I går dog min vän Arthur, och av något skäl känner jag att jag måste prata med någon om det. Egentligen är jag inte en särskilt pratsam typ. De senaste åtta åren har jag bott här för mig själv i Peru, i den lilla staden Nanay nära gränsen mot Brasilien. Jag har här att prata med, och det fåtal personer jag fortfarande känner i min hemstad i Oregon tror jag är galen. Med andra ord är det bara här, i den här texten, jag kan lätta mitt hjärta och berätta om vad som hände i expeditionen jag och Arthur reste på.
Jag träffade Arthur för 14 år sedan i en bar i Iquitos. Han letade efter någon som kunde föra honom djupt in i Amazonas. När det här tilldrog sig var jag skeppare på en guidebåt. Jag hade flyttat hit till Nanay för några år sedan, efter att min fru, Christine, drack två små flaskor dextropropoxifen och en halv flaska whiskey och därefter dog. Eftersom jag hade erfarenhet av att köra småbåtar i det militära var den där guidebåten det enda jag egentligen kunde livnära mig på.
De flesta som sökta upp mig ville bara göra en liten tur på floden, tillräckligt för att kunna åka hem igen och skryta om att de hade seglat på Amazonfloden. Men inte Arthur. Han ville att jag skulle skjutsa honom och tre andra djupt in i djungeln, nästan 650 kilometer upp för floden. Jag sade att det var olagligt att åka över gränsen till Brasilien. Han erbjöd sig att dubbla betalningen.
De andra tre som skulle följa med var Susan, hortonom, och Will och Ron, som båda var antropologer specialiserade på förcolumbianska kulturer. De höll aldrig truten om det. Nunakerna hit och yanomami dit. Arthur själv var mikrobiolog, och de kom alla fyra från universitetet i Pennsylvania. Vad de berättade för mig var att de ville studera den försvunna awuntsustammen, som hade existerat under 1800-talet men därefter plötsligt gått upp i rök. Arthur och Susans teori var att de hade tvingats assimilera sig med andra stammar i området, eftersom deras sätt att bruka marken lämnade den ofruktbar och kal.
Vi reste tidigt i mars och seglade uppströms i mer än tre veckor. Till slut nådde vi ett område som var så avlägset att inte ens min karta hade ett namn för det. Arthur sade då att vi skulle behöva vandra ytterligare en och en halv mil in i djungeln, bort från floden.
Regnskogen är hemsk. Man är ständigt omgiven av mygg som sticks hänsynslöst, och ur den fuktiga marken kryper skalbaggar och insekter som man inte ens visste fanns. Ganska snart har svetten, myggbetten och hettan förvandlat din hud till en outhärdligt kliande matta. Dessutom är det ett jävla oljud i djungeln. Fåglarna gormar och då och då hör man ljud från obekanta djur i djungeln som får håren på ens armar att ställa sig på ända. Dagarna som vi tillbringade där var fruktansvärda.
Till slut nådde vi en torr markfläck, byggde upp ett litet läger, och så började de fyra forskarna att arbeta. De samlade jordprover och tog fotografier i tre dagar. Själv ägnade jag mig åt det jag brukar i djungeln: klåda och uttråkning.
Den fjärde dagen hittade Susan en liten staty, och den kvällen var det det enda de fyra ville prata om. Statyn föreställde en kvinna med armarna i kors över bröstkorgen, och jag tyckte den såg ut att passa bättre i en modern konstutställning än djupt inne i Amazonasdjungeln. De andra höll med mig, även om de uttryckte sig mer akademiskt när de sade det. Statyn var byggd i någon sorts metall, och det tyckte Ron var mycket spännande. Han sade att de gamla stammarna aldrig hade utvecklat mer avancerad metallurgi än vissa pilspetsar och spjut.
Jag minns ärligt talat inte när mardrömmarna började komma. Det kan ha varit den natten, kanske natten efter.
I den första drömde jag att jag var en liten pojke som kom hem från skolan, och upptäckte att min guldfisk hade dött. Jag bar ut den till bakgården och begravde den vid ett äppelträd.
Morgonen efter berättade jag för de andra om min dröm. Will brast ut i ett förvånat skratt. Han sade att han, när han var liten, hade haft en guldfisk och hittat den död en dag efter skolan. Han hade begravt den på sin bakgård bredvid ett äppelträd. Vi bytte ämne och jag tänkte inte så mycket mer på drömmen.
Nästa dag kom Ron springande tillbaka till lägret med ett enormt leende på läpparna. Han hade gått för att kissa, och då upptäckt någon sorts fyrkantig metallplatta bredvid en palm. Vi gick dit tillsammans med honom, och han visade upp vad som verkade vara en lite rostig platta i marken, nästan två gånger två meter stor. I plattan var avbilden av kvinnan med armarna i kors inristad, och omkring henne en samling män som hade fallit på knä. Vi försökte lyfta upp plattan för att bära den tillbaka till lägret men kunde inte rubba den från marken. Susan började gräva i jorden vid plattans sida och utropade snart i triumf att det verkade vara en lucka.
Mörkret föll och vi fick gå tillbaka till lägret för att slutföra arbetet morgonen därpå.
Den natten hade jag en ny dröm. Jag satt i en soffa och tittade på nyheterna på teve. Teveapparaten var gammal, en sådan där trälåda som de använde på sjuttiotalet. Det ringde på dörrklockan, och en kvinna gick dit och öppnade. Utanför stod två män i uniform och sade något till kvinnan. Hon började skakade på huvudet. Männen gav henne en ihopvikt flagga, och då gav hon upp ett skrik av ångest och sjönk ned på golvet. En hund, en german shepherd, gick långsamt fram till kvinnan och började slicka henne i ansiktet. När jag vaknade var jag genomsvettig.
På morgonen var stämningen låg. Jag berättade om min dröm, och Ron började långsamt nicka. Han såg nedstämd ut och mumlade “Sport” för sig själv. Hans hund hade hetat så, berättade han. Rons pappa hade stupat i Vietnam, och han kunde fortfarande minnas hur hans mamma bröt ihop när soldaterna kom hem till dem för att berätta det. Hur Sport hade slickat henne i ansiktet.
Vi var alla lite skärrade vid det här laget. Men Arthur, som trots allt var en vetenskapsman, sade att Ron förmodligen hade berättat den där historien vid något tillfälle och att jag undermedvetet hade kommit ihåg det i min dröm. Det var ingenting konstigt med det, sade Arthur. Han hade dock också drömt en mardröm. Han hade drömt om ett vitt hus med två våningar. Han satt och tittade på teve en stund, och gick sedan upp för att gå på toaletten. I badkaret låg en mörkhårig kvinna i en blå klänning, med två flaskor smärtstillande och en tom flaska whiskey bredvid sig. Han kom till och med ihåg att kvinnan hette Christine.
Jag sade ingenting. Jag vet inte varför. Kanske på grund av misstro, kanske av skräck, eller kanske av förvirring. Jag borde ha sagt något. Jag borde ha sagt åt dem att låta den jävla luckan förbli oöppnad, och att vi skulle resa därifrån omedelbart. Men jag sade ingenting.
Den förmiddagen försökte vi återigen öppna metalldörren som Ron hade hittat. Den var olåst men så till den grad igenrostad att vi var tvungna att använda en hammare för att slå upp den. När jag föreslog en hacka blev Ron upprörd och sade att vi befann oss på en arkeologisk fyndplats och inte skulle orsaka mer skada än nödvändigt. Så istället fick vi banka försiktigt längst luckans kanter, för att rosten skulle falla av. Till slut kom skymningen och vi fick gå tillbaka till lägret utan att ha fått upp den.
Jag kunde inte sova den natten. Jag höll ögonen på Will, Ron, Susan och Arthur, och undrade om de drömde om mitt liv och om Christine. Elden hade brunnit ut och det var nästan kolsvart.
Och då såg jag henne.
Först reagerade jag inte så mycket på det. Jag hade bott kring regnskogen i över två år, och visste att formerna som fanns i djungeln kunde förvandlas till vad som helst beroende på vad man såg i sin fantasi. Men det här var annorlunda. Jag såg ett ansikte gömma sig i buskaget, eller för att vara specifik: formen av ett ansikte. När vinden så blåste till över palmbladen, och månljuset nådde fram, tyckte jag mig se två helt svarta ögon, en näsa, och vad som liknade en öppen mun. Mitt hjärta stannade. Långsamt vände jag mig om för att kontrollera att alla låg kvar i sina hängmattor, att inte någon av dem kanske hade gått iväg för att kissa. Men Will och Ron och Susan och Arthur låg där. Deras ansiktsuttryck avspeglade ångest, förmodligen fångade just de mardrömmarna som jag själv hade velat undvika. Jag vände tillbaka huvudet och ansiktet bland bladen var borta. En kall vindpust blåste över lägret. Jag förflyttade långsamt handen till sidan av min hängmatta, och kände under handflatan den gamla hagelbössan jag hade tagit med mig. Jag tog ett djupt andetag och så, just då, hörde jag det prassla i buskarna ett par tre meter bakom mig.
Jag vräkte mig ur hängmattan och brände av ett skott ut i mörkret, vrålandes “Vem där?! Quien está allí?” De andra vaknade, Susan skrek till och frågade vad det var som pågick. Jag berättade. Resten av natten var vi vakna, hopkurade vid elden, med ficklamporna flackande över djungeln och jag med hagelbössan i famnen.
När morgonen kom sade jag att vi inte var trygga där och att vi skulle åka hem igen. Men Arthur ville inte. Vi gick omkring lägret och letade efter fotspår eller brutna grenar, vad som helst som kunde påvisa att någon varit där, men hittade ingenting. Ron var på min sida och ville åka hem, men Will och Susan höll med Arthur. De kände sig alldeles för nära en stor upptäckt. Om de bara kunde få upp den där luckan.
Kort därefter gick de iväg för att bända upp luckan. Jag stannade vid lägret, kanske 30 meter bort, och funderade skamligt nog på att lämna dem. Jag hade faktiskt gjort det. Om inte bara tanken på att vandra fyra dagar ensam i djungeln hade varit ännu mer skrämmande än att stanna kvar.
Den dagen fick de faktiskt upp lyckan. I ett sista försök att övertala dem att låta bli att gå ner gick jag dit, men nu var till och med Ron så pass upphetsad vid tanken på att få utforska vad som gömde sig där under. Så det slutade med att vi alla gick in.
Under luckan fanns ett två-tre meter djupt hål, och i en av väggarna började en smal tunnel. Arthur gick först. Vi behövde inte gå långt förrän vi kom till en stor kammare, tre meter hög i tak och kanske 12-13 meter lång och bred. Det var fuktigt och luktade som en gammal bok. Vi såg oss omkring med våra ficklampor, och insåg att det var en gravkammare. Dussintals kistor låg i rader längst väggarna. Några av dem hade krackelerat, och jag gick fram till en och tittade in genom sprickorna. Ett brunt mumifierat lik mötte min blick, och jag tyckte mig se skräck i dess frusna ansiktsuttryck. Min mage vände sig och jag ryggade, och bönade till de andra att vi skulle gå därifrån.
Men Will sade att det ju bara var en gravkammare, något han sett hundratals av i Anderna och Amazonas. Även Arthur var extatisk. Längst bak i rummet hittade Susan ingången till en annan tunnel, mycket längre och bredare än den vi kommit dit igenom. Innan jag hann säga något var Will på väg in i den. Jag följde efter.
Tunneln fortsatte länge, och var tredje meter avbröts dess väggar av dörrar av sten. Innanför varje dörr låg en ny gravkammare, inte olik den som vi lämnat bakom oss. Vi gick vidare i tunneln tills vi nådde ett rum, mycket mindre än alla andra. I mitten tronade en avlång stenstod, på vilken en kropp täckt av smutsigt tyg låg. På väggen bakom stod något inristat. Will gick fram och konstaterade att texten var skriven på quechua men i latinska bokstäver, vilket betydde att den var skriven någon gång efter portugisernas erövringar. Han gick närmare och läste högt: “paya musqhuy mana allin”. Sedan berättade han vad det betydde. “De hemska drömmarnas kvinna, eller egentligen: mardrömmarnas moder.”
När han läste de orden kändes det som att jag skulle få en hjärtattack. Jag bönade och bad om att vi skulle fly därifrån. Jag måste ha låtit riktigt skärrad, för både Arthur och Susan höll nu med. Vi vände om och gick tillbaka in genom gången, snabbare och snabbare, och till slut kunde jag se dagsljuset i andra ändan. Vi klättrade upp ur hålet i marken och gick i tystnad tillbaka till lägret.
Jag berättade om Christine för Ron, och avslöjade att han hade drömt om min hustrus självmord. Vi gick varvet runt, och alla berättade om de fruktansvärda mardrömmar de haft föregående nätter. Varje dröm hade motsvarat en traumatisk händelse i någon annans liv.
Det mörknade, och vi kom överens om att vi skulle bryta upp morgonen därpå. Under natten skulle vi turas om att hålla vakt.
Susan tog första vakten.
Själv var jag skräckslagen för att sova, men eftersom jag inte fått mer än fyra timmars sömn de senaste två dygnen kunde jag knappast göra så mycket för att stå emot. Jag drömde att jag rusade ensam genom djungeln och gallskrek. Jag vrålade efter hjälp men ingen hörde. Det var så mörkt att jag inte såg något utanför min ficklampas ljuskägla. Och så plötsligt så kände jag någonting gripa tag om min ena fot. Jag föll, tappade ficklampan, och kände hur jag drogs iväg bakåt. Något drog i min fot och jag hörde ett vrål som av tusen röster som skrek samtidigt, högre och högre för varje gång. Ficklampan var borta, jag såg ingenting, men så plötsligt kände jag något under mina fingrar och grep tag. Jag höll i mig så hårt jag kunde, tills jag insåg att det var den rostiga metalluckan jag kände under mina fingrar. Vrålen var nu allt jag hörde. Jag vaknade upp darrande, badande i svett.
Djungeln var knäpptyst och kolsvart. Jag såg mig omkring utan att hitta Susan. Det vände sig i magen på mig och jag började ropa: “Susan! Susan!”. Will, Ron och Arthur vaknade. Susan var ingenstans. Jag tog hagelbössan och ficklampan, stirrade Arthur och sade att vi var tvungna att dra. Nu. Han vägrade – vi skulle inte lämna Susan. Så vi fick leta efter henne i djungeln. Efter några minuter hördes ett rop från Ron.
Jag vände mig om och allt jag såg var hur det skakade i lövverket, hur palmbladen vajade, som om hela djungeln hade konvulsioner, och jag visste inom mig att hon var där, att hon jagade efter oss som djur. Jag brände av ett skott på måfå, och så ett till, och mina fingrar skakade när jag laddade geväret med två nya skott. Det hördes nya skrik från Ron. Och så plötsligt även från Will. Jag släppte hagelbössan och sprang, och runt omkring mig hördes skrik som från djur som slaktades, tusentals, alla på en gång. Ett vrål som tycktes svälja själva mörkret dånade i djungeln. Jag grät, minns jag. Och sedan tuppade jag av.
Jag vaknade i en sjukhussäng. En sjuksköterska kom fram till mig, lade handen på min panna och sade något. Jag mumlade “Engelska. Spanska. Ingen portugisiska.” Jag visste inte hur många dagar som hade gått.
Arthur hade också klarat sig. Läkaren berättade på bruten engelska att en fiskare hade hittat oss medvetslösa på stranden. Vi berättade vad som hade hänt, men läkaren verkade skeptisk. Den brasilianska armén skickade senare ut en räddningsstyrka, som kom hem igen tomhänt. Det fanns varken spår av vårt läger, metalluckan eller Will, Ron eller Susan. Innan vi skickades hem till Nanay igen fick vi besök av en psykiater. Han förklarade att vi hade varit uttorkade, och att vår upplevelse garanterat hade berott på “masshysteri”. Det hade hänt förut, sade han.
Jag har tillbringat större delen av det senaste årtiondet med att försöka tro honom. På sistone har jag nästan lyckats. Men för tre dagar sedan hade jag en dröm. Jag körde en bil, och bredvid mig i passagerarsätet satt en kvinna. Jag log för mig själv. Men så såg jag bakom kvinnan, i fönstret, hur en lastbil närmade sig. Den kom närmare och närmare. Och sedan blev allt svart.
När jag vaknade i dag kände jag mig illa till mods. Jag körde till Iquitos och sökte upp ett internetcafé. Och visst. I Centre Daily Times hittade jag artikeln. Collegeläraren Arthur Wilkes med fru dödad i bilolycka.
Nu sitter jag här, på ett svettigt internetcafé men med regnskogen bara ett stenkast bort. Och allt jag vill är att berätta vad som hände där i djungeln, vad som hände med Susan, Ron och Will. Min bror i Oregon säger att jag är galen. Han tror jag var uttorkad, varken mer eller mindre. Men jag vet bättre. Och nu när Arthur också är borta har jag känslan av att jag inte borde vara ensam om att veta.
Skräckhistoria skriven av Reddit-användaren arthurscompanion. Postad i underforumet Nosleep den den femte juli 2015, med originaltiteln “My friend Arthur passed away yesterday, and now, I want to tell someone what happened to us almost ten years ago”.
Bild: R34lthing på DeviantArt.
Bli först att kommentera