Avsnitt 82: Gamla skelett, nya historier

En särskild genre av mysterier är de som får sin förklaring långt senare. Det finns många sådana, inte minst i forskningens spår. Vad sägs till exempel om den italienska fursten Cangrande della Scala i Verona, som dog vid 38 års ålder år 1329? Det berättades då att han hade druckit ur en förorenad källa, men rykten om att det var mord har alltid gått, och när della Scalas välbevarade kropp grävdes upp igen år 2005 – nästan sjuhundra år senare – visade tester att han mycket riktigt hade fått i sig fingerborgsblomma, en växt som är dödligt giftig om man bara äter två-tre blad. Symptomen av att ha blivit förgiftad av dessa blommor är uppkastningar och diarre, som della Scala mycket riktigt ska ha lidit av enligt samtida källor innan han dog. De misstänkta? Andra furstar i området kring Verona som tyckte illa om della Scalas framfart – eller kanske hans egen släkting och efterträdare Mastino II, som beordrade att della Scalas läkare skulle hängas efter dödsfallet.

Det finns massor av sådana här fall. 2004 hittades resterna av 17 kroppar i en medeltida brunn i Norwich, i England, och man kunde efter analyser av benen konstatera att de var från 1100- eller 1200-talet och dess DNA överensstämde med en judisk familj. Teorin är att de mördades i en religiös förföljelse, och kastades i brunnen. Och ta den pojke som hittades i en källare i Maryland, begraven där på 1660-talet. En skada i hans handled, och förslitningsskador i hans skelett, målar upp en tragisk bild: pojken var troligen en 15-16-årig tjänare som slogs ihjäl av sin husbonde, och sedan begravdes i hemlighet så ingen skulle få veta vad som hänt. För gamla skelett berättar nya historier när de ser dagens ljus. Några av de historierna ska vi höra i dagens avsnitt.

Signaturmelodi

Du lyssnar på Creepypodden med mig Jack Werner, och idag har vi två lite speciella historier att bjuda på, båda om försvinnanden som tros vara oförklarliga – men sent omsider får sin förklaring, och därmed kanske blir ännu mer kusliga. Den första historien är skriven av en person vars berättelser ni hört förut – det är Erik Kuoksu, författaren bakom klassiker som “Skräcken i Haukimaa” och ”Tallarna på Supasvaara”, båda mycket uppskattade inslag här i Creepypodden. I veckans avsnitt har han skrivit en historia som heter “Folke Vanhatalos vittnesmål”, och den läses av Ludvig Josephson.

Jag antar att ni redan känner till huvuddragen i den här berättelsens förhistoria. Lars-Åke Niemi, lärare i matematik och fysik på Hjalmar Lundbohmsskolan i Kiruna upptäckte den 10 oktober 2003 att hans hustru Knte var hemma när han kom hem från arbetet på eftermiddagen. Hon svarade inte heller på sin mobiltelefon. Han väntade hela kvällen och blev framemot tiotiden orolig att någonting hade hänt. Han ringde då runt till olika personer i bekantskapskretsen, men ingen hade hört av Eivor Niemi sedan föregående kväll.

Lars-Åke Niemi kontaktade följande morgon polisen, närmare bestämt polisassistent Stig Alamaa, och anmälde sin hustru som försvunnen. Det framkom att Eivor Niemi inte hade kommit till arbetet (hon arbetade på Radiotjänst) den 10 oktober och att Lars-Åke alltså var den siste som hade sett henne i livet. Trots en relativt omfattande polisutredning – som jag själv ansvarade för i samarbete med kriminalkommissarie Myrlind – samt artiklar och vädjanden i NSD och Norrbottenskuriren framkom inga ytterligare fakta. Eivor Niemi var och förblev borta.

Min inblandning i den här historien började natten mot den lördagen den 28 januari 2004, när jag var den ende anställde vid Kirunapolisen som var i tjänst. Jag brukar vanligen inte tjänstgöra på natten, jag hade bara hoppat in av en tillfällighet, så det var en ren tillfällighet att jag kom att spela den roll i den här historien som jag sedan har blivit så omskriven för i lokalpressen.

Klockan kvart över fem på morgonen ringde det på dörren på polishusets huvudentré. Utanför stod en man som föreföll skakad men sammanbiten. Han var klädd i en lång vinterjacka och luktade förfärligt. Jag öppnade dörren och mannen klev in från snörusket.

Han sa:
”Jag har något jag måste berätta… Men jag är övertygad om att varken du eller nån annan kommer att tro mig…”
”Säg inte det… Du kan börja med att berätta vem du är.”
”Jag heter Folke Vanhatalo och bor egentligen i Malmö, men just nu är jag på besök hos min kusin Lars-Åke Niemi…”
Jag hajade naturligtvis till när Niemis namn nämndes:
”Läraren? Han som anmälde sin fru försvunnen i höstas?”
”Ja, och det är det jag vill prata om…”
”Hmm? Ska vi gå in i ett förhörsrum, eller vill du ha en kopp kaffe eller något?”
Vantahalo, som var fortfarande verkade uppskakad, sa att han helst ville få det överstökat så fort som möjligt. Han lät mig spela in samtalet. Följande är en transkribering av inspelningen:

FOLKE VANHATALO förhör 040128. Förhörsledare Per-Erik Fjellborg.

Fjellborg: ”Ta det från början nu.”
Vanhatalo: ”Jo… Jag har alltså bott hos Lars-Åke hela veckan. Han var så klart uppriven efter sin frus försvinnande… Och sedan har inte varit hemma i Kiruna på 10 år, så jag bestämde mig för att åka upp hit och hälsa på. Kanske trösta honom lite.
Lars-Åke talade om hur hemskt det var att inte veta vad som hade hänt med Eivor, men jag kände på mig att något inte stod rätt till, något i hans tonfall. Han är ju inte en särskilt känslomässigt lagd person annars, och sen… Jag vet att det inte har något bevisvärde eller så, men….”
F: ”Tänk inte på det. Berätta som du tycker känns bäst.”
V: ”Ja, okej. Första natten hos Lars-Åke somnade jag direkt när jag gick och la mig, jag var trött efter flygresan, antar jag. Jag hade en underlig dröm den natten; jag såg en mörk gestalt med något i händerna – jag vet inte vad – öppna källardörren till Lars-Åkes hus och smyga ner för trapporna… Det var fullmåne och trädgården badade i ett blått månsken. Det låg ett tunt snötäcke på marken. Hundar skällde någonstans långt borta… Jag vaknade med ett ryck av ett ljud från husets nedervåning. Det lät som om någon flyttade möbler. Jag steg upp, öppnade dörren till övre hallen och lyssnade, men hörde ingenting mer…”
F: ”Mm.. hm…”
V: ”Ja, i alla fall… Jag berättade det där om möblerna för Lars-Åke vid frukosten och han blev liksom illa berörd över det, såg jag, så jag sa inget mer om det…”
F: ”Jaså? Varför blev han illa berörd tror du?”
V: ”Ja… Det… Men han gick till jobbet som vanligt och jag gick mest omkring på stan hela dagen… Inte mycket att göra i Kiruna, men det är ju bättre än att sitta instängd i någon annans hus. Stan har verkligen förändrats sen jag växte upp här. Centrum är helt annorlunda… Jag får nog säga att Kiruna var en trevligare stad på den tiden… Är du gammal nog att komma ihåg spårvagnarna?… Men kyrkan står ju i alla fall kvar.”
F: ”Jo…”
V: ”I alla fall… Lars-Åke var trött när han kom hem från arbetet igår, så vi pratade inte så mycket. Han sa bara att eleverna var lika jävliga som vanligt. Han funderade på att byta jobb, eller ta en lång semester eller kanske gå i pension när han fyllde 60 och flytta ner till stugan i Korpilombolo.
Jag minns att Eivor inte trivdes där, i Korpilombolo alltså, hon var ju söderifrån… Hon sa att hon fick olustkänslor i stugan… Jag frågade varför och då sa hon att det vilade något litet deprimerande över hela Tornedalen. Jag vet att det här var en källa till irritation mellan dem. Lars-Åke är ju uppvuxen på landet och gillar ju att jaga och fiska…”
F: ”Men om vi återgår till din berättelse..:”
V: ”Jo… Jo, Lars-Åke och jag satt vid brasan och tog oss en pilsner efter maten, och han var ovanligt tyst. Det var som om han ville säga något, men inte riktigt kom sig för. Hans blick gled ut mot mörkret utanför altandörren… Inte någon särskild stans. In i mörkret bara. Lars-Åke öppnade flera gånger munnen för att säga något, men det blev liksom inte av. Jag tyckte att det började kännas lite obehagligt efter ett tag, så till slut kände jag att något måste hända. Jag frågade honom:
‘Vad tänker du på?’
Han satt tyst och tittade in i brasan en stund, tog en klunk öl och sa sen, så tyst att det nästan inte hördes:
‘Jag tror inte att Eivor lever längre… Du vet att hon inte var lätt att leva med, och ibland önskade jag att hon…’
Jag avbröt honom:
‘Ja, jag vet… Du får tänka så… Jag dömer dig inte.’
Då blev han tyst igen, liksom bet ihop. Jag tror han ville öppna sig, men mitt försök att trösta honom fick honom att åter sluta sig. Vi satt tysta framför brasan en stund till, men sedan gick jag upp till gästrummet på övervåningen och la mig. Lars-Åke satt kvar där nere.”
F: ”Ja…”
V: ”När jag somnade in, så drömde jag om Lars-Åkes hus igen… Jag stod ute på den snötäckta gräsmattan, tror jag, i månljuset… Snön kändes kall under mina fötter och när jag tittade ner såg jag att jag var barfota… Jag hörde hur någon kom gående upp för källartrappan… Jag såg den mörka gestalten från förra natten komma upp igen, en mörk… formlös gestalt liksom på avstånd… Han kom långsamt ut ur husets skugga och in i månljuset, kroppsdel för kroppsdel… först fötterna… sedan bålen, men just innan jag såg ansiktet vaknade jag med en känsla av att nästan ha fått veta något, om du förstår vad jag menar.
Hjärtat bultade och jag förstod genast att det var ett ljud som hade väckt mig, precis som förra natten. Det lät som om någon hasade sig upp för trapporna till övervåningen… Det var liksom ett släpade, dragande ljud som av någon anledning fick mig att känna avsmak ”
F: ”Jaså?”
V: ”Jo, och nu tittade jag på klockan och såg att jag bara hade sovit en timme eller så, så jag tog på mig kläderna och gick ut i övre hallen – Vad höll Lars-Åke egentligen på med där nere på nätterna… Jag tänkte att det är bäst att kolla upp det. Det var något som inte stämde.”
F: ”Mmm. Vad såg du när du kom ut i hallen?”
V: ”Ingenting. Det såg ut som vanligt. Det var ingenting i trappan heller.”
F: ”Jaså?”
V: ”…Men så bestämde jag mig för att ändå gå ner på bottenvåningen. När jag kom ner i hallen såg jag att det var släckt överallt, men i vardagsrummet glödde fortfarande några vedträn i spisen. Jag tyckte att jag såg någon sorts rörelse därinne, i vardagsrummet alltså, så jag gick in dit och tände lampan, men rummet var tomt, och allt såg ut som vanligt.”
F: ”Jaha…”
V: ”Och sen smög jag upp för trapporna och ställde mig och lyssnade vid sovrummet, där Lars-Åke låg och sov. Han sov oroligt, vred och vände sig och mumlade något ohörbart… Lars-Åkes röst lät helt annorlunda än den brukar, liksom kall och tjock. Jag kände hur det kröp efter ryggraden på mig…
F: ”Hur kunde du höra det? Var inte dörren stängd?”
V: ”Va? Nej, den stod på glänt… halvöppen…
F: ”Jaha…”
V: ”…Och sedan så gick jag och la mig igen. Jag kunde inte somna först, men till slut somnade jag… Jag kommer inte ihåg om jag drömde något, men plötsligt såg jag ett rasande, omänskligt ansikte just framför mitt eget. Det hade ögon stirrade in i mina med en blick som var förtvivlad, desperat… Det var över på en halv sekund och jag satte mig upp klarvaken i sängen. Jag var fullständigt förvirrad. Jag kom inte ens ihåg var jag var först, men när jag kom till sans hörde jag de där dragande, skapande ljuden nerifrån vardagsrummet igen… Nu kände jag att jag måste gå till botten med det här. Det här kunde ju inte fortsätta…”
F: ”Nej, det förstår jag. Så vad gjorde du?”
V: ”Jag tog på mig kläderna igen, gick ner till vardagsrummet och tände lampan. Vedträna hade slocknat helt nu och när jag tittade på väggklockan var den halv fyra…”
F: ”Det var alltså bara för lite mer än en timme sedan?”
V: ”Ja… och…”
F: ”Vad hände sedan?”
V: ”Jag…”
[Här följer en lång tystnad på bandet. Man hör att Folke Vanhatalo andas tungt.]
V: ”Jag vet inte om jag…”
F: ”Säg bara vad som hände…”
V: ”Jag… gick runt i rummet en stund och allt verkade vara precis som vanligt. Jag bestämde mig för att tänka igenom allt det här, så jag satte mig ned i soffan… Jag var säker på att jag inte skulle kunna somna igen, så det kändes som att det var lika bra…
Det var första gången jag provade soffan. Det lät som om det var någon sorts plast någonstans i sätena på den. Det var lite underligt men jag tänkte inte mer på det. Sedan kände jag mig ändå lite trött, så jag la mig ner på soffan och somnade… Tror jag…
För jag kände till min fasa hur jag omfamnades bakifrån av ett par armar, som gled upp någonstans ifrån och grep tag om min bröstkorg… De hade en helt otrolig styrka. Jag hörde plasten knaka under mig… Jag var alldeles förlamad av skräck… Jag kände hur armarna och händerna höll min kropp i ett järngrepp – de var svampiga… iskalla och täckta av något glatt och plastigt… slet i mitt ansikte… grep tag i käkarna och drog dem neråt… krafsade med naglarna över läpparna… I min öppna mun… Men jag kunde inte skrika, jag fick ingen luft…
Jag tror att jag började kämpa emot då – eller var det någon sorts konvulsioner av skräck och äckel? Jag försökte slita mig lös och glida ner på golvet, men armarnas styrka var helt omänsklig och jag kunde inte röra överkroppen.
Plötsligt… Jag… Jag hörde hur plasten inne i stoppningen gav vika med en smäll… Armarna släppte taget om mig… Och jag låg i en pöl med något… Vidrig förruttnelsevätska.”
F: ”Vad säger du!”
V: ”Jag… sprang ut i hallen och drog på mig mina skor, tog på min mössa och jacka… och bara sprang… Plötsligt kom jag att tänka på att det alltid brukar finnas någon på polisstationen och då sprang jag hit, genom halva stan… Vad fan ska jag ta mig till?”

Vanhatalo var utmattad och verkade övermannas av sin skräck, så jag fann för gott att avsluta intervjun. Jag kokade kaffe och gjorde i ordning frukost medan Vanhatalo, som snabbt hade återfått fattningen, duschade och tog på sig rena kläder. Vanhatalo fick dock inte ner mycket av frukosten, utan satt likblek vid bordet. Han såg ut som om han aldrig mer skulle få ner en bit mat, som om någon sorts djupt äckel hade tagit sin boning i honom.

Ungefär vid den här tiden kom polisassistenterna Stig Alamaa och Håkan Johansson till jobbet. Jag berättade för dem om vad Vanhatalo hade sagt. Vi kom överens om att Johansson skulle stanna med Vanhatalo, medan jag och Alamaa skulle åka till Lars-Åke Niemis hus och utreda saken.

När vi var framme var klockan halv sju på morgonen. Niemis hus såg ut exakt som jag kom ihåg det från mina besök där under utredningen av hans hustrus försvinnande; en stor tvåplansvilla i trä, troligen från 50-talet. Det lyste i ett fönster på nedervåningen (jag antog att detta var vardagsrummet), men i övrigt var inga lampor tända.

Jag ringde på, och efter ett par minuter stod Niemi i dörröppningen iklädd morgonrock. Han frågade nyvaket:
”Vad vill ni?”

Jag presenterade mig och Alamaa, sedan svarade jag att vi skulle undersöka uppgifter vi fått av en Folke Vanhatalo. Jag frågade också om vi fick stiga in. Niemi samtyckte, men han såg en aning oroad ut, och verkade plötsligt vara klarvaken. Just när vi hade stigit in i hallen kände jag och Alamaa en obehaglig lukt – en sötaktig, mustig likdoft. Niemi ryckte till när han själv blev medveten om att det luktade. Han blev med ens stel i kroppen och när vi gick in i hallen såg han ut som om han velat blockera vägen för oss, men Alamaa började prata med honom:
”Vi ska bara undersöka en sak. Din kusin är mycket upprörd, vet du om han har några problem med psykoser eller liknande? Inte? Vet du om han har druckit…”

Han fortsatte ställa snabba frågor medan jag diskret slank in i vardagsrummet – ett ganska stort rum med träpanel, soffgrupp, kakelugn och fåtöljer. Lukten var överväldigande därinne.

Jag gick fram till soffan. Här var lukten nästan outhärdlig. Möbelklädseln var uppsliten ungefär på mitten av soffan och i en trasig plastsäck (den verkade vara tillverkad av byggplast eller liknande), som låg inne i ett utrymme i själva soffan (det var en bäddsoffa – säcken låg fastkilad mellan bädden och det grova tyg som dynorna vilade på.) skymtade jag något som såg ut att vara förruttnat kött och benpipor. Jag tittade ärligt talat inte efter så noga.

Jag ropade:
”Kom in hit!”

Alamaa och Niemi kom in i rummet. Alamaa spärrade upp ögonen, och Niemi fick ett underligt uttryck i ansiktet – samtidigt bestialiskt, desperat och målmedvetet, Han gjorde en ansats att springa mot ytterdörren – vad tänkte han? – men Alamaa kastade sig över honom och övermannade honom utan strid.

* * *

Nästan alla har nog vid det här laget läst att Lars-Åke Niemi, som enligt läkrarna inte är psykiskt sjuk, men lider av flera svåra personlighetsstörningar, slog ihjäl sin hustru, styckade hennes kropp med en bandsåg nere i källaren och gömde hennes kroppsdelar i kraftiga hoplödda plastsäckar här och var i deras gemensamma hus – mestadels i innerväggarna. Han hade antagligen kommit undan med sin gärning om inte Folke Vanhatalo hade upptäckt de kroppsdelar som Niemi hade gömt i soffan.

Niemi har konsekvent vägrat att svara på varför han mördade sin hustru, men det framkom via andra källor att hon möjligen hade en affär med en kollega på Radiotjänst. Det antas allmänt att detta var motivet till mordet. Sedan kan det ju ha varit det där med Niemis dröm om att flytta till Korpilombolo.

Vad gäller Folke Vanhatalos berättelse har den mest mötts av tystnad, för vad finns det egentligen att säga? Den som vill får tro på den, antar jag. Kuriren intervjuade honom efter rättegången och hans ganska sensationella historia hamnade på mittuppslaget, men sedan ebbade allmänhetens intresse för honom och hans upplevelser snabbt ut. Vanhatalo själv återvände till Malmö, och jag har inte hört av honom sedan rättegången. Kanske vet han mer än han har berättat, för jag tror inte för en sekund på att det som hände i Lars-Åke Niemis hus natten mot den 28 januari 2004 gick till på det sätt som han vill hävda.

Ni har hört “Folke Vanhatalos vittnesmål”, skriven av Erik Kuoksu och uppläst av Ludvig Josephson.

Nästa historia ska jag läsa upp. Den heter “Under Slussen”, och kommer komma i bokform i en lättläst version under våren. Den här versionen är dock den som inte är lättläst – det är originalet, skulle man kunna säga. Det vet jag eftersom det var jag som skrev den. Här kommer “Under Slussen”:

Det är nu länge sedan jag hängde på internetforum för urban explorers. De anonyma användarna och deras berättelser var hemlighetsfulla och lockande, särskilt eftersom jag aldrig riktigt hade modet att själv ge mig ut och utforska stadens undermedvetna. Bland de tusentals trådar jag läst är det några jag minns extra tydligt. Som den som användaren ”Skinn62” startade om sjukhusen han utforskade, med brunfläckiga bortglömda bårar i korridorerna. Och den hemlighetsfulla användaren ”Anonym”, och det lilla hus hon hittade i skogen. Husets ägare hade varit död så länge att hans hud börjat likna svart läder, men ändå satt han kvar där i sin fåtölj. Jag minns bilderna av den gamla filofaxen ”Anonym” hittade, där mannen beskrev sina sista dagar. Ju fler dagar som gick, desto mer ostadig och spretig blev skrivstilen. I den sista anteckningen skrev han ”Känner mig skit. Kan inte äta.”

Mest av allt minns jag Laban, Laban och hans trådar om Slussen i Stockholm. I inlägg efter inlägg skrev han om sitt envisa utforskande av de många bergrum, gångar och salar som gömmer sig under Södermalms hjärta. Hur han tog sig fram mellan trånga väggar, fuktiga och råkalla bergrum, små heta kamrar som hettats upp av bortglömda fläktanläggningar och nedklottrade hallar som plötsligt öppnade sig likt kyrkosalar i underjorden.

Slussen var legendarisk för alla som höll på med urban exploration, men för Laban var det som hemma. ”Varit nere i grottan igen”, så brukade han inleda sina trådar. Han utforskade alltid ensam, trots riskerna. Varför ville han aldrig berätta, men det sades att han en gång hade tagit med sig en kompis ner i ett bergrum. När de undersökte ett schakt hade vännen snubblat och fallit till sin död, och Laban hade aldrig kunnat släppa den gnagande oron över att det hade varit hans eget fel. Sedan dess ville han aldrig riskera att göra sig skyldig till något liknande igen, och därför gick han ensam. Sades det.

Men det gick ju så mycket rykten på de där forumen. Det enda man kunde lita på vad var de kända användarna skrev, för de hade sitt anseende att förlora på att ljuga. Laban tillhörde dem, en sådan vars trådar lästes som vore de bibeln. Tills han en dag slutade posta på forumet. Från en vecka till en annan var det som att han gick upp i rök. Ingen visste varför.

Han publicerade sitt sista inlägg i mitten av mars 2005. Han hade då varit borta ett tag, men dök plötsligt upp igen och publicerade en kort uppdatering. Den var ovanligt kort. Han klagade över en bula i kinden, minns jag, svullen och öm, och att det kändes som att hans hud ”torkade ut”. Men han lovade oss bilder på någonting helt nytt, någonting ingen av oss någonsin hade sett förut. Han skulle bara hitta kameran, som uppenbarligen var borta. ”En gång till. Sista. Ner i grottan igen.” Så löd de sista bokstäver Laban någonsin skrev på det där forumet.

Den bästa gissningen jag någonsin hörde var att han fastnat någonstans och aldrig lyckats ta sig upp igen. Någon föreslog att han blivit liggande på botten av ett schakt med ett brutet ben tills hans ohörda rop på hjälp dött ut. Ett tag funderade jag på om att han helt enkelt slutat utforska, blivit normal. Men jag har innerst inne fortsatt undra över vad som hände med honom ända sedan dess, i nästan 15 år.

Ända till förra veckan. Jag tror jag vet sanningen om vad som hände med Laban nu. Kanske hade jag hellre valt att förbli ovetande.

Jag hade varit på jakt efter ett mejl från mitt gamla jobb och loggade in på mitt Hotmail-konto, som jag inte använt på länge. Bland all skräppost överraskades jag av ett nytt mejl, bara några dagar gammalt, från en gammal kompis jag hade lärt känna på urban exploration-forumen. Vi hade tappat kontakten för sedan länge.

Mejlet var bara en rad, fyra ord, en webbadress och ett login.

”kolla in det här. labansbackup.weblogg.se. användarnamn laban, pass grottan”

Bloggen var enkel, av 00-talssnitt, utan färger och grafik. Besökarna behövde logga in för att kunna läsa den, men min bekante – som kanske hade gissat sig fram till användaruppgifterna, såvitt jag vet – hade hjälpt mig med den biten. Det senaste publicerade inlägget var från i mars 2005. Svart text mot vit bakgrund. I beskrivningen, orörd i nästan femton år, skrev Laban att han använde denna blogg som en egen logg för sina upptäcktsresor. Insikten fick mig att flämta högt för mig själv. Detta hade varit ground zero. Här hade Laban fört dagbok, först därefter hade han kopierat historierna och lagt ut dem på forumen. Efter att ha ögnat igenom de senaste inläggen insåg jag att det var texter jag inte läst. Jag lade mitt plötsligt djupt ointressanta jobb åt sidan och började scrolla tillbaka i tiden för att därifrån börja läsa ikapp baklänges.

Nu har jag läst. Det var som att förflyttas till tonåren. Allt var där, inklusive Labans egensinniga smeknamn. Och lösningen på gåtan. Någonting hände honom där nere, och det kostade honom livet. Eller åtminstone livet som vi känner igen det.

28 februari 2005

Ner i grottan igen. Tar den vanliga vägen: den väggfasta stegen ner till gången, och vidare till den gamla tågtunneln. Pissig dag, elva minusgrader. Svinkallt långt ner i schaktet, trots min nya grova jacka och arbetshandskarna. Men väl framme i tunneln är man åtminstone så djupt ner att jordvärmen tar över. Travar fram ett bra tag, på stenrampen ovanför avloppsvattnet så långt det går men där rampen rasat ihop får man kliva i den bruna skiten ändå. Framme vid Bergakungens sal fylls jag av det vanliga lugnet. De grågröna bergväggarna vibrerar mjukt under tyngden av trafiken på Katarinavägen. Då och då fylls luften av ett varmt darr när tunnelbanan åker förbi ovanför. Kompakt mörker som bara min ficklampa skär igenom. Känslan av frihet. Känns som att hela staden är min, för där nere är jag fri att göra vad jag vill. På en tegelvägg ser jagSåg en ny fin teckning av Globen som någon gjort över den fula UE KINGZ-taggen som förut täckte hela västerväggen. Tittade om någon hade lämnat fler tandborstar i den konstiga samlingen som under åren byggts upp i en trasig flaska i ett hörn, men det var fortfarande bara 12 stycken där.

Måste vidare. Målet är att ta en bild av en ny teckning jag hört om, för att hålla dokumentationen uppdaterad. Går vidare mellan smutsiga vattenpölar och skräp. Ser någons kvarglömda gummistövlar i ett hörn. De har stått så länge där att de ser ut att smälta ihop med marken.

Hunnit gå i några minuter när det slamrar till bakom mig, och en ljuskägla fladdrar förbi över den fuktiga betongen. Jag ser mig bakom axeln, ser en silhuett mot väggen som gormar en svordom och skriker att jag ska stanna. Kanske tjugofem meter bakom mig. Jag tar beslutet på en millisekund. Kan tunneln, vet var man kan gömma sig, har mer tålamod än väktarna. Sätter fart och springer i 30 sekunder, sedan skarpt in till höger. In under ett par ventilationstrummor, genom en smal springa in till Blå hallen, fram och upp över kanten till gamla spåren. Några manövrar jag helst inte berättar om. (Vi har ju alla våra hemliga stigar där nere, så jag är säker på att ni förstår.) Lägger mig sedan och trycker. Blick stilla. Är, ska erkänna, lite nervös. Har inte pengar till böter. Uttröttade steg i tunneln på andra sidan ventilationstrummorna. Ingen god kondis där, inte. ”Lägg av, kom fram!”, hojtar han uppgivet. Tystnad ett ögonblick, ficklampans ljus flyger förbi och stannar på väggen framför mig. En halv sekund går. Sitter så stilla att jag fan tror till och med pulsen pausar. Sedan försvinner ljuskäglan. Stegen ekar igen, på väg bortåt nu. Där jag svängde höger fanns det en korridor till vänster också, som leder upp till en utgång på Mosebacke. Jag hör stegen försvinna bort, och sedan eka i en ranglig spiraltrappa av stål. Ljudet dör ut men jag ligger kvar och lyssnar. Slås av tystnaden. Är inte under någon tunnelbana eller bilväg längre. En droppe vatten landar på min luva och tränger sig igenom. Jag andas ut och lutar mig tillbaka mot den bortre väggen.

Och faller baklänges.

Väggen visar sig inte vavara eningen vägg. Snarare ett poröst skikt av jord och grus, som lagts lager på lager då vatten och smuts runnit ner från urberget ovanför. Kakan var inte mer än någon centimeter tjock när jag lutade mig mot den. Det den dolde, som jag fallit in i, är mynningen av ett stort rör. Jag ser det när jag kommit upp på fötter igen och fått ordning på ficklampan. Det måste ha varit ett gammalt avloppsrör som till hälften rivits när rummen här nere byggdes om någon gång de senaste decennierna. Går ner på huk och tittar in. Röret fortsätter längre än min ficklampa kan lysa upp. Tvekar inte ens en sekund. De nya teckningarna jag skulle ta bilder på kan vänta. Det här är långt mer spännande. Ner på alla fyra och börjar krypa.

Röret är brett nog för att jag ska kunna krypa på alla fyra, men inte så stort att jag ska kunna göra det bekvämt. Det tar en fem-tio minuter att krypa igenom det, och den mesta tiden går åt vid en hög med sand, sten och grus i andra ändan av röret som jag tvingas åla mig över. Den här högen är mer solid, visar det sig, och där det är som trängst kan jag bara ta mig fram genom att andas ut och när bröstkorgen är som plattast trycka mig framåt, gång på gång. Kommer till slut fram till en återvändsgränd. Röret slutar i en vägg. Jag känner på den, knackar, och inser att den är tunn som en spånskiva. Trycker till och den bångnar. Tittar mig över axeln. Det är tomt och tyst i röret, och det hörs ingenting från öppningen i andra ändan. Vakten, eller vad han nu var, har jag inte hört sedan han försvann upp. Såvitt jag vet är jag helt ensam i Stockholms underjord denna råkalla vårvinternatt. Drar ett andetag. I en handrörelse vänder jag på min tunga ficklampa och drämmer till väggen framför mig med skaftet, och spånskivan släpper från väggen och flyger iväg som om den bara var fasttejpad vid väggen. Väl på andra sidan är min nya fina jacka uppskrapad och smutsig. Men jag glömmer den så snart jag kommit ut ur röret och upp på benen.

Luften är så fuktig att man kan dricka den och det är ljummet i luften. Någonstans långt bort, innanför tjocka väggar, surrar någonting mekaniskt. Det luktar blött trä, pappersmassa, instängt, lite fruktigt. Jag tar ett tyst steg framåt, försiktigt, och provar golvet. Även golv som ser hela ut kan vara fallfärdiga efter att ha legat bortglömda i många år, men detta verkar stabilt. Flackar med ficklampan framför mig, och ser att jag befinner mig i en kort hall. Det är lågt i tak. Kanske 2.10-2.20. Anonymt, utan mönster eller motiv på väggarna, om man bortser från fuktfläckarna: kala väggar och bucklig plastmatta på golvet. I taket hänger en lampa med en svartnad glödlampa i. Men framför allt är det omisskännligt att det på väggarna sitter tapeter. Tapeter som sedan länge möglat av fukten och börjat vika sig, ja, till och med falla ned, men fortfarande: tapeter, gulbeiga tapeter. I bergrummen, de nedklottrade betongsalarna och kloakerna på andra sidan röret finns det inga jävla tapeter. Det här är någonting helt annat. Jag tog ett kliv från ett underjordiskt bergrum och hamnade i ett kontor. Det är en del av Slussens underjord jag aldrig förut sett, och ännu mer häpnadsväckande: aldrig ens hört talas om.

Jag tittar ner mot rörmynningen och ser varför spikarna som spånskivan var inslagen med lossnade så lätt: väggen är genomrutså röten att den hade fallit av när som helst ändå. Ingen skada skedd, alltså. Vänder mig ut mot rummet igen, och försöker förstå hur det hänger ihop. Det finns tre dörrar ut från den lilla hallen, en till höger, en till vänster och rakt fram ett par frostade glasdörrar. Blir osäker ett ögonblick. Det är som att spela ett dataspel och komma in i en helt ny, tidigare outforskad bana. Vart börjar man gå? Var börjar man titta? Är så spänd av förväntan att jag måste lägga band mig. Några djupa andetag. Sedan, väljer vänster dörr, och tar några trevande steg fram. På den karaktäristiska gröna skivan ovanför dörrhandtaget ser jag att det inte är upptaget. Mycket riktigt, innanför finns en toalett med toalocket nedfällt, ett handfat och en spegel som jag bländas i när ficklampan lyser in i den. I en hållare på väggen finns en toapappersrulle kvar, men så fuktskadad att den mest liknar en halvsmält rund lakritsgodis. Golvet är täckt av en grå plastmatta som påminner om den på arbetsförmedlingen, men buckligare och fläckigare. Toapappersrullen får mig att inse, faktiskt för första gången sedan jag hittat in, att ingen kan ha satt sin fot här på årtionden. Stänger försiktigt toadörren och vänder mig om mot dörren på andra väggen, bara för att upptäcka att den är låst. Dörren är solid, av stål. Har inte med mig kofot eller något annat verktyg. Fan.

Bara glasdörrarna i hallens andra ände återstår. Går fram och puttar på dörrarna, som skakar till och sedan blir stelt hängande. De verkar ha rostat fast i gångjärnen. Trycker försiktigt på ena dörren, och med ett högt gnissel går den upp så långt att jag kan klämma mig in. Känner jackfickan fastna i dörrens regel och hör tyg rivas isär. Frustrerad. Trycker mig in och snubblar in ett steg i den nya, okända miljön. Stannar upp och återfår balansen. Blir stående och svänger med ficklampan från sida till sida. Det här rummet är mycket större. Doften av pappersmassa har blivit starkare. Mitt i rummet ser jag kortsidorna av två bokhyllor med ryggarna mot varandra. De delar av rummet i två. I varje del ser jag kontorsstolar och skrivbord. Jag noterar att bara enstaka stolar är ordentligt inskjutna mot borden. Resten är vridna utåt. Slarviga kollegor eller en arbetsplats som övergivits i all hast? Några steg fram mot den högra delen av rummet och jag ser att det står kvar en kaffekopp med något svart och uttorkat kvar i botten på skrivbordet. Bredvid, en bläckpenna och några pappersaskar. Fastnar för en askkopp, med mörk sörja i botten. Röka på kontoret? När satt det folk här egentligen? Inser att jag håller ögonen vidöppna, att jag nästan försöker undvika att blinka, för att ta in allt i rummet. Men någonting får också magen att krympa lite.

Papper, mängder av papper. En trave med buckliga och sammansmälta dokument på skrivbordet. I bokhyllan, pärm efter pärm. Titlarna på ryggarna tar ner min puls en smula. ”Regelsamling för byggande, BBR 1983”. ”Åtgärdskatalog för säker trafik i tätort. Tredje utökade upplagan”. ”Strategier för parkering och angöring – Trafikverket”, och så vidare. Det kanske har vanligt en helt vanlig arbetsplats, om än för sådana som någon arbetsgivare tröttnat hjärtligt på. Men varför är det då övergivet? Och varför utan att ta med sig dokumenten? Tittar på kontorsstolarna igen, och föreställer mig människor som kastar sig upp ur dem och flyr. Flyr vad? Jag huttrar till trots att jag är lite svettig, ruskar på mig, öppnar luvtröjan och skakar på t-shirten för att fläkta min våta bröstkorg. Sedan tittar jag snabbt igenom de övriga titlarna och skrivborden. Lägger vissa av dem på minnet som extra fina på bild. Jag måste återvända hit med kameran. Damm över kommunalt illustrerade byggnadsplaner, utförliga kartor över Stockholms gatunät som fortfarande ligger uppvikta på bord med pennor vid sidan av, en uråldrig systembolagetpåse som det står ”Röda viner är godast vid 17-18 grader. Vita vid 10-12. Brännvin är sällan gott.” på. ”Brännvin”? Har jag hamnat i 40-talet, eller?

Det ser ungefär likadant ut på andra sidan bokhyllorna, två arbetsbord med kontorsstolar och övergivet arbetsmaterial. I rummets högra vägg finns två dörrar, sida vid sida, med fönsterglas. Där inne, mötesrum med bord och stolar. Efter att ha sett över allt jag ville fotografera vid nästa besök, precis i färd att vända om och gå hem för kvällen, ser jag att mörkret över väggen mittemot hallen från vilken jag kom in dolt en ny hall jag inte märkt. Jag går in, och med ficklampan lyser jag upp ett par hissdörrar. Grå, med smala fönster och stora handtag. En enda knapp, grå mot grå plåt, sitter i väggen vid sidan av. Jag känner hakan fall ner, tror knappt mina ögon. En bortglömd hiss. En väg upp till någon av byggnaderna runt Slussen. Jag går närmare och tittar in genom det ena fönstret, men ser inte mycket: det är täckt med en grå, intorkad smet. Bakom, i kolmörkret innanför fönstret, ser jag ingenting, inte ens om hissen är där. Men det gråa intorkade är fönstret täckt med på insidan. På min sida är det rent, bara lite immigt av fukten. Tydliga spår i kladdet efter någonting. Som om någon smetat in det med bara händerna, inuti hissen.

Att ta mig tillbaka ut genom röret igen och upp till Slussen går ganska fort, men när jag kommer upp är jackan nästan helt förstörd. Köpte den förra veckan. Men det spelar ingen roll längre, för jag kan inte sluta tänka på kontorslokalen. Och på spåren av någonting i hissen. Om jag inte visste bättre skulle jag fundera på ”tunnelfolket”, som de kallas på Flashback. Hur som helst. Jag ska dit igen, och med bättre utrustning denna gång.

Jag trodde knappt mina ögon. Att en så respekterad utforskare som Laban skulle referera till tunnelfolket, som någonting han ens övervägde att ta på allvar, hade jag aldrig kunnat föreställa mig.

Vi hade alla hört berättelserna om tunnelfolket, men få trodde på dem. Få tTrodde att de faktiskt existerade. Ryktet sade att ett femtiotal personer hade försvunnit ner under jorden, en höstdag under 2000-talets början. Att någonting tycktes ha lockatdragit ner dem i mörkret, fått dem att flytta till underjorden och aldrig komma upp igen. Att man sedan dess kunnat se spår av liv nere i kulvertarna. Att man kunde hitta spår av dem nere i de mer kända rummen, Akay, Tariq, Gastunneln, Den galne matematikerns galleri. Ljud av fotsteg, trasiga klädesplagg, gestalter i mörkret. Och att de på något sätt var förändrade, annorlunda. Inte bara som om de dragits ned i mörkret, utan som om de blivit en del av det – att de på något sätt smittats, som om underjorden ruvade på en sjukdom. I de mest fantasirika ryktena lät det som att man själv kunde drabbas, om man råkade hamna i deras väg. under de nätterna, och ibland gjorde saker mot en som ingen vanlig människa kunde göra. Att de hittade någon, eller någonting, de tillbad. Någonting man själv kunde förvandlas till.

Men det gick ju så mycket rykten, och det visste Laban bättre än många andra. Man ska vara försiktig med rykten. De växer medan de sprids, blir mer dramatiska och spännande, och har snart mer med berättarnas fantasi att göra än med någon verklig händelse. För oss som bara läste om äventyren under jorden på forumen var alla rykten som löften om att det verkligen fanns något där nere, något obeskrivligt som man måste uppleva själv, men för Laban var det mesta nog bara genomskinligt trams. Jag är säker på att han inte trodde på det. Men han visste antagligen att det i botten av varje livskraftigt rykte finns ett korn av sanning, och att historier som de om tunnelfolket i själva verket kunde handla om någon som blivit mer underjordisk än överjordisk. Jag scrollade upp och läste vidare.

4 mars 2005

Har varit nere igen. Tillbaka nu. Har ont. Har plåstrat om mig men det ömmar i ansiktet. Utmattad. Vet inte vad jag ska tro. Trodde faktiskt en stund jag skulle bli kvar där nere, den här gången. Trodde också jag hade sett det mesta under stan. Men jag hade fel. Måste skriva medan minnet är färskt.

Med kamera, min största och tyngsta ficklampa och kofot ger jag mig ner i grottan igen. Klockan två på natten denna gång, garanterat ostört. Promenaden ned från Slussen går fint. Den kalla lukten av regn försvinner så fort man kommer innanför tunnelväggarna, byts ut mot fuktigt damm. En liten pöl av grått vatten nu i botten av röret in till det bortglömda kontoret, som väter mina byxknän och får mig att darra till av det råkalla klibbiga tyget mot huden. Minns nu i efterhand så mycket av alla de där detaljerna på vägen ner. Det som hände sedan fick dem att stå ut som stjärnor i natthimlen.

Blir andfådd av att pressa mig igenom den trånga passagen i röret på väg in, och tror för ett panikslaget ögonblick jag har fastnat innan jag glider förbi. Inne i kontoret är allt fortfarande orört. Fotograferar de klotterfria väggarna, kaffekopparna på skrivborden, de fulla dokumenthyllorna. Tar en bild av hissen, och dess ogenomskinliga fönster. Får med både en ”Rökning förbjuden”-skylt och den där fulla askkoppen i en och samma bild, vilket jag är nöjd över. Smattrar på med kameran. Men så stannar mitt finger upp ovanför avtryckaren en sekund, och jag står blick stilla.

Var det från kameran, eller hördes det ett ljud någon annanstans ifrån? Ett svagt skrap från andra sidan en vägg, som om någonting rört sig någonstans. Det är inte omöjligt att en annan utforskare hittat hit efter mig. Jag försökte dölja röret med hjälp av ett några gamla brädor när jag gick härifrån senast, men sådana som vi är bra på att leta. I värsta fall är det en väktare eller snuten själv som kommit. Rätar sakta på ryggen och lyssnar noggrant. Det avlägsna surrandet är kvar någonstans långt innanför ena väggen, troligen från någon fläktanläggning eller vattenledning någonstans. Inser plötsligt att golvet känns mjukt under ena skon, och tittar ner. Det är illa skadat av fukt, grått vatten tränger sig igenom och bildar en pöl som plastmattan ligger och badar i. Men det hörs fortfarande ingenting. Jo, mina egna andetag. I övrigt, tyst.

Samlar mig och börjar fotografera igen, men går lite försiktigare över den fuktskadade plastmattan den här gången. Tar en bild inne i det ena mötesrummet, där det ligger kvar en blyertspenna ovanpå ett buckligt anteckningsblock. Det som står skrivet på anteckningsblocket är sedan länge upplöst av fukten, men jag tror mig se ett ”protokoll” och någonting om en Lars. Vad i hela friden kan få en att, mitt i ett möte, fly hals över huvud? Står och funderar ett ögonblick, utan att komma på någonting tillfredsställande. Torr i halsen, sväljer några gånger..… Går ut i hallen där röret har sin mynning igen.

Ståldörren mittemot toaletten ser ut att vara byggd för att hålla, men det gör däremot inte gipsväggen runt den. Efter att ha försökt bryta upp dörren med kofoten en stund ger jag upp, och men märker sprickorna runt dörrens ram. Jag kilar in kofoten mellan ramen och väggen, och bryter till, och med ett högt och blött knak släpper den fuktskadade väggen sitt tag om dörren. Genom den stora glipan kommer en pust av varm, instängd luft ut i mitt ansikte och jag storknar nästan. Det luktar sött, bittert, mögel och – inbillar jag mig för ett ögonblick –kött. Och det är så varmt. Hur kan det vara så varmt där inne?

Med ett till hårt bryt glider dörren och väggen isär, dörren och dess ram vinglar till som om den inte riktigt bestämt sig, och lossnar sedan helt. Hoppar åt sidan för att inte få den över mig, och gör en grimas åt braket när den slår i golvet. Men efteråt stiger tystnaden igen, i den plötsliga strömmen av varm luft som för första gången på många år får röra sig. Lyssnar efter ljud men ingen finns här som kan reagera på smällen. Försöker stilla mitt bultande hjärta genom att fokusera framåt. Höjer ficklampan in i det mörka hålet där dörren förut satt. Stirrar rakt in i ett trapphus.

En smal spiraltrappa leder ner i ett mörker som ficklampan inte når. Kliver in genom hålet och känner den varma, fuktiga luften omsluta mig, leta sig in genom min krage, ner över bröstkorgen. Tapeterna har rasat ner från väggarna och ligger i murkna högar på golvet. En enkel taklampa hänger på snedden. Tar ett försiktigt steg ned för första trappsteget, som tycks hålla, även om hela spiraltrappan svajar lite när jag kliver på. Den leder ner till en trappavsats ansluten till vad som liknar ett nytt våningsplan, men fortsätter sedan ännu längre ner i mörkret. Jag lyser ned i mörkret, mot väggen, med ficklampan. En dörr.

Jag tar ett snabbt och lätt steg av spiraltrappans avsats, eftersom den skakat betänkligt när jag gått i den, och börjar med att stå och dra några andetag. Stilla, mitt hjärta. Ingenting här att vara rädd för. När jag samlat mig något känner jag på dörren framför mig. Den visar sig vara olåst. Märker att jag har lite ont i huvudet. Trycket har på något sätt ökat, eller så är det luften som trots sin enorma fuktighet också känns… dammig? Fiskar i jackfickan och hittar mitt munskydd. Kommer man tillräckligt långt ner är det ibland möjligt att hamna i luckor av dåligt syre eller luktfria gaser. När man upptäcker dem kan det ibland redan vara för sent. Drar ett par andetag innanför masken och tror att huvudvärken lättar lite. Eller så är det bara som det känns. Med ficklampan rest kliver jag över tröskeln.

Den nedre våningen ser ut som den övre. En toalettdörr mittemot trappuppgången, ett stort rum med bokhyllor i mitten, två dörrar i högra väggen och, gissningsvis, hissen borta i mörkret som sänker sig över andra sidan rummet. Höjer kameran och tar några bilder rakt in i rummet, till att börja med, och när blixten smattrar skymtar jag i den ögonblickliga belysningen någonting på golvet nere till höger. Ur plastmattan sticker små bollar upp, ser det ut som. Partiklar virvlar runt i luften så det ser ut som ett snöfall i miniatyr när jag riktar ficklampan dit och ser svampar. Börjar instinktivt hålla andan. Gröngråa svampar vars fuktiga yta lånat formen av moln i en tecknad serie. Mängder av dem, som på något sätt fått fäste i golvet, trängt sig igenom plastmattan, och sedan börjat växa på varandra. Rynkar pannan. Har aldrig sett något sådant förut. Ficklampan avslöjar att de växer utspritt över hela golvet, men blir allt tätare längre in mot ena hörnet av rummet för att kulminera i en klunga så tät där väggarna möts att det är svårt att urskilja knuten. Det är som att ena vrån av rummet upplöses i en bubblande skogsdunge.

Svamparna ändrar rummet i mina ögon helt. Det som tidigare varit en bortglömd och övergiven ruin, en kvarlämning av mänskligt liv som sedan länge inträtt likstelheten, känns plötsligt levande. Som att stå på begravning, och se hur liket plötsligt öppnar ena ögat. Torr i munnen bakom munskyddet, och känner hur handsvett tränger fram och bildar lager mellan huden och ficklampan. Vill plötsligt gå härifrån. Vet inte varifrån känslan kommer, men den kryper upp från maggropen och slår till i medvetandet med full kraft, som om det undermedvetna uppfattat någonting jag själv inte sett och slagit larm. Vill andas den vanliga underjordiska fuktiga men åtminstone bekanta luften. Vill inte se dansande partiklar i luften. Gillar inte det här. Måste knyta nävarna för att inte ryckas med, vända om och fly. Nej. Inte än. Måste ju fotografera. Kommer vara värt det.

Klick, klick, klick. Tar till att börja med några bilder där jag står, men repar mod och går några steg närmare för att se svamparna på nära håll. De ser blött mjuka och porösa ut, som kraftigt mögelangripna apelsiner. Svullna, som om de skulle sprängas om man vidrörde dem. Vill ha en bild av dem i förgrunden, och resten av rummet i bakgrunden. Inser att den enda vinkeln är inifrån ett av mötesrummen. Den ena dörrens fönsterglas är krossat, med bara vassa skärvor kvar i ramen. Dörren går att öppna några decimeter innan svamparna hindrar den, och jag vill inte – vågar inte – förstöra dem. Trycker mig in genom glipan mellan dörren, så långt upp den går, och dörrkarmen. Kommer in i mötesrummet, där svamparna också växt men inte lika mycket som utanför. Ser i displayen hur skärvorna i fönsterramen sticker fram tjusigt framför bokhyllorna och svamparna bakom. Tar mekaniskt en serie bilder. Blicken fäst i displayen, som att det skapar distans till situationen. Platsen är bara pixlar, jag är inte där. Klick, klick, klick. En gestalt kliver in i bilden från displayens högra kant.

Hinner inte ens tänka, men däremot sluta andas. Hukar ner under den sönderslagna fönsterrutan. Vem var det. Varifrån kom han. Hon. Det. Såg jag rätt. Hur stort var huvudet. Sätter en darrande hand mot golvet, medan den andra krampaktigt håller i kameran. Lyssnar. Trevande steg där ute. Oregelbundna. Tramp, tramp, tramptramptramp, tramp. Det låter som ett djur som anar oråd. Jag anstränger mina benmuskler så de skakar för att sitta still på huk och inte göra ett ljud. Inser att jag inte andats in än. Gör det kippande, långsamt. Tramp, tramptramp, tramp. Är det en vakt eller polis. Hur kom han hit. Varför säger han ingenting. Varför tittar han inte in här. Ljudet av stegen blir dovare, som om ljudkällan skyms av något. Måste vara bokhyllan. Oavsett vem det där är vill jag inte vara ensam med den. Måste ut nu. Kanske bara den här chansen. Mina benmuskler samlar sig. Hänger kameran runt halsen, och tar ficklampan i högerhanden. Drar ett djupt andetag. Redo.

I en enda explosiv rörelse reser jag mig och slänger mig på dörren. Den går upp och jag hör det blöta ljudet av svamparna på andra sidan när de mosas. Faller ut efter dörren men tar i med ena foten och hittar balansen igen. Håller ficklampan framför mig som en sköld av ljus. Kastar mig fram och tar avståndet mellan mötesrummet och hallen till toaletten och trapphuset i fem långa steg. Mikrosekunden när jag vänder mig mot trappan kastar jag också en blick till vänster om mig, in i rummet igen. I mörkret ser jag gestalten stå med böjd rygg och böjda knän, som om den fångades mitt i en utandning med hela kroppen, med huvudet rakt mot mig. Det avtecknar sig som en mörkare skugga i dunklet, stort, oregelbundet knubbigt, onaturligt uppsvullet. Mikrosekunden är över och den försvinner bakom väggen när jag flyr ut i trappan, men jag hör. Det låter som ett skrik. Förstörda stämband långt innanför tjock hud, som om munnen var inklämd innanför två så uppsvullna kinder att varelsen knappt ens kunde andas. Kanske inte ens behöver. Tar trappan upp i fyra steg, den skakar som om den var på väg att kollapsa. Häver mig med en kraftansträngning med högerfoten upp på trappavsatsen, kastar mig fram och hör nu snabba, vilda steg nedifrån. Nästa trappa i ytterligare fem steg, men trampar snett på det sista. Faller handlöst framåt, plastmattan, försöker ta emot mig med händerna, tumlar runt och ser kameran studsa mot golvet innan jag själv landar. Blundar instinktivt innan mitt ansikte slår i kamerans objektiv. Träffar kindbenet och vit smärta exploderar i huvudet. I en sekund efter att jag landat kan jag inte resa mig, är för förvirrad och lamslagen av smärtan. Sedan, en enda tanke igen: fly. Öppnar ena ögat, men blundar med det andra av smärtan. Upp på benen. Hör vilda okontrollerade steg upp för trappan.

Ficklampan ligger en bit bort vid väggen, där den landade när jag föll, och kastar ljus över rummet. Två meter till vänster, i väggen, finns rörmynningen. I ett steg tar jag mig fram och ner på alla fyra, och ska precis in när jag inser att kameran inte hänger runt halsen. Vänder mig om, kisar och ser den på golvet. Räcker mig fram, får nätt och jämt tag i den, när ett par fötter flyger in i hallen, fram över den trasiga gipsväggens tröskel. Ena foten är iklädd en brun skinnsko där sulan hänger löst och glappar, andra foten är gråblå hud innanför en hålig strumpa. Ovanför hänger byxbenen i trasor, de ser ut som om de drypt av i sjövatten i åratal och blivit mer mögel än plagg. Hinner inte vända mig om. Drar snabbt tillbaka handen och kryper baklänges in i röret. Har bara hunnit ett par decimeter in i röret när gestalten faller ner på knä och vi hamnar ansikte mot ansikte.

Eller ansikte och ansikte. I det ljus från ficklampan som reflekteras mot väggen ser jag en uppsvullen grågrön hinna med spända, sjukliga blodkärl ovanpå. Under några gråsvarta hårtestar i pannan väller hinnan fram, putar ut som en svulst där ögon och mun ska sitta. Det enda vagt igenkännliga mänskliga draget är två näsborrar, som sticker ut rakt framåt som hos en död gris. Över där munnen ska sitta går svulsten ihop med en annan uppsvullen hudhinna, och jag ser sidorna vibrera när den återigen ger ifrån sig ett skrik, kvävt av det svullna köttet, men hörbart som ett vildsint väsande skri. Den kastar sig fram mot mig och jag reagerar automatiskt, ena handen knyts, slängs fram och träffar mitt i den svullna, spända hudhinnan.

Som spricker. I ett moln av partiklar, som om det var en röksvamp, briserar varelsens huvud, och jag känner någon sorts nedärvd ryggmärgsreaktion sluta till mina lungor medan molnet förblindar mig. Jag kniper ihop ögonen, men känner smaken i munnen: beskt, fuktigt damm. En hinna av det lägger sig över mitt ansikte och det svider till i det öppna såret i kinden. Skriket tystnar abrupt och kroppen stannar av i sin rörelse mot mig. Den faller ihop och landar lealöst på marken. Jag spottar, fräser och torkar av ansiktet i jackans foder medan jag kravlar baklänges. Det sista jag ser i röret innan jag faller ihop vid dess andra mynning är silhuetten av kroppen där den ligger orörlig i röret.

Det tar en stund att ta sig upp ur underjorden utan ficklampa, och med en svullnad i ansiktet som gör att jag inte ser med ena ögat. Jag märker också att jag börjat blöda i kinden där jag landade på kameran, och sköljer av det bäst jag kan med en flaska Ramlösa från Pressbyrån. Men den friska luften uppe på gatan mittemot McDonalds vid Slussen är det bästa jag någonsin inandats. Allt annat får jag hantera sedan. Nu måste jag sova.

Det var det sista Laban skrev på sin blogg. Drygt en vecka senare, tror jag, såg vi honom på våra forum – då han skrev det där om kameran, löftet om foton av ett slag vi aldrig sett förut. Men också att han kände huden torka ut, strama och göra ont i den svala, torra luften ovanför jordytan. Att han börjat tycka fukten och värmen vara skönare, ja, kanske till och med naturligare, än innan.

Nuförtiden är det inga som utforskar Slussen längre. Den är avstängd, otillgänglig, och till hälften ändå förstörd, nedriven i samband med byggandet av nya Slussen. Många av de gamla gångarna finns inte längre, och vid alla ingångar pågår en ständig destruktiv aktivitet. Inte ens om någon av oss som fått möjligheten att läsa hans sista blogginlägg ville riskera våra liv för att se vad som hände Laban skulle det gå. Men det gör detsamma. Jag vet inte – hoppas inte – jag någonsin kommer få veta exakt vad som hände honom. Men om jag skulle tvingas gissa förstår på vad han menade med sitt sista inlägg nu, eller snarare, vad hans kropp menade med det, så skulle jag tro att det var ett farväl till jordytan. Hans hjärna försökte förklara det med att han ville hämta kameran, men hans kropp hade redan börjat dras ned igen, desperat efter att få vandra i den varma fukt som alla svampar trivs bäst i. Vad det än var som växte där nere i den gamla kontorsbyggnaden, det som fångat människor, gjort dem till sina, och det som resulterat i försvinnanden vi förklarat med fåniga historier om tunnelfolket, så smittar det. Det kan slå rot i varma kroppar som till 70 procent består av vatten, men vill ha mer för att på riktigt trivas. Den varma fukten där nere var perfekt. Han drogs dit, och vände nog aldrig om. Kameran ligger nog kvar. När han kom dit var hans förändring antagligen redan fullbordad. Han hade blivit någonting annat.

När jag skriver det här är Slussen ett öppet sår. Mitt mellan gamla tunnelbanestationen och McDonalds går en bred reva genom betongen, och ur väggarna sticker minnen av det underjordiska utforskandet fram. Jag var där häromdagen och tittade in genom ett av de små hålen i byggplanket mot Katarinavägen, och såg en målning från Akay som jag bara sett på bild tidigare. Och en bit under den, kanske fem-tio meter, ett rör som stack ut ur väggen. De små klumparna jag såg i mynningen var gröngråa, i små kluster som fick dem att likna möglande marshmallows, och de hade redan börjat växa utmed rasmassorna.

Signaturmelodi

Du har hört “Under Slussen”, skriven och uppläst av mig, och jag hoppas du gillat den. Och glöm inte att hålla ögonen öppna efter gåtor i vardagen – och fundera på vad vi inte kan se i dem idag, som vi kanske kommer avtäcka någon gång i en avlägsen framtid.

Vi hörs igen om två veckor, och tills dess, skicka in din spökhistoria till creepypodden@sr.se. Jag vill gärna läsa den, och du har chans att få den uppläst här i podden. Jag heter Jack Werner och ni har lyssnat på Creepypodden. Den produceras av Ludvig Josephson som också gör musiken. På Facebook och Instagram heter vi Creepypodden.

Tack för att ni har lyssnat.