väggar, braka in med enorm kraft. Saker krossades och revs i tu där ute, lät det som. Jag intalade mig själv att det var en storm och att grenar och kvistar blåste in i stugan.

Någon timme innan soluppgången lugnade det ner sig, och efter en stund gick farfar ut och såg efter. Han började svära och muttra, och jag kom ut efter honom för att se vad som hade hänt med mina egna ögon.

Stugans fasad var täckt, alltså varje centimeter, av ord som med våldsam styrka karvats in i stockarna. Ur dörren och knutarna hade stora bitar trä slitits ut, taggtrådsstaketet var nedrivet och lite av taggtråden hängde uppe i träden, och flera av stolparna i ordväggen låg splittrade och förstörda på marken. Efter att han svurit en lång ramsa, varav flera var svordomar jag knappt ens förstod, började han lugna sig.

“Gör aldrig någonsin om det där. Aldrig. Kom igen, vi måste laga staketet innan natten kommer.”

Och med det började han samla ihop de fällda staketstolparna. Vid det här laget hade jag fullföljt en utveckling i min syn på farfar som började med att tro att han var gammal, gick till att ta hans folktro på allvar, och nu slutat med att betrakta honom som mitt enda hopp i världen.

Jag försökte hjälpa till att återställa det mosade staketet, och försökte ignorera de remsor av tyg och hårtestar jag då och då hittade i taggtråden. Jag lät bli att fråga farfar om dem.

Vi kom ganska långt, men jag var orolig för ordväggen eftersom så många av dess stolpar var förstörda eller försvunna. När jag frågade honom om detta sade han att han hoppades natten bara hade varit en varning, och att vi skulle gå ut och jaga näst dag och offra något till dem som tack för att de inte gjorde något med oss.

Den korta dagen började närma sig sitt slut, och solen låg mot skogen i horisonten, och vi hade lyckats återskapa staketet i en lite oordnad halvcirkel runt stugan. Jag frågade om vilken nytta den egentligen gjorde, eftersom den så lätt förstörts natten innan, och han svarade att den inte stoppade dem men att de ibland fastnade i den och därmed förlorade tid på att ta sig loss.

Jag visste inte om det var ett skämt, men det gjorde detsamma för vid det här laget trodde jag på precis allt han sade. Jag visste inte då att det värsta fortfarande återstod.

Den natten kom och gick i ett lugn som skulle visa sig bedrägligt. Dagen efter gick vi ut för att jaga, men det var nästan outhärdligt kallt och dessutom så lite soltimmar att vi knappt hann iväg till de delar av skogen där djuren levde. Vi såg inte så mycket som en ekorre på hela dagen. På kvällen blåste det upp, och stugan knakade så mycket att jag då och då trodde den skulle kollapsa. Jag låg i sängen och tittade på timmerstockarna, och jag svär att jag hörde viskningar utanför. När jag till slut somnade gjorde jag det till ljudet av det okända som hemsökte oss utanför väggarna.

Varje dag som följde gick vi längre och längre bort från stugan, oftast i riktning mot bergen, och jag var ofta så frusen att det var svårt att gå. Jag fattar inte hur farfar, gamle karln, orkar men han sänkte aldrig tempot. Varje kväll kom vi hem tomhänta. Och varje natt var vindarna utanför starkare, och det kändes på något sätt som att skuggorna av det flämtande stearinljuset i stugan kom närmre och närmre sängen. Viskningarna utanför väggarna blev än mer intensiva, och då och då tyckte jag jag snappade upp enskilda ord jag kände igen. Orden verkade dock vara på svenska, så jag förstod dem inte. Den tredje natten frågade jag om farfar också hörde dem, och han sade bara att jag skulle försöka att inte tänka på dem.

Vid det här laget var dagsljuset, när det väl kom, inte mycket mer än den lite ljusare delen av en gråskala. Vi började dessutom få slut på proviant, och jagade nu inte bara för att få tag i ett offer till våra plågoandar utan för att själva ha någonting att äta.

Sedan började det snöa igen. Det var inte den vanliga sortens snö, små vita flingor, nej, det var stora, tunga och blöta flak som tycktes falla som snöbollar, fastnade i allt, gjorde oss tyngre och saktade ned oss. Till och med träden hängde under dess våta tyngd. Vi vandrade genom de dimmiga skogarna utan att se mer än några meter framför oss, och jag svär på att jag såg saker där ute: små former som satt på stenar och trädgrenar och som försvann så fort jag tittade rakt mot dem. Farfar sade åt mig att inte låtsas om dem, att fortsätta framåt. Men ju längre dagarna gick, desto fler av dem såg jag.

På kvällen den nionde dagen av detta återvände vi till stugen och möttes av en dålig nyhet. Vår stuga var omringad av stenar, framsläpade till några meter innan taggtrådsstängslet. Det var stora bumlingar, samtliga formade mer eller mindre som päron, och alla stenarnas smalaste uddar pekade mot stugan. Det såg ut som att skogen försökt bygga ett eget staket som inhängnade oss. När vi såg dem stannade farfar Dana upp och blev stående en sekund. Sedan sade han tyst:

“Packa ihop. Vi ger oss av i gryningen.”

Inte heller denna gång sade jag emot. Medan vi gick fram mellan stenarna, in genom stängslet och upp till dörren kände jag mig iakttagen. Det var mörkt för att jag skulle kunna se någon av formerna ute i skogen, men jag visste att de var där. De hade varit där, precis utanför synhåll, hela dagen.

Ingen av oss sov särskilt mycket den natten. Någonstans under småtimmarna, när jag försökte somna trots de skrikande vindarna och kölden, hördes ett bedövande dån och i en smäll bröts dörren av på mitten. Snö och fuktig frost flög in, vårt enda stearinljus blåstes ut, och vi lämnades i det iskalla mörkret utan att ens förstå vad som hade hänt. Jag hörde någon stöka runt, och några sekunder senare tände farfar sin oljelampa som hängde på väggen. Vi såg att det var fullständigt kaos. Bordet och alla skåp hade välts omkull, och allt som inte hade suttit fast i väggen låg på golvet, nedslängt och i värsta fall förstört.

Jag frågade om vi inte skulle ge oss av på en gång. Han sade att det var det de ville få oss att göra, och att vi inte skulle gå någonstans förrän vi såg det första dagsljuset. Det som följde var den längsta natten i mitt liv. Vi satt och skakade och stirrade på den förstörda dörren i oljelampans otillräckliga, svaga ljus. Flera gånger såg jag någonting gå förbi utanför dörren, för snabbt för att se exakt vad det var. När horisonten till slut ljusnade utanför kändes det som att vakna från en mardröm. Men den var inte över.

Vi plockade på oss allt som inte hade förstörts och gav oss av. Det snöade inte längre, men molnen hängde tunga och gråa. Det skulle ta oss tre dagar att ta oss tillbaka till farfars truck. Vi gick så fort vi kunde, men var tvungna att stanna alldeles för ofta för att frigöra oss från den tunga snön som fastnat vi våra byxor och skor. Jag vet inte hur långt vi tog oss den där första dagen, men vi stannade inte längre än i några minuter förrän mörkret lade sig över oss. Farfar sade åt mig att hämta så mycket ved jag kunde, för vi skulle behöva göra upp en stor eld.

“Bara omarkerade träd, som vanligt?”, frågade jag.

“Nej, åt helvete med det. De är redan så förbannade att det inte gör någon skillnad.”

Vår brasa blev snarare ett bål. Man hade antagligen sett det från bergtopparna. Men vi hörde ändå, hela natten, hur de rörde sig just i utkanten av ljuset från elden. Hur de viskade. Då och då kom en sten, eller en kvist, flygande mot oss från mörkret. Det blev inte mycket sömn den natten heller. Och tidigt på morgonen började det snöa igen.

Nästa dag blev etter värre. Nu när det snöade blev småjävlarna i skogen modigare, och började komma närmare inpå oss. Med jämna mellanrum träffades vi i huvudet eller överkroppen av något som släppts från grenarna i träden ovanför oss, och dessutom stötte vi på träd som precis fallit ned över vår väg fram och försvårade framfarten. Ändå kan man knappast säga att vi gick genom skogen – snarare sprang vi. Jag trodde inte jag kunde röra mig så fort, så länge, men såvitt jag minns stannade ingen av oss en enda gång.

När mörkret lade sig snubblade vi in i en liten glänta, och i panik samlade vi ihop allt bränsle vi kunde för att göra upp en eld. Träet var blött och osamarbetsvilligt, och ju mörkare det blev, desto närmare såg vi skuggorna mellan träden komma. Jag antar att det var då Dana fick slut på idéer, för han tog oljelampan och bröt den i tu, hällde ut oljan över virket och tände på. Skuggorna drog sig tillbaka. Jag tror jag hörde en av dem väsa.

Den natten lämnades vi någorlunda i fred. Jag vet inte varför de gav upp då, men till och med sådana måste kanske vila ibland. Det snöade fortfarande, och när vi vaknade låg vi båda under tjocka snötäcken. Vi gav oss av innan soluppgången. Dana trodde nog inte vi skulle klara det om vi väntade på ljuset.

Terrängen var ett helvete, träd och stenar över varenda djurstig och grenar så täta att vi fick gå runt stora klungor av dem. Det gick långsamt och vi var förföljda, de var oss i hälarna, precis i utkanten av våra synfält där de väntade och viskade så det hördes i vinden. Jag kunde inte ens skilja vindens vinande från deras viskningar, och ibland tror jag fortfarande jag hör dem när det blåser. Men förutom det lämnades vi mer eller mindre i fred den dagen. Jag begriper inte varför, för det gick så långsamt under de förfärliga omständigheterna att vi hade blivit ett lätt byte. När det mörknade hade vi inte nått fram till trucken än. Men för första gången lät Dana sig inte stoppas. Han sade att vi skulle fortsätta fram – att vi inte hade något val.

Jag vet inte vad klockan kan ha varit då, men till slut snubblade vi ut ur skogen och in på en väg. Vi sprang längs den några minuter tills vi såg den: vår räddning. Farfars truck, gömd under säkert en meter snö. Vi slängde in våra prylar och körde iväg med en rivstart.

Natten som följde sov vi på ett vandrarhem, och det var den bästa natten i mitt liv. Vi vaknade tidigt och körde hela dagen, tills vi kom fram till Erik Nelson Whitehorse-flygplatsen.

Farfar Dana bodde med min familj tiden som följde. Pappa insisterade på det, och jag tror att farfar behövde det även om han inte erkände det. Vi pratade inte om vad som hade hänt, vi sade bara att vi hade behövt avbryta resan. Men när våren kom tackade farfar för sig, och reste iväg igen. Jag frågade vad fan han skulle dit och göra och han svarade att han hade bott där i tjugo år, och att det var där han skulle tillbringa resten av sitt liv. Han lovade att ringa eller komma på besök ibland.

Det var tre år sedan. Ingen har hört av honom sedan dess. Mina föräldrar tror han har dött, och trots att de säkert har rätt är det något som gör att jag vill veta det säkert själv.

Och därmed är vi i nuet. Jag har berättat för några av mina närmaste vänner om vad som hände där ute, och även om de inte verkade tro mig helt och hållet gick de med på att resa dit med mig. Vi har pratat om att åka och campa ett tag, och jag föreslog halvt på skämt att vi skulle åka till farfars stuga. De tyckte det var en bra idé.

Just nu är vi på Skkymotellet i Whitehorse. Vi vandrar iväg imorgon bitti. Jag är ganska säker på att det här är en dålig idé, men jag vill veta vad som har hänt farfar. Vi ska vara borta i något mindre än en månad, har vi tänkt, och vi gör det nu på våren för att det ska vara säkrare än senaste gången. Det här blir alltså sista gången jag postar något här på ett tag. I början av mars ska jag komma tillbaka, och då får ni höra hur det gått. Jag har extrabatterier till min telefon och en kamera med mig.

Önska oss lycka till.

Signaturmelodi

Ni har hört “Yukon”, publicerad av en anonym användare på 4chan i februari 2016. Och därmed har det blivit dags för Creepypodden att logga ut, och dra vidare på det mörka nätet.

Vi hörs igen om två veckor – och tills dess, skicka in din spökhistoria till creepypodden@sr.se. Jag vill gärna läsa den, och du har chans att få den uppläst här i podden. Jag heter Jack Werner och ni har lyssnat på Creepypodden. Den produceras av Ludvig Josephson som också gör musiken. På Facebook och Instagram heter vi Creepypodden.

Tack för att ni har lyssnat.