Avsnitt 101: På väg II

Min historia liknar på sätt och vis en historia som jag hört i podden förut, den om en man som bor ensam i ett hus i skogen långt uppe i Norrland. Min historia utspelar sig i Dalsland, ett par mil från gränsen till Norge. Jag och min familj kommer inte därifrån men för ett par år sedan bestämde sig min pappa för att bygga sig ett litet hus där. Han är ensamstående och ska snart gå i pension. Ensam är han dock inte – även fast han bor mitt ute i skogen med en sjö och ett par sommarstugor som närmsta grannar så har han alltid folk på besök, fika eller middag. Det är alltså ett väldigt varmt, trevligt och gemytligt ställe. Jag åker dit med jämna mellanrum, för att träffa min pappa och alla hans trevliga grannar som bor i de små byarna i närheten.

Det jag ska berätta om nu hände för ungefär två år sedan, en natt i slutet av sommaren då nätterna hade börjat bli djupa och mörka igen. Jag sov i gästrummet tillsammans med min dåvarande pojkvän, en kille från trakten som alltid var trött efter att ha varit med sina barn och därför sov som en stock på nätterna när vi var med varandra. Dessutom snarkade han väldigt högt. Klockan var kanske tre på natten, och jag vaknade till och gick på toaletten och drack ett glas vatten. Dagen innan hade vi varit i Halden och tittat på fästningen och sedan grillat på kvällen, och eftersom jag hade dragit det korta strået så hade jag blivit chaufför åt brorsan när han skulle hem till sängen i sin egen lägenhet nere på byn. Jag hade alltså varit helt nykter hela dagen.

Efter att jag druckit lite vatten i köket gick jag tillbaka till sängen och min snarkande pojkvän. Jag la mig ner och försökte sova. Men det gick inte riktigt. Jag låg och vred och vände på mig tills jag insåg vad som var fel: skogen utanför var väldigt tyst. Inte en fågel, ens ens någon syrsa som lät. Det var märkligt och ovant, och jag låg och lyssnade spänt i sängen. Efter ett par minuter hörde jag steg. Jag har tidigare hört steg och röster från skogen på natten, men då har det alltid låtit som flera människor och vi har förklarat det med grupper av ungdomar på nattliga skogsfester. Den här gången var det annorlunda, det var definitivt bara en person som var ute och gick. Jag hörde att det inte var ett djur, och dessutom skulle de aldrig komma så nära huset. För nu var stegen precis under fönstret. Och så började någon prata.

Jag kan inte ta fel på den rösten, det är omöjligt. Det var min pojkväns röst. Han som låg och snarkade bredvid mig. Fönstret var öppet så jag kunde till och med höra vad rösten sade. Det gick inte att förstå – det kom inte en enda sammanhängande mening, det var bara en salig blandning av namn, mest namnen på hans barn, grannarna som vi träffade tidigare på kvällen, ord han säger ofta och annat som inte bidrog till något sammanhang. Det var som om han copy-pastade från sitt vanliga ordförråd. När jag då och då hörde honom säga mitt eget namn där nere rös jag.

Trots allt detta så vågade jag inte väcka min snarkande pojkvän, mest för att jag visste att det inte fanns något han kunde göra. Jag har ingen aningen om vad saken utanför ville, för jag är ganska säker på att det inte var en människa. Efter vad som verkade som ungefär 20 minuter så blev den lägre och lägre, som om den försvann bort genom skogen. Efter ett tag krasade det i gruset på vägen, och då förstod jag att han var på väg bort. Då skyndade jag mig att stänga fönstret. Jag lyckades till slut somna om.

Signaturmelodi

Du lyssnar på Creepypodden, med mig Jack Werner, och det vi nyss hörde var lyssnarhistorien “Röster i skogen”, inskickad av en anonym lyssnare och uppläst av Angelica Skärberg.

I januari 2017 kom avsnittet “På väg” ut, på temat händelser som inträffar när man åker bil i natten, tunnelbana efter mörkrets inbrott eller kör lastbilar genom ödemarken. Vi pratade om 1600-talsmyter, den portugisiska berättelsen “A CURVA”, de spöken som efter tsunamin i Japan ska hemsöka taxichaffisar där och den olycksdrabbade del av E4:n som enligt den lokala folktron ska vara hemsökt av vättar. Låter det spännande? Det är spännande. Tillräckligt spännande för att vi nu ska återvända till temat ännu en gång, med nya berättelser om händelser längs vägen.

När den babblande pojkvänskopian lämnade den anonyma lyssnarens fönster i berättelsen vi hörde inledningsvis gick den ut på en krasande grusväg som många märkliga fenomen rört sig på. I sin bok UFO – spökraketer, ljusglober och utomjordingar går journalisten och vice ordförande i UFO-Sverige Clas Svahn igenom ett antal uppmärksammade fall där svenskar sett eller mött oförklarliga fenomen, och en av dessa har kommit att kallas “Lille mannen”.

“Under några vintrar i början av 1970-talet rapporterades en märklig liten figur med egenartat utseende längs vägarna i östra Norrbotten och västra Finland”, skriver Svahn och fortsätter: “Stående vid vägkanten skrämde varelsen slag på förbipasserande genom att rikta en mycket stark lampa mot dem eller genom att bete sig på ett sätt som inte liknade en vanlig människas sätt att vara.” Svahn beskriver ett särskilt möte med “Lille mannen”, där två män och en kvinna körde hem på väg 392 mellan Narken och Jokkfall. I samma ögonblick som de såg en liten “underlig människa” stå ute i regnet vid vägkanten var det som att helvetet brakade loss: bilen översköljdes av vitt, kraftigt ljus, bilradion började spraka och en hög smäll hördes. Inifrån sin bräckliga trygghet i bilen såg de den lilla mannen höja på armen, som för att skydda sig själv från ljuset. Sedan försvann han.

Sådant där kallar vi ju UFO:n idag, trots att UFO egentligen står för unidentified flying object – odentifierat flygande föremål. Mycket som faller utanför det förväntades ramar får sammanfattas som ett UFO, trots att det varken flyger eller är ett föremål utan snarare en figur. Många som betraktar dem tror de bara är gammal folktro i ny tappning. I Spökerier i Sverige skriver prästen Stig Marklund, som jag ju citerat flera gånger hittills i den där podden, att det kan ses som tolkningen av upplevelser som inte går att förklara med tidens acceptabla idéer. “Vetenskapens förnekande av troll, skogsrå och näck har drivit bort dem ur upplevelserna”, skriver Marklund och fortsätter: “Men upplevelserna finns kvar, människorna syns vandra på omöjliga vägar eller står bakom disken i ett värdshus som försvinner. (…) Att folktron är formbar för tidens tankar ser vi i ufoupplevelserna. ‘De små gröna männen’ från främmande planeter beter sig precis som vittror, och då kan man ju misstänka att det är just vad de är.”

Det kan kännas betryggande – anledningen att dessa möten skrämmer oss är för att de förkroppsligar nya, hotfulla idéer som vi tycker inte fått sin förklaring än. Människan tvingas hitta på nya namn på hoten, allt eftersom de gamla namnen ratas och sorteras bort. Det skulle betyda att de mest finns inuti våra huvuden. Men vad ska man då göra när de har en effekt i verkliga livet – om de gör en ensam?

Om det handlar vår nästa historia – “Väg 184”, inskickad av en anonym lyssnare och uppläst av mig.

Jag har länge undrat varför jag tappade kontakten med mina gamla kollegor. Det var som om de gemensamt kom överens om att stryka mig ur telefonboken, och jag förstod aldrig varför. Inte förrän nu.

Vi jobbade ihop som säljare på ett serviceföretag i Lidköping, och vi var ett ganska tight gäng. Jämnåriga, mellan 25 och 30 allihopa, med liknande intressen och samma humor. Högljudda och lite kaxiga. Ryggdunkar och mycket hårda high-fives. Jag trodde vi hade bra kontakt, och räknade dem till mina vänner.

Jobbet i sig var dock inte mer än bara ett steg på vägen framåt. Jag spanade hela tiden efter nya möjligheter, och så dök en ledig tjänst upp i Skövde, fortfarande som säljare men med bättre lön och större möjligheter att klättra. Inte bara dök det upp, jag blev i princip uppraggad. Jag var bekant med en mellanchef där och hon ringde mig och sade att de behövde en ”proffssäljare”. När insikten under samtalet sakta sjönk in att jag för första gången i mitt liv var i färd att bli headhuntad stod jag bara med öppen, gapande mun och bultande hjärta. Inte nog med det, deras förslag var dessutom praktiskt. Jag bor i Skövde och skulle sannerligen inte sakna att åka bil i sammanlagt en och en halv timme varje dag. Så utan att behöva tänka särskilt mycket på saken tog jag jobbet i Skövde och sade upp mig i Lidköping.

Sista arbetsdagen var en torsdag. Trots att de skulle jobba dagen efter följde mina kollegor med mig ut på en afterwork som snabbt blev en regelrätt utekväll. Vi stängde stället, ja, man skulle faktiskt nästan kunna säga att vi blev utkastade. I duggregnet, ovanför Lidans vatten, tog vi farväl och det med sådan inlevelse att någon öppnade ett fönster och ropade på oss att hålla käften. Sedan skingrades vi, och jag började vinglande leta efter en taxi.

När jag till slut lade huvudet mot den mjukt vibrerande fönsterrutan i bilen och såg de mörka husen vid sidan av Rörstrandsgatan bytas ut mot skog log jag för mig själv, över hur kul vi hade haft det. Vi passerade rondellen som markerar stadens utkant, och tallarna slöt upp på sidorna av vägen som nakna stolpar, blekt upplysta av en stor reklamskylt som står ensam vid vägen. Jag kände ögonlocken falla igen, och tänkte att jag såg fram mot fler sådana kvällar, även om vi inte jobbade ihop längre. Det sista jag hade i huvudet innan jag somnade var att taxiresan skulle kosta minst 900 kronor. Och att jag inte hade några problem med det.

När jag slog upp ögonen morgonen därpå var jag ett ögonblick väldigt förvirrad, innan den blixtrande huvudvärken slog till så jag nästan föll av stolen. Nästa tanke var följaktligen: ”Varför sitter jag på en stol?” Framför mig på bordet låg en stel macka med skinka, och avtrycket i brödet skvallrade om att jag somnat med huvudet på den. Jag trevade med fingrarna i pannan, och kände det härskna fettet mot huden.

Det händer ibland att jag dricker så jag får minnesluckor, och det här måste ha varit en sådan natt. Jag lade ihop ett och ett, och förstod att jag måste ha tagit mig upp från taxin på något sätt och sedan velat äta en nattmacka innan jag däckat. Benen darrade när jag reste mig, och när byxorna rätades ut lossnade någonting torrt och poröst från knävecket. Jag tittade ner och såg att jeansen var nedskitade av torkad jord, och att en bit varit så stor att den fallit av. Herregud, tänkte jag. Jag drog av mig kläderna, tryckte ner dem i tvättkorgen och stupade i säng.

Inte förrän vid tretiden på eftermiddagen var jag tillräckligt stabil för att titta på min telefon, och läsa ikapp i Facebookgruppchatten med mina gamla kollegor. Den självlysande skadeglädjen där skvallrade om att de inte bara anade hur illa jag mådde idag, utan också om att en anledning till att jag hade blivit så väldigt full var för att de gemensamt hade planerat det så. De hade helt enkelt supit ner mig. Jag skrattade till, men då bet huvudvärken till så illa att jag bet ihop och skrynklade ihop ögonen. Det blev en lugn kväll.

Vi chattade lite under helgen, men på måndagen sögs jag på en gång upp i mitt nya jobb och lämnade vår tråd. Först några dagar senare insåg jag att tråden varit tyst ovanligt länge. Jag tittade in, skrev en hälsning och ett internskämt, men timmarna gick utan att jag fick svar. De små profilbildsbubblorna ramlade ner, en efter en, men ingen skrev något tillbaka. De kanske är upptagna, tänkte jag.

Jag märkte inte förrän dagen därpå, när jag skulle skriva separat till Karim på Facebook, att han hade tagit bort mig som vän. När jag gick igenom de andra hade många gjort detsamma. Senare, när jag lade märke till att jag inte sett dem på Instagram på länge, insåg jag att de på något sätt tagit bort mig som följare där. Lukas var kvar i mitt flöde, och Ninni, men inte många andra. Jag tittade länge på Karims profilbild och funderade på vad jag skulle göra, utan att kunna bestämma mig. Det var obegripligt, för många av dem pendlade också mellan Skövde och Lidköping. Försökte de undvika mig så skulle det inte fungera så länge, för vi skulle alldeles säkert springa på varandra på krogen förr eller senare.

Hade jag gjort någonting? Visst, stora delar av vår sista kväll var som bäst suddiga i mitt minne, och från att jag satte mig i taxin fram till att jag vaknade vid matbordet var det helt svart, men jag vet att vi var oerhört kärvänliga när vi skildes åt, ja, nästan gråtmilda. Och jag har haft minnesluckor förut, utan att ha gjort särskilt hemska saker på fyllan. Inte kunde väl den här kvällen varit så annorlunda?

Nå, det fick vänta. Jag hade delvis bytt bransch, från rengöring till färg, tapet och golv, och det var mycket att sätta mig in i. De nya kollegorna verkade dessutom också vara min sorts människor, och de verkade väldigt taggade på att se mig komma igång med jobbet. Det hjälpte mig fokusera på annat än på Lidköpingsgänget.

Tiden gick, och jag gled in i en ny rutin. Massor av jobb fick dagarna att flyga förbi. Jag sålde redan efter någon månad så bra att den där mellanchefen, Cecilia, gav mig en fånig guldhatt som det stod ”Proffssäljare” på och gratulerade sig själv till att ha värvat mig. Timmarna jag förut tillbringat vid ratten, på den glesbefolkade vägen via Skara mellan Lidköping och Skövde, kom till mycket bättre användning nu.

Faktum är att just den bilturen tillhörde det jag saknade minst. Jag hade aldrig gillat den. Reklamskylten just i utkanten av Lidköping, med sitt bleka, kalla ljus över de kala stammarna och det tjocka mörkret mellan dem, var som en sista hälsning från stadslivet. Även om sträckan är kort räcker den för att isolera en i ensamhet en stund, särskilt under den mörka halvan av året. Staketet som löper längs vägen ger intrycket av att någonting måste hållas ute, och kör man ensam sent om kvällen – som jag ofta gjort – är det lätt att fantasin börjar skena kring vad det skulle kunna vara.

Jag skulle ljuga om jag inte medgav att jag några gånger tyckt mig se rörelser i ögonvrån, blinkande reflektioner av någonting som glänst under en bråkdels sekund i mörkret och silhuetter av skepnader som rört sig mot den blåsvarta tomheten mellan tallarna. Visst finns det förklaringar. Men de räcker inte alltid till när man sitter där i den tryckande ensamheten. Jag ryste när jag mindes känslan, som i efterhand framstod som värre än någonsin förut.

Bilresorna var alltså sköna att slippa, men ju längre hösten gick, desto tydligare blev det att jag och mitt nya jobb hade haft en smekmånad, och att den nu var slut. Framgångarna jag hade haft i början mattades av, och Cecilias hetsiga sätt att kalla mig ”proffssäljaren” började låta desperat, som om hon insåg att hon satsat lite för mycket på ett ojämnt kort och att hennes värvning såg sämre ut inför hennes egna chefer. Det som tidigare varit taggande och tävlingsinriktat i mitt nya gängs jargon skalades av steg för steg, tills det bara lät hårt, oförstående och påfrestande. Företaget jag jobbade på nu var större än det i Lidköping, och med det kommer också en anonymitet: ens kollegor är inte längre ens familj. Ens framgångar är bara delar av en kalkyl, och varje motgång gör en mer utbytbar.

Jag kände mig ensam. Allt oftare fann jag mig själv med telefonen i handen under arbetstid, stirrande på någon av mina gamla vänners profilbilder och på knappen ”Lägg till som vän”. Jag hade försökt några gånger, men aldrig fått ett ja. Nu var inte ens Lukas och Ninni kvar i Instagramflödet. Jag var helt avskuren. Jag förstod att de inte ville ha någon kontakt med mig. Och jag visste inte ens varför. Min telefon kändes kall och död. Det ringde allt färre kunder, och knappt någon annan heller.

En förmiddag vibrerande den plötsligt i fickan, och jag ryckte snabbt fram den. Ett telefonnummer jag inte sett på länge lyste på skärmen. Isaks. Han hade flyttat från Skövde när vi gick i samma gymnasieklass, eftersom hans mamma fått jobb i Storbritannien. Vi har hållit kontakten under åren, och jag har med viss avundsjuka följt hans framgångar. Idag jobbar han på en spelstudio i London, som gör jävligt bra grejer. Jag är trots stinget av avund stolt över honom, fastän jag nog aldrig skulle säga det till honom rakt ut.

På skärmen såg jag att det inte var med numret som börjar på +44 han ringde, så jag förstod på en gång att han var hemma igen och kände hjärtat dunka lite snabbare. Mycket riktigt. En sorts höstlov, sade han och skrattade. Kunde jag ses? Självklart. Vi bestämde middag och öl på Pitchers dagen därpå. Gamla fina Isak. En riktigt bra kväll med en riktigt bra kille. Det var verkligen vad jag behövde, tänkte jag när jag gick hem från jobbet och promenerade mot min lilla tvåa för ännu en middag i ensamhet.

Morgonen därpå var jag vid försiktigt gott mod, och såg fram mot kvällen. Vädret var genomuselt redan när jag vaknade, och under timmarna som gick blev allt dystrare, och på jobbet var den enda kontakten jag någon annan människa ett stormöte där de andra säljarna till synes skadeglatt rapporterade om sina säljframgångar, och under tystnad betraktade mig när jag berättade att jag bara haft en enda lyckad close den senaste veckan. Jag åt lunch ensam, inne i ett litet mötesrum, för att slippa utsätta mig för deras blickar.

När jag till slut lämnade kontoret och gick ut på gatan var det disigt, rått och genomfuktigt, som om Vänern krupit upp ur sin grav och börjat dra sig över landet för att förenas med Vättern. Jag fällde upp kappans krage och skyndade till sportbaren, genom i stort sett tomma gator där dimman verkade kväva gatlyktornas ljus. Jag kom dit 40 minuter innan Isak sagt att han skulle vara på plats, drog upp dörren och kastade mig in. I baren satt två gubbar på varsin kant med halvtomma öl framför sig, och i övrigt var lokalen tom. Jag slog mig ner vid ett bord i hörnet och tog automatiskt upp telefonen, innan jag kom ihåg att den inte skulle ha någonting att erbjuda mig. Istället fördrev jag tiden med att följa en omgång pool som spelades på storbildsskärmarna.

När Isak kom in genom dörren såg han ut som en välmående uppdatering av sitt 17-åriga jag. Han drog av en svart, tunn halsduk som verkade tänkt att vara snygg snarare än värmande, och öppnade sin täckjacka. Hans skäggstubb var jämn och hans haka mindre plufsig än jag mindes den, och när han fick syn på mig i hörnet sken han upp och visade ett brett, självsäkert leende. Jag blev så uppfylld att jag vinkade överdrivet glatt, innan jag hann hindra mig: det var bara jag och två gubbar där, klart han hade sett och känt igen mig. Jag ville inte avslöja att jag blev så väldigt glad att se honom, för det skulle innebära att avslöja att jag var ensam och det vore så skönt att inte behöva låtsas om det. Han klev fram och vi kramades kort och med gott om ryggdunkar. Sedan bad han att få bjuda mig på en öl.

Vissa vänner har man för en stund, andra har man för alltid, och ofta måste det passera en tid för att man ska kunna upptäcka vilken som är vilken. Att Isak var i den sistnämnda kategorin insåg jag nästan på en gång. När vi började snacka var det som om vi aldrig hade slutat, som om vi tog vid där vi lämnade det sist, för nästan tio år sedan. Smått retfullt men alltid med glimten i ögat häcklade vi varandra för sådana där saker man bara vet om varandra när man varit tonåringar ihop, och med ärlig nyfikenhet och glädje hörde jag om hans framgångar. Han hade gått från att vara intern på spelbolaget till att få vara med och skissa på design och upplägg, och nu hade han tagits in i ett projekt där han bedömdes ha kompetens eftersom det skulle utspela sig i Norden.

”Det är lite hett just nu, det finns ett par svenska och finska indietitlar som gått bra och fått upp branschens ögon för typ tomtar och troll. Men allt som gjorts hittills har varit ganska harmlöst, tänk John Bauer för barn”, sade han. ”Så nu vill de utforska mer av den svenska myllan och se om man kan hitta upplägg för skräckspel.”

Så fick han någonting i blicken, och sänkte rösten.

”Och då tänkte jag på väg 184.”

Han sade det som om jag borde känna till vad han pratade om, och jag bara nickade och log. Jag hade dittills varit undanglidande när han frågat mig om jobb och sådant, och nu ville jag inte rubba maktbalansen ännu mer genom att ställa dumma frågor om något jag säkert bara glömt. Han nickade som om vi delade en hemlighet, och fortsatte.

”Jag föreslog att man skulle göra någonting av den grejen. Och nu har vi rätt långt framskridna skisser, som ser jävligt bra ut. Jag har fått igenom 184:an och det kommer bli skithäftigt. I inledningsscenen går man längs landsväg med tallarna vid sidan av, du vet, tillräckligt glesa för att inte kunna dölja mörkret i skogen men också så pass täta att det går att hoppa mellan dem för att gömma sig. Marken är brunsvart, fuktig jord med lite vassa strån som sticker upp mellan de nedfallna grenarna. Vi har en ny grafikmotor, som gör det möjligt att göra så sjukt snygga slöjor av stoft och kondens – det kommer se precis ut som en mardrömsnatt när du är vilse i skogen. Du går där och letar efter en karaktär du tidigare mött, din enda vän i spelet, som nu är borta. Den enda ljuskällan är månen, och den går med jämna mellanrum i moln så du är helt i mörker. Och med jämna mellanrum ska det börja knaka och prassla, rafsa som om massor av små fötter springer i mossen. Du tittar dig omkring, men du ser ingenting, det är för mörkt.”

Medan jag lyssnade steg min puls. Jag kunde föreställa mig precis hur det såg ut, eftersom jag så många gånger kört 184:an mellan Lidköping och Skara, och det hade räckt för att skapa obehag. Men det var som om han antydde någonting annat, och trots att jag inte alls visste vad det handlade om ilade i ryggraden, som när någon beskriver en tandoperation man själv har gjort och man drar sig till minnes smärtan.

Jag ansträngde mig för att inte se spänd ut, och flackade med händerna som man gör när man blir överdrivet medveten om ens kroppsspråk. Isak verkade inte märka av någonting, och pratade på.

”Så till slut ser du den springa från ett träd till ett annat, kameran zoomar in lite och vi lägger på en schysst ljudeffekt – du vet, som när man hör sina egna hjärtslag i öronen. Den är blekgrå och utmärglad i det svaga ljuset, för smal för att kunna röra sig så snabbt. Tänk rörelsemönstret hos en spindel, men omsatt i en figur som bara är skinn och ben, med två ben och två armar. Den sveper förbi, ögonen blixtrar till, och du ser den bara i ett ögonblick, och sedan springer du allt vad du kan. Flyr. Man ska inte ha något vapen, ingen möjlighet att försvara sig, utan bara att fly. Den grejen, du vet. Så du springer där, men du kommer ingen vart, molnen spricker upp och månen lyser upp vägen och framför dig står den där. I vägen, du har ingenstans att gå. Du faller baklänges och kryper bakåt, men den står bara stilla, och det är då du ser det – den har din väns ansikte. Som om den klätt på sig en mask har den din väns ansikte trätt över sin beniga skalle.”

Jag frös till. Det var som om någonting kliade i huvudet, någonting som ville ut, men som jag inte hade orden för, och det måste ha synts. Isak kom av sig helt, ställde ner sin öl som han hade hållit i handen medan han berättade om sitt spel, och tittade frågande på mig. Jag insåg att jag inte hade andats på länge, och hostade till medan jag gjorde en handgest för att få honom att vänta. Sedan försökte jag samla mig.

”Isak. Vem är det här? Vad är det här för något?”

Han stirrade på mig.

”Vad menar du? Det är 184:an.”

”Vad är 184:an? Vad är det för… sak du beskriver?”

Han log tveksamt och vände upp handflatorna som för att förmå mig att förstå.

”Det är vandraren vid 184:an. Den som tar ens ansikte när man möter den på natten, och som har den där sjuka kraften. Du vet?”

Jag skakade uppgivet på huvudet och försökte låtsas om att hjärtat inte gick i 180.

”Jag vet inte. Jag har aldrig hört talas om det här förut. Vem har du hört det av?”

Hans leende stelnade, och han fick något bekymrat över ögonen.

”Men… dig. Kommer du inte ihåg vandraren vid 184:an? Det var ju du som berättade om den?”

* * *

När jag kom hem började jag på en gång ringa runt. Jag sket i att klockan nästan var tolv och att det var en vardag, för jag ville ha svar. Jag låg på taxibolaget tills de fräste att jag var en idiot, men att jag skulle få som jag ville om de slapp mig. Sedan letade de upp och kopplade mig till föraren jag hade haft den där natten, sista natten efter jobbet i Lidköping. Sjukt nog hade jag sådan tur att han faktiskt jobbade och kunde ta emot mitt samtal. Han tystnade när han förstod vem jag var.

”Ja, jo, du var ju rätt packad…”, började han.

”Ja ja, jag förstår att jag var jobbig, men vad hände?”

Det Isak hade hört av mig, och nu omsatt i ett spel som tydligen skulle släppas tredje kvartalet 2020, var en vandringssägen av något slag. Jag kom överhuvudtaget inte ihåg den. Jag hade berättat om den för honom i gymnasiet, men aldrig nämnt vem jag hört den av – bara att det var en kompis kompis, någon tjej i en annan skola, som varit med om det. Att hon stött på den där varelsen ute i skogen utanför Lidköping. Att den hade tagit hennes ansikte. Och att den sedan fått henne att glömma hela saken, så att hon inte visste att den där varelsen fortfarande gick runt där ute och såg ut som hon. Och att hon haft det allt sämre, mått allt jävligare, sedan dess. Att det var som om hennes själ sugits ur hennes kropp.

Jag förstod inte. Vad var det här för historia, och varför kunde jag inte komma ihåg den? Varför kändes det bara som att den rörde någonting i mitt huvud som gjorde ont, som vred sig och skrek där inne som ett instängt djur?

Jag hörde genom luren hur taxichauffören skruvade på sig.

”Du skulle ut och pissa. Du skulle prompt ut och pissa, trots att vi var mitt i ingenstans. Jag stannade till slut i vägkanten, vid en rastplats innan Skara, och släppte ut dig. Du rasade i princip ut i diket, och sedan raglade du iväg in bland träden. Sedan var du borta en stund. Jag började nästan undra, när du kom som skjuten ur en raket. Du såg helt likblek ut, slängde igen dörren efter dig och skrek att jag skulle köra. Jag fattade ju ingenting, men när jag tittade i backspegeln såg jag att du var helt nerskitad. Du måste ha kravlat runt i geggan där ute. Jag fick tvätta bilen efter det, vet du.”

Jag satt ett tag med luren i handen och bara stirrade. Jag försökte få ihop det. Mina smutsiga byxor. Minnesluckan. I telefonen hörde jag taxichauffören hitta modet, och börja prata om ekonomisk kompensation för hans nedsmutsade säte, och jag gav honom snabbt mitt nummer och lovade att vi skulle kunna prata om det framöver men att jag måste ringa vidare nu. Jag lade i princip på i örat på honom, och det gjorde väl honom bara ännu mer irriterad. Men jag sket i vilket.

Jag tog fram den gamla listan på nummer från jobbet i Lidköping, och letade upp Karim. Sedan ringde jag. Han svarade inte, utan det gick till telefonsvararen. Jag ringde igen. Och igen.

Isak hade sagt att vandraren på 184:an, som jag tydligen berättat om, hade en kraft. Den kraften var inte bara att han kunde ta ditt ansikte, leva på din själ som en vidrig förvildad kopia av dig som smög runt i skogen, utan också få dig att glömma hela saken. Du förtvinade bort, som offret för en parasit, medan vandraren levde på dig och du visste inte ens om det. För du hade glömt allt som hade med honom att göra. Jag måste fråga Karim. Han måste svara. Och till slut gjorde han det, när jag ringde för femte gången.

”Lägg av. Jag vill inte snacka med dig fattar du väl”, sade han när han svarade.

”Karim, snälla, jag vill bara veta. Vad har jag gjort? Varför har ni klippt med mig?”

”Det är bara så jävliga konstigt gjort. Ingen pallar med sådant där, fattar du väl. Jag har ju själv sett det, det ser ju fan inte klokt ut. Man blir ju rädd. Det är creepy fattar du väl. Ingen vill ha med sådan skit att göra.”

Jag kände hur jag nästan kramade sönder telefonen i handen.

”Men du måste säga vad det är du pratar om! Vad?”

”Jag har ju sett dig själv”, sade Karim och han lät samtidigt iskall och livrädd på rösten. ”Jag har ju sett dig när jag åker hem från jobbet. Okej om du mår dåligt eller någonting, men du fattar väl att du inte kan göra sådär. Du kan inte stå i skogen, natt efter natt, och bara stirra på en. Särskilt inte med det där jävla äckliga flinet.”

Ni har hört “Väg 184”, inskickad av en anonym lyssnare och uppläst av mig.

Mest återkommande är kanske dessa historier bland sådana som arbetar ute i skog och mark, längs ödsliga vägar långt från närmaste bebodda område. På Reddit, i en tråd om de läskigaste upplevelserna människor varit med om ute på vägarna, berättade en person till exempel om något hens mamma varit med om när hon körde lastbil genom Arizona. “Hon såg torra löv blåsa över vägen en bit framför henne, vilket var förvirrande eftersom det mest finns tallar i norra Arizona. När hon kom närmare ‘löven’ såg hon att det i själva verket var stora tarantellor som i mängder gick över vägen – tusentals. Det var så många att hennes lastbil fick sladd när den körde över dem, så hon var tvungen att köra långsammare.”

I Sverige finns också märkligheter längs vägen, även om de sällan kommer i formen av enorma spindlar. De behöver emellertid inte vara mindre obehagliga för det. I historierna “Krypfolket” och “Den norska tunneln”, som lyssnaren Karl skickat in, får vi komma dessa andra alternativ närmare. Det blir avsnittets sista historier – och de läses av Ludvig Josephson.

Jag arbetar för trafikverket sedan sex år tillbaks. Sköter om lands- och motorvägar. Rensar vägrenen från sly och växtlighet på sommaren, plogar och grusar och sandar resten av året. Det är ett bra jobb. Vi är ett gäng på tio personer som får umgås och skratta och svettas tillsammans utomhus i långa skift.

Sedan ett antal olyckor med vägarbetare uppmärksammats i media visar trafikanter oss stor respekt mot oss på ett sätt som jag förstått inte var så vanligt längre tillbaks. Ett par tragiska dödsolyckor i min yrkeskår har nästan gett oss en slags hjälteroll, liknande den brandmän har. Dom har till och med tv-program om oss nu för tiden. Inte mer än rätt tycker vi. För även om det är ett bra arbete har det sina baksidor. Olycksrisken är en av dom. Avgaser och asfaltslunga två andra. En tredje är ett fenomen jag ska återkomma till snart. Ett fenomen som för fyra år sedan höll mig vaken om nätterna. Men nu har jag vant mig så pass att det inte ens ligger med på en topp tre lista över det mest skrämmande jag upplevt i jobbet. Min nuvarande topp tre ser ut så här:

Jag har varit närvarande när en barnsko hittades vid vägrenen utanför Östersund. Med en fot i. Inget ben, inget blod, och tydligen inget barn i 3-5 årsåldern rapporterat som saknat eller dött i någon typ av olycka.

Jag har sett en bil köra förbi våra avspärrningar i minst 200 knyck, krascha in i en uppgrävd vägtrumma och tvärstanna på två meter. Föraren var hög som ett hus och överlevde. I bilen hade det också funnits två mindre barn. Det ena låg avlidet i baksätet. Det andra hade flygit ut genom framrutan och hittades över 90 meter från platsen där bilen kraschat. Båda barnen var väldigt, väldigt döda. Jag och en kollega fick vittna på rättegången mot kvinnan som körde. Hon dömdes till ett kortare fängelsestraff och tvångsvård. Jag hatar henne. Och tycker synd om henne. Dom känslorna som lever kvar i mig skulle ha kunnat få mig att lägga av med det här arbetet. Men jag jobbar kvar ändå.

Jag har varit med och rensat upp vägar i nordligaste norra norrland från renar som skjutits av tjuvjägare och samehatande tölpar. Som djurvän gör det ont att behöva dra dessa vackra ståtliga djur av vägen och låta dom ruttna bort i skogen. Som människovän gör det ont veta att många renhållande samer valt att gå ut på fjällen och avsluta sina egna liv för att dom inte kunnat stå ut med sorgen över att ha förlorat sina djur och sin förmåga att försörja sin familj.

Men arbetet är inte bara sorg och död och pissiga dagar. Det är också sol och skratt och dofter och resor och långa luncher på vägkrogar landet runt. Vi resande vägarbetare har nog fler hotellnätter per år än dom flesta vagabonder och säljare och turnerande artister. Vi bor på fina hotell också, vi kan föra oss i hotellbarer och på flådiga krogar utan att för den delen vara fina i kanten.

Vi är ett bra folk och när vi träffas runt om i landet är det både trivsamt och lärorikt. På aftonen pratar vi om löner och arbetsvillkor och lunchhak man inte får missa utanför Avesta och Hjo och Piteå.

När det blir senare fram på natten och vi börjar bli varma i kläderna pratar vi om Krypfolket. Eller Hukgubbar som mina skånska kollegor kallar dom.

Kryparna ser man ett par gånger om året under dom tidiga nattimmarna. Ofta på ängar och kalhyggen. Dom dyker säkert upp i skogsmark också, men då upptäcker vi dom inte, tror jag.

Kryparna är människor som ser ut som vem som helst. Som mig, eller dig, eller din mormor, eller din flickvän, eller som farbrorn som säljer korv på torget. Ofta är dom lite gråare i hyn, men det skiljer sig från krypare till krypare. Det dom har gemensamt är att dom kryper och krälar mitt i natten runt om i landet. Ibland nakna, ibland klädda i jeans och t-shirt, men oftast i finare klänningar och stiliga kostymer. Jordiga om händer och armar och knän efter allt krälande. Ropar man efter dom så kan dom ibland haja till, men det verkar svårt att få någon verklig kontakt med dom. Åtminstone hade jag aldrig fått det. Fram tills i förrgår natt.

Utanför Hudiksvall grävde vi vägtrummor och skulle lägga ny väg. Det var kyligt i luften och hade börjar mörkna tidigt. Tjälen är långt borta men asfalten och marken under den har redan börjat bli besvärlig. Vi använde en väldig slagborr som sitter på en trailer men den kalla marken och hårda stenar slet hårt på borrhuvudet. Strax efter midnatt fick Hasse som var min parhäst den natten åka dom två milen intill vårat lokalkontor för att hämta ett nytt borrhuvud. Han tog bilen och jag valde att stanna kvar vid trailern vid en ganska mörk kurva på landsvägen i en av Hälsinglands djupa skogar.

Tio minuter efter att Hasse åkt hörde jag någonting. Ett grävande och kraffsande ljud som var alldeles för högt för att vara från en ekorre eller tjäder. En järv kanske?, eller en grävling? Hade det varit björn hade jag hört dens andning. Björnar snörvlar och flåsar; dom kan inte smyga för fem öre.
Jag tog med mig en ficklampa och ett fälgkors och smög iväg för att titta.
Jag ville inte lämna trailern och arbetslamporna ur min åsyn, jag var rädd att gå vilse om jag gick för långt ut i skogen.

Jag behövde inte gå så långt.
I diket precis bredvid mig låg han. Han såg vilsen ut för så här nära vägen brukar dom inte vara. 2-3 meter nu bara. Jag lyste på honom med ficklampan men han verkade oberörd. Hans ljust gråvita, senigt magra, kropp och trevande armar och ben störde mig. Såg han ingenting?, som en sork verkade han känna sig fram. Som dom där nakna råttorna på Skansen som ligger i högar i sina tunnlar med alldeles för stora framtänder och till synes utan vetskap om världen utanför. Var han sån? Låg Krypfolket i drivor under jorden och vågade sig bara upp ur när det mörknat? Och när dom väl var uppe så var dom vilsna och letade bara blint efter en väg tillbala ner igen? Var det så? Men vi människor som lever ovan jord gräver ju diken och källare och avlopp och brunnar överallt, hela tiden, nog fan hade vi upptäckt åtminstone spår efter Krypfolket då? Om dom låg i drivor under jord menar jag.
Mannen var knappt klädd. Han hade en mörk byxlinning sittande med ett bälte kring midjan, men utan byxben. Dom var avskavda eller förmultnade. Han hade knappa rester av en vit skjorta kring överkroppen. Och en slips. En mörk slips som släpade i marken där han kröp. Han såg svag och harmlöst gammal ut. Men jag fasade ändå inför det jag skulle göra. Jag skulle ropa på honom, gå ner till honom och tvinga honom att känna till att jag var där och såg på honom. ”Hallå där!,” ropade jag. ”Farbrorn, Hallå?”. Jag stegade försiktigt ner för dikeskanten, halkade dom sista centimetrarna, och stod nu två meter ifrån honom. Skogen luktade kallt och grönt och fuktigt, men mannen luktade just ingenting. Det förvånade mig. Jag satte mig på huk framför honom och såg in i hans bleka ansikte och grå-mjölkiga ögon. ”Hej där, det är mitt i natten.” Vad skulle jag säga? ”Varför är du i skogen? Bredvid en mörk väg? Farligt ju”.
Inget svar. Men han hade hört mig. För han slutade åla sig fram och svängde runt med huvudet som om han tittade, nej, luktade efter mig. ‘Vem talar så till mig?’ undrade han nog. Såg han mig inte? Jag lös den starka arbetsficklampan rakt i nyllet på honom och han såg inte att jag var där? Hörde han vad jag sa då? ”Hör du mig? HALLÅ?”. Jag skrek nu.
Då såg han kisande upp mig och öppnade han läpparna: ”Ni spränger så. Varför måste ni spränga så. Så bullersamt. Ingen ro får jag.” Rösten var tyst men klar. Raspig och med jämn ton. Jag hörde klart och tydligt vad han sa, men kunde inte svara honom. På marken nedanför honom låg små flisor av bark och jord blandat med saliv som runnit ur hans mun. Han hade granbar och lort mellan tänderna. ”Jag hörde psalmerna så väl. Men sen bara sprängandet. Ni besvärar oss som vilar. Kan ni inte alls förstå det?” Jag stod förstummad. Vi har ju inte sprängt nåt. Borrat, javisst. Men det skapar ju inget större oväsen. Visst vibrerar marken rätt häftigt. Men inget värre oljud. ”Jag… ja. Vi ska försöka vara tysta då. Antar jag”, tror jag att jag sa. Jag minns inte riktigt, för i samma sekund som jag svarat mannen på marken så hörde jag en motor- och däckljudet från en större bil på vägen. Hasse var tillbaka. Jag letade en kort sekund med blicken efter skenet från bilens strålkastare från bortom krönet, och under den korta sekunden tappade jag bort mannen. Han som låg nedanför mina fötter och såg bruten och trött ut hade försvunnit på ett ögonblick. Hur fan kunde han ha försvunnit så snabbt? Som om han varit ett spöke? Men högen med saliv och bark som runnit ur hans mun låg tydligt kvar på marken. Och spår av hans knän och händer syntes i leran. Och jag visste att Hasse skulle tro på mig när jag berättat vad jag sett och hört. Han har ju själv stött på krypfolket många gånger. Iallafall har han sett dom på avstånd.

Jag förklarade för Hasse att jag inte hade nerverna i nog gott skick för att fortsätta borra den natten. Och Hasse hade ändå inte fått tag på något nytt borrhuvud så vi beslutade att vila den natten, och återuppta arbetet extra tidigt natten därpå.

Bolaget hade bokat in oss på ett värdshus bara nån kilometer från platsen där vi arbetade förklarade Hasse. Så vi hade nära till sängs. Ett vackert läge sa han. Precis vid Dellensjöarna och kyrkogården.

––––––––

Ibland arbetar vi utomlands. Norge, Finland, Polen. Polen är mest spännande att resa till. Och Finland är också trevligt. Men Norge är vackrast. Det enda som kan slå Norges västkusts underbara arbetsmiljö skulle kunna vara området kring Höga Kusten.
Mellan Korgen och Mo I Rana i finns en tunnel. En gammal tunnel som ligger flera meter under havsnivån på vissa punkter. Och sextio meter över havsnivån där den ligger som högst. Den är sex kilometer lång och kräver konstant omvårdnad. Vi har varit där flera gånger. Trots att den verkar vara väldigt lätt trafikerad så verkar norska trafikmyndigheter vara ivriga att hålla tunneln i åkbart skick. Kanske är det för att få budgeten att gå ihop som dom anställer billig svensk arbetskraft för att ta hand om den. (I Norge tjänar jag 380kr/timmen + traktamente för fyra dygn åt gången)

Tunneln heter Molen-tunneln (eller nåt liknande) och jag har arbetat där tre gånger. Trots dom vackra omgivningarna är det alltid lite annorlunda att arbeta med Molen. Det är…, olustigt.

Första gången jag var där åkte jag tillsammans med Hasse, Sami och Pelle Östman. Tre bra killar med lika många eller fler år inom yrket som mig. Ingen av oss har c-kort, men vi skulle bara göra lite underhållsarbete och kolla lampsystemet i tunneln så vi behövde inte ha med oss några tyngre saker som borrar eller asfaltsmaskiner. Sami och Pelle Östman var jäkligt bra elektriker och skulle nog styra och ställa bra med mig och Hasse som inte vet skillnaden på en jordkabel och en kola-rem.

Vi bodde på ett trevligt havsnära hotell. Mitt rum var litet men trevligt och badrummets bubbelbadkar skulle jag längta efter varje dag nere i tunneln. Vi kom till hotellet sent på kvällen och satte iväg mot tunneln tidigt nästa dag. Första timmarna dirigerade och skyltade vi om trafiken enligt anvisningarna vi fått, och stängde därmed av tunneln för all trafik i båda riktningarna. Det fanns stora träbommar färdiga vid tunneln mynningar vi bara kunde lägga när för att försäkra oss om att ingen vimsig morgontrött person skulle missa skyltningarna och köra in i tunneln medans vi var där inne.

Första dagen rullade på bra. Jag och Sami följde den östra tunnelväggen till fots och skruvade ner lamparmaturen som satt utanpåliggande och Hasse och Pelle Östman följde den västra. Jag skruvade och Sami märkte upp och noterade var ledningar och armaturer var dåliga och behövde bytas ut. Vi promenerade alltså över en mil den dagen. Och smörgåsarna vi hade haft med som lunch räckte inte att stilla våran hunger. Jag vågar lovar att inom 30 minuter från det att vi kommit tillbaks på hotellet på kvällen hade vi alla nog hunnit äta oss mätta och somnat. Jag hade varit så trött.
Men ändå sov jag oroligt den natten. Jag vaknade flera gånger och hade svårt att första varje gång jag vaknade vart jag befann mig. jag var tvungen att dra ifrån gardinen och se ut över landskapet för att försöka förstå vart jag var. Efter den tredje gången jag behövt göra samma sak skrev jag en lapp som jag la på nattduksbordet. DU ÄR I NORGE. JOBB I TUNNELN stod det på lappen. Jag förstod inte varför jag var så orolig.

När vi träffades på morgonen för frukost var jag yr av trötthet. Jag fick bara i mig kaffe och tog till och med en cigarett med Sami fast jag egentligen aldrig röker. Tänkte om det kunde lugna ner min oförklarliga oro. Jag slog in några smörgåsar i ett paket och tog med mig när vi åkte iväg mot tunneln. Någon gång måste jag ju bli hungrig tänkte jag.
Den dagen regnade det, och tunnelns södra mynning där vi skulle in var fylld av vatten. Varför hade dom inte anlitat hos för att dränera och dra rör som leder bort vattnet tänkte jag? Om det blir så här varje gång det regnar blir ju tunneln obrukbar. Inte en bil skulle kunna ta sig in i tunneln som den var nu. Inte från söder iallafall. Och kom dom norrifrån och in i tunneln skulle dom bli mäktigt besvikna när dom insåg att dom skulle behöva backa tillbaks sex kilometer. Underligt.

Väl inne i tunneln delade vi upp oss i samma grupper som dagen innan. Jag och Sami följde samma väg och förstod snabbt att den här dagen skulle vara långsammare än föregående. Igår skruvade vi bara ner armaturerna från väggen. Idag skulle Sami reparera dom och byta ut smådelar. Lamporna satt med bara 10-15 meters mellanrum, och vid varje trasig lampa fick vi stanna till i minst 20 minuter. Vissa fästen såg riktigt gamla ut, och Sami kände inte igen modellen på fästena. Han fick skarva och sätta lamporna direkt på väggen där fästena inte var i skick att laga. Att beställa nya skulle ta för lång tid sa han. ”Den här tillverkaren lär var nedlagd för tusen år sen.” sa han och läste på märkningen på delarna. ”S-YX/STY-/-TYX. Har jag aldrig hört talas om”.
Det här skulle komma att ta tid. Sami svor över arbetet han fick lägga ner. ”Antika jävla gamla skitlampor”, ”Vafan ska dom ha så många lampor för, biljävlarna har väl strålkastare.” Efter två timmar hade vi knappt kommit en kilometer, och jag försökte få tag på det andra gänget för att höra om vi skulle samlas för lunch. Men hade såklart ingen täckning på telefonen, och i radion var det bara brus. Vi fick äta själva, för dom andra två såg vi inte. Och vi visste inte om dom låg före oss eller efter oss. Skulle vi vänta in dom, eller skynda på? När vi satt och på kanten på den smala gångbanan intill körbanan i tunneln och åt våran lunch kände jag obehag. Yrslet från imorse kom tillbaks och luften kändes kall och torr och tung. Oro låg inte som en filt över mig, utan kom stötvis. Som ilningar. Sami var tyst. Han var ganska tystlåten överlag, men ändå tystare än vanligt nu. ”Hör du nåt som låter” sa han. ”Vadå?” undrade jag och lyssnade. Jag hörde ingenting. Nåt knackande ljud kanske, dovt men inte alls onaturligt eller malplacerat i den här miljön. Var det det ljudet han menade undrade jag. ”Jo”, sa han, ”men låter det inte väldigt rytmiskt. Som steg typ, nån som går. En parad?” Kanske hade han rätt. När jag lyssnade noggrannare kände jag att det var vid varje sån där duns av ljudet så strömmade dom där rysningarna av obehag genom min kropp. En parad? Ja. Kanske? ”Tror du att det är nån som marscherar ovanför oss?” Han visste inte.

21.00 på kvällen möttes vi igen vid den södra mynningen. Hasse och Pelle Ö hade hunnit en kortare sträcka än oss under dom 14 timmar vi arbetat. Fyra kilometer mot våra fem. Dom hade hittat något ganska intressant efter sin väg. Ett tjugotal silverpengar utspridda efter backen. Dom såg inte ut som dagens mynt. Utan lite skrovligare och inte alls lika runda. Om det var nånting alls präglat på myntet var svårt att se. Ett slott? Ett träd? Vi kunde bara gissa. Hasse och Pelle Ö skulle gå in till en guldbutik när vi kom hem. Se om mynten var värda nånting. En häftig liten extrapeng isåfall.

På morgonen därefter bestämde vi att det skulle vara mycket smidigare att gå in i tunneln från den norra mynningen och arbeta oss inåt där vi slutade igår därifrån. Vi frågade på hotellet vilken väg som skulle leda oss till Molen-tunnelns norra myning, men dom hade ingen aning. Ingen åker den vägen sa dom. Det finns nyare, finare, och mer kustnära vägar nu. Tunneln var det ingen som tog. Sami försökte hitta bra kartor på surfplattan, och jag gick igenom kartboken över Norge som vi hade i handskfacket på bilen. Men ingen av oss kunde förstå hur vi skulle ta oss till tunnelns norra mynning. Inga vägar gick dit? Eller var vägarna så utdaterade att dom inte ens fanns med på några kartor? Och varför ville då norska vägverket att vi skulle arbeta där nere?; om ingen åker där längre?

Och vägen ner i södra mynningen var ju översvämmad, så bilen tog sig inte in där. Vi fick promenera. Vi gick tillsammans i fyra kilometer, till den plats där Hasse och Pelle Ö slutat dagen innan. Hela vägen kände jag mig tung i sinnet. Varför skulle vi laga en tunnel ingen åkte i? Är det nån jäkla intresseförening som vill hålla liv i ett sånt här gammalt historiskt jättemaskhål? Molen-tunnelns Vänner eller nåt sånt. Jag menar: tunneln är välbyggd och i hyffsat skick rent konstruktionsmässigt. Och ju längre vi kom i den desto vackrare blev den, från grå betong i söder till mer tegel och träribbor i norr. Men den blev också mörkare. Gångbanan vid sidorna av vägen övergick från att vara slitet asfaltera till att vara i trä. Mörkt, av fukt mjuknat trä. Jag märkte inte ens övergången. I början och mitten av tunneln var min oro som starkast, jag blev nervig kunde inte riktigt koncentrera mig på vad dom andra tre pratade om. Eller var dom tysta? Dom sa nog inte så mycket alls där vi gick? Tunnels mörker, som bara verkade mer påträngande tack vare glödlampornas svaga sken, tärde nog även på deras humör och psyke. Men konstigt nog kändes allt lättare när jag började ana den friska luften från tunnelns norra mynning. Jag var lite nyfiken också. Hur såg det ut där? Där inga vägar fanns. Dit inga vägar ledde. Sami var nog också nyfiken. För under den kilometer vi hade kvar bytte han armaturer och lampor i en rasande takt. Det som hade tagit honom 20-25 minuter igår tog oss 5-10 idag. Vi rörde oss snabbt norrut.

Det började bli ljusare också. Ljuset sipprade in starkt mot oss i tunneln trots att vi enligt markeringar i tunnelns väggar hade minst 600 meter kvar till mynningen. Hur kunde ljuset vara så starkt? Det sipprade in längs marken som om det varit flytande. När det var 400 meter kvar lyste det upp hela tunneln, som om en strålkastare riktats mot ögon på en armlängds avstånd kändes det. Hur lågt står solen därute egentligen? Vid södra mynningen regnade det. Här ser det ut som om hela tunneln blivit tapetserad i vitt och klart gult och som om solens strålar slungats emot oss utan att behöva stöta på någon som helst atmosfär på vägen. Sami ryggade tillbaks mer och mer för varje steg han tog. Han sa att skenet från norr såg ut som om det borde vara brännande mot huden och bländande mot ögonen. Men det var det inte. Det var ljuvligt. Ljuset i slutet av tunneln var alldeles ljuvligt. Sami började hoppa över lampor att laga. Han sa att det inte behövdes fastän jag såg att dom var trasiga. Han hade så bråttom till tunnelns norra mynning. ”Vi borde vänta på Hasse och Pelle” sa jag, ”Gör det du!” sa han. Och så fortsatte han gå. Men jag satte mig ner med min smörgås i handen och väntade. Jag ropade efter Sami att iallafall ropa till mig när han var vid mynningen, så jag visste att han var framme. Men jag tror inte att han hörde mig där han gick.

Tio minuter efter att Sami lämnat mig så kom Hasse och Pelle Ö ikapp mig på min sida av vägen. Hasse var tydligt uppretad, kanske förbannad. Jag skulle fråga vad som hade hänt, men Pelle Ö gav mig en blick som tydligt berättade för mig att jag skulle göra bäst i att vara tyst. ”Vi ska härifrån. Nu!”, skrek Hasse, ”Vi kommer inte få nåt pröjs för dom här jävla dagarna. Firman är blåst” Vadå?, undrade jag. Vem har blåst vem? Ska vi inte göra klart? Ska vi inte jobba tunneln färdig till norra mynningen? Vem har betalat hotellet? Ska vi inte titta på norra mynningen? Vem har leverarat alla tusentals glödlampor till oss? SKA VI INTE TITTA PÅ NORRA MYNNINGEN? Sami är redan vid norra mynningen!? Får iallafall jag hämta Sami vid norra mynningen?

Nej!, skrek Hasse. Vi ska vända nu. Ropa efter Sami på radion så får han kommer efter bäst han behagar. Vi skulle gå på en gång. ”Det finns ingen arbetsorder från norska statens Vegvesen” förklarade han spydigt. ”Nån har jävlats med firman och lagt in en fejkorder på en tunneljävel som inte används och ingen idiot på kontoret kunde ens dubbelkolla med Norge att det var ett riktigt uppdrag. Att det var okej. Vi ska hem nu. FAN!” Det var när Hasse skrek det där sista som lamporna slocknade. Jag hoppade till, jag tror att Pelle Ö gjorde detsamma, Hasse tror jag var för arg för att ens bli rädd. Men mörkret slöt sig kring oss, och ju längre vi kom på vår väg söderut

Vi fick gå dom nästan sex kilometrarna tillbaka till södra mynningen med bara varsin liten ficklampa. Jag såg mig konstant tillbaka över axeln efter Sami. När vi vandrat i tystnad i nästan två timmar kom vi ut på södra sidan igen. Regnet hade lugnat ned sig, men inte avtagit helt. Vi väntade i två timmar till på Sami, sen ringde Hasse firman och sa att dom får kontakta norrmännen för att hämta Sami på andra sidan. Jag såg att hans ansikte bleknade, han sa nervöst men bestämt: ”Vadå den tar slut där? Vi såg ju dagsljuset? Jaha!? Skicka nån att leta iallafall. Han är inte i tunneln. Tror vi.” Det där sista ”tror vi” sa han efter att han plockat bort telefonen från munnen.

Norska kollegor och senare norska polisen letade efter Sami. Men hittade honom inte. Tre veckor senare slutade dom leta aktivt. Och vi talade allt mer sällan om honom. Andra på firman som inte varit med i Norge frågade oss heller ingenting. Det var tyst när vi kom in i lunchrummet. Och ute på vägarna pratade vi arbete. Bara arbete. Jag sov dåligt dom första två veckorna, men sen inföll ett lugn i mig. En dröm, eller kanske bara en känsla eller insikt, sa mig att Sami hade det bra. Var han än var så var han lycklig.

Firman som lurat iväg oss till Norge och som hade lagt arbetsordern och faktiskt betalat oss för arbetet fick vi aldrig reda på vilka det var. Nån slags bedrägeripolis försökte spåra upp vilka det var, men efter att ha stött på en massa återvändsgränder svalnade spåret totalt vid Norske Kirkerådet.

Signaturmelodi

Du har hört “Krypfolket” och “Den norska tunneln”, inskickade av lyssnaren Karl och upplästa av Ludvig Josephson. Och därmed sätter sig Creepypodden i förarsätet igen, och ger sig ut på de nersläckta vägarna i jakt på sådana historier vi alltid kommer berätta om ensamheten på resa. Har du en sådan historia att berätta? Skicka i så fall in den till creepypodden@sr.se – jag ser fram mot att läsa den, och du kan få höra den uppläst här i podden.

Creepypodden produceras av Ludvig Josephson, som också gör musiken. Ni hittar oss på Facebook och på Instagram, på båda platserna under namnet Creepypodden.

Tack för att ni har lyssnat.