Avsnitt 95: Mysterium

Under de senaste 15 åren så har det blivit otroligt lätt att hitta allt möjligt med hjälp av några tryck på tangentbordet. Ett överflöd av information finns tillgänglig tack vare sökmotorer och det är svårt att tänka sig en tid då det var helt annorlunda. Men för ungefär en generation sedan var ord som ”streama” och ”torrent” knappt omnämnda, förutom då möjligtvis i engelskspråkiga konversationer om diverse vattenflöden. Då möttes folk istället IRL för att byta dataprogram, spel eller applikationer som var sparade på plastdisketter av märket ”Sharpie”.

För det mesta så var det ett sätt för sparsamma och medvetna personer som var med i svängen, att byta spel som ”King’s Quest” eller ”Maniac Mansion” med varandra. Tidiga programmeringstalanger skapade sina egna spel som de delade med sin bekantskapskrets, som i sin tur delade dem med sina vänner. Och om de var bra gjorda så fick spelen en plats i konnässörernas privata samlingar. Det var 80-talets virala videor.

”Pale Luna”, å andra sidan, spreds aldrig utanför San Franciscos Bay Area. Alla kända kopior har för länge sedan förstörts och beståndsdelarna av datorerna det spelats på ligger under tjocka lager av damm och krossade plastdelar. Men det var inte den enda anledningen till att spelet förvann. Den andra orsaken var att spelets programmerare gjorde en rad märkliga beslut när det gällde spelets utformning.

”Pale Luna” var ett textbaserat äventyrsspel, i stil med ”Zork” eller ”The Lurking Horror”. Det går ut på att man skriver in olika kommandon för att komma vidare, som en sorts interaktiv berättelse. Det kom från en tid då genren redan då började att bli hopplöst ute. När man startade spelet möttes man av av en nästan tom skärm, där det stod:

– Du befinner dig i ett mörkt rum. Månljuset skiner in genom fönstret.
– Det finns GULD i hörnet, samt en SPADE och ett REP.
– Det finns en DÖRR som vetter åt ÖST.
– Kommando?

Så började spelet som en skribent för ett länge sedan nedlagt fanzine beskrev som ”gåtfullt, obegripligt och helt ospelbart”. De enda kommandon som fungerade var TA UPP GULD, PLOCKA UPP SPADE, PLOCKA UPP REP, ÖPPNA DÖRR och GÅ ÖSTERUT. Sen möttes spelaren av följande text:

– Ta emot din belöning.
– PALE LUNA LER MOT DIG.
– Du står i en skog. Det finns en stig som leder mot NORD, SYD och ÖST.
– Kommando?

Det som snabbt fick de få som faktiskt hade en chans att prova spelet att lessna var att nästa steg både var förvirrande och fyllt av buggar. Bara ett enda kommando var det rätta. Valde man inte NORD, i tidigare nämnda exempel, så låste sig hela systemet och man blev tvungen att starta om datorn.

Efter det så verkade texten upprepa sig i följande steg fastän väderstrecken inte var desamma. Men det värsta var att standardkommandon som brukade funka i textbaserade äventyr var helt oanvändbara. Ett av de få kommandona som man kunde använda, som inte handlade om själva färdriktningen, var ANVÄND GULD. Men knappade man in det fick man svaret:
– Inte här.

ANVÄND SPADE gav meddelandet:
– Inte nu.

Och ANVÄND REP, gav meddelandet:
– Du har redan använt det

De flesta som provade på spelet kom en liten bit innan de tröttnade på att ständigt starta om datorn och det slutade med att de kastade bort disketten av ren frustration. Efter det så lagrades förmodligen spelet i den inre mappen som är avsedd för dåligt programmerat skräp. Men det finns något som alltid varit sant i datans epok: folk har på tok för mycket fritid.

En ung kille, som hette Michael Nevins, bestämde sig för att besegra ”Pale Luna”. Fem timmar och 33 kommandon, som resulterade i ”error”, och flertalet utdragna sladdar senare dök det plötsligt upp ett nytt meddelande. Det löd:

– PALE LUNA LER BRETT.
– Det finns inga stigar.
– PALE LUNA LER BRETT.
– Marken är mjuk.
– PALE LUNA LER BRETT.
– Här.
– Kommando?

Det tog ytterligare en timme innan Michael lyckades knappa in rätt kombination av ord för att komma vidare. De löd: GRÄV GROP, LÄGG NER GULD och sedan FYLL IGEN HÅL. Det resulterade i meddelandet:

– Grattis.
– – 40.24248 – –
– – 121.4434 – –

Efter att de meddelandena visades så gick det inte att knappa in fler kommandon. Michael fick helt enkelt starta om datorn ytterligare en gång.

Efter lite efterforskning så drog Michael slutsatsen att siffrorna var longitud och latitud. Koordinaterna pekade till en plats i skogen i närheten av Lassen Volcanic Nationalpark. Och eftersom Michael hade mer fritid än förstånd så bestämde han sig för att fullfölja ”Pale Lunas” instruktioner.

Utrustad med karta, kompass och spade gav Michael sig ut på parkens stigar följande dag. Under sin vandring så märkte han att varje steg han tog stämde märkligt nog överens med de väderstreck han hade följt i spelet.

Och trots att han först ångrade att han hade tagit med sig en spade så hade en gnagande känsla om att det låg något som han behövde gräva upp vid resans slut. Kanske låg det en skatt och väntade på honom?

Efter en krånglig passage blev Michael glatt överraskad då han stötte på en plätt med ojämn jord som någon uppenbarligen hade grävt i. Han började genast att gräva frenetiskt men blev snabbt förskräckt när hans spadtag avslöjade det förmultnande huvudet från en blond, 11-årig flicka.

Michael kontaktade genast polisen. Flickan identifierades inte långt senare som 11-åriga Karen Paulsen som hade anmälts som försvunnen av sina föräldrar för ett och ett halvt år sedan.

Folk försökte spåra ”Pale Lunas” skapare men eftersom platserna där folk bytte datorprogram och spel var en anonym gråzon så ledde sökandet ingenvart.
Samlare är i dagsläget beredda att ge sexsiffriga belopp för en äkta kopia av spelet.
Resten av Karens kropp har inte återfunnits.

Signaturmelodi

Du lyssnar på Creepypodden med mig Jack Werner, och det Ludvig Josephson precis läste för er var historien “Pale Luna”. Den finns publicerad på Creepypasta Wiki, och den översattes från engelska till svenska av Veronica Sandström. Vad gäller författaren så är allt som står på Creepypasta Wiki att historien tillskrivs signaturen “Ed”.

Pale Luna är en sådan där historia som liksom blivit ett med berättelsen om creepypastan som fenomen. I bloggposter och inlägg som handlar om creepypasta, presenterar vad det är och hur det uppstått, nämns ofta Pale Luna som en av de ursprungliga berättelserna – en av de som fanns där från början. Det är inte så konstigt, för creepypasta har alltid handlat lika mycket om berättelsens form som dess innehåll. Hur historierna tillkommit, vilket mörkt hörn de kravlat upp ifrån, har alltid varit en lika viktig del som storyn själv. Pale Luna har ingredienserna från den klassiska creepypastans kärna: den anonyma, kroppslösa men till synes allseende berättaren, miljöerna från en tidig IT-era, de vandrande disketternas bortvittrande stig tillbaka till källan till händelsen. Myten har blivit mytologin, skulle man kunna säga.

I verkligheten är historien bakom Pale Luna inte riktigt lika spännande. Som så många andra gånger börjar den mystiska berättelsen om berättelsen knaka i fogarna om man tittar närmare på den. I blogginlägg från 2012 beskrivs historien som urgammal och med oklart ursprung, men på Creepypasta Wiki hamnade den så sent som i augusti 2011. Söker man like ytterligare hittar man ett inlägg på det kända forumet Something Awful, från den 13 januari 2011. Användaren MizuZero publicerar där historien, och av allt att döma är det första gången den dyker upp på det öppna nätet. Vem är då MizuZero? Jo, det går också att ta reda på. I augusti 2011 publicerar bloggen Inus Creepy Stuff, en av de första viktiga knytpunkterna för spridning av creepypasta, historien om Pale Luna. I kommentarsfältet dyker en person upp och presenterar sig som Mikhail Honoridez, och skriver att det är han som är MizuZero och att han först publicerade historien på Facebook och först senare lade in den även på Something Awful. Och den som går in på Mikhails Facebook hittar mycket riktigt historien där, i ett inlägg från mars 2010. Vem är då den där “Ed”, som enligt Creepypasta Wiki står bakom Pale Luna? Inte ens Mikhail vet, skriver han i sin kommentar. Det är kanske det riktiga mysteriet i denna historia.

Men Jack, kanske ni tänker nu, Creepypodden är ju en skräck- och spökhistoriepodd – inte platsen för källkritiskt glädjedöderi. Nej, det stämmer – men samtidigt måste man vara lite kräsen om man gillar skräck. Det finns många mysterier som på riktigt är oförklarade, där gåtan i kärnan återstår att lösa, men om de ska vara värda något måste man först vada genom de som faktiskt är rätt lätta att avfärda eller reda ut. Ta till exempel den spännande historien som dök upp på Twitter i våras…

Det här är ett inspelat röstmeddelande som twittraren vi kan kalla Ty en dag i mars 2018 publicerade. ”Lyssna på det här röstmeddelandet jag precis fick”, skrev Ty och lät upprörd och lite skrämd. I meddelandet bokstaverades någonting med militära förkortningar, och Ty översatte det till ”Danger SOS it is dire for you to evacuate be cautious they are not human”. Röstmeddelandet avslutades av en serie siffror, som användaren trodde var koordinater, och det bokstaverade meddelandet “SOS danger SOS”.

Ty fick massor av uppmärksamhet för sitt märkliga röstmeddelande, och mer blev det när koordinaterna verkade peka ut en plats i Indonesien, i närheten av där flygplanet MH370 försvann våren 2014. Ännu värre blev det när Ty påstod att hen fått ett direktmeddelande från en anonym twittrare med bara en remsa bokstäver som användarnamn, där det på indonesiska stod “Radera posten du just publicerade med inspelningen från din telefon”. Sedan försvann Tys konto, och hysterin kring mysteriet nådde ett klimax. Vad hade hänt? Var det ett meddelande på avvägar från MH370:s svarta låda, som där den låg någonstans djupt nere på havsbottnen i Indiska oceanen fortsatte att sända ut? Eller hade en militär operation av misstag avslöjats? Hade vi kommit närmare lösningen på gåtan MH370 än någonsin? Hade Ty röjts ur vägen för att hen kommit för nära?

Nej, det kan man nog inte säga. Siffrorna är i själva verket inte alls så uppenbara som koordinater, och de hamnar inte särskilt nära platsen där man tror flygplanet försvann. Röstmeddelandet i sig är ganska lätt att fejka. Allt som tillkommit sedan dess, via hashtaggar och direktmeddelanden, går också att förklara – Google Translation kan man använda för att skriva hackiga meddelanden på indonesiska, och vissa datum som anonyma användare skickat till Ty har visat sig vara reklam för skivsläpp. Återstår när man gått igenom alla tveksamheter gör bara en liten, tunn, men existerande möjlighet att Tys röstmeddelande var på riktigt. Och den möjligheten är tillräckligt för att många ska vilja tro på storyn.

Och varför inte? MH370 är fortfarande spårlöst försvunnen. Trots en räddnings- och sökoperation som saknar motstycke i modern tid har vi inte mycket mer än en ilandfluten vingklaff och några andra flygplansbitar som vi tror kommer från den förolyckade farkosten. Historien har kallats historiens största luftfartsmysterium någonsin. En sådan stor oförklarlighet kommer vi bygga ett helt nät av gåtor kring, om så bara för att kanske i vår fantasi komma närmare lösningen. 239 personer försvann, gick upp i tomma intet, tillsammans med MH370. Deras berättelser vill vi helt enkelt inte låta ta slut med ett stort frågetecken. Men ju mer tiden går, desto kallare blir spåren och mer utspridda blir eventuella vrakrester. Kanske har vi redan förlorat sista chansen att förstå vad som hände den där vårnatten ovanför Indiska oceanen, då MH370 flög in i historiens allra mörkaste moln.

MH370 är dock inte ensamt i luften om att hålla oss på halster. I avsnitt 66, “Bortförd”, berättade jag om piloten Frederick Valentich som försvann i luften mellan Australien och Tasmanien. Hans sista livstecken var en radiodialog med markkontrollen, där han sade att han såg någonting i luften ovanför honom. “Det är inte ett flygplan”, var det sista han sade. Ett annat oförklarat fall inträffade 1947, då ett brittiskt propellerplan som kallades Star Dust med elva ombord försvann spårlöst över de argentiska Anderna. Det sista morsemeddelandet man fick från flygplanet var “STENDEC”, och vad det ska ha betytt vet ingen än idag. Först år 1998, mer än femtio år senare, hittades vrakdelar uppe på berget Tupungato, och två år senare kom även kroppsdelar fram ur glaciären. Det var det försvunna propellerplanet Star Dust, och man tror det var jetströmmar som förvirrat piloterna och lett till kraschen. Men vi lär aldrig få veta exakt vad som hände, och varför de sände ut meddelandet “STENDEC”. Till och med idag, i detta nu, möter vi fortfarande små mysterier i luften. Clas Svahn, ledande figur i den skeptiska utredningsrörelsen UFO-Sverige, bloggade 13 augusti 2018 om en rapport föreningen fått in.

“Framåt klockan tio ringde en kvinna från Kvicksund och rapporterade att hon några timmar tidigare, 06.55, sett ett märkligt föremål röra sig från nord ost om sydväst när hon var ute med sina hundar. Vädret var klart och solen uppe när hon fick se ett silverglänsande, hästskoformat föremål med två neongröna lysen i hästskons ändar komma flygande. Ljudlöst”, skrev Clas Svahn och fortsatte:

“Jag fick ett mycket gott intryck av vittnet vars son dessutom håller på och utbildar sig på att flyga drönare. Detta gör att hon har sett några varianter som han har visat henne. Men finns det en drönare som liknar en hästsko? Det är frågan.”

Men ett av de kanske mest kända och fascinerande fallen av när någonting vi inte är helt säkra på hänt uppe i det blå brukar sammanfattas med namnet D. B. Cooper. Det var i november 1971, under namnet Dan Cooper, som senare i media blev till D. B. Cooper, som en fortfarande okänd man köpte en biljett till en flight mellan Portland och Seattle. Han hade en regnkappa, svart kostym, svarta solglasögon och bar en portfölj. När flygplanet lyft tände han en cigarett och beställde en whiskey med soda, och efter en stund gav han en lapp till en flygvärdinna där det stod att han hade en bomb i väskan. Han beordrade henne att sätta sig bredvid henne, och berättade att han ville ha 200 000 dollar och en fallskärm. Sedan gick det snabbt. I flygplanets högtalare sade piloten till de andra passagerarna att man drabbats av ett “mindre tekniskt fel”, och skulle landa i Seattle. Passagerarna utrymdes, och flygskärmen och pengarna – som FBI hade arbetat hårt med att få tag i på så kort tid – levererades till flygplanet. D. B. Cooper sade åt piloterna, som nu var ensamma med en flygvärdinna och en flight engineer ombord, att åka mot Mexiko och man lyfte igen.

Efter takeoff sade D. B. Cooper, som varit artig och vänlig under hela flighten, åt dem allihopa att samlas i cockpiten och stängde in dem. Några minuter senare blinkade en varningslampa i cockpit. Tydligen hade den nedfällbara akterdörren i flygplanet öppnats. Klockan 20.13 ryckte flygplanets akter till uppåt, som om bakdörren slagit till flygplanet när en tyngd lämnade den. Två timmar senare landade man, och då var D. B. Cooper försvunnen tillsammans med pengarna. Det var den sista gången någon såg honom. De enda spåren som hittats efter honom är några buntar halvt förmultnade sedlar, som hittades 1980 vid Columbiafloden, och en skylt från insidan av en Boeing 727 där det beskrivs hur man öppnar akterdörren. Det finns inga andra spår efter den artige flygkaparen, och inga bevis på varken att han dog eller överlevde. Som en expert säger i en dokumentär om fallet från i fjol…

Mysterier finns även i svenska skogar, som den som lyssnat på Creepypodden ju väl känner till. Ett av dem som vi ännu inte berättat om är myten om Bäck-Anders stuga. Den möter vi i en historia skriven av Markus Sköld, en medlem i den svenska skrivargruppen Fruktan. Fruktan läser förresten in sina historier i poddform även dem, och ni hittar dem om ni går in på fruktan.se. Ett tips, om ni gillar det ni nu ska få höra: Markus Skölds “Bäck-Anders stuga”, läst av Eva Dozzi.

Det var tidig september och gräset hade börjat återhämta sig efter den brännande heta sommaren. Det hade regnat non-stop i flera veckor, men nu var det äntligen uppehåll. Marken var fortfarande fuktig efter skyfallen och regnet hade dragit med sig en rå kyla som smög sig på i varje ögonblick som solen doldes bakom molnen.

Husvagnen – en gammal Polar som vi hade lånat av en granne – hade varit brun och vit en gång i tiden. Nu var den beige och gulvit och några av fönstren var spruckna.

Inget av det spelade någon roll. Vi hade i alla fall kommit iväg på vår första riktiga semester på flera år. Min projektanställning på callcentret skulle bli förlängd, men inte förrän om två veckor och Roberts sommarvick var avslutat.

Jag log och kramade hans hand.

”Är det sig likt?” frågade han och kramade tillbaka.

Campingen var praktiskt taget öde. Bara några få husvagnar. Inte ett enda tält.

”Både och”, sa jag. ”När jag var liten kändes det mycket större. Och det var alltid mycket mer husvagnar och tält. Mer liv och rörelse.”

”De har nog åkt hem. Jag tror det här är sista veckan som campingen är öppen”, sa Robert.
Jag nickade, huttrade till, drog upp dragkedjan till hakan och satte mig i fällstolen utanför husvagnen. Robert satte sig bredvid precis när Vilma kom springande runt hörnet

”Mamma, pappa. Kom och titta!”

”Vad är det, hjärtat?” Jag lutade mig fram mot henne.

”Kom bara”, sa Vilma och drog mig i handen.

”Du också, pappa.”

Robert suckade, reste sig och klev i sina slitna foppakopior och följde efter oss. Vilma drog mig mot skogsbrynet vid kanten av campingen.

Skogen slöt sig om oss. Jag var tvungen att höja handen för att inte bli piskad i ansiktet av grenar medan Vilma släpade oss längre in bland träden. Hon stannade och såg sig omkring. Jag viftade undan ett par myggor.

”Häråt”, sa Vilma och fortsatte längre in i skogen.

”Vart ska vi?”

”Ni ska få se.”

Skogen blev tätare.

”Du, Vilma”, sa jag. ”Jag tycker inte om att du går så här långt in i skogen ensam. Du kan gå vilse.”

Vilma lyssnade inte, utan såg sig omkring.

”Här borta”, sa hon och satte iväg åt ena hållet, bara för att stanna sekunden senare och vända sig om. ”Nej, här var det. Kom nu.”

Hon fortsatte in bland träden tills hon stannade på krönet framför en slänt. Nere i sänkan låg ett hus. Det var långsmalt, med tre fönster på långsidan. En farstu med två små fönster och en svartmålad dörr på kortändan. Själva huset låg inklämt mellan några träd som såg ut som om de vuxit fram under huset och nu slöt sig längs sidorna i en bisarr omfamning. Delar av takfoten var trasig där naturen hade segrat över det konstgjorda och ett par takpannor hade fallit ner och låg intill huset. Jag kunde inte se någon grund under huset. Det låg platt på marken, som om det hade kraschlandat där i skogen snarare än byggts där. De faluröda brädväggarna var täckta av alger eller mossa i nederkanten och den vita färgen på fönsterkarmarna hade mer eller mindre flagnat bort. Trots att huset uppenbarligen var övergivet sedan länge så var inte ett enda fönster trasigt.

”Titta, mamma”, sa Vilma

Robert la armarna i kors över bröstet.

”Oj”, sa jag och såg på Vilma. Jag var fortfarande lite irriterad över att hon sprungit så här långt in i skogen på egen hand, men gjorde mitt bästa för att inte visa det. ”Vad konstigt att det ligger ett hus så här.”

”Kan vi inte gå in?” frågade Vilma.

”Nej”, sa jag. ”Det ska vi inte. Det är ju någons hus. Vi kan inte bara gå in i det hur som helst.”

Robert nickade.

”Dessutom kan det vara rostiga spikar och sånt där inne. Eller ruttna golvbrädor som man kan kliva igenom. Det är bäst att låta det vara.”

”Men snälla”, sa Vilma.

”Nej, inte tjata, Vilma”, sa jag och stirrade på huset. Jag hade precis fått syn på vindflöjeln som satt på taknocken och jag kunde inte slita ögonen från den. Den var gjord i svart metall och såg ut att föreställa en get som gick på bakbenen. Små borrade hål som skulle föreställa ögon stirrade tillbaka på mig. Jag ryste till.

”Det kanske är Bäck-Anders stuga”, sa jag, halvt för mig själv, utan att ta blicken från metallfiguren på taket. ”Då ska vi verkligen inte gå in.”

”Vem är Bäck-Anders?” frågade Robert.

Jag kastade en snabb blick på honom men vände mig sedan mot Vilma.

”När jag var lika gammal som du så berättade min morfar för mig om Bäck-Anders. Han hade en stuga, precis som den här. Och han var verkligen inte snäll. Då lärde jag mig att man inte ska gå in i övergivna hus.”

Robert gestikulerade och skakade på huvudet, försökte få mig att vara tyst, men jag fortsatte. Något kom över mig. Kanske var det den otäcka vindflöjeln, eller en känsla i ryggraden, men jag ville verkligen se till att Vilma skulle hålla sig borta från det här huset.

”Bäck-Anders slog ihjäl alla som tog sig in i hans hus. Fast de fick förstås aldrig riktigt ro. Hade han väl fått med dem till sin stuga så var de i hans våld sedan.”

Vilma stirrade på mig med ögon stora som tefat och Robert gav mig en menande blick. Jag insåg då att jag kanske hade dragit det lite för långt.

”Men det här kan inte vara hans stuga”, sa jag och tvingade fram ett skratt. ”Mamma bara skojar lite. Jag menar bara att det inte är någon bra idé att gå in i främmande hus. Och det är flera mil skog här. Om du hade gått vilse så hade vi kanske inte kunnat hitta dig igen.” Jag strök Vilma över kinden och log.

Robert la armen över Vilmas axlar.

”Nu går vi tillbaka till campingen. Men mamma har rätt. Du får inte gå så här långt in i skogen igen. Lova det.”

”Jag lovar”, sa Vilma.

”Då så. Kom nu, så går vi tillbaka innan myggen äter upp oss alldeles.”

När vi kom tillbaka till campingen tog Robert fram grillen och började dränka kolen i tändvätska. Vilma skuttade runt husvagnen och pratade för sig själv. Jag såg mig omkring och försökte minnas mig hur det hade sett ut när jag var lite och var här med mina föräldrar. Då hade duschbyggnaden varit nybyggd och fin. Nu såg den ut som om den höll på att falla ihop. Och det hade varit folk överallt. Barn som cyklade omkring mellan tälten och husvagnarna. Nu fanns bara några övergivna säsongsvagnar kvar. Deras ägare skulle komma tillbaka nästa år. Eller kanske för att fira jul.

Jag gick fram till Robert och studerade grillen.

”Räcker det inte med tändvätska nu?”

”Man måste se till att det suger in ordentligt i kolen. Annars brinner det ojämnt sen.”

”Men det droppar ut i botten”, sa jag.

Robert skvätte på ytterligare lite tändvätska och ställde sedan ner flaskan på gräset bredvid grillen.

”Var är Vilma?”

Jag såg mig omkring.

”Hon var här alldeles nyss. Hon har nog bara gått iväg för att utforska campingen. Kanske hon vill hitta nån kompis att leka med.”

”Tror du att det finns det då?”

”Jag vet inte”, sa jag. ”Men det finns ju ett par andra husvagnar. Kanske är det nån barnfamilj där.”

Robert såg sig omkring.

”Du, det där som du berättade om – Häckar-Anders?”

”Bäck-Anders”, rättade jag honom.

”Ja, vad var det? Tror du inte att Vilma blev lite väl skraj?”

Jag vände ner blicken.

”Jo, kanske. Men jag vill inte att hon ska gå in i främmande hus. Eller ge sig iväg så där långt in i skogen själv.”

”Men är det på riktigt?” frågade Robert. ”Det du berättade.”

Jag skrattade.

”På riktigt? Ja, det är alldeles säkert att Bäck-Anders spökar i det där huset.”

”Det var ju inte så jag menade. Finns det en legend på riktigt? Eller var det bara nåt som du hittade på?”

”Det finns”, sa jag. ”Min morfar berättade historien för mig när jag var liten. Fast jag minns inte allt.”

Robert satte sig ner på campingstolen.

”Vad minns du då?”

Jag drog ett djupt andetag och försökte minnas berättelsen som min morfar hade berättat för mig.

”Bäck-Anders var mjölnarlärling. Eller var det skomakare?” Jag skakade på huvudet. ”Något av det, men jag kommer inte ihåg vilket. I alla fall hade han efter många års slit tjänat ihop tillräckligt för att köpa sig en plätt mark där han kunde bygga sig sitt eget hus. En plats där han kunde starta en familj när den tiden kom.”

Robert nickade och drog fram stolen så att jag kunde sätta mig bredvid honom.

”Alla varnade honom för att bygga sitt hus vid träsket. Det skulle bringa otur, sa de. Nej, olycka. Det skulle bringa olycka att bygga huset vid träsket. Men han gjorde det ändå. Det var den enda mark han hade råd till.”

Detaljerna kring morfars historia började komma tillbaka. Jag satte mig ner och fortsatte berättelsen.

”En tid efter att Bäck-Anders flyttat in i sitt hus började barn försvinna från gårdarna runtomkring. Ingen kunde hitta dem. Man trodde att det fanns varg eller björn i skogarna som tagit dem. Men en morgon var det en piga på en närliggande gård som inte dök upp till morgonmjölkningen.”

Jag bet mig i läppen och rynkade pannan. Den här delen av berättelsen var fortfarande dimmig för mig. Det var nåt med den där pigan, men jag kunde inte minnas vad det var. Inte då. Så jag fortsatte berättelsen med vad jag mindes.

”Dagen efter samlade bonden ihop ett gäng och gick till Bäck-Anders stuga, där de hittade flera grunda gravar, bland annat en grav som innehöll pigans kropp. Bäck-Anders själv hade förvandlats till en svamlande galning och slogs i järn och fördes till fängelset.”

”Så det var Bäck-Anders som slagit ihjäl alla barnen. Och pigan?”

”Ja. Han blev hängd har jag för mig. Och hans stuga brändes ner till marken.”

”Så det där kan inte ha varit hans hus då?”

”Nej”, sa jag och flinade. ”Blev du rädd?”

Jag reste mig, lutade mig fram och drog ut resåren i hans shorts och släppte den så att den klatchade mot magen på honom.

”Aj. Vad gör du?”

”Förlåt”, sa jag och log. ”Jag tycker det är sött att du blir rädd.” Jag lade armarna om nacken på honom. ”Du, det där kolet. Det måste dra lite nu va?” Nafsade honom i läppen. Vi hade inte haft sex på flera veckor. Med all stress kring vår ekonomi och med Vilma som alltid var i närheten.

”Det är rätt så viktigt”, sa Robert. ”Men Vilma då?”

”Hon är inte här”, sa jag. ”Hon är inte här för första gången på en vecka. Kom nu. Snart är hon tillbaka.”

Jag drog honom med mig mot husvagnen. Robert skrattade och följde med.

Efteråt drog Robert på sig shortsen igen och gick ut till grillan. Jag hörde honom tjuta till och i ögonvrån såg jag flammorna från grillen slå upp nästan två meter i luften medan Robert kastade sig bakåt.

”Jag sa ju att du hade på för mycket tändvätska”, sa jag och skrattade. Fiskade åt mig trosorna som låg ihopknölade på diskbänken och drog på mig dem.

”Det blir fin glöd nu”, sa Robert och flyttade undan flaskan med tändvätska från grillen. ”Du ska få se.”

Han såg sig omkring.

”Jag undrar vart Vilma tog vägen.”

”Jag vet inte”, sa jag. ”Nu får hon gärna komma tillbaka.” Jag kände ett styng av dåligt samvete samtidigt som oron väcktes i bröstet.

”Ja, det får hon”, sa Robert och kliade sig i bakhuvudet med grilltången.

När det var dags att lägga på köttet hade Vilma fortfarande inte kommit tillbaka. Jag reste mig ur stolen och promenerade iväg längs den asfalterade gången som ledde upp till campingens mitt. Jag såg inte till Vilma nånstans. Faktum var att jag såg inte till en endaste annan människa. Jag skyndade mig tillbaka till Robert.

”Hur länge har hon varit borta nu? En timme?”

”Jag vet inte”, sa Robert och skakade på huvudet. ”Jag vet inte när hon stack.”

Jag såg mig omkring och bet mig i tumnageln.

”Fy vad jag skäms. Är vi verkligen så dåliga föräldrar?”

”Oroa dig inte”, sa Robert. ”Sluta bita på naglarna.”

”Du tror inte att hon gick tillbaka till det där huset?”

Robert kastade en blick på mig.

”Kanske. Du vet ju hur hon är.”

Jag lade armarna i kors över bröstet.

”Jag går och letar efter henne. Jag måste.”

Han hängde grilltången på grillen. ”Okej. Vad ska jag göra under tiden?”

”Vänta här ifall hon kommer tillbaka.”

”Ok. Lycka till.”

Jag har bra lokalsinne och jag går sällan vilse, men nu såg skogen annorlunda ut på något sätt. Jag hade hittat slänten ner mot sänkan där huset låg. Eller åtminstone en likadan slänt ner mot en sänka, men där fanns inget hus. Myggorna försökte hela tiden ta sig in bakom öronen. Deras surrande var på väg att driva mig till vansinne.

Jag gav mig av norrut, försökte följa en rak linje i hopp om att hitta rätt sänka, men efter en stund såg ingenting bekant ut längre.

”Vilma!”

Skogen svarade med tystnad. Inte ens en ekorre som skuttade eller en fågel som förskrämt flög iväg. Jag började springa tillbaka i samma riktning som jag hade kommit ifrån. Träden böjde sig in över mig, som om det fanns ögon i toppen som stirrade ner på mig och roat följde min väg genom labyrinten av ojämna granar och knotiga björkar. Mossan på marken blev mjukare och mjukare tills jag klev igenom och det tjoffade om foten när jag satte ner den i illaluktande vatten. Jag vinglade framåt och viftade med armarna för att återfå balansen. Fick övervikt åt andra hållet och landade mjukt med baken på mossan. Vatten sipprade fram genom mossan och blötte ner mina byxor in på bara skinnet.

”Fan också!”

Jag kämpade för att ställa mig upp och tryckte ifrån med foten för att komma upp. Knäet måste ha vridits till när jag klev igenom mossan. En elektrisk stöt av smärta slog genom benet och jag sjönk ner på baken igen medan jag sög in luft mellan sina sammanpressade tänder. Foten satt fast. Jag flämtade och grävde lite i kanten av hålet med fingrarna. Halva vaden var under mark och det kändes som om någonting klamrade sig fast vid min fot. Det var säkert rötter, men för mitt inre såg jag en vålnad med skelettfingrar som drog mig i benet. Tanken på att någon låg där under mossan fick mig att kasta mig upp på fötter. En frostig spik av smärta slog in i knäet och jag skrek rakt ut när jag tog spjärn med andra foten och drog allt vad jag orkade för att få upp foten ur hålet.

Mossan släppte taget med ett slafsande ljud inte helt olikt en vaskrensare. Jag ramlade baklänges, slog ryggen på en uppstickande rot och blev liggande i mossan och flämtade. Skon och strumpan hade vålnaden under marken behållit – som en trofé. Jag reste mig upp och torkade tårar av skräck, smärta och oro ur ögonen och tog ett haltande steg med min bara fot bort från hålet i marken.

”Vilma! Var är du?!”

Skogen svarade återigen med samma tystnad. Jag tog ännu ett haltande steg, utan att våga slita blicken från hålet i marken. Kvistar och barr stack mig i foten och knäet protesterade. Jag viftade bort myggor som cirklade omkring mig som gamar. Tog ännu ett steg, grimaserade mot smärtan i knäet och började röra mig tillbaka mot campingen.

Jag hade inte tagit med mig mobiltelefonen. Vi hade bestämt att när vi nu äntligen fick semester på riktigt så skulle vi låta bli våra mobiler också. Så därför låg båda våra mobiler avstängda i en låda i husvagnen.

Jag haltade så fort jag kunde tillbaka mot campingen.

Robert kom springande mot mig när jag kom haltande ut från skogsbrynet.

”Lena! Var har du varit? Vad har hänt?”

Jag flämtade som om jag hade sprungit ett maraton.

”Jag kunde inte hitta henne”, sa jag och pausade för att hämta andan. ”Jag fastnade med foten och gjorde illa knäet. Men jag hittade henne inte. Vi måste ringa polisen.”

Robert skakade på huvudet.

”Vilma är i husvagnen. Hon kom tillbaka bara några minuter efter att du gått. ”Robert strök mig över kinden. ”Hon är … okej. Hon hittade en kompis. Någon som bor i en campingstuga i andra änden av campingen.”

Jag stirrade på honom i ett par sekunder. Försökte registrera vad han just berättat. Jag tog mig förbi honom och haltade så snabbt jag kunde mot husvagnen.

”Vilma!”

Hon dök upp runt hörnet. Jag sjönk ner på knä, slog armarna om henne och snyftade.

”Mamma, du luktar illa.”

Jag släppte taget om henne, snörvlade till och höll henne sedan på armlängds avstånd.

”Lova mig att du inte går ut i skogen”, sa jag. ”Det är farligt där ute. På riktigt. Lova mig.”

Vilma nickade långsamt.

”Jag lovar.”

Jag såg på henne. Det var nåt med henne som inte kändes rätt. Sättet hon svarade på. Nästan mekaniskt.

”Hur är det med dig? Är du okej?”

Vilma nickade igen, utan att släppa mig med blicken.

Jag reste mig försiktigt upp. Tvingade fram ett skratt som lät otroligt ihåligt.

”Det är nog bäst att jag går och duschar innan vi äter.”

Robert lyfte på ögonbrynen och nickade.

”Det är nog bäst för oss alla”, sa han och flinade.

Vilma vände sig om utan ett ord och gick in i husvagnen igen medan jag följde henne med blicken. När hon var utom synhåll vände jag mig mot Robert.

”Är hon okej?”

Robert tittade efter Vilma och bet sig i läppen.

”Jag vet inte. Hon har knappt sagt ett ord sedan hon kom tillbaka. Jag försökte fråga om den där kompisen, men hon säger ingenting.”

”Du tror inte att det har hänt nåt?”

Robert kastade en snabb blick på mig och tittade sedan ner i backen.

”Nej, jag tror inte det. Eller jag vet inte. Jag tror att hon kanske kom tillbaka tidigare, medan vi … du vet.”

Det hettade till om kinderna.

”Ah”, sa jag och skrattade nervöst. ”Borde vi prata med henne om det?”

Robert kastade en snabb blick in mot husvagnen och körde ner händerna i fickorna och vände sig sedan mot mig.

”Ja, kanske. Jag vet inte. Men inte ikväll kanske?”

Jag nickade.

”Okej. Jag borde nog gå och duscha.”

”Du luktar faktiskt ganska illa”, sa Robert och gav mig en puss på kinden.

Jag vände mig för att gå, men hejdade mig och såg på honom.

”Jag kunde inte hitta tillbaka till det där huset”, sa jag. ”Jag tror att jag var på samma ställe men det var inte där.”

Robert rynkade pannan.

”Är du säker?”

Jag nickade.

”Ganska. Det såg ut som samma ställe. Men huset var försvunnet.”

Robert såg ut som om han tänkte säga nåt, men vände sig bort istället.

”Vad är det?” frågade jag.

”Nej, det är inget. Gå och duscha du, så vi får äta nån gång. Jag är vrålhungrig.”

Vi åt köttet som Robert grillat när jag kom tillbaka från duschen. Det hade blivit torrt och lite bränt av att ha legat på grillen för länge.

Vilma petade bara i maten och sade knappt ett ord under middagen. Direkt efteråt gick hon och la sig.

När vi hade dukat undan middagen gick vi också och la oss i sängen och tittade på nån film som gick på tv. Efter tio minuter sov jag. Det hade varit en jobbig dag. Jag minns att jag vände på mig i sängen och såg Robert sitta med en bok i knäet. Jag tror att jag mumlade god natt till honom.

När jag vaknade hörde jag fågelkvitter genom husvagnens tunna väggar. Solen sken in genom fönstret och det var varmt och fuktigt i husvagnen. Jag gnuggade mig i ögonen och satte mig upp i sängen. Roberts plats var tom. Jag såg mig omkring. Han var inte i husvagnen.

Jag reste mig upp och var tvungen att ta stöd mot skåpet bredvid sängen. Det värkte fortfarande i knäet från när jag klev igenom mossan. Jag bet mig i läppen och haltade vidare genom husvagnen. Då såg jag att Vilmas säng också var tom.

Vart hade de tagit vägen? Kanske de hade gått och borstat tänderna eller nåt – låtit mig sova ut.

Luften som kom emot mig när jag öppnade dörren var sval och uppfriskande. Utanför stod fortfarande grillen och de två campingstolarna bredvid campingbordet men inget spår av varken Robert eller Vilma.

Jag klev ner på trappsteget och huttrade till. Gräset var blött av dagg. Jag drog morgonrocken tätare omkring mig och borstade bort vattendropparna från campingstolen innan jag satte mig. Även om det var kallt ute var det bättre än den instängda luften i husvagnen. Veckotidningarna hade blivit kvar ute och var genomblöta.

Efter en stund reste jag mig och gick tillbaka in i husvagnen för att se om Robert lämnat nån lapp. Robert var kungen av lappar. Det var en egenhet hos honom som jag hade tyckt var irriterande i början, men så småningom hade det blivit en del hos honom som jag älskade. Han skrev alltid lappar. Hela tiden. Kanske han hade kunnat missa att skriva en lapp om de bara skulle gå och borsta tänderna, men det var inte troligt. Hade de åkt in till stan skulle han garanterat ha skrivit en lapp. Men bilen stod kvar bredvid husvagnen.

Kanske de hade gått och handlat. I campingens reception fanns en liten butiksdel där man kunde köpa mjölk, bröd och smör – det viktigaste. Jag stängde dörren till husvagnen och haltade iväg.

En trött dörrsignal ljöd när jag öppnade dörren till receptionen. Hela rummet hade furufrossa.

Ena väggen var täckt av en stor anslagstavla fylld av kartor, lappar om olika aktiviteter och en whiteboard i A4-storlek som det stod badtemperaturer från tidigare i somras på. Den senaste mätningen hade gjorts för tre veckor sedan. I andra halvan av rummet fanns en läskkyl med mjölk, smör, läsk, folköl och lite andra kylvaror. På hyllan bredvid fanns torrvaror och konserver prydligt uppradade. Däremot fanns inget spår av Robert eller Vilma.

En man i femtioårsåldern dök upp bakom disken genom ett par saloondörrar. Jag kände inte igen honom. När jag var där som barn hade det varit en annan gubbe där. Kanske hade han dött – eller sålt campingen.

”Hej”, sa han. ”Kan jag hjälpa till med något?”

Jag harklade mig.

”Jag letar efter min man och dotter. Du har inte sett dem här möjligen?”

Mannen skakade långsamt på huvudet.

”Det har inte varit någon här inne idag.”

Jag mumlade ett tack och gick ut från butiken. Såg mig omkring och gick sedan till duschbyggnaden. Gläntade på dörren till herrarnas.

”Robert? Vilma? Är ni där?”

Det kom inget svar. Det hördes inte ett ljud inifrån byggnaden.

Jag började känna mig riktigt orolig. Varje gång jag blinkade såg jag huset framför mig – Bäck-Anders stuga med den där vidriga vindflöjeln.

Jag gick tillbaka till husvagnen som såg mer sliten ut än någonsin. De beige delarna som en gång varit bruna såg nu närmast ut som taket hos en storrökare. Rinnmärken under fönstren fick det att se ut som om husvagnen hade gråtit och gummilisterna runt dörren och fönstren hade gått från svart till någon sjuklig ton av grått.

Jag ryckte upp dörren, gick in och öppnade lådan där vi lagt våra mobiltelefoner. Min låg där, men Roberts var borta. Det hade hänt förut – när vi skulle ha mobilfria perioder – att han fuskade på nätterna när jag sov och plockade fram mobilen för att spela mobilspel eller surfa på nätet. Då hade han förhoppningsvis i alla fall mobilen med sig, vart de nu tagit vägen, han och Vilma.

Jag startade min egen telefon och jag tror att jag mumlade en kort bön att batteriet fortfarande hade en gnutta laddning.

Det kändes som en evighet innan den kom igång. Jag hann inte mer än bläddra fram hans nummer innan det surrade till. Jag hade fått ett röstmeddelande.

Jag ringde upp röstbrevlådan och tryckte luren mot örat medan jag bet mig i läppen och gick ut ur husvagnen.

”Du har, ett, nytt meddelande.”

Det skrapade i luren, som om han hade lämnat meddelandet medan han sprang. Sedan hördes hans andfådda röst.

”Hej, älskling. Jag hoppas att du också bryter mot reglerna och startar din egen telefon om jag inte har kommit tillbaka innan du vaknar. Det är nåt som händer här. Jag satt ute, och hörde dörren till husvagnen öppnas. Jag trodde det var du, men så hörde jag Vilmas röst. Långt borta. Hon ville att jag skulle följa efter henne. Jag … Jag försöker hitta henne. Hon försvann in i skogen. Jag tyckte jag såg huset där borta men jag …”

Meddelandet tog slut mitt i en mening.

Hjärtat bultade i bröstet. Jag spelade upp meddelandet igen. Försökte förstå vad som hade hänt. Robert måste ha haft svårt att sova och smugit ut under natten och tagit med sig mobilen. Sen hade han sett Vilma gå ut mot skogen? Eller mot huset? Men det där huset låg ju inte här.

Tanken tvingade sig på mig. Morfars historia om Bäck-Anders stuga. Jag kände på mig att det var nån viktig del av pusslet som saknades. Nåt med den där pigan som hade försvunnit.
Jag gnuggade tinningarna, knep ihop ögonen och försökte minnas morfars ord. Såg mig själv som liten, hur jag satt på hans soffa och lyssnade storögt. Minnena forsade över mig som en flodvåg.

Pigan hade varit försvunnen hela dagen och man letade febrilt efter henne. Framåt kvällen kom hon tillbaka till gården av sig själv. Men då var hon förändrad. Hon lockade med sig en av drängarna ut i skogen och försökte få honom med sig till Bäck-Anders stuga. Drängen hade blivit rädd och sprungit tillbaka till gården och berättat allt för husbonden.

Det var då som husbonden samlat ihop folk och begett sig till Bäck-Anders stuga, där de hittat alla gravarna och Bäck-Anders själv, som hade blivit vansinnig.

Man kunde känna ondskan i huset, hade morfar sagt.

Och även efter att de bränt ner stugan hade folk berättat historier om den – att huset självt hemsökte trakten. Som huset Vilma hittat. Jag var säker på att jag var på rätt plats när jag letade efter henne i skogen, när huset var försvunnet. Men Robert hade sagt nåt om att han sett huset i meddelandet han lämnat.

Jag ställde mig upp. Skakade på huvudet. Det var bara en saga. En skröna från förr, när vidskepelse och skrock styrde ens liv. Inte nu. Det kunde inte finnas hus som dök upp och försvann i tomma intet.

Men vart hade Robert och Vilma tagit vägen? Jag ringde Roberts mobil, men fick bara ett automatiskt meddelande till svar.

”Just nu kan du inte nå det önskade numret.”

Jag svor och startade appen för att hitta vänner. Jag hade varit emot den funktionen, men Robert hade tyckt att det kunde vara bra. Jag letade fram appen och startade den, men den kunde inte hitta Roberts position.

Jag la ifrån mig mobilen på campingbordet. Vad skulle jag göra? Jag sprang in i husvagnen för att hämta bilnyckeln, men hejdade mig halvvägs till bilen. Vart skulle jag åka?
Jag la ner bilnyckeln i fickan. Skulle jag ringa polisen? Och säga vad? Att min man och dotter varit borta i ett par timmar? Jag kunde föreställa mig samtalet redan. De skulle bara säga åt mig att vänta. Att de säkert skulle dyka upp snart. Vilma var ju med sin pappa.

Robert hade pratat om stugan som om han var alldeles i närheten av den. Stugan som var försvunnen när jag letade efter den. Trots det gjorde jag ett försök att ge mig ut i skogen, men redan några meter in bland träden blev smärtan i knät för stor. Skadan måste ha blivit värre under natten och jag skulle aldrig kunna ta mig fram i den oländiga terrängen. Istället haltade jag tillbaka till husvagnen, sjönk ner i en campingstolarna och stirrade rakt ut i
luften.

Först när solljuset började övergå i orange reste jag mig från stolen. Det hade hunnit bli kallt och magen kurrade. Jag hade inte ens ätit någon frukost, än mindre lunch eller middag.

Det var kallt i husvagnen också. Jag drog igen dörren bakom mig och hällde upp ravioli från en konservburk i en kastrull och startade gasolköket.

Jag dukade fram tallrikar och glas, bestick och servetter. Tände ett värmeljus och ställde på ett fat mitt på bordet och ställde fram en lättöl åt Robert. Mjölk åt Vilma. Själv tog jag en Loka. Stirrade ut genom det stora fönstret längst bak i husvagnen tills raviolin hade kallnat och solen inte syntes bakom träden längre.

Jag lutade mig tillbaka i soffan och snyftade.

De var borta. Jag kunde känna det i bröstet. Det gick inte att förklara, men det var som om ljusen som var Robert och Vilma hade släckts i mitt bröst. Kvar fanns bara den tvåliga doften av stearin och stickande rök. Jag svalde och öppnade ögonen. Slutade andas och satte mig tvärt upp i soffan.

Stugan stod i skogsbrynet som om det alltid hade stått där. Det såg förvrängt ut genom den gulnade plastrutan, men det var samma stuga som Vilma hade visat oss i skogen. Samma konstiga långsmala form med farstun på kortänden och vindflöjeln på taket. Jag välte omkull glasen när jag kastade mig upp från soffan och rusade ut ur husvagnen. Jag hann precis runt hörnet och hann tänka att jag hade inbillat mig, att det hade varit en synvilla, men stugan stod där fortfarande. Vindflöjeln vred sig ett halv varv så att figuren stirrade mot mig trots att det var vindstilla.

Dörren gled upp. Ett orange ljus flackade i dörröppningen, som om det fanns en eldstad där inne. Men fönstren var mörka. Jag skakade i hela kroppen. Tog ett steg närmare trots att allt i min kropp skrek åt mig att vända om – att fly därifrån. Jag skakade långsamt på huvudet medan morfars historia spelades upp i huvudet.

Då hörde jag en röst.

”Lena. Kom.”

Det var Roberts röst, men ändå inte. Ljuset i bröstet var fortfarande släckt. Stugan kunde inte finnas där. Jag hallucinerade. Jag hade inte ätit något på hela dagen. Det var klart att jag inbillade mig saker.

”Mamma, kom till oss.”

Jag vände blicken mot stugan. Nu såg jag dem stå där, men de var inte som vanligt. De log, men leendena var så stela, så konstgjorda. De stod precis utanför huset hand i hand.

”Lena. Kom nu, älskling.”

Deras läppar rörde sig inte när de pratade. De hade hela tiden samma stela leende i ansiktet.

Jag knep ihop ögonen om tårarna som trängde fram. Hur hade drängen kommit undan? Drängen som pigan lockat med sig till stugan. Jag försökte minnas morfars ord. Hur?

Det var inte min familj som stod där. Jag försökte fokusera på de slocknade ljusen i bröstet, men längtan efter dem var så stark. Jag måste komma ihåg att det inte var dem. Jag måste.
Kanske var det därför som drängen hade kommit undan också. Vem vet hur pigan hade lockat honom, men han hade inte gått på det.

Jag öppnade ögonen igen. Varelserna som inte var Vilma och Robert hade kommit närmare och var nästan halvvägs mellan stugan och husvagnen. Jag backade undan ett par steg, vände mig om och sprang in i husvagnen. Smällde igen dörren och vred om låset. Jag kröp upp i hörnet av soffan, lade armarna om smalbenen och begravde ansiktet mot knäna.
Det knäppte i väggarna när den tillfälliga värmen från gasolspisen slutligen gav med sig inför den kalla luften utanför. Jag tvingade upp ögonen och blinkade bort tårarna för att kunna se klart. Sakta böjde jag mig fram mot fönstret för att se om huset fortfarande stod där. Det gjorde det. Det var inte inbillning. Jag andades tungt genom näsan och skrek till när det dunsade hårt mot dörren.

”Varför gömmer du dig, mamma?”

”Försvinn!” skrek jag och snyftade.

”Jag blir ledsen när du säger så, mamma”, sa varelsen som inte var Vilma. Hon lät inte ett dugg ledsen. Hon lät lättsam, oberörd – som om det bara var ord som inte betydde någonting.

”Lena, älskling.”

Jag snodde runt och ramlade nästan baklänges när jag såg Roberts stela flin genom fönstret, bara några decimeter från mitt eget ansikte.

”Följ med mig”, sa det som en gång varit Robert. ”Det finns ett rum i huset bara för oss. Det är väl det du vill?”

Hans ögon var döda. Som om de inte såg vad som fanns framför honom, men ändå var hans blick intensivt låst på mig.

”Lämna mig ifred!”

Det dunkade på dörren. Tre snabba slag som fick dörren att skaka. Jag vände mig tillbaka mot fönstret precis i tid för att se mannen försvinna ur sikte. Han var också på väg mot dörren.

”Jag blir arg på dig, mamma.”

Slagen mot dörren blev hårdare. Det skrapade i plasten när han gick längs med husvagnens längd, som om han drog naglarna mot den skrovliga ytan.

”Släpp iiin oooss”, sjöng barnet.

Allt hårdare slag mot dörren. Jag såg mig omkring efter något att försvara mig med och slet åt mig raviolikastrullen från bordet och tömde ut den kalla sörjan i vasken innan jag höjde tillhygget över axeln.

”Försvinn härifrån! Ni är inte välkomna här! Ni är inte min familj!”

Det slutade dunka i dörren för ett ögonblick. Sedan hörde jag Roberts röst, lika känslolös som Vilmas.

”Men, älskling. Jag blir alldeles förkrossad när du säger sånt.”

Ett hårt slag mot dörren fick den att lossna från de övre gångjärnen och hängde på trekvart. Barnet och mannen slet tag i dörrkarmen och rev loss dörren som om den hade varit gjord av kartong. Det var barnet som klev in i husvagnen först. Hon sträckte ut handen framför sig medan hennes kalla dockögon stirrade på mig. Leendet fick hennes ansiktet att se ut som en dödsmask.

Jag snyftade och flämtade. Det var inte mitt barn, men det var ju så likt henne. Så likt Vilma. Kastrullen blev tung. En klick ravioli rann ner på golvet och jag stapplade baklänges ett steg. Mannen klev in i husvagnen bakom barnet.

Han sträckte också ut handen efter mig. De stod där båda två med stela leenden och uppspärrade ögon och bara väntade. Väntade på att jag skulle komma till dem.
Jag kastade kastrullen mot hans huvud och vände mig om. Kastade mig över bordet och mot det stora plastfönstret längst bak i husvagnen. Jag såg i ögonvrån hur barnet och mannen rörde sig in i husvagnen, följde efter mig. Jag ställde mig upp i soffan och sparkade på fönstret. Det gjorde fortfarande ont i knäet, men jag fortsatte sparka medan jag snyftade och kände hur de närmade sig bakom mig.

Fönstret lossnade och jag dök huvudstupa ut genom öppningen. En kall hand snuddade vid mitt ben, men fick inte tag i mig. Jag landade hårt och kände hur det smärtade från armen när jag kravlade mig upp på fötterna igen. Kastade en blick över axeln och såg hur varelserna stirrade på mig genom öppningen i husvagnen.
Tårarna rann ner över kinderna. Jag haltade bort till bilen. Låste upp och hoppade in. Jag kastade en blick backspegeln och såg hur de precis hade kommit ut ur husvagnen och rörde sig långsamt efter mig. Jag flämtade, la i växeln och tryckte gasen i botten.

Jag ringde förstås polisen senare. Från en vägkrog ett par mil därifrån. Jag vet knappt vad jag sa till dem, jag vet bara att en polisbil dök upp en halvtimme senare och jag följde efter den tillbaka till campingen. Jag såg husvagnen med dörren bortsliten och bakrutan utsparkad. Jag såg kastrullen med kall ravioli på golvet och de genomblöta veckotidningarna på campingbordet utanför.

Men jag såg aldrig till min familj igen. Och tack gode gud, jag såg aldrig till Bäck-Anders stuga heller.

Signaturmelodi

Ni har hört “Bäck-Anders stuga”, skriven av Markus Sköld och uppläst av Eva Dozzi. Har du själv något riktigt mysterium att berätta om, eller känner du till ett som inte fått så mycket uppmärksamhet? Skriv om det i ett mejl som du skickar till creepypodden@sr.se – kanske, bara kanske, kan vi lösa det när historien berättas här i podden.

Nå, vi hörs igen om två veckor. Creepypodden produceras som ni vet av Ludvig Josephson som också gör musiken. På Facebook och Instagram heter vi Creepypodden.

Tack för att ni har lyssnat.