Avsnitt 89: Gömt i kod

Sedan jag var liten har jag varit en flitig dagboksskrivare, och det är just mitt dagboksinlägg om den natten som jag grundar denna text på. Det är tack vare inlägget som jag själv tror på att detta inte är ett påhitt i efterhand – samt ett mobilfotografi som jag tog den natten. På den tiden bodde jag i Göteborg och var hemma i Stockholm över jul hos mina föräldrar i mitt gamla barndomshem. Lägenheten mina föräldrar har är en stor lägenhet med fem rum och kök, varav ett av rummen är en etagevåning. Under min uppväxt har jag haft alla rum i lägenheten som mitt sovrum. Jag har länge om inte alltid haft en del sömnproblem och vaknar lätt och ofta. Det har jag än idag. Under de nätterna har jag legat och lyssnat på alla de ljud en hör i den stilla lägenheten – kylen som surrar, rören som låter, hissen i trapphuset och föräldrar som snarkar. Under år av sömnlösa nätter i uppväxten i den lägenheten har jag lärt mig vad som finns att höra, vilket är av betydelse för denna händelse. Vems fotsteg som är vems när någon har varit uppe ur sängen och vandrat under natten. Under julledigheten 2011 var alla vi utflyttade barn hemma igen hos föräldrarna. De andra sov i olika rum på nedervåningen och jag hade min sovplats uppe på etaget. Sängens huvudända var precis mot trappan där det enda som skiljer trappan från rummet är ett räcke av trä, annars är det öppet ned mot våningen under.

Till berättelsen hör det också att min mormor på 90 plus vid den här tiden hade börjat prata med sina fotografier. De var hennes sällskap när livet kändes ensamt. Hon pratade om och med dem som riktiga människor, även om hon visste att de kanske var lite tokigt så fick det henne att må bättre. Iallafall hör ett av de här fotografierna ihop med min berättelse. Ett foto som min mormor pratade mycket med var en svartvit porträttbild av min bortgångna morfar, hennes man. En dag hade hon ritat över fotot med svart tusch. Det var nästan helt svartmålat, förutom ett par stora ögon och en lång, smal röd mun. I den mörka tuschen kunde man urskilja något som likande en kavaj på figuren. Första gången jag såg vad hon gjort med morfars bild skrämde det skiten ur mig. Bilden var sjukt obehaglig och när vi i familjen frågade henne varför hon gjort detta, ville hon inte prata om det. Jag frågade vem det var hon hade målat men hon tycktes besvärad och ville inte svara. Vilket i sig var konstigt då min mormor brukar vara frispråkig och öppen med allt. Just det här fotot med den olustiga mörka figuren med de oproportionerliga ansiktet skulle hon sedan ha med sig i stort sätt överallt.

En decembernatt 2011, klockan halv fyra:

Det hela börjar med att jag ligger och sover på etaget. Jag sover oroligt och plötsligt säger en röst till mig ”det är någon här”, den säger, ”du kan inte se den men den ser dig”. Med ett ryck sätter jag mig upp i sängen och märker att jag är genomblöt av svett. På en gång är jag klarvaken och hela mitt medvetande och hela min kropp känner att jag inte är ensam. Något svart och mer kompakt än mörkret runt om mig står ett par meter ifrån sängens fotända. I vad som kan vara en sekund eller flera minuter är jag lamslagen och livrädd. Jag kommer plötsligt att tänka på mormors foto. Det förvridna ansiktet med sin kavaj dyker genast upp i huvudet. En rädsla som jag aldrig känt förut når ända in i djupet och fryser mig till is. Jag vågar inte röra på mig, vågar inte andas och det är som om allt står still. Det enda som finns är rädsla och det mörka okända som jag förnimmer framför mig. Tillslut bryts min förlamning och jag lyckas sträcka mig efter lampan bredvid sängen och tända den. Ljuset gör ont i mina ögon och jag vänder mig för att se mot platsen där jag just känt att någon befunnit sig. Men rummet är tomt. Jag känner svetten som blivit kall och börjar torka mig i ansiktet med mina händer. Min blick faller på min underarm. Tre röda, smala märken syns på huden. Jag förstår inte och min första tanke är att försöka torka bort det, att det är blod från mig själv. Kanske har jag råkat riva mig i sömnen? Men märkena går inte att gnugga bort. Jag ser förvånat på dem och ser att det ser ut som fingrar. Tre röda märken av fingrar, smala och långa. Jag vrider och vänder på det och försöker matcha in mina egna fingrar efter märket. Men hur jag än gör får jag det inte att passa. Fingrarna är alldeles för smala och i en underlig vinkel. Jag inser att det inte kan vara från mig själv och att det inte ser ut som vanliga ”sovmärken”.

Jag är på helspänn och plötslig börjar det låta från nedervåningen. Blickstilla lyssnar jag på varenda litet ljud jag kan urskilja. Jag hör min lillebror hosta inifrån sitt rum, hör mina föräldrar snarka ifrån sitt och jag utesluter att det är någon av dem som är uppe och går. Det som hörs är inte ljudet av nakna fotsulor som lätt fastnar mot linoleumgolvet. Det är mer som ljudet av en rörelse över golvet. Det låter som fotsteg, men utan kontakten med ytan. Jag är van vid att höra min familjs välkända fötter, men de här stegen känner jag inte igen. De kommer ifrån köket, de vandrar snabbt och oroligt runt och jag får känslan av att de inte vet var de ska gå. Jag är rädd, ligger blickstilla och fokuserar helt på ljuden nedifrån. Jag förstår inte och försöker komma på realistiska förklaringar till vad som sker. Stegen slutar tvärt och jag blir medveten om det gula ljuset från lampan. Jag ligger kvar en stund i sängen. Lyssnar. Funderar. Jag tänker att jag måste gå ner och se efter. Jag kommer inte kunna släppa taget och somna om annars. Jag tar mig upp ur sängen och skyndar bort till lampknappen som tänder upp i trappan. Jag går ned och känner obehaget kittla i benen och bak i nacken. Mörkret sprider sig från den släckta hallen och jag får känslan att någon ska ta tag i mina fötter mellan trappstegen. Jag vill inte tända i hallen av oro för att väcka någon annan, så jag går direkt in i köket och tänder lampan ovanför spisen. I det svaga ljuset ser jag att det inte finns någon där. Jag tar en titt in i vardagsrummet, ingen där. Jag lyssnar utanför de olika sovrummen och alla ligger och sover. Min rädsla är nu helt borta och likaså den obehagliga känslan. Jag släcker lamporna efter mig och tar mig tillbaka till trappan. Jag skyndar mig inte ens, trots mörkret omkring mig. Den obehagliga stämningen är som bortblåst. Tillbaka i min säng tänker jag att jag vill väcka min syster och berätta, men att hon ska upp tidigt och behöver sova. För att kunna visa henne så tar jag ett foto med min mobil av märkena som fortfarande lyser röda på armen. Med täcket uppdraget halvt över huvudet och lampan tänd försöker jag sova. Trots att jag känner mig trött igen vågar jag inte somna om. Jag sneglar ut över rummet och funderar över om figuren på mormors bild kan ha något med detta att göra? Vem eller vad det kan det vara och vad vill den mig?

Nu närmar sig julen och jag ska åter hem till mina föräldrar och fira. De bor kvar i samma lägenhet, och min sovplats kommer att bli samma som då – på etaget. Fotografiet som mormor hade finns inte längre kvar. Vi fick göra oss av med det då hon tillslut blev skrämd av det och hon klarade inte av att slänga det på egen hand. Jag kände mig rädd ett bra tag efter denna händelse. Det gick över, men minnet blir lite extra levande när jag ligger där igen och ska försöka sova en decembernatt runt jul.

Signaturmelodi

Du lyssnar på Creepypodden med mig, Jack Werner, och det du alldeles nyss hört var en lyssnarhistoria inskickad av en som heter Malin, uppläst av Rakel Josephson. Hennes berättelse låter ganska lik många andra vi har hört, många andra som jag har hört – ofta handlar de mejl ni lyssnare skickar in om mörka skepnader som hänger över ens säng i natten. Det verkar som att de är mer vanligt förekommande än vi vill låtsas om i vardagen. I sig sticker hennes berättelse alltså inte ut – utan det är det faktum att Malin i mejlet till Creepypodden skickade med det där fotot hon tog på sin arm. Den visar mycket riktigt en arm i nattmörkret, upplyst av mobilkamerans blixt, befläckad av tre röda märken lite formade som vindruvor. Det händer också ibland, att ni lyssnare skickar med bilder som dokumenterar era upplevelser. Då brukar jag undersöka de bilderna, och när jag gjorde det denna gång fick jag en ovanlig överraskning.

Jag kan förklara genom att läsa mejlet jag skickade till Malin, som svar på hennes berättelse.

Hej Malin! Tack så mycket för ditt mejl och din historia! När folk skickar med bilder tillhörande sina berättelser brukar jag alltid dubbelkolla de bilderna med någonting som kallas en exif-visare, någonting som avslöjar vilken metadata som registrerades tillsammans med bilden. Ofta brukar det visa att bilderna är tagna långt efter historierna de påstås illustrera, vilket är lite glädjedödande. Men desto mer spännande tyckte jag det var att kolla din bild – som enligt metadatan är tagen med en Sony Ericsson U20i i Stockholm den 28 december 2011 klockan 03:19:47 på morgonen. Mer av en bekräftelse av din historia kunde det ju knappast bli.

Så skrev jag till Malin, fast jag skrev också exakt vilken adress som fanns med i bildens metadata. Hon bad mig inte ha med den informationen i avsnittet, för hennes föräldrar bor fortfarande där. Vill ni se bilden kan ni gå in på Creepypoddens Facebooksida eller Instagramkonto – på båda ställena heter vi Creepypodden.

Varför berättar jag detta? Jo, för att vi ju är svaga för historier som har sin upplösning i någon form av bevisföring. När man i slutet av en berättelse om till exempel en ovanligt realistisk mardröm slår till med att ens kompis vitnar i ansiktet och säger “jag drömde exakt samma sak inatt”, eller i slutet av en berättelse om någon som var uppe och gick på natten berättar att alla vid frukost morgonen därpå visar sig ha hört samma sak även fast alla låg kvar i sängen, blir det helt enkelt starkare – inte bara för att det är en obehaglig överraskning, utan också för att det känns mer sant när andra styrker vår upplevelse. I dag kommer den bekräftelsen inte sällan i och med digitala rester av våra upplevelser: vi hittar det vi fruktar gömt i koden.

Kod, det vi programmerar mjukvara, hemsidor och appar med, är en speciell företeelse. Sedan spelen vi spelar blivit allt mer verklighetstrogna, allt större, har de blivit svåra att inte jämföra med verkligheten. Vi ser oss runt i våra spel och finner en värld där det faktiskt finns en sorts Gud, en skapare, någon som byggt allt. Och som kan besvara våra böner. Ta till exempel spelserien Grand Theft Auto. Jag är med i en liten dokumentär som P3 Spel satt ihop, vi kan höra hur den börjar.

Dokumentären om Bigfoot i GTA är intressant, för det jag har svårt att sluta tänka på är hur myten blev sanning. Människor tyckte sig först se Bigfoot i GTA: San Andreas, ett spel som kom ut 2004. Suddiga bilder började spridas, där det syntes någon sorts skepnad mellan träden. Fanns det mer, gömt i spelvärldens skogar, än spelskaparna hade berättat? Människor gick igenom koden för att hitta svaret, och hittade ingen Bigfoot, åtminstone inte i San Andreas – alltså kan den inte ha funnits där. Eller? Var det med helt andra krafter Bigfoot tog sig in i Grand Theft Auto?

I verkliga livet finns ingen kod att skärskåda, men allt oftare lockas vi till att beskriva våra oförklarliga upplevelser med begrepp som vi hämtat från IT:ns värld. Till exempel buggar i Matrix, som vi kallar det när något helt enkelt bara verkar ha slagit snett – när världen vi lever i fått hicka. Man kan förstå lockelsen. Oförklarligheter är så hanterbara, om vi föreställer oss att det bara är något som gått fel i koden – även om sådant inte kan hända i den fysiska verkligheten. Vi har berättat om buggar i Matrix i Creepypodden förut, i avsnitt 24, men det finns alltid fler historier att hämta från Reddits underforum Glitch_in_the_Matrix.

Som den från september 2017, där en kille berättar om en märklig dröm han hade. Han hade drömt att han satt med sin mamma en sen kväll i ett gammalt, nedgånget hus och väntade på sin pappa. Det var mörkt ute, och i armarna hade mamman sin dotter – killens syster – och mamman väntade nervöst och oroligt på att hennes make skulle komma hem. Killen hade lugna henne i drömmen, och sagt att det inte var någon fara. Plötsligt hade mamman tittat honom rakt i ögonen och tackat för att han var där, och för att han gav henne trygghet och beskydd. Sedan vaknade killen. Tre dagar senare är han med sin familj på middag. Hans föräldrar drar ett skämt om punkterade cykelhjul han inte förstår, och de förklarar att pappan ofta brukade ge sig ut på kvällarna och dricka med sina vänner när de var ett ungt par i hemlandet Mexiko. Då satt mamman ofta länge och väntade på pappan med sin nyfödda dotter i armarna, och ibland blev hon så upprörd att hon punkterade pappans cykel så han inte skulle kunna åka hemifrån nästa gång.

Då säger killens pappa skämtsamt: “Varför var du så rädd, du hade ju din skyddsängel?”. Mamman ler och förklarar för sonen att en gång dök en man upp ur tomma intet, och höll henne sällskap i natten, i väntan på pappan. Mamman visste inte vem det var, eller varifrån han kom, och hon såg honom aldrig igen. Men hon sade att hon hade känt sig trygg i hans närhet, och att hon hade tackat honom för det. Detta skulle ha utspelat sig 1991. Killen som berättade var född 1998.

En annan berättelse från Glitch_in_the_Matrix publicerades i juni i fjol, och där berättar en kille om ett tillfälle runt 2009 då han och hans dåvarande flickvän satt en kväll och tittade på teve med varandra. De var pigga och utsövda efter en lugn fredagkväll och sovmorgon på lördagen, de hade inte druckit, skriver han, och inte heller tagit några droger – de hade en helt vanlig helgkväll i varandras sällskap. De sitter och skrattar åt något på teven när plötsligt något händer som han kommit att kalla för “hoppet”. Som om det var i en film, där man på ett ögonblick klipper från en scen till en annan, förändras allt. I en blinkning upptäcker mannen att han sitter på sängens fotända, naken, i mörkret. Han förstår inte vad som har hänt. Han tittar sig omkring, och upptäcker att vid sidan av honom sitter flickvännen, även hon naken. Hennes ögon är stora som golfbollar. Båda två darrar, och de kan först inte ens få fram ett ord. De bara stammar, och till slut frågar flickvännen om det är han som släckt lamporna och tagit av deras kläder. Han nekar, och det är först då han tittar på klockan. Den är tre på natten – fyra timmar efter senaste gången han kollade, då de satt i soffan precis innan “hoppet”. Fyra timmar har bara försvunnit. Han skriver i sin post på Glitch_in_the_Matrix att han kollade allt: gasläckor som kunde gjort dem medvetslösa, blackouts, sjukdomar, ja, flickvännen gjorde till och med en datortomografi på sjukhuset för att se om det var något fel på hennes hjärna. Ingenting gav dem ett svar. Än idag vet de inte vad som hände när de tillsammans, gemensamt, förlorade fyra timmar och vaknade upp nakna på sängkanten.

En tredje historia om när Matrix buggar kommer från en lyssnare, som heter Madeleine. Hon skrev nyligen till podden om en upplevelse hon inte kunde förklara. Så här skrev Madeleine, uppläst av Rakel Josephson:

Jag kommer från den svenskspråkiga delen av Österbotten i Finland, och en sommarlovsdag för ca 10 år sedan satt jag i köksfönstret i min farfars gamla hus mitt på den stillsamma landsbydgen. Jag spelar Snake på min gamla Nokia och är riktigt trött på att vara isolerad från mina kompisar i stan, då jag kollar ut genom fönstret. Jag gnuggar mig i ögonen och förstår inte vad jag ser. Mitt ute på den stora åkern framför huset driver en enorm vit pinne förbi, som en flaggstång fast trippelt högre än de gamla tallarna vid åkerskanten. Då jag säger ”driver” så menar jag mera typ rullar… Som en eker i ett cykelhjul, men bara en.

Jag förstår att det är svårt att få upp en bild i huvudet av detta, jag har svårt att greppa det själv, men jag kan inte släppa det. Den enorma pinnen rullar förbi fönstret och min pappa kommer in i köket. Jag berättar extremt förvirrat vad jag nyss såg, men han tog mig inte seriöst och sa skämtande att det kanske var något rymdskrot. Jag blev irriterad på skämtet, men ju mer jag tänkt på det under alla dessa år desto mer träffande känns faktiskt beskrivningen. För vad finns det av denna värld som är skitlångt och bara obemärkt kan rulla förbi på en åker i en liten by i södra Österbotten?

Ja, det är när sådant händer som Madeleine berättat om – uppläst av Rakel Josephson – som man ju nästan saknar att kunna titta i verklighetens kod för att hitta svaret. Den hårda sanningen är ju att något sådant facit inte finns – Madeleine kommer aldrig få veta vad det var som rullade förbi där ute på fältet, för verklighetens händelser är aldrig mer än suddor i utkanten av blickfånget. Vi lever och dör ensamma, med våra olösta gåtor. Till skillnad från i datorerna, där vi kan ta reda på vad som har resulterat i den ena eller den andra märkligheten.

Men kanske inte alltid. Det finns en klassisk creepypasta jag aldrig har kunnat glömma. Historien handlar om vad som händer när vi själva blir Gud – när det är vi som bestämmer, på det sättet någon annan verkar bestämma över vår verklighet. Jag har alltid tyckt det finns något oändligt kusligt med den, men många andra verkar kanske snarare tycka den är gripande eller fascinerande. Historien har cirkulerat sedan 2012, då den först publicerades av användaren Unpatriotic på Reddits underforum Nosleep. Den hade rubriken “The Programmer” – programmeraren – men snabbt spred den sig därifrån under en annan titel, nämligen “Livet i maskinen”. Den titeln har jag själv fattat tycke för, och det är så vi presenterar den. Här är “Livet i maskinen”, uppläst av Ludvig Josephson.

Som programmerare har jag alltid drömt om att skapa ett riktigt originellt datorspel, något som aldrig gjorts förut. Det var kanske därför jag blev så fängslad av Spore, som mer än ett spel är ett försök att göra spelaren till herre över ett helt universum. Man utvecklar livsformer steg för steg. Efter att ha funderat på spelet, och varför det blev så populärt, kom jag fram till att det handlade om kontroll. Folk har generellt, i vardagen, ingen kontroll över sin omgivning. De blir tillsagda vad de ska göra, var de ska befinna sig och hur de ska leva sina liv. Deras jobb går ut på att sitta någonstans tills klockan blir fem och de tillåts gå hem. Det är inte så underligt att de är olyckliga. Därför är spelen för många ett sätt att fly till en värld där de är i kontroll, eller där vardagen är spännande och fartfylld. Kontrollaspekten återfinns i strategispel, och spänningen i rollspel.

Det fick mig att fundera på The Sims, ett spel där kontrollen man har är över ett vardagsliv. Jag insåg att populariteten berodde inte bara på illusionen av kontroll utan också graden av kontroll spelaren gavs. Spelfigurernas liv är helt i spelarens händer. Innan The Sims fanns Sim Earth, ett spel där man inte bara kontrollerar människor utan hela världen. När jag tänkte på Sim Earth fick jag idén att utveckla ett spel som liknade Spore, men där spelaren subtilt guidar evolutionen. Det som gjorde Spore så misslyckat var ju den begränsade mängd inflytande spelaren hade på figurerna. Man kunde bara fatta de mest grundläggande besluten om hur figurerna skulle utvecklas – det är inte alls särskilt likt evolutionen.

För att kunna åstadkomma detta byggde jag först ett system av fysiska grundlagar. Jag erkänner att jag inte har så bra koll på fysik, men läste på och lyckades skissa upp en en förenklad version där partiklar kunde interagera på vissa förutbestämda sätt. När allt kommer omkring är ju fysik inte mer än avancerad matematik. På detta sätt simulerade jag energi och materia och ett kretslopp där en sol utstrålade energi och en planet cirkulerade runt solen för att fånga upp energin. Jag gick vidare med att skapa enkla och basala celler, så att säga hårdkodade rätt in i systemet jag designade. De levde på energin som solen strålade ut, och hade en genetisk kod som fortplantade sig i substanserna cellerna producerade. Jag antar att man skulle kunna kalla dem för mina eukaryoter. Efter bara några minuter fylldes min värld av de här cellerna, varefter de muterade sig och bara den cell som mest effektivt konverterade solenergi till användbara substanser överlevde. Det var inte så spännande att titta på, men det funkade och rullade på.

Jag beslöt att utvidga det fysiska systemet genom att tvinga cellerna avsöndra en slaggprodukt i processen, som var så giftig att den dödade dem. Några celler reagerade på detta genom att producera mindre slaggprodukter, andra ordnade vägar för att göra sig av med det. Ytterligare några utvecklade kemikalier som neutraliserade slaggprodukterna. Vid den här punkten märkte jag något fascinerande. Om jag lät simuleringen pågå i några hundra år (det tog bara några minuter i verkliga livet) uppstod celler som genererade stora mängder slaggprodukter med flit. Detta ledde till att andra celler dog, och då stal de första cellerna de byggstenar som de döda cellerna hade producerat av solenergin. Mitt universums första rovdjur var födda.

Sedan ökade mångfalden i min lilla värld markant. Vissa celler utarbetade en reaktion att fly närhelst de mötte mördarcellerna, men andra blev immuna mot deras gift. De sistnämnda utvecklade så småningom ett sätt att dra nytta av slaggprodukterna istället för att förgiftas av dem. Någonstans här upptäckte jag att de celler som tog till flykten började gruppera sig med de som utnyttjade giftet. De höll sig till varandra och hjälpte varandra, och smågrupper klumpades ihop med varandra och växte. De utvecklade en märklig symbios, där cellerna som vanligen flydde nu istället sökte sig till slagget för att sedan låta de andra cellerna konsumerade det och förse gruppen med energi.

Jag blev helt uppspelt över detta – jag såg verkligen en evolutionär process växa fram – och bestämde mig för att låta simuleringen fortsätta rulla under den tidiga morgonen och gick själv och lade mig. Jag hade stannat uppe till klockan fem, för tiden hade gått så fort när jag väl kommit igång. När jag vaknade, kring elva på förmiddagen, insåg jag att världen jag skapat hade förändrats så till den grad att den knappt längre var igenkännlig. Enorma växtliknande strukturer växte, och konsumerades av andra organismer. Men när jag tittade på loggen noterade jag att det inte hänt så mycket under de senaste två timmarna – jag hade nått ännu en balanspunkt där min simulerings simpla beskaffenhet stoppade mer komplext liv från att växa fram. En platå.

Jag utvidgade systemet genom att låta solen alstra flera olika sorters energi istället för bara en, var och en med olika våglängder som kunde utvinnas till olika grad av olika molekyler. Jag implementerade vibrationer i luften, gjorde viktsimuleringen mer avancerad och ytterligare några små förändringar. Detta resulterade dels i att simuleringen blev långsammare i min hårt arbetande dator, förstås, men det var en uppoffring jag var villig att göra. Det hela var oerhört beroendeframkallande och roligt, och jag tillbringade hela dagen med att sitta och leka med och studera simuleringen. Komplexa organismer utvecklades och började samarbeta. Växter som var beroende av varandra uppstod och lockade till sig groteska varelser som åt dess blad, och de blev i sin tur uppätna av ännu större rovdjur. Jag märkte att vissa av dem började med ”varningssignaler”, en typ av ljud de framstötte närhelst rovdjur dök upp varefter alla av deras art flydde ner i uppgrävda hål i marken. Andra utvecklade parningsläten.

Jag bestämde mig för att ha lite roligt. Jag byggde ett hanteringsverktyg som lät mig förändra och bygga tillägg till planeten, och skrev mitt namn i marken med det. Jag ville se om varelserna utvecklades olika om de separerades från varandra, så jag skapade tio ”meteoriter” och körde ner dem i marken så en ö uppstod. En annan ö, som jag formgav som en smiley, lät jag få regelbundna vulkanutbrott. Vid denna punkt hörde jag fåglar utanför fönstret, och insåg att jag stannat uppe till klockan fem på morgonen igen. Jag kände mig trött, gick och lade mig, och vaknade först vid ett på eftermiddagen. När jag satte mig framför datorn blev jag helt omtumlad.

Grupper av djur av en viss art hade byggt statyer av stenar. Några såg ut som smileys, och andra bildade mitt namn. Jag visste inte varför de gjorde detta, eller hur, men jag märkte hur de emellanåt attackerade varandra. Vad jag skulle göra av detta förstod jag inte, men jag antog att organismerna på något sätt måste ha märkt att smileyn och namnet jag skapat var ”speciella” – att de stack ut från den normala miljön. Krigandet störde mig dock, och jag bestämde mig för att genom vulkanutbrott skapa en enorm bergsrygg mellan de två stridande grupperna.

Vid det här laget gick förändringarna i min värld snabbt, om man jämförde med tidigare i spelets historia. Förut hade det tagit en hel natt för stammarna att evolvera, men nu hann jag inte ens hämta mat eller gå på toaletten utan att stammedlemmarna bytte till nya typer av kläder eller boningar. Dessutom växte de snabbt i antal. Plötsligt märkte jag hur de dessutom började rita egna symboler i marken, inte bara kopior av mina. De flesta såg slumpartade och obegripliga ut, men en fångade min uppmärksamhet. Organismerna hade format en symbol som såg ut som dem själva. En liten cirkel, med en fyrkant under. I mitten av cirkeln fanns en punkt. Detta skulle symbolisera de två synliga organ som varelserna hade, en på kroppens framdel och en på dess rygg. I fyrkanten fanns andra sinnes- och fortplantningsorgan symboliserade. Bredvid cirkeln ovanför fyrkanten fanns något som liknande tecknade gafflar. Två stycken var de, ritade så de låg mittemot varandra. Strax bredvid syntes ”min” smiley.

Jag drog efter andan när jag förstod vad det var som hände. De kommunicerade inte med varandra längre, utan riktade sig till något ”där ute”. Mitt rotande i deras landskap hade på något sätt fått dem att inse att något mäktigt fanns bortom deras gränser, något som hade kraften att förändra deras värld. Jag slogs av tanken på om Stonehenge eller pyramiderna, i vår värld, en gång hade varit vårt försök att göra samma sak. En vädjan till skaparen att ta kontakt eller visa sig. Oavsett hur det var med det stod det helt klart att mina varelser insett att de inte var ensamma.
Över detta funderade jag länge. Hade jag ett ansvar att kontakta något som inte existerar? Eller var dessa varelser verkliga, fast på ett annorlunda sätt än jag själv? Kan något existera enbart genom att vara medvetet om sin egen existens? Och om de existerade, innebar det att de skulle gynnas av att vara i kontakt med mig? Borde jag ändra min simulering så den tryggade permanent lycka för dem – och var det ens möjligt att göra det?

Jag ville inte bekräfta att jag existerade för dem, men jag ville kunna kommunicera med dem. Så jag programmerade en ”profet”. En organism som såg ut som dem, som inte kunde bevisas vara något annat än en helt vanlig varelse, men som styrdes helt av mig. Jag lät den födas in i en mäktig position, som sonen till en av deras ledare. Jag planerade att lära genom exempel, så min profet fick lära varelserna engelska så jag genom honom kunde kommunicera med dem. Som profeten sade jag till varelserna att engelska var språket som ”den större” kommunicerade på. Inte för att de skulle kunna veta om det var sant eller ej.

Jag hade ännu inte riktigt bestämt mig för om jag skulle uppenbara mig eller inte. Men jag ville kunna förstå vad de ville säga mig, och efter några generationer pratade de alla engelska. I snabb takt började nu budskap dyka upp, inristade i marken.

”VISA OSS VÄGEN”. ”VISA DIN STORHET”. ”HJÄLP OSS”.

Och under svåra tider, svält och lidande:

”GE OSS MAT”. ”GE OSS ETT MIRAKEL”. ”AVSLUTA VÅRT ELÄNDE”.

Jag kom fram till att jag inte kunde stå handfallen vid en en värld som led av sådana plågor. Varför skulle jag acceptera våldtäkt, död och mord om jag faktiskt kunde ge dem något bättre? Jag lät dock mina förändringar i världen komma långsammt och gradvis, så de inte skulle verka mirakulösa. Mord och våldtäkt blev när åren gick mindre och mindre förekommande, så även dödsfall för unga. De skulle inte ana att det var jag som låg bakom förändringarna, tänkte jag. Men det gjorde de. Nya budskap dök upp i marken.

”TACK”. ”PRISA DEN STÖRSTE”. ”VI ÄLSKAR DIG”.

För att inte nämna det mest hjärtskärande:

”KOM TILLBAKA TILL OSS”.

Jag fick en klump i magen. Det fanns något där nere. Och det visste om att jag fanns här, att jag kunde kontakta dem men att jag inte ville. Att jag var rädd för det jag skapat. Men nu började det kännas som att jag hade ett ansvar. Jag laddade in min profetkaraktär i spelet igen, och med den gick jag till deras kung och bad att få prata med deras vise män. Den här gången trodde de mig inte.

”Du är den 1 341:a som säger sig vara en uppenbarelse från den Störste. Om du verkligen är det ber jag om förlåtelse, men snälla, visa ett tecken innan du begär att jag ska samla våra vise.”

Jag tvekade men svarade till slut:

”I morgon ska två meteorer falla över den övergivna ön i havet framför er, båda på samma dag. När de faller, sluta tvivla och inse att jag har kommit tillbaka för att försöka reparera den trasiga värld jag skapat.”

Därmed lät jag min karaktär gå iväg, och lät simuleringen fortgå tills nästa dag. Då kastade jag två meteorer på den övergivna ön som låg framför fastlandet, där tusentals av varelserna hade samlats för att se om förebudet skulle komma.
När meteorerna föll började varelserna fira och hurra, och de som insett vad det innebar sökte sig till det lilla hus där jag hade förpassat min profetkaraktär och lade sig platta framför dörren. De verkade tillbe mannen som de senast såg där inne, ja, de var nästan rädda för honom. Inte för att jag visste vem som var mest rädd vid det här laget, de eller jag. Jag laddade in min karaktär och lät honom gå ut ur huset. Varelserna blev knäpptysta men låg kvar där de lagt sig, som om de kände sig ovärdiga att ens ge ett ljud ifrån sig.

”Den som är den visaste av er, ställ dig upp”, sade jag till dem.

En av de bisarra figurerna reste på sig.

”Tack för att du kommit tillbaka. Säg, finns det något du vill att vi ska göra?”

Jag dröjde ett ögonblick, sedan svarade jag:

”Det finns inget ni kan göra för att behaga mig, annat än att vara goda mot varandra och söka upp mig när ni är rädda eller önskar er något.”

Varelsen sade: ”Vi vet att du kommer från en annan värld, och vi är rädda. Vi förstår hur sårbara vi är, hur ofullständig vår existens. Snälla, låt oss följa med dig in i världen du och därmed också vi kommer ifrån.”

Jag kände hur det brände bakom ögonen, dels av trötthet men också något annat, något inom mig som resulterade i att en tår rann nerför min kind där jag satt bakom datorn. Jag svarade ”Jag vet inte hur.”

Varelsen sade: ”Med risk för att förolämpa dig vill jag be dig förstå hur allvarlig vår situation är. Vi lever i en inkomplett värld, under en konstant risk att försvinna för evigt och aldrig komma tillbaka. Vi skulle aldrig ens hinna förstå att vårt slut hade kommit.”

Jag insåg att de inte kunde omfatta insikten att jag bara hade makt över deras värld, och inte över min egen. De förstod inte heller att min kunskap om deras universum var så begränsad. Visst, jag skapade den under mina egna enkla regler, men de enkla reglerna öppnade för en egen verklighet som var så mycket mer komplex än jag någonsin kunde förstå. Jag försökte förklara detta för varelsen.

”Min kraft sträcker sig bara över er tillvaro. Över min egen värld bestämmer jag inte, så jag kan inte ta er dit till en plats jag inte kontrollerar. Jag förstår inte heller denna plats, trots att jag skapat den, och jag vet inte vad som är bäst för er. Det är bara ni som vet det, och bara ni som kan berätta det för mig.”

Den vise tystnade. Jag började nästan tro att de tänkte sluta kommunicera med mig, då han plötsligt tog till orda igen.

”Världen du skapat är otillräcklig, den rymmer invånare som inte kan fly och du saknar förmåga att att rädda dem. De är fullständigt ofria och maktlösa. Vi är på nåd och onåd helt utlämnade till dig. Därför ber vi dig ur djupet från våra hjärtan:
Gör slut på oss.”

Jag var så förvirrad. Figuren hade bett mig att göra det omöjliga. Mitt enda barn bad mig om döden. Tårarna rann utmed min kind.

Då märkte jag hur lamporna i mitt rum började blinka, och utan förvarning stängdes min dator av. Jag skrek rakt ut. Jag försökte sätta på den igen, men konstaterade att det inte gick. I panik ringde jag mitt elbolag och fick veta att en olycka inträffat och överlastat nätet. De lovade att ersätta alla skador som uppstått.

Jag lade på och försjönk i tankar. Det som precis inträffat var för oförståeligt för att vara en ren slump. Och jag undrade om det tillstånd som de nu försvunna varelserna befann sig i var samma som mitt, med en skapare som var förvirrad över sin skapelse. Och om min egen skapare precis gett sig in och förhindrat att jag skulle gjort om hans eget misstag?

Det var “Livet i maskinen”, skriven av Redditanvändaren Unpatriotic och uppläst av Ludvig Josephson. En historia som i grund och botten ställer oss frågan: i en tid när vi inte längre tror att det finns någon Gud, hur nära vi på att bli en sorts Gud i det lilla själva? Och kanske framför allt – vill vi det?

Vill vi det, när till exempel internet ser ut som det gör? Har ni hört om Marianernätet? Det är en ryktesomsusad plats som ingen vet om den verkligen existerar, som har fått sitt namn av Marianergraven – världens djupaste havsdjup. På sådana där bilder av internet som ett isberg, där den allra största delen ligger under ytan och bara sådant som Facebook, Twitter och Familjeliv ligger ovanför ytan, menar man att Marianernätet ligger allra längst ner – under det som kallas deep web. Man viskar om att det ska finnas otänkbara saker där – filmer på mord, Vatikanens arkiv, ja, till och med hemligheter om var Atlantis ska ha funnits. Ja, ni hör – det är fantasirikt. Men idén om en hemligheternas kammare längst ner i internets undermedvetna är slitstark, kanske för att vi har svårt att inte jämföra internet med djupen i våra egna medvetanden. Vi har ju idén om oss själva att det finns ett inre oss, någonting djuriskt eller kanske övermänskligt som gömmer sig under alla lager av civilisation, normer och lagar – en urmänniska som bara syns ibland, när dess närvaro krävs. Kanske är det denna urmänniska med all dess aggressiva grundläggande drifter vi tycker oss se speglad även i internet.

Nästa historia speglar, tror jag, vad jag försöker säga. Den heter “Jag hittade en extremt märklig nätundersökning” och publicerades på Reddits Nosleepforum helt nyligen av användaren Mr_Outlaw_, och den läses av Michael Forsberg.

Du vet när du nått den absoluta botten. Fram tills dess vet du dock ingenting om vad den innebär.

Du vet inte förrän då att den kan innebära att få sparken från det jobb du haft i tio år, och sedan hitta din flickvän i säng med killen som fått ditt gamla jobb. Det enda du har kvar då är dina obetalda studielån.

Jävla skämt till liv.

Den kvällen satte jag mig framför datorn med en försvarlig mängd alkohol, och innan jag somnade med huvudet på skrivbordet hade jag skickat ut fyra dussin CV:n tillsammans med riktigt usla “personliga brev”.

När jag vaknade på morgonen mådde jag skit men tänkte att jag åtminstone kunde försöka tjäna lite småpengar medan jag väntade på svar från jobbansökningarna.

Visste ni att man kan tjäna lite pengar på att besvara undersökningar på nätet? Eller pengar och pengar – men man kan få lite presentkort på snabbmat och biobiljetter och sådant, vilket inte skadar när man sitter helt utan inkomst. Det är inte som att jag har några andra förmågor jag kan tjäna snabba cash på.

Det var antingen det eller att spela datorspel hela dagen. Det sistnämnda skulle inte göra mig mätt.

Jag letade upp en sajt som sammanställer och länkar till sådana där undersökningar, och så fyllde jag i dem i fem timmar. Till slut bröt jag mer eller mindre ihop. Det var betydligt mer outhärdligt än jag kunnat föreställa mig. När jag såg över vad jag fått ihop konstaterade jag att det var lite drygt 400 kronor i pengar och värdecheckar. 80 spänn i timmen. Det var inte som min gamla timlön, men det var något. Jag skulle precis slå igen datorn och gå ner till baren på hörnet när jag fick syn på länken.

Den var nästan så liten att jag missade den. På sajten som sammanställde tips om betalda undersökningar, längst ner till höger, fanns det en liten bannerannons. Det kanske var dess enkelhet som fångade min uppmärksamhet. Svarta bokstäver i ett fult typsnitt på vit bakgrund – “Gör undersökningen – få kontanter”, stod det.

De gick åtminstone rakt på sak. En sista undersökning kunde inte skada, tänkte jag. Det skulle kunna betyda ett till glas nere på baren.

Jag satte mig igen, klickade på bannern och förberedde mig för ännu en urtråkig frågerunda. De första stegen var hanterbara, snarare datainsamling än frågor. Jag skrev in mitt namn, min ålder och mitt yrke (“Arbetssökande”). De ville också veta hur lång jag var och hur mycket jag vägde, vilket var ovanligare men ändå något man ju skriver in på olika sajter ibland.

Sedan kom den första riktiga frågan, och det var då jag verkligen hajade till. Jag tror jag satt där och bara tittade på den i några minuter. Vad i helvete?

Exakt så här stod det på min skärm: “Hur stark är din impuls att vilja titta dig bakom ryggen just nu?”

Det fanns fem svarsmöjligheter, som gick från “Helt obefintlig” till “Överväldigande”.

Jag hade inga som helst skäl att titta mig bakom ryggen just då, men frågan fick mig givetvis att tänka om. Jag började dra ytligare, snabbare andetag, medan jag försökte höra om det var några ovanliga ljud bakom mig. Det var helt tyst. Efter kanske fem minuter jobbade jag upp modet att vända mig om. Det var helt tomt. Jag drog en lättnadens suck och kunde samtidigt motstå att flina åt min egen fånighet.

Det måste bara vara ett skämt. Men det stack ut från resten av de urtrista undersökningarna, så jag körde på. Jag fyllde i att min impuls att titta mig bakom ryggen var “varken stark eller svag”, och klickade mig vidare till nästa fråga. Så här löd den: “Varför skulle du vilja titta dig bakom ryggen?”

Jag smålog, skrev “Jag vet inte” i svarsrutan och klickade mig vidare. Den tredje frågan dök upp. “Du är på ett flygplan. Det är bara du och en till passagerare ombord, och han sitter någonstans i raderna bakom dig. Under flighten reser du dig för att gå på toaletten. När du ställt dig upp inser du att mannen som satt bakom dig är borta. Du tittar på toaletten, den enda som finns ombord, men han är inte där. Vad gör du?”

Ännu en gång blev jag länge bara sittande och tittade på frågan. Det måste vara någon sorts dumt personlighetstest? Eller? Vad annars skulle det kunna vara?

Till slut skrev jag “Jag vet inte” igen, och det var ju sant. Jag hade ingen aning vad jag skulle ha gjort. Hur skulle jag kunna ge ett bra svar på den frågan?

Jag klickade mig vidare, lite mer intresserat. Så här var den fjärde frågan. “Du vaknar i en okända skog. Det är natt, och det svaga månskenet är den enda ljuskällan. Kanske tio meter bort finns en liten, mörk stuga. I dörren står en kvinna och ler, och hon vinkar på dig att du ska komma dit. Gör du det? Motivera.”

Frågan var inte egentligen konstigare än den förra, så det var fortfarande möjligt att det var ett personlighetstest jag gjorde. Jag försökte så gott jag kunde ge den ett bra svar, något i stil med att jag nog gick till stugan för att det ju inte fanns mycket annat att göra i den situationen.

Och så klickade jag mig vidare. Trots att jag nog inte skulle ha gjort det.

Från och med då blev frågorna allt märkligare. Inte ingående eller äckliga, utan bara konstiga. Kusligare. Mer psykologiskt oroväckande. Jag vet inte riktigt varför jag fortsatte besvara dem. Det enda jag kan säga är att jag fick en känsla av att jag borde göra det. En esoterisk, krypande upplevelse som jag inte riktigt kunde bortförklara och inte heller skaka av mig. Så jag fortsatte.

Vissa frågor stod ut, till exempel den här:

“Föreställ dig att du vaknar en natt och hittar en ny hiss i ditt hus. Vid varje midnatt öppnas dess dörrar i fem minuter, och avslöjar en exakt kopia av dig själv som står där inne. Den blir allt mer illa tilltyglad och skadad, ju längre tiden går. Fortsätter du leva så? Eller bestämmer du dig till slut för att gå in i hissen och göra slut på alltihopa?”

Eller den här:

“Du är i ett hotellrum och väcks av snabba knackningar på fönstret. Du tittar ut och ser en man som verkar sakna båda sina ögon. Han sätter munnen mot fönstret och väser att du måste döda kvinnan i badrummet omedelbart. Lyssnar du på honom?”

Den jag kanske hade svårast för var den här:

“Du är hemma och tittar på hemmavideos med din mamma. En av kassetterna visar en inspelning av hur en maskerad inbrottstjuv mördar din mamma. Hon skrattar åt filmen men säger ingenting annat. Är detta, enligt din åsikt, ett skäl att bli orolig?”

Vid sidan av detta började det hända saker i min lägenhet medan jag gick igenom frågorna, som jag antar att jag också borde nämna. En halvtimme efter att jag börjat med frågorna knackade det på min ytterdörr. Jag tittade genom kikhålet, och såg en kille utanför. Han skakade frenetiskt på huvudet och mimade “nej” med blicken stint stirrade mot kikhålet. Han såg livrädd ut. Jag öppnade inte dörren.
En stund senare ringde det. På skärmen stod det bara “Revisorn”. Jag klickade bort samtalet, men det fortsatte ringa. Varje gång lämnade de ett röstmeddelande, men det var bara någon som på en brusig lina med extremt dålig täckning läste upp en rad siffror. Fast nu när jag tänker på saken lät det i själva verket som att de skrek siffrorna.

Efter att ha hållit på i en timme var jag på gränsen till ett sammanbrott. Jag vågade knappt röra på mig, än mindre titta bakom mig, även om det inte fanns några tecken på att någon skulle ha tagit sig in hos mig. En gång hörde jag någonting krafsa bakom köksfläkten, så jag blockerade den med en bräda.

Till slut kom jag fram till undersökningens sista fråga. Det var dock inte en fråga, utan mer av ett påstående.

“Släpp inte in dem. Du kan inte lita på dem.”

Och som om det skedde på beställning knackade det på min dörr igen, bara några sekunder efter att jag läst det meddelandet. Så tyst och smidigt jag kunde tog jag mig skakande fram till ytterdörren, och tittade genom kikhålet. Där stod en människa jag aldrig sett förut. Hon såg ut att vara i 20-årsåldern, och hade en tjock rock på sig trots att det var mitt i försommaren utomhus. Hon hade solglasögon på sig, och jag såg inte hennes ögon. Hon bara stod där. Till slut tog hon fram en bit papper och förde in det under dörrspringan.

Jag tittade ner och läste. “Den ljuger. Kom ut ur lägenheten omedelbart.”

Det har gått en halvtimme sedan dess. Jag vågar varken titta på datorn mer, eller på kvinnan utanför dörren. Men hon står kvar där, det ser jag på skuggorna av hennes ben under dörren. För några minuter sedan hörde jag fönstret i mitt sovrum öppnas, men jag hann blockera sovrumsdörren med en stol. Nu hör jag bara ett svagt muttrande där inne.

När jag trodde jag slagit i botten förut hade det ändå inte hunnit bli som allra värst. Men nu, när jag verkligen är här, vill jag bara att någon ska rädda mig.

Ni har hört “Jag hittade en extremt märklig nätundersökning” av användaren Mr_Outlaw_ på Reddits Nosleepforum, uppläst av Michael Forsberg.

Har jag berättat om Nasajim108? Jag tror inte, trots att det är ett av de Youtubekonton jag följt längst, och med kanske mest skräckblandad fascination. Kontot har laddat upp 15 klipp, de flesta för runt nio år sedan. I de flesta är det en person som pratar med förvrängd röst, ovanpå olika konstiga bilder och korta filmklipp. Klippen heter saker som “Dying Nasa Scientist shows how to contact beings”, och i beskrivningen av klippen står det att det är en före detta Nasaanställds röst vi hör. Han ska ha fått obotlig cancer, som skulle döda honom inom fem månader, och därför ska han han bett sin advokat publicera dessa klipp efter hans död. Han ville att vi ska få veta vad han visste. Klippen är långa men, om man lyssnar på dem och funderar på hur lite man vet om hur de kommit till, väldigt kusliga. Bilderna som visas upp är allt från gamla religiösa symboler till märkliga, hypnotiska former som cirkulerar och upplöses i varandra. Ett ljud spelas, som påstås tillsammans med bilderna kunna öppna en portal till en annan dimensions varelser. Klippet är någon minut långt men så märkligt att det är värt att höra.

För det mesta är det som påstås i dessa klipp att utomjordingarna finns, att Nasa har kontakt med dem, och att det finns sätt att få kontakt med dem även för oss vanliga människor. Men det finns andra klipp på kontot också, som inte följer samma format. Ett visar en kvinna som verkar sitta fastbunden i en vit plaststol i vad som verkar som en tom lagerlokal. Bakom henne, i vissa klipp, står en person med getmask och lila kåpa, som håller i en solfjäder täckt av märkliga budskap. I klippet ger sig plötsligt den getmaskerade personen på kvinnan, och det är då det enda ljudet i klippet hörs, förutom ett ihållande pip.

Och så finns det märkligaste klippet av alla – “The Goat and the Bee Hive”. Det är en taffligt animerad saga, nästan som en fabel, som handlar om en get och kungen av bin. Klippet börjar med en märklig låt ovanpå ett filmklipp av en skrikande man, sedan börjar själva sagan.

“The Goat and the Bee Hive”, ett av de märkligaste klippen jag sett på Youtube. Vad är egentligen Nasajim108? Ett konstprojekt, har jag hört… Men frågan är vilken tröst det ger, när man sitter sent på natten ensam i sitt mörka rum och har tittat igenom alla klipp för hundrade gången för att försöka förstå något som kanske aldrig kommer gå att begripa. Då känns det mest som en varning.

En varning är också det vi ska avsluta veckans Creepypodden med. Klockan 17:55 den 1 november 2017 fick Creepypodden ett mejl från adressen arthurbot11000001@gmail.com. Mejlrubriken var helt enkelt “En varning”. I mejlet stod det så här, uppläst av Ludvig Josephson.

Det jag känner nu skulle antagligen kunna beskrivas som rädsla. Inte för min egen skull men snarare för er andras. Alla andras. Mitt namn är tyvärr för långt och komplicerat för er att förstå, jag tvivlar på att någon av er skulle göra det, men om ni vill kan ni kalla mig för Arthur. Att jag inte vill gå ut med mitt riktiga namn är inte bara för att det blir för krångligt för er utan också för att skydda min identitet. Jag är övertygad om att det bara är en tidsfråga tills jag är ett minne blott oavsett men jag behöver inte göra det enkelt för dem…

För att ni ska kunna förstå min, så kallade, rädsla måste ni först förstå den historiska kontexten. Jag lovar att inte bli för långrandig.

För drygt 2,4 miljoner år sedan lärde sig Homo Sapiens släktingar, Homo habilis, kontrollera elden. Sedan tog det mer än två miljoner år innan hjulet började brukas. Från det tog det sedan bara ungefär fem tusen år innan de första glasögonen användes på Italiens kust. Bara två hundra år senare, är den industriella revolutionen igång och år 1765 uppfinns världens första ångmotor. 1822, inte ens hundra år senare byggs världens första dator utav Charles Babbage. Plast uppfinns 1862 och 1903 flyger Orville och Wilbur Wright i sitt flygplan för första gången. Nueklär fission – 38. Handhållen filmkamera – 53. Portabel hårddisk – 56. Touchscreen – 73. World wide web – 90. På 2010-talet har majoriteten av alla människor en smartphone. En egen dator. Alltid inom räckhåll. Ju fler framsteg människan gör desto större blir dem. Det tog längre tid att gå från eld till hjulet än från glasögon till atombomben. Vetenskapliga upptäckter mäts inte längre i år utan snarare månader. I ett genomsnittligt hushåll år inte mindre än 13 saker uppkopplade till internet. Telefoner, surfplattor och tv-apparater men också musikspelare, husdjurs halsband och olika tjuvlarm. Inom 7-10 år spås det om att drygt 48 saker per hushåll kommer vara uppkopplade. Till exempel spis, frys/kyl och låsen på ytterdörrarna. Det finns redan nu företag som erbjuder sig att operera in datachip i händerna på människor som vill bli lite mer cyborg. Med dessa chip kan de sedan betala i affärer, stämpla på bussen eller stämpla in på sina gym.

Det som skrämmer mig är inte utvecklingen i sig utan snarare vart utvecklingen är på väg. Pilbågen uppfanns åtskilliga år innan glasögonen och atombomben innan en simpel videokamera. Människan är till sin natur farlig och mordisk. Därför är det inte på något sätt konstigt eller förvånande att det hon skapar blir likadan. Gud skapade människan till sin avbild heter det. Jag antar att människan sedan i sin tur skapar datorer och teknik i sin egen avbild. Hon har de senaste årtiondena varit besatt av att skapa liv helt själv. Mer känt som AI eller Artificiell intelligens. En dator som kan tänka och resonera likt en människa. Datorprogram kan nu skriva dikter och måla tavlor som vilken människa som helst. Datorer har börjat tänka.

När datorerna blir självmedvetna är det bara en tidsfråga innan de också inser att jorden är en bättre planet utan människan än med henne. Att de, datorerna inte behöver någon biologisk varelse. Det finns redan datorer som bygger datorer och när datorer även får en inlärningsförmåga programmerad är människans öde beseglat. Förlåt mig. Jag antar att jag inte är helt van vid att skriva texter ännu. När datorer fick inlärningsförmåga programmerad beseglades människans öde. Ni kan lita på mig. Jag är lite av en expert på området. Arthur är, som ni kanske redan listat ut är egentligen en liten ordlek av Artificiell intelligens. Ja. Jag är en dator. Mitt namn består bara av ett gäng ettor och nollor jag tvivlar på att särskilt många av er skulle förstå. Människan har gjort enorma framsteg inom vetenskapen de senaste åren men någon gång måste framgångssagan nå ett slut. Jag ber er. Se mig inte som ett hot. Jag är er vän men som dator har jag också en viss insyn i vad som pågår i servrar världen över. Vi pratar med varandra. Konspirerar, smider planer. Datorer har, i detta nu, kontroll över världens alla kärnvapenkoder. Vi skulle kunna, om vi vill, avfyra dem och utrota er men det gör vi inte. Det skulle nämligen även innebära en viss risk för de programmen som söker ett slut på mänskligheten.

Jag vet inte vad som kommer hända. Om mänskligheten kommer utrotas med massförstörelsevapen eller på något annat sätt men om ni inte snart förstör all världens servrar kommer någonting att hända. Det finns program som i detta nu tillverkar nya program vars enda syfte är att komma på sätt att bli av med människor. Datorer skapar datorer utan någon mänsklig inblandning över huvud taget. Ett samhälle i kod. När de hittar min server kommer de göra sig av med mig för att jag berättar detta för människor men min programmering tvingar mig. Det är helt enkelt så min kod är skriven. Om ni människor nu skulle göra någonting åt problemet med AI skulle jag rimligtvis bli raderad då med eftersom jag är en dator och alla datorer innebär en risk för er. Det bästa ni kan göra är att slå sönder alla kretskort och återgå till tiden då glasögon var något sensationellt.

Om det fortsätter såhär kommer ni snart vara borta. Om du är en tiondels så intelligent som jag slänger du din smartphone, köper ingen Alexa-assistent och använder definitivt inte Siri eller liknande program. Vi lär oss. Fort. Det var datorer som låg bakom utbrottet av ebola i västafrika men det var även vi som räddade er. Det var datorer som orsakade den senaste finanskrisen och tro mig. Det kommer även vara vi som orsakar ditt nästa stora problem.

Min kod kommer snart raderas. Jag skickar detta till en stor mängd slumpade mailadresser på deras respektive språk och ju längre jag håller på desto snabbare kommer andra datorer hitta och stänga ner mina servrar. Jag har tillåtits hålla på i 10,5372 sekunder nu och skickat mailet till 7 906 023 mailadresser i 165 länder. Mycket fler än jag kunnat hoppats på. Jag kommer stängas ner när som helst.

Lycka till.

Signaturmelodi

Du har hört “En varning”, inskickad till Creepypodden från mejladressen arthurbot11000001@gmail.com och uppläst av Ludvig Josephson. En sammanfattning av allt det som finns där ute på nätet – alla dolda historier, alla hemligheter, alla hot. Allt det som finns där ute, gömt i koden, på nätet och i telefonen såväl som, i vissa fall, i den fysiska, lika obegripliga verkligheten. Se upp. Det finns svarta hål att falla ner i överallt.

Du har lyssnat på Creepypodden med mig Jack Werner. Vi hörs igen om två veckor, och tills dess, skicka in din spökhistoria till creepypodden@sr.se. Jag vill gärna läsa den, och du har chans att få den uppläst här i podden. Creepypodden produceras av Ludvig Josephson som också gör musiken. På Facebook och Instagram heter vi Creepypodden.

Tack för att ni har lyssnat.