Avsnitt 75: “Jag hörde i Creepypodden…”

Jag har upplevt väldigt mycket oförklarliga händelser genom livet, en del som mest varit spännande och några saker som varit rakt igenom vidriga. Jag kommer eventuellt höra av mig och berätta om allt detta så småningom, men nu tänkte jag berätta om något som vi kallar grodmannen.

Sommaren 2007 hade jag och min vän Niklas precis kommit tillbaka från en nästan två månader lång bilsemester i södra Europa. Vi hade på vägen hem stannat till i Puttgarden i Tyskland och fyllt vår bil till bristningsgränsen med öl, vin och sprit. När vi kom hem till Stockholm och vårt underbara Kungsholmen skulle vi ställa till med fest och berätta om vårt äventyr nere på kontinenten.

Eller kanske inte berätta om exakt allt, vissa grejer har vi faktiskt inte ens pratat med varandra om sen det hände. Men nog om det.

Vi hade en riktigt kul och blöt fest hemma hos Niklas och sent på natten eller snarare tidigt på morgonen var jag på väg hemåt. Jag promenerade längs Norrmälarstrand med ett par av våra tyska smuggelbärs i ryggsäcken. Framme vid Rålambshovsparken vek jag av och tog vägen mot Smedsuddsbadet, och när jag hade passerat under Västerbron och var på väg ner mot badet så bestämde jag mig för att avsluta en bra natt med en öl i soluppgången.

Jag satte mig vid ”hoppträdet”, ett gammalt pilträd som sträcker sig rakt ut över vattnet och bildar ett perfekt hopptorn. Min första tanke var att sätta mig uppe i toppen men jag ångrade mig snabbt då jag insåg att inte litade på min klätterförmåga på fyllan. Jag satt där och knäppte upp en öl, tog en klunk och njöt av utsikten. Jag blickade ut över Långholmen och Västerbron som var alldeles tyst, inte en bil susade förbi. När jag följde den långa bron med blicken så fastnade jag plötsligt.
Fan det stod någon där uppe.. på räcket. Eller såg jag fel? Solen som speglade sig i vattnet där jag satt bländade mig en aning.

Nej jag såg rätt, det stod en man på räcket. “Helvete… Han tänker ta livet av sig”, tänkte jag. Och rätt som det var hörde jag mig själv skrika:
”NEEEEEEEJ”

Han såg ut att vända sig mot mitt håll och försöka lokalisera vart skriket kom från.
Jag ställde mig upp och viftade med armarna, och skrek: ”Hoppa inte, gör det bara inte!”

Han vinkade till mig. Mitt huvud rusade av tankar. Vad fan skulle jag göra? Ringa 112? Kommer dom hinna hit? Ska jag simma ut? Kommer jag kunna rädda honom? Jag landade i beslutet att jag måste försöka tala honom tillrätta och ropade ”Stanna där, snälla gå ner från räcket och vänta på mig, jag kommer upp!”

Jag började springa mot brofästet. Det handlade om ett avstånd på kanske 300 meter mellan mig och mannen. Det är konstant uppförsbacke upp för bron, men jag sprang snabbare än jag trodde var möjligt. Jag försökte hålla blicken fäst på mannen, och såg att han stod kvar. Jag andades flåsande ut. Mannen vinkade igen. Men det var något som såg väldigt konstigt ut. Hans arm såg onormalt lång ut, och liksom vibrerade som en sån där uppblåsbar plastgubbe man brukar se i amerikanska filmer.

Han försvann ur mitt synfält för en stund, men sedan var jag uppe på bron och såg honom på avstånd. Han såg ut att vara klädd i en våtdräkt, helt svart och liksom glänste i solen. Jag försökte ropa på honom men var så andfådd att det kändes som lungorna skulle sprängas, och allt jag lyckades få ur mig var ett nästan väsande ”hallå, vänta”.

Han hörde mig och vände sitt ansikte mot mig, och där stannade jag på fläcken. Jag stod nu på cirka femton meters avstånd och stirrade på ett ansikte som inte tillhörde en människa. Min hjärna som fortfarande gick på högvarv började nu, istället för att desperat försöka rädda ett liv, leta efter en förklaring på det jag hade framför mig. Jag synade figuren upp och ner. Han är utklädd, tänkte jag spontant. Var han utklädd? Nej, han kan för för helvete inte vara utklädd.

Det jag stod öga mot öga med kunde bäst beskrivas som en grodman med stora runda reptilliknande ögon och två ovala hål till näsa som såg ut att stängas mellan varje in och utandning. En mun, en stor jävla mun som log mot mig från öra till öra, förutom att det fanns inga öron där. Min tidigare observation angående onormalt långa armar var helt korrekt, armarna och som jag såg nu även benen var sjukt långa i förhållande till den relativt lilla kroppen. Hans händer var också de stora, och hade en tunn simhud mellan fingrarna som nästan blev osynlig när morgonsolen lyste genom dem.

Det kan bara handlat om sekunder då vi stod där på bron och tittade på varandra innan vad det nu var böjde sig framåt, precis som en fällkniv viks ihop, hans bröstkorg och mage pressades mot framsidan av benen och han tippade långsamt över kanten. Jag tog ett kliv åt sidan och tittade över räcket och hann precis se varelsen träffa vattenytan där nere med ett plask. Jag väntade på att den skulle komma tillbaka till ytan men det gjorde den aldrig. Allt jag såg var ringarna på vattenytan efter plasket bli större och större och tillslut lägga sig på det blanka vattnet.

Jag började gräva efter mina cigg i fickorna men insåg att de låg kvar tillsammans med mina öl och ryggsäck nere vid trädet. Det jag däremot hittade i fickan var min mobil. Borde jag ringa polisen? Ja, men vad fan skulle jag säga?

Jag gick tillbaka ner för bron medans jag dividerade med mig själv om huruvida jag skulle ringa eller inte, hela tiden med en blick över axeln mot vattnet. Jag bestämde mig till slut för att inte ringa då jag med största sannolikhet skulle hamna i fyllecell. Jag hämtade mina grejer och gick hemåt med en mycket olustig känsla i magen.

Dagarna efter flöt på som vanligt. Det var skönt att vara hemma i sin trygga vardag och sin sunkiga ungkarlslya igen. Jag funderade mycket på händelsen och kände efter ett par dagar att jag måste prata med någon om saken. Jag berättade till slut för mina vänner Niklas och Max, och då båda två råkat ut för riktigt skumma grejer själva trodde de mig. Men efter att vi vridit och vänt på händelsen ett par vändor föll den i glömska.

Tills en sen höstkväll 2012 då Niklas ringde mig. Han hade suttit i bilen tillsammans med familjen på väg hem efter en släktmiddag. När de åkte över Västerbron hade de sett en man stå på räcket, veckla ihop sig och sedan falla över kanten. Niklas dåvarande sambo ringde larmcentralen som bad dem att stanna efter bron för att sedan springa ner och se om de kunde hjälpa mannen på något sätt. Niklas hade kopplat det obehagliga ihopvikandet av mannens kropp till min tidigare upplevelse, och vägrade att stanna bilen. Han åkte raka spåret hem men sa inget till sin sambo om grodmannen. Han skyllde på att han blivit chockad och bara ville hem. Det blev en notis i lokaltidningen om det sedan. Räddningstjänsten hade inte hittat någon kropp och trodde att mannen klarat fallet och tagit sig upp på egen hand.

Efter detta pratade vi mycket om grodmannen. Sedan kom en kväll den vintern, jag minns inte om det var 2012 eller om det var efter årsskiftet, som vi var ute ett gäng och drack bira och snackade skit. Vi hade suttit på Södermalm och när det var dags för hemgång så började jag, Niklas och min storebror promenera längs Hornsgatan ner mot Hornstull. Vi är fulla och glada, röker några cigg och snackar skit. Det var en mild vinternatt och min bror föreslår att vi knallar över Västerbron istället för att vänta på bussen. Vi tänder upp ett nytt gäng cigg och börjar gå, självklart glider samtalet in på grodmannen när vi närmar oss Västerbron. Jag och Niklas är i full gång med att jämföra våra upplevelser och min bror som inte hört om grodmannen tidigare lyssnar intresserat men flikar in lite ord av tvivel då och då.

Några veckor senare firar vi min pappas födelsedag och när jag och min bror går iväg och smygröker vid ett tillfälle så förhör han mig om grodmannen. Han försöker få mig att erkänna att jag och Niklas hittat på eller åtminstone saltat historien kraftigt. Jag brukar vanligtvis alltid ge med mig när det gäller min bror, och gör allt för att inte oroa honom. Alltså han oroar sig när jag hamnar i farliga situationer, därför brukar jag sällan berätta allt skit som händer mig. Men ibland som i detta fall lyfter alkoholen på locket och jag stod på mig och förklarade att det är hundra procent sanning. Vi pratade inte mer om grodmannen efter detta och jag vet inte om min bror trodde mig.

Tills nu, sommaren 2017. Tidigt på morgonen den sjätte juni är min bror på väg ut ur stan för att fiska. Han sitter i bilen och åker över Tranebergsbron som går mellan Kungsholmen och Alvik då han ser en man stå på räcket. Min bror som är lite av en trafikfara tvärnitar och tutar, varför man nu tutar på någon som eventuellt överväger att ta sitt liv. Min bror säger att han gjorde det för att fånga personens uppmärksamhet och sedan hoppa ur och plocka ner personen på gångbanan igen innan den ens hunnit reagera på vad som händer. Min bror är en vandrande actionfilm och han gör precis detta, hoppar ur bilen tar ett skutt mot mannen. Som inte är en man, utan en grodman med stora ögon, ett stort leende och ett par långa sladdriga armar som vinkar till min bror innan han viker ihop sig likt en fällkniv och faller i vattnet.

Signaturmelodi

Du lyssnar på Creepypodden med mig, Jack Werner, och historien vi nyss hörde hette “Grodmannen på Kungsholmen” och skickades in av en lyssnare som vill kalla sig Z. Z skrev en lite intressant parentes vid ett tillfälle i sitt mejl, nämligen att anledningen till att hen bestämde sig för att berätta om denna händelse för er var den rysningen hen fick när hen lyssnade på avsnitt 33, “En skogvakts berättelser”, som fick en rapport om en “man” som vinkat från ett berg och sedan fällt ihop sig likt en fällkniv och vält över kanten. Kunde det vara samma sorts varelse, denna märkliga grodman, som återfunnits i såväl norra USA som i Sveriges huvudstad…?

Z är inte ensam om att lyssna på Creepypodden och påminnas om en egen historia eller upplevelse. Tvärtom är det ofta så att lyssnarhistorier som skickas in till oss börjar med att lyssnaren hörde i Creepypodden om någonting som nu fått den att höra av sig, och nu har det börjat bli så många att det faktiskt – hur meta det än låter – kan fylla ett helt eget avsnitt. För det spännande är ju att om historierna vi berättar klingar så bekant i era öron och väcker egna minnen, ja, då säger det ju någonting om att vi inte är ensamma om våra upplevelser. Att hur konstigt det ni är med om där ute än är, så finns det kanske någon som delar era upplevelser.

Avsnitt 67, “Tio svenska storys”, har lett till att flera lyssnare hört av sig med egna historier eftersom de känt igen sig i vad de hört. Lyssnaren Linn skrev ett mejl, där hon berättade att hon satt med gåshud efter den nionde berättelsen: “Vem sökte mig?”. Den som handlade om en fjortonåring som låg sjuk hemma, och då fick oväntat besök av en man i frack som hon vägrade släppa in. Linn skriver:

Min reaktion grundar sig i ett minne från när jag var liten och min mamma varnade mig för ”fula gubbar”. Alltså farbröder som man inte skulle följa med även om de erbjöd godis och hundvalpar. Vad en skulle förvänta sig att ett barn skulle föreställa sig om hen fick höra att det fanns ”fula gubbar” att akta sig för, ja, det var kanske just fula gubbar. Män med missbildningar i ansiktet, bölder och sånt.

Men det var långt ifrån den mentala bilden som jag fick som tre- eller femåring, då jag råkade på något som barn kanske ska akta sig mest för i denna värld. Mitt minne av detta är så färggrant och detaljrikt:

Jag sitter på min lilla sparkbil och har sparkat mig ut på gångvägen som slingrar sig från radhus till radhus i det bostadsområde där jag växte upp. Allt är som vanligt, tills jag tittar åt vänster och jag ser två män svänga upp på gångvägen som löper längs vårt radhus. Det var som att allt gick i slow motion när jag tog in intrycket som var dessa två män. Rakryggade. I svarta kostymer. Med svarta hattar och solglasögon. Fastän att jag inte såg vart de tittade, visste jag att det var mig de var ute efter. Sedan minns jag inte mer.

Nu och då har detta minne, eller den mentala bilden av gubbarna, dykt upp i mitt minne och jag har roats över vilken fantastisk fantasi jag hade som barn. Men nu när jag hörde historien i det där avsnittet blev jag för första gången illa till mods av min barndoms föreställning av ”fula gubbar”.

Ja, så skrev Linn. Lyssnaren Fernanda, å hennes sida, fick gåshud av en annan historia i avsnittet “Tio svenska storys”. Det som påminde henne var historien om tunna varelser i snön som lyssnaren Kristina vittnade om, och det Fernanda drog sig till minnes var någonting som hände henne när hon var sex eller sju år gammal. Hon skriver:

Jag bodde i en lägenhet på andra våningen och under en kort period när jag var liten så såg jag exakt samma streckgubbefigur som Kristina hade sett utanför sin lägenhet. Jag såg alltid den här varelsen på morgonen när jag vaknat och jag avfärdade det alltid som att det var en inbillning eftersom att jag var så trött på morgnarna. Varelsen såg exakt ut som en streckgubbe och jag såg den bara gå förbi i högt tempo, som att den hade bråttom, utanför mitt rum. Jag fick aldrig en konstig känsla av varelsen men jag berättade ändå för min mamma att jag brukade se gubbar utanför mitt rum. Det låter helt galet och min mamma tog mig aldrig på allvar, och jag har aldrig sett gubbarna någon mera sen vi flyttade från lägenheten. Har aldrig tänkt mycket mer på dom förrens jag hörde Kristinas historia. Verkligen konstigt och jag vet inte vad de är för varelser eller om det var bara var ett barns fantasi, men man börjar ju undra om det är andra som sett samma sak.

Så skrev Fernanda. Ett tredje vittnesmål om delade erfarenheter av sådant som beskrevs i “Tio svenska storys” inkom i ett mejl med rubriken “Jag har samma upplevelse!!!”, skickat av lyssnaren Paulina. Den historia som fick henne att rycka till var den om en familj som var på semester i Turkiet, där mamman vaknade av att sonen stod vid fotändan av sängen. Fast det visade sig sedan att det inte var sonen. Paulina skriver:

Jag och min bästa tjejkompis var i Turkiet på studentresa 2009, vi sov i varsin enkelsäng i samma rum. Min säng stod närmast väggen, vid ett fönster. Jag vaknade mitt i natten av att hon stod med täcket om sig, hela vägen över huvudet så man bara såg ansiktet, vid min fotända och tittade ut genom fönstret. Jag frågade ”Malin, vad gör du?”, men fick inget svar. Tittade mot hennes säng och där låg hon och sov som vanligt. Jag kollade tillbaka mot fönstret och då var gestalten borta. Kan tillägga att vi också bodde på ett hotell på bottenvåningen. Jag gömde mig under täcket, blickstilla och sms:ade med en kompis i Sverige i vad som kändes som flera timmar innan jag kunde somna om igen.

Jag var bara tvungen att dela med mig om detta till dig när jag insåg att jag och den mamman upplevt samma sak.

Ja, så skrev Paulina, och sällade sig därmed till en ganska betydande skara lyssnare som alla reagerat på att upplevelserna som beskrevs i “Tio svenska storys” lät obehagligt lika någonting de själva varit med om. Fula gubbar i kostym, streckgubbefigurer och gestalter i sängen… Man kan fråga sig hur ofta de egentligen dyker upp där ute, och hur ofta de bara gömmer sig precis utanför vårt synfält. Om vi egentligen hade snappat upp deras existens oftare, om vi bara hade ögonen på skaft.

De är emellertid inte de enda varelserna som vi berättat om i podden, och som vi sedan hört lyssnare berätta om. I avsnitt 40, “Har du drömt om denna man?”, återberättade vi en anekdot ur Alex och Sigges populära podcast. De hade sett någonting vid vägkanten under en nattlig biltur, en kortvuxen gestalt de kallade “apugglan”. Lyssnaren Albin hörde av sig och berättade att även han sett apugglan, och detta har i sin tur gjort att ännu fler lyssnare hört av sig med egna berättelser. Lyssnaren Ted, till exempel, mejlade och sade att han “både sett och krockat med den så kallade apugglan”. Så här skrev han:

På väg hem från Göteborg, närmare bestämt vi Hålsta, så såg både jag och min sambo någonting ca en halv meter högt sitta på vägen. När vi såg den så vred den huvudet 180 grader och tittade på oss. Ögonen var gula och det enda som syntes var just ögonen. Vi såg huvudets kontur bara tack vare helljuset. Klockan var när detta hände halv två på natten. Vi låg i 90 på farthållare men hann inte bromsa ner mer än till 80-85 kilometer i timmen innan vi krockade med varelsen. Det hördes två smällar i fronten, och omedelbart dog allt som var elektriskt i bilen, till och med billamporna.

Jag startade bilen igen, körde in till vägkanten och hoppade ut. Jag satte igång ficklampan på mobilen men hittade inte en skråma på bilen. Inte ett enda hårstrå eller en repa, vare sig där fram, på sidorna eller under bilen. Började känna mig skrämd så jag gick tillbaka på vägen där vi hade smällt in i någonting, men såg inte ens en droppe blod. Det låg inget i dikena eller på vägen. Det fanns kort och gott inte ett enda spår vare sig på vägen eller på bilen som bevisade att jag hade krockat med någonting. Men både jag och min sambo såg varelsen, och vi båda kände smällarna. Jag drömde om varelsen den natten. Kan verkligen inte förklara vad vi var med om.

Så långt, lyssnaren Ted. En annan lyssnare vid namn Richard hörde av sig i samma ärende, och berättade där om en händelse i Tyresö för runt tio år sedan. Richard skrev:

Jag och ett kompisgäng hade spelat poker på kvällen och tagit en öl eller två. När klockan blev kanske halv två på natten begav jag mig hemåt. Det var sommar och relativt ljust ute, och jag hade kanske en kilometer att gå. Promenaden går först längs med en lite större väg för att sedan svänga in i ett radhusområde. Innan man kommer in i radhusområdet går man förbi en verkstad där vägen är lite sämre upplyst.

Det var där jag såg något. Något vid sidan av vägen, kanske trettio meter bort, halvvägs nere i diket. Vid första anblick såg det ut som en vit rektangel med stora svarta prickar, som ögon. Jag tänkte något i stil med ”oj vad kusligt det där såg ut” och fortsatte gå med ögonen på helspänn.

Ju närmare jag kom ju kusligare såg saken ut, och när jag hade kommit halvvägs fram till den vände sig den om nittio grader och tittade rakt på mig. Ett kvadratiskt ansikte med stora ovala svarta ögon stirrade på mig.

Jag frös till i ett par sekunder och stirrade tillbaka medan min hjärna febrilt försökte förstå vad det var jag såg. Till slut fick jag total kortslutning, vände mig om och sprang en omväg hela vägen hem.

Har skämtsamt berättat för vänner och familj om ”mitt möte med en alien”, men när jag hörde Alex och Sigges story fick jag rysningar.

Lyssnaren Richards mejl om apugglan, alltså. Känner du igen någonting av det jag berättat hittills? Glöm inte att ni lyssnare alltid är hjärtligt välkomna att höra av er och berätta om sådant ni upplevt, såväl i Sverige som utomlands. Mejla på creepypodden@sr.se – jag läser alla mejl vi får. Om du bara vill diskutera era vittnesmål med andra lyssnare kan ni alltid göra ett inlägg på vår Facebooksida, där vi heter Creepypodden, eller skriva i kommentarerna på Instagram, där vi också heter Creepypodden. Men hör av er, oavsett! Jag vill så gärna veta vad ni varit med om.

En av de varelser från tillvarons ytterkanter som Creepypoddens lyssnare tycks känna den starkaste skräckblandade förtjusningen för är getmannen. I avsnitt tre, “Getmannen”, och avsnitt 48, “Getmannen II”, har har vi berättat historier om den kusliga figuren, en hamnskiftare som sprider en doft av järn och blod omkring sig och som härmar dina vänner när du är som mest utlämnad. Och lyssnaren Anders, som hörde av sig i augusti, minns dessa avsnitt med värme: det var de första av Creepypodden han hörde, skriver han. Och så berättar han om någonting han själv varit med om:

Som 17-åring åkte jag som utbytesstudent till USA, vilket på den tiden – år 1990 – inte var jättevanligt. Jag hamnade hos en bra familj ute på prärien i Montana i en liten, liten stad som heter Wolf Point, invid Missouris vindlande flodfåra. Stan ligger i indianreservatet Fort Peck reservation, där medlemmar ur Assiniboine och Sioux bor, så ungefär halva stadens befolkning var vit, resten natives.

Jag placerades i sista året på high school som senior och vardagen var mer eller mindre som klippt ur valfri highschoolfilm. Eftersom stan var så liten, och nästa närmaste större stad låg sex timmars bilresa bort var ungdomarna hänvisade till antingen diverse aktiviteter efter skolan som football, brottning, pep band, körsång eller cruising. Men cruising, det var nog lika populärt bland både de mer sportiga tonåringarna och de som ingenting gjorde när jag tänker efter. Inknölade i någons skitiga pick-up-truck eller dammiga Chevrolet gled man gata upp och gata ner om de ljumma sommarkvällarna. Stannade till vid Git´n go för att handla förnödenheter som solrosfrön och Mountain Dew. Eller för att snacka skit. Inte sällan krökades det i de där bilarna, både av passagerare och chaufför, och vägrenen utmed de spikraka präriemotorvägarna var ganska välströsslad med vita kors för att markera var någon, eller några, kört ihjäl sig. Ofta på fyllan.

Någon mil österut längs highway two låg en annan indianhåla på upphällning, Poplar, och där någonstans vid vägen låg Chelsea Church. Kyrkan var sedan länge övergiven, men utgjorde numera ett rätt populärt ställe att åka till om helgkvällarna för att skrämma skiten ur varandra. Under en bro vid kyrkan bodde nämligen ”the goat man.”

Ur ingenstans utmed vägen kunde en man i långrock dyka upp och vilja ha lift, för att sedan vilja bli avsläppt vid nämnda bro. Och när han sedan klev ur bilen skulle det höras ett oväntat ljud när han satte foten på tröskellisten. Ljudet av en klöv istället för en cowboystövel. Vid ett tillfälle sades lokalbefolkningen ha jagat upp getmannen i klocktornet, och när han hoppade ner gjorde klövarna avtryck i en sten på backen nedanför. Jag minns även att några kompisar sade sig ha upplevt märkliga saker vid kyrkan, men inte exakt vad. Själv fick jag dessvärre aldrig vara med om att se denne mystiske figur, eller något annat onaturligt. Men kul var det att skrämma varandra från vettet, därute på den ödsliga prärien!

Redan bland de amerikanska ungdomarna på 90-talet pratades det alltså om getmannen, om än i en lite annan form. Gestalterna vi berättar om brukar ju genomgå en sådan föränderlig process genom tiderna: ena årtiondet är de iklädd långrock och hemsökte övergivna kyrkor, andra årtiondet är de djurliknande monster som söker ensamma människor i skogarna. Och plötsligt är de här – i Sverige. Åtminstone om man ska tro lyssnaren Jenny, som i september mejlade in en historia hon kallade “En ny början”.

Hon beskriver kopplingen till Creepypodden själv i hennes mejl, uppläst av Eva Dozzi:

Jag vet inte riktig hur jag ska inleda det här mailet till dig och ditt program. Jag hade aldrig hört talas om Creepypodden och visste faktiskt inte riktigt vad en podd var förrän min dotter Lina kom på besök för drygt ett halvår sedan. Med sig hade hon sin smarta telefon och förklarade med allvarlig stämma att det fanns något jag var tvungen att lyssna på. Det var avsnittet om svenska getmän. När jag lyssnat klart sade hon med ostadig röst “Mamma, du måste skriva till dem”. Jag vet att hon har rätt men vet bara inte hur jag ska få ihop en begriplig historia. Du förstår jag är inte en person som har speciellt lätt för att uttrycka mig varken i tal eller i skrift . Det har tagit tid och mycket möda att få ner den här historien till dig och dina lyssnare. Jag tycker det är viktigt att berätta så noggrant som möjligt om vad som hände under några fruktansvärda sommarnätter, i de mörka skogarna i Bergslagen för några år sedan. Jag vill ta det hela från början. Hur det kom sig att jag en varm dag mitt i den svenska högsommaren kom körandes ensam på de dammiga, vindlande grusvägarna med en hund i passagerarsätet och flyttkartonger i bagageluckan till mitt gamla barndomshem.

Jag kommer fortfarande ihåg lägenheten i Majorna, där jag bodde innan, trots att jag inte bodde där i mer än några veckor. En sliten eller om man är välvillig charmig liten femtiotalslägenhet i västra Göteborg. Tredje etage utan hiss, ett sovrum med lutande snedtak, rödmålade väggar i vardagsrummet med synliga rör i taket i samma röda färg. Delad toalett i trapphuset men tack och lov så fanns det en minimal dusch i lägenheten.

“Du får väl kissa i en hink på natten mamma”, fnissade Lina, och började sedan gråta igen. Bara 19 år gammal hade hon precis flyttat in i sin fina nybyggda studentlägenhet. Hon hade inte tagit min och hennes pappa Ulfs separation bra. “Varför kan inte du bo kvar i huset? Ska han flytta in med HENNE”? Hon spottade ut det sista ordet och muttrar argt genom tårarna: “Jag hatar pappa”.

En del av mig ville låta henne hållas, ville njuta av hennes ilska mot sin pappa och hans nya tjusiga sambo. Men det tjänade ingenting till, vi hamnade där vi hamnade i vårat äktenskap till stor del på grund av mig. Jag vill inte gå in på detaljer men vi slutade leva som man och hustru många år innan vår separation. Efter att Lina föddes försökte vi få fler barn men det slutade med att jag hamnade på sjukhus efter en långt gången havandeskapsförgiftning som nästan dödade mig. När jag kom hem från sjukhuset kändes det som jag befann mig i en grå dimma. Jag satt vaken på nätterna, tog för många värktabletter och shoppade tills alla kreditkorten blev spärrade.

Till slut gick det inte mer och till och med jag insåg att jag måste få hjälp. Jag blev först sjukskriven och sen förtidspensionerad. Under de kommande åren började jag engagerade mig mer i Linas liv, jag blev ordförande i skolföreningen, hjälpte till med scouterna och olika idrottsföreningar. Jag blev klippan som hela tiden ställde upp att skjutsa ungar, baka och fixa med fika. Det är den mamman Lina minns, den mamman som alltid fanns där för henne. Men samtidigt försökte jag inte reparera mitt äktenskap, jag sov i gästrummet och han i stora sovrummet. Försök till närhet slog jag bort och till slut slutade jag att se honom som en del av vår familj. När han berättade för några år sedan att han träffat en ny kvinna blev jag inte arg eller ledsen utan bara lättad. Vi bestämde oss för att vänta med att separera tills Lina flyttat hemifrån.

Jag drog ett djupt andetag och sade med en påklistrad glättig röst:
“Pappa och jag är vänner och jag är glad för hans skull för att han inte är ensam”.
“Men du är ensam”, protesterade hon och fortsatte:
“Varför måste du bo just här? Det är så ledsamt här”

Hur skulle jag förklara att på min pyttelilla pension hade jag knappt har råd att ens bo här. Att jag hade skuldsatt oss så mycket att om det inte var för Ulf så skulle vi ha blivit av med huset. Jag ville inte ha hans välgörenhet, jag förtjänade den inte. Efter en stund gick i alla fall Lina, jag fick en varm kram och såg hennes ljusa gestalt smita ner för trapporna. Jag sov på en tältsäng och drack surt snabbkaffe ur en plastkopp. Jag hade inte tagit med något förutom mina kläder och lite böcker och foton. Jag ville inte ha något mer.

Brevet kom efter jag hade bott där i mindre än en vecka. Jag öppnade det vid det skrangliga köksbordet jag köpt på Myrorna vid Järntorget, drickande kaffet ur samma plastkopp som tidigare. Flyttkartongerna stod kvar längs väggarna, oöppnade. Brevet var från en advokatfirma i Örebro. Det stod att min mormors syster Agata hade gått bort och att jag hade fått ärva torpet i Dalkarsberg. Det brände till i ögonen av tårar när jag tänkte på mormor. Hennes syster Agata kände jag aldrig, de var så olika. Min mormor Märta Marie, eller Marie som hon ville bli kallad, bodde hela sitt liv i familjens gamla torp i Dalkarsberg, en liten småort i Bergslagen med drygt 50 invånare. Lillasystern Agata flyttade redan som 17-åring till Örebro och bodde i en fin våning där med fästmannen.

“Hon tror hon gått och blivit en tjusig dam nu”, brukade mormor fnysa när jag var liten. De hade inte mycket till övers för varandra, systrarna Märta Marie och Agata. Jag bodde i alla fall med min mamma och mormor Marie där i stugan, mitt i skogen utan några grannar eller rinnande vatten, under många år. När jag var elva år fick mamma cancerbeskedet, och på bara några veckor försvann hon ut ur våra liv för gott. Sedan var det bara jag och mormor. Mormor moderniserade torpet allt eftersom, och de sista åren hon bodde där var det mer en liten villa än ett torp. Hon hade både dusch och toalett och ett enkelt kök. Det var underbart att växa upp där med kohagar och hästar betande runt knuten, de oändligt mörka skogarna att utforska och ströva i. Jag kände mig aldrig ensam eller isolerad där men efter gymnasiet flyttade jag ändå till Göteborg för att studera. Jag skulle bara läsa en skrivmaskinskurs och lite ekonomi på ett år men så träffade jag Linas pappa och så blev jag kvar.

Jag tänkte på min barndom, friheten att ströva fritt i naturen, det fina lilla torpet och mormors alla hundar. Först var det en Golden retriver som blev begravd under stora rosbusken, sen fick vi en Border collie-valp och sen en till. Mormor hade alltid minst en hund på torpet, de där intelligenta svartvita hundarna som följde mig överallt och sov utomhus även mitt i vintern. Jag ville så gärna ha hund när jag och Ulf flyttade in i villan, men han var allergisk så det blev inget med det. Jag lyste upp när jag insåg att jag kunde skaffa en hund nu. En intelligent liten Border collie-valp som kunde springa runt på torpet mellan benen på mig medan jag kokade kaffe i köket och tog långpromenader runt sjön. Jag bestämde mig där och då: jag flyttar hem igen.

Det hela gick fort, jag behövde bara underteckna några papper och skicka tillbaka dem till advokaten, sen kunde jag flytta in. Han varnade mig för att huset kunde behövas ses över, för Agata hade inte varit där sedan Märta Marie gick bort för många år sedan. Han berättade också att en granne till mormor, en Jörgen Andersson, hade kikat till torpet lite då och då. Andersson var vår närmaste granne, han bodde neråt vägen en tre-fyra km från oss. Det var han som kom med traktorn på vintern och plogade så att jag kunde cykla ner till landsvägen och ta bussen till skolan. Mormor Marie cyklade alltid den dryga milen till närbutiken och på vintern ringde Andersson en gång i veckan och hörde efter om hon skulle ha matvaror från Storköp i Karlskoga.

Jag svalde stoltheten och lånade pengar av Ulf till en gammal Volvo.
“Den är inte så fin i lacken men pålitlig och startar i alla väder”, sade killen jag köpte den av. Jag kan inget om bilar men den var billig och rymlig och jag hade inte råd att vara knusslig. Det tog inte lång tid att packa in mina flyttlådor och så gav jag mig iväg.

Efter ganska mycket krånglande bland alla spårvagnar och enkelriktade gator kom jag äntligen ut på E20 mot Stockholm och pustade ut. Jag knäppte på radion och kände mig faktiskt riktigt glad. Bara ett stopp på vägen sen var jag hemma. När jag närmade mig Laxå vek jag av E20 in på en mindre väg och snart dök en liten grusväg upp med en skylt bredvid, där det stod Kennel Northwood i versaler. Jag hade en sådan fantastisk tur när jag ringde kenneln att jag undrade om det inte var ödet som hade ett finger med i spelet. Jag kände till en hunduppfödare som sålde Border collies och när jag ringde så hade de valpar. En liten valp i hela kullen på fem var inte tingad.

“Hon är 10 veckor”, sade Ingalill i telefonen. “Vaccinerad och leveransklar, kom och titta på henne, det är en liten skönhet”.

Jag svängde in på gården och ett högljutt skällande kom från baksidan av huset. Ljudet av en visselpipa hörs och skallen tystnade tvärt. Ingalill kom gående över grusplanen med det gråa håret utslaget över axlarna.

“Men herregud” sade hon och kramar om mig. “Det var inte igår. Så du flyttar hem igen?”

Hon sade det utan värderingar, inga medlidsamma blickar över att jag kom ensam med bara några kartonger i bilen.

“Ja, ska du bo där ute behöver du bra sällskap“, konstaterade hon. Vi lämnade gårdsplanen och gick mot hennes hus. Det hördes ett gällt bjäbbande skall från hundhuset längre bort. Valpen låg och sov i en liten korg när vi kom in, men vaknade till och kom försiktigt springande fram till mig. Hon var ljuvlig, jag sträckte fram min hand och hon nosade nyfiket och slickar lätt på handryggen. Någonstans i bakgrunden hördes det där gälla skällandet fortfarande.

“Vad heter hon”, frågade jag och strök över den sammetslena pälsen.
“Jag kallar henne Di, eftersom hon är en riktig Lady”, skrattade Ingalill.

Jag höjde på ögonbrynet.

“Jag visste inte du var inne på kungligheter.”

Utanför hade det irriterande bjäbbandet övergått till höga skall och ylanden. Ingalill stönade och reste sig tungt från golvet.

“Jag måste släppa ut honom annars blir det aldrig tyst”.

Hon lämnade rummet och efter en liten stund hörde jag ljudet av snabba små tassar mot golvet utanför. En vit tjock hund skuttade in i rummet. Det var den fulaste hunden jag sett. Den var liten som en tax och tjock som en limpa med rosa fläckar i den vitgrå pälsen. En framtand saknades vilket gjorde att tungan gled ut på ena sidan om munnen. Jag var mållös, den såg ut som en blandning av en tax och en minigris.

Ingalill flinade åt min förbryllade uppsyn när jag frågade:
“Vad är det där?”
“Han är en rescue” förklarade hon. “Ibland kommer polisen körande med hundar de inte har någon ägare till, den här kom de med förra veckan.”

Hon suckade.

“Det blir nog avlivning tyvärr, han skäller och bråkar och inte är han grann att se på heller. Jag kan inte ha kvar honom, han stör hela kenneln med med sitt ylande.”

Jag fortsatte fascinerat att glo på den fula lilla hunden som glatt hoppade minst en meter rakt upp i luften och skällde uppspelt. Den söta lilla Border collie-valpen buffade på min uppmärksamhet och slickade mig igen på handen.

“Titta, hon tycker redan om dig” sade Ingalill med ett leende. Jag log också.

10 minuter senare vinkade jag hejdå till Ingalill och körde iväg med en vilt bjäbbande tjock liten vit hund i framsätet. Han lugnade snart ner sig och somnade med ett högljutt fisande på passagerarsätet. Sen vaknade han inte förrän vi åkte in på den knastrande dammiga grusvägen som ledde till vårat nya hem.

Det första som slog mig är hur allting var sig likt. Den smala infarten från grusvägen, det röda lilla torpet, den vita verandan som gick runt hela huset och där bakom en liten insjö som låg spegelblank och glittrande. Det var inte en stor tomt men vi ägde en del av skogen runt omkring och större delen av marken runt sjön, även den på andra sidan. Jag drog på munnen när jag kikade runt husknuten. Jodå den lilla vedeldade bastun på andra sidan sjön stod kvar. Färgen var flagnad och den såg fallfärdig ut, men den var kvar.

Det var många år sedan nu när normännen köpte sommarstugan på andra sidan och smällde upp en liten bastu precis vid vattenbrynet på vår mark. Till och med mormor som aldrig brukade klaga muttrade surt varje gång hon såg eländet. Den där lilla rödmålade byggnaden har orsakat mutter och mummel i hela släkten i åratal. Normännen slutade komma efter bara ett par somrar. En dag kom en stor flyttbil och så var deras saker borta. De brydde sig inte ens om att sälja stugan, och bastun fick stå kvar. Andersson erbjöd sig att ro över med ekan och slå ner det med en slägga men mormor tackade nej. Sen dess var det något av ett skämt hemma när man skjutit upp någonting allt för länge.

“Nu är det dags att hämta släggan borta hos Andersson.”

Jag sneglade ner mot sjökanten och den gamla ekan låg där, och jag undrade om den var sjöduglig än. Plötsligt kom hunden farande som en oljad blixt över gräsmattan i jakt på något han hade fått vittring på. Han var snabb för att vara så tjock, tänkte jag och gick in i huset. Jag kikade in i det välbekanta lilla torpet, med köket direkt till höger som var för litet för något köksbord. Matbordet fanns i stora rummet med en fin gammal bäddsoffa i trä, där jag brukade sova när jag var liten. Soffan stod med ryggen mot två små fönster som vette ut mot sjön, och på andra sidan bordet fanns två snidade trästolar. Den moderna altandörren i glas och stål passade inte riktigt in bredvid de små gammalmodiga fönstren. Jag öppnade dörren och gick ut på altanen. Där fanns en liten sittgrupp i trä, perfekt för mogonkaffet och en god bok på kvällen.

Jag slog mig ner och njöt av skogens all ljud i den ljumma sommarkvällen. Grodorna lät för fullt med sina märkliga kväkanden, fåglarna sjöng ikapp och hela luften verkade vibrera av liv. Hunden rusade förbi i vild galopp och verkade hur lycklig som helst. Jag andades in den friska kvällsluften och gick in i huset. I mitten av stora rummet fanns en smal trappa upp till sovrummet och där stod till min förvåning en ny säng. Mormor måste ha köpte den precis innan hon gick bort, eller kan Agata ha bytt ut den gamla? Jag öppnade dörren till linneskåpet, mest av gammal vana, och där var alla mormors prydligt vikta lakan och handdukar i militärisk ordning. Jag skakade ut ett lakan och blev nästan förvånad över att det inte var malätet efter all dessa år. Det kom en välbekant svag doft från skåpet och jag fick en klump i halsen av minnen som väckts till liv. Magen började kurra och jag insåg att jag och hunden skulle få dela på mina medhavda mackor till kvällsmat innan det var läggdags.

Direkt efter att frukostkaffet intagits på verandan under tonerna till hundens skällde var det dags att åka in till Karlskoga för proviant. Jag backade ut Volvon och hunden lade sig tillrätta på passagerarsätet och somnade. Han var då inte mycket till bilsällskap, den där hunden. Det hade varit en ovanligt torr sommar och grusvägen dammade snabbt igen bilrutorna när jag körde. Jag köpte på mig ett större förråd av förnödenheter och bestämde mig för att titta in på Systembolaget för en flaska vin. I sista sekunden valde jag en box istället, vinet håller sig väl i flera veckor i en sån där? Så kunde jag ta ett litet glas på kvällen tänkte jag förnöjt. Väl hemma packade jag upp mjölk med lång hållbarhet, smör, bröd, ägg, allt man behövde för resten av veckan. Till sist fiskade jag upp ett välbekant rött och vitt paket och blev stående. Cigaretter? Jag kom inte ihåg att jag plockade till mig dem vid kassan. Hade jag fått någon annans av misstag? Jag hade inte rökt på över 20 år. Jag skrattade till och lade ner paketet i kökslådan.

Sedan började det mödosamma arbetet med att putsa alla fönster och skura golven. Det var tungt arbete men belönande när såpadoften spred sig i huset. Alla fönster stod på vid gavel, och jag njöt av fågelsången och de högljudda syrsorna i gräset. Då och då susade hunden förbi i jakt på något litet djur. Klockan hann bli närmare åtta innan jag gav upp och öppnade vinet. Det smakade lite surt men det märktes inte efter några klunkar. Jag hade på radion när jag stekte falukorven och kokar potatisen, nynnade med i låtarna, fyllde på glaset. Det var inte så dumt, det där vinet ändå. Jag och hunden åt tillsammans vid matbordet och sen lade han sig tillrätta under min stol och somnade. Det var en ljus och varm sommarkväll, så jag satte mig på altanen, sippade på vinet och kopplade av i tystnaden. När jag reste mig upp för att hämta mer vin vacklade jag till. Jag fnissade lite för mig själv.

“Ojdå, hur gick det här till?”

Jag smet in i köket och fyllde upp glaset till hälften. På väg ut ur köket tvärvände jag, skyndade tillbaka och öppnade kökslådan med cigaretterna. Efter lite letande hittade jag även tändstickor. Jag kände mig märkligt upprymt när jag tassade ut och satte mig igen. Det snurrade till rejält i huvudet när jag drog det första halsblosset men illamåendet övergick snabbt till ett välbekant lugn. Det började mörkna och den råa nattkylan kom sakta smygande. Jag höjde glaset mot den gamla bastun på andra sidan, medveten om att jag var skapligt berusad.

Jag skulle just gå in i värmen när det kom en pust av en märklig lukt. En slags rutten, unken stank som fick mig att tänka på en gravkammare. Jag rös till, varför tänkte jag så? Omedvetet spanade jag ut i mörkret mot andra sidan som om jag visste att lukten kom därifrån. Jag höll mig helt stilla, men sjön låg tyst och blank. Jag släppte ljudlöst ut luften ur lungorna och insåg att jag hade hållit andan. Jag skyndade in och stängde noggrant dörren efter mig.

Under de närmaste dagarna blev det mest praktiska bestyr, att städa, gå igenom lådor och tvätta. På kvällarna satt jag ute på altanen. Tyvärr blev idyllen lite förstörd av den där unkna lukten som verkade bli starkare för varje dag. Det var något med hunden också, han ville inte komma ut på kvällen med mig. Jag såg honom inte jaga runt på samma sätt som tidigare. Kanske tyckte han också det luktade illa där ute. Det hade varit slitsamma dagar och jag unnade mig ett glas vin till middagsmaten. Efter disken satte jag mig ute på altanen med ännu ett glas och en välförtjänt cigarett, medan hunden låg inne och tryckte under matbordet. Jag rös till i den stilla sommarkvällen. Det var helt vindstilla och tystnaden var nästan overklig. Jag kunde nästan höra mitt egna hjärta slå.

Den där stanken kom tillbaka, och starkare än förut. Jag blev nästan illamående av den ruttna lukten. Den fick mig återigen att tänka på en grav, en krypta, något ruttet som rörde sig på andra sidan sjön. Jag stelnade till i stolen, blicken hade fastnat på en rörelse uppe vid den förfallna sommarstugan på andra sidan. Det var någon där, en lång ljus gestalt som verkade sakna både kläder och hår. Den var omöjligt långt och mager och rörde sig försiktigt med märkliga ryckiga rörelser. Det var som jag hade frusit fast mitt i en rörelse med cigaretten halvvägs till munnen. Svett bröt fram i pannan. Jag återfick fattningen och kastar cigaretten från mig, skyndade in och drog igen dörren med en smäll.

Det jag sedan såg kommer jag aldrig att glömma. Varelsen böjde sig framåt i en onaturligt stel ställning med armarna lealöst hängande nedanför knäna. Sen skenade den rakt in i skogen, till synes oberörd av det vassa granriset som piskade den rakt i ansiktet. Men det som skrämde mig mest var ändå hur ofattbart snabb den var. Den försvann in i skogen med en omöjligt hög hastighet. Efter att det hade gått några timmar och någon blek gestalt inte synts till igen började jag misstänka att det hade blivit lite för mycket vin, och att jag kanske inbillat mig det hela.

Klockan var närmare ett på natten när jag till slut somnade, men jag vaknade abrupt av ett desperat ylande. Hunden kom ilande uppför den smala trappan och försvann in under min säng. Jag låg i sängen med bultande hjärta och lyssnade på det gamla husets alla ljud och knakanden. Där fanns också ljudet av något annat, något som inte hörde hemma där. Jag kom på fötter och smög sakta ner för trappan. Efter en stunds tvekan hämtade jag den gamla golfklubban som mormor hade bakom ytterdörren. Så försiktigt jag kunde tassade jag fram till ett fönster, och hann slås av insikten att stanken av förruttnelse låg tjock i luften. Allting verkade helt normalt tills jag tittade ner mot sjön och såg att det finns spår i den mjuka leran vid sjökanten. Spåren liknade sådana efter klövar i mörkret, fast mycket större.

Då såg jag varelsen igen. Den stod vid den gamla bastun på andra sidan. Den vita nästan genomskinliga kroppen droppade av vatten. Det var svårt att uppskatta hur lång den var men det var som om proportionerna var fel. De beniga armarna var allt för långa och verkade sakna böjliga leder, fingrarna var magra och böjda inåt, nästan som klor.

Den stod stilla med ryggen mot mig, och bakhuvudet var bart och helt slätt. Huden såg spänd och tunn ut. Jag kunde inte se fötterna i det höga gräset. Trots att den hade ryggen mot mig så kände jag att den iakttog mig.

Med darrande händer tände jag en cigarett och stirrade ut i sommarnatten. Pulsen är skyhög och jag undrade om jag höll på att förlora förståndet. I bara några klunkar drack jag upp vinet som fanns kvar, och kedjerökte. När varelsen inte hade rört sig en millimeter på flera timmar vågade jag gå och lägga mig igen. Klockan var nästan fyra på morgonen när jag stupade ner i sängen, och hunden gnydde nervöst där under. Jag somnade med golfklubban i handen och sov oroligt i någon timme innan jag väcktes igen, även denna gång av hunden. Han dök in undet täcket nere vid fotändan och darrade okontrollerat. Jag försökte lyfta ner honom men han högg efter min hand så jag lät honom vara.

Det snurrade i huvudet och illamåendet sköljde över mig när jag kände stanken, mer intensiv än någonsin. Strupen snörde ihop sig och jag fick svårt att andas. Det välbekanta knakandet hördes av skiftande vikt över träplankorna på altanen utanför. Det hördes inga fotsteg, utan något slags hårt skrapande ljud. Sedan det omöjliga, det som fick mitt hjärta att stanna. Gnisslandet av altandörren när den gled upp. Jag satt som fastnaglad. Hur kunde jag glömma att stänga dörren? Jag tänkte på hur jag hade irrat omkring därnere de sista timmarna, försiktig gläntande på altandörren och spanande ut på varelsen. Jag måste ha lämnat dörren öppen, och nu är den där saken inne i mitt hem.

Jag försökte att inte andas. Luften av förruttnelse var kväljande men även något annat kändes, något mycket värre som dolde sig i stanken. Doften av färskt blod. Hela min kropp var på helspänn och fullkomligt skrek åt mig att fly. Jag reste mig på darriga ben och lyfte försiktig upp hunden i famnen. Han var nästan helt slapp nu, jag tror han var förlamad av skräck. När jag tryckte honom mot mig känner jag något varmt och blött mot bröstet. Han kissade på sig. Jag strök honom tröstande över ryggen, tog upp golfklubban och så kastade jag mig ner för trappan. Jag kom farande med hunden under armen och golklubban i högsta hugg men kom med sådan fart att jag inte hann svänga ordentlig. Foten hamnade i en onaturlig vinkel på nedersta trappsteget och den gav upp ett otäckt knakande ljud. Jag kände inte om det gjorde ont utan fortsatte bara. Golfklubban landade vid ytterdörren när jag släppte den för att låsa upp.

Sen var vi i bilen, jag kastade mig på låset och satt med hunden tryckt mot mig och bara andades. Jag lade ner hundstackarn på sätet bredvid mig och vred om tändningslåset. Ljuset strömmade in i huset och jag såg en rörelse där inne genom den vidöppna ytterdörren. Varelsen satt på huk och tryckte precis vid mormors fina soffa vid altandörren. Det var första gången jag såg den framifrån och jag fick en chock. Den hade inget ansikte. Den var helt slät över den vita tunna huden. Den sträckte trevande ut en lång senig hand och rörde vid mormors broderade duk, den där duken som hon hade lagt ner så många timmar på. Jag kände sakta skräcken övergå i vrede. Vad gör den där i mitt hem? Jag rörde på den skadade foten och insåg att den gjorde riktigt ont, vilket gjorde att jag blev ännu argare.

Varelsen höll i duken med sina vidriga kloliknande fingrar. Jag tittade på golfklubban i dörröppningen, och på den ynkliga hunden bredvid mig, lamslagen av skräck i sitt säte. Vart skulle vi ta vägen? Jag tänkte inte flytta in i någon sjaskig lägenhet utan toalett igen. Jag hörde hemma här och min lilla fisande hund också. Det som inte hörde hemma här var den där vidriga äckliga saken. Jag stängde av motorn, klev ur bilen, och som i en feberdröm gick jag steg för steg mot ytterdörren. Det gjorde oerhört ont i foten för varje steg jag tog, men det var bara bra, smärtan gjorde mig modig och fick adrenalinet att strömma till. Jag böjde mig ner efter golfklubban, fick upp den, och måttade ett slag mot platsen där jag sist såg varelsen.

Jag träffade bara luft och insåg att den hade förflyttat sig längre in i rummet, längre in bland skuggorna. Någonting knarrar, och jag snurrar runt och slår ännu ett slag i luften. Jag vrålar av ilska och skräck, och svingade golfklubban med all min kraft. En bordslampa träffas och pulvriseras. Jag stapplade runt, slog vilt omkring mig, och kände vreden rinna av mig och fruktan återkomma. Jag tände lamporna i varje rum, allt eftersom jag rörde mig igenom dem med golfklubban höjd, men varelsen syntes inte till. En rörelse utomhus fångade min blick. Jag haltar ut på altanen så snabbt jag kunde med min skadade fot, och på andra sidan av sjön reflekterades morgonljuset svagt i en vit gestalt på väg upp ur vattnet. Den hasar upp ur vattnet, drypande genomvåt, och in i skogen på sitt märkliga framåtböjda sätt.

Jag sjönk ner på stolen vid dörren med golfklubban i knät och blev sittande. Det ljusnade snabbt och när solens strålar började värma kom plötsligt ljuden tillbaka. Det var några tvekande fågelkvitter först, ett oroligt hoande långt inne i skogen, några försiktiga lockrop på varandra. Sen kom det igång, det var som hela skogen hade vaknat till liv igen. Jag väcktes ur min dvala av ett välbekant bjäbbande och stapplade mot bilen. Hunden hoppade glatt runt där inne med tungan hängande ut ur mungipan och hans stubbiga lilla svans piskar i mot sätet. När jag satte mig i förarsätet överöste han mig med pussar. Jag startade bilen men insåg att jag aldrig skulle kunna köra med den foten. Nu när adrenalinet hade lagt sig var smärtan olidlig. 55 minuter senare är hunden hos Andersson, och jag låg i ambulansen på väg till Karlskoga lasarett med en bruten fot.

När jag vaknade i den vita lilla sjukhussalen var Lina där. Hon satt på sängkanten och såg ledsen ut.

“Vad har hänt, mamma? Jag åkte ut till huset för att hämta lite saker till dig, och hela huset är ju söderslaget. Ett fönster är trasigt, det ligger cigarettfimpar i blomkrukorna. Och du röker ju inte.”

Hon betraktade på mig med sina ljusa ögon och tårarna svämmade över.

“Har du blivit rånad?”

Jag tog ett djupt andetag. Jag kunde inte låta min dotter tro att jag hade blivit överfallen av någon våldsman ensam mitt i skogen. Bättre då att hon tror jag är galen. Sen började jag berätta, fast jag såg att hon inte trodde på mig. Hon såg ut att tro att jag druckit mig full, ensam med mina demoner, och ramlat ner för trappen och brutit foten eller något liknande. Läkaren förklarade att jag kunde få åka hem om jag hade någon där, som kunde hjälpa till. Lina sade att hon både kunde köra mig och stanna över natten i Dalkarsberg.

Väl hemma såg jag att hon hade städat. En gammal masonitskiva var fasttejpad med silvertejp över fönstret och jag skrattade till.

“Det var ju riktigt smart” sade jag, och vi skrattade båda nervöst. Jag tog mig ovant fram på mina kryckor och hjärtat bultade när jag öppnade altandörren, men jag hör att ljudet från alla djuren var nästan öronbedövande där ute. Jag kände hur spänningen släppte och jag sjönk gråtande ner på stolen. Lina betraktade mig ängsligt men sade inget utan gick rastlöst runt på altanen. Hon stannade till och försvann utan ett ord iväg ner mot slänten till stranden. När hon kom tillbaka var hon blek och såg illamående ut.

“Vad är det”, frågade jag. Hon svarade kort och med ett tonfall jag aldrig hört innan.
“Bockspår, men det är inte från en get, för en get går inte på två ben.”

Vi satt där, min Lina och jag, sida vid sida och betraktade sjön tills hon bröt tystnaden.

“Tänk om den kommer tillbaka mamma?”

Jag funderade länge, och svarade:

“Om den kommer så skjuter jag den. Jag ska ta jägarlicens.”

Lina stirrade förvånat på på mig och sedan kom skrattet helt naturligt. Vi garvade så det ekade över sjön. Lina torkade tårarna.

“Det är bra, mamma”, sade hon. “Men först ska vi riva den där jävla bastun. Imorgon hämtar jag släggan hos Andersson på riktigt.”

Dagen efter rodde vi över med en vilt skällande liten hund i den gamla träekan och jag såg på när min Lina slog sönder de gamla resterna av bastun. Det har gått mer än fem år sedan allt det här hände och någon getman har aldrig dykt upp igen. Men kommer han så är jag beredd, jag och mitt gevär.

Signaturmelodi

Du har hört “En ny början”, skriven av lyssnaren Jenny och uppläst av XXX. Och med det har ni hört Creepypoddens sista berättelse för ikväll, men för er kanske det bara är den första berättelsen för natten. För vem vet, vilka minnen vi satt igång hos er…

Vi hörs igen om två veckor, och tills dess, skicka in din spökhistoria till creepypodden@sr.se. Jag vill gärna läsa den, och du har chans att få den uppläst här i podden. Jag heter Jack Werner och ni har lyssnat på Creepypodden. Den produceras av Ludvig Josephson som också gör musiken. På Facebook och Instagram heter vi Creepypodden.

Tack för att ni har lyssnat.