I januari 2015 ringde Caroline Pouron mig. Hon var då anställd som exekutiv producent på samhällsredaktionen på Sveriges radio, men hade tidigare jobbat som producent för Morgonpasset. Varje gång jag varit med, hade hon noterat, hörde lyssnare av sig – inte sällan med egna historier. I engagemanget anade hon ett embryo till något mer, och som den drivna visionär hon var föreslog hon att jag skulle göra en podd för P3 med spökhistorierna i huvudrollen.
I mars hade hon fått grönt ljus från sina chefer, och över en flottig schnitzel på ett lunchhak vid Karlaplan presenterade hon mig för Ludvig Josephson, regissör, dramatiker och producent vid Radioteatern och som om det inte räckte del av en anrik teatersläkt. Kunde han, med sin gedigna kunskap, bli poddens dramaturg? Sådana samarbeten kräver alltid sin kemi, men Ludvig slog mig som en lyssnande och eftertänksam person som delade min bild av vad bra skräckberättande gick ut på. Vi enades om att han skulle börja arbeta med bearbetningen av en handfull creepypastor, och en tid tog vid av inspelningar och redigerande av historier som vi sedan ordnade i grupper genom att sätta upp dem som post-it-lappar på en vit tavla. I en grupp petade vi ihop ett antal historier som hade det gemensamt att de handlade om barn med svarta ögon. En annan grupp handlade om getmannen. Resterna, ett gäng historier som inte hade något med varandra att göra, fick bilda egna avsnitt.
Vad skulle podden heta? Vi satt och vred och vände på ett antal förslag, tills jag kastade ur mig vad jag egentligen tyckte var lite för simpelt: Creepypodden. Det glödde till i Carolines ögon.
Några månader senare, i maj, använde jag mitt Twitterkonto till att efterlysa människor som både gillade creepypasta och att ge feedback. Det tjugotal som anmälde sitt intresse fick varsin inspelning att lyssna på, och sedan inväntade vi deras åsikter. En provlyssnare, Susanna, tog god tid på sig att återkomma. Sedan mejlade hon, och skrev att hon hade haft fullt upp med bland annat planeringen inför en resa och inte hunnit lyssna än. Hon fortsätter:
”Så i kväll tänkte jag äh va fan, jag slår på den medan jag viker ihop mina shorts, plockar ihop strumpor och funderar över hur mycket för många klänningar jag ska ta med. Klick, klick, ladda ner, dra in i iTunes, koppla in i förstärkaren och BAM tryck på play. Efter ett par minuter börjar det dra lite i min nacke. Jag liksom känner hur det stelnar till. Jag har ju lyft rätt mycket de senaste dagarna i och med att jag roddat bolagsstämma, så jag tänker att det måste vara en sträckning. Jag rätar ut ryggen. Obehaget är kvar. Av ren reflex så drar jag handen över nacken och inser att det inte är en spänning, utan ett rejält rys som krupit sig upp längst ryggen och upp till hårfästet. Känner även i samma ögonblick att jag inte vill stå med ryggen mot fönstret eller några andra dörrar som gläntar mot rum där jag inte är. Jag sätter mig ner. Lyssnar och hör bara den galna musiken till Candle Cove gå runt i bakgrunden.”
Det kändes bra.
Ur Creepypasta – spökhistorier från internet (2020, B. Wahlströms), kapitel 1: Creepypodden.
I januari kommer nyupplagan av min gamla bok om creepypasta äntligen ut. Det är på tiden. Alltför länge har jag bara kunnat hänvisa till auktioner på Tradera och turliga fynd på antikvariat, när människor frågat var de kan få tag på den bok jag gav ut 2014, som året därefter blev till P3:s Creepypodden.
Nyupplagan innehåller i stort sett samma bok som förut, men den innehåller ett helt nyskrivet kapitel om Creepypodden, texten som helhet är mer eller mindre omarbetad, uppfräschad och tillsnyggad, och den pryds av ett nytt tjusigt omslag.
Det ska bli så väldigt roligt att se den i tryck igen, och kunna visa den värld av creepypasta som fascinerade mig när jag upptäckte den i början av 00-talet. Boken finns redan att förbeställa på Adlibris och Bokus, och om ni har idéer för hur det ska firas när den kommer ut i januari får ni gärna höra av er. Jag hoppas verkligen ni ska gilla den här boken, nu när den kommer ut igen, bättre och finare än någonsin!
Bli först att kommentera